Redan igår märkte jag att något var fel när sonen kommer och frågar ”visst är jag sjuk, kan du känna?” Och som förälder hör man skillnad på rösten om det beror på att han hellre vill vara hemma och sova länge och spela hela dagen, eller om det är något riktigt. Är barnet sjukt, vet även han att vi märker det och behöver inte söka bekräftelse. ”Vi kollar imorgon när du vaknar, sov gott.” Molokna steg upp för trappan men utan protester, bara det talar för att det inte är vanlig sovmorgon med spel det rör sig om.
Idag på morgonen får vi bekräftat. Först kommer SMS från sovrummet och på uppmaningen att gå ner och prata istället och äta frukost, stannar barnet efter halva trappan, sätter sig ner och på direkt fråga vad som är fel, börjar han gråta och säger ”det kan inte jag hjälpa att dom är dumma i skolan!” Jag vet av erfarenhet att det tyvärr ska ganska mycket till innan min son öppnar sig sådär. Han har sådana likheter med sin far från min barndom, man svalde så mycket man tålde och lite till tills man till slut sprack, och sen svalde man lite till.
Och det som kommer ur honom är såklart väldigt smärtsamt som förälder att höra och för mig, en rent fysisk smärta i magen. Jag kan själv höra ekot av barndomens röster och det dova dunset av knytnävslag — det hette ”magpumpning” även då, minns några av er hur det var??
Antagligen på grund av stökig stämning bad några elever att få städa klassrummet över rasten. Några står då utanför och sparkar på dörren och skriker saker som ”knullar ni eller?”. På följande rast får min son ett sånt där knytnävslag i magen — lite oklart varför, men förmodligen för att han var en av de ”lyckliga” som fick städa klassrummet. Han blir även lovad att bli sönderslagen efter skolan. Det senare berättar han för en vikarie i klassen som tar upp det, antagligen i stil med att ”så säger man inte”.
På väg till en hemkunskapslektion i en närbelägen skola, på en gångväg i ett skogsområde kommer hämnden. Min son och hans kompis, blir upphunna av 4 klasskamrater. 3 tittar på medans min son blir slagen, fälld och sparkad på. DÄrefter hånad för att han gråter. Några av de som varit passiva spär på kränkningen genom att fråga ”ey va hände?” trots att man mycket väl såg och vet.
Här sitter jag på en kortare tjänsteresa i Uppsala och tänker dumma tankar, kokar av ilska och har en klump i magen och vill bara skrika och gråta. Min kreativitet har det som näring nu när jag söker klassens vikarie, rektor, närpolisens personal för ungdomsbrottslighet och skolverket. Nu får det vara nog!
I oktober 2008 hände senaste allvarliga incidenten och nu när jag sitter här ångrar jag bittert att vi nöjde oss med skolans försäkringar om att de tar tag i det, jobbar ständigt mot mobbing. Vi borde polisanmält den rätt grova händelsen. Sedan dess har det varit ”lugnt”. Bara väldigt ofta knuffar och glåpord, sådant vi lärt oss leva med nu. Undrar hur många gånger per dag barn får höra ”hora”, ”fitta”, ”tjockis” och annat. Men sådant har till och med avtrubbat mig beklagligt nog och inom lärarkåren verkar man också leva med det och med sitt tysta medgivande acceptera det. Att det sedan kulminerar till mer är inte märkligt. Den här gången ska jag försöka att inte ge med mig så lätt.
[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet[/tags]