Sonens väg till moppekort del IV

En inte alls oviktig del av målet är så klart själva mopeden :) Nu kan man ju tycka att man först skaffar kortet och sedan fordonet, men nu står den i garaget som en extra spark i baken inför skrivningen på tisdag :)

Paketet levererades med DHL i morse och jag åkte tidigare från jobbet för att möta en ivrig son som ville montera genast. OK, pappan var lite taggad också ;) Det var inte igår jag mekade moppe :)

Den levererades i stort sett färdigmonterad. Man behövde själv montera framhjul, styre och några smådetaljer som bakre stötdempare, luftfilter, batteri och registreringsskylt. Jävlar vilket besvär vi hade med framhjulet :) Man var tvungen att stå och hålla upp framdelen på mopeden samtidigt som hjulet med skivbroms skulle måttas in och det tog en stund och några försök innan vi lyckades och svetten rann :) Vi fick lite hjälp av Frans på sluttampen men han hade tur som slapp det värsta med framhjulet :)

När batteriet var laddat och på plats tog vi en promenad till OKQ8 för att köpa några liter bensin för att provstarta och det fungerade finfint. Så fort Jesper tar sitt körkort om en knapp vecka ska den köras in, bytas olja och lite sådant fix. Det tror jag inte kommer bli några som helst problem. Det största problemet blir nog att köra varsamt på låga varvtal i ca 5 timmar i 20-minutersintervaller under inkörningen. Det tror jag han kommer tycka är ganska tråkigt men ack så viktigt.

[tags]Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Förarbevis, 15 år, Trafikskola, Körskola, Trafikverket, Trafik, Vägverket, Transportstyrelsen[/tags]

Slut på båtlivet

Jag vet att jag har skrivit det flera gånger förr, att jag haft allvarliga funderingar på att lägga ner mitt båtintresse, men nu blir det spiken i kistan, sista versen… Nu vet jag vad jag ska göra stora delar av semestern, göra båten i ordning och lägga ut den för försäljning.

Jag har varit ganska envis med mina båtar. Trots att jag behövt mycket hjälp både från familj och vänner, inte minst för att köra båtarna, så har jag fortsatt och stretat på. Uppvuxen nära havet som jag är, så har båtar varit ett beroende och det finns fortfarande inget som gör mig så lycklig, eller lätt i själen som havet.

Det gick ändå väldigt bra när jag 2003 äntligen fick köpa en kompis båt, Galadriel som var en stålbåt på dryga 10 meter. Den kunde ligga i året runt och passade mina syften perfekt. Den behövde bara tas upp vart 5:e år för att målas och underhållas. När jag i min iver efter nya båtar, sålde och bytte till en Bonum 25 för att jag tyckte plötsligt Galadriel var för stor och hittade något i mitt tycke bättre. Där någonstans började det gå fel i mina båtaffärer. Jag blev mer och mer beroende av hjälp från andra. Båtar som skulle tas upp, vintertäckas, vårrustas och sjösättas varje år krävde större insats av andra än min stålbåt som kunde ligga där den låg, sommar som vinter.

Sedan bytte jag till sportbåt, en Windy 22DC för att jag ville att det skulle gå fort och låta V8. När jag insåg att det var ett ännu sämre val för mig, försökte jag i somras rätta till det och skaffa en stor stålbåt igen, en Ferrina 31 i min strävan att hitta en båt som var lika bra som Galadriel för mig. Men det blev läckande roder på hemvägen, upptagning och ett roder som måste packas om och jag kan inte ens ta mig till och från båten på ett bra sätt längre.

Mina båtäventyr fram och tillbaka skulle bara de kunna bli en bok och när jag försöker se på mig själv så känner jag mig bara fånig och skäms. Jag som hatar att vara beroende av andra låter båten mer eller mindre ligga för att jag skäms över att be vänner om hjälp att fixa. Där någonstans börjar det bli läge att tänka om och inse att man inte klarar allt…

Det är dessutom en ganska dyr hobby även för de som kan utnyttja den fullt ut. För mig är det mycket pengar för extremt liten utdelning. Och eftersom båten inte kom i sjön i år, på grund av roderskada och all cykelträning under våren, så blev båtplatsägaren irriterad vilket medförde att jag inte har någon båtplats efter 1:a november. Det är andra gången jag får problem med ett varv och det verkar ju hänga ihop med min bristande förmåga att klara allt själv.

Så det är inte roligt längre. Att åka ner med en kaffetermos eller en grill till båten slutade vara riktigt roligt och ens möjligt när jag bytte till sportbåt 2009. Sedan dess har båten bara givit mig dåligt samvete och jag har bokstavligen kastat pengarna i sjön de senaste åren.

Och än är inte paniken och ångesten över. Nu ska båten rustas och säljas och det dessutom med tidspress. För det måste jag be mina vänner om hjälp, förhoppningsvis en sista gång. Misslyckas jag före sommarens slut måste jag hitta ny båtplats över vintern. Åter igen, pengar och vänner.

Allt det här ger mig ont i magen och en klump i halsen av stressen. Men sätter jag inte igång nu tar det ju aldrig slut. Känslan av att ständigt göra folk irriterade och ständigt tigga om hjälp av folk som har fullt upp med egna liv, arbeten och familjer, är inte hälsosamt för självkänslan.

Så på fredag när semesterklockan slår vet jag vad jag har att göra… Jag önskar bara jag kunde mobilisera samma energi som jag hade under min månad i Nicaragua eller mina två varv runt Vättern i år. Skillnaden är bara att det var roligt medan detta enbart suger riktigt ordentligt!

[tags]Semester, Sommar, Båt, Båtar, Båtliv, Intresse, Intressen, Hobby, Synskada, Synskadad, Synskadade, Funktionsnedsättning, Tvivel, Självkänsla, Ångest, Depp, Deppig, Otillräcklighet[/tags]

Borderbikers

Bild: Joakim Nömell & Thomas Egrelius vid tandemcykel

Min pilot Egge och jag har lite drömmar, eller ska vi kalla det för planer på att utföra en långdistanscykling. Nu har vi ju cyklat Vätternrundan och visst kan man göra det igen, men nu är man ju tydligen sådan som ständigt vill höja ribban :)

Jag vet inte varifrån Egge fick sin idé att cykla från Riksgränsen, eller Treriksröset som det från början var tal om och hela vägen ner till Ystad, men det lät som en kul grej. Planen är att försöka genomföra något sådant år 2015 även om jag försöker göra det till en utmaning för 2014. Mest för att jag avskyr att vänta och 2 år är ganska lång tid och problemen med att genomföra det år 2014 är de samma som 2015 känns det som :) Det handlar om en resa på runt 4 veckor då man ska vara borta från familj och barn samt förbruka hela sin semester på just detta. Men jag har inte givit upp mina övertalningsförsök ännu :)

Så hittade Egge bloggen Borderbikers för några dagar sedan. Två killar som gör just detta. De startade från Riksgränsen för ca 8 dagar sedan och cyklar nu söderut och lär i skrivandets stund ha nåt Vemdalen. Riktigt vad deras mål är framgår inte ännu faktiskt.

Att följa deras resa genom landet precis så som vi tänkt oss är grymt inspirerande och gör suget ännu större och år 2015 känns grymt långt borta. Så därför skriver jag 2014 Egge, 2014! I så fall är det snart dags att börja planera och jaga sponsorer. Det absolut finaste vore ju att slippa ta semester som ju påverkar familjen ganska negativt, men det är nog för mycket att hoppas på.

