Media om Mot Alla Odds del V

Idag finns en artikel om mig och Mot Alla Odds i Synskadades Riksförbunds tidning Perspektiv. Den trycks både i pappersupplaga och ges ut på DAISY och webben i textformat. Min arbetsplats prenumererar på tidningen och man har tydligen gått runt och visat lite. På något konstigt sätt känns det annorlunda och lite extra pirrigt när det kommer på papper, mer ”på riktigt” liksom :)

Det är också väldigt nyttigt att läsa sina egna intervjuer. Jag tycker ofta att jag inte svarar direkt på frågorna. Jag har nog en tendens att sväva ut lite känns det som och det är nog något jag behöver tänka på tills det sätter igång på allvar och kanske i lite större skala.

Men det är ju sådär när det finns så mycket att berätta och man samtidigt har förseglade läppar :) Ska bli skönt när man kan vara mer frispråkig.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Måste ha en machete! del II

Bild: Machete

Jag ville bara ha en souvenir från Nicaragua och det var en machete :) Jag snöade in på det och gud vet varför :) Det var coolt helt enkelt och en bra symbol för vår resa.

Vid ett tillfälle sa vår expeditionsledare Oskar KihlborgW ”om du tar dig till stillahavet ska du få en machete”. När vi kom fram hade jag inte hjärta, eller säger man mage, att påminna honom och jag själv lyckades inte ta mig iväg och köpa en när vi nått vår destination.

I förrgår när vi hade vår underbara och efterlängtade återsamling infriade han sitt löfte och jag blev så klart rörd men också generad. Rörd för gesten och för att han kom ihåg.

Generad blev jag också. Risken finns ju alltid att han har läst inlägget som jag skrev när jag kom hem och av ren abstinens åkte och köpte mig en machete :) Förvisso i Sverige av en svensk knivhandlare som jag känner sedan tidigare, men en machete av rätt ursprung och modell. Det blev på så vis ingen souvenir men en bra symbol för resan.

Så vår kära expeditionsledare kan ju ha blivit påmind och det är i så fall lite pinsamt för det var verkligen inte avsikten. Men jag får trösta mig med att Oskar nog inte är någon som har så mycket tid att plöja bloggar.

Så jag väljer att vara mer rörd än generad. Nu har jag verkligen en souvenir som huggit sig genom den Nicaraguanska djungeln och den har till och med spår i klingan efter det. Den var i stort sett identisk med den jag köpte i höstas, förmodligen samma tillverkare vilket säger mig att knivhandlaren Per jag bad om hjälp då gjorde ett bra jobb när han valde ut machete åt mig :) Skidan däremot är klart mer exotiskt på den här!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Machete[/tags]

Dags för återsamling

Bild: Joakim Nömell och Arkan Palani

Vilken dag det har varit! Jag är nu på väg hem från en fantastisk kväll på SVT där vi har träffats, alla 10 deltagare och en stor del av teamet kring produktionen och vi har sett första avsnittet tillsammans!

Kvällen började vid 16-tiden på restaurang Kamarina på Södermalm där jag och Pax försökt dra ihop så många som möjligt inför kvällen. Vi blev 13 som kom och det var stort bortfall på grund av sjukdom, resor och annat. Det blev lite som att kasta i sig middagen då vi skulle vara på SVT kl18 men det var oerhört trevligt och god mat!

På SVT blev vi väl mottagna och där anslöt fler från produktionen samt den tionde deltagaren som inte var med på middagen. Det var otroligt gott att träffa alla igen! På riktigt få krama om dem och höra deras röster och inte bara digitalt via Facebook.

Vi fick kaffe och bullar serverat med en massa information om upplägget för programstarten. Vi fick självklart veta vilket datum allt börjar, men tyvärr är detta hemligt ett par veckor till. Vi fick veta hur media skulle informeras och lite förslag på vad och hur vi kan säga saker. Slutligen lite om hur man psykiskt kan förbereda oss när saker börjar hända runt om oss.

Allt detta var väldigt intressant förstås men sen kom det vi alla väntat på, första avsnittet! Vi möblerade om lite och det verkade vara fler än jag som hade pirr i magen! Det var alltså dags att se resultatet, se sig själv, se det som miljoner människor kanske kommer se i vår!

Egentligen vet jag inte varför jag kände mig så nervös. Jag har aldrig känt någon oro för att programmet skulle vara dåligt, visa enstaka individer eller funktionsnedsättningar på ett negativt sätt. Det är nog bara det att det här är inget blogginlägg som kanske läses av några få, utan ett TV-program i X antal avsnitt som ska sändas i en av Sveriges största TV-kanaler! Lite svindelliknande känsla kan jag försäkra :)

Bortsett från att det är lite jobbigt att höra sig själv prata, så var det fantastiskt! Den timmen gick otroligt fort och när den var slut ville man bara se mer!

Efter visningen utbröt kramkalas igen. Några var tvungna att ila iväg till väntande flyg medan några av oss dröjde oss kvar en liten stund, svårt att skiljas kändes det som.

Nu i bil hem känner jag mig fascinerad, lycklig och full av energi! Det känns verkligen som alla säger, ett äventyr avklarat, nu väntar nästa!

