Kategori: Blog

Jag publicerade nyligen en sida under Om Sajten som jag kallade ”Testamente – om något skulle hända mig” och jag kände att jag behövde kommentera det.

De som känner mig hoppas jag vet att jag inte planerar att gå bort. Jag hoppas livet pågår både länge och väl. Jag är heller ingen sådan som funderar särskilt mycket över döden, längre kanske jag ska säga :)

Döden och universum är obegripliga och ingen har några svar. Därför är det inget jag ödslar särskilt mycket av min tid på.

Men dels pratade vi flyktigt om det för en tid sedan, och här om dagen höll jag ett föredrag om sociala medier och vår existens på internet. När jag sedan skulle sova funderade jag över det digitala arvet. Jag funderade över om mina nära och kära egentligen vet hur jag skulle vilja ha det om olyckan var framme.

Jag behövde inte söka länge på nätet för att hitta liknande funderingar och dom kan väckas av att nytt liv är på väg att skapas, som i artikeln

Vad händer med min blogg när jag är bort? i bloggen ”Maths Hörna”. Där skrev han något jag också sett på TV och hört om, att man även bör tänka på sina digitala tillgångar.

Jag vet inte om ett sådant här blogginlägg är juridiskt godkänt som dokument och jag tänker nog inte gå så långt så att jag skapar ett analogt liknande heller. Men om något skulle hända mig skulle jag vilja att min sajt och blogg finns kvar på nätet och att någon i min familj eller någon av de 2 vänner med administrativa rättigheter går in och publicerar alla färdiga utkast med dessas riktiga datum. Det jag inte kan bestämma, men önska, vore att bloggen fortsatte leva, att andra i min familj fortsatte skriva om livet som går vidare. Jag skulle verkligen inte vilja att någon försökte städa bort det lilla och ganska obetydliga jag presterat.

Egentligen finns mycket annat på nätet man lämnar efter sig men som jag åtminstone i dagsläget inte bekymrar mig så mycket om. Alla konton man skapat sig här och var bryr jag mig inte så mycket om. Jag har mest för egen del börjat skapa ett dokument med en lista med alla konton och lösenord för att själv ha lite koll.

Men som sagt, det viktigaste skulle vara att publicera allt färdigt, ännu ej publicerat material och låta det ligga kvar så länge det går.

Så, nu kan jag nog sluta att tänka på det här :)

[tags]Blog, Blogg, Testamente, Ägodel, Ägodelar, Död, Bortgång, Familj, Vänner[/tags]

Idag blev jag upringd av en typiskt jobbig försäljare från Bomerang Solutions systerföretag Svensk brandsäkerhet. De har ringt mig förut och velat sälja brandvarnare, brandsläckare och brandfiltar och annat som förvisso är väldigt viktig utrustning.

Jag är ingen sådan som det är så lätt att sälja till, jag säger inte ja till en massa saker som dimper ner i brevlådan och sedan ångrar mig. Däremot önskar jag att jag lärde mig säga nej tack i ett betydligt tidigare stadie i samtalet. Men då hade jag faktiskt tänkt på att vi saknade brandsläckare hemma och att åtminstone en sådan vore bra. Så det var lite därför jag lät tjejen prata på.

Men när hon hade fått veta hur många vi var, hur stort vi bodde och gav ett konkret förslag, handlade det typ om en brandsläckare i varje hörn och brandfiltar i varje rum och det skulle ha slutat på en förmögenhet. Så jag sa nej tack, jag löser det själv och avslutade samtalet.

Det var förra hösten. Efter det fortsatte de jaga mig i stort sett varje dag vid olika tidpunkter på dagen. Jag tänkte prova strategin att inte svara eftersom ett ”nej tack” tydligen inte räckte. Jag tänkte om jag inte svarar tröttnar de snart, men det pågick i månader innan det slutade ringa.

Men idag var det alltså dags igen… En hurtig säljar-kille ringde, presenterade sig och sen började tugget: ”Tjena Joakim, hur är läget idag? Skiner solen på dig? Jasså inte men det kanske kommer. Bor du kvar där i Handen? Jasså, lustigt namn, vet du att det finns en ort där som heter Fittja? hahaha!” Sådär fortsatte det en stund och detta trots att jag sa att jag arbetar och att jag antog att han ville sälja saker och att jag redan pratat med dem tidigiare och inte var intresserad.

På något vis har jag svårt för den där familjära attityden, som om vi kände varandra och bli så jävla kompis! Jag undrar om det verkligen är en fungerande säljstrategi? För mig känns det bara fånigt och som om någon kommer för nära. Extra störd och sur blir jag när orsaken till det slemmiga beteendet är att man vill sälja saker.

Trevlig som telefonförsäljare kan man vara ändå utan att vara lismande.

[tags]Telefonförsäljare, Telefonförsäljning, Påträngande, Brandskydd, Brandsäkerhet[/tags]

För någon dag sedan blev jag kontaktad av Synskadades Riksförbunds tidning Perspektiv som ville intervjua synskadade bloggare. Man ville skriva om varför man bloggar, hur man gör det, varför man använder foton och om man skriver för sig själv eller om man får någon respons på det man skriver.

