Idag tog jag och en kollega lite tid och gav oss iväg in till stan för att kolla miljön kring adressen dit Syncentralen ska flytta i början av februari. Enheterna på Dalagatan och i Långbro slås samman och flyttar till Västermalmsgallerian och den nya adressen blir Fleminggatan 48.
Mycket funderingar har man så klart inför en ny arbetsplats. Jag kan inte säga att jag känt mig så orolig på det där negativa sättet. Men jag har så klart funderat över det som berör våra klienter även om det inte ligger i mina händer.
När det gäller min egen situation så handlar funderingarna främst om resväg och hundrastningsmöjligheter och även möjligheterna till träning efter jobbet och närheten till mina träningspartners. Resvägen kände jag att jag var tvungen att prioritera att ha koll på för att kunna sluta tänka på den helt enkelt. Jag har periodvis i livet haft ganska långa pendlingsavstånd och den tiden dras alltid på det privata kontot.
Först har jag konstaterat att Karlbergspnedletågsstation som ligger närmast, kommer hålla öppet fram till 2017 då Citybanan planeras invigas. Det sades bland bekanta att den skulle stänga nu redan 2014 vilket inte stämde. Den väg jag känner från stationen till den nya arbetsplatsen var lätt men ganska lång. Den gick längs Rörstrandsgatan och S:T Eriksgatan hela vägen bort över S:T Eriksbron bort till korsningen Fleminggatan. En rätt okomplicerad promenad men som sagt, ganska lång och inte oviktigt, helt utan minsta grönområde för hunden.
Idag gick vi en väg som var betydligt kortare, längs järnvägen och upp direkt på bron. Jag klockade inte men den var avsevärt kortare och helt OK. Här fanns förvisso inte heller något grönt för hunden att kissa på.
Nästa steg blev då att leta rätt på grönområden. Jag har fått tips av en annan ledarhundsförare som rastar sin hund i Kronobergsparken. När det pratades på jobbet hörde man allt ifrån att det var ”väldigt nära” till ”en bra bit att gå” och då är alltid bästa sättet att kolla själv. Det där med avstånd har att göra med folks orienterings- och lokalförmåga och personliga upplevelse om vad som är långt eller kort avstånd.
Det visade sig att parken låg ett kvarter bort och således inte speciellt långt. Hur parken ser ut på våren och sommaren, om folk ligger på sina filtar och solar återstår att se och då får man kanske leta nya områden.
Sedan provade vi att gå norrut längs Fleminggatan bort från T-centralen och hittade även ett mindre område där. Det var sämre och duger kanske mer som kisspaus men inte direkt någon ren rastning. Girar man sedan höger ner mot Karlbergskanalen finns långa promenadvägar längs kanalen både mot centralen och åt andra hållet.
Så nu känner jag mig ganska nöjd. Jag har kollat av området innan snön kommer och hittar redan. Lite finputsning blir det när det blir dags att gå där varje dag, men det blir ingen stor sak. Min hund lär redan komma ihåg sträckorna och ska bara lära sig vilka stolpar till trafikljusen hon ska leta upp. I den bullriga och stökiga stadsmiljön är hon ett perfekt stöd för mig när jag bara kan känna mig yr och bortkommen i allt kaos.
Så nu är jag redo att flytta och tycker till och med att det ska bli kul. Jag kommer sakna Långbro, för närheten till mina cykelkompisar och för dom grönområden som finns här på ett helt annat sätt än välansade parker i citykärnan. Det kommer bli konflikter med hundbajs och jag kommer nog få försöka plocka upp betydligt oftare om man inte har någon med sig som kan hjälpa till.
Fina vägar för löpning fanns också längs Karlbergskanalen. Där mötte vi många löpare denna gråa men friska fredagseftermiddag. Längs det här vattnet kan man säkert springa ända från bron nära Klarabergsviadukten längs kanalen hela vägen till Årstaviken om jag inte är helt felorienterad. Jag får prova gå åt det hållet någon annan dag.
Idag har vi haft en personaldag på jobbet inför sammanslagningen av Stockholms två syncentraler på Sabbatsbergs sjukhus och i Långbro. Sammanslagningen och flytten till nya lokaler sker i början av februari nästa år och den nya syncentralen kommer ligga i Västermalmsgallerian med ingång från Fleminggatan.
Det har varit mycket funderingar och framför allt oro i leden inför den ganska stora händelsen och som en början av processen hade vi idag en första gemensam dag.
Dagen började med två föreläsare. Om sanningen ska sägas, var jag inte helt fokuserad under den första föreläsningen, eller föreläsaren lyckades inte riktigt fånga mitt intresse. Den andra föreläsaren pratade om kreativitet och positivt tänkande och där kände jag igen desto mer. Vissa enstaka delar av det använder jag själv i mina föreläsningar om att se utanför ramarna och att inte säga att någonting inte går att genomföra.
Sättet att leda och inspirera människor till stordåd var en direkt variant av det jag upplevde under åren jag jobbade på UUNET mellan 1999 och 2006. Vi var många unga killar och tjejer och våra chefer släppte oss helt fria. Vi kunde till synes sitta i fikahörnan med fötterna på bordet och kaffekoppen i hand en hel förmiddag och chefen bara gick förbi och log. Där i fåtöljerna sprutade idéerna och skapades lösningarna. Sättet att leda oss gjorde att vi fick otroligt mycket gjort och en respekt för våra chefer långt över något jag upplevt senare i arbetslivet.