Jag saknar er redan, ni, vi är så förbaskat bra, alla 10 utan inbördes ordning!

  • Niclas Rodhborn
  • Angelica ”Titti” Österberg
  • Rickard Forshäll
  • Per ”Pax” Axensköld
  • Arkan Palani
  • Nina Lundberg
  • Maria Lindholm
  • Sonia Elvstål
  • Petra Örlegård
  • Och jag :)

Produktionen, både ni som var med på resan och ni som gjorde jobbet hemma, är så många, ingen nämnd och ingen glömd!

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerade, Mastiff, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Saknad, Vänskap[/tags]

Middagsgäster

Bild: Joakim Nömell, Per

Jag och Pax försökte få ihop en liten sammankomst hemma hos mig med så många Mot Alla Odds-deltagare och folk från kamerateamen som möjligt. Men det visade sig vara lite krångligt att få till något lätt. Vi ska ha en stor återträff i veckan som kommer och kanske tycker de flesta det räcker med det.

Men det var två som kom hit på middag ikväll. Dels Pax som är en av deltagarna och dels inspelningsproducenten Fredrik. Det blev ett tappert litet gäng och det var grymt trevligt!

I veckan händer mer och större saker som sagt, jag återkommer om det :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Mot Alla Odds, Helg, Söndag, Middag, Middagsgäster, Gäster, Återträff[/tags]

Saknad och tomhet del III

Jag ska inte säga att jag mår dåligt efter hemkomsten från Nicaragua, för så är det verkligen inte. Jag ångrar mig inte ett spår att jag åkte med på äventyret. Jag snarare bävar för hur det hade varit om jag tackat nej av någon anledning! Men efter hemkomsten har jag tänkt väldigt mycket och jag trodde inte det skulle kännas riktigt såhär.

Direkt efter hemkomsten kändes det bara skönt att vara hemma igen. Träffa familjen, sova i en säng, äta och dricka saker man längtat efter och duscha så ofta man ville :Sonia var den som tidigt skrev i sin blogg om saknad och längtan tillbaka, att hon kände sig ensam plötsligt bland alla gamla vänner och om det var frustration eller sorg över att vara den som behövde hjälp jämt och inte kunna ge så mycket till någon annan som hon, som vi alla gjorde under resan.

Men jag är lite sen av mig i reaktionerna. För mig kom de där känslorna krypande efter ett par veckor. Det kanske tog lite tid att inse att det var över och aldrig skulle komma tillbaka.

Men jag tänkte att nu har jag vänner för livet, både bland deltagarna och i filmteamen. Och redan första veckan på jobbet efter hemkomsten dök Arkan upp på ett spontant besök och jag blev oerhört glad! I mellandagarna träffades jag, Pax och Arkan över en middag och det var också oerhört trevligt.

Men samtidigt funderar jag rätt mycket kring vad varaktig vänskap är. Vi skriver i våra hemliga grupper på Facebook att vi måste ses, att vi saknar varandra så otroligt mycket och att det ska bli så kul nu när det snart är återträff i ett mer officiellt sammanhang.

Men när alla skriver sådär vilket jag ju också gör, undrar jag om det är något jag missat, om jag är utanför på något sätt. För förutom dessa meddelanden är det ganska tyst och dött hos mig. Jag undrar om de andra ringer eller SMSar varandra eller om det är samma sak hos dem?

Kanske räcker det med att se till sig själv för att hitta åtminstone en del av svaret. Det är inte bara det att min telefon är ganska tyst på inkommande trafik, den är även ganska tyst när det gäller utgående också.Jag hör ju inte heller av mig så ofta. Jag sitter här och undrar hur det går för Titti och hennes jobb, Niclas som jag väldigt snabbt tyckte väldigt bra om, hur Sonia mår nu och hur Nina har det! Det går inte en dag utan att fingrarna leker över knappsatsen på telefonen och jag tänker att jag borde ringa Rickard för att jag är så sugen på hans lunchsällskap och jag undrar hur Maria mår… Kort sagt jag tänker på dem alla mest hela tiden men gör inget, visar det inte på annat sätt än ett gruppmeddelande på Facebook, ”Saknar er massor!”

Har jag en konstig bild av hur det skulle ha varit? Trodde jag kanske det var som när man var tonåring och låg halva nätterna och pratade i telefon och fick räkna till 3 för att avsluta samtalet samtidigt? Är jag och andra otroligt skadade av sociala medier att man är fullkomligt avtrubbad vad gäller behovet av riktig mänsklig kontakt? Nu när det finns 100 sätt att kommunicera på tappar man kanske det viktigaste?

I alla fall jag saknar deras röster och närhet otroligt mycket. Det kan låta urfånigt, men den fras jag aldrig ska glömma och som är ett så ljust minne från resan, är kamera-Peter som säger ”nu filmar jag dig Jocke så skärp dig för helvete :)” Det är otroligt störande att inte längre ha en sådan människa omkring mig. Det finns andra saker också men som det kanske ska bli TV av så jag får hålla dem för mig själv tills vidare.

