Grundkurs 1 med Flinga del V

07:18: Det är redan fredag och bara tre dagar kvar tills den gemensamma kursen är slut och var och en fortsätter på hemmaplan. Det har kommit till det stadiet att vi förare fått börja rasta själva, kanske med någon spionerande instruktör i bakgrunden. Om min instruktör stod gömd i någon buske eller ej vet jag dock inte men rastningen nu på morgonen gick finfint. Flinga gjorde några skumma svängar, en in på en parkering som hon annars brukar gå rakt över som ett streck. Men antingen ville hon driva med mig lite nu när vi var på egen hand vilket inte är helt ovanligt. Hundarna är mycket väl medvetna om det går någon bakom med koll eller inte. Det kan också ha varit så att just en spionerande instruktör stod och gömde sig bakom någon bil som Flinga ville söka upp. Vi får höra nu till frukosten antar jag.

13:08: Solen skiner fortfarande trots att man hotat med regn. SMHI-appen i min telefon sa en massa regn, men ännu har inget hänt. Men dagen är inte slut än.

Ingen instruktör sade sig ha stått på lur på parkeringen men när vi gick där igen fick det sin förklaring och den bestod i en väldigt nitisk hund som ville följa parkeringens kanter runt istället för att gå rakt över. Så Flinga gjorde helt rätt egentligen. Nu när jag vet att hon inte försökte driva med mig har vi kommit överens om en kompromisslösning hon och jag =)

Under första hälften av förmiddagspasset träffade vi åter veterinären och pratade denna gången om sjukvård istället för friskvård. Vi gick igenom ohyra, magproblem till följd av allt våra hundar kan sätta i sig och diet och vätskeersättning efter magsjukdom, öronbehandlingar och lite sådant grundläggande. Jag fick för mig att vi också skulle få lära oss lägga tassbandage men det var på grundkurs 3 om ungefär 2 år som det står på programmet. Nåväl, jag kan det ju redan och det är en övning som det är bra om man hunnit bli van vid sin hund och kanske inte helt lätt såhär första veckorna. Hundarna har ju svårt att låta sig visiteras utan att börja tramsa =)

Efter förmiddagsfikat fram till lunch var det enskilda övningar med sin instruktör igen. Jag vill ju köra mer dressyr egentligen men det kan vi göra när som helst senare. Men hinderbanan finns bara när vi är här på Almåsa så den valde vi och gick två gånger. Denna gång gick det betydligt bättre och Flinga klev bara över samma markhinder en gång så att vi fick ta om det. I övrigt gick hinderbanan finfint och hon är snabb och glad och tycker det är störtkul! Det enda är att jag fortfarande känner mig osmidig och oföljsam och tycker synd om Flinga som får släpa runt på ett gammalt kassaskåp men jag vet att det med tiden snart blir bättre igen. Att inte ha gått med hund på länge och åka på tok för mycket färdtjänst sätter verkligen sina spår och det pirrar i kroppen av glädje att slippa det framöver.Det jag främst är orolig för är att jag gått och blivit för lat, men jag lovar Flinga och mig att ändra på det i så fall. Den här hunden har verkligen potential att bli exakt hur bra som helst om jag bara låter henne utvecklas och utvecklar mig själv också, amen! :P

Precis före lunch hade vi lite selvård, justerade selen nu när den börjat mjuka upp sig lite samt satte på ”Ledarhund, var vänlig rör mig ej”-skylten. Snart bär det av till Västerhaninge för en liten tätortspromenad. Ikväll ska veterinären besiktiga våra hundar för att godkänna att de går ut och då får vi se vad Flinga tycker om det. Men jag är inte det minsta orolig för att det inte ska gå bra.

18:18: Stadsvandringen är avklarad och därefter kom regnet =) Vi lastade oss i bil och minibuss och åkte till Västerhaninge som inte ligger så långt från Almåsa. Där Gick vi först en runda med våra hundar i koppel. Rundan omfattade det mesta, lite gångväg, övergångsställe, en tågstation med tillhörande dörrar och trappor samt en djuraffär och ett café. När hundarna fått gå rundan ett varv i koppel gick vi samma varv i sele. Jag har inte hunnit fråga de andra hur det kändes men när rundan avslutades på cafét var alla vid gott mod. Förutom några alkisar på en parkbänk som kastade någon sorts hästskor efter ett av ekipagen så inträffade inga missöden.

Flinga höll ett högt tempo och var ganska taggad. Vi noterade lite slarv med trappor och att hon verkade vilja undvika dörrgaller. Men vi får kika mer på det sen när vi kommer hem. Det var i alla fall ett litet smakprov =)

23:54: Då var fredagskvällen slut. Kvällspasset kl19 bestod i genomgång av den förbindelse man ska skriva på där man åtar sig att ta hand om hunden på bästa sätt efter gällande lagar och regler. Den innehåller egentligen bara självklarheter tycker jag, som att man ska använda sin ledarhund aktivt, följa de lagar som gäller för hundhållning och att Synskadades Riksförbund har rätt att ta tillbaka hunden om man misssköter den. Därefter tog veterinären emot varje ekipage för att göra en sista besiktning, väga hunden och kolla vaccinationer och liknande. Flinga klarade sig bra och lät sig klämmas och kännas på utan protester och hoppade gladeligen upp både på veterinärens bord och våg.

Sedan satt vi och pratade en stund, åt ost, kex och chips en stund. Ute öste regnet ner och ingen var särskilt pigg på att gå ut och en hund hade verkligen ingen lust att klampa runt i vattenpölarna =) Flinga hade dock inget emot att gå och när vi till slut tog betäckning inne kunde jag vrida ur både kläder och hund =)

Nu återstår bara två dagar på den första delen av kursen innan det bär av hem för fortsättning på egen hand med instruktör.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens[/tags]

Grundkurs 1 med Flinga del IV

11:36: Ny dag igen och redan torsdag. Tiden bara flyger fram! Dagen har hittills varit rätt soft, men inte så soft som vi bestämde igår när det framkom önskemål om att skapa en större lucka i programmet för egen tid. På förmiddagen agerade vi draghjälp åt ett ekipage som ville ha lite hjälp att få upp farten och Flinga hade inte mycket emot det =) Promenaden slutade nere vi stranden där samma ekipage skulle prova en kontaktövning genom att bada tillsammans i Horsfjärdens lugna vatten. Självklart åkte videokameran fram och husse och hund hade riktigt roligt i vattnet och övade även inkallning även i simmande form och det gick alldeles utmärkt. Jag tror faktiskt det blev ett riktigt fint filmklipp! Först blev Flinga avundsjuk och satt och pep och ville också bada och så fint väder som det är nu blev jag också sugen. Jag har nästan lovat Flinga att bada med henne någon gång under veckan. VI får se om jag klarar av att hålla det, jag som egentligen är en badkruka.

Klockan 10 var det dags för förmiddagsfika och en sorts ”hur mår vi”-runda liknande den vi hade igår och stämningen var klart mer uppåt och folk och hundar verkade mer på hugget igen. Själv framförde jag en gammal åsikt på nytt om att kursen borde innehålla mer praktik i ämnet kroppsspråk och röst. Teorin kommer senare i veckan men jag kan tycka att den skulle kommit tidigare och som sagt mer praktik.

Man kan behöva hjälp när man ser att veta hur hundar i allmänhet, och ens egen hund i synnerhet reagerar på ens rörelsemönster eftersom man inte kan se hundens signaler själv. Kanske lära sig förstärka kommandon med handrörelser, att man inte bör böja sig över hunden utan istället knäa bredvid när sele och koppel ska på och liknande. Jag tror att det underlättar kontaktskapandet med hunden. Själv fick jag lära mig med min andra hund att inte böja mig över honom eftersom han då tolkade det som något hotfullt som den lite mjukare individ han var och då kröp ihop och skyggade. Det tog lite tid och en del tjat från instruktör att vänja sig av med det och jag tror jag oftast lyckas. Sedan är det ju svårt att veta hur ens hund uppfattar det om man när man jobbar i sele böjer sig lite fram för att klappa den på bogen eller halsen för att ge beröm. Skulle den då uppfatta det som något lite farligt, skulle ju det den just presterat kunna bli uppfattat som något negativt.

Ett annat sådant exempel kan vara vid inkallning, att stå rak i ryggen och blicken framåt och inte nedåt på hunden, eller lite lekfullt förflytta sig när hunden är på väg in. Själv vill jag dels ha hunden nära mig när den sitter fot och dels uppskattar jag när hunden är fri om den duttar till på handen när den passerar och försöker lösa det genom att man knyter handen med en godis i. Man kan prova att inte varje gång ge bort godisbiten utan bara göra min vänsterhand intressant.

När det gäller oss synskadade som kanske inte har ett helt ”normalt” kroppsspråk om man jämför med en fullt seende och i det här fallet hundens dressör så är det väldigt bra om man gör så mycket som möjligt rätt. Sedan tål våra hundar missförstånd så klart.

Efter ”hur mår vi”-rundan var det fotografering av hund och förare till tjänstehundslegitimationet ledarhundsförare bär med sig. Jag passade på att ta egna bilder och min instruktör gjorde det samma för att sända till dressören.

Nu återstår bara dryga 20 minuter egen tid fram till lunch och klockan 14 börjar vi igen.

18:30: Dagen lider mot sitt slut och middagen är avklarad. Kl14 hade vi ett praktiskt pass som kan vara väldigt roligt men oftast går bra, så även idag. Det var så kallade hälsa-övningar, eller borde man kanske säga hälsnings- eller hej på dig-övningar. Vi möter ju ofta bekanta och obekanta i vår vardag som stannar och vill prata och då är det viktigt att hunden inte tycker att den ska ingå i hälsningsproceduren. Så när man stannar och ska prata med någon sätter man först hunden fot och därefter hälsar på vem det nu kan vara. Det låter kanske fånigt så här i text men ack så viktigt i vardagen.

