Etikett: Vänner

Igår kväll hade vi en liten grabbkväll. Det var förvisso bara jag och Joche så vi var inte så många. Vi hade bestämt att sitta ner med några kalla, käka hamburgare och summera livet sedan senast vi gjorde på det viset. I huset där jag bor finns en hyresgästlokal som vi kan hyra för en liten summa pengar. Den är förvisso lite overkill för två killar och en kasse pilsner, men ett bra ställe att vara på för att inte störa någon av våra familjer.

Nu blev det inte så sent och inte så värst många pilsner heller, så att säga att jag är bakis idag vore en kraftig överdrift. Seg, trött och lätt huvudvärk. Men det var skönt att vara ute i friska luften och meka husvagn en sådan dag. Däremot vågar jag inte träna och känner mig inte heller speciellt hågad att göra det. Dagen är liksom bortkastad liksom morgondagen innan sömnen är i fas igen.

Alla säger att det är åldern, men faktum är att jag var hopplös redan under studentåren. Efter en fest en kväll var jag ur fas för flera dagar framöver :)

Det är alltid trevligt att sitta sådär just då i lugn och ro och ”ljuga” lite, men efteråt har det börjat kännas mindre värt det för varje år som går. Svårt att sova på morgonen och som sagt, inga fysiska aktiviteter åtminstone de närmaste 2 dagarna.

Det är tur det händer så sällan. Senast vi två hade något liknande för oss, måste ha varit en bra bit före semestrarna.

[tags]Vänner, Fest, Bakis, Baksmälla, Alkohol, Träning[/tags]

Snart 3 år sedan en nära vän försvann. Jag kan inte säga att jag tänker på henne varje dag, men det dyker upp tillfällen då och då när jag gör det. Det kan vara att man går förbi platser och får upp fraser i huvudet eller hör folk säga saker som påminner eller konserterna med Sanna Carlstedt som hon älskade så mycket!

Jag har inte förlorat någon nära på det viset tidigare, jag har varit förskonad från det. Min farfar och farmor stod mig nära när jag var liten men bilderna och minnena bleknade med tiden när de tog avstånd de sista 20 åren. Men den sorg jag kände lång tid efter att Nadja gick bort har nu mera övergått i saknad. Jag kan tycka det är sorgligt att människor som inte får eller vill fortsätta leva får uppleva allt som händer eller kunde hända efter deras liv tog slut. Hade hon bara fått må bra och vara frisk hade det funnits så mycket roligt kvar. Samtidigt respekterar jag människor som inte orkar längre.

Ikväll tittade vi på filmen ”Jag saknar dig”. Den handlar om ett tvillingpar, två systrar där den ena blir överkörd och avlider och den andra blir kvar, saknaden, sorgen och frustrationen som systern och vännerna känner och att leva kvar i skuggan av sin syster.

Hade titelspåret till den filmen funnits då hade jag betalat bandet dyrt för att komma till kyrkan och sjunga den på hennes begravning. Någon bättre beskrivning av vad man kände och fortfarande känner kan nog inte göras.

Fast jag ler lite — och undrar om den låten hade fått spelas i en riktig kyrka, på en riktig begravning? :) Det är lite som när Ebba Grön^W i ”Ebba – the Movie” står i kyrkan, förvisso nattetid, och sjunger ”Häng tud” med akompanjemang av kyrkoorgel :)

Att sjunga ”jag saknar dig” till sin vän är ju helt OK, men att sjunga ”jag hatar dig” till Gud…

Men det är sådant här som får mig att minnas, sätta mig ner en stund och tänka. Någons röst, en fras, en plats, en händelse, en låt, en film och jag är glad så länge jag minns. Och skulle jag glömma någon gång tror jag att din röst finns i någon ljudfil jag sparat. Men ännu behövs den inte.

[tags]Vän, Vänner, Vänskap, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Amatörradio, Sanna Carlstedt[/tags]

Verkligen en underbart trevlig kväll och en udda händelse mitt i vardagen. Vi bjöd över min brors barndomsvän på midsommardagen för att grilla. Han har tagit sitt förnuft till fånga och lämna den lilla hålan är vi kommer ifrån och nu bor vi nästan grannar. Eller ja, på ett drygt gångavstånd från varandra. Det är lite lustigt hur det kan bli. Just här av alla förorter i hela Stockholm =).

Så ikväll kom dom hit, med flickvän och son, flickvännens syster med barn och en moster. Flickvännen har vi såklart träffat men inte de övriga men tyckte såklart att dom kunde följa med istället för att sitta hemma och ha tråkigt.