Jag skulle så gärna vilja bli bättre på att höra av mig ”på riktigt” till de jag bryr mig om. Ringa och säga ”hej, hur är det? Jag saknar dig!” Ändå sitter jag här och tycker synd om mig själv för att ingen ringer mig och säger så, det är nästan lite lustigt :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerade, Mastiff, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Saknad, tomhet, Vänskap[/tags]

Vilken katastrof! :( del II

I slutet på resan till Nicaragua gick digitala anteckningshjälpmedel sönder. Under hela resan hade jag skrivit dagbok varje kväll, om vad som hänt under dagen, vad folk sagt och gjort och hur det kändes att ligga där i djungeln. Jag skrev ganska mycket för att verkligen vara säker på att inte glömma, att få med så mycket detaljer som möjligt.

Jag hade valt just det här anteckningshjälpmedlet för dess enkelhet och stabilitet jämfört med alla andra liknande produkter på marknaden. Den var kanske inte minst till storleken, men det faktum att den gick på 4 vanliga R6-batterier var en tung fördel när jag skulle vara borta en hel månad utan möjlighet att ladda.

Jag tog med ett helt 20-pack batterier för att verkligen inte hamna i ett läge där jag var utan ström. Men under hela resan behövde jag aldrig byta batterier.

Ett par dagar innan vi nådde vår destination vid Stilla Havet började maskinen krångla. Den ville inte riktigt starta upp och pep konstigt men funkade ibland. Jag bestämde mig då för att låta den vara och inte använda den de sista dagarna och tanka ur informationen ur den när jag kom hem.

Men det gick inte. ”Fatal error in file system” och inga filer överfördes till datorn.

Den fick åka akut till leverantören ICAP i Göteborg men där kom man inte längre med den och skickade den direkt till tillverkaren Handytech i Tyskland. Där har den varit ett par veckor nu för kontroll.

Igår kom det preliminära utlåtandet och det lämnade inte mycket hopp. Maskinen är utrustad med en äldre typ av flashdisk från slutet på 90-talet kanske och från tiden då jag jobbade med att sälja dessa och som det är i övrigt med USB-minnen, börjar filsystemen krångla finns sällan någon räddning.

Ändå bad man mig utveckla hur felet uppstått vilket jag försökte beskriva så noga det gick. Varför man undrade när man i princip dömt ut möjligheterna att få tillbaka dagböckerna vet jag inte.

Men det satte en ny liten gnista hopp när de ville ha mer utförliga svar. Inte vet jag om man kan tanka filer av sådana äldre flashdiskar med trasig filallokeringstabell, antagligen inte…

Så jag får nog leva med att informationen för evigt gått förlorad, den som var så otroligt viktig för mig! Kanske kan jag återskapa en del av det med de andra deltagarnas hjälp, minnas platser, händelser och annat gemensamt. Men mina egna personliga tankar och reflektioner är nog borta. Kanske minns jag en del när vi sedan får foton och ser serien, vi får se.

Men nu känns det inte så kul. Även om jag rent tekniskt visste förutsättningarna redan från början, hoppades jag i alla fall lite.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Hjälpmedel [/tags]

SVT visar informationsfilm om ledarhundar

Igår lade Synskadades Riksförbund – SRF ut följande informationstext på sin hemsida:

Informationsfilm om ledarhundar i SVT

Efter ett idogt arbete från vår kommunikationsavdelning så är det nu klart att Sveriges Television under våren kommer att visa en informationsfilm om ledarhundar på ”Anslagstavlan”. Filmen är cirka 45 sekunder och producerad i Norge.

Det är naturligtvis väldigt glädjande nyheter och inte en dag för tidigt! Otaliga är de inlägg där jag här i bloggen ropat på mer marknadsföring från SRF och att Norges Blindeforbund varit en stark förebild med sina olika reklamfilmer gällande synskadade som varit både moderna och provokativa fast på ett mycket bra sätt tycker jag.

Ta bara SRFs reklamfilm som exempel:

http://www.youtube.com/watch?v=uKAB_MdkU2c

Den är ju så torr och tråkig så man bara dör! Jämför den med Blindeforbundets rekalmfilm, en bland många:

Lite mer action och humor i den. Men ”sådant kostar pengar” och ”folk kan ta illa upp” skulle det låta i Sverige.

Men nu har det alltså hänt något! I vår ska SVTs Anslagstavlan tydligen sända en ca 45 sekunder lång informationsfilm om ledarhundar. Man har inte bekräftat det från Synskadades Riksförbund ännu, men troligast är att de äntligen sänder en svensk version av Norges Blindeforbunds film nedan! Det var på tal under 2012 men blev inget av till min stora besvikelse. Men nu kanske det händer! Titta bara på klippet nedan och njut!

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Norges Blindeforbund, Ikke Forstyrr, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Reklamfilm, reklam[/tags]

Återträff

20121228-074846.jpg

Ikväll var det dags för en liten återträff med några av grabbarna i Mot Alla Odds-gänget. Vi gjorde ett försök i början på december men snökaoset gjorde att vi inte kunde ses och nu är några i Thailand och fortsätter njuta av värmen medan vi andra fryser häcken av oss :)

Men i mellandagarna har vår huvudstad celebert besök från Malmö i form av Pax som besöker släktingar och då passade vi på att gå ut lite :)

Ikväll blev det ett besök på den grekiska restaurangen Kamarina på Södermalm, ett ställe som jag går till så ofta jag kan. Förutom den goda maten och trevliga personalen funkar det bra med rullstolar och ledarhundar är alltid lika välkomna utan diskussion.

