Joakim Nömell på nätet!
idag var det stora uppkörningsdagen på kursen. Det blev ett långt pass på typ 2,5 timmar ute i trafiken med läare bak. Mycket rondellkörning och annat.
Men nu är kursen avklarad och han är godkänd. Skrivning är bokad till nästa tisdag och mopeden är på väg och beräknas levereras onsdag eller torsdag :)
Andra bloggar om: Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Förarbevis, 15 år, Trafikskola, Körskola, Trafikverket, Trafik, Vägverket, Transportstyrelsen
Idag fyller två av våra älskade ungar år. Miranda fyller 8 och Jesper fyller 15 idag. Det var lite lustigt när vi lyckades pricka in vårt 4:e barn på samma dag som vårt 2:a :) Vi trodde det skulle bli problem med att dela födelsedag, men det har alltid fungerat bra. Under alla år har sonen låtit lillasyster firas först på morgonen utan att knota. Men idag gick hon upp före för att fira storebror på sängen och det slog mig att det liksom aldrig varit några problem just detta.
För några veckor sedan började sonen ta körkort för klass 1 och 2-moped och idag ska han köra upp för att sedan göra provet på Trafikverket nästa vecka. Vad är då mer lämpligt i födelsedagspresent än en moped? :) För att få ta körkortet krävs att man går en obligatorisk kurs som inte var helt gratis och vi skramlade i släkten till körkortet för att det också skulle vara möjligt att få ett fordon att åka på :) Jag tror han blev riktigt glad och nöjd även om mopeden dröjer några dagar innan den levereras.
Nu är det färdigkalasat och dags att slurpa i sig morgonkaffet lite snabbt och sedan bege mig till jobbet.
Andra bloggar om: Barn, Familj, Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Födelsedagspresenter, Presenter, Glass, Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Trafik, Trafikverket
Idag har vi haft lite gäster på besök för att fira morgondagens båda födelsedagsbarn. Då fyller vår lilla Miranda 8 år och lilla Jesper 15 :) Det är sanslöst vad tiden går. Just nu är Miranda i en fas där hon tittar väldigt mycket på videofilmer från när barnen var små och i synnerhet när hon var bebis. Och då förstår man verkligen hur fort det går trots att det inte känns så länge sedan. Det stör mig att det svider lite i ögonen när det går upp för än…
Men imorgon fyller de år oavsett vad man tycker om tidens gång och det är oavsett en enorm ynnest att just jag får se just de växa upp!
Vädret var fint men lite svalt så vi bjöd på glass med tillbehör på utegården. Presenter från mamman och pappan får vänta till imorgon bitti ;)
Andra bloggar om: Barn, Familj, Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Födelsedagspresenter, Presenter, Glass
Idag har sonen gjort sin första praktiska del i körkortsutbildningen för AM-kort. Han fick öva på att köra långsamt mellan konor för att öva manövrering och på väg hem igen fick han köra i trafiken för första gången. Han tyckte nog det var lite läskigt med alla bilar runt omkring trots läraren bak och antagligen också lite ovant att som ung skjutsa någon vuxen. Utan att veta själv kan jag tänka mig att just det är lite tyngre.
Nästa steg är uppkörningen som han får göra först efter han fyllt 15 år och då blir det ett långt pass i trafiken. Jag gissar att han kommer boka in den på sin 15-årsdag 1:a juli :)
Andra bloggar om: Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Förarbevis, 15 år, Trafikskola, Körskola, Trafikverket, Trafik, Vägverket, Transportstyrelsen
Sonen fyller snart 15 år om en och en halv månad och det är så klart moped, eller egentligen ”epa-traktor” som står på önskelistan :)
På senare år har reglerna ändrats så man måste ha körkort både för klass 1-moped (45km/h) och klass 2-moped (25km/h). För att ta något av korten eller en kombination av båda korten, måste man gå en obligatorisk kurs och det är inte tillåtet att övningsköra privat som det är när det gäller körkort för bil.
Kursen är tyvärr väldigt dyr, mellan 4300kr och 5000kr och i priset ingår böcker och några timmars teori och några timmars körning på bana och i trafiken. Efter avslutad kurs kan man så skriva provet på Trafikverket då man fyllt 15 år.