I början av det lite blygt såklart men släppte snart. Vi grillade och barnen lekte och hade enormt roligt. Miranda och systerdottern lekte väldigt bra, bara ett år mellan dem i ålder.

Och när dom gått hem känns det som om vi fått nya vänner på ett väldigt kul och osvenskt sätt och vi får hoppas det blir favorit i repris mycket snart. Och kanske blir det då något afrikanskt istället?

”Medasi Endra Anajho”? Det är Twi (en del av språkgruppen Akan^W] och betyder ”tack för ikväll” — hoppas jag! Annars kan det betyda något helt annat ;)

 

[tags]Midsommar, Midsommardagen, Familj, Barn, Vänner, Nya Vänner, Mat, Grill, Grillning, Ghana, Afrika, Sydafrika[/tags]

Skogskyrkogården, en solig men blåsig fredag i början av maj. Många samlas för ett sista avsked, av en mamma, en syster, en vän eller bara en avlägsen bekant. Hon fick bara bli 28 år innan sanden i timglaset runnit ut.

Utanför Hoppets kapell håälsade kända och okända ansikten på varandra, lågmälda samtal. Jag undrade vad jag skulle säga till hennes syskon och föräldrar, men kom inte på något som inte skulle kännas fånigt. Åtminstone för mig kändes handslagen och kramarna mycket mer talande än de ord som ändå inte fanns. Vad ska jag säga som tröst till dom när jag inte själv känner någon och vilka ord skulle kunna ersätta det vi alla på ett eller annat sätt förlorat? Det enda jag känner behov av är att sitta ner med någon och dela minnen, berätta om vad man sa, skämtade om..

Själva gudstjänsten hölls av en äldre präst som kändes trevlig och uppriktig. Ibland kändes hans tal om henne lite vacklande, men mycket var rätt. Och jag lastar honom inte för det. Att stå inför en kista, prata om en människa man bara fått berättat om, är såklart inte samma sak som att känna någon väl.

Fint på riktigt blev det när en av hennes största idoler Sanna Carlstedt sjöng en lite modifierad variant av sin ”Skål för dig”:

”Vi fått en ängel vi ej önskat få, i älskad, syster och vän!
Som skingrade mörkret med ljus inom sig,
slöt in och försvann härifrån…”

När jag vandrade fram för att lämna min ros, ta ett sista tyst hejdå var det mycket svårt att gå. Först var jag rädd att jag skulle känna mig helt tom, helt urblåst när jag väl stod där framför kistan. Någon sorts prestationspanik antar jag. Men väl där och när fingrarna vidrörde , högen av blommor flög en massa ord, skratt, citat, henne sångröst, alla snuskiga historier och berättelsen om allt som var svårt genom huvudet.

Det var jobbigt att lämna ifrån sig rosen. Den var liksom ett så definitivt symboliskt slut och kändes samtidigt så futtig. En liten symbol för något mycket större. Men samma sak där, vad skulle kunna vara symboliskt stort nog för det vi förlorat?

En sista psalm innan vi alla sakta vandrade ut ur kapellet. Små grupper samlades, tog avsked av familjen och folk började försvinna åt olika håll. Det var ingen samlad mottagning. familj och de närmaste hade en egen och andra försökte dra ihop ett gäng för att gå och fika. Jag kände inte att det skulle bidra till så mycket och jag kände mest för att vara ifred med mina tankar.

Jag har ingen tro, ingen religion. Religion är för mig närmast som hyckleri. Kanske ett nyttigt sådant som många människor behöver. Men hur man kan tro på något när världen ser ut och alltid sett ut som den gör, är för mig naivt. För mig är Gud det som finns innom oss. Det som rör sig i våra tankar och handlingar, det vi säger och det vi gör. Det som skapar vår värld och formar den. Där finns också satan i somliga människor som gör att världen aldrig kan bli allt igenom god.

Och med den filosofin så är döden ingenting. Ingen himmel i traditionell mening, inget helvete och inget paradis. Bara slut. Det är just den skrämmande tanken som gör att vi människor behöver religioner eftersom det är så ofattbart att något så fantastiskt som livet bara kan sluta lika tvärt som det började. Men det vi är rädda för är med utgångspunkt från livet. Det som är ”bra” med det är att om allt bara tar slut, finns heller ingen rädsla, ingen ensamhet, inga känslor, ingen glädje och inget lidande. Det är således här hos oss alla dom känslorna finns kvar. Just därför, tror jag nog Nadja som vi alla hennes släktingar och vänner älskade på våra egna olika sätt, har fått frid. Hennes Gud finns kanske i våra minnen av henne.