Det var gott att träffa åtminstone några av grabbarna igen. Arkan finns ju här i Stockholm men Pax bor en bit bort så det är inte så lätt att ses. Jag har känt mig lite moloken de senaste veckorna och jag tror väl det hänger mer på mitt traditionella vintermående än den avslutade vistelsen i Nicaragua. Självklart känns det vemodigt att den tiden är förbi och nu i mellanperioden mellan att det hände och att det sänds på TV i vår letar jag lite fotfäste kanske. Jag mår inte dåligt av det som varit, jag känner mig bara som min vän och meddeltagare Sonia lite ”ensam”.

Men ikväll träffades vi och pratade om resan, vad vi minns bäst, vad som var värst, att vi längtar efter foton och inte minst ser fram emot sändningsstarten. Vi pratade mycket om vad vi tror kommer hända då och det är mycket jag också funderar på. Vi skämtade om allt från Big Brother till Pluras Kök och olika TV-soffor. Själv tror jag inte det kommer hända så mycket över huvud taget. Lite liv i början runt de första avsnitten, någon tidningsartikel, kanske någon nyhetsmorgon. Mer troligt är kanske att gamla vänner från förr som ser än på TV kommer höra av sig och som jag hoppas, folk på stan som kanske kommer våga komma fram och fråga eller säga hej och säga hur bra, eller för all del hur dålig man var :) Kanske kanske kommer ändra uppfattning om ”kändisskapet” sen men jag tvivlar på att det kommer bli något stort problem för sådana som oss och jag skulle bli mer besviken om det inte hände någon märkbar skillnad.

Men mest enades vi nog om att det kan bli vad man gör det till. Jag tror ju att ”riktiga kändisar” kanske inte alltid blir uppsökta utan själva hör av sig till olika tidningar och TV-program. Och jag har ju lite tid på mig att fundera över vad jag vill med det här. För det här med kändisskap kan ju låta som om jag drömmer om någon fin tillvaro med röda mattor och feta fester, men så är det inte alls. Jag vill bara göra något bra av det om det går att göra något nyttigt av det. Det låter ädelt va?

Tankarna fladdrar såklart iväg men jag har god tid på mig att fundera men så klart handlar det om fördomar och kunskap. Jag funderar hur många synskadade jag känner som har vanliga jobb utan lönebidrag, eller för den delen direkt högavlönade jobb på höga positioner? Det är nog ingen. Om det beror på fördomar och att det är svårt att komma framåt på grund av andra orsaker vet jag inte. En anledning som inte är så vetenskapligt grundad är nog att många synskadade saknar bra utbildning. Vi har haft svårt i skolan på många sätt många av oss, på grund av otillgänglig och obefintlig studielitteratur, att vi inte ens fått tillgång till vissa utbildningar etc. Svaret är nog inte så enkelt.

Men nu ska jag sluta spåna över det! Tack för ikväll Arkan och Pax och jag hoppas vi ses snart igen och då hoppas jag även Niclas och Rickard finns med oss. Fast jag skulle så klart gärna se alla igen trots att ni bor långt bort! Snart kanske vi sitter där med chips och dipp med en nervös känsla i magen och förhandstittar på första avsnittet, vem vet?

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Återträff[/tags]

Saknad och tomhet del II

Jag läste just Sonias inlägg Allt e konstigt och blev väldigt berörd. Det rörde vid känslor inuti som jag verkligen försökt ignorera.

Jag vet att jag ofta reagerar med fördröjd verkan och när vi kom hem kändes allt faktiskt bara väldigt skönt. Det var skönt att komma hem till familjen och hunden, träffa vänner igen, äta och dricka saker man längtat efter, lyssnat på musik som jag längtat mig tokig efter och inte minst få vila och njuta av de bekvämligheter vi har och är vana vid. När vi skildes på Arlanda den 16:e november hoppades jag vi skulle ses snart igen och hålla kontakten men inte svårare än så.

Jag minns resan ner och hur jag mådde på väg till Arlanda. Men jag minns också tydligt hur förvånad jag var över hur fort det gick över. Så fort värmen i Managua slog emot mig så började äventyret och jag svalde det med hull och hår. Tiden där nere blev fort väldigt sorglös och bekymmersfri, i alla fall från den sortens vanliga bekymmer. När jag under de tre första veckorna tänkte på stunden då vi skulle skiljas slutade det alltid med tårar i ögonen. När nedräkningen mot hemresa börjat började jag så klart längta dit och jag ville verkligen åka hem och äventyret hade sin tid och den var snart slut.

