Jag är tillbaka!

Jag kom på att det nästan var 2 år sedan jag skrev något på den här bloggen, vilket jag tycker är lite synd. Så tänkte berätta lite om vad jag gör idag och hur det går för mig i skolan.

Idag så går jag i Gymnasiet vilket är en väldigt stor förändring jämfört med högstadiet och lågstadiet. Inprincip allting vi gör görs via datorer vi fått ifrån skolan och lärarnas bedömning sker via en sida som heter Vklass. Där har vi kontroll på våran närvaro och hur vi ligger till i varje ämne. I sig är det väldigt praktiskt att bara kunna klicka sig in för att se vad man har för betyg i ett ämne exempel vis.

Snart så har jag gått i Gymnasiet i 1 år vilket är sjukt, känns som om det var igår jag började där och var ny elev och så vidare. Jag går på Barn och Fritids programmet, Och när jag utbildat mig klart så är det förskole lärare jag ska bli. Jag har alltid älskat att befinna mig med barn och kunna lära dem en massa. Så tack vare min praktik jag hade i åttan på Vikingaskolan så ändrade jag inställning till min framtid. Från att vilja bli kok och laga mat hela livet så valde jag i stället att jobba med barn.

Nu under det första året på Gymnasiet så är det väldigt mycket att man testar på och lära känna programmet och skolan, men nu under vår terminen så kommer alla dessa val vi ska göra till år 2 i skolan. Det är allt ifrån att välja högskola förberedande eller Yrkes förberedande. Skillnaden mellan dessa val är inte så speciellt stor, men om man väljer högskola så väljer man att utbilda sig till antingen förskole lärare eller grundskole lärare. Yrkes förberedande är när man väljer att bli barn skörare och sedan har man inte tillgång till högskola. Detta är väldigt komplicerat men man förstår det när man haft genom gångar och förstått det mer.

Det är väl i princip det som händer just nu, mitt liv går ut på att gå i skolan och lägga ner all tid jag bara kan för att få bra betyg och klara min utbildning.

Detta är väl i princip det jag gör nu för tiden, men på fritiden så försöker jag att plugga så mycket som möjligt och vara med kompisar, och även Träna, vilket inte går så bra.
Min plan i framtiden är att jag ska försöka blogga här på familjens gemensamma blogg och berätta om min fritid, skola, träning med mera… Eller helt enkelt bara blogga om helt olika saker, det jag känner för.

Jag tycker det ska bli jätte kul och hoppas att ni som läser också kommer tycka om att läsa mina inlägg och tycka det är kul att följa en 16-årings liv.

[tags]Barn, Ungdom, Tonåring, Tonåringar, Skola, Grundskola, Gymnasium, Barnskötare[/tags]

Tjejkalas i bastun, tankar om jämställdhet

På torsdagskvällar går jag och simmar i en simhall på en föreningstid för synskadade. Jag är inte jätteförtjust i handikappspecifika aktiviteter, jag skulle hellre delta i aktiviteter för alla. Men just simning har känts speciellt.

Även om man har en manlig ledsagare är det inte okomplicerat, allt från att bli ledsagad naken bland duschar och bastu till att simma. Ofta är banorna fulla med folk och det är lätt att simma på någon och råka få händer på olämpliga ställen vilket så klart människor kan ta illa vid sig av. Att traska runt själv på ett badhus är naturligtvis möjligt. Man kan ha käppen med sig ända in i duschen för att signalera till andra att man inte ser, men det är svårt att hitta lediga banor bland annat.

Det finns så klart lösningar på allt, men när möjligheten att simma på en tid då en synskadeförening hyr hela bassängen 1,5 timmar så tog jag tacksamt emot möjligheten. Det är mycket lättare när alla är på lika vilkor. Vi vet att de som är där inte ser och därför uppstår inte missförstånd.

Jag tror att jag har en lagom integritet, lagom blyg och lagom frigjord, så när jag kliver in i killarnas omklädningsrum och börjar byta om och noterar att det är en tjej där inne, innebär det ingen stor katastrof. Jag förstår snabbt att en av de som ska simma har en kvinnlig assistent med sig och behöver extra hjälp i omklädningsrum, dusch och bassäng.

Jag börjar byta om och har mitt skåp ganska nära dem. Jag märker hur jag skyler mig lite när jag byter om och drar mot min vana på mig badbrallorna när jag går in i duschen. Jag är glad att hon pratar med sin klient så att jag hör att hon finns där och själv kan välja nivå av blygsel. Dessutom väljer jag att tro att hon inte råstirrar på en blekfet 39-åring och vi killar har ju ofta inte supermycket att skryta med där nere i vardagssituationer :) Jag får tankar om hur töntig snoppen måste se ut där den hänger och dinglar och inte är speciellt kaxig :) Det är tankar jag definitivt inte skulle haft denna dag om vi inte haft dambesök i omklädningsrummet.

Jag ler lite åt mig själv och konstaterar att jag tydligen ändå är lite blyg och fåfäng och att jag just nu inte är stolt över min kropp. Det blir plötsligt påtagligt av denna situation.

Simningen fortlöper som vanligt. Jag har tappat formen, eller så tickar mitt tidtagarur alldeles för fort. Jag simmar idag 850m på samma tid som en dålig kilometertid och konstaterar att bara jag kan göra något åt de 3 kilona som tillkommit de senaste månaderna.

I duschen efter simningen verkar jag ha glömt tjejen, för jag stolpar in i bastun så som Gud skapat mig. På bänken rakt fram hör jag att hon sitter, för hon säger något till sin klient. Jag kryper upp i ett hörn och skyler mig så gott jag kan och försöker att inte se fånig ut.

De reser sig ganska snart och har bastat klart och går ut och gör sin dusch. Jag sitter kvar ett tag och tankarna kommer.

Bortsett från att jag var lite oförberedd blev jag bara lite generad. Jag hade kanske bättre kunnat anpassa mig om jag vetat att hon fanns där i bastun. Då hade jag kanske dragit en handduk runt livet så hade det inte varit någon sak alls. Men förutom att jag blev generad så störde det mig inte alls. Jag tröstar mig med att den här tjejen som dessutom verkade ganska ung, säkert var lika generad som jag :)

Därefter kom tankarna på jämställdhet. Ett minne från min ungdom då jag simmade väldigt mycket. Då var det en tjej med en multifunktionsnedsättning som hade en manlig assistent och hon följde med in i killarnas omklädningsrum. Med barn är det ju liksom inga konstigheter, men den här tjejen var i 20-årsåldern och fullt utvecklad.

Det retade mig inte att assistenttjejen idag följde med sin klient in i omklädningsrummet. Det retar mig bara hur omöjligt det omvända hade varit, att en manlig assistent följt med in i tjejernas omklädningsrum, bytt om, duschat och bastat med sin klient.

Jag undrar varför det är så. Den manliga skammen jag tror många män känner gör att vi nog tycker det är självklart OK att en tjej kommer in till oss men att vi så klart inte skulle gå in till dem. Det ena är arbete och OK medan det andra blir djupt olämpligt och kränkande.