Det där är frågor åtminstone jag ställer mig hela tiden :) Men visst, varför jag bloggar är för att jag tror att jag har något intressant att berätta, åtminstone ibland. Ofta känns det som en lite naiv tro, främst med tanke på hur lite respons bloggandet ger. Jag ser i min statistik att jag har ett 100-tal träffar om dagen med alla sökmotorer borträknade men det är ända kvittot på att någon eller något läser inläggen. Jag vet ju själv hur jag läser andras bloggar, det är sällan man kommenterar eller lämnar spår efter sig. I mitt fall handlar det förvisso om att det ofta är krångligt att kommentera på en del bloggportaler och att jag avstår därför. vore det lättare skulle jag nog lämna mer avtryck efter mig.

Det jag bloggar om har ju varierat en del under åren. Det handlar mycket om mitt båtintresse, hur det är att leva med en ledarhund, lite teknik och musik och familj. Jag har provat att skriva bok-, musik- och lite filmrecentioner men det var inget jag fastnade för.

Det enda jag nog aldrig skrivit om är politik :) Det är ett ämne som inte intresserar mig alls och där kunskapen är alldeles för dålig. OK, matlagning är väl ett sådant ämne till som jag aktar mig för :)

På frågan om varför jag använder foton i min blogg när jag ändå inte själv ser dem är förvisso en bra fråga. Jag är ju udda på många sätt, jag älskar foton, eller rättare sagt de minnesmärken foton skapar i våra liv. Från när jag var barn finns i princip ingenting och det kan ibland kännas tomt. Idag finns förvisso en annan teknik och mina barn ska inte behöva undra hur de såg ut eller lät när de var små.

När jag började mina trevande försök med bloggandet 1996 var den främsta målgruppen för mitt bloggande familj och vänner. På den tiden fanns ju inte Facebook eller andra sociala medier att hålla kontakt med. Det var pappersbrev, fax eler ibland epost till vissa som höll sig långt framme :) Men när internet började sprida sig var bloggen ett bra sätt att berätta för alla närstående vad vi gjorde och hur vi mådde och förse de som bodde långt bort med foton på oss.

Jag tänker alltid foto när jag funderar över ett blogginlägg. Numera är det så lätt att lägga in bilder i sina inlägg jämfört med förr när man fick anpassa bilderna manuellt i något fotoredigeringsprogram och lägga in dem manuellt i filstrukturen och sedan lägga in dem i HTML-koden. Det var alldeles för jobbigt. Idag skriver jag en text ute på äventyr i telefonen, tar en bild och publicerar texten. Ofta ber jag om hjälp att sköta fotograferingen eller välja en befintlig bild. Jag fotograferar inte jätteofta själv även om det är fullt möjligt. Men jag vill ju ändå kontrollera med någon seende först om bilden blev bra innan jag publicerar den eftersom jag skarpt ogillar kapade människor och halva föremål. Dessutom vet jag att foton är viktigt för den som eventuellt läser, att det blir roligare så. Det här inlägget blir dock helt fotolöst, för att lägga ut en bild på mitt tangentbord eller kaffekoppen känns tråkigt :)

Hur jag gör när jag bloggar? För länge sedan var det ren HTML och ni som var med då vet hur jobbigt det var att bygga varje sida manuellt. Att byta ”tema” på sin blogg innebar att koda om 200 HTML-filer vilket man inte gjorde i en handvändning. Ni som börjat blogga nu på senare år i och med publiceringsverktygens intåg skulle aldrig orka hålla på :)

Någon gång i början på 2000, jag har det i bloggen men orkar inte leta, så skapade en kompis ett publiceringsverktyg åt sig och lät mig använda det också. Man skapade en mall i 2 filer för HTML-kod och menyer och varje sida man sedan skapade fyllde man med text och kallade på layout-modulen som lade på utanverket. Det var en enorm lättnad för mig.

Från det hoppade jag direkt till WordPress, jag tror det var 2008 och livet blev ännu enklare och idag när jag bloggar nästan allt från min iPhone är det nästan för enkelt.

Jag fick också frågan om vad jag hade för råd för de som ville börja blogga och det finns väl hur många råd som helst. Men det första är väl att fundera över vad man vill blogga om. Just det är ju ingenting som står skrivet i sten och har åtminstone för mig förändrats under åren. Men att åtminstone fundera över en röd tråd. Något annat som är viktigt att tänka på och som åtminstone inte jag tycker är så lätt, är hur öppen man ska vara med sitt privatliv. Ska man skriva med sitt riktiga namn vilket jag har valt att göra, ska man berätta om känslor, relationer, vänner, hur ska man skriva för att inte kränka någon och hur ska man avpersonifiera människor man skriver känsliga saker om så att de själva och framför allt inte andra vet vem man skriver om.