Men våra nyexaminerade hundar klarade detta som en dans så vi gick över till nästa del som var fordonsträning. Praktiskt vad som gäller och hur man lastar i och ur en bil, att man ska kontrollera så lastutrymmet är tomt, att man själv sköter i och urlastningen och inte låter eventuella chaufförer göra det och så att det sker på ett säkert sätt för att hunden inte ska hoppa ur okontrollerat och hamna i trafiken och bli påkörd.

Men åska i fjärran och ett lätt duggregn jagade in oss för ett teoripass under eftermiddagens andra del efter kaffet. Det handlade om lagar och förordningar. I korthet handlar det om vilka lagar som gäller för oss och våra hundar när det gäller jakt och hundhållning, det så kallade ”koppeltvånget” som egentligen är ett felaktigt uttryck. Egentligen står ingenstans om koppel,tvång, bara att man ska ha hunden under sådan uppsikt som om den vore kopplad, typ. Så har vi lydiga hundar så behövs inget koppel även under jaktperioden. Däremot, om hunden skulle jaga och/eller skada vilt kan man bli dömd för det. Dessutom pratade vi om regler kring transport av hundar i bil, hur länge en hund får sitta i en stillastående bil, högst tre timmar, eller högst 6 timmar under transport. Vi pratade även om reglementet kring att hålla hundar kopplade eller i bur inomhus vilket inte är tillåtet. Dock Kan vi ha våra ledarhundar kopplade inomhus i väntan på en eventuell friskrivning eller prövning.

Sedan växlade diskussionen in på tillgänglighetslagstiftning och Synskadades Riksförbunds engagemang, eller kanske brist på engagemang när det gäller att påverka en tydlig friskrivning vad gäller nedskräpning i form av hundbajs samt friskrivning till det här med förbud mot kopplad hund inomhus. Därefter gled diskussionen vidare in på mitt favoritämne, Synskadades Riksförbunds totala brist på marknadsföring av ledarhunden som hjälpmedel och hur det påverkar tillgängligheten negativt i samhället.

Därefter kom jag och min instruktör försent till middagen eftersom jag behövde lite hjälp med Flinga. Alla har vi en svacka under kursens gång både här och hemma, och idag kom min svacka. Flinga ”ville” plötsligt inte sitta korrekt fot. Jag tyckte hon satte sig lite för långt bort och lite för snett och ständigt reste sig ur kommenderat sitt. Jag vet ju hur man gör, men ville kanske mer veta om — det klassiska — hon inte förstod mig eller inte brydde sig tillräckligt och om jag kunde förbättra något i mina signaler och kroppsspråk till henne. Vi provade lite helt kort med gott resultat och bestämde att fortsätta senare.

22:40: Lugnet har åter sänkt sig och folk och fä har gått in på sina rum för natten. Man är alldeles för trött och fokuserad för att orka med något barhäng =)

Efter middagen bestod kvällspasset av teori med veterinären. Ämnet var friskvård. Och några punkter var så klart val av foder och konsekvenser av mindre bra foder. Vi pratade kloklippning, pälsvård, bad av hunden samt val av leksaker. Vi pratade även om vikten av att vara den som både utfodrar hunden och vara den som kammar och kelar och vikten av att inte låta andra ta över den viktiga biten så att bara själva arbetet är det som återstår för oss.

Sist gjorde vi ett försök till praktisk genomgång av visitation av hunden vilket man bör göra regelbundet. Kolla nos, tänder, ögon, öron, hals, ben och hull. Men med fem ganska ivriga hunder blev till slut övningen ganska teoretisk åtminstone för mig som inte behöver få det handgripligen visat för mig. Men huvudbudskapet var ändå att om man tar visitation för vana och vi vet hur hunden känns, luktar och är när den är frisk, är det också mycket lättare att upptäcka när den blir sjuk.

Efter kvällskaffe och macka åkte gitarren fram och några klinkade och sjöng en stund medan jag halvlåg i soffan och kliade Flinga på magen och längtade efter sängen =)

I morgon blir det mer teori med veterinären, fast denna gång om sjukvård och sedan ska vi också åka in till Västerhaninge på eftermiddagen för att för första gången gå med våra hundar i tätortsmiljö. Det blir nog stort för våra förstagångsförare som hittills traskat längs öde grusvägar som uppvärmning. Men imorgon blir det trafik och folk med i bilden. Självklart är även jag nyfiken på hur Flinga och jag kommer att fungera, men jag tror jag redan vet ;)!

Godnatt!

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens[/tags]

Grundkurs 1 med Flinga del III

10:05: Ny dag och nya äventyr! Inatt har jag sovit bättre. Vaknade vid 04:30 i tron att jag försovit mig men lyckades sedan somna om. Rastning som vanligt kl07:00 och frukost kl07:30. Dagens första pass kl09:00 var ett teoripass som handlade om ledarskap / relation och handlade om hur man är en bra ledare för sin hund, givande och tagande. Vi pratade även om vikten av kroppsspråket för att våra hundar ska kunna läsa av oss på rätt sätt och hur vi använder rösten som det viktigaste instrumentet. Nu är det fikapaus igen.

13:46: Andra halvan av förmiddagen var det så dags för en första promenad i hinderbanan, en väldigt enkel sådan enbart bestående av så kallade ”vejningshinder”. Hinder av väldigt enkel karaktär för att hund och förare ska få känna varandra på pulsen. Hinderbanan innehöll inga heltäckande mark- eller höjdhinder. Flinga såg till att husse klarade det utmärkt och efter två varv i banan gick vi ut på en promenad för att för första gången rasta Flinga lös. Jag tror att alla andra redan hunnit med detta men nu var det vår tur. Och visst var det lite nervöst om hon skulle lyda mig även om följsamhet och inkallning i koppel fungerat väldigt bra hittills så är det ju inte riktigt samma sak som på distans även om det är den viktigaste början.

Men det gick jättebra och vi gjorde några mycket lyckade inkallningar med och utan godis och med mycket beröm. Vi gjorde även lite stegförflyttningar utan koppel och Flinga kändes som klistrad vid mitt ben och sådana förflyttningar som att ta steg bakåt, vända helt om och liknande lurade inte henne. Inkallningarna på avstånd gick också väldigt bra, hon kom skuttande och kastade sig in i fot. Jag tror vi redan är väldigt kära i varandra!

Det var med ett lättat hjärta vi återvände för att fortsätta ätandet, fast nu lunch. Lunchrasten som i vanliga fall är 1,5 timmar ägnades åt information från Synskadades Riksförbund, först från redaktionen för tidningen ”I selen” som är vår ledarhundstidning, och sedan från ledarhundsverksamhetens chef. Säkert värdefull information för våra förstagångsförare, men inga nyheter i alla fall för mig. Men informationen var av den mer obligatoriska arten tror jag, trots att den var på vår fritid, lite dumt. Nu är den i alla fall slut och mer uteövningar väntar.

19:27: Hej och hå vad tiden går fort här! Första delen av eftermiddagen efter lunch innebar ytterligare ett pass i hinderbana, fast denna gång en mer avancerad version med markhinder och lite tätare hinderformationer. Jag gick banan två gånger även denna gång och vi gjorde det inte felfritt, men det gick väldigt bra och jag hade en hund som klart uppskattade det. Vi sprang ner ett par ”trebeningar” och Flinga stannade inte för ett av tre markhinder. Hindren vi rev kändes mer som ett följsamhetsproblem från min sida. Kanske lite ovan vid ny hund, lite nervös av ny instruktör och spionerande folk i skogen, men säkert lite också att hund och förare just börjat gå tillsammans. Markhindret Flinga ”glömde” stanna för var en väldigt tunn ribba på marken så hon tyckte nog att det knappt var ett hinder. Och på stan hade storleken motsvarat en liten avrinningskanal i trottoaren och den hade man kanske inte stannat för. Men hinderbana är hinderbana.

Andra varvet blev jag och Flinga filmade med min videokamera för att senare läggas ut på nätet. Det varvet var inte heller felfritt men så är verkligheten inte heller perfekt så jag är nöjd! Särskilt nöjd med en glad och positiv hund och hon gör mig verkligen glad med sin glädje!

Andra delen efter eftermiddagsfikat bestod av ytterligare ett teoripass. Denna gången med rubriken ”dressyrteknik”. Vi fick höra lite om våra hundars liv och tillvaro innan de hamnat hos oss och hur dressyren tills nu sett ut och hur den ska se ut framöver för att vi fortsatt ska få ett bra resultat.

Dressyren på våra ledarhundar är enormt viktig eftersom mycket av det de gör för oss är väldigt onaturliga uppgifter för en retriever och därför betyder dressyren och samarbetsviljan allt. Dressyr låter kanske lite tungt och tråkigt men ska inte vara det. Fyllt med krav givetvis, men kryddat med glädje och kärlek. Och att man får mycket gratis genom att väva in dressyren i vardagen och inte nödvändigtvis på en gräsplan. Dressyr i form av följsamhet i koppel, inkallning, sitta fot innan mat, sitta fot vid koppling inför rastning är saker som är väldigt lätt att stoppa in i sin vardag med hunden och på så vis ha mycket gratis. Och om något går fel backa ett par steg och tänka efter vad som kan ha blivit fel, och sedan ta några steg tillbaka i dressyren. Grunddevisen om hunden inte gör det man vill är väldigt bra: antingen förstår den inte vad du vill, eller så bryr den sig inte tillräckligt mycket om dig. Och beroende på vilket av dessa två så får man välja metod för att gå vidare.