Så kika gärna in på Borderbikers och följ Anders & Lasses resa genom landet och se vart den slutar :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Treriksröset, Ystad[/tags]

Sonens väg till moppekort del III

idag var det stora uppkörningsdagen på kursen. Det blev ett långt pass på typ 2,5 timmar ute i trafiken med läare bak. Mycket rondellkörning och annat.

Men nu är kursen avklarad och han är godkänd. Skrivning är bokad till nästa tisdag och mopeden är på väg och beräknas levereras onsdag eller torsdag :)

[tags]Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Förarbevis, 15 år, Trafikskola, Körskola, Trafikverket, Trafik, Vägverket, Transportstyrelsen[/tags]

8- och 15-årskalas del II

Bild: Moped Marcello Evolution

Idag fyller två av våra älskade ungar år. Miranda fyller 8 och Jesper fyller 15 idag. Det var lite lustigt när vi lyckades pricka in vårt 4:e barn på samma dag som vårt 2:a :) Vi trodde det skulle bli problem med att dela födelsedag, men det har alltid fungerat bra. Under alla år har sonen låtit lillasyster firas först på morgonen utan att knota. Men idag gick hon upp före för att fira storebror på sängen och det slog mig att det liksom aldrig varit några problem just detta.

För några veckor sedan började sonen ta körkort för klass 1 och 2-moped och idag ska han köra upp för att sedan göra provet på Trafikverket nästa vecka. Vad är då mer lämpligt i födelsedagspresent än en moped? :) För att få ta körkortet krävs att man går en obligatorisk kurs som inte var helt gratis och vi skramlade i släkten till körkortet för att det också skulle vara möjligt att få ett fordon att åka på :) Jag tror han blev riktigt glad och nöjd även om mopeden dröjer några dagar innan den levereras.

Nu är det färdigkalasat och dags att slurpa i sig morgonkaffet lite snabbt och sedan bege mig till jobbet.

[tags]Barn, Familj, Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Födelsedagspresenter, Presenter, Glass, Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Trafik, Trafikverket[/tags]

8- och 15-årskalas

Idag har vi haft lite gäster på besök för att fira morgondagens båda födelsedagsbarn. Då fyller vår lilla Miranda 8 år och lilla Jesper 15 :) Det är sanslöst vad tiden går. Just nu är Miranda i en fas där hon tittar väldigt mycket på videofilmer från när barnen var små och i synnerhet när hon var bebis. Och då förstår man verkligen hur fort det går trots att det inte känns så länge sedan. Det stör mig att det svider lite i ögonen när det går upp för än…

Men imorgon fyller de år oavsett vad man tycker om tidens gång och det är oavsett en enorm ynnest att just jag får se just de växa upp!

Vädret var fint men lite svalt så vi bjöd på glass med tillbehör på utegården. Presenter från mamman och pappan får vänta till imorgon bitti ;)

[tags]Barn, Familj, Födelsedag, Födelsedagskalas, Födelsedagsfest, Födelsedagspresenter, Presenter, Glass[/tags]

Träning med CK Falken del V

Ikväll var det dags för ett nytt träningspass med CK Falken och det blev det första träningspasset efter Vätternrundan för en dryg vecka sedan. Midsommar och en del okynnesäta har dessutom passerat så det kändes ganska tungt ikväll. Eller rättare sagt, det kändes helt OK i kroppen men pulsmätaren visade en puls som steg väldigt fort vid ansträngning och pulsmätaren larmade redan i de första backarna. Så helt perfekt var det väl inte. Min puls brukar studsa lite den första timmen men ordna upp sig sedan, men så blev det inte ikväll.

Rundan vi körde var på 6,5 mil från Handen till Nynäshamn och tillbaka längs den gamla Nynäsvägen som är väldigt fin att köra och inte speciellt mycket trafik. Vi var ett tiotal cyklister idag och den genomsnittliga farten landade på 31,9km/h vilket väl inte är så illa i och för sig.

Idag cyklade jag äntligen i klubbens färger vilket kändes väldigt skönt att inte vara den enda med andra kläder :)

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning, RunKeeper[/tags]

Midsommar 2013

Tiden går så fasligt fort och plötsligt är midsommar här och förbi. Ändå känns det inte som riktig sommar i maj och juni, bara som en bra vår. Syrenerna har blommat ut men värmen kommer mer senare.

Midsommaraftonen spenderade vi traditionsenligt med våra vänner familjen Pålsson. Sill och nubbe utgick i år till förmån för en löjromstoast och en fin öl, så det var inte så tokigt. Till middag blev det grillad lax i paket, färskpotatis och romsås och till efterrätt någon hallonkaka med vaniljglass. Ja, jag glömde den traditionella femkampen före maten som blev 4-kamp, ett nödvändigt ont som barnlaget vann i .

Sedan förflöt kvällen lugnt och stilla till bra musik, barnen spelade och tittade på film tills vi vandrade hem i den tidiga natten.

Idag på midsommardagen åkte delar av familjen ner till Nynäshamn mest för att göra något, äta glass och träffa Rickard med flickvän och vänner som la till där med båt. Det blev ett kort möte där på bryggan men ändå roligt att ses.

Nu återstår två veckors arbete innan semestern börjar och tyvärr är väl motivationen inte på topp just nu.

[tags]Sommar, Midsommar, Midsommardagen, Midsommarfirande, Nynäshamn[/tags]

Föreläsning med Niclas Rodhborn

Bild: Joakim Nömell och Niclas Rodhborn

Idag var det dags för den första ”riktiga” föreläsningen om Mot Alla Odds utanför funktionsnedsättningskretsar och den gjorde jag tillsammans med Niclas Rodhborn. Vi var en punkt som ett eventföretag ordnat och jag är faktiskt inte helt säker vad gruppen var för sorts åhörare. Men på något sätt en provföreläsning för att se om vi skulle fungera tillsammans.

Niclas var en av de jag hittade och knöt ann till ganska direkt när vi kom ner till Nicaragua. Vi började samarbeta ganska direkt och jag fastnade för hans sköna stil och självklarhet och positiva inställning till livet. Historien som lett honom dit han är idag är otroligt gripande och ett människoöde värt att lyssna och lära av.

Jag kan inte säga att vi förberedde oss särskilt väl tillsammans. Han hade sin inkörda historia och jag hade ett enbrio till upplägg som jag bara provat en gång tidigare. Niclas föreläsning handlar om hela hans liv, ungdomsåren, största kärlek och olyckan som gjorde honom rullstolsburen och fram till idag och Mot Alla Odds. Min föreläsning har bara handlat om Mot Alla Odds. Jag gjorde ett aktivt val att inte prata om min uppväxt i TV. Jag har ju skrivit om missbruk och bristande vård här i bloggen, men det vore en helt annan sak i TV med dess genomslagskraft. När vi satt där vid lägereldarna i djungeln och jag hörde de andras historier, kändes min lite torftig och jag kände mig lite för glättig och snål med detaljer. Jag visste ju inte då hur mycket av mig själv jag ville blotta just då och valde att bara vara stark och positiv. Det är förvisso en äkta bild av mig men inte hela.

Niclas upplägg har fått mig att fundera en del under våren och inte minst nu när vi skulle göra en föreläsning tillsammans. Hans olycka och strävan fram till idag hänger ihop, liksom mitt liv också gör det. Det jag växte upp med har gjort mig till den jag är idag i styrkor och svagheter och lite av det kände jag att jag ville stoppa in i min föreläsning, klart stärkt av Niclas och Rickards livsöden som förvisso mer bara rör dem själva medan min historia påverkar en massa andra människor. Så balansgången blir inte lätt.