Man kan läsa mer om de nya reglerna från 2009 på Körkortsportalen.
Andra bloggar om: Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Förarbevis, 15 år, Trafikskola, Körskola, Trafikverket, Trafik, Vägverket, Transportstyrelsen
Idag fyller världens bästa pappa år. 40 år, helt sjukt att han redan börjar bli gammal. Men detta märks verkligen inte efter hans utmaning i Mot Alla Odds och i vår vardag. Så sjukt! Idag så är det planerat att vi ska fira honom lite. Fast han inte vet om det ännu. Jag och mamma planerade att några nära vänner till familjen skulle komma på middag hos oss, utan att pappa vet om det. Det ända han vet är att han sak komma hem tidigare för att bara vår familj ska fira honom.
Förberedelserna börjar redan direkt efter min praktik, jag möter mamma och Miranda och vi går direkt upp till Haninge Centrum och handlar till kvällen, det ska bli Chilli kon Carne till middag, en rätt min kära far verkligen gillar. Vi köper hem läsk, mat och ingredienser till tårta. Jag fick stå för bakning av tårta och mamma för maten. Jag gjorde min special tårta som är en jordgubstårta med Vanilj kräm och sylt i och maränger.
Maten fick stå och puttra på spisen väldigt länge, vilket bara gjorde det godare. Det gjordes väldigt mycket mat och vi var tvungna att komma på en förklaring för pappa om varför maten var försenad. Vi sa att riset blivit försenat, det gick han på. Lite kul! Sen vid 18:00 ungefär kom Familjen Pålsson till oss, dem ringde på dörren och som vanligt sitter pappa i fåtöljen och säger ”Öppna dörren någon” Men vi fick honom att gå och öppna. Han blev väldigt överraskad när familjen stod och sjöng i trappern för honom.
Dem kom in och han förstod nog allting nu, varför maten var försenad och varför vi varit så hemlighets fulla. Han fick öppna presenter och den första var den största, en biljett till Lars Winnerbecks konsert i höst. Till både mamma och pappa. Såklart blev han väldigt glad och överraskad, vi hade pratat om att vi skulle gå på den men ekonomin stoppade. Så det var en väldigt bra 40 års present tycker jag. Sen fick han en Tupperware, chockad. Han är nog den mest Tupperware hatade människa jag känner. Så det var lite roligt. Sen fick han godis, och en toblerone. Jag tror att han vart väldigt nöjd. Efter det dukade vi upp för middag för 10 personer, vi satte oss och åt den goda maten. Efter det så serverades min hem gjorda tårta och kaffe och lite smått och gott.
Kvällen vart väldigt lyckad och avslutades runt 20:30 ungefär. Alla var glada och inga sura minner där inte. Tror nog inte att han kunde haft en bättre 40 års dag en denna. Med familj och nära och kära vänner.
Avslutnings vis vill jag säga ett STORT grattis till min pappa, han är verkligen den bästa som finns och jag älskar honom. Han är verkligen min förebild. Grattis pappa!
Andra bloggar om: Familj, Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfirande, Födelsedagstårta, Födelsedagsfirande, Tårta, Machete
Idag så gjorde jag min andra håltagning i naveln, och denna gång lyckades dem. Det blev ett hål med ett smycke i. Jag är grymt nöjd med resultatet och nu är det bara att låta såret läka och hålla det rent.
Den här gången gjorde det sjukt ont, det stramade upp i hela bröst korgen. Men det var nog bara för jag har en ärr bildning innan för så det var därför. Jag bet ihop och låg och var tyst. Miranda som var med idag var väldigt nyfiken och stod helt fascinerad över hur hålet togs och hur resultatet blev.
Hon ska själv gå till samma salong om några månader och ta hål i öronen. Men det är först hon är redo och det är varmt och våren är här.
Andra bloggar om: Barn, Ungdom, Tonåring, Tonåringar, Piercing, Navelpiercing
Jag har väldigt länge velat pierca mig i naveln. Till en början tyckte mamma och pappa att jag var för liten och inte var riktigt mogen till det. Sedan har det inte funnits en tanke på det först nu i höstat då det kom tillbaka. Så jag började planera när jag skulle göra det och hur och jag kollade vad det kostade. Sen så stoppades allting på grund av alla undersökningar jag var tvungen att göra på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Jag gjorde en magnet röntgen där man inte får ha några smycken över huvud taget så det gick inte att ta någon piercing.