Dressyr tror jag nog är lite av det roligaste och ger så mycket kontakt och glädje när det flyter! Och hundens samarbetsvilja är inget man har, det är något man förtjänar!

Vi brukar ibland skämta om tre olika typer av fel, lite av intern humor i ledarhundssammanhang. Antingen är det FF = förarfel, eller HF = hundfel eller IF = instruktörsfel och trots att man gärna skyller på hundfel är det skrämmande ofta förarfel. När man analyserat det hos sig själv och jobbar framåt har man vunnit mycket!

Middagen var som vanligt fantastiskt god och pausen nu efter fram till 19:30 känns välbehövlig. Sista passet för kvällen blir vårt första gemensamma dressyrpass och då ska vi ägna oss åt inkallning och det blir förmodligen ”kurra gömma”-inkallning, att någon håller hunden, föraren springer och ropar på hunden och gömmer sig. Sedan släpps hunden som förhoppningsvis väldigt mycket längtar efter sin förare och kommer farande och möts av mycket glädje. Visst är jag nervös att lilla Flinga ska skita i mig och gå och beta i skogen istället =) Men vi får se hur det blir.

23:46: Nu är ännu en dag slut och vi ligger i varsin bädd och Flinga snarkar lätt medan jag bläddrar igenom nätet en sväng innan det är dags att blunda.

Kvällens dressyrpass var roligt och gick väldigt bra. ”Kurra gömma”-inkallningen gick som på räls och ingen hund övergav sin förare. Det gick till som jag beskrev tidigare, en instruktör höll hunden medan vi gick iväg, ropade på hunden en gång och sedan gömde oss i skogen. Sedan ropade man igen och instruktören släppte hunden. Eftersom våra hundar är olika individer hände lite olika saker men alla hundar hade bråttom att söka efter sina förare. Vissa hittade oss direkt medan andra fick leta lite. Flinga la in turboväxeln och hittade mig på en gång.

Sedan gjorde man samma sak igen men gömde sig på ett annat ställe. Alla hundar letade först på första gömstället innan de började söka på nytt. Flinga gjorde ett litet språng när hon upptäckte att jag inte fanns på samma ställe men sprang sedan rakt på! Jag kanske inte behöver säga att hon båda gångerna blev varmt mottagen =)? Och självklart filmades Flinga och jag men jag har inte vågat titta på det än =)

Vid kvällsfikat hölls en liten halvtidsutvärdering av kursen. Man brukar säga att tredje dagen innebär en liten svacka och det var vi väl alla överens om att det gällde både hundar och förare. Spänningarna släpper och man har fått många intryck vilket också jag märkte både på mig själv och Flinga under andra passet i hinderbanan. Som det kändes, att Flinga släpade runt på ett kylskåp i hinderbanan. Jag kände mig långsam och osmidig och hon kändes lite ofokuserad men vi försökte båda så gott det gick ändå och jag känner mig ändå nöjd med resultatet. Och jag som inte haft fungerande ledarhund på ett tag upptäckte muskler man glömt att man hade =)

Under utvärderingen framkom också önskemål om lite mer egen tid med sig själv och hunden. Även om programmet innehåller en massa fika-, lunch- och middagspauser känns programmet ändå av någon anledning lite späckat. Själv kanske jag inte känner att man behöver ändra programmet för att få mer egen tid men nu blev det så. Programmet imorgon möblerades om så att lunchen fördubblades och vi har nu ett fritidspass mellan 10–14 som man får använda som man vill. Vill man vila, kela eller sitta och snacka, eller träna något eget med sin instruktör och det kanske är bra. Vi kommer ju ha en hel vecka till på hemmaplan med bara instruktören sen och då finns ju obegränsat med tid. Hur jag och Flinga gör får vi se. Husse kanske lägger sig i hundkorgen och gosar en stund, försöker klara av det där träningspasset jag skjutit på flera dagar nu eller går en promenad, vi får se.

Men nu är den här dagen slut och åtminstone jag säger tack och god natt med en belåten känsla och hade jag inte varit så duktig så hade jag kanske ropat upp Flinga i sängen =) Men vi får snuffa mungipor och klia mage imorgon istället.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens[/tags]

Grundkurs 1 med Flinga del II

05:48: En klassiker, att vakna 40 minuter innan klockan ringer, min vanliga skräck för att försova mig. Flinga blev naturligtvis glad och var av den åsikten att en långpromenad till fiskmåsarnas skrik vore perfekt =) Men efter lite morgongos vid sängkanten och två ytterligare försök att komma upp lade hon sig i korgen en stund igen. Men det är ju ingen större idé att sova eftersom det skulle vara rena tortyren när klockan sen ringer.

08:37: Frukosten avklarad och det är märkligt hur hungrig jag är och hur gott det är när jag är borta. Hemma känner jag mig mest kräkfärdig på morgonen och inte hungrig förrän framåt kl11. Men här har man gått och laddat i ett par månader för att få äta färska hallon i filen och så finns det bara björnbär =)! Nu ska vi gå på en promenad till nästa fika och teoripass kl10.

12:40: Tiden går fort här och nu har ännu ett pass passerat. I förmiddags gick vi åter igen enskilda promenader och jag och Flinga fick ett litet dressyrpass med lite följsamhet och inkallning på kort distans utan koppel och platsliggning. Flinga ger en otrolig och snabb respons och utstrålar glädje och lite bus =) Husse måste jobba på att få henne lite närmare när hon sitter fot.

Straxt före första fikapausen kl10 var det så dags att bygga sele. Det är en trevlig känsla när man haft hund ett tag och selen blir sliten och välanvänd att få en helt ny alldeles blank. Då vet man att så kommer den inte att förbli särskilt länge =)

Efter fikapausen pratade vi om de kommandon vi använder till hundar i allmänhet och ledarhundar i synnerhet och det viktiga med att konsekvent använda kommandon. Hur vi förstärker de med röst och kroppsspråk kommer senare när vi ska prata om ledarskap och dressyrteknik.

Eftersom alla nu fått selar gick vi igenom hur man selar av och på sin hund. För oss som haft flera hundar var väl detta inget nytt men ämnet är inte så basic som det kan låta. Det handlade lite om att ha kontroll på sin hund och sela på och av på ett för hunden bekvämt sätt så att selen av misstag inte blir förknippad med något dåligt eller smärtsamt. Hur man ska hålla selen för att inte göra hunden illa när man trär på och av selen. Det är väl inte exakt så jag själv gjort genom åren =). Dessutom pratade vi om den vita käppens användning när man arbetar med ledarhund, att man kan ha käppen i höger hand men inte framför sig för att inte störa hunden. Käppen kan man använda för att göra omgivningen och trafiken mer uppmärksam och ha som hjälp för att kontrollera om hunden stannar för något hinder eller om man vill kontrollera att den står rätt vid en trappa eller trottoarkant eller övergångställe.

Men nu är det åter två timmars lunchpaus innan det är dags att sela på våra nya hundar för första gången och prova gå lite enkel landsväg. För våra två förstagångsförare måste detta vara ganska stort även om de varit på en infokurs och fått prova att gå med hund så är det ändå nu först på riktigt. För mig är det väl inte stort på det viset, men nytt. En ny hund med sitt eget sätt att jobba på och en ny hunds signaler att känna av. Jag är nog mest nyfiken på att känna hennes arbetsglädje och se hur hon arbetar. Ännu så länge har vi bara klämt varandra lite på pulsen, men det är nu det börjar så smått på riktigt. Redan imorgon kommer vi att börja gå hinderbana.

18:42: Nu är det kväll och bara ett pass kvar. Eftermiddagen gick rasande fort. Kl14 var det så dags att sela på Flinga för första gången. Promenaden bestod bara i en kort landsvägssträcka längs vägen till Almåsa och tillbaka. Under vägen fanns en bänk hon fick söka upp och där justerade vi selen ytterligare innan vi vände hem igen. Själva fenomenet att gå med ledarhund var så klart inget sensationellt på det viset. Men det var roligt att äntligen komma igång med henne och hon var en ganska ivrig tös som jobbade på bra framåt och följde vägkanten väldigt nitiskt. Längs vägen mötte vi andra kursdeltagare och fick på så vis lite extra störningsträning på köpet men det gick så klart galant även det.

Klockan 15 var det åter dags för fikapaus och därefter hölls ett teoripass om hundens vardagliga beteende och stress. Det handlade lite om hundens ursprung och lite om det vanliga beteendet när hundar hälsar på varandra och oss och vad som är stressframkallande för våra hundar och hur vi motverkar det. Inga nyheter direkt annat än att det åter igen känns väldigt bra att få stöd i min filosofi om att hundar inte behöver leka med var och var annan hund man möter. Man delar inte den där åsikten med så många hundägare som tycker att ”hunden måste få vara hund”, vad man nu tror att man menar med det. Samma gäller att kasta pinnar och bollar och det stressande i det.

Sedan pratade vi slutligen om taktil beröring, hur vi klappar våra hundar och var på kroppen och att det med forskning är påvisat att det är lugnande och avstressande.

Slutligen fick vi berätta om vår dag och vad vi hade gjort. Eftersom vi ännu inte gör något gemensamt utan allt är enskilt kan det vara lite intressant att höra även om man inte kan jämföra på det viset.

Nu har vi ätit middag och jag känner mig faktiskt lite överfull på ett sådant sätt att jag nog kommer avstå kvällsmackan. Något gym som jag hade tänkt blev inte av efter middagen så det får bli ett nytt försök efter kvällens sista programpunkt som börjar om ca 40 minuter.