Vila i frid! Vi ses aldrig mer! Far väl, för alltid, en mycket, mycket lång, lång tid!

[tags]Vän, Väninna, Vänner, Vänskap, Hej då, Hejdå, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Sakna, Saknad, Sorg, Ensam, Ensamhet, Begravning, Begravningar, Skogskyrkogården, Religion, Religiös, Tro, Gud[/tags]

Nu står jag här och provar mina nya kläder jag handlade igår. Jag känner mig fin på det där bekväma sättet jag inte är van vid. Och just det känns bra inför hennes begravning imorgon.

När hon lämnade oss natten till den 29:e mars ruckades min världsbild på ett sätt som var länge sedan. Jag har varit förskonad från att människor i min närhet lämnat och när det hänt har det mest varit äldre människor som gått bort och då har det ändå varit ganska avlägset och känts ganska naturligt.

Men två gånger har unga människor dött i min direkta närhet. Första gången var i februari 1993 när klasskamraten Marie gick bort, påkörd av en buss, och nu igen. Och jag drabbades då 1993 av ett väldigt dåligt samvete och kunde aldrig riktigt bli fri från om-leken. Att inte skiljas som vänner var smärtsamt. Allt man kunde ha sagt och gjort, rättat till, bara sagt något fint. Det är väl ett högst egoistiskt sätt att se det på eftersom jag inte tror på livet efter detta. Då hade det bara handlat om att få mig att må bättre.

Fast nu är det inte det som är problemet. Det känns — förutom väldigt sorgligt — enormt konstigt att en människa funnits, som man pratat med och skrattat med. Så är den personen för evigt borta. Och ett ”hejdå” i all sin vardaglighet är helt plötsligt ett ”hejdå”, ett avsked, ett farväl för alltid. Vissa människor man skiljs ifrån och aldrig kommer se igen, kanske man ändå kommer höra talas om och få livstecken ifrån. Men för alltid är en väldigt lång tid.

Och så en liten släng av ”om-leken” igen, om jag var en tillräckligt bra vän, om jag stöttade, om det hjälpte när du hade det svårt? Som Du och andra hjälpte mig när bara vi som visste hur det var hade nytta av varandra? Vissa saker tror jag är lättare att dela med vissa människor. Man kan berätta om ångesten och rädslan för andra och i bästa fall orkar dom lyssna. Men man förstår nog aldrig riktigt om man aldrig varit där.

Och så ensamheten. Jag har ingen tro på någon Gud eller högre makt, jag tror inte på livet efter detta. Det är lika osannolikt att allt skapades ur inget som att något skulle följa efter döden. Jag tror nog mer på, och är mer rädd för att allt bara tar tvärt slut. Visst var jag rädd i min ungdom att man skulle uppleva någon sorts instängd ensamhet där i kistan när man dog, att man skulle se eller höra, eller känna ens forna vänners smärta och sorg utan att kunna göra något åt det. Att inte kunna smyga in en viskning i örat och säga ”jag är här, jag har det bra och jag är med dig” eller något sådant. Men jag tror nu mer att den stora ensamheten mer drabbar oss som är kvar.

Ungefär så upplevde jag ensamheten ibalnd förr, ensam där i mitt tonårsrum eller studentlägenhet. När alla andra var ute och festade och jag inte fick vara med. Hur man ville ringa någon, men det fanns aldrig någon där. Eller hur man önskade att någon ringde, men telefonen var alltid tyst. Då tänkte jag, så här är det att vara död, ensamt och tyst.

Och den lika självklara slängen av egoism, vad ska jag göra nu? Hur ersätter man en sådan vänskap? En enorm ensamhet och tomhet som bara fylls av en röst som för alltid tystnat. En sådan där konstig ensamhet, eftersom jag såklart inte är ett dugg ensam i världen. Men just nu och här, i mina nyinköpta kläder från Dressman och nya väldigt bekväma skor, så känner jag mig rädd, rädd för begravningen imorgon, rädd för egna och andras känslor. Och framför allt känner jag mig enormt ensam i det.