Efter alla undersökningar och jag fått klar tecken att jag var frisk och inga fler undersökningar skulle komma så bokade jag en tid på en Salong 5 minuter här ifrån. Jag fick en tid 10:45 lördagen den 23 Februari. Jag och mamma och Miranda och min kompis gick dit.
Tjejen som skulle ta mitt hål började med att tvätta naveln och sedan mäta ut en prick där pircingen och hålet skulle sitta. Där efter fick jag lägga mig på en brits och hon började sätta dit en massa tänger och sådant, jag såg faktiskt inte vad hon gjorde. Sen så togs hålet och det gjorde inte så ont, det sved till lite gran sedan var smärtan över. Hon började koppla bort alla verktyg och jag såg på hennes ansikts utryck att allting inte stod rätt till. Men jag frågade inte om något gått fel. Sen så berättade hon att mitt utgångshål (där pircingen ska komma ut) hade kommit alldeles för nära ingångshålet (Där piercingen ska gå in) . Det innebär att jag var tvungen att låta detta läka i cirka 2 veckor och sen komma tillbaka och göra ett nytt hål. Jag blev väldigt besviken och kände att det var meningslöst att ens komma tillbaka och göra ett hål.
Jag slapp betala denna gång och jag skulle få det 100 kronor billigare för detta misstag, och det är alltid bra att man får lite kompensation. Så nu var det bara att vänta som gällde och hålla såret rent och se tills å det inte blev någon infektion.
Andra bloggar om: Barn, Ungdom, Tonåring, Tonåringar, Piercing, Navelpiercing
Idag var det dags för läkarbesök för att få svar på den senaste månadens prover. Först var det en datortomografi av huvudet och igår dubbla synundersökningar. Så klart är också blodprov tagna för att kontrollera blodvärden och njurfunktionstest.
Jag själv kände mig faktiskt helt lugn i kroppen men jag tror Denise var lite nervös för svaret. Och visst, när det gäller hennes och min ögonsjukdom som är en ärftlig ögoncancer, så finns en viss risk för återfall om man har genomgått strålbehandling vilket vi båda gjort i unga år. Nya tumörer kan poppa upp och tydligen mest vanligt inom strålningsområdet, alltså huvudet. Så visst ska man ta det på allvar.
Jag sökte själv vård 2008 för knölar jag upptäckt på mig själv i nacken. Jag har en lite större och hittade flera små. Någon sa fettknölar och allt vad det var och jag ignorerade det länge innan jag blev remitterad till Huddinge sjukhus för att göra tester. Lyckligtvis var det inga tumörer. Oklart dock vad det var, men säkert någon sorts fettbildningar.
Men alla prover och röntgen såg bra ut. Det enda man kunde se på röntgen var — och nu ger jag mig in på okänd mark, att benväggarna i högra delen av huvudet var något tjockare än andra sidan. Vi fick ingen bra förklaring till varför men vi har hört det förr men jag minns inte om det har med strålningen eller något annat att göra. ”Högre belastning” sa läkaren men det förstod jag inte. Men jag vet att man sagt så om mig och jag vet att vi hört det när Denise var liten att det kunde bli en följd men som ska sakna betydelse och i vart fall inte generera någon huvudvärk.
Så samtalet övergick till att handla om träning, avslappning och överansträngning. Och det är det jag trott och sagt hela tiden. Jag som är helt blind har inte samma problem som Denise har. Hon har vissa synrester, på pappret väldigt små. Men de synrester hon har har hon lärt sig utnyttja maximalt. Hon läser, orienterar, sitter vid datorn men allt detta får till följd att hon måste titta nära och anstränga sig väldigt mycket för att se och jag tror att det kommer igen på något sätt. Pressen att hänga med i skolan är ju också en sådan faktor som inte är obetydlig.
