Intervju Studio 1 i Sveriges Radio P1

Bild: Joakim Nömell & Veronica Söderberg i Studio 1 i P1

Som en kompis sa, att det är till att ha kommit upp sig när man får vara med i P1, finkanalen :) För några veckor sedan frågade SVT om jag ville vara med och som jag tycker radio är lika kul som TV så tackade jag givetvis ja.

Eftersom det handlade om Studio 1 hade jag räknat med lite debatt. SVT sa att radio kommer höra av sig inom kort, men ingen ringde och jag tänkte att det rann ut i sanden.

Men idag ringde de före lunch och det var ren tur att det funkade. Det verkar som om man försökt hitta en motståndare till programmet men inte lyckats. Istället hade de bjudit in en tjej som visade sig vara en av mina följare på min officiella sida och således klart positivt inställd till programkonceptet.

Intervjun var inte särskilt lång, ca 10–12 minuter och tiden går vansinnigt fort i sådana där sammanhang. Jag fick berätta lite och den andra gästen som heter Veronica Söderberg fick förklara hur programmet hjälpt och stärkt henne och fått henne att tänja på sina gränser genom att gå dubbelt så långt som vanligt. Och det är precis sådant som gläder mig väldigt mycket. Alla måste inte och alla kan inte kräla i lera och klättra i berg men alla kan tänja sina gränser på sitt eget sätt med sina förutsättningar och på så vis växa som människa och bli starkare. Är det det vi förmedlat var det värt allt och motsvarade alla förhoppningar!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Radio, Sveriges Radio, SR[/tags]

Sonens väg till moppekort

Sonen fyller snart 15 år om en och en halv månad och det är så klart moped, eller egentligen ”epa-traktor” som står på önskelistan :)

På senare år har reglerna ändrats så man måste ha körkort både för klass 1-moped (45km/h) och klass 2-moped (25km/h). För att ta något av korten eller en kombination av båda korten, måste man gå en obligatorisk kurs och det är inte tillåtet att övningsköra privat som det är när det gäller körkort för bil.

Kursen är tyvärr väldigt dyr, mellan 4300kr och 5000kr och i priset ingår böcker och några timmars teori och några timmars körning på bana och i trafiken. Efter avslutad kurs kan man så skriva provet på Trafikverket då man fyllt 15 år.

Man kan läsa mer om de nya reglerna från 2009 på Körkortsportalen.

[tags]Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Förarbevis, 15 år, Trafikskola, Körskola, Trafikverket, Trafik, Vägverket, Transportstyrelsen[/tags]

En vilja att ge

Jag pratade med en av deltagarna om vad som var det mest märkliga eller udda som hänt oss under seriens gång. Mängder av människor har kontaktat mig och de andra och det har bara varit positivt. Jag förstår att tjejerna i expeditionen blivit kontaktade av killar som kommit med mer eller mindre skamliga förslag. Man kan kalla dem knäppgökar, snuskgubbar eller liknande. Men jag försöker ofta sätta mig in i vad som kan ligga bakom. Ensamhet, svårt att ta kontakt, någon sorts idoldyrkan eller vilja att ta hand om. Det kan finnas mängder av anledningar. Men eftersom det ofta verkar anspela på sex känns det ändå tragiskt.

Jag tror de flesta av oss manliga deltagare sluppit sådant. Jag har blivit kontaktad av en dam som undrat om min sjukdom, en dam som ville skicka information om AntroposofiW som är en andlig filosofi som jag inte är vidare insatt i även om jag läste på lite efter hennes samtal. Sådana som ville be för mig eller bota min sjukdom med hjälp av Gud var jag inställd på, men den här damen var trevlig och inte alls påstridig. Visst kunde hon få skicka sin information så att jag själv kunde avgöra om jag ville läsa eller ej och där verkar det ha tagit slut.

Under seriens gång blev jag kontaktad av en man som frågade om min syn på något vis gick att rädda och om det i så fall vore möjligt så skulle han inte tveka att erbjuda sitt ena öga. Bekanta som fick höra om det reagerade spontant som väntat med att det var en knepig figur. Jag förklarade vänligt och respektfullt för mannen att min syn inte gick att rädda, att den del av min hjärna som en gång huserat mitt syncentrum i bästa fall pysslade med annat, men mer troligt slutat fungera helt. Sedan förklarade jag att min hjärna varit utan synintryck så länge så även om det vore möjligt att återställa synen skulle den säkert inte kunna tolka intrycken så att jag fick någon nytta av dem.

Jag funderade lite över reaktionerna hos mina bekanta. Om någon ligger för döden och akut behöver ett hjärta eller njurar, är det stort och ädelt att erbjuda sina organ. Men så fort det handlar om ögon blir det på något sätt makabert och knäppt och jag undrar varför? Jag har inte något svar annat än att ögon och syn är så otroligt heligt och viktigt för oss människor så offrar man det måste man vara knäpp? Många säger sig lätt välja att offra sin hörsel om man blev tvungen att välja att förlora syn eller hörsel. Synen är så central i våra liv att många känner att livet verkligen vore slut utan den.

Så vad andra än tycker tänker jag minnas det erbjudandet med respekt. Det var en fin tanke och vilja till en stor uppoffring. Jag tvivlar inte en sekund på att han gjort det om det varit möjligt och det måste man känna respekt för. Det här inlägget är därför tillägnat honom som jag inte vill nämna vid namn.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Artikel i Macworld om tillgänglighet

För ett tag sedan hade vi besök av en journalist på jobbet som intervjuade vår avdelning om tillgänglighet i Apples Mac- och iPhone-miljö. Han var frilansjournalist och skulle skriva för Macworld.

På länken nedan kan man läsa resultatet. Det finns väl några sakfel och väl förenklade förklaringar men på det hela taget är det roligt att Macworld tar upp ämnet.

Mac och iPhone för synskadade

[tags]Apple, Mac, iPhone, Tillgänglighet, VoiceOver, Skärmläsare, MacWorld[/tags]

Träning med CK Falken del IV

Så var det klubbträning igen och åter ringde klockan galet tidigt en söndagsmorgon och åter igen kändes det OK att förstöra en härlig sovmorgon och istället gå upp och äta grötfrukost, dricka kaffe och byta om. Jag är klar lagom till Danne ringer på dörren och blir ändå lite gladare när han om möjligt låter ännu mer nyvaken än vad jag gör :)

Samling i Väster Haninge som vanligt och vi blir 12–14 cyklister som styr söderut mot Kafé Rosenhill där några avviker och andra ansluter. Det blir inget fikastopp utan rask avfärd vidare mot Södertälje.

Farten är bra och det känns bra i kroppen. Känns mindre och mindre som vi har problem att hänga med de andra. Efter ca 8 mil blir det fikapaus vid ett kafé utanför Södertälje, trevligt ställe i strålande sol och livet känns riktigt härligt. Mot det här står sig faktiskt en sovmorgon kort, när man väl är uppe och igång. Ett bra motionspass och en god fika i solen på en gräsmatta.

Sedan börjar hemfärden på ca 3 mil och det är nu tempot ökar igen och framför allt de 2 sista milen är det galen tempokörning. Ingen snygg klunga 2 och 2 utan ren kappkörning men där vi väntar in varandra vid större korsningar. Idag är det andra tandemekipaget med som jag trodde skulle haka på förra helgen och det är jättekul att vi nu plötsligt är två.

När vi landar hemma i Handen är benen rejält trötta men inte utmattade vilket är ett gott tecken. Bara efter några minuters vila känns det ganska OK igen. Men streckan vi körde idag var 11,2 mil på 3 timmar och 40 minuter exklusive fikapaus och det gav ett snitt på 34km/h.

När jag sedan importerade aktiviteten i RunKeeper så verkar den strunta i fikapausen då jag faktiskt tryckte på pausknappen. Jag tryckte paus manuellt och då verkar RunKeeper räkna med stoppet. Däremot alla automatiska pauser GPSen själv lägger in vid rödljus etc, räknas bort. Väldigt frustrerande eftersom tiden ökade med 40 minuter och den genomsnittliga hastigheten sjönk till runt 26km/h… :( Klart man vill ha rättvisande rulltid vid sådana här tillfällen och det är ju svårt att se rättvisande siffror och kunna mäta sin prestation om det strular såhär. Ganska rejält missnöjd över just detta. Måste försöka ta reda på vilka pauser RunKeeper räknar med och vilka den inte räknar med. Automatisk och manuell paus trodde minsann jag var samma sak.