Jag har tänkt på detta förut när man varit ute på krogen och tjejer varit inne på herrarnas för att kön till damernas varit lång. Alltid har stämningen varit positiv utan förnedring och kränkning och tjejerna har behandlats med respekt. Jag har alltid ställt mig frågan vad som hänt om jag gått in på damernas toalett? Ett ställe där man ändå gör sina behov i avskildhet och inte som här idag på badhuset, fullt öppet och naket.

Jag skulle så gärna vilja höra vad ni läsare, killar och tjejer anser om detta? Hur går det till när tjejer gör lumpen? Jag antar att det inte finns damernas där utan att man duschar blandat?

Hur är det med jämställdheten? Är det OK att kvinnor gör och tar för sig medan män fortfarande ska hålla sig på sin kant? Är det sviter av en liten grupp mäns sätt att se på kvinnor, misshandel, förtryck och våldtäkter som gör att det ser ut såhär?

För mig är jämställdhet lika för alla. Och för att det ska bli konkret borde jag, om jag jobbade som assistent åt en kvinna, helt lätt kunna följa med in på damernas? Någonting säger mig att det aldrig någonsin skulle komma på fråga. tusen andra möjligheter skulle komma på förslag före hur detta skulle lösas och undvikas.

Så hur är det egentligen fatt med jämställdhetstänkandet?

[tags]Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Funktionshindrade, Synskada, Synskadade, Assistans, Assistent, Ledsagning, Simhall, Badhus, Bastu, Jämställdhet, Feminism, Man, Kvinna, Män, Kvinnor[/tags]

Lugnt ett tag

Från att inläggen duggat rätt tätt under januari och februari känns det lite som att jag plötsligt fick väldigt lite att berätta och dela med mig av som kan vara av intresse för andra.Det händer inte så mycket och jag gör inte så mycket just nu. Arbetsveckorna rinner på och där händer en del. Men jag har valt att inte skriva så mycket om mitt arbete. Det är inte okomplicerat vad man kan skriva om riktigt. Kan bara konstatera att det är ganska svårt att vakna men rätt lätt att gå till jobbet.

Helgen har förflutit väldigt lugnt. Vi hade maraton i serien
Sofias änglar
på Kanal5. Jag såg reklamen och kände plötsligt ett sug efter lite feel-good-TV. Det är väl tveksamt om jag uppnådde det. Väldigt mycket sorg och tragedier där man ändå försöker sprida glädje och ge lättnad. En konstig blandning av sött och salt som nästan gör fysiskt ont. Alla människor som drabbas av tunga motgångar men ändå är så tappra får mig verkligen att ifrågasätta mina små bekymmer :)

Så jag torkade tåren ur ögat, satte på ännu ett avsnitt och tog en bulle till istället för att träna bättre och göra mig själv piggare och gladare.

Annars känner jag mig som i ett vakum och i stormens öga. Jag går mest och väntar på att Mot Alla Odds ska börja samtidigt som jag är skiträdd för det :) Rädd för att det ska hända okontrollerbart mycket, men kanske mest rädd för att det inte ska hända något alls. Men det känns som om jag borde göra något mer än att bara vänta på just det. Det är klart, jag väntar på solen och värmen också. Allt blir så mycket lättare då.

Men visst händer det lite framöver också. I helgen besöker jag Synskadades Riksförbund i Linköping och Norrköping för att prata om iPhone och tillgänglighet. Det blir en lördag i teknikens tecken och tydligen har ganska många anmält sitt intresse för att komma och lyssna på mig och Joachim Kåhlman och det är ju roligt.

Veckan efter blir det en tjänsteresa i ungefär samma ämne till kollegorna i Örebro. En sak kan man ju säga om mitt nya jobb som på sätt och vis är lite tråkigt och det är att det blivit klart mindre resa än tidigare. Då tyckte jag det var jobbigt periodvis och nu saknar jag det så klart. Jag tyckte kanske inte alltid om resans syfte utan gick mer efter ordspråket ”målet är inget, vägen är allt”. Tåget, hotellet, leta middag i en främmande stad, ta en öl i en främmande bar och äta hotellfrukost för att sedan åka tåg hem igen.

Så visst rör det på sig lite runt mig. Men jag tror det blev en liten period där jag behöver slipa vapnen och få ny luft under vingarna för just nu är det ganska trögfluget…

[tags]Tankar, Mot Alla Odds, SVT, Resa[/tags]

Minnen och musik, James Galway – 1031 Siciliana

Joakim Nömell spelar tvärflöjt

När jag var 16 och fortfarande bodde hemma lånade jag min fostersyster Camillas tvärflöjt. Det var ett av de vackraste instrument jag visste och jag lärde mig spela på egen hand efter en ”crashcourse” hos syrran. Det handlade mest om hur man skulle hålla tvärflöjten och rätt fingersättning, hur man tog isär och gjorde ren flöjten. Resten fick jag lära mig på egen hand.

Ett par år senare fick jag hjälp av en väninna som var mycket duktig på tvärflöjt att lära mig några ytterligare bra saker. Kort därefter fick jag lämna tillbaka flöjten för min syster ville ha igen den. Det var inte mycket att säga om det, det var ju hennes.

Många år senare tog jag tag i det igen och köpte en flöjt. Mycket satt kvar i händerna men jag valde ändå att ta några inledande tvärflöjtslektioner. Det var nog tur för jag hade lite fel fingersättning som jag dessutom tränat in under alla år. Men det var inte jättesvårt att ändra till rätt fingersättning eftersom den rätta kändes mer naturlig.

Jag pendlade långt från södra till norra Stockholm för att ta lektionerna och jag hittade en bra lärarinna som både kunde undervisa i flöjt och dessutom med en bra pedagogik som fungerade för mig som synskadad.

Jag var väl ingen mönsterelev men för mig var det ett strålande sätt att komma igång igen. Fem lektioner blev det totalt och jag hade önskat att jag fortsatt lite till eftersom det inte heller var särskilt dyrt. Jag kan ju alltid återuppta lektionerna.

På min första lektion hade jag en dröm som jag framförde. Att spela som James Galway är naturligtvis omöjligt, men att kunna spela Johann Sebastian Bachs Siciliana #1031 var min högsta önskan och den uppfylldes!

Nu har spelandet åter blivit ganska sällsynt som det ofta blir. Jag har svårt att hitta tiden i fred och lugn och ro som det så ofta blir. Jag skulle säkert åter behöva ta några lektioner för att både få inspiration och mer teknik. Men vi får se hur det blir.

I dagarna åkte flöjten fram igen och det är som att lära sig cykla, har man en gång lärt sig så kan man även om jag helt klart tappat en del igen.

http://open.spotify.com/track/1IbmFWmIEZJVefbwox883w

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen, Flöjt, Tvärflöjt[/tags]

Mot Alla Odds 2013 startar 26:e mars!