22:22: Nu har lugnet åter sänkt sig över nejden, Flinga sover och jag gäspar! Sista passet var mera promenad i sele och vi gick runt området för att få markera lite trappor men lite känns det som att det går som en dans. Jag ser mera fram emot hinderbana och dressyr vilket kommer mera imorgon. Innan vi gick till kvällsmacka och kaffe gick vi dock hinderbanan en gång fastän den var tom på hinder. Allt för att Flinga imorgon ska känna igen vägen.

Trots att det inte är särskilt varmt eller soligt tycker vi båda att det är ganska svättigt. Flinga flåsar och det rinner längs ryggraden på mig, och hade det inte varit för att jag avskyr begreppet ”kvavt”, så hade jag sagt att det är det =)

Kvällsmackan var god men påfyllning på redan full mage, och behöver jag säga att jag inte orkade släpa mig till gymmet efter programmets slut? Jag känner mig dålig men alldeles för seg i huvudet för att tagga upp för att springa eller simma. Så jag flyttar på det lite till. Det kommer sluta med att jag släpat träningsväskan i onödan och får slita igen det hemma sen…

Nu tror jag att jag ska lägga kudden i fotändan av sängen där Flingas hundkorg står så att jag kan klia henne när vi somnar =)

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens[/tags]

Grundkurs 1 med Flinga del I

12:37: Jag är framme på Almåsa Konferens ute i Väster Haninge. Fint väder men lite blåsigt. Jag har installerat mig på rummet och satt mig ner en stund och försöker få stressen ur kroppen. När jag ska ut och resa, långt eller kort blir jag alltid så spattig och rädd att jag ska glömma något viktigt. Nu är det ju så nära hem att det inte skulle vara någon katastrof men beteendet är tydligen detsamma =)

Om 20 minuter får vi lunch kl13 och kl14 är det samling. Först kl15 får vi träffa våra nya hundar.

16:00: Vid 14-tiden när vi ätit lunch och haft presentation och samling fick vi gå till våra respektive rum dit våra instruktörer kom med våra hundar! Därefter tog vi en promenad i koppel med instruktören och fick sedan åter gå till våra rum och ägna oss åt våra nya hundar. Där är vi nu, jag och Flinga! Jag deltar i ett möte via Skype och Flinga ligger vid mina fötter. Ibland när någon går förbi utanför reser hon sig och vandrar runt och piper lite men kommer snart till ro igen.

21:48: Nu är första dagen avslutad. Kl17 serverades middag och därefter fritid fram till 19:30. En del av den tiden spenderade jag i konferensanläggningens gym men det kändes inte helt fokuserat =). 19:30 tog vi åter en kort promenad enskilt med våra instruktörer och hade lite kontaktövningar, höger och vänster om, fot, lite linförighet och inkallning i koppel. Kl20 var det samling för sista passet inklussive kaffe och macka. Då fick vi presentera våra hundar vilket ju är nästan lika svårt som att berätta om sig själv, speciellt bara efter några timmar tillsammans.

Men Flinga verkar vara en glad och aktiv hund med egen vilja, men verkar väldigt lyhörd och lättlärd och ivrig att visa hur duktig hon är. Det var inte svårt att snabbt tycka om henne och se fram emot att jobba med henne.

Man kan tänka att man blir rutinerad med åren och Flinga blir min femte ledarhund. Men ändå känner man sig på vissa sätt som en nybörjare varje gång. Att lära känna en ny individ och att glömma förra hundens för- och nackdelar för att inte göra den nya hunden orättvisa. Och att på nytt ställa sig frågan vad det är för hund jag har, vad som krävs av mig för att hon ska förstå vad jag vill, är nog den stora utmaningen.

Nu när Flinga gått sista kvällspromenaden och jag sitter i sängen och skriver, satt hon först framför mig och tittade, slog lite med tassen och frågade efter nästa punkt på programmet =) Men nu tycks hon ha förlikat sig med ödet att dagens roliga är slut och lagt sig med en suck på golvet nedanför sängen. Ja, först efter att ha försökt hoppa upp med framtassarna på sängen, men jag tyckte att vi kunde vara lite duktiga åtminstone ett tag =) Men jag tvivlar inte på att hon kommer kunna slappna av inatt för att ge järnet imorgon igen =)

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Almåsa, Almåsa Konferens[/tags]

Rånö 2011 bilder

Nu har vi lagt ut bilder från vår semester på Rånö. Som vanligt tog det lite tid, men inte nästan ett år som det tog för att få ut förra årets bilder =)

Jag kan verkligen varmt rekommendera den här ön för er som vill spendera lugna dagar i skärgården. Hyra hus, tälta eller ligga med egen båt. Nu längtar vi redan till nästa år, bara 50 veckor kvar :P

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Funktionshindrade och bemötande

Det är väldigt lätt att prata om andras bemötande mot funktionshindrade och det är så klart ett stort problem som behöver arbetas med, genom information och åter information. Oavsett vilket funktionshinder vi har har vi väl alla varit med om att ”hon i kiosken”, affären eller vart som helst frågar din ledsagare, assistent, anhörig eller kompis, ”vad vill han ha att dricka?” och liknande. Ute på stan i mötet med människor tar tyvärr de flesta omvägar runt en funktionshindrad för att man inte vet vad eller hur man ska göra och de som ändå tar mod till sig kan ofta på grund av okunskap göra lite galna saker. Det kan vara om man ber någon om hjälp att hitta den rätta vägen, tar tag längst fram i käppen och drar än fram eller bara går iväg före och försvinner då för en som exempelvis är synskadad.

Och att ta kontakt av ren nyfikenhet eller gediget intresse kan säkert också vara svårt. Jag har en bekant som i ungdomsåren stod och väntade på en tunnelbanestation och plötsligt märker han att någon står ”för nära” och känner att vederbörande tittar på honom lite för ingående. Plötsligt, utan ett ”hej” eller ”ursäkta får jag fråga en sak” frågar människan ”hur blev du sån?” Min vän som än idag är rapp i käften svarar ”hur då,sån menar du, bög, blind eller vänstervriden?” Det blev inget förtydligande från den undrande medmänniskan och det kan säkert bero på flera saker. Antingen var vederbörnade provokativ och fick svar på tal, fast mer troligt nyfiken, undrande över synskadan, hade kanske aldrig träffat eller pratat med en synskadad förut. Och plötsligt kan människor glömma hur man tar kontakt på ett normalt sätt. Kanske är det så enkelt som att man är van vid att skapa ögonkontakt och därefter är det lättare att säga ”hej”?

För oss ledarhundsförare finns andra problem. Det vanligaste är att människor klappar våra arbetande hundar. Först och främst kan man kanske ifrågasätta det kloka i att klappa en vilt främmande hund man inte känner. Men det finns säkert flera förklaringar även på det. Samma här, man kanske inte vet hur man ska inleda en kontakt och väljer som många av oss gör, den enklaste vägen och bara klappar hunden. Att hunden inte ska bli störd med vita selen på sig kanske man inte har den ringaste aning om, eller att den även kan arbeta och befinna sig under ett kommando, att till exempel ligga stilla även utan selen på. En kontakt från en människa bryter då det tillståndet. Men det ska man vara ganska insatt i hunddressyr för att ha möjlighet att förstå.

andra problem ledarhundsförare ofta träffar på är taxichaufförer som kör färdtjänst. Att man försöker ta hunden ifrån föraren för att sätta in den i kombiutrymmet, eller när resan är slut, öppnar luckan och lockar på hunden så att den okopplad och utan kontroll hoppar ut i en trafikerad miljö med risk för livet.

Historierna är ruskigt många men det är egentligen inte dem det här inlägget ska handla om. Problemen ovan handlar om okunskap och ibland människor som inte tänkt färdigt innan de handlar. Det finns det metoder för, åter igen information. Och hur man kan sprida information idag, handlar inte heller det här inlägget om.

Istället vill jag fundera lite över hur ”vi” funktionshindrade, rörelsehindrade, synskadade, ledarhundsförare med flera bemöter denna hjälpsamhet som kanske ibland blir lite avig och tokig.

För grunden för mitt resonnemang är att ni där ute inte är onda, taskiga eller dumma. Ni som ingriper när någon ser vilsen ut eller stöter på oss i tjänsten eller bara vill säga ”hej” och fråga om hunden gör det ju av nyfikenhet och hjälpsamhet och det enda ”fel” ni oftast begår är att inte veta allt, och vem gör det?

Men problemet är att detta ofta från ”oss” bemöts med ilska och spydigheter och det är så vanligt förekommande. Egentligen kanske det inte är så konstigt. En funktionshindrad som stöter på dumhet eller dumhet lägger till dem en efter en som ett sammanhang och upplevelser, trots att det oftast alltid är nya människor som ”begår” dessa dumheter. För varje gång vi upplever ”å nej, inte nu igen” så är det en ny människa vi möter som inte gärna kan lastas för allt vi fått uppleva.

Därtill kan det finnas en grund i bitterhet och sorg över sitt eget handikapp som är orsaken till att ”jag alltid hamnar i den här situationen”. Utan rullstolen, käppen eller hunden, hade jag varit som vem som helst och sluppit hjälpen med att handla, inte kunna gå vart jag vill, inte kunna flörta med vilka tjejer jag vill och… ja man kan fortsätta hur långt som helst.