Sonia beskriver en lycka i sitt blogginlägg som vi ofta pratade om där nere och jag känner verkligen igen precis allt. Här hemma har det alltid varit jag som känt mig som en börda, alltid behövt hjälp med massor med saker. Allt från att sätta upp en hylla eller lampa till mitt båtintresse. Jag känner ofta sorg eftersom jag vet att om jag sett hade jag klarat allt detta själv och helt säkert fått hjälpa andra istället. Jag vet exakt hur man mäter, borrar, pluggar och skruvar, men kan inte få det rakt och på rätt plats, allt på grund av synen.

Det är väldigt sällan jag känner att jag kan hjälpa någon. Vid enstaka tillfällen har jag kunnat vara flytthjälp och det har varit väldigt nyttigt för självförtroendet. Men ibland har jag även vid dessa tillfällen känt mig mer i vägen än till någon nytta. Det är klart att det är svårt att bära med händerna fulla på nya platser utan att kunna använda vita käppen eller ledarhunden. Och att bara bära med en hand är ju sällan aktuellt när man flyttar. Det är oerhört sällan någon efterfrågar mina unika kunskaper och om du frågar vilka dessa är har jag sällan något svar.

I Nicaragua upplevde vi nog alla något som gjorde mig — som Lars Winnerbäck sjunger i ett av sina alster, lycklig och förvånad! Jag trodde på Arlanda på väg ner att jag var den enda som skulle behöva hjälp stup i ett. Men plötsligt kunde jag göra massor för andra kändes det som. Just nu funderar jag ogärna på om andra upplevde min förmåga på samma sätt, men det var så jag kände. Utan att avslöja för mycket innan programmet sänts och bara prata självklarheter så behövde jag på grund av min synnedsättning självklart ledsagningshjälp, andra behövde hjälp med andra saker på grund av att man satt i rullstol, hade svårt med rörlighet i händer eller armar etc. Jag verkligen kunde knarka och bli hög på känslan av att hjälpa andra och det jag behövde hjälp med kändes plötsligt som en Pepsi i Atlanten, eller åtminstone väldigt utjämnat. Jag hoppas ni kan se allt detta i rutan i vår.

Hur är det nu då? Sonia skriver så bra och jag har själv tänkt samma flera veckor nu. Men jag har inte riktigt vetat om och hur jag ska formulera mig Mest för att de här hemma helt säkert skulle missförstå allt och tro att jag inte längre vill vara hemma och bara längtar ut igen. Det är ju inte så det är. Men jag är kastad tillbaka i samma verklighet som tidigare. Jag behöver åter be om hjälp för att min fru ska få upp sina tavlor, brandvarnarna ska monteras i taket och min dotter behöver få gardinstänger monterade. Plötsligt är jag tillbaka bland fördomarna och jantelag både i arbete och fritid och de hinder som var så stora men lätta att besegra tillsammans nere i Nicaragua är nu mindre men känns fullkomligt oöverstigliga i många sammanhang. Där nere, ”nu jävlar ska vi bestiga berg tillsammans” och här går varje sekund åt att lönlöst bevisa att man är lika mycket värd och kan samma saker som seende. Energi som just nu bara känns som om den pyser ut och försvinner som kolsyra i en öppnad läsk.

Den här känslan är ganska tung just nu och jag vet att jag måste vända och göra något bra av den men har inte riktigt kommit på hur ännu. Att jag aldrig mer ska få kräla i skit eller krypa upp för berg med de bästa av vänner är helt klart. Vissa av dem kommer jag kanske aldrig att träffa igen och det gör nästan fysiskt ont.

Energin jag hade innan jag for är som bortblåst. Jag tränade, cyklade och sprang, men jag har inte gjort något av detta sedan jag kom hem. Kilona jag tappat kryper sakta tillbaka och inte är det i form av mer muskler, tröttheten som tynger och gör att jag knappt orkar vakna på vardagarna för att möta en ny ganska tungrodd dag och mattheten jag känner när barnen skriker och fräser dumma saker åt mig som jag inte ens orkar eller vet hur jag ska ta tag i för att analysera och göra något åt.

Jag ska inte säga att detta inte är jag. Jag har mina tunga perioder, det är vinter, allt jobbigt blir jobbigare både vad gäller det psykiska att hålla humöret uppe, men kanske lika mycket att allt annat också blir jobbigt. En rullstolsburen får kämpa sig blå genom snö och sörja och min värld blir svårorienterad och besvärlig. Och när man är där jag är just nu, dessutom med julen runt hörnet, kan det vara svårt att se ljuspunkter.

När jag gick från jobbet i fredags kändes det inte alls bra. Jag kan, jag menar vill inte skriva exakt varför eftersom detta läses av för många och dessutom förstår jag inte helheten av orsaken heller. Men när jag gick ut genom dörren och en del saker bara kändes hopplöst och sådär oöverstigligt, tänkte jag på er där ute, ni som ska se oss snart på TV. Mitt äventyr är slut och det kan jag inte göra något åt, men det som väntar kanske är ännu bättre. Jag tror att ni som kanske aldrig träffat någon med funktionsnedsättning förut kommer lära er jättemycket och bli ännu klokare och förståndigare människor. Många av er kommer förstå att vi alla är människor med många kvaliteter och förmågor medan klyftan mellan seende och icke seende alldeles nära mig där jag borde ha största framgångarna aldrig kommer sluta sig helt. Jag känner mig helt säker på att jag kommer finna styrka igen i er där ute och det ska bli minst lika spännande att möta det äventyret som det var att gå ut ur flygplanet den där dagen i Managua.