På vår landstingsdrivna verksamhet kanske inte exakt samma system fungerar. Däremot tror jag sättet att tänka positivt och att inte vara så rädd för förändringar är mycket nyttigt för oss och ett långt större problem än det rent praktiska kring en sammanslagning och flytt till nya lokaler.
Under eftermiddagen fick vi ett antal frågor och delades in i grupper med 2 sittningar under eftermiddagen där vi diskuterade igenom frågorna. Det handlade mycket om att presentera oss för varandra samt nämna någon hjärtefråga i arbetet och vad vi var nyfikna på inför samlokaliseringen. Som hjärtefråga nämnde jag tillgänglighet och teknik och vad jag gör med den för mina klienter varje dag. Gällande min nyfikenhet inför flytten handlar den mest om positiva saker, ett nytt sätt att arbeta som jag tror kommer underlätta framför allt administrativt för mig. Huruvida det blir en fördel att vi nu sitter på samma ställe allihopa kommer mera bero på vår inställning och förmåga att ändra oss än själva faktumet att vi sitter i samma hus. Några våningsplan eller kilometer emellan kan annars vara detsamma. Jag tror att den mänskliga delen i detta kommer bli den största utmaningen.
För att knyta ann till tiden på UUNET extra mycket, ägde dagens konferens rum i samma hus där vi en gång satt med fötterna på fikabordet 1999. Det var en sådan där lite speciell känsla, som att cirkeln slutits att sitta just där och höra just detta, som en högre mening på något vis. Jag kunde inte låta bli att känna så. När jag och mina kollegor dessutom gick till pendeltåget i Helenelund, var det samma sträcka jag gick många gånger och trots att det snart är 15 år sedan, väcktes en massa minnen till liv av att gå där på samma gångvägar som då, i en annan och ganska lycklig tid i livet.
I mitten av januari ska vi ha en ny sådan här sammankomst men då en tvådagarskonferens då det verkligen på allvar börjar dra ihop sig. Jag ser faktiskt fram mot lite ny miljö och en nystart. Det är kul att flytta och jag tror mycket på en sammanslagning även om jag tror våra chefer får fortsätta att bjuda till lite för att få ihop dom båda enheterna till en och samma.
Idag var det dags för den årliga mässan arrangerad av en rad leverantörer inom området synhjälpmedel. Jag håller mig ganska uppdaterad om vad som händer bland datortekniska hjälpmedel men det är alltid givande att gå dit och titta och träffa folk.
Inga stora nyheter tycker jag att jag hittade detta år. På första bilden visas en ny spelare för talböcker vilket i sig inte är nytt. Just denna spelare är utrustad med kamera och OCR-program så att man ska kunna ta ett foot av en text och få den uppläst. Det gick inte att prova den där och då i trängseln. Det får bli ett senare tillfälle i lugn och ro, men min tro är att det fortfarande inte är någon revolutionerande produkt. Svårigheten för gravt synnedsatta är fortfarande att ta ett bra kort, rakt, på rätt avstånd, med hela objektet med i bilden och med rätt ljusförhållanden. Det kan bli ganska mycket trixande och försök innan det blir bra och då finns snabbare och mer tillförlitliga lösningar. Denna skiljer sig inget från det som redan finns i dagens smarta telefoner. Det känns bara som ännu en spelare för talböcker med en massa extra funktioner som i värsta fall kommer fungera halvdant. Konceptet gör mig inte så het och produkten i sig får jag testa i lugn och ro senare.
Den andra bilden visar en helt vanlig punktdisplay med inmatningstangenter för punktskrift. Inte heller det någon nyhet och denna kunde inte mer än vad andra kan direkt. Denna var väldigt tunn och lätt, påtagligt lättare än befintliga. Den hade inbyggd ordbehandlare för anteckningar vilket inte någon nyhet heller. Den hade även möjlighet att kommunicera med upp till 4 blåtandsenheter samtidigt och möjlighet att växla mellan dem. Just 4 samtidiga enheter kanske man aldrig har behov av, men en eller två telefoner och kanske en dator är inte omöjligt att man behöver.
Det var väl de produkter som fick min uppmärksamhet lite idag. Jag kan säkert ha missat något i trängseln. I övrigt var det trevligt att träffa gamla kollegor och konkurrenter från tiden då man jobbade på företagssidan.
Som alltid när man ser nya grejer blir man lite återhållsam i glädjen. Man vet att det tar otroligt lång tid för nya produkter att komma in i vårt sortiment och att man får ligga i lite för att motivera nya produkter som helst inte ska putta ut befintliga. Denna nya punktdisplay kan jag känna att jag vill ha in för en mer ordentlig test så att vi får något alternativ till de som vill ha en display till sin iPhone.
Att vara sjukskriven är verkligen ovant. Jag har bara varit det en gång tidigare i mitt liv och det var 2003 när jag drabbades av utbrändhet eller panikångest på grund av vantrivsel. Det finns inte så mycket publikt i bloggen från den tiden då jag inte hade bestämt mig för vad jag ville publicera. Men jag har som projekt att lägga ut en del under någon kall och tråkig vintermånad.
