Joakim Nömell på nätet!
Efter typ tre veckors behandlande och återfall verkar det äntligen ha försvunnit!
En välsignelse är väl också att skolan slutat eftersom många slarvar med att behandla sina ungar. Men idag kammade vi oss alla igen och då verkar både ägg och levande varelser vara borta. Och nu dröjer det ju innan dom träffar okontrollerat många barn igen. Enligt apotekets personal var det lite av en epidemi nu.
”HERRE GUD, DU HAR JU PIPPER I HELA HÅRET!”
Nu har vi provat cancer, vattkoppor och lite annat smått och gott, och nu kan vi glädjande nog lägga till även huvudlöss på den listan :) Hela familjen har löss och ägg i huvet utom lilla Mirre som verkar ha klarat sig. Nu ikväll har vi smetat in oss i sånt där stinkande lusmedel och kammat löss och det ska bli kanon att gå och lägga sig med kliande skitäckligt hår, insmetat med nån spritluktande vätska som gör håret fett och bakåtslickat :) Antagligen har vi gått med det ett tag också, det känns ju extra glädjande. Maria och barnen har klagat på klåda och vi har kört med specialchampo för att vi trott det vart dålig hårbotten men inte har någon av oss haft en tanke på att kolla efter löss. Trots att massor med ungar i vår närhet behandlats för löss vid ett par tillfällen. Hur korkad får man vara? När detta är över har vi förutom fysiskt lidande lagt ner 600kr på äckligt lusmedel, det känns ju kanon!
Äntligen har jag en stationär dator hemma igen!
Sedan i oktober när mitt kontor flyttade hemifrån till södermalm har jag bara haft bärbar dator att tillgå hemma. Min dotter fick min gamla stationära och helt plötsligt blev jag själv utan =)! Sitta vid bärbar duger på resa eller tillfälligt men det är sannerligen inte kul längre stunder, för att inte tala om ljudet. Nu har jag just installerat en ny dator hemma, kopplat in mina gamla superhögtalare med baslåda och trots den sena timmen poppar jag ganska högt och njuter av känslan att åter skriva på ett vanligt tangentbord!
Nu är påsken över.
Nu har påsken passerat och den var lugn och trevlig. På långfredagen åkte vi alla ut till mina föräldrar på Muskö. Vi tog bussen på morgonen och för ovanlighetens skull var alla fyra barnen på gott humör samtidigt och det var fint väder men lite kallt. Farfar mötte med Mulen vid bussen och barnen blev såklart överlyckliga. Jag och Maria gick längs min barndoms lyckliga grusvägar och det kändes verkligen som om det tinade innuti. Efter en kanongod påsklunch kom storebror med familj och trots att vi i och med det bara var halva syskon och kusinskaran blev vi 14 personer runt middagsbordet, underbart roligt! Denise och Jesper försökte bada i 3–4 gradigt havsvatten men det gick såklart inte. På påskafton var vi tvungna att åka hem tidigt för att fortsätta helgen med middag med Marias föräldrar och lillasyster. Det blev en blandning av påskmat och kött till middag.
Nu är det äntligen vår, inte bara i kalendern och i luften!
Jag har väntat så länge! Man säger alltid att det varit en hård vinter vilket det ju egentligen inte har, men för mig är två dagar långt när det gäller vinter. Men helgen som var var underbar! Dessvärre blev det inte av att åka till båten som planerat och titta till den men istället gick vi långpromenader både lördag och söndag. I söndags gick vi över en mil med barnen. Förvisso många stopp för klättring i träd och fotografering på klippor i solen men ändå, alla gick utan att knota. Nästan all snö är borta, vinterjackan är tvättad och undanhängd och vinterskorna ersatta mot vårskor och nu kan det bara bli bättre!