Nu är det en vecka kvar till Roslagsvåren, 134km med start och mål i Upplands Väsby och sedan är det bara 3 veckor kvar till Vätternrundan. Känner mig i bra form för det kommande loppet i helgen i alla fall och känner mig inte längre orolig för att inte orka med Vätternrundan tack vare min nyfunna pilot Danne och CK Falken.

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper[/tags]

Familjecykling till Nynäshamn del II

Sådär, då var vi hemkomna från Nynäshamn, ganska trött :) När de andra gick för att fylla på sonens energikonto vid ett gatukök för att sedan ta tåget hem, satte vi oss åter på cykeln och började cykla hem. De andra skulle vara hemma om ca 1 timme och vi skämtade lite om att möta upp de hemma. I själva verket hade jag kanske räknat med 1,5 till 2 timmars cykla innan vi kom hem. MP löptränar men har aldrig cyklat så långt tidigiare vad jag förstår.

Men iväg bar det och vi började köra ikapp med en moped längs gatorna i Nynäshamn. Vi lyckades aldrig riktigt köra om den men tempot var högt och jag tänkte det här orkar vi aldrig hela vägen hem :)

Men väl ute på gamla motorvägen igen ökade vi tempot. Rak fin väg och ganska flack terräng utan några vansinniga backar. Vi låg och snittade mellan 35–45km/h och tog bara en paus för att dricka och stretcha benen, men sedan bar det av igen :)

Som vanligt måste man sänka farten när man kommer in i tätbebyggt område och i Väster Haninge kom rödljus, gångvägar och avtagsvägar som markant drog ner farten. Vi försökte ändå stå på så gott det gick och när vi passerade Jordbro ringde jag resten av gänget för att kolla vart de var och det visade sig att de skulle gå av tåget några minuter senare.

Så vi höll vårt löfte och mötte upp dem vid stationen. Drygt 37km på 1,08 måste ändå ses som ganska godkänt med ett hastighetssnitt på runt 34km/h :)

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper[/tags]

Familjecykling till Nynäshamn

Idag planerade vi att cykla på tandemcyklar från Handen till Nynäshamn, en strecka på runt 4 mil. Jag och MP cyklade på min racer och Maria och UP på vår gamla touringcykel. Vi lyckades också få med sonen på en lånad mountainbike.

Ner till Nynäshamn är det väldigt fina och raka vägar mestadels längs den gamla motorvägen. Det är inte mycket trafik där längre och det känns konstigt att tänka sig att all trafik till och från Nynäshamn gick här för inte så länge sedan.

Cyklingen ner gick ganska långsamt men vi hade inte bråttom. Tjejerna slet ganska mycket på sin cykel, men den som fick jobba mest var helt klart sonen. Det var inte helt lyckat att försöka hänga med oss på en MTB. Han fick stå och trampa ganska duktigt hela vägen trots att vi höll igen ganska mycket. Jag tyckte synd om honom eftersom det inte blev någon njutning utan ett konstant slit att hänga med.

Men efter 2 timmar och 22 minuters aktiv cykling med ganska många och långa pauser rullade vi äntligen ner i hamnområdet. Vi intog fika på strandtrappan och vädret är verkligen kanon även om det blev lite ruggigt av stillasittandet.

Nu bär det snart hemåt och de andra tar tåget, men för mig och MP väntar en powercykling hem.

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 7

Jocke: ”I’ve seen better days, but it’s good”

Oskar: ”Nu är det hardcore bergsklättring” :) Jotack :)

I avsnitt 7 är det så dags för att ta oss upp för en av de 2 vulkanerna på ön OmetepeW. Vulkanen Concepción är 1610 meter hög och fortfarande en aktiv vulkan. Det är en dryg vecka kvar på äventyret och alla deltagare är trötta.

Färden börjar genast gå stadigt uppför. Tidigare när vi gick i djungeln och korsade en bergskedja fanns en hel del tuffa backar, långa och branta, men de avlöstes alltid av nedför. Nu visste vi att det enbart skulle gå uppför i tre dagar. Redan under första etappen mot läger 1 på ca 400 meters höjd kände jag i kroppen hur trött jag var. Musklerna bara vek sig vid minsta ansträngning och pauserna vi gjorde längs vägen gav allt mindre återhämtning.

För min del handlade det så klart mycket om den fysiska påfrestningen. Jag, Niclas Rodhborn och Petra Örlegård jobbade i team uppför vulkanen och stigarna som enbart var smala ravinliknande kostigar rymde ofta bara Niclas halva rullstol och vi fick ofta köra på skrå längs stigarna där rullstolen hela tiden riskerade att tippa och det gick uppför, uppför och ännu mer uppför…

Men det var också en psykisk faktor som påverkade mig under denna strecka. När vi landsteg på Ometepe fick några av oss ringa hem och ingenting under resan var så tufft som det samtalet. Hemma tyckte de fortfarande det var jobbigt efter tre veckor och det blev som ett slag i magen på mig som ändå känt mig glad och lycklig över äventyret, övertygad om att familjen hade det bra omgivna av familjer och vänner som distraherade och hjälpte dem. Men så hade det inte riktigt varit. Endast några få hade hört av sig, bjudit på middagar och liknande. Så jag hade även detta tungsinne att kämpa emot där uppför vulkanen och det tog lång tid att ta itu med de känslorna.

Väl framme vid läger 1 kommer ovädret, blåst i stormstyrka i byarna och regn i sidled. Det fina gruset vi tar oss upp för sista biten blir som lera att ta sig fram i. Vi sliter tre stycken, jag, Rickard Forshäll och Niclas Rodhborn men tar oss knappt en meter åt gången. I lägret sätter vi upp våra tält fort och kurar in oss. Vi får riktig äventyrsmat i förpackning som värms upp på kemisk väg och det var riktigt gott. Där i tältet kämpar jag med mig själv, skriver dagbok.

Natten blir vansinnig. Vinden river och sliter i tältet och det regnar och åskar. Jag har en flod av vatten genom mitt tält och ljudet är så öronbedövande att jag inte hör ljud från någon annan i lägret. Tältet viker sig i vinden och piskar mig i ansiktet där jag försöker sova. När det är dags att gå upp har jag inte vilat många minuter och känslan i kroppen från dagen innan är om möjligt ännu värre.

Men det blir en ny dag, blåsig men utan regn. VI kallas till möte på morgonen där Oskar Kihlborg meddelar att det är en individuell utmaning att ta sig upp på vulkanen, att om man inte klarar det eller vill försöka så är äventyret inte över för det. Jag som mer anar än förstår vad som väntar, säger att jag inte kommer orka fortsätta släpa rullstolar uppför berget. Det är som att bryta isen för flera andra instämmer motvilligt. Vi förstår att några kommer fortsätta upp för vulkanen på egen hand och lämna några i läger 1.

Efter långa diskussioner blir vi 6 som fortsätter upp. Niclas Rodhborn, Arkan Palani och Sonia Elvstål stannar och jag, Rickard Forshäll, Per ”Pax” Axensköld, Angelica ”Titti” Österberg, Nina Lundberg och Petra Örlegård fortsätter. Jag tvekar in i det sista. Det är en individuell utmaning och vi görs beredda på att inte förvänta oss hjälp av andra och jag är definitivt beroende av hjälp. Det fysiska oroar mig inte, men jag behöver ledsagning för att inte slå ihjäl mig där uppe. Jag frågar de som ska fortsätta flera gånger om den hjälp jag behöver och får bara jakande svar tillbaka och bestämmer mig till slut för att ta den stora stenen i besittning :)

Första etappen upp mot läger 2 på ca 900 meters höjd går jag med Petra Örlegård. Vi fäster en parlina mellan oss som gör att jag kan följa Petra med någon dryg meters mellanrum men sköter resten själv. Jag har inte haft så mycket vanlig användning för den vita käppen under det här galna äventyret och nu får den fungera som vandringsstav.

I läger 2 är det fortfarande väldigt blåsigt. Vi förlorar ett tält som blåser ut över stupet, toalettstolen blåser omkull och tälten måste förankras i alla hörn. Ändå gör vinden att de mer ligger platt längs marken än står upprätt :) Vi delar tält där uppe och jag delar med Nina Lundberg. Vi ombeds alla att tänka över nästa dag då vi ska göra toppattacken som kommer bli ännu brantare upp ytterligare ca 700 höjdmeter.

På morgonen bestämmer sig Nina för att inte fortsätta sista biten upp utan stannar i lägret. Vi andra packar och fortsätter uppåt. Denna gång går jag med Titti på samma sätt förankrad med parlina. Kostigarna blir snart stenblock och till slut når vi den punkt där man fäst upp rep hela vägen upp till toppen. Vi får klättringsselar och börjar färden upp. Nu blir det enklare för mig på det viset att jag har ett rep att följa. Jag använder händer och fötter för att känna mig fram och ömsom kryper ömsom går upp. Men mot slutet blir det mycket att känna mig fram med händerna, att använda käppen är helt lönlöst.