Jag har skrivit en del om min uppväxt och under mina sidor under familjen har jag börjat skriva om en del upplevelser som en del i min familj kanske inte anser är så fördelaktiga. Man kan undra om det är rätt att göra så, men jag ser det som att jag berättar om något som andra kan ta lärdom av, känna igen sig i och reagera på. När jag var liten och saker hände önskade jag inget högre än att någon enda skulle reagera.

När jag själv 2003 drabbades av panikångest hade jag enorm glädje av andra människors öppenhet på nätet. Jag slukade bloggar och forum där människor skrev om sina känslor och upplevelser och sin ångest. Jag hävdar att det, tillsammans med min samtalsterapi hos kurator och psykolog samt min träning var det som främst botade mig.

Jag hamnar ofta i diskussioner om bloggande, etik och integritet vilket jag dock inte skriver om så ofta. Nu senast var på jobbet här om dagen när några inte alls förstod varför och för vem man skrev och att det var för utlämnande. Och visst, vissa skriver för utlämnande och kränkande om andra människor. Jag kan ibland stanna upp och få en attack av att vilja bli mer privat och inte skriva så mycket men då blir ytligheten snabbt ett faktum och då vill definitivt ingen läsa.

Men man kan förstå att kritikerna undrar. vi skriver vad vi gör, med vilka vi gör det, vi postar bilder ibland utan eftertanke och genom att geotagga både bilder och inlägg så kan man ni också se exakt vart vi är när vi bloggar. På jobbet här om dagen trodde man på konsekvenser på denna detaljrikedom om våra privatliv. Jag kan inte riktigt se den faran. Jag försöker tänka på vad jag skriver och vilka bilder jag postar och jag har svårt att se hur det skulle kunna skada mig. Kanske har jag fel och en dag blir motbevisad, vem vet.

Så jag fortsätter min vingliga balansgång och ta ständig lärdom.

I och med intervjun fick jag tips på andra synskadade bloggare. Jag har inte tittat igenom alla men jag fyller gärna på min bloggroll till höger så titta gärna under ”Andra bloggar” till höger i menyn. Egentligen vill jag inte länka bara för att de är synskadade men jag är alldeles för dålig på att uppdatera den med bra bloggar. Hojta gärna till om Du vill bli länkad genom att skriva i den gammalmodiga företeelsen gästboken, jag bara älskar hälsningar där men de kommer alldeles för sällan!

[tags]Blog, Blogg, Bloggar, Bloggare, Integritet, Personligt, Intervju, Bloggosfär, Bloggosfären, Bloggkarta, Karta, Kartor, Geotag, Geotagg, Geotaggar, Geotags, Geotagging, GPS, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, Båtar, Båtliv, Ledarhund, Ledarhundar, Tillgänglighet, teknik[/tags]

Så var det dags för årets upplaga av Earthhour 2012 och förberedelserna pågår för fullt. Ljus och tevatten sätts på och mys förbereds och alla är mycket noga med att ladda sina mobila enheter. Det är just det, det har alltid känts som spel för gallerierna. Ingen här hemma skulle heller drömma om att stänga av mobilen, den går ju ändå på batteri och ger inget utslag i statistiken och inte ens en sårad moder jord kan ändra våra livsvanor.

Här gör vi det mest för barnens skull. Vad gör en timme per år för jorden och för medvetenheten? Direkt när timmen är över startar vi ändå upp allt som stängs ner, statistiken över släckta städer och byggnader rullar ut i medierna och garanterat också hur mycket det kostar och påverkar elnätet att starta upp allt igen som varit avstängt en timme.

Vi tror att vi gör något och kan påverka och den lilla timme som nu ligger framför oss känns bara som om den är till för att sätta plåster på vårt dåliga samvete och invagga oss i en falsk tro att det gör skillnad. Men vad gör egentligen en av årets 8760 timmar? Operatörerna vill och kan inte släcka ner mobilnätet vilket jag både förstår och just nu i skrivandets stund är enormt tacksam över :). Kommunerna vill av förklarliga skäl inte släcka ner gatubelysning eller ens fasadbelysning överallt. För att inte tala om alla enorma datacenter, industrier och liknande som skulle förlora miljoner kronor på att stänga ner en timme.

Så frågan är om det här är rätt sätt att lösa det på. Bättre sätt att framställa energin och mer energisnåla maskiner både hos oss konsumenter och industrier, det gör skillnad. Men att få oss att förbruka mindre tror jag är försent. Vem vill börja handdiska istället för diskmaskin, handtvätta eller laga mat på gasolspis eller är det verkligen en stor vinst att börja belysa våra hem med stearinljus igen?

Nu är det 45 minuter kvar sen kör vi igång allt igen!

[tags]Earthhour, Energi, Energiförbrukning, El, Elnätet, Elförbrukning[/tags]

Idag har det varit en intressant dag. Kanske inte så mycket på det yrkesmässiga som det privata planet. Jag har erbjudit mitt engagemang i arbetet mot diskriminering. För min del har diskriminering mest handlat om tillgänglighet i samhället för oss som använder ledarhund som hjälpmedel.