Men utan bilder eller anteckningar som stöd försökte jag prata om mitt liv ihoptryckt på 15 minuter. Vi hade totalt en timme ihop och jag vet inte om det blev speciellt bra. Men efter rådande omständigheter gick det inte att göra mer men jag kände att det är något jag vill bygga vidare på till nästa gång. Hur djupt jag ska gå får jag väl fundera på. Men att bara stå och säga att livet inte bara är en lek utan även en dans på rosor, är definitivt inte sant och äkta.

Timmen gick fort och vi drog till och med över utan att det såg ut som om någon hade särskilt bråttom iväg. Frågor och presenter fick vi också och känslan i kroppen just nu när jag straxt ska bege mig hem är mycket bra.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Föreläsning [/tags]

Vätternrundan 2013

Så var det då dags för det andra varvet runt Vättern för i år. För två veckor sedan hade jag möjlighet att cykla funktionärsvättern som är till för de som ska arbeta under den vanliga Vätternrundan. För mig blev det ett ganska maxat träningspass med ytterligare 300km i benen och en rejäl upplevelse :)

Enda sedan tidigt i höstas då vi anmälde oss har det planerats och väntats på den här helgen och dagen och i torsdags kväll åkte två i vårt team runt med en skåpbil och plockade upp cyklar och igår fredag samlades vi för gemensam avfärd halv nio på morgonen.

Det fanns mycket tankar och funderingar kring hur dagen skulle läggas upp på bästa sätt med uthämtning av nummerlappar, matintag och vila. När vi kom till vårt boende, ett radhus några kilometer från stadskärnan bjöds vi på fika av familjen som hyrde ut sitt hus åt oss. Vi blev mycket väl omhändertagna.

När vi installerat oss tog vi en promenad ner till Motala och hämtade ut våra nummerlappar. Det var självklart ett stort ögonblick :) Sedan var vi några som kompletterade med det sista. Själv köpte jag en ramväska för telefonen och en ny vattenflaska eftersom jag glömt den lilla detaljen hemma :) Dessutom åt vi en alldeles för liten portion mat innan vi i lite olika grupper rörde oss hemåt. Några skulle förbi en cykelaffär och justera växlar etc.

Väl hemma i radhuset igen la vi oss för att försöka vila. Jag lyckades få en kort powernap men det var ingen idé att försöka sova mer. Vid 22-tiden var det en som lagade mat, pasta och köttfärs som vi gladeligen slevade i oss.

En i vårt gäng skulle starta kl00:36 och vi andra 01:52. Så när förste man drog till start började vi andra pyssla med kläder och cyklar, inte så lite ivriga att komma iväg. Vädret såg lovande ut men det skulle blåsa en del i byarna så jag funderade lite på min klädsel. Men det slutade med linne, cykeltröja och vindväst, arm- och benvärmare. Regnjacka hade jag lämnat hemma för att vädret såg bra ut, tur för mig att det såg ut att stå sig…

En stund efter kl01 rullade vi så sakta ner mot starten. Alla var packade till tänderna med vätska, energitillskott av olika slag och reparationstillbehör. Nummerlappen var monterad och man kände sig kort sagt riktigt taggad. I mitt tycke kom vi till start aningen tidigt. Det är en balansgång hur man ska klä sig för att inte bli för varm under rörelse, men stillastående blir man lätt kall. Och visst hann jag huttra till där vid starten och minutrarna tills det var dags för oss tickade fram långsamt.

Men plötsligt var det vår tur att rulla iväg och det var inte en minut för tidigt. Vårt team på 6 cyklister varav 1 tandemekipage hamnade lite isär precis i starten men vi samlade ihop oss inom kort och påbörjade vår ca 30 mil långa och planerat ca 12 timmar långa färd runt Vättern.

Vi hade bestämt att stanna vid samtliga depåer även om jag tycker stoppen var lite många och blev lite väl långa. Det första stoppet kom vid Ödeshög efter 46km och där var det fullt ös med radiostationen Mix Megapol. Ganska snabbt kom kylan krypande och vi blev stående lite för länge och det var skönt att börja rulla igen och känna värmen sakta komma tillbaka i armar och ben.

När vi passerade Gränna var det fortfarande tidig morgon. Stadens kullerstenar gav fin väckning åt rumpan som vid det här laget inte var något stort problem. Några kilometer innan Gränna-depån gick dock växelvajern till bakre växeln av på min cykel. Vi lyckades precis fånga en servicebil som passerade men eftersom min tandemcykel har extra långa vajrar kunde man inte göra något utan erbjöd oss transport till Grännadepån vid 81km. Envisa som synden, tackade vi för erbjudandet men trampade de få kilometrarna som återstod till själva depån. Vi hade tänkt hoppa över just denna depå faktiskt men var nu tvungna att stanna för att se om de kunde fixa våra växlar. Men man skakade bara på huvudet åt min tandemcykel, försökte spärra växeln på någon av de mittersta kuggarna och vi hade inget annat val än att trampa vidare mot Jönköping.

På väg dit passerade vi efter ca 9 mil den första lite tyngre backen vid Kaxholmen. Den tog vi oss sakta upp för på en alldeles för tung växel. Vi tog oss ändå upp utan att gå men började fundera på vad vi skulle göra om inte heller depån i Jönköping kunde lösa våra problem. Då skulle det bli tunga återstående 20 mil med bara 3 växlar på det främre drevet. Vi bestämde hur som att fortsätta så länge det gick i så fall. Att bryta utan strid var inget alternativ :)

Vid 107km nådde vi äntligen Jönköpingsdepån och var inte utslagna eller nedslagna. Vi fick i denna depå sitta i värmen i en stor lagerlokal och innan vi hämtade mat lämnade vi cykeln till en servicekille. Han konstaterade snabbt att inte heller de hade tillräckligt långa vajrar men uppmanade oss att gå och äta så länge. Sneglande från vårt bord i närheten noterade vi att han pysslade frenetiskt med cykeln och hoppet växte. Det serverades köttbullar, mos och lingon vilket kändes helt OK. Jag var egentligen inte hungrig. Hade ju tagit mig igenom hela varvet två veckor tidigiare enbart på energidryck men jag åt mest av okynne och tidsfördriv och gott var det som sagt :)

När vi hämtade cykeln igen hade killen fått ordning på det genom att skarva två växelvajrar och allt fungerade perfekt igen. Inför Habo-backarna kändes det faktiskt grymt skönt! Och lagom till kylan började krypa längs armarna igen trots värmen inne i lagerlokalen, rullade vi vidare och jag kände mig klart nöjd. Extra nöjd också över att motvinden vi haft hela vägen ner mot Jönköping nu blev medvind när vi vände norrut igen och farten ökade. Vinden hade varit ganska hård, upp till 12–13 sekundmeter i byarna sades det och över de öppna fälten var det ganska tungt även om man drog nytta av att cykla i klunga.

Vi gjorde stopp i Fagerhult efter 138km och det var tänkt att vi sedan skulle hoppa över vätskedepån efter ytterligare en mil, men någon sorts missförstånd uppstod så några svängde av för att bunkra vatten och vi andra fick vänta längs vägkanten en bit fram.