Men nu är jag sjukskriven igen alltså, bara 2 veckor och jag måste säga att det är riktigt tråkigt :) Värst är tröttheten som säkert beror på till lika delar på mina två starka penicillinkurer och bristen på aktivitet. Idag har vi till och med fikat på ett kafé i centrum och det är första gången under de 18 år jag bott här :) Det känns ju lite knasigt att det känns lyxigt och lite speciellt att gå på ett kafé ;)
Det är verkligen vansinnigt tråkigt, jag vet inte vad jag ska göra. Träna går inte fullt ut ens om jag skulle hålla mig vaken. Så fort jag sätter mig bekvämt med en bok i öronen klipper ögonlocken. Jag skulle mycket hellre ha såhär mycket ledig tid och vara frisk istället och göra det som är roligt istället för att jobba bort 95% av sin vakna tid av livet. Tänker man på hur vårt samhälle fungerar kan man verkligen fundera över meningen. Det är tankar som slår mig ibland men speciellt nu. Då kan man i och för sig tänka hur det var förr, när man jobbade ännu mer för att över huvud taget överleva. Men jag tror att vi människor skulle vara lyckligare om mer tid gick att ägna åt familj och fritid.
Om jag någon gång blir vansinnigt rik, så skulle min första åtgärd bli att jobba mindre. Därefter skulle jag göra något bra med den tiden både för mig själv och andra. Tänk att på heltid kunna ägna sig åt sin familj och cykla för Barncancerfonden :)
Nu är min tillåtna sjukperiod slut och det är dags att börja jobba igen. Jag kan inte säga att jag känner mig redo, men det har kanske mest med annat än själva läkningen i kroppen att göra.
På morgnarna värker både axel och operationsärret i magen och det gör ont både att klä sig och ha kläder på sig. Men det är långt ifrån den där mördande värken som jag hade precis för en vecka sedan.
Jag vet inte riktigt hur min vecka ser ut men ganska lugn tror jag. 2 klienter idag. Men de sista tre veckorna före semester blir nog fullt upp då det är många som fått vänta medan jag varit sjuk.
Då var det dags för hemresa igen och det känns ganska skönt. Resan hit blev nästan tre timmar försenad på grund av en olycka i Skövde. Men med en god bok och sin sittplats så klagar jag inte. Tankarna går ändå till de som var inblandade i olyckan. Då har jag inget att klaga på.
Idag har det fortsatt i förseningarnas tecken. Inatt spårade tydligen ett godståg ur i närheten av Skövde tror jag. Så vi har blivit stående på ett par ställen och idag verkar förseningen bara sluta på runt 45 minuter. Men jag har min bok och gott kaffe och sitter inte i sjön.
Dag 2 och den sista dagen är över och jag känner mig ganska sliten och trött :) Idag har vi mestadels varit ute och praktiserat Mot Alla Odds. Hon och hennes kompisar ville gärna träffa mig så ikväll har jag flera privata och väldigt angenäma åttaganden :) Och förutom alla bekanta kollegor från övriga syncentraler som är här de här dagarna så har jag också träffat en person som hade kontakt med mig under min dagistid. Det var riktigt roligt att höra.
Men nu är workshopen slut för min del. Ikväll är det åter trevligheter och imorgon efter frukost reser jag hemåt medan de andra utvärderar. Det är väl främst mig de ska utvärdera så då är det ju inte meningen att jag ska delta. Det har varit väldigt roligt och jag märker att jag trivs med sådana här aktiviteter. Hoppas jag blir involverad fler gånger i liknande sammanhang.
Idag är första dagen med workshop i orientering och förflyttning med fokus på GPS-baserade hjälpmedel som arrangeras av Forum Vision. Det var en lång resa ner på grund av en olycka i Skövde så vi blev sittande runt 3 timmar och självklart sprack programmet.
Vi kom fram straxt före kl17 och efter en kort fika med macka hade vi 2 pass på en timme vardera med avbrott för middag.
Det är lite lustigt, jag är säkert lite disträ ibland, men jag trodde att jag skulle hålla i något pass eller så. Men när jag läste programmet dagarna innan resan insåg jag att det var jag som höll i workshopen :) Det var ingen direkt katastrof, ämnet kan jag på mina 10 fingrar och i sömnen dessutom så det kändes helt lugnt.
De första passen har varit teoretiska och vi har gått igenom ett hjälpmedel som heter Trekker Breeze och är ett talande GPS-baserat orienteringshjälpmedel för människor med synnedsättning. Imorgon är tanken att vi ska gå ut och gå hela förmiddagen och testa hur det fungerar i verkligheten.
För att ha någon nytta av de här hjälpmedlen krävs att man förstår bristerna med dem. Först bristerna i det globala satelitsystemet GPSW som erbjuder en precision på 10 meter under väldigt goda förhållanden och betydligt sämre under dåliga förhållanden. Väder, träd och höga hus kan i en stadsmiljö kraftigt försämra precisionen så felet kan bli flera kvarter stundtals.
Den andra stora bristen är själva kartorna. Alla kartor idag är skapade för biltrafik men ingenting finns för fotgängare. Jag tror att det beror på att vägnätet sköts av Vägverket nationellt och gångvägar, torg och parker etc sköts på kommunal nivå.