Att nå toppen var obeskrivligt häftigt på många sätt. Bergets yta var alldeles varm, lukten var kväljande av svavel och vinden hade helt avtagit. Uppe på toppen var det en väldigt finkornig sörja av sand och aska. Platsen vi kom upp på var inte stor. Något 15-tal meter bred innan branten ner i kratern börjar och vi var 6 deltagare, en expiditionsledare samt ett kamerateam där uppe. Benen på mig vek sig och jag hade svårt att skilja mig från fästet där klättringslinan var fastsatt.

På toppen pratade vi med de som lämnats kvar i läger 1 via kommunikationsradio men väldigt snart var vi tvungna att vända ner igen för att inte stoppas av mörker, väder och dimma.

En bergsbestigares utmaning är inte slut när man når toppen, man har lika lång väg tillbaka och nedför kan på många sätt vara svårare än uppför. Ändå gick klättringen ner fortare. Alla hade bråttom att komma ner och flera av oss kände nog att vi fått nog av berget och ville ner till civilisationen igen.

I läger 2 väntade Nina på oss och vi fick mat innan vi spenderade ännu en natt i lägret. Jag längtade ner och bort från berget, men nu hade jag klarat det!

Morgonen efter packade vi ihop läger 2 i all hast och tog oss hela vägen ner förbi läger 1 till en stor äng vid foten av vulkanen. Där väntade en helikopter som flög oss in till fastlandet för nästa och sista etappen.

Jag har funderat mycket på vad som skrämde och oroade mig där uppe på berget. Det var självklart det här med ledsagningen som ju ändå fungerade väldigt bra och jag tror inte jag var någon belastning för den som ledsagade bara genom att ha min parlina fäst i sin ryggsäck. Däremot var miljön väldigt speciell. Smutsen, lukten, det varma berget.. På väg ner hittade jag ett perfekt runt hål där ånga strömmade ut vilket påminde om var vi faktiskt befann oss. Något pulserade långt där under fötterna och om detta något bestämde sig för att få ett utbrott just idag, skulle vi förintas. Nu var ju det inte någon risk, men känslan av litenhet var påtaglig. Ungefär som man kan känna på ett enormt hav eller som man säkert kan känna sig i rymden. Långt bortom all räddning och mänsklighet, helt i naturens våld. Någon frågade mig under de inledande intervjuerna om jag hade ett stort kontrollbehov. Jag svarade då nej men det är ju fel så klart. Här hade jag inte full koll och det kändes mer kusligt än skrämmande.

Ön Ometepe och vulkanen Concepción har definitivt satt spår för livet i mig och jag glömmer dem aldrig :)

Idag innan avsnittet ringde en journalist från Aftonbladet. Så fort han presenterade sig ringde varningsklockorna i mig och det dröjde inte heller länge förrän jag förstod att han letade något att skriva om och självklart inte någon positiv vinkel. Jag skärpte mig vis av andras bittra erfarenheter, men icke mediavan som jag är kände jag efteråt att jag inte visste om det gått bra eller dåligt.

Det journalisten fiskade efter var stämningen i gruppen, om det fanns bitterhet och om SVT inte borde ha insett att flera inte skulle klara vulkanen och att det således var uppgjort. Jag svarade att det självklart var tråkigt att lämna dem som inte själva kunde. Att SVT medvetet skulle valt vulkanen för att utesluta några ur delar av äventyret ville jag inte bekräfta. I den brittiska upplagan som gjort samma rutt, var det en av de rullstolsburna som själv släpade sig upp för hela vulkanen utan rullstol och utan hjälp. Så omöjligt vore det inte om man hade haft den enorma fysik som måste ha krävts.

Självklart bad jag om att få se citaten innan publicering vilket jag skulle få, men mest troligt blev det ingen artikel. Alla vi deltagare hade tydligen sagt ungefär samma sak, så alltså fanns inget värt att skriva. För man kan ju inte skriva om bra saker. Man måste ha missnöje, misshälligheter i gruppen och konspirationer för att det ska vara värt att skriva om. Det är tråkigt att larmklockorna ska ringa i kroppen när vissa tidningar ringer. Men hittills har jag bara sett sensationsnyheter komma därifrån. Mig har man inte visat minsta intresse för tidigare så varför först nu?

Efter detta avsnitt har responsen varit förtjusande underbar och nu när det är dags att sova känner jag mig lycklig ända in i märgen. Jag har fått 100-tals nya följare på min Facebook-sida och jag är rätt säker på att jag i och med detta också fått nya vänner, både när och fjärran.

Nu återstår bara ett avsnitt och sedan är denna dröm, detta äventyr och fantastiska upplevelse på ett eller annat sätt slut. Vad som händer sen vet ingen, men jag försöker hålla känslan av sorg och vemod på avstånd ännu en stund.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Aftonbladet, Vulkan, Concepcion [/tags]

Intervju hos Eva Rusz i Radio1

Idag gästade jag Eva rusz i hennes relationsprogram i Radio1. Intervjun handlade så klart om Mot Alla Odds, men också relationer, familj och synskada på temat ”allt är möjligt, det är bara olika svårt”. Vi pratade om allt ifrån utseende, hur man träffar någon om man inte ser till galna saker som offshore-båt och vattenskidåkning.

Lyssnare kunde också ringa in till programmet och ställa frågor och jag blev otroligt förvånad och glad när en gammal klasskompis från högstadiet ringde in. Jag kände igen henne direkt, har tänkt på henne under alla åren sedan dess och senast för ett par dagar sedan när jag hörde att bekanta kanske skulle döpa ett barn till ”Agneta” :) Hon betydde mycket under en kaotisk tid i skolan och livet men som det ofta blir när klasser splittras, tappade vi kontakten. Mot Alla Odds har verkligen givit mig mycket, vänner tillbaka och en mycket stärkt självkänsla.

Radio är ett väldigt roligt medie och jag fick mycket beröm för min radioröst, riktigt roligt :) Passade även på att ta lite idolbilder både med psykologen Eva Rusz själv, men jag lyckades också fånga Gert Fylking :)

Missade du intervjun kan du lyssna igen här.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Radio, Radio1, Eva Rusz, Gert Fylking[/tags]

Träning med CK Falken del III

Det är inte många saker som får mig att ställa klockan på 07:20 på en söndagsmorgon :) Sovmorgnar är heliga för mig på helgerna och jag älskar att ta det lugnt. Men att gå upp, äta en stadig grötfrukost och dricka en kopp kaffe för att sedan byta om till cykelkläder, spänna på sig pulsband och skor och sedan ge sig av är något helt annat, tydligen :)

Dagens runda blev dryga 10 mil och gick runt Tungelsta, Ösmo, Sorunda med omnejd. Vi var 12 cyklister som samlades i Väster Haninge kl09:30 och några börjar jag känna igen nu. Det var otroligt skönt vårväder ute och man känner äntligen att det är vår, men det har blåst väldigt ofta de senaste 2 veckorna och idag var inget undantag. Mellan 8-10 sekundmeter västlig vind och det kändes som om vi hade den mestadels emot oss vilken strecka vi än cyklade :)

Idag känns det faktiskt annorlunda i kroppen. De första 6 milen kändes lätta och även några ganska ordentliga uppförsbackar kändes lätt som en plätt. Vi tog dem stående i högt tempo och det funkade bra över förväntan. Jag satt just och tänkte på hur bra det kändes när min pilot Daniel sa att det inte alls kändes tungt uppför idag. Vi hade inga problem att hänga med klungan.

Men efter dryga 6 mil började det kännas i benen och märkas på pulsen, men man kan både skylla på den starka motvinden och att vi inte direkt hade taktik för långa distanser :)

Denna gång blev det inget fikastopp och tandemekipaget som jag trodde skulle dyka upp syntes inte till.

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper[/tags]

Tekniken är viktig för min träning

Här om dagen när min Garmin Edge 500 krånglade märkte jag hur viktig tekniken är för att jag över huvud taget ska träna. Det kändes tydligt i kroppen att om jag inte får igång den, kan jag lika gärna skita i att träna :) Det är givetvis helt ologiskt men att kunna logga min träning och se och mäta förbättringar är så viktigt för mig så att ett träningspass där det inte är möjligt, känns meningslöst :) Visst, man kan göra som förr i löpspåret, att man vet en distans och klockar med ett vanligt tidtagarur, men dagens prylar som mäter exakt per kilometer, puls vid olika tillfällen, stigning i terrängen etc, är så himla mycket mer exakta.