Arbetet går rent konkret ut på att hjälpa organisationen Independent Living med deras anmälningstjänst mot diskriminering. Det är en nättjänst där man kan fylla i ett formulär om man på något sätt blivit diskriminerad, bifoga all fakta och eventuella bilder och sedan få detta sänt i första hand till diskrimineringsombudsmannen DO, men också andra kontakter så som media etc. Anmälningarna ligger sedan kvar publikt på nätet och kan följas upp om något händer.

I första hand ska jag granska och godkänna inkomna anmälningar och sända dem vidare till DO. Men i en utveckling ska det kunna utökas med kommentarer och blogginlägg.

Under de 18 år jag haft ledarhund har förutsättningarna förändrats till det sämre på ett mer än märkbart sätt. Då jag fick min första hund 1993 var det enstaka situationer där det uppstod problem, oftast med ledarhund i samband med restaurang. Nu 2011, känns det ganska mycket som precis tvärt om. Några enstaka ställen där man vet att det fungerar men situationerna där det uppstår någon form av problem överväger.

Jag har ju skrivit ganska mycket om detta i min serie ”Ledarhundar och tillgänglighet” och hävdar att största orsaken är bristen på marknadsföring och information. Man var väldigt duktig på det under 1990-talets första hälft och tidigare. Men information är färskvara och människor glömmer fort.

När det gäller ledarhundar har det länge funnits ett undantag vad gäller ledarhund i livsmedelsbutiker och restaurang. Livsmedelsverket medger en näringsidkare att låta en ledarhund vistas i lokalen förutom där man direkt hanterar mat, exempelvis i ett restaurangkök, där man styckar kött och liknande. Men i serveringslokal och där livsmedel saluförs har man möjlighet att ta med sin ledarhund.

Men det har fortfarande varit upp till näringsidkaren att avgöra och det har på senare tid oftare blivit problem och man blir glad när man besöker platser där allt flyter på och är självklart.

I dagsläget finns inget stöd i diskrimineringslagstiftningen för ledarhundsekipage. Jag är ingen klippa på det juridiska, men principen är att man inte nekar mig som funktionshindrad utan hunden. Sedan att det i praktiken blir detsamma tar lagstiftaren ingen hänsyn till. Att jag måste avstå för att jag inte kan ta mig till eller från platsen utan min hund eller tvingas förvara hunden på ett otryggt sätt.

Under åren har jag själv gjort spridda anmälningar till dåvarande Handikappombudsmannen – HO som numera ingår i Diskrimineringsombudsmannen. Men svaret har varje gång varit just att lagen saknar stöd och anmälningar således är utan värde vilket har gjort att benägenheten att anmäla har sjunkit till ett minimum.

Givetvis är detta fel också, för desto fler anmälningar som kommer in, desto större är chansen att man förstår att detta verkligen är ett problem och i förlängningen med lite tur kan det innebära att lagen ändras.

Så i våras när jag flera gånger blev nekad att komma in på två restauranger, bestämde jag mig för att återuppta anmälningarna oavsett om något hände eller inte. Nu i dagarna har jag fått det första svaret i form av en kopia på det underlag som gått ut till de diskriminerande parterna så att de ska ha möjlighet att svara. Detta ska vara Diskrimineringsombudsmannen tillhanda under slutet av september. Och det är väl först då det blir spännande att se om något ytterligare händer.

Men det finns lite glädjande indikationer på att åtminstone något håller på att hända. Ett par tre ledarhundsförare som tidigare gjort anmälningar har blivit kallade till möte hos Diskrimineringsombudsmannen för att diskutera vidare. Jag tror inte något av dessa möten ägt rum än och väntar med spänning på en rapport eller kallelse till ett liknande gällande mina egna anmälningar.

men självklart gäller inte arbetet med anmälningstjänsten bara ledarhundsfrågor, utan alla typer av diskriminering. Det ska också bli spännande att sätta sig in i andra gruppers problem och upplevelser och förhoppningsvis på något sätt verka för en förbättring. En online-tjänst som denna skulle kunna ha stor potential både vad gäller uppmärksamhet på nätet och kanske media vilket i sin tur kanske positivt påverkar människors benägenhet att faktiskt anmäla diskriminering. Jag tror att väldigt få gör det idag med samma grund som varför jag själv oftast avstått, bristen på att något händer.

[tags]Handikapp, Handikappade, Funktionshindrade, Funktionshinder, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Independent Living, Samhälle, Tillgänglighet[/tags]

Det har varit lite tyst här ett tag. Jag har haft en tids bloggsvacka som berott på flera saker. Det har väl inte varit inspirationsbrist direkt, texter har jag författat på löpande band under vintern men bara lagt som utkast. Dels har jag inte varit nöjd med det jag åstadkommit, upplevt en liten period av tvivel på meningen och intresset i att blogga när man allt som oftast bloggar ut i det tysta. Är det någon som läser, är det någon som har glädje eller nytta av det man skriver och framför allt vad ska jag skriva? Inte för privat, inte för platt och tråkigt, inte för tekniskt — det är gott om ”inte” när man försöker profilera sin blogg.