Nu är det officiellt, Mot Alla Odds 2013 börjar sändas tisdagen den 26:e mars på SVT1 mellan kl20–21!

Idag fick vi deltagare beskedet att det nu var fritt fram att Twittra, Facebooka, blogga och berätta om sändningsstarten. Datumet har varit bestämt ett bra tag men har hållits hemligt av konkurrens om sändningstid.

Jag och de andra deltagarna har redan fått se första avsnittet och trots att det är grymt ovant att se sig själv i TV och tänka sig att det ska ses av så många sen, var det väldigt bra gjort och jag tror och hoppas det kommer få ett fantastiskt mottagande.

Annars har det inte hänt så mycket och det är kanske inte att vänta ännu. En intervju med en taltidning är planerad och några föreningar som gjort förfrågan att komma och prata vilket givetvis är roligt.i Nuläget får jag ändå inte berätta något annat än i allmäna ordalag och det är ju inte så intressant.

När serien drar igång kommer jag att realtidsblogga varje avsnitt, kanske lite bakgrund till det som händer, känslor och annat man tänker när man ser just det avsnittet. Först när hela serien är sänd kommer en mer komplett resedagbok att publiceras.

Så håll koll på bloggen och min Facebook-sida.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Minnen och musik, Tekla – Hjälp mig

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Tekla var en skånsk artist som dök upp för första gången 1992. Hon sjöng på skånska och hennes texter handlade ofta om kärlek, livet och vänskap. Jag har alltid tyckt att idoldyrkan har varit lite fånigt och obegripligt. Tonårsbrudar som skriker och gråter av blotta åsynen av sin idol. Ändå fick jag en släng av idoldyrkan när jag började lyssna på Tekla. Ni som upplevt det någon gång vet precis hur det är. Man lever, sover och andas texterna och musiken. Tjejer kanske fantiserar om ett förhållande och jag ska väl inte säga att jag inte gjorde det en kort period, men framför allt dagdrömde jag om att vara gitarrist i hennes band :)

Jag var 19 år och det var sommar 1992. Jag hade bott i egen lägenhet ett år och kände mig rätt ensam trots att jag ändå fått ganska många och bra vänner i och med gymnasiet. Men jag hade mycket egen tid att fördriva och trots att jag hade vänner i skolan hände inte så mycket på min fritid. Jag hade mestadels mina böcker och min musik.

Jag deltog i den tidens sociala medier som var uppringda så kallade BBSer som var en enklare variant av dagens forum på internet. Jag satt i ett musikforum och skrev om hur bra Tekla var när jag plötsligt fick för mig att leka musikjournalist, försöka få intervjua henne och skriva en artikel i forumet. Det är klart att det var en lösning på min idoldröm att få träffa henne :)

Jag skrev ett brev och postade till hennes skivbolag. Jag gav ut en rad telefonnummer. Jag kan skratta generat åt det idag men jag skrev nog ungefär såhär:

Om jag inte nås hemma på nummer XXX, så nås jag på mobilen XXX men just mellan datumen XX och YY är jag hos mamma och pappa på landet och nås på telefonnummer XXX.

tyvärr har jag inte någon kopia av brevet kvar, eller tursamt nog för jag vill verkligen inte läsa det :) När brevet var postat skämdes jag och hoppades att hon aldrig skulle höra av sig. Det fanns goda förutsättningar till att hon inte skulle det för jag tyckte själv det lös igenom alldeles förbaskat tydligt att jag minsann bara var en privatperson med idolgriller. Jag utgav mig i och för sig inte för att komma från någon tidning.

Jag satt på landet ute på Muskö söder om Stockholm och tittade på TV med mina föräldrar då telefonen plötsligt ringde. En tyst, ganska blyg skånsk stämma presenterade sig och tackade för brevet. Något rödare ansikte och högre puls har säkert inte uppmätts på den ön det årtiondet, det är jag säker på :)

Om det var pinsamt när brevet skickades och Tekla ringde, var det inget emot hur det blev sen när vi väl sågs. Först bestämde vi att ses på Kafé Anno vid Slussen i Stockholm men det ändrades sedan till en kiosk vid Östra Station. Jag hade inte ledarhund på den tiden utan tog mig fram med vit käpp och jag tror Östra station bestämdes för att det var där mina tåg från Åkersberga anlände.

Det var en oerhört tuff tid ekonomiskt för mig. Jag hade vid den tiden på månaden precis 0 kronor kvar. När hon frågade om jag ville ha något att dricka, avböjde jag och försökte få det att låta som att jag inte var törstig. Hon köpte en dricka även till mig :$

Jag hade verkligen förberett frågor. Hur bra och musikjournalistiskt gångbara de var vet jag inte men hur som helst glömde jag blocket hemma av ren nervositet. Men jag hade ju jobbat med de en stund och kunde de bra utantill. Jag spelade in intervjun på en liten kassettbandspelare men redan vid fjärde eller femte frågan dog batterierna i spelaren… Hade jag haft en praktisk möjlighet att skjuta mig själv där och då hade jag gjort det… :) Jag tyckte då att jag gått för långt och varit för impulsiv och hade nyktrat till betänkligt från mitt idolrus. Jag skämdes och tänkte att hon nog måste tycka jag var komplett störd…

När jag kom hem rev jag frågorna och kastade det påbörjade kassettbandet. Jag tänkte att jag skulle ha kvar hennes röst som ett minne ett kort ögonblick, men lät kassettbandet falla ner i soporna efter att ha nypt mig hårt i armen och påmint mig om hur fruktansvärt pinsam jag var…

Jag fortsatte lyssna på hennes musik och kan än idag plocka fram gitarren och spela till något av favoritspåren. Jag har fortfarande lätt att skämmas för vad jag gjorde då som 19-åring och jag försöker verkligen påminna mig innan jag hånar galenskapen i idoldyrkan.

Tekla, som egentligen hette Pernilla har helt säkert glömt händelsen och det är jag tacksam för :)

Låten ”hjälp mig” från skivan ”ORangea blad” beskrev väldigt bra hur det kändes då.

Här finns ett blogginlägg där man diskuterar vad det blev av artisten Tekla, Klocklös i tiden:

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Kanske är våren på väg!

Plusgrader och strålande sol, droppande tak och kvittrande fåglar! Den friska lukten kombinerad med doften av mat och kaffe som tränger ut ur radhusområdet där vi går förbi, gruset på vägen som börjar komma fram under snön på vissa ställen där solen legat på länge. Kanske är nu äntligen våren på väg!

Samtidigt är jag fortfarande lite sjuk, trött i kroppen, ingen energi eller särskild lust till något alls. Det går mycket bättre att sitta i soffan, titta på TV och äta choklad än att träna. Just den här känslan att inget känns speciellt roligt är förödande och svår att bli av med.

Jag hoppas det är vår och värme jag behöver. Det var i alla fall riktigt gott med en 6km lång promenad i solen idag.

[tags]Vår, Sol, Värme[/tags]

Piercing!