Jag har varit delaktig i ett projekt för ett antal år sedan som gick ut på att digitalisera gångvägnätet för att sedan göra ett navigationsprogram för en mobiltelefon. Men ganska snabbt blev jag besviken då jag insåg att det aldrig skulle gå att få rikstäckande i ett och samma system. Chansen att alla kommuner skulle tycka samma system var bra och tycka det var värt att lägga ner de pengarna på det var minimal, för att inte säga obefintlig. Många kommuner som kanske har väldigt få i målgruppen som skulle ha nytta av ett sådant system dessutom.
Så ett bra kartmaterial för fotgängare får vi nog vänta lite till på även om det börjat ljusna nu när var och en har en smartphone på fickan och även turister och vanliga vilsna medborgare också skulle kunna ha glädje av digitaliserat gångvägsnät överallt. Men jag tror det måste till en ordentlig strukturförändring för att det ska gå att genomföra och det är nog minst 5–10 år borta i tiden.
Så tills vidare får vi nöja oss med det kartmaterial som finns tillgängligt för biltrafiken. Orienteringshjälpmedlen för synskadade kan tills vidare sortera bort vägar så som motorvägar, tunnlar och annat man rent faktiskt inte får gå i. Däremot får man gå på motortrafikleder som saknar trottoarer och kan vara nog så obehagliga.
Allt detta gick vi igenom idag och med min vinkling som blivit min specialitet genom åren. ”Först pratar vi om allt som är dåligt med systemet, sen hur man kan utnyttja det och därmed bli bra på det.”
Efter sista passet avslutade vi med lite trevlighetsaktiviteter men samtliga var ganska slitna efter en lång dag. Så kvällen blev ung och jag ska nu lägga mig med bok en stund för att varva ner och ladda om inför morgondagen.
Nu är jag på väg till Vara i södra Sverige för att hålla i en 2-dagars workshop om GPS-baserade orienteringshjälpmedel för människor med synnedsättning. Workshopen arrangeras av Forum Vision. Jag vet inte exakt vad syftet med workshopen är, kanske att utvärdera de olika GPS-baserade orienteringshjälpmedel som finns idag. Men jag skriver mer om det imorgon.
Nu rullar tåget söderut från Stockholm mot Vara i Västra Götaland. När jag kommer fram ska jag bli intervjuad av Radio Syn om kursen och mitt äventyr i Mot Alla Odds. Kul att intresset fortfarande finns även om det är en nedåtgående trend.
På tåget finns ytterligare 4 kollegor med som ska på samma kurs. Det är lite dubbelbottnat med resa. Trist att vara från familjen och träningsmöjligheterna men skönt att få lite miljöombyte och göra något annat. I mitt förra jobb reste jag mycket mer och saknar delar av det litegrann.
Vi kommer fram vid 13:30-tiden och sedan börjar programmet kl15.
Idag var jag åter inbjuden till en föräldrarkurs för föräldrar till synskadade barn på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM. Temat var ”modern teknik” och handlade om smartphones och surfplattor i kombination med datorer och deras tillgänglighet.
Den här sortens föreläsning har jag pysslat med några år nu så den känns ganska väl inövad. Föräldrarna hade många bra frågor vilket är väldigt roligt. Jag känner när jag gör sådant här, att jag gärna skulle göra det oftare och mer.
Nu ska jag och den student som följer mig idag åka tillbaka mot jobbet en stund innan dagen är slut.
Idag fick jag en förnyad utbildning i hjärt- och lungräddning via min arbetsgivare. All personal ska ha genomgått utbildningen och nu kompletteras den även med användning av hjärtstartare.
Jag har gått flera sådana här kurser genom åren, bland annat när jag pysslade med sportdykning och på andra arbetsplatser. Men nu var det några år sedan och det känns alltid skönt att fräscha upp kunskaperna och känna att de sitter och att man inte glömt bort.
Hjärtstartare har jag inte utbildats på förut så det var intressant och inte speciellt svårt. De har blivit helt automatiska med röstinstruktioner steg för steg. Så det stora kruxet känns som om det är att få tag i en när det händer.
Så nu har jag också registrerat mig hos smslivraddare.se där man anger att man är utbildad hjärt- och lungräddare samt hjärtstartare. Om ett larm kommer in till 112 där man misstänker hjärtstopp, larmas även SMS Livräddare och ett SMS med karta och position plingar i närmaste SMS Livräddares telefon. En väldigt häftig tjänst som jag rekommenderar att alla HLR-utbildade registrerar sig på.
När jag skrev en liten årssammanfattning förra året lade jag upp ett utkast även för detta år för att säga något på tvåårsdagen. Nu när utkastet pockade på uppmärksamhet vet jag inte riktigt vad jag ska skriva.
Men det har gått två år sedan jag bytte jobb och jag ångrar mig fortfarande inte. Jag saknar samma saker fortfarande, eget kontor, stor frihet att sköta allt och med en mestadels bra kollega. Kontoret låg centralt och bra, i jobbet var en del resande som jag tyckte var roligt. Men den tuffa och begränsade marknaden gjorde att det aldrig kändes riktigt bra och tryggt. Och trots att vi var som en egen verksamhet fanns ändå ett huvudkontor som ville ha resultat och vinst.