Nu vet vi inte riktigt hur vi ska gå vidare. Hon måste själv känna sig inspirerad att röra på sig och förstå kopplingen och hon måste själv lära sig att utnyttja de hjälpmedel som finns lika maximalt som de synrester hon har, allt för att underlätta.
Men vi vet åtminstone att hon är frisk! Det blir nytt och sista besöket om två år. Sedan tillhör hon inte gruppen barn längre och får förlita sig på den vanliga vården.
Om RetinoblastomW på Wikipedia.
Andra bloggar om: Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset
Idag var en riktig sjukhusdag. Denise och mamma åkte först till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att genomföra en komplett synundersökning för att se om Denises huvudvärk hade något med synen att göra. En väldigt bra ögonläkare tydligen som kände väl till ögonsjukdomen Denise haft. Det gjordes synfältsundersökningar och kontroll av hur mycket syn hon har kvar på sitt enda öga. man mätte upp 0,07 med bra synfält och mörkerseende. Ögonläkaren tog även foto av ögat och konstaterade på något vis att synen inte orsakade huvudvärken direkt och det fanns inget man kunde göra just med synen för att få det bättre.
Sedan bar det av mot Syncentralen där egentligen samma synundersökning gjordes. Där kom man fram till samma synstatus, alltså 0,07 på ögat och man lyckades få upp synen till 0,08 med glasögon vilket inte var speciellt stor skillnad. Denise kommer få glasögon för att förbättra synen åtminstone vid arbete framför datorn men jag är väl själv tveksam till om de kommer användas eller göra så stor nytta när det rör sig om så lite. Jag är själv ganska säker på vad allt det här handlar om. Vi får se om morgondagens läkarbesök då vi ska få svar på proverna styrker min uppfattning.
Om RetinoblastomW på Wikipedia.
Andra bloggar om: Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Sjukvård, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset, Sjukhus
Idag var det dags för Denise att göra en ny CT, eller datortomografiW. Det är en sorts röntgenundersökning av huvudet. Riktigt vad skillnaden är mellan CT och MR, magnetröntgenW kommer jag inte längre ihåg. det var ett tag sedan det där var vår vardag — tack och lov…
Senast hon gjorde en CT tror jag var 2003 när hon skrevs in på Asttrid Lindgrens Barnsjukhus för att genomgå en cellgiftsbehandling i preventivt syfte efter sin ögoncancer RetinoblastomW som hon föddes med.
Anledningen är hennes sista kontroller innan hon skrivs ut om två år och att hon klagat över huvudvärk och man vill utesluta att grunden till det är något dåligt.
Det gick bra idag. Först upp på mottagningen Q84 för att sätta nål och ta lite prover, bland annat ett sådant som visar om levern kommer orka med kontrastvätskan i blodet. Därefter fick vi vänta nästan tre timmar innan det blev vår tur. Proverna tog lång tid och då kom andra före och det blev lunch.
När det väl var denises tur gick det fort, kanske 15 minuter för att ta en serie bilder och sedan var det klart att åka hem och invänta svaren.
Även om det är ett fint sjukhus med underbar personal så är det lite jobbigt att sitta där. Små barn i barnvagn med droppställningar, små barn som gråter hjärtskärande så man bara vill rädda dem och föräldrar som sitter och snyftar av medlidande. Jag vet precis, en gång var vi också där och kände precis likadant så man förstår precis vad de går igenom. I alla fall en del av dem. Vårt barn svävade aldrig i livsfara.
Om RetinoblastomW på Wikipedia.
Om RetinoblastomW på Wikipedia.
Andra bloggar om: Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Sjukvård, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset, Sjukhus
Det är ganska vanligt idag att skolor delar ut datorer och surfplattor till sina elever. Man skulle kunna tänka sig att det beror på att man vill ligga långt fram och utnyttja tekniken i studierna, men säkert är det också för att locka eleverna till just den skolan.
Sedan tycker jag man ofta hör att teknik inte är bra i sådär låg ålder. Man får känslan av att man undrar vad det var för fel på hur det var förr och att tekniken hemmar barn och ungdomars utveckling, läsintresse etc. Jag tror det är precis tvärtom, att tekniken inspirerar och lockar till nya utmaningar, om eleverna får lära sig av lärare och föräldrar att använda den på ett bra sätt även i studierna.
