Kategori: Cykling

Då är jag och min pilot ”MP” i mål efter Halvvättern 150km. Motala bjöd på vackert väder och inte så mycket vind så det var i det närmaste perfekta förhållanden.

Mitt mål var att köra under 5 timmar. Lite för det extra pris som män får som klarar loppet under 5 timmar, men mest för att man vill utvecklas och pressa sig lite till hela tiden för att ständigt bli bättre. ”MP” var lite mer ödmjuk inför sin egen träningsform då han inte hunnit cykla så mycket under våren. Förutom de turer vi varit ute på, som förvisso varit bra träningspass, har det inte blivit mycket för honom. Men han har bra grundfysik och aningen bättre på kosten än vad jag är just nu.

08:26 stod vi på startlinjen och rullade iväg med ett 20-tal andra cyklister. Det var bland annat en liten klunga från Ride Of Hope som visade sig hålla ganska bra fart som passade vårt inledande tempo på runt 30km/h. 150km är ändå en liten sträcka och man vill inte ta ut sig för tidigt.

Vi hängde med den lilla klungan ner till första depån vid Borghamn efter ca 32km där vi inte stannade. Vi lämnade klungan bakom oss i backarna upp för Omberg. Där var det trångt som vanligt av cyklister som kämpade sig upp. Svårigheten var att behålla styrfarten upp för att det liksom inte var någon ordning på leden upp för backen. Men vi tog backarna metodiskt och lugnt och ingenting, inte ens backarna i Omberg varar för evigt. Snart var vi uppe och kunde susa vidare längs de roliga, lätt kuperade och kurviga vägarna.

Vid 53km anlände vi Ödeshög där MPs föräldrar stod och tog emot oss. Roligt för oss att få lite stöd längs banan och de hade åkt hela vägen från Huskvarna för att få heja på oss under några minuter. Där blev vårt längsta stopp med lite kaffe, bulle, slatgurka och banan. Trevlig stämning och kroppen kändes bra så långt.

Vi rullade vidare i god fart och vi båda kände att det gick lätt och i hög fart. Jag började inse att 5 timmar inte alls skulle vara omöjligt med den tid och snittfart vi haft dittills. Vi passerade självservicedepån vid Boet eftersom vi båda hade vatten så vi klarade oss. Istället tog vi en kort rastplats i skogen för att lätta oss lite vilket går mycket fortare än på en rastplats med köer till toaletterna.

Vi drabbades av två mindre missöden som riskerade att förstöra tidsplanen. Första gången hoppade kedjan och trasslade ins ig på insidan av främre klingorna. Det go oss säkert över 5 minuter att få ordning på det för att inte skada kedjan. När vi rullade vidare kände jag viss stress i kroppen. 5 tappade minuter är mycket tid.

Det andra missödet var lite kortare. Remmen till min sadelväska gick av och vi tappade den. Det tog ytterligare några minuter att stanna och plocka upp den. Den gick inte längre att montera och jag fick trycka ner den i bakfickan.

Vi jagade vidare. Ett kort stopp på 104km vid Rök för blåbärssoppa och vattenpåfyllning. Det var ett föredömligt kort stopp. Hade inte vattenflaskorna börjat sina hade vi passerat det stoppet.

Vi låg mestadels själva och fräste på i god fart mellan 35–40km/h. Jag som insåg att vi hade bra rulltid tänkte att dom allra flesta i den här farten gör det med hjälp av sina klungor medan vi gör det mestadels själva.

När de välbekanta ropen och det vackra ljudet av otaliga carbonhjul närmade sig bakifrån hade vi god fart. Jag hade lite puls och började kanske känna av lite i benen, men det var ändå inom min lågintensiva zon. Vid hade väl knappt 4 mil kvar så målet var i siktet.