För tre år sedan upptäckte jag Nike+-integrationen i iPhone och iPod. Med en liten sensor i ena skon kunde telefonen plötsligt hjälpa mig hålla koll på min löpträning och med en röst återge förfluten tid, distans, tempo och efter en tid dök också ett pulsband upp på marknaden.

Jag började också använda appen RunKeeper i min telefon som kan logga både utomhusaktiviteter så som promenad, cykling, löpning etc, men också möjlighet att logga inomhusaktiviteter så som simning, motionscykling och crosstraining genom att mata in värdena från träningsredskapets display eller tid och distans efter simning. Det var himlen för mig! :) Det har blivit ett beroende att träna men jag är helt övertygad om att jag inte skulle kommit igång och fortsatt utan dessa hjälpmedel. Att en cykeltur eller löptur känns bortkastad om den inte kan loggas är lite ologiskt, men det är så det har blivit för mig.

Jag tänker på en bekant som glömde sin telefon på jobbet när han skulle åka på en endags-konferens i en angränsande stad. Telefonen har ju blivit så viktig för många av oss och att glömma den blev så outhärdligt för honom att han helt enkelt köpte en ny för att inte vara utan. Genom att återställa en backup trådlöst från :)

Det är ju bevisat att musik har stor betydelse för prestationerna under vissa former av träning och tekniken kanske har samma viktiga betydelse?

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper, GPS, Garmin[/tags]

Hur det är att vara kändis del II

Här kommer en liten uppföljning på mitt förra inlägg med en tråkig och en bra sak som jag kände att jag måste berätta.

Om vi tar det tråkiga först väckte mitt förra inlägg i ämnet känslor hos några deltagare som tyckte att jag pekade ut dem. Jag konstaterade mest att några varit med i media och sagt saker jag inte stödjer men tyckte jag var noga med att inte lägga något mer värde i det eller ens ha några åsikter om sanningshalten. Även om man inte älskar och blir älskad av alla tycker jag alla gjorde en strålande insats och alla vi fick på olika sätt gå igenom en enorm prövning och utveckling. Jag agerade och existerade på mitt sätt och är hur som helst mycket nöjd med det.

Vi är alla 10 offentliga personer nu och har dessutom valt att vara med i media på lite olika sätt. Man får stå ut med att folk har åsikter om än, helst bra naturligtvis men också dåliga om än väldigt enstaka.

En rolig sak som jag inte trodde skulle hända var att en av deltagarna blev kontaktad av en bekant som driver restauranger och nattklubbar i en svensk stad. Restaurangägaren var så tagen och imponerad av våra insatser och bedrifter att vi lovades fri konsumtion på hans ställen för resten av våra liv! :)

Tänker så klart en massa när man får ett sådant budskap. Främst att vi uppenbarligen sätter spår och berör vilket är en stor del av meningen så klart. Jag känner inte alls den här personen och vet inte om man menar vad man säger eller om det är något man säger när man är kraftigt berörd? Man måste ju räkna med vissa konsekvenser. Ingen av oss 10 bor just i den staden så någon regelbunden rusning lär det inte bli så det blir kanske ingen ekonomisk undergång direkt. Men tänk om någon av oss bott där, varit värsta festprissen och gått ut fredag och lördag varje vvvvvecka?

Jag har aldrig tidigare fått ett sådant erbjudande. Jag vet inte ens hur man hanterar det. I min uppfostran ingår det inte att gå in på ett ställe och köra hårt och sedan på ett mer eller mindre diskret sätt påminna personalen och ägaren vem man är och hänvisa till ett löfte :) Det skulle kännas mycket konstigt. Dessutom att inte ens ha det skriftligt själv i någon form av hederskort eller liknande. ”Kalle sa att du sa att jag ska”… :) Men det där är ju mera mitt problem. Jag skulle helt enkelt aldrig våga prova :)

Jag nämner inte namnet på varken deltagaren, restaurangägaren eller hans ställen av den enkla anledningen att jag inte frågat om det är OK. Men vill han ha sitt namn och bild här så är han värd det och all respekt.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Bibliotekets talbokssortiment direkt i mobilen med Legimus

I september 2010 skrev jag om möjligheten att få bibliotekets talbokssortiment direkt i mobilen i och med appen DAISY Reader. Det var ett projekt som Myndigheten för Tillgängliga Medier – MTM dåvarande Tal- och Punktskriftsbiblioteket – TPB körde ihop med företaget Storytel. Jag var aktiv betatestare av appen för iPhone och tanken och början var bra, men projektet slutade i ingenting. Från mitt perspektiv skulle jag tro att allt strandade på en uselt utvecklad app som säkert kostade för mycket pengar att få ordning på. Så i december 2012 lades allt ner och tjänsten stängdes ner. Man sade att man hade ett nytt projekt och en ny app på gång som skulle lanseras framåt våren.

Idag har jag testat appen Legimus för iPhone och det ser riktigt bra ut. Man säger på Legimus hemsida att appen ska lanseras i tre steg. I denna första version ska man kunna ladda ner böcker via webläsaren i iPhone eller iPad och öppna dem i Legimus-appen. Där ska man kunna läsa offline och förflytta sig i boken på sedvanligt sätt. Appen har även stöd för text.

I augusti i år sägs version 2 lanseras då de som prenumererar på dagstidningar ska kunna läsa dessa i appen och slutligen i oktober ska sista versionen lanseras då man ska kunna söka efter och ladda ner böcker direkt i appen.

Som det är nu måste man alltså först logga in, söka efter och ladda ner boken i webläsaren på iPhone eller iPad. Detta är inget stort problem för mig men det kommer i nuläget inte bli så tillgängligt för de allra flesta. Att surfa fram och ladda ner önskad bok är ganska många steg i nuläget.

I version 3 som man planerar till oktober så hoppas och tror jag det kommer bli mycket bättre. Denna app verkar klart mer genomtänkt och man verkar ha användare med skärmläsare i åtanke redan från början vilket bådar gott.

[tags]Bok, Böcker, Talböcker, Ljudböcker, Bibliotek, DAISY, Legimus, MTM, TPB, Tillgänglighet, iPhone, iPad[/tags]

Garmin Edge 500 del IV

Den här första dryga veckan med min Edge 500 har verkligen inte varit problemfri, men nu känns det som det börjar ordna sig.

Det började med när jag cyklade med min kompis Egge som har samma utrustning som jag. Min GPS klagade på att den hittade flera pulsband trots att jag matat in mitt pulsbands unika ID-nummer för att den verkligen skulle veta vilket pulsband den skulle lyssna på. När jag kontaktade supporten hade man ingen aning om vad detta kunde bero på men gav mig rådet att uppgradera mjukvaran i GPS-enheten.

Jag hade givetvis kollat på deras sida vilken som var den senaste och konstaterat att det var en 3.00 från maj 2012. Det var så länge sedan så jag brydde mig inte ens om att kontrollera att min nya enhet verkligen hade denna version. Men nu upptäckte jag att den hade 2 versioner för gammal mjukvara sig sig, så min enhet måste haft lång väg från fabriken och alstrat rejäl hyllvärme innan den nådde kund. När jag läste ändringshistoriekn stod mitt problem med som ett åtgärdat och känd fel. Bara en sådan sak att supporten då aldrig hört talas om fenomenet…

Jag tog min fru till hjälp att utföra en uppgradering och allt gick bra inledningsvis. Programvaran överfördes till enheten varpå man ombads koppla loss enheten och starta om den för att programvaran skulle installeras.

När enheten sedan startar om ser det ut som om programvaran installeras, men sedan bara dör enheten. Mörk display, inga knappar reagerar, dags för ett nytt samtal till supporten. Där har man givetvis aldrig hört talas om problemet och råder mig bara att sända in enheten för service vilket innebär utan cykeldator minst en vecka och ca 4 cykelpass utan loggad träning…

Efter en kort Google-sökning förstår jag att detta är ett oerhört vanligt problem, speciellt om man uppgraderat på en Mac-dator och speciellt om man haft aktiviteter sparade på enheten. Märkligt att supporten inte känner till något som halva internet skriver om, men jag är väl inte förvånad egentligen. Dock hittar jag ingen lösning, utan folk verkar ha sänt in sin enhet för service.

I ren desperation trycker jag alla 4 knapparna samtidigt, typ den enda kombinationen jag inte fått råd om och inte provat trycka. GPSen ger ifrån sig ett glatt litet ”pip” och meddelandet ”validerar programvara” och en liten progressindikator och sen är den igång med version 3.00!