Men det är det klassiska problemet, ofta är ungdomarna bra mycket bättre på att hantera tekniken än vuxna och då är det ju inte så lätt att lära något.
Men säkert är det många som också försöker nyttja tekniken för att göra studierna bättre och mer effektiva. Jag hittade nedanstående länk till en artikel i en blogg jag följer som handlar om en lärare som minst sagt försöker använda tekniken på ett bra men ändå enkelt sätt.
Metoden kallas ”flipped classroom”, eller det upp och nedvända klassrummet. Läraren filmar sin genomgång före lektionen och delar ut filmerna på nätet till sina elever som de kan titta på i lugn och ro innan lektionen. Under lektionen kan läraren istället vara en resurs, svara på frågor, hjälpa elever som inte förstått etc.
I normala fall skulle läraren stå och föreläsa i 30 minuter och sedan finns bara 10 minuter kvar att arbeta och fråga. När eleverna kommer hem har de hunnit glömma och då finns ingen hjälp att få förrän nästa lektion och man kör fast i sitt arbete på ett onödigt sätt.
Då tänker man genast, ”oj så avancerat, det där klarar inte jag!” Men i själva verket är det inte alls avancerat och läraren i artikeln nedan har verkligen inte överdrivit när det gäller tekniken.
Han har helt enkelt använt sin vanliga smartphone. Det spelar idag ingen större roll vilken telefon du har, baserad på Android eller en iPhone eller iPad. Skaffa ett stativ till telefonen eller bygg någon enkel egen lösning, rikta den mot whiteboarden eller med vad man nu arbetar, lär dig hur stort område kameran tar in så du inte arbetar utanför bild och starta sedan videoinspelningen.
Läraren som ni kan se i Youtube-klippet nedan, använder sitt headset till telefonen för att få ett bra ljud och sedan gör han sin genomgång. När man är klar, stoppar man inspelningen och har man skaffat sig ett gratis konto på Youtube är det bara några få knapptryckningar bort för att publicera klippet. Ingen onödig redigering. Dela sedan ut länken till videoklippet som kan vara åtkomligt för alla eller bara för de som fått länken och eleverna kan sedan titta i lugn och ro, när de vill och hur många gånger de vill.
Sedan tänker jag att man kan bygga ut det där egentligen hur långt som helst. Många lärare säger sig spendera mycket kvällstid med förberedelser och rättningar och varför då inte göra sig tillgänglig via Skype eller liknande för att svara på frågor? Nästan allt är bara en fråga om fantasi och vilja.
Jag som själv var väldigt blyg när jag gick i skolan och alla mina barn har också väldigt svårt för att föredra saker inför klassen. Blir man inte hånad för att man stakar sig eller säger fel under lektionen där läraren förhoppningsvis har koll så kan det mycket väl hända efter lektionstid. Varför inte då låta eleven filma sitt föredrag i enrum hemma och sedan dela med sig av det till läaren för bedömning.
Visst finns det en bra effekt i att träna sig i att prata inför andra människor, något som jag haft stor nytta av i livet. Men gör man på det här sättet kan det kanske vara en metod för att senare våga prata inför flera människor.
När jag ser klippet nedan önskar jag helt klart att jag var elev nu och just hos en sådan lärare. Vilka möjligheter! För oss med funktionshinder och som i mitt fall kanske just bilden i ett videoklipp inte hjälper så mycket, men är det en lärare som pratar bra skulle en synskadad kunna ha lika stor nytta av detta som seende elever.
För allt var verkligen inte bättre förr, inte för elever med eller utan funktionsnedsättning och det finns mycket mer att vinna genom att använda modern teknik.
Läs artikeln om the flipped classroom och titta gärna på Youtube-klippet nedan!
Andra bloggar om: Barn, Skola, Skolan, Klass, Klassrum, Utbildning, Undervisning, Pedagog, Pedagogik, Lärare, Elev, Elever, Flipped classroom, Teknik
Hemkommen efter en trevlig pubkväll med mat, dryck och goda vänner. Huset var först tyst och öde så jag ställde mig vid diskbänken och brädde mig ett par leverpastejmackor. Men jag fick snart sällskap av tre pratglada och vakna barn :) Vi pratade spel, film och preparerade bakmaskinen för morgonens frukost.