Ett par händelser jag upplevt som obehagliga när jag tyckt att folk vetat saker om mig som de lagt ner lite tid och ansträngningar på att läsa in sig på via min Twitter och Facebook-sida. Egentligen inget privat av farlig karaktär, men ändå så jag stannade upp och kände efter.

Men för någon vecka sedan fick jag tillbaka modet och inspirationen. Jag började med att publicera mitt tråkiga inlägg om hemmaljudet och en rad inlägg om ledarhundar och en resa. Inlägg som hade publiceringsdatum från början av mars och framåt. Jag publicerade 10 inlägg för att fylla min feed och såg hur knuff.se hämtade min feed men inget hände. Inga av mina nyckelord blev sökbara på bloggar.se.

Jag skrev då till administratörerna och — tyckte jag — bad ganska snällt, förklarade varför jag bloggat bakåt i tiden och bad dem indexera upp min feed. Jag märkte att inlägg som postades med aktuellt datum indexerades upp genast utan dröjsmål. Jag tyckte att inläggen jag postat dels var viktiga rent allmänt men också inför vårens aktiviteter i ledarhunds-Sverige, dels tyckte jag inte de var så farligt gamla. Att inte verka tillåta att man publicerar inlägg med ens någon dags äldre datum kändes väl snävt.

Men inget svar och inga blogginlägg blev sökbara så jag fick radera inläggen och posta om dem igen med ett aktuellt datum. Det är ingen stor katastrof, jag får rensa min Twitter där jag annonserar mina bloggposter och min Facebook där jag importerar mina inlägg automatiskt. Att sökmotorer och andra feed-hämtare får trasiga länkar är väl något man får leva med.

Men när jag började indexera upp min gamla blogg hos den svenska bloggtjänsten fanns inga restriktioner. Jag kunde få årsgamla inlägg indexerade men det blev det snabbt stopp på vilket man kan ha förståelse för. Jag bad förvisso om att få hela min feed indexerad en gång för alla och sedan försöka hålla mig i fas men det gick inte det heller.

Men att man nu inte ens godkänner feeds med ens 30 dagar gamla inlägg är ju lite mer märkligt. Det kan ju finnas fler anledningar än mina till varför blogginlägg publiceras lite i efterhand. Tekniska problem med ens pingar till nyligen.se som man inte uppmärksammar på en gång kan ju vara en sådan anledning. Fast mer vardagligt och viktigt kan ju vara att man är på resa eller semester och inte vill eller kan blogga i realtid men ändå vill ha text och bild publicerat med rätt datum vid hemkomst. På resa kanske man inte har tillgång till internet på något vättigt sätt. Det är ju vanvättigt dyrt idag att mobilsurfa utomlands och hotell kan vara samma. Är man på semester kan det ju vara direkt olämpligt att blogga i realtid och verkligen tala om för inbrottstjuvar att nu är det fritt fram, det är ingen hemma för vi är i skärgården! Samma sak där, så kanske man vill ha sina inlägg publicerade vid hemkomsten men med rätt tid och datum så att det ser realtidspostat ut.

Men nu får jag som sagt posta om inläggen, något per dag och då fungerar naturligtvis indexeringen från knuff.se klanderfritt. Att inte ens få svar, ens i formen ”tyvärr du får göra om” tycker jag är trist. För min del blir det snävt att få ut inläggen i god tid och sökbara till internationella ledarhundsdagen sista onsdagen i april och jag har ju tydligt märkt att det kommer träffar från bloggar.se.

Men alltid lär man sig något och saker får lov att postas i realtid framöver och vill man inte av säkerhetsskäl så får man avstå att ha sina inlägg sökbara.

[tags]Blog, Blogg, Bloggar, Resa, Semester, Bloggar.se, Nyligen.se, Knuff.se, Nyckelord, Sökord, Taggar, Etiketter[/tags]

Som dom måste ha väntat på sin fina station, eller om de kallar det resecentrum! Och visst har jag avskytt Uppsalas tågstation när man har varit tvungen att gå över spår med plingande bommar överallt och en ständig rädsla för att bli överkörd.

Och än värre blev det när man började bygga den nya centralstationen med buller och enormt rörigt! Men nu är det äntligen klart och visst blev det fint! Gångar under spåren, stort och rymligt och välplanerat.

Men så kommer jag och min hund gående upp för den högra delen av den breda fina trappan upp mot taxistationen för att åka till en kund. Och vips tar det stopp och jag kör skallen rakt i något väldigt hårt! Den delen av trappan visar sig sluta i ingenting och man har helt enkelt byggt någon sorts gångbro över! Det var bara att gå ner för trappan igen eller krypa under trappräcket och gå upp igen längre til vänster. Jag funderar mycket på hur man tänkt när man byggt igen en del av trappan? Varför ens bemöda sig med att bygga trappa och räcke just där? Mycket konstigt!