Jag blir omåttligt glad så klart, jag slipper sända in den till service! Men glädjen varar inte så länge för under en testtur märker jag att knapptonerna låter som vanligt med ganska höga pip, men varningarna för distans och puls som jag har ställt in piper så tyst att de knappt hörs. Jag kan ju konstatera ett mjukvarufel och inte något fel på summern eftersom knapptonerna låter normalt. Ett nytt samtal till supporten, men den här gången vet jag vad de ska svara, ”nej det känner vi inte till, inget dokumenterat och aldrig hört talas om. Gör en fabriksåterställning, alla dina data försvinner”. Gud vad roligt jag har! :(

Eftersom jag inte vill tappa data eller sitta och göra om alla inställningar och fortfarande inte vill skicka den på service, läser jag mig till en mjuk återställning i första hand som egentligen bara startar om GPSen utan att förstöra några data och vid kvällens cykeltur piper den helt som vanligt och jag andas ut av lättnad :)

Jag känner mig lite stukad efter dessa problem med en produkt från ett företag vars produkter jag annars haft så stort förtroende och goda erfarenheter av. Jag hoppas nu jag kan fortsätta cykla utan problem, för funktionerna är verkligen kanon!

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper, GPS, Garmin, Cykeldator[/tags]

Träning med CK Falken del II

Ikväll var det dags för min andra träning med CK Falken och min nya pilot Daniel. Vi samlades vid en idrottsplats i Handen och gjorde upp om en runda på ca 6 mil i lagom tempo och sedan gav vi oss av.

Färden gick längs småvägar ner mot Segersäng där vi vände uppåt längs gamla Nynäsvägen. Tempot blev allt annat än lugnt och vi kämpade och triggade antagligen varandra ganska ordentligt men det var grymt roligt :) Längs småvägarna körde vi på led och när vi vände hem igen längs stora vägen körde vi i par. När vi svängde av mot Väster Haninge igen ökade tempot igen och det blev en del rolig kappkörning tills vi nådde mer tätbebyggt område och vi fick lugna ner oss igen.

Det kändes bra i kroppen idag. Det höga tempot märktes på genomsnittspulsen så klart och visst kändes benen trötta, men på det där sköna sättet och just när jag klev av cykeln kändes benen som stela styltor. Men jag känner mig redan efter 4 ganska långa pass på några veckor att formen är avgjort bättre. Det märks på benmusklerna och på pulsen och att det går snabbt att återhämta sig bara vid väldigt kort vila.

Som jag skrivit tidigare är det väldigt inspirerande och taggande att cykla många i grupp. Man peppar och stöttar varandra och det är en tydlig energikälla. Jag börjar också förstå varför det har varit svårt för mig och andra att komma med i cykelklubbar och som tandemekipage få delta i klungkörning. Det finns en sorts avvaktande rädsla att ha med ett stort tandemekipage i en grupp tätcyklande människor. Visst är vi stora och tunga men man tror också att vi har svårare att stanna och en del verkar känna sig lite fundersamma över att ha oss bakom.

I den här klubben har dock ingen klagat. Min pilot Daniel har frågat de andra vad de tycker och de har svarat som det känns sanningsenligt men ändå verkat tycka det är helt OK och till och med lite coolt att ha oss med. Daniel som ny tandempilot håller säkert lite större avstånd till framförvarande cyklist men bromsförmåga finns och som jag uppfattar det, är inte bromsstreckan längre för oss. Jag som sitter bak är alltid beredd på att min pilot måste panikbromsa utan att hinna förvarna. Jag både sitter och håller i mig på ett sådant sätt att det kan ske utan problem. När jag släpper händerna för att dricka eller rätta till något klädesplagg, meddelar jag min pilot, för i det läget är jag naturligtvis inte med på snabba och kraftiga inbromsningar.

Jag är superglad att få hänga med på dessa lopp med CK Falken och jag tror flera redan kommit på att det går jättebra att ha oss med och till och med delaktiga i klungkörning och rotering. Jag har en duktig pilot som de andra i klungan också litar på vilket så klart underlättar jämfört med om vi båda var nya.

Ikväll fick vi frågan om när vi skulle delta nästa gång, för då ville en kille ta med sin fru på tandem, så det inspirerar helt klart vilket är superkul!

Trött och fruktansvärt nöjd ska jag nu tömma av GPSen. Det blev ca 58km och en genomsnittshastighet på drygt 31km/h. GPSen betedde sig också bra. Mer om det i inlägget ”Garmin Edge 500 del IV”.

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 6

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

När dagen gryr i avsnitt 6 vaknar vi upp på en hästfarm. När vi nådde vårt läger dagen innan och gick till vila uppfattade vi och anade ingenting. När expeditionsledaren Oskar Kihlborg till frukosten ger oss nyheten att vi ska spendera tre dagar till häst är vi flera som blir glada. Rykte om häst har cirkulerat och det ställdes frågor om ridning under castingen och jag hade noterat hästallergi i mitt medicinska protokoll. Jag skrev att jag som liten var mycket allergisk men att allergin vuxit bort under de senaste 5 åren och att jag inte märkt något de gånger jag varit nära hästar på senare tid.

När en ur produktionen tar mig åt sidan under sena kvällen och frågar för säkerhets skull om min allergi igen, om det krävs premedicinering förstår jag att nu är det äntligen dags. Jag ombeds självklart att vara tyst om mina förkunskaper.

Från det jag var 8 år gammal fram tills jag var 15, spenderade jag helger och lov i en stödfamilj här i Stockholm. När jag var 15 flyttade jag in permanent, och mina två äldre systrar var hästtokiga och vi hade egna hästar genom åren och systrarna tävlade. Om jag ska förebrå min stödfamilj för något över huvud taget, så ska det i så fall vara det att man envisades med att släpa med mig till stall och tävlingsmaneger trots min helt galna hästallergi. Det fanns inga mediciner som ens lindrade.

Ändå var det svårt att inte älska djuren. En somar, klädd i shorts och T-shirt fick jag för mig att rida barbacka med min syster. Det var underbart att känna fartvinden och ängsgräset piska mot benen. Ända tills allergichocken slog in med full kraft. Andningen tog nästan helt stopp, sådär som den kan göra vid en rejäl astmaattack, där man drar efter luft men ingen kommer och man känner paniken komma krypande. Samtidigt slog utslag ut över hela benen, värst längs insidan men även ända upp över magen.

Vi bedömde läget så allvarligt att genast åka till närmaste vårdcentral, en strecka med bil på runt 2 mil längs ganska krokiga vägar. Min far kom då på idén att ta båten tvärs över sjön från Muskö till Nynäshamn vilket skulle gå betydligt fortare. I båten och iväg bar det ut mot Mysingen. I 30 knops fart insöp jag den friska havsvinden och kände hur jag fick syre igen. Någonstans halvvägs sa det ”klick” i luftvägarna och jag kunde andas igen! Blåsorna längs benen sjönk ihop och klådan mildrades. När vi lade till i gästhamnen fanns inte längre något att söka vård för :) Lät jag bli hästen för det? Inte mycket, men jag red inte barbacka mitt i värsta pollensäsongen och tryckte ansiktet mot hästens mule igen :)

Men jag har alltid känt något inför hästar och det var nu jag förstod vad det var. Min häst under första dagen var en sur mulåsna som jobbade på ganska snällt och beskedligt de första timmarna men som surade allt mer vart efter dagen led. Hästskötarna vi hade med oss piskade dem väl mycket för min smak, så jag bad om en egen piska och visade att jag ville sköta det själv. Små duttar och ibland strykningar längs bakdelen fungerade lika bra. Vi blev goda vänner och den tillät mig styra och hantera den utan stora protester. En gång när vi red längs en gata med hus och trädgårdar, vek den av in i en trädgård och började knapra i en rabatt och efter det tappade den den lilla sug som fanns.

Andra dagen bytte vi hästar och jag bad om en häst av mer livlig karaktär. Jag fick en grå skimmelW som var klart mer energisk än mulåsnan från föregående dag. Det märktes först när vi träffades för första gången och den skyggade för mig. Det berodde nog mest på mitt osäkra kroppsspråk när jag gick fram till en främmande häst utan att se den och knappt veta hur den stod vänd i förhållande till mig. När jag väl fick mina händer på den kände jag mig trygg och att jag hade kontroll igen och då blev vi genast vänner.