Jag har väldigt länge velat pierca mig i naveln. Till en början tyckte mamma och pappa att jag var för liten och inte var riktigt mogen till det. Sedan har det inte funnits en tanke på det först nu i höstat då det kom tillbaka. Så jag började planera när jag skulle göra det och hur och jag kollade vad det kostade. Sen så stoppades allting på grund av alla undersökningar jag var tvungen att göra på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Jag gjorde en magnet röntgen där man inte får ha några smycken över huvud taget så det gick inte att ta någon piercing.

Efter alla undersökningar och jag fått klar tecken att jag var frisk och inga fler undersökningar skulle komma så bokade jag en tid på en Salong 5 minuter här ifrån. Jag fick en tid 10:45 lördagen den 23 Februari. Jag och mamma och Miranda och min kompis gick dit.

Tjejen som skulle ta mitt hål började med att tvätta naveln och sedan mäta ut en prick där pircingen och hålet skulle sitta. Där efter fick jag lägga mig på en brits och hon började sätta dit en massa tänger och sådant, jag såg faktiskt inte vad hon gjorde. Sen så togs hålet och det gjorde inte så ont, det sved till lite gran sedan var smärtan över. Hon började koppla bort alla verktyg och jag såg på hennes ansikts utryck att allting inte stod rätt till. Men jag frågade inte om något gått fel. Sen så berättade hon att mitt utgångshål (där pircingen ska komma ut) hade kommit alldeles för nära ingångshålet (Där piercingen ska gå in) . Det innebär att jag var tvungen att låta detta läka i cirka 2 veckor och sen komma tillbaka och göra ett nytt hål. Jag blev väldigt besviken och kände att det var meningslöst att ens komma tillbaka och göra ett hål.

Jag slapp betala denna gång och jag skulle få det 100 kronor billigare för detta misstag, och det är alltid bra att man får lite kompensation. Så nu var det bara att vänta som gällde och hålla såret rent och se tills å det inte blev någon infektion.

[tags]Barn, Ungdom, Tonåring, Tonåringar, Piercing, Navelpiercing[/tags]

Minnen och musik, Mauro Scocco – Sarah

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

”Sarah, vilken landsplåga!” tänker många. 1988 när Mauro ScoccoW släppte skivan med samma namn var Mauro och gruppen RatataW min favoritmusik liksom Eldkvarn, Lustans Lakejer och så klart Gyllene Tider.

Det var ju den där sommaren 1988, då jag rymde hemifrån. Jag har skrivit om den förr och man kan läsa mer på min sida.

Det var enormt mycket som hände då både i kroppen och min omvärld. Idag kan jag fascineras över hur mycket jag ändå tålde att gå igenom men det gick och jag är tacksam för det. Det vi har upplevt och det som har hänt leder oss till det som är idag. Och hade det bitterljuva inte varit, hade jag inte heller varit här där jag är nu, och min fru hade kanske varit någon annan, i en annan stad, helt andra barn… Så visst är jag tacksam trots allt!

Men det var mycket som hände då. Jag bytte skola, fick ny klass och nya vänner i mitt nya liv, mitt i kaoset. Jag har skrivit om Sara förut och vilken betydelse den vänskapen fick för mitt fortsatta liv. Sara är som andra en sådan där ”om inte”-händelse. ”Om inte” så hade saker sett annorlunda ut helt säkert.

Den här låten får mig att väldigt detaljrikt minnas de där första nervösa dagarna i en ny skola. Särskilt, det måste ha varit första dagen, när jag inte ens visste om jag satt bredvid en tjej eller kille och behövde gå på toaletten akut under en lektion. Jag frågade den bredvid om den kunde visa mig vägen dit och efter det var hon min enda riktiga vän i klassen. Jag kom in i en pubertetskrisande åttondeklass, jag var ett pubertetskrisande monster själv som dessutom hade annat att slåss med men hon var bara lugn, varm, snäll och vänlig, alltid!

De andra tråkade henne så klart med ”Sarah, kom ut i kväll! Jag väntar i hörnet vid Seven Eleven”. Men jag lät min vattentäta Sony Walkman-freestyle snurra och lyssnade och drömde :)

Den här låten får mig också att minnas hennes röst helt exakt. Åtminstone som den lät när hon var 15 och 16, doften och första gången hon var hemma i vårt hus och vi pluggade tillsammans.

Så för Österskär, Åkersberga, Rydbo, Söraskolan och Sara och jag tycker låten fortfarande är bra :)

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Frukostmöte om Taltidningen 2.0

Nu är jag på ett frukostmöte om Taltidningen 2.0 hos Myndigheten för tillgängliga medier. Jag är här i min yrkesrol för att höra lite om utvecklingen och planeringen för införandet av en ny teknik för att läsa dagstidningar för synskadade och människor med andra sorters lässvårigheter.

Att prenumerera och lyssna på dagstidningar är inget nytt, det har man kunnat göra i många år. Jag fick min första mottagare med kassettband i slutet på 90-talet. Då som nu sände man taltidningen i krypterad form över P1-sändarna nattetid så att man på morgonen hade tidningen. Det är dock fråga om en komprimerad tidning på ca 90 minuter där någon valt ut delar vilket länge kritiserats.

Med tiden kom möjligheten att få hem tidningen på CD och också möjlighet att använda RATS. Då får man en speciell mobiltelefon som hämtar ner tidningen över internet och man kan med ett program i telefonen få tidningen uppläst med syntetiskt tal.

Men det är nya tider och nya behov, eller åtminstone nya tider. Behoven att vilja läsa sin tidning i helhet som man betalar fullpris för och inte bara 90-minuter är inget nytt behov. Också att kunna läsa tidningen på olika sätt och olika platser och inte bunden till en plats i hemmet där mottagaren står eller där man råkar ha en CD-spelare. RATS-mobilen var en god tanke som åtminstone löste några av problemen, men man var tvungen att använda denna speciellt utvalda mobil och det gick inte att använda sin egen vilket gjorde att man behövde ladda och bära på två mobiltelefoner. Flera av oss som redan bar en privat och en telefon i jobbet skulle då behöva bära tre mobiler, helt ohanterligt :)

Nu är då tanken att man med det nya systemet ska få tidningen i sin helhet, så när som på annonssidorna. Tidningen ska distribueras på ett och samma sätt oavsett vilken tidning det gäller och tidningen ska kunna läsas i en lite modernare spelare som kommer vara bärbar, laddningsbart batteri och internetansluten. Nöjer man sig inte med det, kommer även möjligheten finnas att läsa tidningen via appar i telefonen eller via datorn. En helt annan flexibilitet således.

Med tiden kommer även detta byggas ihop med talbokstjänsten så att man ska kunna få böcker man vill läsa direkt till sin spelare via internet, istället för att behöva beställa en CD från biblioteket eller ladda ner boken från biblioteket, bränna den på CD eller kopiera den till minneskort för att sedan läsa den, en process som allt för många inte klarar.