Idag är vi på Astrid Lindgrens Barnsjukhus för ett årligt läkarbesök. Det var nog tänkt att Denise skulle bli kallad fram emot sommaren men vi bad om att få komma tidigare.
Denise har under längre tid klagat över huvudvärk. En släkting ställde direkt diagnosen migrän medan jag mer lutade åt överansträngning med den lilla syn hon har kvar. Men har man haft cancer så duger inte hemmadiagnoser och gissningar. Man kollar hellre ordentligt.
Har man haft retinoblastomW inns en viss risk för nya tumörer i strålområdet, dvs huvudet. Dessa följdtumörer ska vad jag förstått, vara godartade men är viktiga att hitta i tid.
Nu känner jag mig åtminstone väldigt lugn och inte orolig. Karaktären på hennes huvudvärk tycker jag tyder på spänningshuvudvärk. Den kommer ofta senare på dagen efter lunch i skolan. Ser man dåligt behöver man ofta sitta nära och därmed inte alls särskilt ergonomiskt och har man små synrester använder man dem maximalt vilket fungerar i korta stunder men kan bli rejält jobbigt i längden.
Så nu blev det en remiss till ögonläkare och en ny CT, eller datortomografiW för att undersöka huvudet ordentligt. Det kändes bra att be om det och möta full förståelse och få en sådan remiss utan minsta diskussion.
I år är det också dags för en kontroll av sköldkörtelW som tydligen också kan påverkas av strålbehandling eller cellgifterW.
Så nu är vi klara här för idag och kommer göra minst tre besök till inom loppet av en månad. Men ett trevligt, varmt och välkomnande sjukhus så i alla fall jag har verkligen ingenting emot att vara här. Att ledarhunden är välkommen här behöver man inte ens nämna :)
Andra bloggar om: Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset
Idag sändes P1 Dokumentär den andra och sista delen av ”Den fastspända flickan” som handlar om Nora som efter många år inom ungdomspsykiatrin och efter en våldtäkt inte får den vård hon behöver och har rätt till. Det är en skrämmande, rörande och otroligt sorglig historia och den är väl värd lyssning.
Jag ska inte säga att jag har så många kloka ord att säga. Jag är inte så påläst i ämnet och har heller ingen erfarenhet att tala om egentligen. Jag tror bara det är så otroligt vanligt att det är just såhär.
I mars 2009 förlorade jag en nära vän. Hennes resa genom tvångspsykiatrin i de delar jag känner till, påminner skrämmande mycket om det ”Nora”, som flickan i repotaget kallas, berättar om. Jag tycker det fanns många likheter i argumentationen från personalen med det jag såg. ”Nora” förvägrades en kvinnlig terapeut tills hon kunde visa att hon skötte sig under en bestämd tidsperiod. Terapeuten behöver hon kanske för att just få hjälp med att ”sköta sig”.
Min väninna straffades också på liknande sätt. Saker som hon alldeles uppenbart skulle ha mått bra av drog man ut på eller helt vägrade låta henne få eller göra. Som att hämta tillhörigheter hemma under tiden hon var tvångsomhändertagen för sitt skadebeteende, fick besöksförbud tills hon ”slutade jävlas” och liknande.
Jag vet inte om det bara gällde mina besök hos henne, men under en lång period fick vi inte vara ensamma, utan var tvungna att befinna oss i allmäna utrymmen och med personal närvarande. Jag misstänkte att de trodde att jag smugglade medicin eller annat till henne, så för att få träffas i fred och kunna prata ostört och obesvärat, erbjöd jag mig frivilligt att låta de kroppsvisitera mig vilket de inte ens föreslagit. Men det erbjudandet bemöttes bara med ignorans.
Så vi lät personalen hållas, gjorde besöken längre medvetet för att se hur länge de tyckte det var värt att spendera resurser på bevakningen och plötsligt upphörde den. Det blev väl tråkigt att sitta och lyssna på skvaller och prat om amatörradio och gemensamma bekanta timme efter timme :)
Vid ett tillfälle tog jag och min kompis och kollega, vår lunchmat med oss till hennes avdelning för att underhålla henne. Vi stod där i dörren med 3 matlådor och det verkade först som om de inte tänkte släppa in oss. En stunds förvirring utbröt innan de, säkert mer av förvåning lät oss komma in.