Redan då hände något som jag tror den försökte skydda mig ifrån. På väg till hästen gick jag förbi Nina Lundberg och hennes mulåsna och jag vet att jag noterade hur de stod vända och jag passerade framför. När jag knutit loss min häst från det staket den satt fastbunden i vände jag om och skulle leda min häst upp på vägen. Ninas häst stod kvar, jag hörde den och tänkte passera på samma avstånd. Plötsligt får jag en spark som träffar mig på höften. Jag hörde de onaturliga benrörelserna sekunden innan sparken träffar och förstår att hon vänt sin häst utan att jag märkt det och råkat passera bakom. Min häst hade stretat emot och velat gå mer åt vänster upp på vägen, men jag tänkte att nu är det jag som bestämmer :) Hade jag låtit hästen bestämma hade vi passerat bortom räckhåll för mulåsnans sparkar.

Jag blev inte rädd, jag hajade till eftersom jag missat att de vänt på sig. Jag blev mer på min vakt i fortsättningen. Filmteamet är en bit bort i full färd med att dokumentera Arkan Palanis och Niclas Rodhborns uppsittning och anpassning av sadlar vilket jag är tacksam för just då. Jag blir mest förbannad på kräket som sparkar mig :) Men jag blev påmind om att jag var ensam, alla andra var fullt uppe i sitt, inte såg och har stor respekt för hästar.

När jag donade med sadel och stigbyglar vänder sig min häst om och nosar och duttar på mig flera gånger, vänligt och mjukt och jag säger på svenska fast spanska är det den förstår, att jag borde lyssnat bättre och ska göra det nästa gång :)

När jag sitter upp och vi beger oss iväg känns det plötsligt som att rida på riktigt igen. Den breda stadiga mulåsnan från dagen innan var ingenting mot detta där man känner iver, yster och mycket större känslighet. Jag hade lärt mig höger och vänster på spanska av Niclas och det räckte och mycket lätta rörelser i tömmarna för att det genast skulle hända saker.

Det blev en lång och hård dag till häst både för oss och för hästarna. Första dagen gick ritten längs fina grusvägar, men nu bar det ut i djungel och lera igen. Ibland kändes det som om min häst själv hade svårt med balansen när hovarna sjönk djupt ner i leran. Men den jobbade på och flera gånger vände den huvudet bakåt mot mitt knä och åtminstone för mig kändes det som om den ville kolla om jag var med.

Under delar av resan hade jag och Sonia Elvstål kopplat ihop oss med en parlina mellan våra hästar. terrängen var stundtals så svår att det blev svårt för mig att styra efter de andra enbart på ljudet. Men flera gånger hände det att de andra styrde sina hästar en väg ner eller upp ur ett kärr och min häst tog en helt annan, mycket bättre väg just för att jag inte styrde den lika tåligt. Vid ett tillfälle valde de andra en väg där hästarna fick ta ett litet skutt ner i gyttjan. Då valde min häst en slätare backe ner där den kunde gå som vanligt ner. De andra påpekade att det var en mycket smartare väg.

Såklart väljer hästar själva den bästa vägen för sitt eget bästa. Ändå kunde jag inte låta bli att känna att den ändå någonstans förstod att det var något speciellt med mig. I hästens värld säkert bara något så enkelt som att den ofta fick bristfälliga signaler från mig och fick jobba efter eget huvud vilket alltid blev perfekt.Ninas mulåsna valde en gång en väg under en trädgren varpå hon föll av. Min häst hade säkert tusen sådana möjligheter men valde aldrig sådana vägar. Flera gånger stannade den och då ropade någon av deltagarna att det fanns utstickande grenar framför. När jag förde undan dem med handen eller böjde mig ner och manade på, så gick hästen vidare.

Bäst var också när jag och Sonia sammankopplade, galopperade över ett fält. Vi hade den möjligheten ett par gånger och då bara sjöng det i kroppen och jag skrattade av ren lycka. När vi saktade in vände hästen på huvudet igen och duttade mot mitt knä och smekningarna tillbaka lät inte vänta på sig.

Det var inte nog med det. Under raster längs vägen försökte den sura mulåsnan sparka andra flera gånger, men eftersom de såg gick det bra. Jag höll mig på avstånd i fortsättningen. Vid ett tillfälle gjorde vi en kort paus för att dricka och jag satt av för att vila rumpan. Min häst betade och det var trångt runt omkring. Jag bblev mer och mer intryckt mellan hästar som stod tätt tillsammans. Min häst flyttade sig hela tiden i jakten på nytt bete. Vid ett tillfälle tog den ett steg, jag kände hur hoven var på väg ner över min fot, väldigt lätt innan den flyttade benet någon annanstans. Sedan kom huvudet igen, som om den sa ”ooops, inte meningen” innan den betade vidare :) Detta var ett av få tillfällen under hela äventyret jag fick tårar i ögonen…

Det var sorgligt när dagen var slut och vi skulle skiljas åt. Det hade varit en lång och hård dag och många hästar släpade sig in i lägret, trötta och törstiga och utan någon särdeles arbetslust. Min häst var en av dem som travade på enda fram utan att visa någon trötthet.

Det var de lyckligaste dagarna och det i särklass roligaste under hela äventyret. Särskilt den andra dagen med den fina förståndiga skimmeln. Det var ett rejält bakslag när vi fick veta att det inte skulle komma några nya hästar på grund av skyfall och översvämningar. Men jag skulle ändå inte fått fortsätta med den enda häst jag ville ha, så för min del kunde vandringen gott och väl fortsätta till fots lika gärna.

Efter en dagsetapp är vi framme vid Nicaraguasjön som är Sydamerikas största insjö. Mitt i sjön ligger ön Ometepe där en av 2 vulkaner, Conception är vårt nästa mål. En dagsseglats för oss dit i måttlig vind och vackert väder. Även den dagen är en av de lyckligaste och bästa dagarna, att få segla över ett stort vatten. En stund sitter jag med Oskar Kihlborg vid rodret och njuter i mitt rätta element. Målet där framme i fjärran växer sig allt större och vulkanen är det enda under det här äventyret som skrämmer mig lite, men jag förstår ännu inte varför. Så mycket som vi gått igenom och klarat av, så vad är väl en liten vulkan, 1610 meter hög och fortfarande aktiv? En baggis, försöker jag intala mig :) Mer om det nästa vecka…

Väl framme på Ometepe blåser det hårt och vi övernattar på stranden. Havets brus är ganska öronbedövande vackert men just nu inte särskilt rogivande. Egentligen är det mest vinden som stör och gör att min hörsel sätts ur spel och gör att jag tappar kontrollen och överblicken lite. Den enda riktningen jag uppfattar är havet, folk som är en liten bit bort hör jag inte.

På nästa dags morgon är det dags att ringa hem. Vi har satelittelefoner och när jag ringer hem är det väldigt dåligt ljud. Min fru svarar och hon hör mig, men jag hör inte många ord av vad hon säger. Men jag uppfattar att det inte är så bra och det blir som ett slag i magen. Fem minuter går fort och samtalet avslutas och följs av en kort intervju där jag åter kämpar mot gråten.

Här har jag haft det så himla bra, tufft men roligt. Jag har inte saknat min teknik, mina datorer eller telefoner. Jag har inte tänkt på jobbet en sekund. Självklart har jag saknat de där hemma, men inte längtat hem. Jag har vetat att de har varandra och är hemma och har det bra. Detta är en kort tid som snart är slut. Plötsligt när vi pratar känns det som om jag har haft grundligt fel. Har jag varit alldeles galet egoistisk? Jag får veta vid hemkomsten att få eller ingen har frågat vart jag varit och bara några få har brytt sig om hur familjen mått och försökt distrahera dem. Visst, jag har inte fått säga något till någon om vart jag ska, men det känns märkligt att jag kunnat försvinna en månad från Facebook, telefon och allt annat utan att någon ens reagerat. Det kanske är orättvist, men det gav en obehaglig känsla om att allt bara skulle fortsätta helt obemärkt om man bara dog och försvann.

Mitt humör och min ork får sig en tydlig törn i flera dagar, men det stärker mig i att besegra den förbaskade vulkanen och att det finns större saker i livet än den där stenen som jag snart ska upp på! Därefter går tydligt kompassnålen snart mot norr…

Dagens avsnitt innehöll också Niclas Rodhborns personportrett, ett av de starkare livsödena. Niclas förlorade sin flickvän i 19-årsåldern, mitt i nyförälskelsen och efter en tid av sorg och dålig sömn, somnar vid ratten i sin bil, kör av vägen, krockar med ett träd och bryter ryggen. Olyckan gör honom rullstolsburen för resten av livet. Men som den sanna fighter han verkar vara, något han delar med många av oss, är han ändå med i det här äventyret.