Rickard, Niclas, Pax, Arkan, Titti, Sonia, Maria, Nina och Petra, ni kommer för alltid vara en del av mitt äventyr som var det tuffaste, roligaste, mest lärorika i mitt liv. Oskar Kihlborg som ledde oss igenom detta och lärde i alla fall mig massor! Vi har gjort det tillsammans. Även om det just nu och på kort sikt fått mig att känna mig extra liten tror jag, nej är jag säker på att jag och ni kommer växa enormt med det!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Saknad, tomhet[/tags]

Mastiff söker dejtingglada singlar

Idag fick jag ett meddelande från produktionsbolaget Mastiffmittfunktionshinder.se där jag är registrerad som medlem. Mastiff som nu håller på med redigeringen av nästa säsong av SVTs reality-serie Mot Alla Odds verkar även hålla på med en ny satsning där funktionshindrade är inblandade.

I meddelandet stod att man höll på med en dokumentärserie där man följer 8 människor med funktionsnedsättning som hittills lagt kärleken åt sidan men nu bestämt sig för att hitta en partner och man sökte därför singlar som var intresserade av att dejta.

Jag var en del i ett massutskick och fick frågan om jag var singel och sugen på att delta eller om jag inte var singel, kände till någon som kunde vara intresserad.

Min spontana reaktion är positiv för att man nu verkar göra en tredje satsning där människor med funktionsnedsättning har en central roll. Först snart 2 säsonger av Mot alla Odds i SVT och nu detta. Det framgick dock inte i vilken kanal dokumentärserien skulle sändas.

Men jag som minns den svidande kritiken mot första säsongen av mot Alla Odds undrar verkligen hur detta ska tas emot bland funktionshindrade. Jag har en stark känsla av att det kommer bli med väldigt negativ kritik eftersom det är främst det som brukar hända. Man kan helt säkert använda samma argument som när man reagerade på Mot Alla Odds.

Själv tänker jag att detta väl i så fall inte är stort värre än Bonde Söker Fru eller Ensam Mamma Söker och liknande TV-produktioner. Man hånar gärna programmen men jag tänker att det säkert som bonde är enormt svårt att träffa en partner när man är bunden vid sitt arbete så hårt som bönder är. Djur kan liksom inte bara stängas av som maskiner i en produktion för att husse eller matte ska ut och dejta lite. Och hur träffar man någon när man ständigt måste vara på sin gård?

Samma när det gäller ensamstående mammor eller pappor. Barnvakt kanske man kan få någon enstaka gång men jag som inte är ensamstående förälder vet minsann hur sällan man får barnvakt för att få egen tid och underhålla det förhållande man har. Och barn lämnar man inte till vem som helst. Och vart går man för att dejta om man inte träffar någon på den där kursen, dansen eller jobbet? Det återstår bara krogen och om jag skulle bli ensam må gud förbjude, så skulle jag föredra myskväll med barnen än raggning på krogen som ju är minst sagt ett osäkert kort.

Och samma är det med ett funktionshinder. Det är oerhört svårt att träffa någon och det är många fler parametrar inblandade än för ensamma mammor och bönder. Man kan inte delta i vilka fritidsaktiviteter som helst om man inte ser, är rullstolsburen, är döv eller liknande. Det är mängder med hinder, små som stora.

Men kanske det största hindret ändå är fördomar och rädslor hos andra människor. Vem vill vara tillsammans med en sån där för att han eller hon är sån där, sitter i en sån där? Tänk om han eller hon mest behöver hjälp och man mer blir en assistent än en partner?

Fördomar känns ofta svåra eller helt omöjliga att besegra. Man måste få träffa och umgås med folk för att de ska förstå att man är som nästan vem som helst. Men får man inte chansen till ens det blir det svårt. Jag brottas med fördomar varje dag både i mitt arbetsliv och på min fritid och ibland kan man känna att man snart övertygat några människor och spridit lite kunskap för att sedan märka att allt är på ruta ett igen.

Så när mycket annat är prövat och inte fungerat, så som information i skolor, eget arbete, politiska påtryckningar etc så tycker jag det är suveränt att TV verkar intresserade av att göra något av det. Hittar man bra människor och får en bra serie, vilken enorm kunskapsspridning och inspirationskälla! Hade jag haft behovet hade jag inte tvekat en sekund!

Läs efterlysningen Mastiff söker dejtingglada singlar.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, Mastiff, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Dejt, Dejting, Date, Dating, Kärlek, Singel, Singelliv, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Media om Mot Alla Odds del IV

Nu har det kommit ytterligare artiklar om deltagarna i mot Alla Odds.

Dövas tidning har skrivit om Petra Örlegård och Västerbottens-Kuriren skriver om Nina Lundberg.

Roligt att det ändå verkar hända lite. Jag kan tänka mig att det kanske i nuläget ändå är måttligt intressant när vi ändå inte får säga så mycket mer än att vi varit där. Det blir säkert mer när serien börjar sändas.