[tags]Uppsala, Uppsala Resecentrum, Centralstation, Tågstation, Resecentrum, Tåg, Nybygge, Nybyggnad, Resa, Tillgänglighet, Synskada, Synskadade, Blinda, Ledarhund, Ledarhundar[/tags]

Igår bokade jag ledsagning hos SJ för att ta mig till tåget imorse och från tåget nu ikväll. Det första sket sig omgående eftersom man vägrade hjälpa mig om jag inte beställde mer än 24 timmar innan. Nu råkade det vara 20 timmar innan och då var det stört omöjligt! Man skylde på de som numera sköter ledsagningen, dvs Jernhusen och Banverket.

Förvisso finns det stora vinster med att sådana ”centrala” funktioner inom exempelvis tågnäringen sköter den här sortens passagerarservice. Tigidare när SJ skötte servicen, kunde det vara ett stort problem när man nyttjade andra tågbolag helt eller delvis.

24-timmarsregeln fanns förvisso även när SJ skötte om ledsagningen men var betydligt mer flexibel. På ett ställe som Stockholm central hade jag aldrig problem att få hjälp. Jag kunde till och med ringa på tåget om resan kommit hastigt på eller någon privat lösning havererat av någon anledning och med kort varsel få hjälp. Men nu sa man kategoriskt nej. Det gör mitt resande mindre flexibelt än för en ”vanlig” passagerare som kan ta sig till och från tåget själv.

Men ikväll skulle jag få hjälp, bli mött på perrongen vid tåget och få sällskap till taxi. Men jag blev inte förvånad när jag klev av tåget och minutrarna gick och ingen dök upp. En tågvärdinna och en medpassagerare blev min räddning.

Och jag kan inte låta bli att slås av hur ledsagningen alltid fungerat. Bara bussbranschen som jag också nyttjat mycket har varit sämre än tågbranschen.

Enda sedan 1980 då jag som liten pojke pendlade mellan småstaden Västervik och storstaden för att gå i skola har jag fått erfara hur det har varit. Busschaufförer och terminalpersonal — i vad mån det fanns någon — glömde bort att hjälpa än till bussen, glömde säga till när man skulle av och glömde överföra informationen vid förarbyten på långa streckor.

Tågresandet har inte varit bättre. Man har glömts av både på tåg och stationer och vid byten och man har fått räkna stopp för att utrop brustit och öppnat tågdörrar för att upptäcka att man inte stod vid någon station utan mitt på en linje inför ett tågmöte. Det var på den tiden dörrarna gick att öppna även utanför stationerna. Tack och lov har jag aldrig ramlat ner på banvallen även om jag vet att det förekommit mer än en gång.

Flyget däremot har alltid varit en klass för sig. Under 4 års tid flög jag som litet barn var annan helg mellan Stockholm och västervik. Jag blev aldrig bortglömd och inte heller i vuxen ålder. Till och med när jag 1999 flög alldeles ensam i tjänsten till USA, passerade 3 flygplatser och 2 flygbolag fungerade allt perfekt.

Idag har möjligheterna att ta sig till flyget blivit sämre. Man får i Stockholms Läns Landsting inte ta sig till flygplatsen Arlanda med hjälp av färdtjänst. Man får ta sig till centralen och åka med Arlanda Express. Där ska man få hjälp av kassapersonalen på tåget, hjälp av tågpersonalen att ringa personal på Arlanda som möter på perrongen och hjälp upp till incheckning där sedan annan personal tar över för hjälp ombord på flyget. Det är som upplagt för fel, missförstånd och missade tider. Och ja, det har hänt att jag fått ta hjälp av medpassagerare för att inte missa mitt flyg…

Nu är det ju inte bara gruppen synskadade som är i stort behov av en pålitlig passagerarservice. Det finns ju många fler grupper så som rörelsehinder etc. Men den kanske mest ”viktiga” gruppen att inte glömma bort är ensamresande barn. Här har flygnäringen en lång och stabil tradition. Man kan lita på att ens barn tas om hand och kommer fram. Detsamma gäller så klart med tågnäringen, det är bara det att man inte vet exakt vart barnet hamnar och när barnet kommer fram =)

[tags]Resa, Buss, Flyg, Tåg, SJ, X2000, Sj Prio, Arlanda Express, Jernhusen, Banverket, Stockholm, Göteborg, Hjälpmedel, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda, Ledsagning, Ledsagarservice, Tillgänglighet, Funktionshindrad, Funktionshindrade[/tags]

Idag kan man läsa på Aftonbladet.se om en Razzia mot fildelare. Polisen slog till mot 5 platser, 2 DC-hubar ochett par privatpersoner. I samma stund blir jag uppringd av en av mina vänner som berättar en märklig historia som får mig att fundera…

Min vän är arbetslös för tillfället och låg och sov ganska sent när han väcks av ett brak från ytterdörren och instormande poliser innan han ens hinner vakna. Ja killen är synskadad och kunde ju inte veta att det var poliser som stormade in i hans lägenhet, bara en sån sak! Antagligen säkrar man objektet i sängen men det går ändå hyfsat lugnt till och han delges misstanke om fildelningsbrott eller vad det kan tänkas heta. Därefter tar man hans dator i beslag. Vännen har även en så kallad Netbook, en liten ”surf-PC” men den säger man sig inte behöva ta med sig. På något vis får min vän veta att straffet som kan komma på tal är böter. Jag vet inte hur mycket olagligt material han hade på sin dator, men enligt honom själv och enligt det förmodade straffet böter, kan det inte ha varit så mycket.