Idag var det exakt 11 år sedan vår lilla familj började ta form. Lilla och lilla, inte så liten längre =)
Den 17:e januari 1996 flyttade hon in, kvinnan i mitt liv och det kändes direkt att så här borde det få vara resten av livet. Vi trängdes ett tag i min trånga etta på 32 kvadratmeter med flyttkartonger och två spattiga Labradorer och alldeles för mycket möbler. Det dröjde inte länge förrän det eviga bandet mellan oss, det första av dem — började växa och i november samma år föddes Denise. Då hade vi som tur var övergivit ettan i Farsta till förmån för en tvåa i Handen som kändes som rena lyxen. Nu, 11 år senare har Denise fått tre syskon och vem vet, det kanske kommer fler. Tvåan har bytts mot en tre, en fyra och slutligen, eller hittills kanske man ska säga — ett radhus. Jag har fått min högsta önskan uppfylld näst efter en vacker fru och underbara barn uppfylld, egen båt. Och nu känns det viktigaste att fortsätta ägna oss åt varandraj, vara bra föräldrar och gud nåde den som skiljer oss åt..
Som vanligt blev det för mycket paket och mat =)
Vi firade andra julen i huset tillsammans med svärföräldrarna. När det är sådär lugnt och avslappnat kan till och med jag tycka julen är mysig. Inte så mycket för att det är jul utan för umgänget och maten och dofterna. Julglädjen i sig är för mig förstörd och borta sedan länge. Men nu är julen över och jag sitter på jobbet och det är sådär mellandagslugnt. Helt sjukt hur fort tiden har gått den här hösten och början på ”vintern”. Nu är nyår nästa milstolpe och sedan väntar jag mest på att få täcka av båten igen och känna solen igen.
8 dagar för tidigt men sånt är ju inte jätteviktigt för oss vuxna, inte för mig i alla fall =)
När min äldsta dotter avslöjade vad pappan skulle få för julklapp var det lika bra att öppna =) Nu står ölmaskinen på bordet hemma och är invigd 8 dagar för tidigt fast å andra sidan är ju ölen redan monterad och kall och klar för servering på julafton vilket den ju inte skulle varit annars =)
Jag har läst recentioner av OBH Nordicas ölmaskin och tyckt att den sån ska jag nog köpa när jag blir onödigt rik nån gång. Det man säger om att det är lite byngligt att byta fat kan jag hålla med om. En annan nackdel är att den för oväsen när den pumpar upp trycket vilket den gör då och då så den går inte att ha igång nattetid och stänger man av den blir ölen varm igen. Jag plockade ur fatet och la det i kylen efter att jag och MP invigt den =)
[tags]OBH Nordica, Draughtmaster, Öl, Pilsner[/tags]
Så var det dags för vattkoppor, äntligen!
Vi har väl inte gjort några helhjärtade försök att smitta ner våra barn men vi har heller inte hållit oss undan när vattkoppor funnits i närheten. Men nu gick det tydligen i skolan vilket vi inte hade någon aning om. Så magsjukan löstes av av förkylningar som löstes av av vattkoppor. Jesper som alltid klarar sig lindrigt undan hade bara några få koppor och blev inte särskilt sjuk. Han är redan tillbaka i skolan. Vi fattade inte ens att det var vattkoppor han hade =) Nu har vi de andra tre hemma som ligger i soffan och tittar på TV och slöar. Då är vi åtminstone av med det till jul.
Idag va vi till BB för att titta på lilla Ella
Såååååå söt liten tös.. Myys.. O Sandra såg pigg ut, trots att hon hade lite ont. O Kim såg stolt ut.. Mysigt o va o hälsa på ´på sjukhuset för en gångs skull.. vi har ju klipp kort där annars :)
Jag skulle vara med på min kära kusins förlossning, o idag va den ända dagen jag inte kunde för att Jocke skulle på kryssning.
O då började de.. Redan på söndagen hade Sandra molvärk så jag misstänkte att de va på g.. På måndag morgon fick jag veta att hon hade värkar som itne gjorde jätte ont med 6-7 min mellanrum. Kl 13 ringer hon o säger att de är på g in, hon har ca 3 min mellan värkar. FAn tänkte jag.. jag som alltid velat va med på en annans förlossning.. ja ja.. va kan man göra :) Hade sms kontakt med Sandra o vid 19 tiden va hon 8 cm öppen o hade klarat sej utan smärtlindring fram till nu.. Jag va så stolt.. duktig :) Kl 21.33 föddes lilla Ella, eller lilla o lilla.. de visadse sej att hom vägde 4000g nånting, kommer inte ihåg eksakta siffrorna o va 51 cm lång.. O allt hade gått så bra så bra.. Grattis Sandra o Kim, ni har blivit föräldrar :)
Vi åkte in till stan för att gå på Djurgården med familjen Stadin/Pålsson och alla barnen.