[tags]Vän, Väninna, Vänner, Vänskap, Hej då, Hejdå, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Sakna, Saknad, Sorg, Ensam, Ensamhet, Ångest, Panikångest, Begravning, Begravningar, Skogskyrkogården[/tags]

1999–2006 arbetade jag på ett företag som — till en början hette UUNET Sweden AB. Då var vi ett stökigt gäng som trots vårt kaotiska och knasiga yttre åstadkom underverk. Våra chefer lät oss hålla på, fika timmar i streck, komma och gå lite som vi ville eller flamsa och ha trevliga fester, enbart för att vi presterade så väldigt bra!

Med åren bytte företaget namn och därmed också mentalitet. Vihette MCI, MCI Worldcom och Worldcom. När jag slutade i mars 2006, hette vi Verizon Business =).

Flera försök har gjorts under åren att samla det gamla, knäppa underbara gänget för en liten gathering och svårt har det varit när eposten cirkulerade runt bland de tänkta deltagarna. Men svaren var ofta att någon skulle hämta barn, fredagar var inte bra, nej onsdagar spelar jag badminton osv osv. Till slut enades vi om en kväll som denna, bestämde plats på en krog inne i stan och jag såg verkligen fram emot det.

Tyvärr var det väl inte helt oväntat när återbuden började droppa in. Först förvandlades ”ja” till ”kanske” och sist till ”tyvärr inte”. Till slut var det bara jag och Egge kvar och platsen byttes från en krog på söder till Långbro värdshus. Så där hamnade vi denna afton och det stora sällskapet förvandlades till två gamla vänner på tumanhand =) Men trots att det var trist att den tänkta träffen inte blev av men det kändes ganska väntat och vi två hade ändå trevligt. Det blev finkäk, finöl och bord med vita dukar och inte heller vi två går ut tillsammans särskilt ofta. Det är väl såhär det är att bli vuxen och alla skaffar sina liv. Själv har jag bara aldrig förstått varför det ena måste förhindra det andra. Man kanske inte lever exakt samma vilda liv som tidigare, men att gå ut och ta en pilsner med goda vänner någon gång då och då borde man kanske få plats med. Men det handlar väl om prioriteringar.

Men jag har i alla fall haft trevligt i kväll! Men nej, några större ansträngningar att dra ihop gamla gänget igen kommer åtminstone inte jag göra.

[tags]Restaurang, Krog, Värdshus, Vänner, Reunion, Återträff[/tags]

Natten till söndag den 29:e mars somnade hon in på ett sjukhus, bara 28 år gammal. Hon lämnade en dotter, föräldrar, syskon och oss vänner i tomhet, sorg och saknad!

Här sitter jag och ska försöka skriva något som hedrar ditt minne, tar ett värdigt farväl och något som beskriver hur det känns. Men det känns mest bara ordlöst tomt.

Det första beskedet nådde mig idag på morgonen. Jag hade just avslutat mitt träningspass och allt kändes tills då precis som en helt vanlig dag. Då sjönk allt bara ner i funderingar och sorg. Jag har varit befriad från döden på nära håll. Förutom en klasskamrat i gymnasiet som blev påkörd och avled så har jag sluppit förlora nära vänner.

Dagen flöt på som i ett töcken, enbart framdriven av tyngdlagen, allt gick på av sig själv. När Din syster ringde kändes allt ”bättre”. Det kändes bättre att få beskedet från henne, som en liten bekräftelse på att jag nog var viktig även för Dig på något sätt.

Vi hann inte vara vänner så länge. Våra vägar korsades första gången för länge sedan. Jag var ung och Du var liten och kaxig — tyckte ja =) Du fanns som en skugga ute i pereferin, jag hörde ibland talas om Dig.

Och så en dag i början av april, det var vackert väder, precis som nu, satt du i besökssoffan på jobbet. Då och där fick du mig att åter ta tag i mina gamla planer att bli radioamatör och Du lovade att hjälpa mig och min vän på traven.

Efter det höll vi kontakten. Och det visade sig att vi delade många liknande upplevelser från uppväxten och hade mycket att prata om.

Nu sitter jag mest här med mina egna tankar om döden och orättvisan i livet. Att somliga rycks bort alldeles för tidigt. Just nu önskar jag lite att jag hade en tro som förvissade mig om ett liv efter detta. Men tyvärr har jag inte det. När vi levt klart är det ”game over” och jag tror varken himmel eller helvete väntar. Ovansett om himlen finns eller ej, känner jag mig ändå övertygad om att Du nu får lugn och ro. Det är vi som är kvar som känner smärta och saknad. Den enda Gud jag tror på är den som finns i våra huvuden och våra handlingar och vad vi gör mot varandra. Ditt engagemang för Dina nära som hade det svårt tar Dig i så fall till en himmel om den nu finns.