Men jag gjorde rätt och jag hade tur. Även om det snurrar lite ”skit i fläkten” så överväger det positiva stort. Om jag kan känna något ibland, så är det att jag skulle vilja utvecklas vidare. Det jag gör har jag gjort i 8 år och kan min läxa i sömnen. Även om det är väldigt roligt och gör stor skillnad för människor jag möter, är det sällan det ger någon riktig utmaning. De enda utmaningarna man ställs inför är det som prövar tålamodets gränser vad gäller administration och byråkrati.
Men jag är bra på det jag gör och det är som sagt roligt, så kanske är det bara sådan jag är som person, som vill att något positivt ska hända då och då. För det finns egentligen ingen plats jag kan peka på och säga där behövs jag.
Så det tredje året rullar igång med full fart så får jag se vart vägen bär :)
Idag har jag varit på julbord med jobbet. Vi var på Restaurang Mr. French på Skeppsbrokajen i Stockholm, så det var väldigt centralt och bra.
Julbord är ganska trevligt, då slipper man hålla på med matlagning och handling själv och man slipper fundera över vad gästerna äter mest av och hur mycket.
Det här julbordet var bra för att vara restaurang. Bra kallskuret, fisk och skaldjur. Den varma delen var lite sämre. Den varma maten var lite för kall och torr och någon rätt hade man tappat saltkaret i. Men det är säkert svårt att hålla mat varm så länge och få den att behålla fräschheten.
Efterrätterna var också helt OK. Jag är inte så tokig i efterrätter och allt för söta grejer men några godsaker hittade jag där och det mesta ska ju provas.
Ska man säga något minus så var det att vi fick betala all dryck själva. Ville man ha alkoholhaltiga drycker är det självklart, men jag tycker julmust och sådant hade kunnat ingå i julbordet. 40kr för en bubbelvatten tyckte jag kändes sådär. Ännu märkligare var att kaffet inte heller ingick, det fick man också köpa själv, men när jag hade ätit klart och kommit så långt kände jag ingen större håg för kaffe så det kvittade.
Annars var det bra och trevligt, hyfsad ljudnivå om än kanske lite kallt i delar av lokalen. Jag gillade att det låg så centrlat så att man lätt och snabbt kunde ta sig hemåt efteråt.
Idag har jag varit på hjälpmedelsmässa anordnad av branschorganisationen Svensk Syn. Branschorganisationen består av alla företag som arbetar med hjälpmedel inom området syn. Tidigare var mässan ID-Dagarna störst i Sverige och ägde rum en gång per år i Nacka Strand söder om Stockholm. Den mässan var för många fler typer av funktionsnedsättningar och synföretagen blev allt mer missnöjda med upplägget, bröt sig loss och fixade en egen mässa.
I år tror jag det var för tredje året i rad. Första året deltog jag som anställd på ett av hjälpmedelsföretagen.
Förra årets mässa besökte jag aldrig. Eller rättare sagt, jag åkte dit men det var så sjukt mycket folk och jag tappade bort mitt planerade sällskap och vände i entrén. Där träffade jag kompisar som jag istället gick och fikade med.
Men i år gick jag och Joche och det var lite kul. Både att se om man behövde uppdatera sig och att just vi båda som var kollegor på andra sidan ett av monterborden för 2 år sedan, nu var besökare. Tänk så rollerna kan förändras :)
Men det blev ett ganska kort varv i utställningen. Vi fastnade utanför först med kaffe och bekanta innan vi lyckades tränga oss in. Det var mycket folk även om förmiddagen var avsedd för sådana som arbetar inom området syn och eftermiddagen sedan för privatpersoner, eller ”brukare” som det fantastiskt tråkiga och nedlåtande namnet är på oss som också använder dessa hjälpmedel i vår vardag.
Mässan bjöd inte på några överraskningar. På CCTV-fronten händer inte så mycket. De har de senaste 10 åren fått platta skärmar, lite HD-kameror, men annars är det detsamma. En CCTV är en sorts läskamera. Man lägger ett papper eller föremål under kameran och får upp resultatet i förstoring på en skärm. Trots att jag hört att det totalt finns runt 400 modeller av CCTV på den svenska marknaden, om man räknar alla, även samma modell med olika skärmstorlek och färger, så uteblir liksom revolutionen.
Det ”hetaste” på CCTV-fronten jag såg idag var en sådan CCTV med en liten 7-tums läsplatta baserad på Android. Bilder sparades och processades i läsplattan och visades och styrdes från en stor skärm med några knappar och pekplatta. Läsplattan kunde man sedan ta bort och använda fristående som en liten portabel läskamera. Men konceptet kändes inte så hett eftersom vi använt våra smartphones till sådant de senaste 4–5 åren åtminstone.
Bland DAISY-spelare hade det inte heller hänt mycket. En DAISY-spelare använder man för att lyssna på talböcker om man har någon form av läshinder. Samma spelare hade fått lite snyggare former, nätverksanslutning för att kunna ladda ner böcker direkt från biblioteket någon gång i framtiden, men inget som går att använda idag.
Bland skrivare hade det inte heller hänt så mycket. En ny variant som påstods kunna skriva ut taktila grafiska bilder så som kartor. Principen är inte ny även om någon ny tillverkare försöker sig på att göra det bättre. Min gamla arbetsgivare visade en utskrift från iPhones kartor och den visade linjer av vägar i punktskrift. Det påstods kunna ske helt utan efterbehandling.