Man sätter igång att rulla ut den nya tekniken under sensommaren/hösten 2013 och har som plan att det ska vara klart inom 13 månader.

Det är en väldigt intressant lösning som även skulle kunna få mig att åter prenumerera på en tidning. Nyheterna vi kan konsumera över gratisupplagorna på internet är ju ändå begränsade.

[tags]MTM, TPB, Bibliotek, Taltidning, Tidning, Tidningar, Dagens Nyheter, DN, Expressen[/tags]

Läkarbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus del II

Bild: Denise Nömell i datortomografi

Idag var det dags för läkarbesök för att få svar på den senaste månadens prover. Först var det en datortomografi av huvudet och igår dubbla synundersökningar. Så klart är också blodprov tagna för att kontrollera blodvärden och njurfunktionstest.

Jag själv kände mig faktiskt helt lugn i kroppen men jag tror Denise var lite nervös för svaret. Och visst, när det gäller hennes och min ögonsjukdom som är en ärftlig ögoncancer, så finns en viss risk för återfall om man har genomgått strålbehandling vilket vi båda gjort i unga år. Nya tumörer kan poppa upp och tydligen mest vanligt inom strålningsområdet, alltså huvudet. Så visst ska man ta det på allvar.

Jag sökte själv vård 2008 för knölar jag upptäckt på mig själv i nacken. Jag har en lite större och hittade flera små. Någon sa fettknölar och allt vad det var och jag ignorerade det länge innan jag blev remitterad till Huddinge sjukhus för att göra tester. Lyckligtvis var det inga tumörer. Oklart dock vad det var, men säkert någon sorts fettbildningar.

Men alla prover och röntgen såg bra ut. Det enda man kunde se på röntgen var — och nu ger jag mig in på okänd mark, att benväggarna i högra delen av huvudet var något tjockare än andra sidan. Vi fick ingen bra förklaring till varför men vi har hört det förr men jag minns inte om det har med strålningen eller något annat att göra. ”Högre belastning” sa läkaren men det förstod jag inte. Men jag vet att man sagt så om mig och jag vet att vi hört det när Denise var liten att det kunde bli en följd men som ska sakna betydelse och i vart fall inte generera någon huvudvärk.

Så samtalet övergick till att handla om träning, avslappning och överansträngning. Och det är det jag trott och sagt hela tiden. Jag som är helt blind har inte samma problem som Denise har. Hon har vissa synrester, på pappret väldigt små. Men de synrester hon har har hon lärt sig utnyttja maximalt. Hon läser, orienterar, sitter vid datorn men allt detta får till följd att hon måste titta nära och anstränga sig väldigt mycket för att se och jag tror att det kommer igen på något sätt. Pressen att hänga med i skolan är ju också en sådan faktor som inte är obetydlig.

Nu vet vi inte riktigt hur vi ska gå vidare. Hon måste själv känna sig inspirerad att röra på sig och förstå kopplingen och hon måste själv lära sig att utnyttja de hjälpmedel som finns lika maximalt som de synrester hon har, allt för att underlätta.

Men vi vet åtminstone att hon är frisk! Det blir nytt och sista besöket om två år. Sedan tillhör hon inte gruppen barn längre och får förlita sig på den vanliga vården.

Om RetinoblastomW på Wikipedia.

[tags]Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset[/tags]

En dag med synundersökningar

Bild: Denise Nömell i datortomografi

Idag var en riktig sjukhusdag. Denise och mamma åkte först till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att genomföra en komplett synundersökning för att se om Denises huvudvärk hade något med synen att göra. En väldigt bra ögonläkare tydligen som kände väl till ögonsjukdomen Denise haft. Det gjordes synfältsundersökningar och kontroll av hur mycket syn hon har kvar på sitt enda öga. man mätte upp 0,07 med bra synfält och mörkerseende. Ögonläkaren tog även foto av ögat och konstaterade på något vis att synen inte orsakade huvudvärken direkt och det fanns inget man kunde göra just med synen för att få det bättre.

Sedan bar det av mot Syncentralen där egentligen samma synundersökning gjordes. Där kom man fram till samma synstatus, alltså 0,07 på ögat och man lyckades få upp synen till 0,08 med glasögon vilket inte var speciellt stor skillnad. Denise kommer få glasögon för att förbättra synen åtminstone vid arbete framför datorn men jag är väl själv tveksam till om de kommer användas eller göra så stor nytta när det rör sig om så lite. Jag är själv ganska säker på vad allt det här handlar om. Vi får se om morgondagens läkarbesök då vi ska få svar på proverna styrker min uppfattning.

Om RetinoblastomW på Wikipedia.

[tags]Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Sjukvård, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset, Sjukhus[/tags]

Resedagböcker räddade!

Handytech Braillino

En stor klump har lättat från mitt hjärta!

Under mitt livs äventyr i Nicaragua förde jag dagbok, väldigt detaljerat varje dag på ett digitalt anteckningshjälpmedel. Maskinen var väldigt enkel och liten och drevs på vanliga batterier vilket var väldigt bra eftersom vi aldrig hade tillgång till ström och laddningsmöjligheter.

Ett par dagar innan hemresan började maskinen krångla. Den ville inte starta och gav mystiska felmeddelanden ifrån sig. Jag valde att packa ner den och inte använda den mer för att hemma sedan fort som tusan tömma maskinen på all värdefull data.

Men det fanns en djup oro i bröstet. Jag har jobbat med den här typen av anteckningshjälpmedel och har aldrig varit med om att något lyckats räddas när det väl crashat. Mycket riktigt, väl hemma igen kopplade jag den mot en PC för att överföra alla texter och det fungerade inte. Maskinen ville bara formatera om sig själv för att rätta till felet men inte lämna ifrån sig några data. Vilken katastrof!!

Det var som mardrömmarna jag haft då och då, att man ska få inbrott eller det ska börja brinna hemma, så att alla kartonger med foton och videoband ska förstöras. ett helt livs minnen som aldrig skulle gå att ersätta. En stulen dator kan köpas ny och ett nedbrunnet hus kan byggas upp på nytt, men sådant som foton och filmer och andra minnen kan aldrig ersättas.

Så kändes det med dagböckerna. Visst kunde jag med andras hjälp ta reda på vart vi varit och vad vi gjort. Men kvällarna i tältet, när jag skrev ner mina tankar som bara var mina skulle jag aldrig kunna återställa. Minnen från en resa jag säkert bara gör en gång i livet, skulle allt nu vara borta?

Jag skickade maskinen till den svenska generalagenten till lika min före detta arbetsgivare, förklarade läget och bad dem skicka maskinen till den tyska tillverkaren Handytech. Det första beskedet gav heller inte mycket hopp, men som jag trodde de knappt ägnat problemet många minuter, förklarade jag ånyo vad maskinen innehöll och viken av att rädda materialet.

det blev tyst väldigt länge. Från straxt före jul till nu har det i princip varit tyst med endast några få lätt hoppingivande tecken påa tt man åtminstone arbetade med problemet. Tystnad kändes bättre än ett nej helt klart.