Detta är det enda jag får ihop just nu. Jag som brukar kunna skriva om lite annat än enbart ytliga saker. men kanske blev det lite för mycket denna gången och det kanske kommer mer senare.

Utanför mitt fönster skiner solen, fåglarna kvittrar, den sista snön töar bort. Gruset sopas från gatorna och isen i själen tinar sakta. Våren 2009 får Du inte uppleva men jag vet att Du hade tyckt om det!

Många andra har skrivit väldigt fina farväl till sina förlorade vänner. Du som jag älskade Sanna Carlstedt och jag tror inte hon misstycker om jag lånar hennes text i brist på fler egna ord.

Skål för dig…
Text/musik; Sanna Carlstedt

”Vi fått en ängel vi ej önskat få, i älskad, vän och son.
Som skingrade mörkret med ljus inom sig,
slöt in och försvann härifrån…
Var du en flykting, en främling, en annan, en slända som levde för dag…
Frågor blir monolog, dig som jag kommer ihåg, levde ut vart andetag…

Höjer en skål för dig i himmelen, en dekadent protest.
För att han som kallas Far tar först, dom som lever mest.
En sista skål för dig i himmelen, för världen var du för bra.
Hälsa Janis, Bob och Jim, med ditt ”Hurrah”…

Hungriga, törstiga, kämpade alltid, för alla och en var…
Ständigt ett leende, alltid en varm famn, är minnen som jag håller kvar…
Broder i saknad, du med din kärlek, musiken som aldrig dör ut…
Nu får du ljuset, vi ser dig vandra, tillsammans vi sjunget tillslut…

En sista skål för dig i himmelen, en dekadent protest.
För att han som kallas Far tar först, dom vi älskar mest.
En sista skål för dig i himmelen, för världen var du för bra.
Hälsa Janis, Bob och Jim, med ditt ”Hurrah”…”

Vila i frid Nadja!

[tags]Vän, Vänner, Vänskap, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Amatörradio, Sanna Carlstedt[/tags]

Denna dag började ganska segt på grund av gårdagens äventyr. Men jag kan ändå inte riktigt sova efter vin, sprit och öl utan valde att följa med till Emilias träning som började klockan nio. Men i idrottshallen somnade jag på bänken — eller nja, jag blundade lite bara och det var ganska skönt =)

Väl hemma igen efter en macka till frukost gick det bra att sova en stund medans barnen tittade på film vilket var väldigt uppskattat.

Så vi var ganska utvilade vid halv tre när min gamla vän och kollega från UUNET och hans barn kom på besök. Det var evigheter sedan vi sågs och vi har bara träffat det äldsta barnet på Egge och Karins bröllop 2004. Men då var han ett år och gjorde inte så mycket väsen av sig.

Nu hade pysen blivit 6 och fått en lillebror som var 4. Vi käkade pizza och sallad — det var liksom en sån dag idag för oss där det lämpade sig väl, prattade en omåttlig mängd gamla minnen. Barnen lekte ovanligt bra och vi såg knappt röken av dom och som vanligt hade dom ingen alls lust att skiljas åt när det var dags att åka hem.

Det var i vart fall trevligt och nu ska vi försöka se till att det inte går 5 år mellan gångerna vi ses. Redan på torsdag ska vi försöka ses det gamla järngänget över en pilsner och en bit mat, något som även det ska försöka bli en tradition. Vi ska ses på antingen Soldaten Svejk eller Charles Dickens.

När per och de båda mini-Per:arna åkt hem stegade vi till OKQ8 för att komplettera med lite lördagsmys inför TV-kväll. Jag tror det blir en tidig kväll för min del eftersom jag ska jobba lite imorgon.

[tags]Lördag, Träning, Trött, Vänner, Kollegor, Kollega, Tradition, Mat, Öl, Pilsner, Soldaten Svejk, Charles Dickens[/tags]

Igår lämnade Nisse oss efter en tids sjukdom. Jag träffade Nisse våren 1995 på ett IT-företag där han jobbade och jag var elev. Efter det behöll vi kontakten i många år.

De sista åren hade vi inte så mycket kontakt längre, trots närhet över MSN kommer man så långt bort från varandra ibland. Jag känner ändå att jag inte är något vidare bra på det här, att skriva något fint om någon som inte kan njuta av det fina man skriver.

Med saknad!