Vid 177km anlände vi till Hjo och det var riktigt roligt att passera där! Mycket folk som hejade och välkomnade och solen hade börjat värma. Det var sådan glädje bland publiken som bestod av både barn och vuxna att jag faktiskt blev lite rörd vilket jag inte riktigt förstod. Det var kort sagt svårt att hålla ögonen torra. Trötthet lär det inte ha varit för jag kände mig fortfarande pigg och fräsch. Men det var väl just glädjen och mängden av människor.

I depån gjorde vi ett långt stopp och somliga åt medan jag satt på gräset vid cykeln och njöt, inte det minsta hungrig. Vi hade precis före Hjo fått sällskap av 2 cyklister som frågade om de fick hänga med oss vilket de självklart fick.

Förbi Karlsborg och Boviken gick allt bra även det trots att rumpan efter 230km vid Boviken började göra sig påmind. Jag märkte att både jag och Egge bytte position allt oftare, men det kanske inte är så konstigt efter så lång tid på cykel :) Men humöret var på topp och kroppen kändes helt OK. För mig var tempot lågt och förutom rumpan kände jag inte mycket. Vi hade vid det här laget ökat vårt rullsnitt från 24km/h ner till Jönköping till dryga 26km/h tackvare medvinden och värmen.

Straxt före näst sista depån vid Hammarsundet vid 260km lämnade en av cyklisterna gruppen och drog i förväg. Han tyckte det gick lite långsamt tror jag och ville prova lite tuffare tag de sista 5–6 milen fram till mål, vilket jag kunde känna sympati för. Vid Hammarsundet gjorde vi ett kortare stopp, jag och Patrick delade på en kaffe och jag tuggade i mig ett par bullar. Hade börjat känna hunger vid det här laget.

när vi rullade vidare bestämde vi att strunta i den sista depån vid Medevi och här någonstans rullade min andra pilot Daniel ikapp oss. Han startade drygt 3 timmar efter oss :) Han morsade och pratade lite innan han och hans medcyklister trampade iväg.

Sista 5 milen är rätt kuperad, några rejäla backar och en kurvig, ganska rolig väg med en massa småbackar upp och ner. Många cyklister gick i backarna vid det här laget men vi rullade på i god fart.

Att gå i mål var en skön känsla! Ett Motala fullt med folk och fest och jag blev mött av frun i familjen jag och Danne bodde hos under Funktionärsvättern och fick en ros. Tidningen Cykla mötte upp i mål och intervjuade och fotograferade mig och Egge. De som refererade i högtalarsystemet nämnde mig och Mot Alla Odds när jag gick i mål och sa att de ville ha en pratstund med mig, men när jag gav mig till känna för en av dem såg vederbörande ut som ett frågetecken tydligen så vi antog att de bara nämnde min målgång. Efter en stund lämnade vi mål och intog en gräsmatta i parken där vi satte oss och åt mat och drack en kall folköl. Jag träffade en kille som cyklat Funktionärsvättern med mig så vi satt och pratade en stund innan vi med rejält värkande rumpor och stelnade ben vinglade hemåt mot radhuset igen. Där duschade och bytte vi om och det var riktigt skönt. Middagen bestod av potatis och grillat kött.

Att cykla Vätternrundan på den officiella dagen var en klart större upplevelse än Funktionärsvättern 2 veckor tidigare. Då var det folktomt och bara vi 25 cyklister som deltog och depåerna var temporära efter vägen. Nu var det 23000 cyklister och folkfest längs hela banan. Vår lilla klunga fungerade bra och ibland växte den av fler som hakade på oss.

Det gav helt klart mersmak men jag är helt säker på att jag dels gärna startar senare nästa år och dels kör hårdare. Men annars var det en toppenupplevelse.

Nu ligger vi och ska sova och det kommer inte bli svårvaggat ikväll. Imorgon går färden mot Stockholm igen vid 10-tiden.

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning[/tags]

Träffat Nina

Bild: Joakim Nömell, Oskar Kihlborg, Nina Lundberg

Idag träffade jag och familjen Nina som var på besök i Stockholm. Det var första gången vi sågs sedan vår återsamling i början av februari i år. Vi har självklart haft kontakt via nätet men ses är svårt när avstånden är stora. Men det blev en träff på ett fik på söder i Stockholm och sedvanlig fotografering på Medborgarplatsen där vi också fick kramas med den som var castingansvarig under uttagningen förra sommaren. Riktigt roligt!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Funktionärsvättern 2013

Hela hösten och våren har varit en enda lång väntan och planering inför Vätternrundan den 15:e juni och i år dröjde sig vintern kvar oförskämt länge innan det gick att ta fram cykeln och börja lite försiktigt. Jag och min kompis plockade fram cykeln den 23:e mars och tog årets cykelpremiär.

Men sedan gick det trögt att fortsätta träna tillsammans. Vi bor och jobbar på olika håll och det var svårt att få till det och mot slutet av april började jag få panik för att jag inte kommit igång med träningen ännu. Jag nyttjade min Mot Alla Odds-sida på Facebook för att se om jag kunde hitta någon mer pilot att träna med på ett smidigt sätt. En kille som jag vagt känner från en tidigare arbetsplats hörde av sig, en inbiten cyklist som tidigare varit proffs och som bor ett stenkast från mig och dessutom råkade vara ordförande i en stor cykelklubb hörde av sig och sa att han gärna tränade med mig. Vi tog vår första cykeltur tillsammans innan vi började träna med klubben. Sedan flöt milen på i ett rasande tempo och jag började känna mig lugnare inför den kommande utmaningen.

När min nya pilot frågade om jag ville cykla ett extra varv runt Vättern i träningssyfte, sa jag spontant ja :) Vi hade möjlighet att cykla med Vätternrundans funktionärer 2 veckor innan själva Vätternrundan och en galen utmaning och 300km extra i benen tackade jag absolut inte nej till :)

Så igår fredag lastade vi cykeln på bilen och for mot Motala. Vi fick bo hos ett par som piloten Daniel känner sedan tidigare, otroligt gästvänliga och rara människor.

I morse ringde klockan halv 4 och det var lite tungtt att gå upp. Vi åt en lättare frukost innan vi packade på oss allt nödvändigt och hoppade på cykeln och rullade ner mot Motala och startområdet. Där väntade ca 25 tappra funktionärer och Vätternrundans VD samt några följebilar.

Klockan 05:00 gick starten och vi rullade iväg. Tanken var att stanna på alla platser där depåerna skulle ligga. Det blev inte alltid exakt på rätt ställen tror jag men det var ju mindre noga nu.

Vid stoppen fyllde vi vatten och fick mer energitillskott och sträckte lite på benen. Tempot låg runt 31km/h och vädret var fint även om det var lite svalt på morgontimmarna. Banan var inte alls så svår som jag hört och läst och de ”skräckbackar” som fanns vid Kaxholm, Jönköping och upp mot Jo var förvisso tunga men inte oövervinnerliga och med rätt taktik, lugnt och fint tempo uppför så man inte bränner ut sig, var de ingen stor grej.

De sista 5 milen var också ganska kuperade men en rolig väg och vägen förbi Medevi var kurvig och backig och där låg vi i täten. När vi sedan rullade in i Motala igen var jag ganska trött men värst var rumpan. Benen vinglade lite när vi satt av och det bjöds på dryck och tårta och togs foton innan vi sa tack och for tillbaka till vår värdfamilj.

Efter en välförtjänt dusch har vi nu packat och ska bege oss hemåt. Efter en stunds återhämtning verkar det som om vi båda känner oss oförskämt pigga.