När klungan närmade sig ökade vi sakta farten så att vi lätt kunde glida in bakom dom när den sista cyklisten passerat. Ni som cyklar i klungor vet hur god hjälp man har av varandra. För oss blev det som att gå från arbete till vila. Plötsligt låg vi där i lä í svansen på ett 40-tal cyklister från Fredrikshof. Pulsen sjönk och vi kunde börja rulla lite då och då.

Vårt stora problem som nog mycket är en tränings- och kommunikationsfråga, är att hålla oss bakom en klunga. Vi rullar lätt ikapp och när vi gjort det måste vi bromsa in. Då måste vi trampa för att inte tappa igen. Åtminstone från min position känns det som att det skulle bli lättare om jag på något vis kunde veta hela tiden hur mycket man ska trampa och när det är dags att släppa på trycket för att undvika att vi måste bromsa in och sen få slita hårdare för att hålla oss kvar.

I backarna när många står upp, sitter vi nästan alltid ner. det är nog till stor del därför vi också lätt tappar i motluten och det var det som hände idag också. Det kändes som att klungan lätt skulle dra oss i mål. Viavvärkade en mil utan större ansträngning på 18 minuter och vår sista mil hade vi 26 minuter på oss att avverka.

Ett litet motigt parti kom och vi tappade suget bakom klungan och orkade inte jobba ikapp. Hade vi tränat på att stå upp ihop hade vi kanske orkat hålla vår position. Det är ju sällan några långa eller väldigt branta backar varför arbetsinsatsen dessa stunder skulle vara ganska kort.

Sista milen in mot mål var tung. det kändes som om det gick en del uppför och benen började kännas matta. Jag som inte haft minsta problem med rumpan under vägen, fick nu vansinnigt ont i sittbenen. Antagligen för att cykeltkniken blev markant sämre i och med tröttheten och rumpan säkert började röra sig allt mer på sadeln. Den värken spred sig sedan snabbt upp i ryggslut och nacke när jag försöker börja kompensera med stöd på armarna för att lätta på trycket på rumpan. Sedan var det ganska mentalt jobbigt att ha tappat klungan när det kändes så sjukt bra att dra nytta av det. Jag tyckte vi var värda det sista biten i mål efter att ha kört rätt hårt själva största delen av sträckan.

Vi startade 08:26 och gick i mål 13:23, 4 timmar och 56 minuter. Det var så att säga nära ögat att inte ha klarat det under 5 timmar, men vi gjorde det! När jag tittar på våra värden kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.

Total tid: 4:56
Rulltid: 4:33
Stopptid: 23 minuter
Genomsnittlig hastighet: 33km/h
Genomsnittlig puls: 151bpm, max: 174bpm
Genomsnittseffekt (normaliserad): 186 watt

I övrigt vad gäller pedaltekniken är jag nöjd med värdena. Det visar att vi inte hade det speciellt jobbigt. 33km/h i genomsnittlig fart (i rörelse) på 15 mil, mestadels ensamma är jag grymt nöjd med!

Nu har vi duschat och packat och lämnar vår hyrda lägenhet i centrala Motala för den här gången och sätter kurs på Stockholm igen. Det kommer behövas en kopp kaffe eller två på hemvägen. ;) Jag återvänder igen om en vecka för att köra Vätternrundan. Då blir det förhoppningsvis i ett lugnare tempo.

Nedan kan man se en karta och lite mer fakta om man är intresserad.

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Halvvättern, Motala, Träning

Posted from .

Idag var det dags för den andra deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2016, ett GP på Arlanda Test Track.

Ett GP är ett lopp där man kör alla samtidigt på en varvbana. Alla paracyklister startade tillsammans men körde olika antal varv beroende på cykeltyp.

Klassen tandem körde 8 varv och vi var 3 startande ekipage:

• Team Louise Jannering med pilot Anna Svärdström
• Team Henrik Rüffel med pilot Magnus Karlsson
• Team Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström

Magnus kör i vanliga fall för Velodromen CK och vi körde Bancykel-SM tillsammans i Falun i februari och tog hem segern. Vi bestämde redan då att köra det här GP-loppet då GP liknar bana och Magnus och några kompisar planerade att köra i sin ordinarie klass samtidigt.