Jag har varit måttligt engagerad i den här debatten. Inte för att det inte upprör eller saknas åsikter. Mer för att andra redan har sagt så mycket och min lilla röst knappast skulle göra någon skillnad. Sedan tycker jag att det är fel att stjäla andras material, musik och film som det är tänkt att andra människor ska leva på. Som om jag skulle jobba gratis (vilket det ju känns som man gör ibland)…

Så min ståndpunkt är nog ändå någonstans att det inte är rätt, men att musik- och filmindustrin kanske borde haka på de lösningar som bjuds för att via nätet kunna fortsätta sälja sina produkter, till lägre logistiska kostnader och snabbare leverans till kunderna på det vis de vill ha. Vi har redan haft Spotify ett bra tag och nu även Voddler som erbjuder samma sak men för film. Jag skrev om allt detta i bloggen i november 2008 och det är väl det inlägg som genererat mest kommentarer i ett och samma inlägg tror jag =) Men sedan höll jag tyst för jag tyckte att jag ändå klart och tydligt deklarerat min ståndpunkt. Och jag tror den känns OK än idag.

Men det här fallet får mig att fundera. Jag saknar en del fakta, det inser jag och jag saknar en del kunskap. Men min vän var knappast någon ”spindel i nätet” och eftersom jag vet ungefär hur mycket hårddisk han råkar ha, så kan det inte vara några överdrivna mängder musik. Knappast mer än i många svenska hem idag. Och det understryks ju av straffet böter, om nu ordningsmaktens personal på plats sa så och hade rätt, det återstår väl att se.

Men, jag undrar om inte det är i det här läget lite överdrivet att bryta sig in, rusa in 4 poliser för att beslagta en dator och för ett så lindrigt straff? Eller ser vi numera mer allvarligt på fildelningsbrott än mord, kvinnomisshandel, våldtäkt och lägenhetsbråk? Knappast så att en vanlig polispatrulls första lösning är att bryta upp en dörr. Och i artikeln säger man ju att man haft spaning på objekten en längre tid, att utredningen pågått ett drygt halvår. Bör man inte då under den här tiden kunnat konstatera att objektet är en vanlig grabb, dessutom ganska synskadad och förmodligen rätt ofarlig? Vad hade det gjort för skillnad att först ringa på dörren? Tveksamt om man hunnit undanröja bevismaterial under den korta tiden, material som dom ändå tycks ha så det räcker för ett ingripande.

Jag kan inte låta bli att få en rysning över hela ryggraden när jag tänker mig in i hur det skulle vara, om samma hände här! Om folk bryter sig in här bland barn och vilket kaos det skulle skapa! Nog för att jag inte borde ligga i riskzonen som rippar mina egna skivor och inte kör varesig Pirate bay eller DC++. Och jag som inte heller ser och kan göra ID-kontroll på att de som rusar in i mitt hus verkligen är poliser. Undrar hur dom skulle lösa det.

”Mer våld än vad nöden kräver” förefaller som ett begrepp man överkalkylerat den här gången också.

[tags]Nedladdning, Illegal nedladdning, Fildelning, Illegal fildelning, Fildelningslagen, Upphovsrätt, Upphovsrättslagen, Upphovsrättsbrott, Ipred, IFPI, Musik, Film, Filmindustri, Filmindustrin, Spotify, Artister, Skivbolag, Voddler, Piratebay, Pirate bay, DC++, Polis, Polisen, Razzia, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda, Aftonbladet[/tags]

Man kan verkligen undra om McDonald´s dåliga service är ett utslag av stress eller om det helt enkelt är en vinnande affärsidé? Vem har inte handlat mat på McDonald´s utan att någon gång ha fått fel i beställningen? Hur många gånger har det hänt när man valt att sitta kvar att äta? I stort sett aldrig! Hur många gånger har man då fått för mycket mat med sig? I stort sett aldrig! Hur många gånger orkar vi konsumenter ta kvitto, och om vi mot förmodan orkar det, hur ofta orkar vi reklamera? I stort sett aldrig!

Här borde jag kanske presentera någon sorts dokumenterad vetskap. Men hur många gånger orkar man skriva upp alla gånger man får fel mat? I stort sett aldrig =)

Men idag har det hänt igen och alla parametrar är uppfyllda. Och det var bara en gång i raden. I närheten av mitt jobb ligger McDonald´s på Götgatan. Oftast begagnar jag mig av den när familjen är på besök på jobbet. Barnen älskar att handla mat på egen hand och det är lärorikt att få göra det.