[tags]Vänner[/tags]

Att börja åttan i en ny skola, en ny stad och en ny familj var en prövning. Sommaren som gått då jag rymde hemifrån hade givit mig så mycket nya vänner och så många glädjeämnen samtidigt som jag skulle hantera det kaos som omgav mig kring rymningen. Det var alla ömsom bedjande, ömsom hotande samtal hemifrån och ändå var det nog bara en bråkdel som nådde mig. resten sorterade mina fosterföräldrar bort.

Nätterna som jag tidigare skrivit om, som tidigare under sommaren varit ett litet problem växte. De tidigare så trygga ljuden från bilarna ute på vägen på kvälarna och nätterna blev plötsligt hotfulla. Den branta backen med den skarpa kurvan utanför vår tomt där bilarna körde försiktigt, blev hotfulla, spanande bilar som letade efter mig. Felringningarna där någon ringde och bara la på blev samtal från mitt förra liv där någon ville kolla om jag var hemma. Kom en bil kort efter det kunde min kropp låsa sig i panik. I mitt och brorsans rum hade vi en garderob man kunde gå in i. Längst in i den fanns en lönndörr där vi byggt ett kuddrum mellan toalettens innervägg och husets yttervägg. Där gömde jag mig ibland när jag var ensam hemma på dagarna.

Någon av mina första skoldagar minns jag. Skolan hade inte hunnit ordna något stöd åt mig ännu då jag sats in i klassen så sent. Jag hade inga hjälpmedel eller böcker ännu och satt i en vanlig skolbänk längst fram. Läraren hette Arne och malde på som i ett töcken som jag hörde på avstånd och bredvid mig satt en flicka som hette Sara. Självklart blev jag kissnödig! Jag hade inte lärt mig hitta i skolan och efter att ha försökt dra ut på det länge fanns ingen annan lösning än att fråga henne, ”snälla, skulle du vilja visa mig till toaletten?” Grymt genant men det var vår första kontakt. Hon sa ”javisst” och reste sig och vi gick.

Det var min första kontakt med henne eller någon alls i den klassen och efter det var vi vänner. Hon ville vara med mig på rasterna, hon frågade om vi skulle plugga ihop och hon var den första från min klass som kom hem till mitt hus i österskär. Hon var gediget snäll, verkade tänka väldigt mycket precis som jag, brydde sig om andra och var väldigt ”ocool” men verkade inte ha några problem med det. Någon retade henne någon gång men det hände inte igen eftersom hon inte verkade bry sig och jag minns inte ens vad de sa. När de pikade henne för att hon var med mig, att vi var kära och allt det vanliga verkade hon bry sig lika lite. Jag var väldigt förälskad :) Hon var den finaste men jag vågade aldrig säga det till henne.

Sara var allt som jag inte var. Hon stod med båda fötterna på jorden och kändes lugn och trygg. Jag var ett kaos på vingliga ben med en glappande kompass. Så här efteråt har jag förstått att vänskap, vänlighet, minsta tecken på ömhet eller betydelse blev en drog för mig och det jag fick var aldrig nog. Det är något jag nog fortfarande på många sätt lider av. Jag svalde allt med hull och hår, kände inte av ytlighet eller falskhet. När Victoria sa hej var Sara glömd för en tid. Jag fick sola mig i en cool flickas glans en stund och jag trodde jag lämnat de mobbades outsider-skara för alltid och att det var bra och viktigt.

När den ytliga vänskapen tog slut och intresset falnade föll jag pladask med näsan i gruset. Med kinden mot stenarna och tårarna rinnande kände jag mig värdelös och ensam. Då satt hon där igen, tröstade och följde mig hem. Om inte förr så då, borde jag förstått värdet i en äkta vän.

En annan Sara dök upp i min tillvaro. Hon var kanske mer lik mig med trassliga hemförhållanden och ett trasigt inre. Jag tyckte hon var en frisk fläkt fastän hon i själva verket var ett kärleks- och vänskapstörstande monster precis som jag. En kort tids bekantskap innan jag var ensam igen. Denna gång fanns ingen Sara som tröstade och sa att allt skulle bli bra…

Under alla år sedan dess har hon funnits i mina tankar. Jag undrade vart hon blev av och hur hon mådde men vågade aldrig fråga. Ibland hörde jag av hennes vänner vart hon fanns och gjorde men jag visste vad jag gjort och att jag aldrig skulle höra av mig igen.