Idag lät man dock meddela både goda och dåliga nyheter. De goda nyheterna var att hela minnet extraherats i en och samma textfil, en fil på ca 4MB. Den dåliga nyheten var att all text hamnade osorterat i en enda följd. Men det visade sig när jag öppnade filen inte vara något stort problem. Filsystemet som maskinen använder är indelat i sektorer på 8kb och mina dagboksanteckningar var indelade i en fil per dag och säkert aldrig stora nog som 8kb. Så varje dagboksanteckning verkar åtminstone hänga samman. Dessutom inledde jag varje dagboksanteckning med datum, veckodag, tid och plats vilket gör det lätt att söka och hitta rätt.

Men det blir ändå ett gediget arbete att sortera ut texten. Eftersom filen innehåller en dump på hela minnet, förekommer också mängder av skräptecken och även gammal raderad text här och där. Allt måste gås igenom och 4mb är ändå ganska mycket i ren text att gå igenom.

Men allt det där är bara en fråga om tid och ganska tråkigt och enahanda arbete. Det viktigaste är att materialet finns och kan återskapas tills tor del!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Hjälpmedel [/tags]

Minnen och musik, Eldkvarn – Cirkus Broadway

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Det var sommar och det var 1989. Jag var 16 år gammal och bosatt permanent i Stockholm, Åkersberga sedan ett år tillbaka.Det vore att överdriva att säga att livet ordnat upp sig, men det var åtminstone lite lugnare omkring mig.I min skivsamling radade de upp sig, Eldkvarn, Ratata, Joakim Thåström, Roxette och Marie Fredriksson, Peter LeMarc och Wilmer X. Där stod annat också så klart men dessa stod ihop. Och som om det var meningen, köpte min syster Camilla biljetter till Cirkus Broadway. Det var en jätteturné där Eldkvarn spelade med en rad andra artister i ett cirkustält i Stockholm och Göteborg. Det var min första stora konsert och favoriterna bara radade upp sig en efter en och det var magiskt. När jag efteråt tillfrågades hur det var, var det svårt att med ord beskriva lyckan!

Det är naturligtvis omöjligt att välja något från den dubbel-CD som släpptes 1989, men eftersom skivan i dagsläget inte finns på Spotify så får det bli en live-inspelning från Uppsala 1994 istället.

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Minnen och musik, Saint Louis Blues

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Året var 1984 och jag gick ut fjärde klass på TomtebodaskolanW i Solna. Det skulle bli mitt sista år innan jag skulle integreras ut i vanlig skola på min hemort Ankarsrum i Småland och Tomtebodaskolan skulle stängas 2 år senare när de sista eleverna gått ut.

Mycket kan man säga om den tiden, men just i det här sammanhanget tänkte jag bara nämna en av våra lärarinnor Maj som ofta spelade piano och det var omöjligt att inte älska det. Den av lärarna som ändå gjorde starkast intryck på mig var musikläraren Lasse. Det var lite speciellt med honom, på ett bra sätt. Jag vet inte hur länge han arbetat där när jag började 1980, men det kan inte varit länge. Han kändes modern och bra och inte lika instutisionsskadad som andra lärare och elever kunde vara och tänkte inte gammalmodigt. Han var en äkta musiklärare för han blev glad, sprallig och tårögd av musik vi skapade tillsammans. Jag fastnade tidigt för elbas och min bästa kompis Daniel fastnade bakom trummorna. Han kunde ryta när vi flippade ur, dock helt utan agg och ilska ”grabbar för tusan, inga trumsolon och krescendon nu!” Det blev ett stående minne av den tiden med så mycket kreativ glädje.

Lasse sa att han såg något hos mig så det blev enskilda lektioner. Jag tror även Daniel fick det eftersom han var otroligt duktig slagverkare ung som han var. Men på mina och Lasses lektioner var det piano och elbas för hela slanten och blues-12:or :) Och när gunget var som bäst och riffen och slingorna satt perfekt kunde han skrika rakt ut av glädje :)

Avslutningsdagen 1984 kom och det var oerhört svårt. Att lämna tryggheten och vännerna och ge sig ut i den stora otrygga och som det sen skulle visa sig, ganska onda världen.

Det var brukligt att skolan delade ut stipendium till elever som utmärkt sig speciellt. Jag fick en alldeles ny elbas med förstärkare som måste ha kostat otroliga pengar och musikläraren Lasses enda önskemål var en sista 12:a inför föräldrar, elever och lärare på avslutningen. Vi spelade som aldrig förr och Lasses ögon var tårfyllda. Men där tog en period i livet slut. Elbasen stod bredvid mig i baksätet i bilen hela vägen hem och jag kunde inte ta händerna ifrån den.

Hur det gick sen? Elbasen hade jag kvar många år till men jag bytte instrument till gitarr. Det var lite ensamt att spela elbas och i ensemblen i den nya skolan passade inte elbas särskilt bra. Men jag blev inget gitarrgeni :)

http://open.spotify.com/track/05tQDBdilAsV09YheedqiR

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Minnen och musik, Lustans Lakejer – Stormen

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Den här låten har väldigt starka band till sommaren och hösten 1988. Jag kommer ofta tillbaka till den sommaren när jag tänker på musik och annat som påverkat mig väldigt starkt.

Jag rymde hemifrån den sommaren och hade det väldigt svårt med föräldrar som ömsom bad att jag skulle komma hem igen och ömsom hotade med att hämta tillbaka mig och då… Under hösten blev det rättegång mellan min fostermor och biologiska mor som slutade i en dom om LVU. Det var väldigt skönt för mig men oerhört tragiskt när min biologiska mor gick därifrån besegrad och fråntagen ett barn. Stockholms Tingsrätt var så stor och pampig och hon var så liten.

Det var för mycket den hösten, både onda och goda saker om vart annat. Allt det tråkiga, rädslan, hoten, nya vänner, trevande steg i kärlekens tecken och mängder med roliga fritidsaktiviteter och människor som brydde om mig. Det var en sådan blandning mellan socker och surt att det var svårt för en 15-åring att hantera. Samtidigt kände jag mig så lycklig och lättad och ingen kom nog på tanken att jag kanske behövde hjälp. Jag försökte själv söka hjälp via Alateen som var en stödorganisation för tonåringar som var barn till dysfunktionella familjer, men efter att ha gått på några möten slutade jag gå dit. Jag kände mig fortfarande stark av kicken att ha bytt liv och var kanske inte redo ännu.