Jag minns tidigt från min ungdom hur en kille som saknade båda armarna men ändå var duktig på att simma, bad folk fara och flyga med all sköns svordomar som svans till alla och en var som bara sa ”vad duktig du är, hur kan du…?” En annan blind kompis var alltid så förbannade på folk som ”inte flyttade sig” och svepte hårt och brutalt med käppen över folks ben. När jag lite fint påpekade att inte ens seende hade ögon i nacken, möttes jag av muttrande svordomar. Men jag skämdes alltid väldigt mycket. Visst kan det vara lätt att tappa orienteringen om man ”kommer ur spår” på grund av människor som står där man brukar gå. Det är faktiskt ganska lätt att gå vilse och förlora sig om man inte får följa invanda streckor, speciellt med hund.

Och som ledarhundsförare skäms jag inte sällan i andra ledarhundsförares sällskap. På en restaurang där man gladeligen satte upp vår ledarhundsdekal för att visa sina övriga gäster att ledarhundar var väldigt välkomna, hade vi alldeles nyligen våra hundar med oss. En servitris hjälpte då en hundförare att fixa plats för hunden så att det skulle bli så bra som möjligt, och innan hon återvände till sin post klappade hon hunden helt hastigt. Hur orden sedan föll kan jag inte svära på, så jag väljer den snälla varianten ”klappa inte hunden!” Tonen framkallade den där känslan, att om jag hade haft en teoretisk möjlighet att ta livet av mig där och då,, så hade jag förmodligen gjort det, för gud vad jag skämdes och blev ledsen…

Visst, servitrisen gjorde fel, men av okunskap. Det hade funnits tusen andra sätt att säga det på som varit trevligare. ”Ledarhundar med selen på är i sjänst och då ska man inte röra dom för att inte störa” sagt tillsammans med ett leende och en trevlig ton. Genom ett otrevligt bemötande och genom att idiotförklara flickan, skämde föraren inte bara ut sig själv och oss andra, utan även servitrisen inför gäster i närheten.

När nästa servitris, som dessutom var ny på stället, kom med maten var hon duktig och frågade om hon fick klappa hunden. Fick bara ett argt ”nej” till svar och på frågan ”varför?” inget annat än samma sura ton ”den arbetar..” tillbaka. Således en som ”gjorde fel” och en som gjorde helt rätt och frågade, men samma bemötande.

När våra hundar ska åka med oss i färdtjänstkörningar har vi rätt att beställa bilar med kombiutrymme. Det är inget krav, men en rekommendation att kombiutrymmet då är tomt på utrustning för att hunden ska få plats och inte riskera att skadas mer än nödvändigt vid en hastig inbromstning eller kollition. Samtidigt har taxibolagen samma ”krav” på sig att vara bestyckade med bilbarnstolar och eller kuddar för att kunna köra våra små. Att då som chaufför få en ganska ordentlig utskällning för innehållet i sitt kombiutrymme är då kanske inte helt okomplicerat. Det är inte rimligt att varje chaufför ska veta just varför kombiutrymmet bör vara tomt och det är väsentlig skillnad på bemötandet ”är du snäll och flyttar barnstolen till baksätet, jag kan hjälpa dig” mot ”den där kan ju inte stå där, det fattar du väl?” Nä, han kanske inte fattar det och vems är felet?

Så hur ska man då göra? Jag känner inte likadant, varför vet jag inte. Men jag kan förstå mina funktionshindrade medmänniskor som bara känner ”INTE JÄVLA NU IGEN! när — som man upplever det — alla klappar hunden, varenda taxijävel är full av skit och inte en jävel flyttar på sig, dom bara rusar fram över käppar, hundar och rullstolar. Inte fan finns det några ramper, hissjäveln är trasig eller nedpissad eller huserar något knarkande avskrap och hela jävla världen hatar mig!

Jag vet bara hur jag gör, hur jag försöker tvinga mig att tänka. Varje gång jag möter någon ny, rensar jag sinnet, börjar om på ny kula, tänker, att den här människan kan ju inte veta. Den kanske aldrig har pratat med, träffat eller ens sett en blind med ledarhund förut och när taxichauffören kommer fram med tomt kombiutrymme till en barnfamilj möts vederbörande av ”va fan!” utrustar sin bil med stol och kommer till en körning med ledarhund och möts av samma ”men va fan!” Enligt principen hur man än vänder sig sitter häcken ändå där den sitter liksom!

Jag brukar tänka att irritationen inom mig bara är min skit och nästa gång jag öppnar munnen för ett nytt bemötande, blir det avgörande för den här nya människans kanske första kontakt med en blind och därmed för alla framtida möten mellan den människan och andra blinda. Det är inte bara mig jag förstör för således om jag har ett otrevligt bemötande. Dessutom, nästa gång kan det vara jag som behöver hjälp och då kommer den personen inte att ingripa.

En del funktionshindrade kan då säga att varför ska jag alltid vara trevlig? Varför ska jag alltid gå runt som en levande informationskampanj eller jävla reklampelare? Jag har det jobbigt nog som jag har det utan att vara någon jädra missionär på pilgrimsfärd! Och visst kan det vara så. ”Vi” måste också kunna få ha dåliga dagar och få vara ifred. Men det är ändå en väldig skillnad på att vara otrevlig, enbart korrekt eller direkt trevlig. Och man måste kunna vara trevlig på ett vardagligt sätt, annars har man mycket att arbeta med med sig själv. Och vi kräver ju att andra ska vara trevliga och tillmötesgående. Skulle ett funktionshinder då ge ett extra privilegium att vara sur och otrevlig?

Och jag tror att mitt sätt att bemöta sådana här situationer är det rätta och det grundar jag på vardagliga studier. De första 14 åren i mitt liv hade jag ganska tät kontakt med andra synskadade via skola, läger och annat. Sedan tröttnade jag och försvann ut i pereferin i många år tills jag råkade få ett sådant jobb där jag både arbetar med och har vardaglig kontakt med funktionshindrade. Så de senaste 6 åren har det varit svårt att komma undan. Och jag ser tydligt vilken attityd som ständigt skapar konflikter och bråk, hur en sur, bitsk och nedlåtande ton eller kommentar genast vänder taggarna utåt även på andra människor — självklart!

Jag hamnar aldrig i sådana lägen. Om kombiutrymmet innehåller grejer, frågar jag ”kan du vara snäll att..” ”jag kan hjälpa dig”, 2för att hunden inte ska göra sig illa om någon kör på oss” etc. Just det sista har jag lärt mig att det är skillnad på att säga ”om någon kör på oss” istället för som en del säger ”om du kör på någon”. Effekten för hunden är densamma, men budskapet till chauffören är väldigt olika.

Om någon klappar hunden kan jag säga, att man ska inte klappa hunden när den arbetar för att den då kan bli störd. Och på en fråga om man får klappa, kan jag beroende på vilken typ av hund jag har, och i vilket läge det sker, ta av selen och låta människan hälsa på hunden. Det ger mig en minuts tid att prata och förklara saker om ledarhundar som den här människan annars skulle missat. Ibland har jag inte tid för att mitt tåg går eller för att lusten saknas och då är det skillnad på att säga ”absolut inte” mot att säga ”tyvärr just den här gången hinner vi faktiskt inte”. Denna text gav mig dessutom en idé till ett visitkort jag snabbt utan vidare prat kan ge till en sådan människa, där det kort och gott står ”Vill du se ledarhundar i arbete?” och en länk till min Youtube-kanal. Då behöver jag inte stanna och prata men kan glädjas åt att personen som verkat så nyfiken kan gå hem till sin dator och lära sig allt om ledarhundar i tjänst!

Så hur ska du som träffar en ledarhundsförare göra om du undrar något? Jag själv skulle uppskatta om du bara sa ”ursäkta, får jag fråga en sak?” och kanske rörde lätt vid min arm så jag förstår att det är mig du pratar med.

Egentligen är det bra att ha för vana att aldrig klappa en okänd hund utan att fråga ägaren, oavsett om det är en tjänstehund eller vanlig sällskapshund. Rent teoretiskt kan en sällskapshund vara farlig, om den står kopplad ensam utanför en butik och väntar på husse eller matte eller om en hund är lite mer vaktig och du närmar dig den och dess ägare och bara stoppar ner en hand.

Våra tjänstehundar bits naturligtvis inte. De tränas inte för skydd vilket skulle vara helt galet med tanke på hur vi arbetar med våra hundar. De är snälla som kor och kan möjligen slicka ”ihjäl” någon. Men när man klappar hunden, kan man som jag skrev tidigare, bryta koncentrationen eller ett givet kommando. Hunden kan då tappa fokus tillfälligt. Men händer detta ofta kan hunden få för sig att man ska hälsa på alla och då förstör man hundens arbete och går det tillräckligt långt måste hunden tas ur tjänst.

Och hur gör vi funktionshindrade då, närman upplever att världen är full av idioter och alla bara dras till mig? Det låter hemskt att säga det och många av mina likar kommer tycka grymt illa om mig. Men börja med dig själv. Tänk att varje människa du möter är ett nytt möte och att han eller hon knappast kan lastas för allt du fått uppleva. Orkar du inte gå runt och vara en levande reklamkampanj, så finn metoder för att vara trevlig och bemöt dina medmänniskor med respekt utan att ständigt behöva ge allt. Det finns dagar då jag vill och skulle orka informera hela världen och det finns dagar då jag bara vill sitta där på bussen, vänd ut mot fönstret och vägen och bara vara ifred. Men det finns trevliga svar även sådana dagar.

Något man också kan behöva tänka över, är hur man tackar nej till hjälp. Jag tror att många speciellt med synnedsättning missar mycket i kroppsspråket och så även jag. Men jag brukar åtminstone försöka förmedla ett leende kopplat till orden ”tack så jättemycket men det går bra, jag ser mer vilsen ut än vad jag egentligen är” vilket brukar vara min favoritreplik. Den lättar lite på spänningarna så att människan som kanske kämpade en stund för att ta mod till sig tycker det var värt besväret och gärna gör om det i framtiden och kanske tänker ”inte bara blind, lite humor också!”