Den totala tiden blev 11 timmar och 10 minuter, då med ganska många lite längre, kanske onödigt långa stopp ibland. Rulltiden blev dock 9 timmar och 28 minuter med en snittfart på 31,3km/h vilket jag är ruskigt nöjd med. Nu väntar 2 veckor lite lugnare träning innan den riktiga Vättern och bortsett från att man aldrig vet hur vädret blir som är en oerhört viktig faktor, vet jag att Vättern blir en baggis :)

[tags]Träna, träning, Intervallträning, Styrketräning, Hemmaträning, Motion, Konditionsträning, Hälsa, Fitness, Löpning, Löpträning, Löpband, Cykel, Cykling, tandemcykel, Motionscykel, Träningscykel, Spinning, Cykellopp, Vätternrundan, Roslagsvåren, Roslagshösten, Sthlmbike, Puls, Pulsband, Maxpuls, Pulsträning[/tags]

Sommarpratare hade jag velat vara

Under hela äventyret med Mot Alla Odds, allt från casting till sändning i TV, har jag funderat på vad jag ville utnyttja detta till. Det kunde ju ha varit ett utmärkt tillfälle med så mycket mediautrymme även om jag redan från början tvivlade på att vi skulle vara så enormt intressanta egentligen. Men jag kunde inte komma på något. Ingen dröm om glassigt kändisliv, ingen dröm om TV-jobb eller liknande. Men de gånger jag gjort radio under våren har jag känt att det har varit roligt.

Idag presenterades årets sommarvärdar i Sommar & Vinter i Sveriges Radio P1. För några dagar sedan var det någon som sa på jobbet ”då får vi väl höra dig snart?” Då var jag ju tvungen att säga tyvärr, men kände samtidigt att just det hade jag verkligen velat göra. När programmet togs upp på jobbet var jag ganska övertygad om att någon av oss skulle vara en av sommarpratarna, men så var inte fallet. Och jag kan tycka det är lite synd när man tar folk som varit med flera gånger när det finns så många spännande människor och historier att berätta.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Föreläsning för Statistföreningen

Här om veckan fick jag en förfrågan om att föreläsa om Mot Alla Odds för Statistföreningen vilket jag självklart tackade ja till. Det blev min andra föreläsning om äventyret och blev inte så stort, endast ett fåtal åhörare men det gjorde inget. Det var trevligt och jag fick prova min nygjorda presentation min fru knåpat ihop.

Hela föreläsningen tog ca två timmar och alla verkade väldigt nöjda.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Sonens väg till moppekort del II

Idag har sonen gjort sin första praktiska del i körkortsutbildningen för AM-kort. Han fick öva på att köra långsamt mellan konor för att öva manövrering och på väg hem igen fick han köra i trafiken för första gången. Han tyckte nog det var lite läskigt med alla bilar runt omkring trots läraren bak och antagligen också lite ovant att som ung skjutsa någon vuxen. Utan att veta själv kan jag tänka mig att just det är lite tyngre.

Nästa steg är uppkörningen som han får göra först efter han fyllt 15 år och då blir det ett långt pass i trafiken. Jag gissar att han kommer boka in den på sin 15-årsdag 1:a juli :)

[tags]Moped, Moppe, EU-moped, Körkort, Förarbevis, 15 år, Trafikskola, Körskola, Trafikverket, Trafik, Vägverket, Transportstyrelsen[/tags]

Casting till Mot Alla Odds – ett år senare

Tiden går väldigt fort och det kan jag ibland tycka är lite jobbigt. Begreppet ”hänger inte med” kommer lätt för mig då och då. Det kan vara allt ifrån att det nyss var vinter och plötsligt är det snart sommar.

Idag för ett år sedan ringde telefonen och hela resan med Mot Alla Odds började. Inte ont anande svarade jag i telefonen och trodde SVT ville prata ledarhundar :) Herre gud så fel jag hade :)

Det har varit ett galet och fantastiskt år och det kommer utan tvekan bli det bästa året i min liv. Det känns sorgligt att jag inte ser någon direkt fortsättning på det samtidigt som jag är så oerhört tacksam för chansen och glad att jag vågade och bestämde mig för att tacka ja. Egentligen var det väl ingen risk att jag skulle säga nej. Jag var galet orolig och nojade mycket periodvis före resan och visst kände jag av min gamla panikångest där på planet till USA där jag undrade vad jag hade gjort. Hade det funnits en chans att åka hem då är jag inte säker på vad jag hade valt. Men det var en kort stund det kändes så och planet hade redan börjat taxa ut för att lyfta mot Miami och dörrarna var stängda så någon väg tillbaka fanns inte just då. Under flygningen släppte det mesta och efter natten på hotell i Nicaraguas huvudstad Managua då jag ringde hem för sista gången bestämde jag mig för att kasta mig ut i äventyret. Jag torkade tårarna bytte om och gav mig ut i vildmarken.

Under hela resan fanns bara en dag då jag mådde riktigt dåligt. Det var efter samtalet hem straxt innan vi skulle bestiga vulkanen. Det var ingen bra förberedelse då all kraft rann ur mig och det tog lite tid att återhämta mig rent mentalt.

Det var skönt att komma hem samtidigt som tomheten kändes påtaglig. Under den långa vintern fanns många tankar kring det vi haft tillsammans och hur det mesta kändes avlägset, för att inte säga overkligt. från att ha levt så nära, så länge och varit så beroende av varandra och från att ha trott att vi var oskiljbara, var det glest med kontakten även från mitt håll. Samtidigt saknade jag deltagare och övriga teamet så det nästan gjorde fysiskt ont. Jag saknade lyckoruset över att vara behövd på ett sätt jag inte upplevt förut och helt säkert inte kommer uppleva igen.

I början på februari kallade så SVT till en återsamling. Det blev samtliga deltagare och stora delar av teamet som fick pressinformation, en liten föreläsning av vår psykolog och titta på första avsnittet tillsammans. Då började det kännas på riktigt igen och vi fick ett datum för när serien skulle börja sändas. Vi fick veta att nu kunde tidningar snart börja bomba oss inför sändningen. Vi var nog alla väldigt taggade och spända.

När så avsnitt 1 började rulla kl20:00 tisdagen den 26:e mars var det som om äventyret började om. Det var så oerhört häftigt och starkt att se och det var först då jag själv började känna att det hände saker inom mig. Stolthet och glädje var påtagliga känslor vart efter avsnitten och responsen rullade på.

Men för ungefär en vecka sedan, den 17:e maj, knappt ett år innan allt började, rullade det åttonde och sista avsnittet. De sociala medierna flödade av kommentarer från folk som ville se mer, att det inte skulle vara slut och det var precis så det kändes även för mig.

Nu fortsätter livet som tidigare eller på ett helt annat sätt, vem vet. Men jag fortsätter mitt liv som starkare och förhoppningsvis en bättre människa.

Don’t cry because its over, smile because it happend”

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

Roslagsvåren 2013

Idag var det dags för Roslagsvåren, 134km med start och mål i Upplands Väsby. Jag, Thomas och Patrick körde premiären i höstas under Roslagshösten 2012. Då körde jag och Thomas på min gamla touring-tandem.

I år blir det på min nya Canondale-racer och det gick bättre och var klart roligare. Min touringcykel väger kanske inte speciellt mycket mer än den nya, men med sina 26-tumshjul, 42mm däck, MTB-drev och vanliga pedaler så var det lite annorlunda så klart.

Vi startade lugnt och hoppade över första depån för att istället stanna vid ca 4 mil där vi fyllde på med lite energi och sträckte benen. Målet var sedan att stanna vid 8-milsdepån eftersom vi minns en lång, seg uppförslutning runt 7 mil som vi kämpade en hel del med under höstens lopp.