Nätterna var värst. Rädslan att något skulle hända, någon skulle komma nattetid rev och skar i mig. Varje bil som passerade ute på gatan fick mig att dra täcket över huvudet och hålla andan. Jag var tvungen att ha musik på hela nätterna för att hålla ljuden borta. Och när jag somnat ifrån musiken kom ibland min fosterpappa in och stängde ner stereoanläggningen som säkert då drog lika mycket ström som ett helt hushåll gör idag :) Då var det som i textraden som snurrade på skivtallriken från låten Stormen på skivan Sinnenas Rike:

När jag var liten och låg där vaken långt in på natten,
så kom min far och sa ”försök kom till ro”.
Han hade sett mitt ljus när han vandrade där i mörkret.
Han var väl rädd att se mig likadan när jag blev stor.
”Pappa vad är det för djävul som inuti oss bor?”

http://open.spotify.com/track/3OcJac1gkBcjtzUDzzlqWi

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Minnen och musik, The Boppers – Tell Laura I Love Her

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Jag är väldigt fascinerad över hur vi människor kan koppla minnen till musik. Den där skolavslutningen, festen, kyssen, semestern, vädret eller vad som helst starkt man upplevt. Ikväll som många andra kvällar fastnade jag i soffan och bläddrade runt i min musiksamling som minst sagt är ganska omfattande och bred. Den återspeglar 30 år av musiksmak som förändrats ständigt. Där finns klassiskt, rock, punk, smörig POP, jazz, 60-, 70-, 80-, 90- och 2000-tal, ja allt möjligt.

I några inlägg framöver tänkte jag dela med mig av några av minnena och musiken kopplade till dem.

Året måste ha varit 1982 eller 1983 och jag gick på lågstadiet på TomtebodaskolanW, en specialskola i internatform för synskadade elever. Då var det rullband, kassett och vinyl-skivor som gällde och jag fick någon gång där en grammofon av min farfar, en grammofon med inbyggd FM-radio och en back skivor. Jag var världens lyckligaste!

Jag kanske gick i tredje klass och en av mina bästa vänner hette Tord och kom från Öland och gick i högstadiet, nionde eller tionde året. Ja det var upp till årskurs tio på den specialskolan för att första året ansågs likställt med dagis, eller förskola som det skulle hetat idag. Han kunde väldigt mycket, bland annat om bilar vilket i och för sig inte var ovanligt bland mina synskadade vänner på den tiden. Många snöade in på något och bilar hörde till det vanliga. Han kunde höra på en bil som stod och brummade vilken modell och ofta också årsmodell och berätta om motorerna som satt i bilarna. Jag tyckte hans kunskaper var superintressanta men jag hade inte samma intresse och lärde mig nog inte så mycket.

Tomtebodaskolan som ligger i Solna i Stockholm ligger alldeles invid järnvägen. Väldigt många tåg och spår passerar där varje dygn. Tord kunde otroligt mycket om tåg och det som skrämde och tjusade mig väldigt mycket då, starkströmsmatningen till tågen. Det kanske var för att det där fräsande ljudet från ledningarna på vintern lät otäckt och jag visste att man dör av det.

Men Tord kunde också engelska. Vi satt ofta på mitt rum nere på elevhemmen på kvällar och ibland helger och lyssnade på musik. Och det vi lyssnade på var det som fanns i min musiksamling som jag fått av min farfar hemifrån.

En väldigt välanvänd skiva med The BoppersW snurrade ständigt på skivtallriken. Låten ”Tell Laura I Love Her” tyckte jag var så sorglig. Tord och jag kunde sitta och lyssna på låten om och om igen och jag tröttnade aldrig på att höra honom översätta den sorgliga och tragiska texten om ett förälskat par. Killen anmäler sig till en biltävling och bilen slår runt och börjar brinna. Den döende killen framför sin sista hälsning till sin älskade Laura.

Den romantiska, vemodiga ådran fanns i mig redan då. När jag hör den här låten idag snurrar den inte längre på en knasstrig 33-varvare utan streamas i hög kvalitet från musiktjänsten Spotify och det känns ju lite absurt. Men låten får mig att minnas mitt rum i raden av elevhem alldeles invid järnvägen vid Tomteboda, gångvägen upp till skolbyggnaden, doften, av hägg om våren och den kusliga känslan med knasstret från högspänningsledningarna nere vid järnvägen när tågen passerade och jag kunde gå där alldeles själv på väg från skolan eller någon aktivitet.

Den här låten kommer för alltid förknippas med den tiden, den platsen och Tord från Öland… och tågen som passerade.

http://open.spotify.com/track/5viYRSwucluPrLq7jRRPfh

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Minnen och musik

Bild: Joakim Nömell spelar gitarr

Musik har alltid varit väldigt viktigt för mig. Förutom att bara lyssna på musik, har det hänt en massa saker i livet som på endera sättet förknippats med musik. Man kan gå hem genom regnet, nyligen dumpad med en viss låt i hörlurarna och den låten är kanske för alltid förknippad med just den händelsen, eller något händer som blir en milstolpe i livet då just en viss skiva spelades ofta i ens tillvaro.

Jag tänkte skriva lite om den musik som påverkat och påminner mig om händelser i livet. Jag kan ibland sitta med musik i öronen och minnas platser, människor, röster och ibland lukter av något som hände för mycket länge sen. En känsla som var väldigt stark som går att framkalla med just den där låten eller artisten.

Ofta så kommer jag också ihåg väldigt mycket runt omkring dessa händelser. Om något hände på ett läger eller en resa, kan jag minnas månaderna före, resan dit och hem och tiden efteråt.

Jag inser nu när idéerna skrivs ner att mycket handlar om min barn- och ungdom och jag inser också att en del som läser detta kommer bli glada, medan andra kan känna sig utpekade och påminda om mindre roliga episoder. Men det var så det var baserat på mina minnen och upplevelser och jag ska försöka skriva så respektfullt som möjligt. Men jag känner att jag måste skriva om det eftersom det återkommer hela tiden och trycker på och vill ut. Och kanske kan jag lära mig något själv som jag ännu inte lyckats lära mig och kanske kan andra ha nytta av mina erfarenheter eller bara känna att det finns fler som upplevt samma saker.

det blir ett sätt att skriva om delar av min barn- och ungdom ur ett musikperspektiv. får se hur det går!

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Media om Mot Alla Odds del V

Idag finns en artikel om mig och Mot Alla Odds i Synskadades Riksförbunds tidning Perspektiv. Den trycks både i pappersupplaga och ges ut på DAISY och webben i textformat. Min arbetsplats prenumererar på tidningen och man har tydligen gått runt och visat lite. På något konstigt sätt känns det annorlunda och lite extra pirrigt när det kommer på papper, mer ”på riktigt” liksom :)

Det är också väldigt nyttigt att läsa sina egna intervjuer. Jag tycker ofta att jag inte svarar direkt på frågorna. Jag har nog en tendens att sväva ut lite känns det som och det är nog något jag behöver tänka på tills det sätter igång på allvar och kanske i lite större skala.

Men det är ju sådär när det finns så mycket att berätta och man samtidigt har förseglade läppar :) Ska bli skönt när man kan vara mer frispråkig.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Provar ny ledarhundssele del II

Den 30:e januari fick jag låna en ny ledarhundssele för utvärdering. Det är en ungersk konstruktion. Jag är inte helt på det klara med om det är en stark kandidat hos Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHFs selgrupp som just tittar på alternativ till den traditionella ledarhundsselen som funnits åtminstone så länge jag haft ledarhund. Men nu är det dags att återlämna selen och ge en utvärdering.