Och främst, när ni surar ihop och fräser åt och avvisar en människa, är det inte bara för en person det förstör. Jag vet att man själv och andra mår så mycket bättre att gå ur ett lyckat möte om det så är en kort replik och leende på en buss eller något annat, medans man kan få en hel dag förstörd av att bli utskälld eller själv tappa humöret på någon. Dessutom är jag rätt övertygad om att det får ringar på vattnet. Ibland kanske små till en början. det räcker med att flickan på restaurangen får ett bra bemötande. Hon behöver inte få klappa hunden, men väl en bra förklaring så kommer hon att föra det vidare till vänner och bekanta och nästa gång möts man av ”jag har hört att man inte ska klappa hundarna när de har selen på?” Det är sådana som hon som fört det vidare om hon blivit väl bemött. Vad hon får med sig i omvänt fall är ganska givet — 2närma dig den där om du har en fakirs läggning” =).

Skriv gärna en kommentar med dina tankar och upplevelser!

Vill du se ledarhundar i arbete?

[youtubechannel channelname=”joakimnomell” numvideos=”3″ width=”560″ showtitle=”Yes”]

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Bemötande, Attityd, Attityder, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, restaurang, Servitris, Taxi, Taxichaufför, Färdtjänst[/tags]

Hemma igen

Så var man hemma igen och allt har återgått till sin vanliga lunk igen. Och det var inte bara trist och elände att komma hem. Det var tråkigt att lämna skärgården men på sitt sätt skönt att vara hemma igen. Framför allt är det väl ytan och det rinnande varm- och kallvattnet man saknar. Stugan vi hyrde i år låg förvisso väldigt nära vattenkranen vilket gjorde att bäranddet inte blev så jobbigt som det brukar.

Andra år brukade möjligheterna till renlighet störa mig. Det finns en gemensam duschanläggning en bi bort men den har vi bara praktiserat ett år. Det var så dåligt tryck i vattnet att det inte gick att tvätta håret. På senare år har vi börjat hyra bastun och nu i år blev det varje dag i veckan. Där finns en bra dusch och ett helt hav =)

Annars blev hela semesterveckan väldigt lyckad. Vi fick till en väldigt bra packlista så att inget glömdes. För två år sedan när vi var på Gotska Sandön noterade vi andra som packat i plastlådor med snäpplock och i år provade vi samma lösning för maten. Lådan är förvisso ganska stor och blev tung även på pirra, men ett bra kolli att bära.

Annars var en vecka rent allmänt för lite, men framför allt för kort för att hinna börja sakna bekvämligheterna hemma och TV och dator var bara skönt att slippa. Men nästa år blir det en bättre lösning för det mobila bredbandet så att det går att surfa från mobilerna, lägga upp bilder och blogga etc. Man kanske kan tycka att man borde göra sig fri även från sådana måsten om man nu vill vara ledig från TV och datorer, men ett visst beroende lider vi nog alla i familjen av. Det har liksom blivit integrerat i levnadssättet och numera använder man ju mobilen till precis allt. Förutom att publicera bilder på Facebook och skriva blogginlägg, vill man ju kolla nyheterna och vädret, leta efter recept till kakan och pajen och roa sig på kvällen med att läsa om huggormar och bålgetingar på Wikipedia =). Men inte minst ha möjlighet att lyssna på musik och radio. Våra kamrater tog med sin lilla Squecebox, men det blev inte mycket av den varan eftersom vi mestadels fick GPRS-hastighet som bäst. Och så fort det blev lite molnigt, ingen mottagning alls.

Så nu sitter vi här, barnen leker och har nog saknat sina rum, TVn är faktiskt avstängd, tvättstugan går för fullt och man funderar åter igen vad man ska laga till middag.

Med bara en vecka kvar på semestern finns inte mycket att göra. Pengarna är helt slut och utan pengar kommer man inte långt. Annars hade nog en kvällstur med skärgårdsbåt med middag ombord känts ganska bra =).

Jag har börjat tänka på min nya hund jag får träffa om exakt två veckor idag. Det känns väldigt spännande, som om det var ganska nytt. Men å andra sidan har jag inte haft en fungerande ledarhund på ganska länge och jag ser fram emot att åter igen få leva det liv med de fördelar en bra hund innebär. Att åter få åka på kurs och inspireras och lära känna en ny individ ska bli väldigt spännande. Den här gången blir det ju också en ny instruktör som jag ska få arbeta med.

Men hur som helst så var det en fantastiskt skön vecka ute på Rånö även i år och som vi sagt så var det nog ett av de bättre åren. Barnen aklimatiserade sig väldigt fort och bra när vi kom fram och trots att inte alla såg fram emot veckan ute i ödemarken hördes inga klagomål under veckans gång. Bara en dag förekom bråk och sura miner. Vi fick också väldigt mycket hjälp av våra stora barn i år, ett tecken på att de håller på att bli stora. Hjälp med både packning, barnpassning och städning när det var dags att lämna stugan. Nu tror jag ändå alla ser fram emot nästa år då vi provar Rånö en vecka tidigare och en ny stuga vi inte bott i tidigare.

[tags]Semester, Barn, Sommar, Ledarhund, Ledarhundar[/tags]

Flaskpost från Rånö del VII

Så var det hemresedag. Packningen är packad, stugan städad och nyckeln återlämnad och båten stävar nu över Mysingen mot Nynäshamn. Igår när vi avnjöt vår sista bastu och bad för det här året kände vi alla hur vi inte ville åka hem.

Det blev lite stressigt på slutet med packningen och vi blev klara på minuten. Inte för att det var stressigt på något vis och dessutom var båten väldigt sen på grund av mycket passagerare och packning.

Nu när jag kommer hem har jag en semestervecka kvar och det känns ganska bittert. Det är två veckor kvar tills min hund Flinga kommer och det ser jag fram emot. Ska försöka hinna träna väldigt mycket tills dess.

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Flaskpost från Rånö del VI

Idag är sista dagen före hemresa och den börja bra efter en lugn och skön natt och jag kände mig verkligen utvilad. Varje morgon har telefonen väckt mig av ett företag som vill sälja brandskydd som haft för ovana att ringa mig mellan 08.30 och 09.30 varje morgon. Igår kväll slog jag om telefonen till flygplansläge för att slippa det även denna morgon. Vet inte varför jag inte kommit på det tidigare =)

Efter frukost tog vi en promenad till affären för att handla frukost till i morgon och passerade receptionen för att boka nästa års vecka på Rånö. Det blev vecka 29 och andra stugor. Betydligt fler än förra året har kommit på att boka stuga ett år innan. För att få den stuga och vecka man vill ha får vi boka 2013 i vår.

Vädret är idag lite mulet och blåsigt men solen tittar fram och det är väldigt skönt ute. Regnet man hotat med hela veckan lyser fortfarande med sin frånvaro.

Under eftermiddagen har några badat och andra läst och efter middagen började vi packa så smått inför hemresan i morgon. Kl8 hade vi vår sista bokade bastutid och då var det skönt att få tvätta håret.

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Flaskpost från rånö del V

Nu är det fredag och bara idag och i morgon kvar innan hemresedagen är här och det märks. Barnen är retliga och uttråkade och själv börjar jag tyvärr mot min vilja känna mig lite rastlös. Fast egentligen vet jag att väl hemma igen kommer allt gå i sina vanliga spår igen och samma rastlöshet och längtan efter att göra roliga saker kommer att infinna sig bara efter ett par dagar. Det är en sådan där känsla att man inte tycks vara nöjd med något vad man än gör och vart man än är.

Men det är tråkigt att känna och märka att barnen inte verkar ha så roligt och det är lätt att känna sig misslyckad och hopplös. Är man hemma är man tråkig och ”alla andra” gör saker med sina familjer. Och gör man saker är det långtråkigt och de längtar hem. Och kanske är det svårt att klandra de när man tycks känna lite lika själv!

Men jag vet från tidigare år att det brukar börja kännas så här när veckan närmar sig mot sitt slut. Och ännu mer frustrerande att man inte riktigt tycks kunna njuta av tiden till dess slut utan man börjar packa i sinnet redan dagar innan det är dags. Men det är svårt att känna sig glad när barnen gråter och bråkar!

Nu på förmiddagen har folk vilat, läst och spelat. SMHI hotade med stora mängder regn idag men nu har prognosen ändrats. Istället är det mulet och blåsigt och bara regn hade stämt bättre med hur jag känner mig.

På eftermiddagen gick några ut i skogen och plockade blåbär och det resulterade i 1,5 liter som vi använde till en blåbärspaj nu ikväll. Ingen var direkt hungrig efter en sen lunch och klockan åtta hade vi vår bokade bastutid. Jag uppskattar de där besöken i bastun väldigt mycket för man hinner aldrig känna sig oren trots att man kanske inte tvättar håret varje dag. Ett bad i havet och en timme i bastu räcker långt.

Nu är klockan efter 11 på kvällen och samtliga barn har börjat somna in efter en kväll där de åter igen haft svårt att varva ner. Men nu när lugnet äntligen sänkt sig kan man skriva dagens blogginlägg och dricka en kopp té för att själv varva ner.

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Flaskpost från Rånö del IV

Den fjärde dagen har passerat och den har inte varit så olik de andra dagarna.Vaknade ganska självmant före kl9 och intog trappan med kaffe och telefon för att läsa mail och kolla nyheterna. Jag har i alla fall konstaterat att den externa antennen på min Ericsson W21 3G-router är GSM-antennen och borde således gå att förlänga eller ersätta med en bättre antenn som kan placeras uppe på ett tak eller liknande. Just här finns ju ingen affär som har 3G-antenner så det får jag undersöka när jag kommer hem och bli något för framtida behov. Bristen på fungerande internet är faktiskt ganska störande.