När vi väl passerat 7 mil och jag inte tyckte mig känna någon direkt backe, var jag tvungen att fråga Thomas vart backen var. Thomas tittar då bakåt och konstaterar att vi nog redan klarat av den. Det var en positiv överraskning och bra kvitto på både cykel och att man själv antagligen blivit ganska mycket bättre sedan senast.

När vi nådde depån vid 8 mil kände vi oss så fräscha att vi bestämde oss för att rulla vidare mot varmkorven vid 10-milsdepån. Där blev stoppet lite för långt på grund av korvkön innan vi tog oss ann slutstriden på 3,4 mil.

Med ca 2 mil kvar ökade vi tempot rejält och körde om alla vi såg. Det var grymt kul och kroppen kändes bra.

Vi körde 30 minuter snabbare i år jämfört med förra året vilket får ses som klart godkänt. Nu har man fått lite mer erfarenhet inför Vätternrundan i sommar.

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Träning[/tags]

Rickard Forshälls lifestory

Ikväll var jag och familjen och några andra Mot Alla Odds-deltagare inbjudna till ett öppet möte hos Drug Addicts Anonymous för att lyssna på Rickard Forshälls ”lifestory”. Bland de övriga deltagarna var det Sonia Elvstål, Maria Lindholm och Arkan Palani som kunde komma och jag hade min fru, äldsta dotter och son med mig.

Kvällen började med en middag på en restaurang på söder dit ett 20-tal gäster var bjudna och middagen kändes det som om vi stressade oss lite igenom helt i onödan skulle det visa sig. För när vi ätit klart och stod ute på gatan fanns gott om tid tills mötet började.

Vi styrde stegen mot Mariatorget där vi drack kaffe, pratade och fotograferade en hel massa.

När det var dags gick vi en kort promenad till DAAs lokal alldeles i närheten och vi samlades inne i lokalen där mötet inleddes med information om DAA samt en presentation av samtliga närvarande.

”Hej jag heter Kalle och är narkoman”
”Hej Kalle.”
”Hej jag heter Lisa och är narkoman”
”Hej Lisa.”
”Hej jag heter Joakim och är vän till Rickard”
”Hej Joakim”

Alla nya besökare fick en varm applåd och stämningen kändes verkligen varm och välkomnande ända in i hjärtat.

När det var dags för Rickard att berätta sin historia gjorde han det med allvar och med inslag av sin vanliga humor som det gick fort att lära sig älska där nere i Nicaragua. Eller, jag fastnade för honom och den redan när vi sågs på vår casting där i augusti.

Rickards historia handlar om hur man som ung och utanför lätt hamnar i fel sällskap och hur det ena leder till det andra som sedan leder till 20 år av missbruk, kriminalitet och fängelsestraff. Jag tror han sa att han gått igenom 5 behandlingar, 4 av dem utan att lyckas bli av med sitt destruktiva liv.

Så långt kanske Rickards historia inte skiljer sig från som så många andras liknande öden. Det är resten av historien som sprider så mycket ljus i ett annars så kompakt mörker. Han bestämmer sig slutligen för att avsluta sitt kriminella och missbrukande liv och börjar studera till ingenjör inom spårtrafik och kort efter avslutade studier får jobb som någon sorts arbetsledare.

Första månaden på nya jobbet är han ute på en arbetsplats, står med ena foten på järnvägsrälsen och får foten överkörd av ett backande arbetsfordon. Foten måste amputeras och ersättas med protes.

Det är väl i det här läget man står inför ett vägskäl, att skita i allt och börja knarka, supa och stjäla igen, eller lära sig gå på protes och inom ett år både springa midnattsloppet och åka Vasaloppet och sedan hamna i SVTs realityserie Mot Alla Odds i de Nicaraguanska djunglerna och bergen! Att trots att ödet, gud, eller vad man väljer att tro på, visar sig lite kinkig mot en som försöker, resa sig upp igen och se det positiva i livet, kräver en Rickard Forshälls envishet, styrka och livsvilja.

Jag kan inte sluta fascineras av den människans och vännens historia och kan själv finna enormt mycket styrka i den!

Ungefär så slutade hans berättelse. Resten av mötet var ordet fritt. Man fick säga vad man hette och kände och det var väldigt känslosamt att höra allt ifrån denna solskenshistoria till människor som sa att de var där för att hitta styrka, ork och kraft att fortsätta, att livet just nu var skit och botten. Man fick bara en sådan enorm lust att krama om och hjälpa alla. Där fanns alla sorter, från de som nu hade jobb och ett ordnat liv och lämnat missbruket bakom sig till de som just strävade för att hålla näsan ovanför vattenytan. Där fanns säkert Kalle som gjorde inbrott och Lisa som sålde sin kropp för att få sitt missbruk att gå runt och ändå alla med samma vilja att ta sig upp.

Kvällen slutade med en lite rolig händelse. Rickard skulle köra oss hem i sin cab som stod parkerad utanför en polisstation på söder. Innan vi for iväg ville jag bli fotograferad vid förarplatsen. Jag antar att vi kändes igen av en polispatrull som stannade till och tittade när jag satte mig i bilen. De stod länge kvar och tittade och flinade när vi fotograferade. Jag hade kunnat betala mycket för att få veta vad de tänkte. ”Blinda killen från Mot Alla Odds, vad fan, ska han köra cab nu också?”

Denna kväll skulle jag kunna säga många ord om hur det känns och vad jag tänker. Istället tillägnar jag alla Kalle och Lisor en låt, ”Vackra Människor” från albumet ”Sånger Under Eken” med Sanna Carlstedt och jag vill tacka vännen Rickard för att du gav oss denna kväll!

http://open.spotify.com/track/6lkFd8xwfstGJy3AfRO0gr

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, DAA, Droger, Alkohol, Narkotika, Missbruk, Kriminell, Kriminalitet[/tags]

Jag är stolt över att vara jag!

Nattliga funderingar som jag försöker skriva ner. Men det är faktiskt så jag känner och det är en mycket märklig känsla som vuxit fram under Mot Alla Odds-seriens gång.

I flera intervjuer i tidningar och radio har jag fått frågan ”vad har du med dig hem från resan, vad har du lärt dig om dig själv?” och liknande. Jag fick alltid panik light när jag fick sådana frågor för det kändes som om man borde ha ett bra svar, men jag tyckte inte jag hade något. Ni vet, det kan bli sådär när det låser sig fullkomligt. Man bara hittar inte det där engelska ordet och ju mer man behöver ha det, desto svårare blir det att fånga.

Jag tyckte mina deltagarkamrater hade så bra svar på dessa frågor. Själv kunde jag först bara prestera det vanliga klyschiga standardsvaret att jag lärt mig skilja på det stora från smått, att inte gnälla över småsaker när det finns så mycket värre. Vad är väl ett litet duggregn mot en Nicaraguansk störtskur? Och det ligger en hel del i det för en svensk regnskur är verkligen som en piss i Atlanten, eller Stilla havet i jämförelse :)

En sak lärde jag mig under själva resan och den lärde jag mig av vår expeditionsläkare Ingrid. Alla dagar var inte slit och släp i djungel och lera eller över höga berg och vulkaner och dessa dagar fanns tid att prata. Ingrid var en av de jag fastnade direkt för. Dels för att jag kunde prata fritt med henne och dels för hennes enorma visdom, empati och enorma erfarenhet. Jag har alltid så svårt att definiera människors egenskaper med ord, men hon var och är kort sagt underbar!