Selen

Selen, eller oket är det man trär på hunden. Den har en rem framför bröstet, en under buken och sedan själva selen. Allt är gjort i något sorts nylonliknande material. Bröstremmen och bukremmen är justerbara med kardborrband och båda remmarna är ganska tunna men breda vilket måste vara bekvämt för hunden. Jag fick låna en sele i storleken small och på denna var bröstremmen maximalt spänd och passade bra, men hade jag haft en lite mindre hund så hade även small varit för stor. Bukremmen däremot hade god justermån.

Bukremmen knäpps fast med ett plastspänne motsvarande den traditionella selen, men här är ett större, bredare och mer rejält spänne motsvarande bukremmens bredd vilket känns mer gediget och hållbart.

På selen finns ett handtag som är ganska kraftigt samt en rund ring och en liten rem med knapp. Handtaget har jag svårt att hitta någon användning av. Det är knappast till för att lyfta hunden i och det är obekvämt att bära selen i handtaget. Återstår bara tanken att man ska kunna hålla i hunden i handtaget om det uppstår någon situation där man vill släppa ledarhundsbågen. Då har man ju som förare redan kopplet till hjälp och blir min hund störd av andra hundar är handtaget heller ingen bra grej att hålla i. Hunden behöver sin rörlighet i dessa lägen.

Ringen och remmen däremot kan användas för att hänga upp selen eller sätta fast kopplet i när selen förvaras så det inte kommer bort.

Den absolut största fördelen med själva selen är texten ledarhund som står på båda sidor på hunden. På den traditionella selen kan man sätta fast en skyldt, men då syns bara texten rakt framifrån. När texten står på hundens bägge sidor ökar möjligheten för folk att se vad det är för hund och i från flera vinklar. Jag har fått kommentarer om att det ser mer seriöst ut och jag tycker mig ha märkt att folk lättare förstår vad man möter för hund. Framför allt använder föräldrar rätt term när de förklarar för sina barn. Ofta säger man ”hunden hjälper den blinda killen” och nu tycker jag oftare man säger samma sak men först ”det är en ledarhund och den hjälper den blinda killen”. När man ser hunden och selen kanske man vet vad det är men kan inte komma på vad det heter. Men nu står det på ett tydligare sätt och det tror jag också är bra för marknadsföringen.

bågen

Bågen är den man sätter fast i selen och håller i när man jobbar med sin ledarhund. Genom bågen kan man tydligt känna hur hunden rör sig, varje steg den tar, om den kliver upp eller ner för en kant, om den svänger åt något håll för att undvika ett hinder. Jag kan tydligt känna i bågen hur hon rör sitt huvud, åt vilket håll hon tittar och jag kan känna på hennes steg om de är ”glada” och ivriga, osäkra eller målmedvetna. Känner jag att hunden, som vi skulle sagt, ”tvekar på steget” kan jag ge henne extra stöd. Med tiden förmedlar bågen hela hundens kroppsspråk ut till min hand och hunden känner helt säkert också av om husse eller matte är med där bakom och motsvarande vårt kroppsspråk signaleras tillbaka till hunden. Den är väldigt värdefull helt enkelt.

För att bågen ska kunna signalera på ett bra sätt kräver det att selen sitter bra på hunden, inte för löst och sladdrigt, och att bågen sitter fast bra i selen så att inga signaler ”försvinner” på vägen. Just den här bågen sätter man fast med två metallspännen på vardera sida av hunden. På den traditionella selen satt bågen med en ledkula direkt i seloket vilket inte gav stor elasticitet vilket jag tycker är bra. Spännena på den här bågen sitter inte direkt fast i metallbågen utan har en kort nylonbit mellan. trots att det finns en mjukdel mellan båge och sele tycker jag ändå det finns stabilitet i bågen och jag har inte tyckt att jag förlorat någon kontakt med hundens rörelser.

Den stora fördelen här är att bågen går att ta bort från selen vilket är en av de största vinsterna med att titta på nya selar tycker jag. På buss, tåg och tunnelbana, eller möten när jag vill att hunden ska ha selen på sig som sitt tjänstetecken men där bågen kan vara ivägen eller osmidig är det vansinnigt bra att kunna knäppa loss den. Då framgår det fortfarande tydligt att det är en tjänstehund.

Nästa stora vinst med denna båge är att den är väldigt mycket tunnare än den traditionella. Jag har inga siffror i millimeter just nu men det känns som minst halva tjockleken, förmodligen mer. Den traditionella bågens längd går att ställa eftersom den är teleskopisk, därav tjockleken. Den här bågen är då inte ställbar utan måste tillverkas i fasta längder. bågen jag provar är något för lång vilket har varit lite dumt.När jag håller i bågen med armen rakt nedåt så ska hundens bakben vara i höjd med mina ben. Då går hunden ett steg före mig och kan svänga höger eller vänster utan att jag är ivägen för hunden. Nu har hennes bakben varit ett steg före mig och det har varit lite för långt fram. Jag tror att hunden då får jobba mer för att få med sig hela husse i svängarna och i lagom tid inför hinder. Min hund är väldigt arbetsvillig och framåtsträvande så om husse släpar efter lite så jobbar hon bara på desto mer :) Det har nog gjort att bågens felaktiga längd inte varit något stort problem i just vårt fall.

Men bågen är gjord i tunn aluminium och är bara ett format rör så det borde inte innebära någon sak att ha några valbara längder beroende på förarens längd och hundens storlek.

En annan skillnad med den nya bågen är att handtaget man håller i är lite böjt uppåt. Det vet jag inte om jag har upplevt som någon för- eller nackdel. Jag har inte haft några åsikter om den traditionella bågens raka form men detta är kanske ergonomiskt bra och/eller designmässigt snyggt.

Sammanfattning

Någon sorts slutsats då? Ja det tydligaste betyget är väl att det stör mig grymt mycket att det nu är dags att återlämna selen så att andra ska få prova. Ännu, vad jag förstår är inte selen godkänd och intagen i sortimentet, så vill man ha en sele får man bekosta den själv. Priset ligger tydligen på runt 800kr om man är några stycken som importerar och delar på fraktkostnaderna och det går inte att jämföra med priset på den traditionella handgjorda och svensktillverkade selen.

Huruvida jag ska köpa en sele eller motvilligt återgå till den gamla har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Snålheten att själv lägga egna pengar på en så viktig sak är väl ingen stor anledning. Det kostar som en säck hundmat och ett koppel, så det är inte mycket att bråka om. Det som får mig att avvakta i så fall är om det kommer fler kandidater till test eller om detta är någon sorts ”release-kandidat”

Kommentarsfältet står till förfogande om ni åtminstone vill uttala er om den utseendemässiga skillnaden och om det är bra att det står ledarhund på sidorna och om det kan framgå på något tydligare sätt.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Sveriges Ledarhundsförare, SLHF[/tags]