Bland punktskriftsdisplayerna blev ett av mina två lyft på ögonbrynen. Punktdisplaytilverkaren Handytech har lanserat en punktdisplay som jag varit väldigt delaktig i att ta fram specifikationerna på under tiden då jag arbetade på ICAP. Displayen är till punkt och pricka utformad så som jag specificerade och jag fick också en hälsning från tillverkarens VD :)
Det som var riktigt roligt var att man nu kunde tillverka displayer för punktskrift helt i valfria längder. Tidigare har man varit låst till längder med 8 celler i varje sektion, till exempel 24-, 32-, 40-, 64- och 80-teckensdisplayer. Nu kan man beställa en 37-teckensdisplay om man vill. Men där på bordet stod något som måste vara världens i särklass längsta display på hela 160 tecken! 80 tecken var ganska modernt på 90-talet men påstås nu vara oergonomiskt, i själva verket för dyrt. Men 160 tecken var väldigt speciellt. Längden blev typ 1,5 meter eller så och där finns nog ergonomiska frågetecken att nå från ena sidan till andra. Dock var tanken att man skulle kunna visa innehåll från flera fönster på en display. Till exempel innehållet från mailprogrammet på ena halvan av displayen och innehållet från internet eller Excel på andra halvan. Eller varför inte datorns innehåll på ena halvan och bilden från en telefon eller surfplatta på andra halvan. Det var i alla fall häftigt att se.
Det sista vi tittade på var en ny produkt. Den heter Brainport och består av tre delar. Dels ett par glasögon med en kamera placerad mellan ögonen som man kan se på de 2 sista bilderna. Informationen från kameran skickas till en kontrollbox som omvandlar bilden till elektriska impulser som sänds ut i en platta man har i munnen ovanpå tungan. Plattan är ca 4x4cm. Bilden av det kameran ser omvandlas och ska då ritas upp på tungan. Det ska kännas som att slicka på ett batteri och man ska kunna få konturer och kontraster uppritade på tungan. Med lite träning ska man kunna lära sig tolka sin närmiljö med hjälp av Brainport — påstås det :)
Som ni kan se var jag bara tvungen att ta en bild med glasögonen på men utan plattan i munnen :) Annars hade jag velat se hur det såg ut med en kabel stickande ut mellan läpparna och enligt uppgift ska det största problemet vara att man inte kan prata med plattan i munnen och att man drägglar :) Jag får syner så klart och har svårt att hålla mig helt allvarlig. Det måste vara en väldigt bra produkt för att man skulle vilja se ut sådär och med en jädrans sladd sticka ut ur munnen och drägglet rinnande längs hakan :) Skrattkrampsvarning helt klart :)
Rent vetenskapligt är jag inte förvånad att en sådan här produkt kommit och jag hörde också talas om den under mina sista dagar på ICAP. Under alla år enda sedan 80-talet har forskningen velat försöka förmedla en bild av omvärlden till synskadade på olika sätt. Det har funnits glasögon med IR-sensorer som försökt omvandla miljön framför än till ljud. Men eftersom vår hörsel är så viktig vid orientering vill man inte bli upptagen med annat när det dessutom är ljud så det räcker i stadsmiljö. Dessutom blir man tokig efter konstant pipande av ljusa och mörka toner efter en stund.
Det har också funnits vita käppar med olika former av vibrationer i för att varna för hinder framför etc. Då har det främst fallit på tyngden av käppen.
Och nu försöker man alltså med munnen. Händer och öron vill man ha fria till annat och då är munnen kvar. Jag har läst någon gång för länge sedan, långt innan den här produkten, att vägen från munnen till hjärnan är kortare än från öron eller känsel till exempel. Jag har inte fördjupat och intresserat mig särskilt mycket för ämnet.
Jag är en stark förespråkare för att man ska ha på fötterna innan man sågar en produkt. Det gäller teknikskribenter i våra kvälls- och dagstidningar också :) Så jag har bestämt mig för att prova Brainport för att se om det är så dåligt som jag tror. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig kommer gå runt med solglasögon med en webkamera mellan ögonen, en sladd stickande ut ur munnen, dräggel rinnande längs hakan och en platta med elstötar i munnen. Jag är väldigt säker på att en sådan produkt inte kan ge mig så mycket så det är värt det.
Däremot har jag hört exempel på användningsområden som jag inte direkt avfärdar, men om detta låter jag andra skriva eller skriver mer om själv om och när jag provat Brainport.
Det fick avsluta vårt besök på årets upplaga av Svensk Syn och jag är nöjd med att ha konstaterat att jag lyckats hålla mig väl uppdaterad under året som gått och inte missat något av värde.
Här kan man se ett klipp från Youtube hur det är tänkt att Brainport ska fungera.
Så är det då äntligen ”den där” fredagen, nu är det semester i hela fem veckor! Skrivbordet är städat, datorn avstängd och förhoppningsvis allt som går att slutföra är slutfört. Jag vet inte, det har varit tungt de senaste veckorna men jag kan inte säga vad det exakt beror på.
Men nu blir det en rejäl och välförtjänt paus och jag ska njuta av sovmorgnar och en tyst väckarklocka.