Nu, flera år senare sitter jag på mitt jobb och jag har bytt avdelning. Jag sitter mitt emot Andrea, en ny tjej jag aldrig träffat förut. Vi pratar om allt möjligt. Plötsligt frågar hon om jag känt någon Sara från Åkersberga. Naturligtvis minns jag Sara, det spritter till i bröstet och jag minns mycket väl. De är goda vänner, har just träffats på en middag och Andrea har pratat om sin blinda kollega som heter Joakim. Jag får aldrig veta vad hon säger, vågar heller inte fråga men ber henne hälsa och frågar om hon har mejl, men det har hon inte. Det kanske är tur, för mitt förlåt skulle ändå inte betyda något eller ändra något. Hon är gift precis som jag, har barn precis som jag och verkar lycklig.

Jag hatar mig själv. Jag kan se hur jag så många gånger sårat andra på samma sätt som jag själv blivit sårad, hur jag stött bort de som velat vara mina vänner och tyckt om mig och hur jag dragits till de som inte varit bra för mig. Jag var så lättförförd. Någon sa något vänligt, räckte ut en hand och jag kastade mig helhjärtat in i det och glömde allt annat, alla andra. Vissa fraser jag sagt kan jag ännu höra ordagrant och jag minns dem bara för att de skär i mig och jag upprepar dem för mig själv bara för att plåga mig själv, för att jag ska förstå hur dålig jag är.

Och här kommer den patetiska avslutningen: jag är glad att hon verkar ha det bra, att hon åtminstone verkade kunna skilja på det som var bra och dåligt för sig själv och sortera bort annat. Jag tror inte hon sitter och tänker såhär och jag tror inte hon minns den där första frågan, ”snälla, skulle du vilja visa mig till toaletten?” Jag är glad att hon inte har mejl, att hon inte bett om mitt nummer för jag skulle ändå inte stå ut med vad hon hade att säga.

För mig är hon det första och bästa minnet ur min högstadietid. Hon var min räddning att ta mig vidare genom det jobbiga då. Henne klev jag på i min strävan uppåt istället för bara draghjälp framåt.

Det är nu som då, en nästan outhärdlig blandning av goda och dåliga känslor och minnen som strömmar genom kroppen. Jag önskar att jag kunde släppa taget om dem. Kanske är det bara jag som förstorar. Kanske minns hon det inte alls så här eller ens egnar en sekund av sitt liv åt det. Förmodligen är det så.

[tags]Klasskamrater[/tags]

Det känns lite skumt när jämnåriga gifter sig =)

Som om man först då inser att man har blivit — eller borde ha blivit stor =) Det var väldigt fint i Solna kyrka och trevligt att träffa folk ute på gårdsplanen efterråt som man inte sett på ett tag. Brudparet for iväg i en bil mot flygfält och en väntande helikopter för vidare transport upp mot Uppsala där bröllopsfesten skulle äga rum. Det var lite tråkigt att det var så långt bort och på grund av barnpassning fick vi avstå festen. Annars hade det varit roligt att ”ge igen” eftersom Karin bidrog till att vår egen bröllopsfest blev så lyckad =) Nu väntar vi på hus och bebis =)

[tags]Bröllop[/tags]

Så var det då Egges tur att ”lämna ungdomen” bakom sig =) Vi gick alla och väntade på det =) Karin kysste sin groda och vips ska vi supa honom full =)

Dagen börjar med kidnappning på jobbet och gocart-åkning. Jag ansluter på Svejk på Östgötagatan — ett av både mina och Egges favorithak. Där äter vi deras berömda ost- & skinkschnitzel, mängder med god tjeckisk öl och dessutom får Egge en massa annat junk att dricka, bland annat nåt rävgift ingen annan vill smaka som vi nästan lyckas få i honom hela. Den var värkligen skitäcklig =) Därefter slutar kvällen för mig och de andra far vidare mot Gröna Lund.

[tags]Svensexa[/tags]

Idag vankas det 30-årsfest i huset och vi duschar, städar och lagar mat. Det blir inte så många gäster som det var tänkt. Det är alltid ett visst svinn tydligen. Men det blir enormt roligt!