Även ikväll har trafiken på min Facebook-sida och Twitter varit stor och stormande positiv. Jag gläds enormt åt stödet från alla mina följare som säger så mycket fina och kloka saker. Äventyret i sig har fått mig att växa som människa, men de reser mig ännu mer och jag har aldrig tidigare någonsin i livet känt förändring inuti så tydligt!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Häst, Hästar, Skimmel, Mulåsna, Ridning, Rida, Segla, Segling [/tags]

Träning med CK Falken

12,7 mil på cykel igår kändes i kroppen i morse när jag vaknade. Mitt vänstra knäveck som började kännas av igår efter typ halva streckan kändes fortfarande lite stelt men gjorde inte lika ont som igår. Jag är inte speciellt orolig, det känns som några muskelfesten har fått slita lite. Jag körde kanske lite för hårt igår när det gäller att dra med bakre benet när man trampar. En kort stund i sängen undrade jag om det var en bra idé att köra idag igen, men hellre försöka än banga utan kamp :) Och så fort jag började röra på mig kändes det genast lite bättre.

Klubben samlas kl10 i Västerhaninge och min pilot Daniel kom hit en stund före. Vi cyklade ner till Västerhaninge, en uppvärmningsstrecka på 5–6km. Ett gäng på typ 10 cyklister möttes där och sedan gav vi oss av söderut längs gamla Nynäsvägen. Första målet var kafé Rosenhill som är ett välbesökt delmål bland annat av cyklister och detta blev fjärde besöket för mig. Cyklingen ner längs Nynäsvägen gick bra. Vi deltog i klungan och var med och roterade och det flöt på bra. En lärdom jag gjorde idag var att vi som cyklade tandem fick hålla igen utför för att inte lämna klungan och terrängen och tempot gjorde att vi hängde med bra uppför också. Jämfört med hur splittrat det kändes igår så tror jag det är mycket bättre att vi håller ihop i fortsättningen. Det innebär att tandemekipagen får bromsa lite utför och övriga cyklister får hålla igen lite uppför. Det är något teamet får lära sig inför Vätternrundan.

Men på väg mot Stora Vika ökade tempot i klungan som var fullt av duktiga tävlingscyklister och efter en stund bestämde vi att hänga av från klungan och ses vid Rosenhill. Tempot hade börjat bli ojämt och min nivå var inte i närheten av deras och dessutom drogs jag med mitt knäveck från igår.

Nästan framme vid Rosenhill körde vi ikapp en ensam cyklist som också hängt av från klungan och vi slog följe till kafét. Där fanns ingen från den övriga gruppen så de måste ha avstått från fika och paus och kört vidare.

Det blev en traditionsenlig Latte med kardemumma, kanelbulle och Fanta innan vi som återstod av gruppen vände hemåt.

Självklart känns rumpan och benet och mjölksyran i lårmusklerna kom allt snabbare i allt kortare uppförsbackar mot slutet och medelhastigheten blev knappa 25km/h. Men det kändes ändå bra att ha cyklat nästan 13 mil igår och nästan 10 idag och ändå känna att jag inte är helt slut. Med mer träning kommer detta bli perfekt och det som såg så dystert ut för en stund sedan, att inte ha någon att cykla med inför Vätternrundan, ändrades. En avlägsen bekant och före detta kollega hörsammar mitt nödrop och nu har jag inte bara en cykelintresserad som bor nära och vill cykla, utan råkar också vara gammal proffscyklist som det finns mycket att lära av.

Under dagens cykling med CK Falken kände jag inget av den irritation som känts i andra sammanhang när man som tandemcyklist velat haka på en klunga. Lite tveksamma i början kanske för att vi ser tunga och otympliga ut och en del kanske tycker det är läskigt att ligga nära oss. Men många frågor blev det och jag åtminstone hoppas att de fick uppfattningen om att det gick bra att ha oss med i klungan och inte bara ligga sist utan även vara med och rotera. Riktigt inspirerande att cykla många tillsammans.

Nu ska jag vårda rumpan och trösta mig med att man får snygga ben vad det lider och att jag inte kommer dö under Vätternrundan.

Team Primus tränar inför Vätternrundan

Idag var det dags för vårt Vättern-teams första gemensamma träning. Förutom själva teamet så hade vi några bekanta till en av medlemmarna som cyklade med oss och det var riktigt kul. Cykla i grupp är grymt inspirerande.

Vi samlades i Handen runt halv nio i morse och det var en strålande dag med sol och lätta vindar och torra, grusfria vägar. Efter en stunds bekantande med varandra, kontroll av cyklar och teknik gav vi oss av.

Från början var vi 7 cyklister. Min nya pilot Daniel hängde på den första timmen men hade sedan andra åtaganden och var tvungen att avvika. Vid ungefär 6,8 mil blev det paus vid kafé Rosenhill vilket blev en välbehövlig paus med kaffe, bulle och Coca Cola. I mitt tycke blev stoppet kanske lite långt för man blir lätt stel och får svårt att komma igång igen.

Vid fikabordet frågade en av cyklisterna mig om jag märkte något av att vara kändis. Jag sa att det inte märktes så mycket i vardagliga livet ute. Inte så många som kommer fram och kommenterar eller hälsar. Just därför var det en tjej i toakön som sa att hon kände igen mig från TV :) Jag tycker sådant är enormt roligt och positivt.

När vi åter rullade märktes stoppet på min puls. Jag hade inte fått någon maxpulsvarning under hela cykelturen, men nu pep varningarna ganska mycket första halvtimmen. Sedan stabiliserades pulsen igen och allt var i sin ordning.

Vid en vägkorsning avvek en av cyklisterna som inte orkade hänga på längre. Detta var det längsta han cyklat och han var rejält trött men hade jobbat otroligt bra. Vi höll ändå ett ganska högt tempo. En stund senare avvek ytterligare två cyklister för att åka hem och ta hand om middagsgäster, så till slut var vi bara 3 tappra ekipage kvar :) Vi hade ett antal mil kvar men trampade på bra och nådde vårt mål inte allt för döda i kropparna :)

Allt har känts otroligt bra idag. Det enda som drabbat mig är värk i ett knäveck. Något sendrag eller sträckt muskel och just nu känns det ganska ont och stelt. Imorgon väntar en ny runda med CK Falken på säkert 10 mil och jag hoppas mitt knä är OK tills dess.

En annan liten krämpa är att jag totalt tappat kraften i vänster tumme :) Jag kan helt enkelt inte använda den just nu. Jag fick svårigheter att klämma ur schampo ur schampoflaskan och att dra upp byxor och hålla i ett glas :) Det har säkert med att göra att man vilar mycket tyngd på händerna på styret och håller i sig många timmar. Skumt nog känner jag inget i höger hand så jag måste belasta ojämnt på något vis.

Det har varit lite svårt att hålla jämn fart mellan tandem och vanliga cykelekipage. Utför rullar vi grymt fort och får ligga och bromsa för att inte tappa gruppen. Uppför blir det något tyngre och svårare kanske att hålla jämna steg med gruppen. Det ska bli intressant att se hur vi löser det imorgon när vi cyklar med en rutinerad cykelklubb.

Annars har det varit en toppendag och värken och tröttheten är en sådan där skön värk och trötthet som infinner sig efter att man gjort något bra.

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper[/tags]

Hur det är att vara kändis?

Drygt halva serien har gått och jag har de senaste dagarna fått frågan hur det är att vara ”kändis”? Jag var tvungen att stanna upp och fundera lite..

Innan resan i oktober fick vi en massa information så klart. En del av den handlade om media. Man sa att man planerade att gå ut med deltagarna till media straxt efter vår avfärd och flaggade för att vi kunde vänta oss vad som helst vid hemkomsten. Överfulla telefonsvarare, anbud från media, fotografer på Arlanda.. Inget av detta inträffade eftersom SVT gick ut med deltagarna några veckor efter vår hemkomst.

Men inte ens då bröt någon storm ut. Jag var med på Expressens löpsedel hemma i Haninge och tänkte att jag satsar fullt här i bloggen och startar en Facebook-sida. Jag visste inte vad jag ville göra med mitt kändisskap, bara att det skulle vara något vettigt och bra. Jag hade och har en ganska bra uppfattning om hur jag inte vill göra :)

Men jag tänkte att tiden lär visa hur det blir men det var alldeles tyst. Jag fick så klart kommentarer från släkt och vänner, men i övrigt var det tyst. Inte ens kritiken som jag oroade mig för och försökte förbereda mig på kom. Det var kanske ganska begripligt. Inte så roligt för media att prata med någon som inget får berätta. Jag blev intervjuad av några synskaderelaterade tidningar under vintern.