Vad som är planerat för semestern? Det blir en vecka i hyrd stuga ute i skärgården och resten av tiden mestadels hemma i stan, med promenader och glass på Djurgården och kanske någon tur med skärgårdsbåt. Det tråkiga och mest överhängande är dock att fixa och försöka sälja båten som jag skrev om igår. Att ha det hängande över mig under ledigheten var inget jag drömde om men det finns ingen förskoning och bara att hugga i.
Nu släcker jag och stänger till kontoret och nästa gång jag slår mig ner här igen blir den 12:e augusti.
Ikväll har jag och en kollega hållit i en liten föreläsning om Apples Mac-datorer och tillgänglighet. Den riktade sig både till personal och brukare. Jag visade lite på skillnader, fördelar och nackdelar med de inbyggda hjälpmedel som finns i alla Mac-datorer.
Det var 10–12 åhörare och även om det gick lite stappligt för mig i början så kändes det bättre mot slutet och många bra frågor.
Sedan tycker jag i och för sig att det är svårt att visa sådana här saker. För en användare som nyttjar hjälpmedel i Windows-miljö är det dels ett helt nytt operativsystem att lära sig i Mac OS X och dels en helt ny skärmläsare i VoiceOver med alla nya kommandon och nya sätt att tänka och arbeta. Men är man medveten om det och har intresset att lära sig så är det en mycket spännande miljö med en hel del fördelar för funktionsnedsatta, främst synskadade användare.
Nu har jag varit på jobbet sedan halv åtta i morse och börjar känna mig lätt dimmig i huvudet. Hemma väntar löpbandet, ingen skoning finns att vänta :)
Tiden går verkligen fort ibland. Jag som tydligen är svag för tillbakablickar sitter här en söndagskväll och imorgon går jag till jobbet och därmed påbörjar jag år 2 på min nya arbetsplats.
Året har gått fort och jag känner fortfarande att jag hade sådan sagolik tur den där gången erbjudandet dök upp, precis i rätt tid när allt började kännas hopplöst och jag började göra dåligt ifrån mig.
Nu har ett år gått och både smekmånad och sötebrödsdagar är över, som det ofta blir på arbetsplatser efter en tid. Jag tycker att jag blivit en i gänget väldigt fort och lätt, jag har hunnit prova på allt och jag kan dessutom känna att jag gör det bra. Den känslan känner jag mig inte helt bortskämd med :)
Viktigast är nog att när jag funderat på vad jag skulle vilja jobba med och passa för har just detta alltid varit svaret. Utbudet och valmöjligheterna har heller inte varit allt för stora. Jag besitter ingen annan unik kompetens och inom datorer utmärker jag mig inte så speciellt mycket. Jag kan inte programmera eller utveckla hårdvara och jag är på sin höjd en hyfsad serveradministratör. Som användare är jag nog klart över det övre snittet däremot.
Hela mitt liv har jag varit beroende av hjälpmedel för att kunna nyttja datorer och det har alltid gått hand i hand med ett stort intresse. Om jag känner mig riktigt bra på något är det just hjälpmedel till datorer och jag har nog provat allt värt namnet som funnits tillgängligt i Sverige. Dyker det upp något nytt, vill jag genast testa och kan sätta mig in i det på kort tid. Och där är nog den långa erfarenheten och grunden helt avgörande.
Så när jag fick erbjudande att börja arbeta på ett av hjälpmedelsföretagen kändes det helt rätt. Jag lämnade ett IT- och Telecom-bolag där jag bara kände mig sämst och efter och tänkte att det nya nog skulle vara perfekt för mig.
Och visst var det bra. Jag fick ägna arbetstid till att prova och sälja hjälpmedel. Men det var ändå inte riktigt perfekt. Felet med mig var att jag tyckte att även konkurrenterna hade bra grejer och att jag är nog en ganska bra säljare om jag tror på sakerna jag säljer. Däremot kan jag inte sälja saker utan välgrundade säljargument och om en kund sa ”det är funkar inte” så kunde jag ibland inte annat än hålla med. Och en Volvo-handlare som säger ”köp Ford istället, de är bättre” är ingen bra Volvo-handlare :)
Givetvis hade vi kanonbra produkter också, men på en speciell marknad med så litet underlag kändes det för otryggt.
Nu däremot kan det nog inte bli mer rätt. Användaren i fokus och ta grejer från den leverantör som är bäst för just den specifika användaren, precis så som det borde vara. Ibland faller valet på den ena, ibland på den andra leverantören och det är inte jag som avgör, det är den som ska ha hjälpmedlen. Jag kan visa och ibland ge råd och plocka fram det som användaren frågar efter och det är perfekt.
Så här sitter jag och laddar för ännu en arbetsvecka, ännu ett år och känner att det kort sagt är bra!
Idag var det dags för julbord med jobbet. Det var år och dar sedan jag var på ett julbord senast.
Det skulle bli en överraskning var vi skulle äta och vi möttes på Nybroplan och därifrån gick vi till målet som visade sig vara Wallmans där man kombinerar mat och uppträdanden av hög kvalitet. Maten höll samma standard som uppträdandena och var väldigt fräsch och god.