Jag berättade för henne om mina rädslor som begränsade mig i min vardag. Att om jag skulle besöka en ny butik som jag inte hittade till eller bara varit på några få gånger, så fanns rädslan där att gå fel, göra bort mig, behöva fråga om vägen eller hjälp. Eller som så ofta när jag stött på orättvisor, hört folk säga elaka saker och velat säga ifrån eller gripa in men avstått för att jag inte vågat. Och sedan det dåliga samvete och skammen som alltid kommer som ett brev på posten.

Det Ingrid lärde mig kan låta enkelt och man kan tycka att jag borde hittat det själv innan, men så var det inte för mig. Hon lärde mig att ifrågasätta sig själv om vad man egentligen var rädd för? Vad blir konsekvensen om jag gör det här ändå och är det något jag kan leva med och stå för? Om jag går fel blir konsekvensen att jag behöver fråga om vägen. Säger jag ifrån om någon är dum, blir kanske konsekvensen att jag gör någon lycklig och någon annan kanske inte kommer älska mig. Kan jag leva med det i ena vågskålen och den lyckliga människan och avsaknaden av skammen och det dåliga samvetet i den ena? Ställer man upp det just så är det lätt och den uppställningen lärde jag mig.

Om jag lärt mig fullt ut att leva efter det är mera tveksamt men sättet att tänka, värdera och analysera finns alltid där från dessa samtal och jag känner tydligt att det hjälper mig på vägen mer och mer för var dag. Det får mig att öka min självkänsla och gör mig starkare hela tiden.

Inför resan ner till Nicaragua hade jag ingen aning om vad som väntade, varken under själva expeditionen eller vad som väntade sedan när allt började rulla i TV. Att då försöka fundera hur jag ville ha det och hur jag ville vara, var nästan en omöjlig uppgift. Ville vara, jag ville så klart vara mig själv, oklippt och oskalad på längden och bredden. Jag hade däremot väldigt dålig koll på vem och hur jag själv egentligen var. Vad är mina positiva och negativa egenskaper? Vad gör mig arg, glad eller ledsen? Vad brinner jag för? Alla dessa frågor jag skulle svara på inför mig själv och till produktionen kändes omöjliga, för det kändes som om jag inte hade någon aning.. Jag insåg att jag bara lever mitt liv utan att kunna beskriva detta om mig själv och det ville jag ändra på. Jag förstod att denna resa skulle ge svar på frågor jag gärna ville ha svar på.

Jag blev ständigt varnad för att en så lång resa, i så begränsat sällskap och under tuffa förhållanden helt säkert skulle locka fram helt okända sidor hos mig. Jag skrev, mest på kul ner en lista som jag kort och gott kallade för ”att inte…”-listan. I ren desperation av bristen på punkter på listan och på skämt, skrev jag som första punkt ”Att inte ligga med alla kvinnliga deltagare” som om det var Big Brother eller Paradise Hotell jag skulle vara med i :)

Men med tiden före resan fylldes listan på med några seriösa punkter, men de blev inte så många. Jag skrev bland annat att jag alltid ville vara hjälpsam, finnas för alla, inte bilda pakter, prata skit och liknande. Jag ville skriva ner det jag trodde på innan resan för att se om jag verkligen var sådan när det väl gällde. Inte ha den som bibel eller påminnelse varje kväll. Faktum är att listan inte ens följde med ner till Nicaragua.

Hur gick det då? Ja, när jag kom hem och läste listan och tänkte efter visste jag inte. Jag var helt säker på att jag hade varit riktiga jag under hela resan. Kamerornas närvaro hade inte alls påverkat mig och jag kände att jag inte kunnat gjort många saker bättre. Visst fanns det några situationer där jag inte vågade leva upp till mina egna förväntningar. Trots det Ingrid börjat lära mig, var det två tillfällen jag ville stå upp för någon men inte vågade. Det var den där förbannade rädslan igen och när jag i efterhand, när allt var försent analyserade konsekvensen om jag ingripit, kom skammen ännu mer så klart. Jag hade kanske inte varit så populär hos alla men kanske omtyckt och uppskattad av få och inte minst mig själv. Men jag lärde mig helt säkert något av det också.

Sedan följde en lång tid av tystnad och tomhet från dess vi kom hem tills programmet började rulla den 26:e mars. Känslan som jag kände där på stranden till Stilla havet, att den där starka gemenskapen upphörde där och då fanns kvar under hela vintern. Ingen eller få ringde eller hörde av sig, inte ens jag själv. Det där med att vi inte skulle kunna leva utan varandra utan stor saknad verkade inte stämma. Kanske var det bara jag som varit naiv.

När programmet sedan började sändas började äventyret på nytt, ett nytt äventyr! Det sa jag hundra gånger veckorna innan och det lät även det som en klyscha. Men när det väl var ett faktum stämde det. Resan som då började var en ego-boost utan dess like :) Oron inför att se och höra sig själv på TV byttes sakta mot känslan av stolthet. Jag fick med egna ”ögon” eller öron för er som föredrar den terminologin, se hur jag var utifrån liksom. Och att samtidigt se och höra alla människor runt omkring kommentera och berömma, på Facebook och Twitter verkade som en extra bekräftelse.

Jag trodde aldrig det skulle vara så ”skönt” att se sig själv i TV. Jag vill inte låta högmodig eller skryta, det är inte det jag menar. Men det jag tycker mig ha sett har givit mig en bättre bild om vem jag är och hur jag är mot mig själv och andra. Jag var bara vanliga jag där nere framför kamerorna, ändå fanns jag där för alla, högg i när det behövdes, tröstade och stod upp för någon som hade det svårt, tog avstånd från sådant jag inte tror på utan att fördöma människor helt. När orättvisor förekom vibrerade kroppen av obehag.

Det fanns egentligen bara en scen i något av de första två avsnitten som jag skäms över och som fortfarande gör att det knyter sig i kroppen :) Det är när vi sitter i djungeln och dricker ur en kokosnöt och jag hjälper Nina att hålla i nöten. Hon ber om ursäkt för att hon sörplar och som vanligt klämmer jag ur mig ett citat ur en Emil-film där Emil i Lönneberga säger något om att ”hur ska man annars veta att man äter soppa” :) Och är det det enda jag skäms över så må det väl vara hänt :)

Nu börjar den tredje resan i detta äventyr. Om den första var själva resan, den andra när allt gick på TV, så blir nu nästa att se vad som händer efteråt.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 8

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Så var det då dags för sista avsnittet. Efter att 5 av oss klarade av att bestiga den aktiva vulkanen och vi åter hade fastlandet under våra fötter fortsatte vi från byn La Virgen. Övernattningen skedde på en stor öppen gräsplan och var en av de mer bekväma vi upplevt under resan.

Under natten vaknade jag av känningar i magtrakten, en början på smärta jag känner igen allt för väl och som oroade mig en hel del. Jag brukar få sådan smärta någon gång vart eller vart annat år och blir de rejält sjuk och stillaliggande ett par dagar. Jag har inte sökt vård för det men flera gånger ringt sjukvårdsupplysning för att smärtorna varit så outhärdliga periodvis. Man har gissat på gallstensanfall. Men ofta har det tagit sådan tid att få läkartid så problemen har oftast försvunnit innan det funnits möjlighet att på allvar undersöka. Och om sanningen ska fram är jag kanske inte den typen som går till äkaren i första taget.