Ibland, eller ganska ofta fick jag den bestämda känslan av att personalen njöt av bestraffningarna och frustrationen deras behandling skapade. Just ”men lilla vän” användes ofta trots att hon blev vansinnigt provocerad av det förringande sättet att bli tilltalad.
Så jag känner mig väldigt säker på att ”Noras” historia inte är så unik på många sätt. En vansinnigt bra dokumentär och det ska bli spännande att se vad det leder till.
Det mest otäcka kanske ändå inte är att sådant här händer. Ondska händer hela tiden överallt i världen och den tror jag är svår, för att inte säga omöjlig att besegra. Det mest ruttna och otäcka är nog att när sådant här hänt, händer ofta ingenting. En läkare får anmälning efter anmälning på sig och Socialstyrelsen ”framför kritik”. Antingen säger då läkaren ”ok jag bättrar mig” och så hoppas man att det också blir så. Eller så gör man som det verkar i det här fallet, käftar emot och då verkar ändå ingenting hända.
Lyssna på ”Den fastspända flickan” del 1 och del 2. De är mycket, mycket värda att lyssna på!
Andra bloggar om: Radio, SR, Sveriges Radio, P1, P1 dokumentär, Den fastspända flickan, Samhälle, Barn, Göran Lindberg, Psykiatri, BUP
Det är ändå ganska märkligt att man kan få två barn med sju års mellanrum och pricka in dem precis på samma dag, just idag av årets alla 365 dagar :) Man kan välja att se det som att det är tråkigt att inte få en egen födelsedag, eller så kan man välja att se det som storebror när han själv fyllde 7 2005 och fick en extra födelsedagspresent :) Det har aldrig varit några problem att dela dag och storebror har låtit lillasyster bli väckt före varje år :)
Idag fyller dem 7 och 14 och bortsett från tankarna om att åren går och barnen blir stora och allt det där så var tårtan som systrarna bakade jättegod och presenterna verkade vara helt OK :)
Andra bloggar om: Familj, Barn, Födelsedag, Födelsedagskalas, Barnkalas, Födelsedagspresent, Present, Födelsedagstårta, Tårta
Midsommar är nog min favorithögtid alla kategorier! Inte så mycket för gamla traditioner så som dans runt stång, lekar och plocka blommor för kärleken, utan mer för lugnet och årstiden.
Sedan några år tillbaka firar vi midsommar med familjen Pålsson på deras altan och det är ett lugnt och sansat firande som omfattar silllunch, lite lekar och middag.
Silllunchen kan jag längta efter hela året. Det är något visst med att sitta ute och äta och det är nog enda gången på året jag dricker ren sprit och dessutom kan tycka det är gott :) Sillen, laxen, äggen, avokadon och färskpotatisen kan jag kosta på mig att äta hur mycket som helst av.
Egentligen avskyr jag lekar, åtminstone tror jag att jag avskyr dem. Det är något från barndomen med tvånget att man måste och att det var mer för traditioner än ha roligt. Jag tyckte redan som liten att varför ska man leka med vuxna enbart en gång per år när det inte duger att leka resten av året och det kan jag tycka fortfarande. Det blir lätt lite fånigt och onaturligt.
Men Pålssons har en tradition med en liten lätt femkamp på gräsmattan och jag måste erkänna att jag inte har något emot det och till och med har ganska kul trots en mycket låg alkoholhalt i blodet :) Men hoppa säck, spotta groda, kasta stövel, kasta bollar i hink och kasta pil kan vara rätt kul och man märker att barnen gillar när man gör saker tillsammans och jag undrar om dom tänker som jag tänkte när jag var liten? Mina vuxna vänner tyckte nog att jag var ganska knäpp som spenderade ganska mycket tid till att leta rätt på gamla galgar där tvärpinnen var ihålig och perfekt för att använda som ärtrör och när jag sedan tog med dem och ett par kilo gula ärtor till Rånö kunde man ana att somliga tyckte jag var lite jobbig :) Visserligen gör det jädrans ont att få en ärta i häcken, men det är ju bara att skjuta tillbaka :)
Middagen blir alltid grillning och sedan sänker sig lugnet med barn som först är ute och leker och sedan framåt kvällen försjunker framför någon film.