Jag gjorde som vanligt med julmaten, plockade ihop två tallrikar kallskuret av det som lika gärna kunnat vara midsommarmat men sen var det stopp :)
Här var det heller inga problem att ha med mig ledarhunden. Hon mottogs väldigt positivt och charmade alla i omgivningen men fick inte njuta av julmaten :)
Nu blir det en kort sväng tillbaka till jobbet för att hämta grejer och stämpla ut och ge sig av hemåt.
Idag var min avdelning inbjudna för att berätta om hjälpmedel. Det var den korta informationen jag fått och det var inte mycket till grund att förbereda sig på :) Hjälpmedel kan man prata om ur många perspektiv för att inte tala om vilken kategori hjälpmedel?
Någon gång under resan till Nicaragua i höst fick jag frågan om jag har kontrollbehov. Jag svarade så klart nej eftersom begreppet har en ganska dålig klang i mina öron. Men det slog mig senare, att visst har jag kontrollbehov när det gäller vissa saker. Och att inte veta när man går upp för trappan på scenen vad man ska prata om är definitivt en sak som stör mitt kontrollbehov :)
De vi skulle prata inför var folk inom Landstinget som arbetar med E-hälsa. Jag är fortfarande ganska ny och har inte riktigt förstått vad begreppet mer konkret innebär och lyckades inte heller bli klokare innan dagens framträdande. Före framkomsten hade jag nog mer tänkt att prata om hjälpmedel ur ett användarperspektiv, vad vi förskriver för sorts hjälpmedel och vad och hur vi utbildar sedan.
Men vi kom 10 minuter före utsatt tid och satt oss på bakersta raden och på den korta tiden blev jag osäker på det planerade upplägget. Det lät på de som pratade mer som de anställdas hälsoaspekter när det gäller IT-miljön inom Landstinget.
Så när jag och min avdelningschef gick upp på scenen och pluggade in våra datorer byggde vi om upplägget :) Vi hade bara 30 minuter på oss så det var ingen stor grej men man känner ju att man vill göra bra ifrån sig oavsett och denna gång var det ett 100-tal åhörare :)
Framträdandet blev därför en kombo av de hjälpmedel vi synskadade anställda använder i vårt arbetsliv som i mångt och mycket råkar vara samma som de vi förskriver och utbildar våra användare på. Min chef visade lite förstoring för de som är synsvaga och behöver större text på sin dator och jag pratade om begreppet ”skärmläsare” som omfattar att få skärmbilden tolkad med hjälp av just förstoring, tal eller punktskrift, eller för all del alla tre komponenterna i vissa fall. Sedan visade jag samma sak när det gäller mobiltelefoner och den inbyggda skärmläsaren i iPhone och min chef visade förstoringen som finns i den telefonen.
Avslutningsvis försökte jag beröra begreppet E-hälsa som jag tolkat det och berättade om den brist på överblick man har när man jobbar med tal, punktskrift eller förstoring och att mycket tar mycket längre tid än för en seende användare. Och jag berörde också att många av våra administrativa system vi arbetar i har stora brister vad gäller tillgänglighet och är mycket svåra att arbeta i för oss med en synnedsättning.
Föredraget avslutades med ett antal frågor som brukar kännas som om åhörarna blivit intresserade och av de applåder vi fick avslutningsvis så kändes det som om något som från början verkat helt oplanerat och oförberett ändå blev väldigt bra.
Men det här med att komma till en föreläsning eller presentation utan att veta vad man ska prata om ska verkligen inte bli någon vana för min del :)
Det är arbetsdag och jag brukar inte blogga på jobbet. Men jag får skylla på att det är lunchrast :)
Det hände en rätt kul grej idag. Jag har känt mig risig i magen en tid nu och hemma är de sjuka och även här på jobbet. Men jag har sluppit att kräkas och har bara behövt springa på toa under kontrollerade former med jämna mellanrum.
Men idag när jag vaknade kändes det inte bra. Men jag gick upp, drack mitt kaffe och åkte till jobbet. Jag var hemma en dag förra veckan för att kurera en blandning av sjukdom och jetlag så jag tyckte inte att jag kunde stanna hemma mera.
Jag hade en klient direkt kl9 idag på morgonen. Jag skulle utbilda på dator och skärmläsare men redan vid halv nio förstod jag att jag borde stannat hemma trots allt. Men min klient var redan på plats och hade dessutom fått åka hem förra veckan när jag var sjuk och vi hade missat att avboka i tid.
Så det var bara att hålla god min och hugga i :) Jag installerade min klient i datasalen och han började packa upp sin dator. Jag ursäktade mig och sprang iväg. På väg in på toa ville en kollega prata men jag hann bara säga ”sen, vänta” och kastade mig in och låste om mig.
Där attackkräktes jag som en bäver :) Jag spenderade lång stund på att sanera mig och gick sedan tillbaka till min utbildning. Jag tycker det var ganska komiskt, först kräkas som en galning och sen på med proffsiga masken och köra som inget hänt :) Som tur var räckte det med ett toabesök och jag kände mig helt OK efteråt men höll mig självklart på avstånd från min klient. Skyllde på förkylning och att jag inte ville smitta :)
Det känns fortfarande rätt OK och det ska nog inte vara några problem att fullfölja dagen även om jag känner mig lite kymig :) Men det är dyrt att vara sjuk och nu känns det som sagt bra igen :)