Tack Egge för mediabevakningen!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Radioframträdande

Ikväll har jag suttit i intervju i en radiostudio i 2 timmar och pratat om Mot Alla Odds. Förvisso i en lokal närradiostation, Radio Haninge. Jag känner mig inte så van men det kändes ändå lugnt och avspänt och jag tyckte det gick bra.

Varvat med lite musik fick jag frågor om vem jag är, hur uttagningen gick till, om Nicaragua och om synen på produktionen bland funktionshindrade etc.

Det fanns så klart massor vi inte kunde prata om som kanske är det mest intressanta. Men vad vi exakt gjorde, vart vi gick och vilka utmaningar vi mötte och hur vi löste dem är ännu så länge höljt i dunkel tills programmet sänds under våren.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Casting, Slutcasting, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Media, Press, Radio, Haninge[/tags]

Podcast: ”Snart dags för nytt Mot Alla Odds”

Dagens avsnitt är ett inslag från Synskadades Riksförbund Stockholm & Gotlands läns taltidning Läns och Riksnytt som intervjuade mig förra veckan om kommande Mot Alla Odds.

Avsnittet publiceras här med tillstånd från Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands län.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Prenumerera på vår podcast
Prenumerera på vår videocast

[tags]Podcast, Podcasting, Poddradio, Podradio, Poddsändning, Podd, Video, Videocast, TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Media om Mot Alla Odds del III

I fredags blev jag intervjuad av Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands läns taltidning Läns- och Riksnytt om Mot Alla Odds. Det var egentligen första reaktionen sedan deltagarna i säsong 2 offentliggjordes.

Blänkaren hittar man här och själva inslaget kan man höra här.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Casting, Slutcasting, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Media, Press, SRF, Synskadades Riksförbund [/tags]

Måste ha en machete!

Joakim Nömell med machete

Det finns egentligen bara en enorm besvikelse när det gäller min vistelse i Nicaragua under inspelningen av Mot Alla Odds, jag fick ingen egen machete! :) Det hade kanske inte varit helt lämpligt om just jag huggit mig fram genom djungeln, men det hade varit hårt att bara ha en hängande på höften som en riktig djungelman :)

Det är något med pojkar och leksaker, vapen och verktyg :) En machete får nog ändå gå under klassen verktyg i det här fallet. Ett verktyg som fungerar som kniv, hammare, yxa etc. Det jag faktiskt minst förknippar den med är ett vapen.

Det var ganska roligt, det blev som en grej för mig att tjata om att få en egen machete, att vi verkligen borde ha det mest för bilden av expedition och äventyr i vildmarken mer än någon verklig användning. Vår expeditionsledare sa vid ett tillfälle, som jag uppfattade som skämt att ”när vi når Stilla Havet ska du få en machete”. Han var väl grymt trött på mig :)

När vi nådde vårt mål och hade ett drygt dygn på oss att turista blev det inte tillfälle att köpa en. Jag hade åkt från mitt kreditkort och hade förvisso kunnat låna pengar, men jag blev lite osäker på huruvida jag skulle kunna passera ett par av världens hårdaste länder med en machete i mitt incheckade bagage. Men mest av allt blev det inget tillfälle och jag lade ner och tänkte att det inte var så viktigt :)

Men det var det tydligen :) Lite fusk, men jag kontaktade en gammal kollega som numera driver en nätbutik som heter Knivhuset.com och frågade honom om han hade machetes i sortimentet. Det var givetvis en dum fråga och det blev ett besök där idag. Det var viktigt att den var tillräckligt stor och givetvis också att den hade lokal anknytning till Nicaragua och Sydamerika och tillverkats där. Det känns tillräckligt dåligt att den är inköpt i Sverige :)

Så även om detta inte blir en souvenir från Nicaragua som naturligtvis hade varit allra bäst, så blev det ändå en symbol för det jag upplevt och det får duga!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Machete[/tags]

Hang-ups

Under en hel månads resa till andra sida världen är det mycket man inte kan ta med sig och få som man är van vid. Självklart hade jag inte med mig dator ute i djungeln och telefonerna fick vi lämna ifrån oss vid ankomsten innan vandringen började. Jag och många andra trodde att mitt teknikberoende skulle ställa till det under så lång tid, men faktum är att jag inte hade några större problem med den biten. Visst, jag saknade möjligheten att ringa hem och att dokumentera allt fantastiskt och spännande vi gjorde i text och bild.

Vi hade blivit lovade att maten skulle vara bra och näringsriktig och det är ju självklart viktigt för kropp och hälsa under så tuffa former. Jag är osäker på om jag får avslöja vad vi åt och hur även om jag inte tror det kommer bli någon central grej i serien i vår men jag avvaktar det tills vidare.

Och inte längtade jag efter något särskilt från det svenska matbordet. När resan började hade jag 2 0,5 liters Fanta med mig i packningen samt tre små Haribo godispåsar som jag fördelade jämt under 4 veckor och den sista drickan njöt jag av när vi nått vår destination eller om det var sista kvällen i fält.