Våra barn var väl inte så jätteimpade av planen att bara gå. De ville hellre åka karuseller. Men till slut efter lite gråt, bråk och tandagnissel kom vi äntligen iväg. Vi gick av vid Stockholm Södra och gick till Djurgårdsfärgan och åkte över till Djurgården. Vi intog medhavda mackor och latade oss en lång stund på en gräsplan invid kanalen innan vi gick vidare. Barnen fann en strand nära gamla bron där de badade i kanalen. Vi har ett jättefint videoklipp på badande barn och båtar som passerar bara någon meter bakom. Det är sommar och alla vinkade och hälsade som man gör på sjön. Sedan gick vi över gamla bron, åt glass och gick tillbaka på fastlandsidan längs kanalen och upp till centralen med ett mullrande åskväder som hotade att braka loss i bakgrunden. Men det blev bara ett par regnstänk och ett par tre knallar. Väl på tåget var alla trötta efter en lång dag och det var skönt att lägga upp föterna på bordet när vi kom hem =)
Barnen tog med sig tre kompisar och totalt två vuxna och 7 barn åkte vi iväg mot Skansen.
Vi kom iväg aningens sent och det var strul med tåg och lång kö på Djurgårdsbåtarna, så vi missade utfodring av vargarna klockan 2. Men till slut kom vi fram och in på Skansen efter mat- och kisspaus. Det var en rolig och lång dag. Barnen åkte karuseller, tog lotter och spelade spel och vi hann med ett och annat djur också även om det inte var djuren som var det mest intressanta. Vi åt mjukglass på vägen hem och vi kom hem straxt efter åtta-tiden på kvällen. Och vi var ganska stolta över oss själva som lyckades genomföra dagen med så många barn. Men doms kötte sig utmärkt allihop.
[tags]Skansen[/tags]
Jag har nog alltid haft svårt för stora förändringar, och när jag ser sådana som Martin Beck på TV krisa över sin dotter som växer upp, har jag inga problem att rellatera till det, och det är jag nog inte ensam om =)
Och som Gandalf säger i slutet av Sagan om ringen-trilogin, ”jag säger inte sluta gråta, inte alla tårar är av ondo” så har jag nog på senare år så smått börjat lära mig att leva med förändringarna i livet, stora som små.
Och visst har vår flytt inneburit stora förändringar som strukits under av att barnen växer och blir äldre. I vissa perioder i barnens utveckling tar de såklart större kliv än andra och så är det nog nu och jag är övertygad om att flytten hjälpt till. Denise går i en skola nära hem — mindre än fem minuters gångväg, hon har fått egen hemnyckel och som ikväll var hon och Jesper på disco i deras nya skola. De klädde om, gick dit själva med fickpengar och halv nio ringer dem hem och säger ”vi kommer nu, vi är trötta” och så traskar dom den korta biten hem. När vi så tar sista kvällspromenaden med hunden leker de en sista stund på gatan innan sovdags och fåglarna kvittrar trots den sena timmen.
Det är vår och det är underbart! Hur ska det då inte bli när det blir sommarlov?