Så jag gillar verkligen hela dagen. Det är till och med så att jag gillar promenaden hem när man är trött och mätt och ser fram emot lite sovmorgon och en midsommardag med en öde stad och stängda butiker och man undrar vart alla människor tagit vägen. Man gläds åt att vara helt befriad från baksmälla och man kan tänka sig hur många andra mår denna dag. Här blir det långa promenader, film och vila.
Andra bloggar om: Midsommar, Midsommarafton, Midsommarfirande, Midsommarlekar, Sommar, Midsommarlunch, Midsommarmiddag, Sill, Silllunch, barn, familj
Och idag var det de två resterande barnens tur att avsluta terminen. Nu är det slutligen sommar lov och det är bara pappan som får vänta lite på sin ledighet.
Som jag skrev igår var det en ganska stor dag med ett barn som gick ut nian och ett som går upp i åttan och ska få betyg nästa termin. Idag slutade ett barn femte klass och ska byta skola inför nästa termin och den yngsta tjejen slutar förskolan och ska börja första klass. Det är alltså ett sommarlov med milstolpe på flera sätt!
Andra bloggar om: Barn, Skola, Förskola, Förskoleklass, Lågstadiet, Mellanstadiet, Högstadiet, Gymnasiet, Betyg, Sommarlov
Ikväll har de två stora barnen haft sin skolavslutning och den skedde utomhus och på kvällstid. Tack och lov var vädermakterna med oss så trots hällande regn i andra delar av länet sken solen, men i skuggan var det inte särskilt varmt. Som vanligt var vi rustade till tänderna med foto, video och matsäck.
Den äldsta dottern slutade i nian idag och det är ju en milstolpe så klart. Det var mycket tårar och glädje om vart annat så klart och avgångsbetygen var av den typen att hon definitivt inte bör ”skämmas” och inte ha några problem att komma vidare, det är skönt för framtiden i en hårdnande värld.
För mig var avslutningen i nian inte så stor, mest en lättnad. Jag hade gått i två år i en högstadieklass efter flera års av misslyckad integrering efter att specialskolan Tomtebodaskolan stängde 1984. Klassen och jag fungerade dåligt och det var skönt när avslutningsdagen närmade sig. Allt bekräftades av att ingen hörde av sig varken före eller efter avslutningen och jag ringde heller inte någon. Till och med festen på kvällen kändes det som att alla deltog i utom jag, men så var det helt säkert inte. Så vet jag att min dotter inte haft det och det är jag glad för.
Det kändes som slutet på en tids tvång och början på något nytt, roligare, frivilligt framtidsskapande när gymnasiet stod för dörren. Jag ändrade mitt liv i grunden, från att ha varit ganska beroende och hjälpt av assistenter, bestämde jag mig för att klara mig själv med minimalt stöd i bakgrunden. Det bidrog säkert till att jag gick genom gymnasiet med både vänner och fester och hyfsade betyg. Så hoppas jag också att min dotter ska uppleva gymnasiet och klara det ännu bättre och få göra det hon önskar efter skolan.
Sonen gick ”bara” ut sjunde klass vilket är stort nog. Nästa termin börjar jakten på bra betyg för att om två år också kunna välja linje och bygga sin framtid.
Andra bloggar om: Barn, Skola, Högstadiet, Gymnasiet, Skolavslutning, Betyg
Om några dagar slutar vår äldsta tjej nian och det är naturligtvis ganska stort. Dels som milstolpe som visar att tiden går och man själv och barnen blir äldre fastän man inte märker det.
men det är en stund kvar till skolavslutning. i kväll var det skolbal och vår dotter och tre kompisar hade hyrt bil för transport till festen. Vi var givetvis där och tog emot riggade till tänderna med stillbilds- och videokamera och fångade dem när de kom glidande :)
Andra bloggar om: Barn, Skola, Skolbal, Skolavslutning, Nian, Högstadiet, Sommarlov