I början på februari träffades vi alla igen för första gången på SVT för att få information inför sändningsstarten. Vi fick tips och råd från psykolog och lite mediaträning och det var lite drygt en månad kvar tills programmet skulle börja sändas. Sedan såg vi det första avsnittet tillsammans och det kittlade verkligen till i magen :) Sedan blev det tyst och lugnt igen några veckor fram till den 26:e mars.

Jag som är van vid sociala medier sedan många år hade tidigt klart för mig hur jag ville göra. Jag såg avsnittet några gånger före så att jag kunde det utantill och när det sändes satt jag och min fru och bevakade flödet av kommentarer på Facebook och Twitter. Där var anstormningen klart mycket högre än från media och responsen var till 99.9% positiv.

Så har det varit sedan dess. I förrgår sändes det femte avsnittet och bara tre återstår. Programmet ses av runt 800000 tittare varje vecka och trafiken på Twitter och Facebook är massiv. Enda skillnaden är att några få kritiker och ”troll” börjat visa sig och ta lite mera plats, men inget som är besvärande på något vis och jag trodde det skulle vara betydligt mer.

Under tiden som gått har jag varit med en kort stund i Sveriges Radio P4 Stockholm, P4 Extra och i denna veckan en stor artikel i lokaltidningen Mitt i där jag är med i Haninge-delen.Ett par synskaderelaterade taltidningar också men de stora pamparna har inte hört av sig :) Några av deltagarna har varit med i Aftonbladet och Expressen och mestadels spridit sitt missnöje över olika saker och det är inget jag är stolt över eller imponerad av. Om det är det som krävs för att få synas i de stora tidningarna håller jag mig tacksamt utanför. Rickard Forshäll har varit välförtjänt omnämnd på grund av sin livshistoria och där har många mycket att lära.

Det enda som står på min dagordning är ett besök hos psykologen Eva Rusz i Radio1 vilket verkligen inte är fy skam.

På jobbet och bland vänner och bekanta märker jag så klart av seriens genomslagskraft. Jag har blivit kontaktad av gamla vänner som sett mig på TV och velat återuppta kontakten och det har gjort mig enormt glad. Jag har blivit kontaktad av okända människor både via internet och brev och är väldigt tacksam för all fin respons.

Ute på stan märker jag nästan ingenting. Grannar har kommenterat och i mataffären där vi handlar varje dag har personalen kommenterat och på cykelaffären där jag är trogen kund kommenterade man också. Bara en gång har någon helt okänd människa vid en busshållplats jag passerade, ropat efter mig och sa att det var bra gjort :)

Så mycket mer än så märker jag inte. Det kanske tittas och pekas mycket ute på stan, igenkännande ögonkast som jag på grund av att jag inte ser inte kan notera.

När jag berättade detta för en vän frågade denne om jag var besviken, om det var som jag trodde och tänkt mig? Jag vet faktiskt inte vad jag trodde. Det pendlade nog en hel del mellan ingenting och köer av skrikande småtjejer ;) Nej, just det senare trodde jag faktiskt inte :)

Besviken är jag inte heller. Jag har ingen bestämd önskan med vad jag skulle göra med min karriär. Jag har ett jobb som funkar och ingen aning om vad jag skulle vilja göra annars. En roll inom media eller TV har jag aldrig tänkt eller drömt om och kan inte föreställa mig vad ddet skulle vara. Jag skulle möjligen vilja föreläsa mer, men mitt arbete hindrar mig från att vara ledig med lön och de som hittills frågat efter mig har varit ideella organisationer där möjlighet till kompensation för utebliven lön varit liten eller obefintlig.

Det är möjligt att läget kommer förändras för mig under resan även om den snart är slut. Avsnitt 8 närmar sig med stormsteg och jag förbereder mig faktiskt på den där tomheten psykologen varnar för. Det är klart jag blir glad, rörd och hög på uppmärksamheten, alla fina ord och kommentarer från folk. Det sprider sådan värme i kroppen som nog bara kan jämföras med att få barn och det har jag upplevt 4 gånger i mitt liv. Den glädje och värme jag känner är jag verkligen inte bortskämd med.

Jag är lite fundersam över hur det ska kännas sen. Jag vet att jag och de andra deltagarna är färskvara och ganska snart efter sista avsnittet kommer fokus flyttas till andra saker. Jag tror och hoppas jag kan hantera det. Jag har nya mål framöver, jag ska cykla Vätternrundan i juni och några liknande cykellopp framåt hösten. Jag har en skärgårdsvecka och lång semester med familj och vänner att se fram emot och framför allt har jag kvar min familj och mitt jobb. Även om uppmärksamheten försvinner, finns alltid de kvar.

Mitt kändisskap har givit mig andra saker. De som följer just mig på min Facebook-sida betyder otroligt mycket och de kommer helt säkert inte försvinna direkt och jag hoppas jag kommer ha något intressant att säga dem även efteråt.

Det största som hänt mig har nog skett inuti. Innan serien började sändas fick jag frågan om hur jag förändrats eller vad jag fått med mig hem från resan. Då var det faktiskt väldigt svårt att svara på den frågan trots att jag varit hemma flera månader redan. Men det kändes inget inuti just då. När jag såg första avsnittet började det hända saker i kroppen, en väldigt ödmjuk stolthet och självsäkerhet började göra sig hörd. Det kändes jättekonstigt och givetvis väldigt bra. Mitt i den insikten och processen är jag nu och mer om det efter sista avsnittet om 3 veckor lite drygt. Inlägget just nu går under arbetsnamnet ”jag är stolt över att vara jag”, vi får se om det kommer heta så när det publiceras :) Då ska jag djupare försöka beskriva den där känslan och förvandlingen.

Men ännu har jag inte svarat riktigt på frågan vad jag vill göra med mitt kändisskap, eller har jag det? Jag vet inte. Jag vill göra något bra och det enda jag känner när jag säger så är att sprida kunskap, ta bort så många fördomar som möjligt, stilla så mycket nyfikenhet som möjligt och förmedla styrka och känslan av att mycket mer än man tror är möjligt. Det är nog något jag bara kan göra medan programmet pågår och innan man faller i glömska igen. Efter Mot Alla Odds har jag nog inte den plattformen längre. Då ska jag fortsätta försöka vara en bra medmänniska fast lite starkare och lite bättre.

Men ingen vet vad som händer sen. Antingen händer ingenting vilket är det mest troliga. Eller så har jag hoppat på ett tåg som leder någon helt annanstans. Men sådär är ju livet, man missar en buss och vet inte vad man gick miste om. Eller man tog den där bussen och missade ett möte med någon ny människa som blev kvar på busshållplatsen. Det är det många kallar ödet eller slumpen. Det här tåget är jag dock glad och oerhört tacksam att jag inte missade eller avstod från.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Garmin Edge 500 del III

Nu har min nyinförskaffade Garmin Edge 500 cykeldator tagits i bruk. Igår blev det en kort testrunda på 5km och idag premiär med en ny cykelpartner.

Först plågade jag min fru med att göra alla inställningar vilket hon gör med en ängels tålamod måste man säga ;) Och efter dagens cykeltur idag importerade hon också mina 2 senaste aktiviteter till mitt konto på RunKeeper.

Allt för ofta kan man känna ”varför köpte jag den där?” Men just i detta fall känns det otroligt bra efteråt, jag som velade så mycket innan. Allt strul jag hade med att logga mina långdistanscyklingar med telefonen med pulsmätare som la av och batteri som drogs ur för snabbt och – värst av allt, en app som kunde krascha efter någon eller några timmars användning så att hela träningspasset gick om intet.

Idag monterade jag GPSen framme hos min pilot som behövde se min puls vilket säkert säger ett proffs en hel del om min status. För egen del hade jag aktiverat larm som ljöd när pulsen steg över 170 slag per minut och ett annat larm som pep för varje avverkad kilometer. Det senare kilometerlarmet behöver nog ändras till att ljuda något mer sällan, för det var ett evigt pipande när den varnade både för pulsen och avverkade kilometrar :)

Visst föredrar jag rösten i telefonen som läser upp tid, distans, genomsnittsfart och puls med jämna mellanrum. Men när det inte går eller fungerar speciellt bra är detta ett alternativ som funkar. Distansen och tiden kan jag ju ändå fråga min pilot om.

På lördag cyklar jag med Egge igen som har en likadan GPS/cykeldator och då får vi se om det blir något kaos med pulsmätare, fart- och kadensmätare. Det ska bli mycket intressant :) Fungerar det utan konflikter blir jag imponerad :)

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper, GPS, Garmin, Cykeldator[/tags]