Var tid har sin förändring. När man är 15 är det tjejer, moppe och fritidsintressen, när man är 20 får man handla sprit, när man är 30 börjar man känna sig gammal. Nu är man förälder och barnen börjar bli stora…
När man blev förälder var det så mycket som hände. Sakta började jag lägga ner eller glesa ut krogbesöken och kvällar och helger med vänner fick allt mindre plats. Istället åkte man hem till barnskrik och Sempermat efter jobbet och vägen kantad i perioder av sömnlöshet. Men jag börjar så smått känna av att allt det där är enkelt jämfört med vad som väntar. Det känns som en klockpendel som gör små regelbundna utslag till en början men ökar allt mer i fart och utslag. På sätt och vis har jag väl svårt för förändring, eller i alla fall en viss typ av förändringar. Jag behöver tid på mig att ställa om mig. Det tog år från dess att Maria började prata om att köpa eget tills jag en dag tyckte det var en bra idé och hittade DET DÄR Huset. Men sedan skulle det i gengäld gå fort när jag väl bestämt mig. Men barnen växer och ognar i en takt som jag knappast själv styr över och det känns som om man bara får hänga med och hoppas att man byggt en bra grundstomme som alltid finns där i botten. Men barnen börjar gå till och från skola och kompisar själva, de knyter nya kontakter, säger hej till någon i lekparken och vips är man hos varandra och leker som om man känt varandra i evigheter. Dom får egen mobil så vi kan nå dom och så att dom själva kan ringa och berätta var dom är och vad dom gör. ”Tjena, jag käkar hos Lisa, går det bra?” Själv står man och stammar ”Ja visst” och undrar var ens egen roll är. Sonen spelar fotboll och tar sig själv till och från träningen, de kan vara hemma själva kortare stunder när man går och handlar och de har börjat använda MSN. Och någonstans känner jag att det här är bara början.
Jag undrar hur många av mina vänner som kan tänka sig mig med en sekatör krypa omkring i trädgården =) För det kunde nämligen inte ens jag men upptäcker att det är väldigt trivsamt och att datorn får en nedtonad roll.
Gårdagen var solig och varm. Vi började dagen med en lång promenad som avslutades med inköp av glass på vägen hem. Sedan lekte barnen som besatta utomhus. Jag tog ner klängväxter på vår altan och svärmor ränsade landen på baksidan från gamla rosenbuskar och flyttade smultronplantor. Vi var väldigt flitiga!
På kvällen åt vi lax och ägghalvor med räkor till förrätt och till varmrätt åt vi grillad fläskfillé och invigde därmed vår grill på altanen tillsammans med råstekt potatis. Allt åts givetvis utomhus. Man fick ha en extra tröja på sig och frammåt kvällen slog vi på infravärme och plockade fram gasolkaminen och satt till sena kvällen.
Idag har vi börjat tömma vår framsida som ser ut som en tropisk regnskog. Det ska bli tomt och gräsmatta. Sedan har jag städat garaget och fingrat på Micron som ligger och väntar på sjösättning och att få ligga och guppa bakom Galadriel. Det finns en plan att åka till marinan imorgon och titta till båtarna efter vintern.
Första tanden har tittat fram :)
Idag upptäckte jag den första lilla tanden hos Miranda.. En pyttelliten tand i underkäken.. så söt :) Så nu får vi hoppa att hon inte tänker bita mej,, för de gör ont! Tänk nu är hon stor.. snart går hon o pratar o allt.. herregud,, min bebis är borta :( Nä , jag tycker de är både sorligt o härligt när hon blir lite större.
Märkligt att man kan gå hem så fort efterråt =)
Nu är det ny dag och vårt största problem har varit att hålla henne i hyfsad stillhet, men hon är rastlös. Hon klagar lite över värken och vaknade av den och fick Alvedon inatt men i övrigt verkar allt helt okej. Idag går hon påskkärringsrundan med syskon och en tjej i kvarteret och samlar godis och dom har enormt kul!
Idag opererades Denises portacat bort..