Att det är varmt i Nicaragua är ju knappast någon hemlighet, runt 35 grader i skuggan och efter ett par veckor började jag längta som en törstig i öknen efter kallt och kolsyrat vatten istället för det förvisso friska men ljumma vatten vi hela tiden konsumerade. Jag längtade efter apelsinjuice och riktigt malet kaffe :)

När jag åter kunde kommunicera med hemmabasen beställde jag därför apelsinjuice i stor mängd och maten jag önskade var min frus grytor baserade både på kyckling och kött. Vidare längtade jag grovt efter vindruvor och lösgodis! :)

När jag kom hem hade jag en orgie i chips och dipp, ost och kex, och kunde sänka runt 4 liter juice lätt på en dag :)

Längtan efter fåtalet maträtter har lugnat ner sig. Jag kan fortfarande gå igång på en riktigt såsig gryta, men min hang-up på juice står sig fortfarande med oförminskad styrka :) Och när jag skriver detta har min äldsta dotter just ställt fram ett andra glas god färskpressad apelsinjuice som jag aldrig vill ska ta slut :) Jag kommer ha ganska svårt för rent vatten för ett bra tag framöver :)

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Hang-up, Hang-ups, Apelsin, Apelsinjuice[/tags]

Media om Mot Alla Odds del II

Det har varit tyst från media hos mig och de övriga deltagarna. Men idag verkar den första artikeln dykt upp på nätet.

Och först ut är Hela Gotland med artikeln Niclas Rodhborn tar sig genom djungeln

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Media, Press, Tidning, Gotland, Hela gotland[/tags]

SVT presenterar deltagarna i säsong 2 av Mot Alla Odds del II

När SVT presenterade oss deltagare i säsong 2 av Mot Alla Odds var det en hel del fel information som dök upp. Tyvärr gick en del av den informationen vidare till Expressen i söndags. Det var både fel på yrken och handikapp.

I texten om mig fanns ett litet syftningsfel som var mer komiskt än störande. Det stod att jag var ”gift med 4 barn” och jag fick så klart kommentarer om att det inte var OK att gifta sig med sina barn och dessutom inte med 4 på en gång :)

Det som störde mig mer var att det stod att min största utmaning var min ”blindhet” kort och gott. Jag vet ärligt talat inte varifrån det kom för så har jag definitivt inte svarat.

Nu har flera av oss vänligt men bestämt påtalat felen till SVT som givetvis ändrat men tyvärr gick det som sagt i tryck hos Expressen. Jag vet inte hur stor skada det egentligen gör, men fel information är aldrig bra och när det var så här tidigt och så enkel information tycker jag var synd.

Nu står det i alla fall rätt information om mig på Mot Alla Odds hemsida:

Joakim Nömell, 39 år, Handen, datapedagog
Joakim är gift och har fyra barn. Han arbetar som datapedagog på Stockholms syncentral och är en obotlig tekniknörd. Förutom teknik och prylar, älskar Joakim havet och båtar. Joakim är blind som en följd av retinoblastom, cancer i ögats näthinna. Det upptäcktes för sent och vid ett års ålder var Joakim helt blind.

Största styrka: Vältränad och fysiskt stark.
Största utmaning: Att orientera sig och ta sig fram i främmande miljö.

Det var så jag uttryckte mig så nu känns det klart bättre :)

SVT – Mot Alla Odds

[tags]Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua[/tags]

Bloggar om Mot Alla Odds

När jag var i antagningsprocessen till säsong 2 av Mot Alla Odds sökte jag på nätet efter bloggar som skrivit om programmet. Men jag hittade inte så mycket. Förutom de debatter som uppstod vid förra säsongens start har det varit ganska tyst. Bara en av deltagarna från förra säsongen bloggade väldigt sporadiskt, du hittar Lenas blogg under ”Andra bloggar” till höger på sidan.

I den här säsongen är vi tre deltagare som bloggar och jag tror det kommer skrivas ganska mycket i ämnet både nu och när serien börjar sändas och vi kan berätta lite mer om tankar, känslor och äventyret. Både Petra och Sonia bloggar och du hittar deras bloggar till höger på sidan.

Men det är roligt att hitta andra utomstående som bloggar i ämnet och jag kommer försöka hitta och skriva om dem när de dyker upp.

Idag skriver en ex-kollega om mig i sin blogg ”Teknikpappan”, Blinda Jocke i Mot Alla Odds. Det känns konstigt, ovant och rörande att läsa beskrivningar om sig själv på det här viset och det är klart att jag tacksamt suger åt mig av all fin kritik :) Jag försöker göra det så länge och så mycket det går, väl medveten om att allt kanske inte kommer låta såhär bra framöver. Men ovan och ovetande om vilken sorts rampljus som väntar så tror och hoppas jag att jag är beredd!

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Press, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Media om Mot Alla Odds

Expressen var först ut med nyheten idag om oss deltagare i nästa säsong av Mot Alla Odds. Jag tror att man skapat lokala löpsedlar för respektive ort där det finns en deltagare och här i Haninge så stod det om mig.

Här hittar man artikeln i Expressens nätupplaga, Svårare terräng än i förra säsongen.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Press, Expressen, Löpsedel[/tags]