Det var kul att ses igen. Med vissa människor klickar man extra och som tandemteam kändes vi samkörda direkt utan att ha kört ihop före SM i falun. Själv har jag bara kört GP två gånger tidigare och Magnus har aldrig kört tandem utomhus och inte på kurviga banor som en sådan här.

Vi sågs i god tid på tävlingsområdet och på grund av en halvtimmes försening fick vi väldigt gott om tid. Vädret var strålande, Varmt och soligt men aningen blåsigt med nordliga vindar som inte var kalla men kunde innebära visst motstånd upp för målrakan där vi skulle få rak motvind.

Vi var snabbt överens om taktiken för dagen. Vi justerade det som behövdes med cykeln och rullade några varv och ett kort fartpass ute på landsvägen. Benen kändes bra och samspelet utmärkt. Jag hade cykeln inne på akut service tidigare under förmiddagen för växeljustering som ledde vidare till vajerbyte och allt fungerade så gott som perfekt.

Tävlingsnerverna var på helspänn så klart och det är en sorts hatkärlek till den känslan. Visst kör jag för att det är kul, men främst för att vinna. Men motståndet från dom andra två tandemteamen var inte att leka med med erfarna och starka paracyklister och piloter.

På startlinjen kände jag mig rätt lugn märkligt nog. Det är jobbigare inför grenen tempo. Då startar man en och en med någon eller ett par minuters mellanrum och man vet sällan förrän efter målgången hur det gått. Under ett GP har man koll på varandra hela tiden och det är på något sätt både roligare och mer taggande.

När starttiden gick rullade vi ut på banan och lade oss sist bland tandemteamen. Farten drogs upp ordentligt och dom första 2 varven gick i dryga 40km/h. Eftersom jag segrade här förra året så fanns säkert viss revanschlust hos det andra herrteamet och jag var lika angelägen att försvara min titel.

Efter de två första varven drogs tempot ner en aning och snittet låg runt 38km/h. Vår taktik var fortfarande att ligga bakom team Henrik & Magnus. Vi tappade dom bara en kort stund på andra varvet innan min pilot kände sig varm i kläderna i kurvtagningen, men sen hängde vi dom i bakhjulet hela tiden.

Det sjette varvet var det långsammaste och det sjunde det näst långsammaste varvet. På det sista och åttonde varvet skulle tempot dras upp rejält, det visste alla. men frågan var bara av vem och när. Både jag och min pilot kände oss starka och hade gott om kraft kvar men ville inte riktigt riskera något för tidigt. Men för varje hundra meter som avverkades av det sista varvet, för varje kurva vi kom närmare mål gjorde jag mig redo. När min pilot än signalerade så skulle jag vara redo.

Vi gjorde rycket på målrakan. Den där känslan är svår att beskriva. Man trycker på så mycket man orkar, glider upp bredvid konkurrenterna, undrar om dom ska hänga med och svara och kanske köra ifrån än. När man hör hur dom försvinner bakom och hur man då trycker på ännu mer för att inte bli tagen på slutet. Man lyssnar bakåt, nej ingenting och så är man över mållinjen!

Jag kan se på mina värden att jag jobbade. 164bpm i snittpuls är helt OK men i underkant av min högsta zon. 230 watt i medeleffekt och jag känner mig fräsch efter målgången. Då först vet man att man kunnat köra hårdare om det hade behövts.

Medelfarten blev 40,2km/h enligt min cykeldator. I skrivandets stund finns inga resultatlistor uppe ännu så det kan diffa på några sekunder. Maxfarten blev 52km/h och den maximala effekten som uppmättes var 737 watt.