När felen i beställningarna började irritera på riktigt, började vi skriva ut beställningen på papper. Såklart kan barn komma ihåg fel när man beställer många menyer, med olika drickor och plusmenyer. Men det har verkligen inte hjälpt. Av de 10 gånger i år vi gjort såhär så har kanske 2 blivit helt rätt och alla samlas runt bordet och brister ut i förvåning när allt verkligen är rätt.

Och det är ofta bara ”småsaker”. nu senast saknades två stora pommes, ganska centrala delar i en plusmeny.

Och sådär är det alltid, allt ifrån dippsåser som saknas till extra hamburgare som uteblir. Just denna dag måste det ha varit något speciellt eftersom barnen fick köa ändå från ingången fram till kassorna och även om vi intehar kvitto brukar jag åtminstone tala om mitt missnöje. Men det var inte till att tänka på att köa så länge igen för den usla servicen. Ibland brukar jag ringa. Mitt kontorsfönster vätter ut mot en innergård som råkar vara samma innergård där McDonald´s personal har sin rastgård. Dom brukar få skicka kompensation över staketet eftersom de inte har den servicen att leverera till kund när dom själva klantat sig. Problemet skulle väl då vara att dom inte skulle ha något annat att göra än att leverera felbeställningar! Men av samma anledning som köerna in var gigantiska gick det heller inte att nå dom per telefon. Så här tjänade alltså McDonald´s ytterligare 25–30kr och vad det beloppet blir utslaget på en dag, en månad eller ett år, per butik kan man ju bara fantisera om.

Trots deras nya kassasystem där inget ska kunna bli fel så finns förvisso alltid kopplingen datorer och människor. Datorn håller ju reda på hur mycket av varje, men att det verkligen blir så i påsarna, är ju upp till människan. Men jag tycker inte det spelar så stor roll vart man går, så möts man av samma problem och att det alltid sker när man tar mat med sig och att dom aldrig frågar om kvitto talar sitt tydliga språk. Man är så medveten om att det per kund är för jobbigt att klaga och för jobbigt att åka eller gå tillbaka för en futtig dippsås eller pommes.

De få gånger man orkat och lyckats klaga har kompensationen varit överväldigande. Vi har fått påsar med pajer, dippsåser och dubbelt extra av varje som har blivit fel. Man får lätt känslan av deras goda vilja om en hög servicenivå. Men för mig ser det bara löjligt ut. Man kan kosta på sig att ösa på och verka bredvillig de så gånger någon verkligen orkar klaga. Då känner sig kunden nöjd och ompysslad och välkompenserad.

Men sedan kan det som sagt också vara en mänsklig faktor. Det höga tempot och de hårda arbetsvilkoren som nog på många håll liknar mer slaveri än arbete som gör att slarvet är påtagligt. Jag vet inte om det är någon drömsituation att stå och skyffla skräpmat i mängder med en arbetsledare bakom som säger upp dig om du går på toa mer än utsatt antal gånger och antal sekunder per dag. Jag för min del äter där för barnens skull och då vill jag åtminstone ha det jag betalar för…

[tags]Familj, Barn, Restaurang, Restauranger, Mat, Snabbmat, Skräpmat, Hamburgare, McDonalds, Mc Donalds, Affärsidé, Service, Dålig Service, Kund, Kunder, Kundservice, Reklamation[/tags]

I februari i år skrev jag Bloggar.se strular eftersom den inte indexerade min RSS-feed ordentligt. Jag fick då en välförtjänt uppläxning av den som spakar systemet som påpekade att systemet faktiskt inte hade tid att indexera hela min RSS-feed som då innehöll alla våra 5–6 hundra inlägg — vilket man kan förstå =). Den skulle inte ha så mycket annat att göra än att hantera min feed vilket ju är lite orättvist.

Sedan dess har det fungerat bra tills för någon eller några veckor sedan när den slutade fetcha under en tid. Något gick nog sönder. Men när den väl började hämta RSS-feeden igen så verkar den inte tycka om mig längre. Indexerar inte alla mina nyckelord. Nu följer jag sällan riktlinjerna att ha 7 nyckelord vilket jag ju knappast är ensam om, men försöker ofta hålla en hög relevans bland dem åtminstone. Och det har funkat jättebra. Men nu är det något som gör att den inte indexerar ordentligt igen och jag undrar om jag eller något annat är trasigt igen?

Trots att vi ibland av olika skäl bakåtbloggar några dagar så har Bloggar.Se varit tollerant och indexerat nyckelorden, trots att nya inlägg inte alltid varit först i RSS-feeden. Har varit väldigt praktiskt när man vart på semester och liknande.

Jag tycker verkligen om tjänsten som indexerar nyckelord i våra svenska bloggar vilket jag själv använder flitigt när jag söker och det var verkligen ett lyft när jag slutade använda min egen hemmagjorda blogg och gick över till WordPress. Precis allt har blivit enklare!

[tags]Blog, Blogg, Bloggar, Bloggar.se, Nyligen.se, Knuff.se, Nyckelord, Sökord[/tags]