För tre år sedan fick hon sin andra portacat inopererad för att kunna ta emot cellgifter den vägen. Nu när vi klarat av den sista magnetkameran och njurfunktionstesterna så behövs den inte längre och vi hoppas verkligen det är den sista operationen. Igår ringde dagkirurgen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi hade anmält oss på deras återbudslista för att få operationen avklarad så snart som möjligt. De ville ha in oss klockan åtta för att förbereda operationen. Så vid sju-tiden gav jag mig ensam iväg med henne och vi fördrev väntetiden med Barnen i Bullerbyn eftersom Denise stod som nummer tre på dagens schema. Eftersom porten skulle tas bort blev det nål i handen och det gick jättebra. Vi har ju alla viss vana vid detta efter alla år. Ändå blev Denise skrämd när vi kom in i slussen till operationsalen. Som förälder har man den näst intill omöjliga uppgiften att bita ihop och vara ett stöd trots att jag har god förmåga att sätta mig in i hur jag själv skulle känna mig i hennes kläder. Jag har god kontakt med min dödsångest inför sövning. Hon börjar ju komma upp i den åldern där tankarna säkert börjar komma över det onaturliga i att sövas även om hon inte direkt kan sätta ord på det. Sedan har hon den gamla händelsen från Sant Eriks ögonsjukhus när de sövde henne med våld med en alldeles för stor mask. Alla års arbete och ansträngningar vi lagt ner på att få henne sjukhusvan vilket vart ett måste för oss, förstördes på några få sekunder. Istället för att göra en kort paus, hämta en barnmask som höll tätt och således sövde enkelt och smidigt, tvingade narkosläkaren masken runt ansiktet och sövningsprocessen tog jättelång tid. Efter det har ingen sövning gått bra utan gråt och ångest. Och även idag skrek hon ”INGEN MASK!” när vi kom in i operationsalen och hon hörde ljudet av varmluftsfläkten som låg under täcket och blåste varmluft. Jag som lovat henne att aldrig mer somna med mask var tvungen att försäkra mig att jag och narkospersonalen inte missförstått varandra men på Astrid Lindgrens barnsjukhus är man profs! Denise lugnade ner sig hyfsat och somnade snyftande men lugnt och stilla och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte som den gången på Sant Eriks, få lust att rycka upp barnet och gå. Här fanns ju ingen anledning, hon var helt och hållet i trygga händer. Den 40 minuter långa väntan i väntrummet kändes ganska OK. Min mage har alltid varit en bra barometer och jag kände mig helt lugn. Jag tyckte synd om de förstagångsföräldrar som oroligt vakade av och ann i väntrummet och tyckte det tog okristligt lång tid och tolkade det som ett tecken på att något var knas. Jag vet precis hur det är för vi har varit där själva flera gånger. Efter en halvtimme på uppvaket reste hon sig och var klarvaken och frågade ”när ska vi gå hem?” Typiskt denise =) Hon fick ligga en kvart till innan sköterskan från avdelningen hämtade oss. Väl tillbaka fick hon dricka men man konstaterade att hon var oförskämt pigg och ytterligare någon halvtimme senare, vandrade vi ut ur lokalerna med instruktioner för den närmaste veckan och satte kurs hemmåt. I fickan hade jag hennes burk med hennes andra portacat…
Å här sitter jag och längtar och längtar!! Visst kändes det här som en extra lång och svår vinter? Fast, säger jag inte så varje år? Jag bävar varje höst och reser mig andfådd och borstar av gruset från knäna när solen stiger igen och fåglarna kvittrar och hoppet återvänder..
Hösten som gick hann jag aldrig oroa mig. Det var så mycket som hände med en nyborgare i familjen och husköp och en ovanligt fin sensommar och höst. Helt plötsligt var eländet bara över oss och inte ens då kändes det tungt till en början. Det var kul att skotta ens eget ägandes gårdstun..Nåja, gårdstun, 4–5 kvadratmeter garageuppfart, men ändå mitt =)
Men nu tickar klockan in i april. Och visst töar det ute men det går för långsamt och är för lite sol. Det luktar smuts och förmultnad skog som sakta kommer fram vartefter snötäcket ger med sig.
Jag längtar efter sopbilarna som gör gatorna lätt våta och rena. Jag sitter här och kan som vanligt inte sova och jag passar på att fylla min Ipod med musik för veckans långa tjänsteresor på SJ-tåg. Just nu ”snurrar” en äldre Ratata-låt i PCn och minnet roterar i kapp med tonerna.
Jag kan nästan känna doften av den gamla laxkuttern Brustna Hjärtans Patrulls ekskrov och höra kluckandet från små krusningar mot träskrov och känna de små lätta rörelserna. Där satt vi jag och Martin och lyssnade på de här låtarna och pratade om sommarens planer och vilka flickor på ön vi skulle slösa våra hjärtan på den här sommaren. Hade det inte vart för Mauro Scocco hade jag inte kommit ihåg det så tydligt som nu!
Så nu skriker och längtar kroppen efter solen, havet, värmen, grillning vid havet, mat på en sjökrog, uteserveringarna i stan och de turistfyllda gatorna. Promenaderna längs strömkajen bland fler som mig som längtar efter att få ge sig ut.
Och tur är väl det, vi är snart där igen!