Prisutdelningen kändes lite förvirrad. Jag och min pilot kom aningen sent och segraren i damklassen team Louise och Anna hade varit tvungna att hasta iväg. Jag lyckades inte få något foto med mig från själva prisutdelningen men det kanske går att få tag i i efterhand.

Efteråt satt jag och min pilot Magnus i gröngräset och njöt av solen och tittade på när klassen herrar 40 körde. Det var en stor grupp på över 80 cyklister och en ganska mäktig upplevelse. När den klassen körde i mål packade vi in oss i bilen och jag blir avsläpp Fortsätt läsa ”Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track”

Klockan ringde 05:30 och jag kan försäkra att det är plågsamt en lördagsmorgon, även om det handlar om cykling. Speciellt oinspirerande när vädret lovade mellan 6–11 grader och regn. Jag sover uselt inför sådana här händelser. Vaknar var och var annan halvtimme, rädd att försova mig. Men efter frukost bestående av risgrynsgröt kände jag mig ändå rätt pigg och det blev gott om tid eftersom jag för en gångs skull lyckades ha ordning på alla kläder och grejer. Cykeln var rengjord och bara att säkerställa trycket i däcken och dra iväg. Det kändes ovanligt harmoniskt. Stackars MP däremot fick en stressigare morgon. Nu såhär efteråt hade jag inte blivit jätteledsen om han försovit sig. :)

Jag och ”MP” tog tåget 06:30 mot Uppsala. På perrongen träffade vi samma kille som förra året som liksom vi var på väg mot Uppsala. Under resans gång fylldes tåget med fler cyklister.

När vi kom fram straxt efter kl8 hade våra kompisar varit snälla och plockat ut våra nummerlappar. Det blev därför inte ens stressigt till starten i år, något vi alltid lyckats med de två tidigare åren då vi inte lyckats komma med våra ursprungliga startgrupper.

Starten gick 08:33 för vår grupp. Det är alltid något speciellt att rulla iväg genom startbågen, pipen från tidtagningen när man passerar, växlar som rasslar, däck mot asfalten. Man kör om cyklister och andra kör om än innan fältet stabiliserar sig bakom motorcykeln som leder oss ur stan.

De första milen är alltid likadana. Man är pigg och förväntansfull. Dom första 11 kilometrarna fram till ett litet vägarbete flöt på obemärkt. En sträcka med 100 meter grus och en provisorisk bro gjorde att vi som kör tandem valde att gå för att inte riskera punktering så tidigt.

Förra året kände jag mig stark och fräsch hela loppet, men i år var det rejält mycket kallare, genomsnitt 5 grader enligt min cykeldator och det kändes verkligen. <n är det är sådär kallt domnar fötter och den kalla vinden mot benen gör att jag aldrig blir riktigt genomvarm. Även om det inte var några större problem för oss rent fysiskt genom loppet så var den starka motvinden riktigt jobbig och fick upplevelsen av loppet i år att kännas helt annorlunda jämfört med förra året. Då var det ingen vind och säkert 10 grader varmare.

Varje gång vi stannade skakade jag av köld och det tog lång tid att komma igång igen. Samtidigt är känslan skön i kroppen när man frusit och börjar cykla igen. Först den iskalla vinden mot ben och händer och sedan, när blodet börjar cirkulera igen och man rent fysiskt kan känna värmen sprida sig.

Vid 12-milsdepån valde två att köra i ett lugnare tempo och vi var 4 som fortsatte. Jag och MP kände oss fortfarande OK och framför allt väldigt sugna på att gå i mål. När det var 1,5 mil kvar drog jag och MP före. Efter att ha haft konstant och hård motvind i stort sett hela loppet, fick vi en lugn sträcka på några kilometer med ren medvind. Plötsligt hörde man ljuden omkring sig igen och inte bara vinandet i öronen och kroppen blev direkt varmare. Men det var ett kort nöje som inte varade så länge.