Hej dagboken. Glest med skrivandet nu på sistone. Men man vet ju aldrig vad man ska knappa in. Igår fick jag i alla fall en lite glad överraskning på telefon. Min gamla kurskamrat och dryckesbroder Hugge hörde av sig. Vi har inte hörts av på flera år nu. Jag vet egentligen inte varför det blir sådär ibland. Men det blir väl som en ond cirkel det där, man hör inte av sig för tystnaden talar sitt tydliga språk, fånigt va? Men vänskap är också ett förbannat knivigt kapitel. Jag återfan en kär väninna från förr men har förlorat henne igen. Båda går och väntar på att den andre ska höra av sig. Sedan har vi vännerna som bara hör av sig så fort man kan bidraga med något i form av hjälp. Min datoriserade läggning gör att så fort någons dator krånglar är det till mig man ringer, men annars är det tyst. Sånt kan få mig ledsen ibland. Men som sagt, igår blev jag glad och nästa fredag ska vi fira med en bärs efter jobbet (okejdå, tre eller fem kanske) =)

Jag och Maria var barnfria och bokade en kryssning med Egge och Karin.

Joche tog hundarna och mamma och pappa tog barnen. Vi lämnade dem på firman vid halv fyra-tiden och mötte Egge och Karin på Ropten/Mörbyperrongen på T-centralen. Vi åkte kommunalt ut mot Silja-terminalen och tjeckade in. Jag och Mia hade valt en Comodore-hytt av lite lyxigare slag, Egge och Karin en vanlig B-hytt men vi tjeckade alla in i specialkön. Tursamt nog fick vi hytter på samma våning. och väl ombord hittade vi dem ganska snabbt. Vår hytt var suverän, stort rymligt badrum, dubbelsäng, soffa, bord och två fotöljer. TV, video och barskåp vars innehåll ingick i hyttpriset. Men bäst av allt, en balkong med öppningsbara fönster ut mot havet. Vår hytt låg långt ör över på styrbordsidan. Där stod vi alla fyra och beskådade när Silja Serenade la ut från kaj vid 17-tiden. Då knackar det på dörren och Comodore-klass hyttvärdinna frågar om vi vill boka bord på någon av fartygets restaurranger, givetvis förtur före de ”vanliga passagerarna. Vi bokade bord för 4 på Maxim på däck. Vi
korkade upp flaskan med moserande vin som fanns i baren och skålade och vi hann även med varsin öl innan det var dags att göra oss i ordning inför middagen. Maria är gravid med vårt tredje barn så hon fick inte dricka något. Vi käkade en suverän middag bestående av Skagernröra, oxfillé och potatisgrattäng, kaffe och cognac. Efter restaurrangbesöket tog vi en snabbis i taxfree och handlade en platta pilsner och godis och gick upp till vår hytt igen och satte oss och softade en stund. Sedan skulle vi gå ner till Joes Place i aktern på däck 7 men Karin ville hellre sova så vid midnatt skildes vi åt och var och en gick till sitt. Morgonen därpå hade vi beställt frukostbricka på sängen som levererades straxt före klockan åtta, en lyx man får i Comodore-klass. Vi åt lite frukost, somnade om och vid 12-tiden åt vi lite till, duschade och gick upp. Egge och karin ville fortsätta sova så jag och Mia gick ut på rundvandring på båtens alla intressanta däck. När Egge och Karin släpat sig
ur sängen käkade vi lunch på ett fik på däck 7 som inte var någon höjdare. Därefter tog vi en mer rejäl tur i taxfreeshoppen och köpte både till oss själva och enligt beställning från Joche och Marias mamma. Sedan gick vi snabbt igenom övriga butiker för att eventuellt hitta några leksaker till barnen men det fanns inget roligt eller prisvärt. Efter en stunds degande och en pilsner i hytten åt vi middag på Captains grill på däck 7. Vi käkade kött och potatisgrattäng och drack några öl. Sedan hamnade vi på Atlantis längst fram i fören. Något jazzband lirade och vi tog ett par öl innan vi fortsatte framför TVn på hytten. Man kan diskutera det roliga i det i och för sig =) Kvällen slutade vid 11-tiden och vi somnade efter att ha bokat frukost på sängen nästa morgon. Den levererades vid åtta-tiden. 09.30 la båten till i Stockholm igen där välkomstkommitén bestående av farmor och längtande barn stod och väntade =) Vi tog vägen via kontoret i Solna för att hämta våra hundar hos
Joche och sedan for vi hemmåt.

[tags]Kryssning, Silja, Silja Serenade, Hälsingfors[/tags]

Så har vi skaffat vår första DVD-spelare och det ska såklart firas med sprit och kalas! Två filmer har vi skaffat, Scream och The Crow och en mängd pilsner — SKÅL!!!

[tags]DVD, fest, invigning, The Crow, Scream[/tags]