Så när jag vaknar försöker jag analysera och det känns ändå ganska OK. Jag känner mig förtvivlad över att det ska komma just nu, med så kort tid kvar till resans mål. Det jag var mest rädd för var att det skulle bli ett av de värre anfallen som gör att jag inte ens kan gå själv.

När vandringen börjar får jag hjälp av Niclas som tar min packning på rullstolen så jag kan gå själv utan belastning. Jag klarar ändå av att gå med Nina och ge henne lite stöd och samtidigt få ledsagning. Det är ganska lätt terräng till en början men snart blev vägen kuperad igen och ganska lerig på sina ställen. Oskar går med mig i förväg till nästa läger på grund av mina magsmärtor och gruppen blir utspridd. Det har hänt förr att gruppen intte hållit ihop när det behövts, men vid det här laget borde vi ha lärt oss. Men jag tror att alla siktade på målet som kändes så nära trots att det var tre dagar kvar och underskattade de utmaningar som fortfarande återstod. På kvällen blev det gråt och långa diskussioner. Frågan är bara om de verkligen knöt oss hårdare samman eller bara tillfälligt för att nå målet…

Den näst sista dagen kändes det bättre för mig och min mage och vandringen gick till en början längs lite jobbig och lerig terräng men vart efter blev den lättare. Men magen molade och kroppen kändes trött och med mindre än 48 timmar kvar fick jag jobba lite för att hålla fokuset rätt, på nästa hinder.

Nästa hinder, fick vi veta när vi vaknade var att fira oss ner för en 15 meter hög klippvägg. Den vägen skulle spara oss många timmars vandring. Sista hindret var som Oskar sa, inget fysiskt tufft hinder, men mentalt tufft för många. Att gå baklänges ut för ett stup med en sele och lina, väcker larmsignaler i kroppen hos de flesta. Jag själv har gjort detta även om det var länge sen och visste att det bara är över kanten som är jobbigt. Väl ute över kanten med fötterna på den lodräta väggen känns det genast mycket bättre. Många av deltagarna kämpade hårt för att övervinna detta och det var med glädjetårar i ögonen jag satt nedanför stupet när jag kommit ner och väntade på de andra. Pax och Titti var nog de som övervann sina största hinder denna dag och glädjeskriket Titti gav ifrån sig eller ”lök-sången” Pax började sjunga mitt ute över stupet, var obetalbara!

Det sista lägret slog vi upp på en övergiven grusväg invid en bondgård. Vi satte upp vårt sista läger, tillagade vår sista middag och satt runt vår sista lägereld tillsammans. Expeditionsledaren Oskar Kihlborg och expeditionsläkaren Ingrid Didriksson sa några ord till var och en, vilket tyvärr inte kom med i TV. Kanske på grund av att det blev för långrandigt eller på grund av regnet som kom och tvingade kamerateamet att ta skydd. Men de orden jag fick med mig på vägen av vår expeditionsläkare bär jag med mig än idag. Det var det absolut finaste någon sagt till mig i hela mitt liv!

Vi somnade och vaknade som så många andra gånger till ljudet av galna galande tuppar som inte hade vett nog att hålla tyst under nattens mörka timmar. Och när vi vaknade slog vi ihop våra tält, packade våra väskor och lagade vår allra sista frukost tillsammans. Jag satt på marken och skrev in allas adresser. Snart kom Oskar Kilhlborg för att ta oss de sista 6000 metrarna ut till Stilla Havet, den allra sista vandringen. Den gick längs enkel landsväg och för sista gången klaffsade vi genom bäckar som korsade vägbanan och blev blöta om fötterna. Men vad gjorde väl det?

Kanske var det magen som fortfarande ställde till det för mig, kanske var det stundens allvar, men när vi gick där längs landsvägen kände jag mig inte glad längre. Jag vet att jag borde varit det för att vi snart var framme vid slutet av en mycket lång och prövande resa. Jag skulle snart få återse mina kära vilket jag givetvis såg fram emot. Men det var slutet på något stort, det största i mitt liv som aldrig kommer att kunna ersättas av något större. Samtidigt var jag så trött och sjuk och ville bara till en varm säng och dusch och flygplanet hem. Det var så sjukt mycket blandade känslor så att det gjorde fysiskt ont i hela kroppen.

Avtagsvägen från stora vägen spärrades av en grind och skylt om privat mark. 1000 meter kvar och efter ett tag hördes havet. Inte i luften utan liksom i marken. Det var som ett dovt muller underifrån. Lyssnade jag bortåt, uppåt hörde jag ingenting till en början.

Kanske var jag påverkad av mina tunga känslor där när vi fick havet i sikte och vi släpptes lösa för den sista språngmarschen ut i havet, men då var vi ingen grupp längre. Jag hade sett scenen framför mig hur vi som slutgiltig prestation sprang tillsammans ut i havet, men så blev det inte. Kanske betyder det inte det jag kände då.

Det första jag tänkte när jag slängt av mig skor, strumpor och byxben och rusade ut i vattnet var ”fy fan vad kallt!” Jag hade inte alls förväntat mig den kylan och inte heller det enormt salta vattnet. Vi skrek, jag dök i vågorna och vi gruppkramades!

Men så var plötsligt allt slut. Badandet varade bara några minuter och plötsligt gick vi upp på stranden och jag kände mig förvirrad. Dånet från vågorna gjorde att jag inte hörde vart de andra var och antagligen sprang folk som yra höns. Jag hade ingen aning om längre vad som hände. Vi samlades, tog gruppfotografier på både oss deltagare och hela teamet och sedan dukades dryck i mängder upp och någon sorts mat jag inte minns och antagligen inte åt så mycket av. Trots min mage drack jag mängder med Coca Cola och kunde inte få nog av det söta och kolsyran och kylan som rev i halsen.

Efter det följde några timmar av ”synkar”, intervjuer medan andra solade och några badade mer men jag hade fått nog av bada.

Så var det dags att åka. Vi fick plötsligt bråttom att packa in oss i bilarna och åka. Tillståndet från markägaren att vara på stranden gällde bara en viss tid. Jag fick hjälp av Petra att plocka stenar från Stilla Havet som jag lovat mina döttrar och sedan for vi iväg.

Som vanligt har responsen på nätet ikväll varit otrolig både på Facebook och Twitter. Jag och min fru hade för avsikt att som vanligt se avsnittet i förväg för att i lugn och ro kunna koncentrera oss på de sociala medierna men inför det sista och åttonde avsnittet hann vi inte med det. Så när ni tittare såg det på TV var det nytt även för mig.

Det var allt om dessa 8 avsnitt. Snart kommer jag lägga ut den riktiga dagboken, dag för dag daterade med rätt datum och då får man bläddra i arkivet för att läsa vad som hände mer än vad som syns i TV.

Ett stort äventyr började den dagen då vi sågs på Arlanda där i oktober och tog slut i mitten på november när vi åter landade på svensk mark. Ett andra stort äventyr började den 27:e mars när avsnitt 1 sändes och tog slut idag. Båda äventyren har varit fantastiska och samma känsla nu som på stranden vid Stilla Havet, tomhet och saknad och sorg. Vad ska hända nu? Att det snabbt kommer tyna bort och tystna förstår jag och förbereder mig på så gott jag kan. Men jag kan inte säga att jag vet vad jag vill mer med detta. Mitt liv återgår nu nog ganska snart till det normala och jag får försöka lära mig att se det här som något stort som varit och inte kommer igen. Något som jag är otroligt stolt över och tacksam för.

Ingen vet vad som händer sen!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]