Sista biten in mot Uppsala gick på ren vilja och hemlängtan. Vid det här laget var jag mer less än trött och jag bestämde mig för att sätta en minimigräns på temperaturen på framtida motionslopp. Cykling ska vara trevligt och roligt, inte kallt och tråkigt.

Sista backen upp till mål vid slottet i Uppsala var längre i år. Jag och MP gjorde inget bra resultat i den backen. Vi har aldrig tränat på att stå upp tillsammans på tandem. Det är fullt möjligt och bra i sådana lutningar, men kräver lite övning för att få in rytmen. Så vi satt hela vägen upp och det var med knapp styrfart vi rullade under målbågen, satt av och fick våra medaljer.

Det som skiljer Skandisloppet från dom flesta andra motionslopp jag deltagit i är att man får riktig mat vid målgång. Grillat, vansinnigt gott kött med saftig och kryddig potatisgratäng. Köttet formligen smälte i munnen och var precis vad man behövde efter detta. Jag hade gott kunnat ta en option till. :)

Sedan började vi röra på oss för att komma med ett pendeltåg hem och inte börja frysa för mycket igen. Trots att vi satt inne i ett tält skakade benen igen. Tåget var varmt och skönt och det dröjde inte lång tid förrän jag sov ganska gott. :)

Årets Skandislopp är därmed avklarat. Jag har ingenting negativt att säga om arrangemanget förutom möjligen att kaffemaskinen strulade vid 8-milsdepån i Härkeberga. Men det känns som ett litet problem inom ramarna för sånt som kan hända. Maten både i Härkeberga som bestod av pastasallad och vid målgången, var väldigt god och viktig komponent. Kaffe och kanel- eller solbullar fanns alltid och då är allt perfekt enligt mig. :) Jag tycker fortfarande att det är lite för få cyklister anmälda så att vägarna stundtals blir ganska tomma.

Det som var riktigt uselt i år och som förstörde upplevelsen var vädret och det kan knappast arrangören styra över. Det är A och O för att ett evenemang oavsett om det är detta, Vätternrundan eller något annat, ska bli lyckat. För mig är inte utmaningen med dåliga förhållanden det som lockar. Jag vill cykla och prestera och må bra. Det märktes också tydligt på övriga i vår grupp som fick ont i ryggar och lår och även jag fick ont i nacke och ryggslut till följd av kölden. Vinden är också något som påverkar mig otroligt negativt mentalt. Man tycker att man trampar och trampar men inte kommer någon vart. Och när vinden friskar i framifrån känns det som om man bromsar hårt med bromsarna. Nu tror jag att vi som kör tandem har viss fördel i motvind. Dubbla kraften men halva massan som frontar vinden. Men någon fördel ska man ju ha. :)

Det fanns en liten plan att även köra ett annat motionslopp imorgon i norra Stockholm, men tro mig, det kommer inte att hända! :)

Känner jag mig rätt så ses vi nästa år igen Skandisloppet. Men då kommer jag att ha en vädergräns. :)

Och så var det det här med datat från loppet. Inga värden att skryta med. Sämre tider, sämre puls, sämre watt än förra året. Vi lyckades inte hålla oss ens över 30km/h-snittet. Men det var ganska väntat och inget jag direkt sörjer egentligen. Ska man se det litet positivt så var genomsnittspulsen bra för fettförbränning. :)

Nedan kan man se karta och lite fakta.

Posted from .

Idag var det tävlingspremiär för 2016. Efter en lång period av ganska växlande aprilväder med kyla, snö och regn, tittade äntligen solen fram och det var riktigt skönt ute.

Den första deltävlingen var ett tempo på 30km med start och mål vid Odensala Kyrka i närheten av Märsta. Jag anmälde mig ganska sent eftersom jag inte hade någon pilot att köra med, men blev i sista stund tipsad om en kille som ville köra. Vi hade aldrig träffats förut och han hade heller inte kört tandem men var van cyklist.