Efter den sedvanliga promenaden till affären för att köpa det mest nödvändiga landade vi på klipporna medan barnen badade. Regnet SMHI hotade med infann sig aldrig, i alla fall inte just här och solen sken mestadels.

Efter en liten lunch läste jag lite bok. Jag är ingen som direkt gillar att ligga stilla på en strand eller klippa för att sola. Jag blir snabbt rastlös och med barn i vattnet blir det ändå aldrig helt avslappnat. Dessutom, tycker jag det kryper på mig hela tiden och min getingfobi är inte av den ringa typen =). Stranden har dessutom det onda med sig att Bromsar trivs där och det gör jävligt ont att bli biten av dem =)!

Idag hade vi bestämt att det var dagen för besök på Rånö Källan, södra skärgårdens absolut bästa sjökrog! Det var nog första av de hittills fem åren det besöket inte skedde på onsdagen, vad det nu spelar för roll =). Därför hade vi bokat vår dagliga bastu kl16 istället för att vara rena och fräscha till restaurangbesöket. Lite irriterande är det när man bokat bastubryggan en timme och andra ändå använder den som allmän badplattform. Själv tycker jag det är en oskriven regel att man låter de som bastar vara ifred där. Och just idag satt folk på klipporna runt bastubryggan och andra badade från den.

Vi hade bokat bordet till kl18 och vädret fortsatte vara perfekt. Jag tycker stället är så grymt soft av flera olika skäl. Framför allt har de god mat, men också en soft attityd och barnen kan hämta glass och leka på gräsmattan och stranden mellan rätterna. Dessutom, att sitta i fint väder på ett stort trädäck gör att både mat och öl blir 100 gånger godare än på andra platser.

När vi ätit upp försvann barnen ner till bryggan och vi drack upp och betalade.När vi kom ner till bryggan badade våra tre stora barn och vi hade några roliga minuter när de skulle fiskas upp ur vattnet. Men just den bryggan där vi legat flera gånger med egen båt och jag känt sån innerlig lycka kom så klart saknaden som ett brev på posten. En familj i en segelbåt som antagligen varit uppe på Rånö Källan och ätit tog sin båt och puttrade iväg. Det kändes extra fel och tomt att istället gå upp för grusvägen.

När vi kom tillbaka till stugbyn satt vi en stund på stranden medan de två minsta badade men snart blev myggen allt för påträngande och vi intog stugorna igen.

Nattningsprocessen blev lång och utdragen och någon vuxenstund ute blev det inte just idag. Nu när barnen en efter en somnar in och brasan brinner i den öppna spisen, passar jag på att dricka mitt té och blogga det här och Maria läser sin bok, något hon sällan har ro till dagtid. Själv skulle jag kunna bo i en sådan här stuga och inte göra annat än att läsa och njuta av tystnaden.

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Flaskpost från Rånö del III

Tredje dagen ute på Rånö har bjudit på bäst väder hittills. Sol och bad och klippor med en avslutning med grillning på stranden och bastubad utan barn. Nu när alla ligger till sängs och brasan är tänd och tét står till sig känns det skönt.

Det händer inte så mycket här ute så det finns egentligen inget att berätta. Igår hade jag och Maria ärtkrig med Denise och Jesper och det var grymt roligt! Jag tänkte mig en upprepning idag i större skala och blanda in även den andra familjen men de bangade =). Så idag har fred präglat tillvaron.

Jag börjar äntligen få ordning på min dygnsrytm vilket känns bra. Att börja gäspa vid halv elva och känna trötthet och vakna ganska självmant före halv nio som idag och kunna sitta en stund på trappan med en kopp kaffe innan någon vaknat. Hela stugbyn låg i fridfull tystnad. Det enda felet med det här är att jag egentligen vill uppleva det på en båt. Att få somna till ljudet av kluckande skrov och vakna och kunna sitta på däck och njuta av de första solstrålarna.

Idag när vi gick till affären för att handla det mest nödvändiga låg jag en stund på bryggan och fantiserade som så ofta om en stor båt, inredd för att bo i. Synd att man inte har tron på reinkarnation så att det skulle kunna hända i ett senare liv. Jag kanske istället borde lägga ner energi på att vara mer nöjd med det jag har?

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Flaskpost från Rånö del II

Det är verkligen skönt att vara här. Nog för att jag just inatt sovit illa och vaknat flera gånger av att fingrar och armar domnat eftersom det är brist på huvudkuddar, men jag kände mig ändå utvilad när jag vaknade i morse. Barnen är fortfarande glada och ärtkriget fortsätter direkt efter frukost. Slangbellorna byggda av ballonger och toarullar är fruktansvärt bra vapen och är alldeles för farliga för att skjuta på annat än materiella saker. Ärtrören duger bättre att skjuta på varandra. Det gör ändå tillräckligt ont =)

Jag saknar vår båt. Detta är andra året vi är här utan den. 2009 när vi hade vår Windy med oss låg den mestadels vid brygan i stugbyn trots att det inte är tillåtet. Men man slapp gå flera kilmeter upp till naturhamnen och det kändes lyxigt att ha båten så nära och kunna gå till den. Gå ner och sätta på kapellet före kvällstét och lätt och nära för att ta en tur när vädret tillät.

En annan trist sak är den urusla mobila täckningen här ute. På ostsidan av ön där butik och restaurangen ligger är täckningen obefintlig och här på västsidan där stugbyn ligger är det mycket sporadisk täckning trots öppet vatten och enbart 7-8 distansminuter till Nynäshamn. Dessutom lär det stå en mast på Nåttarö som ligger söder om Rånö. För att kunna roa sig regniga dagar tog jag med en 3G-router. För att över huvud taget få liv i den fick den läggas utomhus på en bjälke under taket över uteplatsen och även då går bredbandet upp och ner som en jojo. Och inte är det operatörsberoende eftersom det är samma åtminstone med Telia och Tele2. Det är något som definitivt kan bli bättre här.

Enda stora händelsen denna dag var en promenad till lanthandeln för att köpa bröd och mjölk samt bastu på kvällen. Inget regn idag men mulet. Men på kvällen kom solen fram och det blev riktigt behagligt. Middagen bestod av ravioli och spagettiringar och det blir verkligen gott i sådana miljöer som denna. Framför allt uppskattar man enkelheten i att under så enkla former inte behöva spendera evigheter med att laga mat.

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Flaskpost från Rånö del I

SÅ VAR DET PACKAT, LARMAT OCH LÅST HEMMA OCH DAGS FÖR ÅRETS VERSION AV VECKA I SKÄRGÅRDEN. JAG TROR ATT ALLA HAR SETT FRAM EMOT DET FAST PÅ OLIKA SÄTT OCH MED OLIKA SÄTT ATT VISA DET. VISST HAR DET FÖREKOMMIT MUTTER OM ATT VARA BORTA FRÅN STAN OCH VÄNNER SÅ LÄNGE MEN IDAG PÅ DAGEN D FÖREKOM MÄRKLIGT NOG BARA POSITIVA MINER OCH ALLT FLÖT PÅ BRA.

I ÅR PROVAR VI EN NY METOD VAD GÄLLER MATEN. FÖREGÅENDE ÅR HAR VI NÄSTAN INTE SLÄPAT NÅGON MAT ALLS MED OSS UTAN KÖPT ALLT PÅ PLATS. I ÅR PLANERADE VI ALLA MÅLTIDER OCH KÖPTE MED OSS KONSERVER OCH EN DEL TORRVAROR OCH PACKADE ALLT SAMMANS I EN STOR PLASTLÅDA MED SNÄPPLOCK. ETT KLART STORT KOLLI MEN KOMPAKT OCH SMIDIGT ATT BÄRA JÄMFÖRT MED TIDIGARE ÅR DÅ VI SLÄPAT LÖSA FÖREMÅL OCH MAT I PÅSAR. Vi har också provat varianten att inte ta någon mat alls med oss och istället handla allt på plats vilket i en lanthandel blir ganska dyrt. Dessutom blir handlandet utan planering dyrt i sig.

Även i år fick vi hjälp att köra större delen av packningen ner till Nynäshamn vilket underlättade enormt. Väl i Nynäshamn var det bara att lasta ombord allt på skärgårdsbåten och det gick väldigt smidigt. Tyvärr blev det ingen egen båt i år heller på grund av alla problem jag har.

Annars har den första dagen förflutit helt normalt. Framme på Rånö hämtade vi ut våra stugnycklar, bokade bastu för hela veckan och handlade inför morgondagens frukost i lanthandeln innan vi gick mot stugbyn.

Sedan spenderades resten av dagen i en solstol trots att vädret större delen av dagen bara bjudit på ett lätt duggregn. Middagen bestod av spagetti och Felix färdiga köttfärssås på burk som är så underbart god. Det är märkligt hur så enkel mat intagen på papperstallrikar sittande vid ett lätt lutande träbord i duggregn kan kännas så lyxigt!

Som vanligt har barnen redan provat på alla veckans aktiviteter redan de första timmarna. Vi hann knappt landa innan pysslet åkte fram och de satt och byggde slangbellor av toarullar och avklippta ballonger och sedan åkte kartongen med gula ärtor och ärtrören fram. Ett krig i liten skala bröt ut och nu är gräsmattan full av ärtor, men trots att jag visste att det var roligt blev jag ändå förvånad över exakt hur kul så enkla leksaker är =).