Jag tog cykeln på pendeltåget mot Märsta vid 10-tiden och vi möttes på perrongen. Efter lite smörjning av kedja och justering av sadelhöjd cyklade vi dom 5 kilometrarna till starten. Efter registrering och montering av nummerlapp rullade vi lite för att hålla värmen och öva på vändningar. Och snart stod vi på startlinjen. I paraklassen startade ett antal pararacer och handcyklister och i vår tandemklass var vi tre team som ställde upp på startlinjen. Vi startade som nummer två.

Jag är inte så nöjd med loppet. Tempo är en svår disciplin tycker jag. För mig blir det ofta väldigt hög puls och andning efter start och den första sträckan fram till vändpunkten. På vägen tillbaka börjar andningen lugna ner sig, pulsen stabiliseras och musklerna börjar plötsligt svara och det börjar kännas bra, men ofta alldeles försent.

Precis så blev det idag. Vi kanske gick ut onödigt hårt och borde kanske värmt upp ännu mer. Efter några kilometer körde vi om det första tandemteamet som startat 2 minuter före oss. Dom hade problem med kedja och växlar och fick tyvärr stanna två gånger på grund av kedjehopp.

Straxt före vändningen hörde jag rop bakom oss och då förstod jag att det tredje tandemteamet redan hunnit ikapp oss. Jag var i och för sig inte så förvånad med tanke på hur det känts så långt, men man blir så klart besviken. Särskilt efter så många hundra mil på trainer under vintern.

Efter vändningen blev vi omkörda och teamet hade således redan tagit in en hel minut på oss. Samtidigt började den där bra känslan komma tillbaka i kroppen och vi lyckades hänga på dom en stund men där tror jag det mentala satte gränsen.

Vi rullade i mål knappt 2 minuter efter det vinnande teamet och vår snittfart verkar ha slutat på 38km/h. Både jag och min pilot misslyckades med att starta och stänga av GPSen i rätt tillfälle så datat därifrån är inte så intressant.

Men medeleffekten slutade på 230 watt och även om jag inte är nöjd med den så var det bättre än vad det kändes som. Medelpulsen var väldigt hög även för att vara mig, 167bpm vilket bekräftar varför musklerna inte alls svarade idag.

SMACK-tempot är en väldigt kuperad bana för sin korta distans och det var premiär för året. Jag började träna vid jul igen efter en lång och djup mental svacka och även om det har blivit många mil sedan dess så räckte det inte för att komma i tillräckligt bra form. Och teamet vi fick spö av är otroligt starka.

Nu är det bara att gå hem och fortsätta. Mer intervallträning istället för distans som jag kört mycket hittills. Distansträning blir det ändå nu på grund av dom många motionsloppen som ligger i maj och juni. En massa roddträning ska det också bli för att bättra på benstyrkan och även rygg, armar och bröst.

Den nya piloten jag träffade och körde med för första gången idag sa sig också vara ovan vid tempo men en mycket duktig cyklist. Det var inga som helst problem att rulla några kilometer ihop och sedan tävla. Jag kan inte säga att jag märkte över huvud taget att han inte cyklat tandem på det här viset. Men så är tandem inte så väldigt speciellt jämfört med egen cykel. Inte så annorlunda som många tror. Vi kommer helt säkert att köra mer ihop och det ser jag fram emot. För övrigt älskar jag människor som bara är helt naturliga när man träffar någon med en funktionsnedsättning. Att jag oroade mig något innan beror på att det tyvärr inte alltid är så självklart. Om man bara slappnar av och är som vanligt så funkar det hur bra som helst.

Nu tar jag tåget hem igen och slickar såren lite innan det är dags att ta nya tag. Om ganska exakt en månad är deltävling 2 som är ett GP på Arlanda Testtrack. Det vann mitt team förra året så det är inte otänkbart att andra är lite revanschsugna. :)

Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Tävling, Träning

Posted from .