Veckans första bastu ägde rum ikväll och trots att termometern visade 19 grader i vattnet bet det i skinnet och antingen är det något fel på termometern eller så har jag blivit badkruka deluxe värre än vanligt. Men det var inte bara jag som tyckte det kändes som 16 grader så jag lägger min röst på en trasig termometer =).

Och nu har vi avslutat dagen med té och bullar framför den öppna spisen och jag känner tydligt att just inatt kommer det inte bli svårt att sova!

Bilder från veckan kommer sedan publiceras under semestersidorna.

[tags]Semester, Sommar, Skärgård, Stockholms Skärgård, Mysingen, Rånö, Rånö Källan, Utö, Nåttarö, Nynäshamn[/tags]

Tillbaka till barndomens glada lekar

Om några dagar bär det ut i skärgården på en veckas semester och jag försökte komma på roliga saker att göra.

Här om veckan besökte vi Egges och Karins land och där byggde vi potatiskanoner, byggde av avloppsrör och med dem skjöt vi potatisar med hårspray som drivmedel. Det var väldigt roligt med vi blev fascinerade och häpna över kraften i potatiskanonen. Nu har jag varit på OKQ8 och köpt startgas för att prova med det som drivmedel istället men jag har inte hunnit prova ännu. Hårsprayen lämnade så mycket efter sig som förstörde gnistan och startgas är ju renare.

Möjligen får potatiskanonen följa med i mån av plats och det finns ju ett helt hav att skjuta ut över. Men eftersom jag kanske lämnar den hemma var jag tvungen att tänka vidare. Från potatiskanon är steget tillbaka till ärtrör inte så långt. Jag minns tydligt hur jag och min bror demonterade varenda plastgalge som fanns i hushållet. Den där gamla sorten där tvärpinnen bestod av ett ihåligt rör och gick att ta bort från galgen. Hålets diameter var perfekt för gula ärtor. Man fyllde munnen med ärtor och blåste genom röret och man fick en väldigt bra fart i grejerna.

Eftersom jag lätt snöar in på saker jag fastnar i så satte jag genast igång att leta efter dessa gamla galgar. Jag kunde inte komma på något annat lämpligt rör. Jag provade elrör som jag bara hittade med en diameter på 10mm men då var hålet för stort och luftströmmen för klen.

Vart letar man bäst efter gamla grejer nu för tiden? Jo så klart bland vännerna på Facebook. Jag publicerade några statusuppdateringar med en efterlysning efter en viss typ av gamla galgar och det var ganska uppenbart att de flesta i min generation förstod att det inte var för att hänga upp kläder jag skulle ha de =)

Det slutade med att en kompis bidrog med ett rör, en moster till min fru bidrog med 2 rör och svärmor som vistas hos en släkting på ett landställe fann 4 rör i garderob. Behöver jag säga att ingen bemödade sig med att lämna över själva galgen ;)?

Vidare kommer toalettrullar och ballonger packas ner för att bygga slangbellor vilka också lämpar sig väl att skjuta ärtor med. När vi var små skjöt vi småsten, men just det tänker jag kanske inte tala om för barnen =) Till de allra minsta blir det pysselböcker, hinkar och spadar för lek på sandstranden.

Själv tycker jag att jag fått ihop det ganska bra och jag tror nog både vuxna och barn kommer kunna roa sig lite under semestern. Jag ska försöka få med mig samtliga ärtrör hem igen hela för galgarna tycks verkligen inte vara lätta att få tag på. Och om du som läser har sådana galgar är jag fortsatt intresserad eftersom de är ömtåliga och lätt spricker.

Inte alla vuxna i vårt semestersällskap tror jag har förstått vad som är på gång. Den familj vi åker med har en son på snart 11 år och självklart ska han också få ett ärtrör och jag hade inte tänkt fråga mamma eller pappa först, utan först instruera barnen och sedan låta övriga förstå =)

Jag vet inte varför jag regelbundet tänkt just på de där ärtrören, inför varje semester och tänkt att — det vore roligt ;) Antagligen för att det var just det =) Jag är fascinerad av att barn av idag inte verkar ha den sortens roliga lekar för sig. Men jag blev uppriktigt förvånad när jag fick höra att min näst yngsta, 10-åringen hade lekt med en kompis här om dagen och ägnat sig åt att blåsa tuggat papper genom sugrör! Jag minns det från förr men klarade själv aldrig av att tugga pappret på grund av kräkreflekserna men enligt utsago ska det göra riktigt ont att få in en fullträff =).

Så nu packar vi inför skärgårdssemester och från och med nu går ingen säker ;)

[tags]Barn, Familj, Semester, Galge, Galgar, Ärtor, Ärtrör, Sugrör, Lek, Lekar, Barndom, Barndomsminnen, Slangbella[/tags]

Ny version av Mac OS X

I onsdags släpptes en ny version av Mac OS X och aldrig har det väl varit enklare att uppgradera ett helt operativsystem! Apple valde att lägga ut den nya versionen i Mac App Store för köp och nedladdning.

Till att börja med har Apple en väldigt unik prisbild. 229kr för en uppgradering och då får man använda den på alla sina datorer i hushållet. När man väl klickat på köp, laddas filen ned, ca 4gb och när nedladdningen är klar startar man den som ett vanligt installationsprogram. Efter att man angivit datorns användarnamn och lösenord samt godkänt installationsplats och licensvilkor, uppgraderas maskinen. Inga ytterligare frågor, efter ca en halvtimme är datorn klar.

Det finns många nyheter i det nya operativsystemet och det har skrivits och skrivs väldigt mycket om det på nätet, så det hade jag inte tänkt beröra. Men i denna version finns en del intressanta nyheter vad gäller tillgänglighet och jag har ännu inte hunnit utforska de alla.

Men det första stora är att Apple numera inkluderar även svenska röster i skärmläsaren VoiceOver. Rösterna är Vocalizer Oskar och Alva. Tidigare har man bara haft Apples egna röster till förfogande och även om man haft en drös skämtsamma röster som inte går att använda till något vättigt, så har det funnits minst två, en manlig och en kvinnlig engelsk röst som varit mer än OK att använda. Med dessa röster har man kunnat installera operativsystemet som synskadad även om man fått göra det med en engelsk röst som försöker prata svenska. Men det har fungerat. Därefter har man fått köpa svenska röster från Acapela, men dessa röster kostar hälften så mycket för Mac som samma röster för PC.

De svenska röster som nu ingår är kanske inte de allra bästa rösterna och jag för min del kommer nog fortsätta köra med de mycket mer kvalitativa rösterna från Acapela, men det är ändå ett stort steg som Apple gör. Man integrerar för ännu fler i sitt operativsystem och man ger andra företag ännu mindre möjlighet att tjäna pengar på att anpassa Mac-datorer för funktionshindrade. Även om de externa rösterna från Acapela är i en helt annan klass så kommer nog många se det som en kostnadsbesparing och leva med den lite lägre kvaliteten.

Även om nya Mac OS X 10.7 Lion upplevs som klart snabbare för vanliga användare har jag redan märkt att i just denna version är skärmläsaren VoiceOver långsammare än i tidigare versioner. Bara att starta skärmläsaren som görs med command + F5 har tidigare gått sekundsnabbt. Men nu tar det 3–5 sekunder innan något händer vilket är väldigt irriterande. Det finns också en seghet på lite olika håll när man jobbar med VoiceOver, men nu när redan flera klagat hoppas vi att Apple lyssnar som man brukar och att en rättning inte dröjer allt för mycket.

[tags]Dator, Datorer, Apple, Mac, Mac OS X, Mac os x lion, Mac OSX, Mac osx lion, VoiceOver, Synskadade, Funktionshindrade, Tillgänglighet[/tags]

HMS Bounty besöker Stockholm

Idag åkte vi in till stan och Skeppsbrokajen för att titta på HMS BountyW som angjort Stockholm. Skeppet är känd från Pirates Of The Caribian-filmerna och där hon nu låg fick man gå ombord och titta.

Det var mycket folk och barnen gick ombord medan jag valde att stanna på kajen. Men lite bilder blev det trots duggregnet =)

[tags]Båt, Båtar, Skepp, Fartyg, Hms Bounty, Pirater, Skeppsbron, Stockholm[/tags]

Till Egges och Karins land

Vi gjorde ett besök på Egges och Karins landställe i några dagar och det var väldigt skönt och avkopplande. När vi åkte iväg hade vi ingen tid att passa annat än när kläderna började gå på andra varvet och hundmaten tog slut =)

Under helgen tog vi det lugnt, badade, solade, åt mat, diskade, satt uppe sent och pratade skit och sov länge. Under söndagen byggde vi potatiskanoer av avloppsrör och piezzotändare med hårspray som drivmedel och provskjöt med dem ute i skogen. Det fungerade över förväntan och var väldigt roligt =)

Under måndagen kom en ungdomskamrat till Egge på besök från Amsterdam med sina tre barn. Det gjorde att vi blev ett hushåll på 14 personer och det var väldigt trevligt. Det blev mer bad, fotografering och potatisskjutning som roade alla lika, stora som små.

Idag var vi dock tvungna att fara hemåt. Hundmaten var förvisso inte slut men Fassis nya matte hade fått en tid för veterinärbesiktning och jag var tvungen att närvara i egenskap av ägare till hunden. Men det kändes ändå ganska lagom för denna gång att få komma hem och tvätta kläder och duscha och hemmet är extra roligt att komma tillbaka till när man varit borta ett tag.

Detta blev en liten försmak inför vår semestervecka i skärgården senare i sommar. Även den ser vi mycket fram emot! Med lite tur kan vi även hinna göra om detta innan sommaren är slut.

[tags]Familj, Barn, Resa, Semester, Landet[/tags]