Joakim Nömell på nätet!
Båten Svalan vi köpte 1999 har fått vandra vidare. Det var för mycket jobb och träarbetet övergick min kompetens. Vi skänkte bort henne till en kille som var intresserad och förhoppningsvis har mer tid och ork än jag. Båten fick inte ligga ifred på tomten vi hyrde. Hoppas hon blir en vacker båt och vi får leta oss något mer lämpligt.
Nu har vi skaffat vår första digitalkamera, en Sony Cybershot. Var inne på min favoritbutik Expert Gunnar Olssons Foto AB på Hornsgatan i Stockholm.
Kameran ser riktigt spacad ut med objektivet monterat på vänster sida. Obketivet är vridbart med oklart syfte =). Det var en ganska dyr historia, nästan 11.000kr…
Men nu kan vi äntligen sluta med APS på heltid och slippa låna kamera av folk. Nästa önskedröm är en digital videokamera!
Så var det dags för julbord med UUNET. Vår chef hade bestämt att samtliga anställda och respektive var välkomna. Jag och Maria var barnfria. Båten skulle avgå mot Nacka strand från Strandvägen och vi skulle göra sällskap dit med Per ”Samuraj” Nilsson (min favoritsäljare på jobbet), Anna och hennes kille Roland. Rätt snart blev vi osams om vägen till Strandvägen =) Roland och Anna lutade åt att båten avgick från Operan medans vi ämnade gå mot Dramaten. Det uppstod bråk och slutade med att jag, Mia och Per gick mot Strandvägen — den riktiga Strandvägen =) Vi hade suttit en god stund på båten och druckit öl och ätit snacks när Roland och Anna kom flåsande i sista minuten. Julbordet var skoj och det var fullt ös och stämningen var på topp. Vi hade haft ett ganska slitsamt men oerhört roligt år sedan jag började i maj och detta kändes verkligens om en uppskattning från vår arbetsgivare och det kändes helt klart som en bonus att våra respektive fick följa med vars uppoffring knappast
var mindre som fick stå ut med all tid vi jobbade över och inte var hemma med våra familjer som vår chef Håkan uttryckte saken. Det var i vart fall väldigt uppskattat! Vi tog oss tillbaka mot stan med buss och for hemmåt.
Jag, Mia, Egge och Karin packar bilen och far mot Göteborg!
Vi bilade ner under fredagen. Barnen var hos mormor. Efter ett evigt cirkulerande bland eneklriktade gator runt hotellet där vi skulle bo, lyckades vi komma fram och parkera. Vi tjeckade in på Hotell Robinsson, ett jättemysigt hotell. Vi hann vila en stund på våra rum innan vi begav oss Scandinavium. Jag tyckte konserten var en besvikelse, mest för ljudet. Diskanten och Totos gnissliga gitarrer skar i öronen och det var första konserten i livet där jag tidvis använde öronproppar. Gruppen i sig är ju bra som fan. Efter konserten gick vi genom ett nattlivat Göteborg och det var en väldigt trevlig stämning. Har alltid tyckt bra om både staden och dess invånare. Vi åt kvällsmat på MC Donnalds. På morgonen åt vi frukostbuffé i hotellets matsal, en av de allra mysigaste sakerna med att vakna upp ute på resa. Hemma äter jag på sin höjd en macka eller liten tallrik fil och kopp kaffe, men nu åt jag ägg, bröd, fil, kaffe och en massa gott. På lördagsförmiddagen gick jag och Maria på prommenad till hamnen och strosade och sedan gick vi med Egge och Karin i en galleria och Karin shoppade kläder. På kvällen åt vi mat på en restaurrang som jag glömt namnet på, ingen jättehöjdare sådär med öl går ju alltid ner. Efter ännu en natt i skön hotellsäng och frukostbuffé packade vi åter in oss i Egges Golf och började lägga mil bakom oss igen. Käkade lunch på någon vägkrog och hämtade våra barn frammåt eftermiddagen. Klart trevlig resa och ett härligt avbräck från vardagen.
Så var man då äntligen hemma. Idag vid 14-tiden kom jag fram till Arlanda. Och det var skönt att höra det svenska språket igen :)!
Hemresan gick bra även om det — såklart — blev strul på Dulles Airport när jag skulle checka in min ombokade biljett. Då påstod dom först att ombokningen inte fanns och sedan att det skulle kosta $100 för att boka om den. Vid det laget var jag så trött på kostnader men vad skulle man göra..
Flygresan till Amsterdam gick bra, jag sov större delen av vägen eftersom jag sovit ganska dåligt dehär senaste nätterna på grund av allt strul. Plötsligt vaknade jag av att motorerna slog av och planet började dyka. Jag tittade på klockan och det var två timmar kvar till vi skulle ha varit framme i Amsterdam. Jag blev faktiskt lite skraj ;) Vart skulle flyget landa 2 timmar före ankomst? Jag tänkte såklart att det var något fel. Men det visade sig efter en stund när jag frågade en flygvärdinna som bjöd på kaffe, att vi haft en ordentlig medvind hela vägen hem och att vi tjänat in tiden så pass mycket. Helt otroligt!
Det innebar förståss extra lång väntan på Schiphol och det var ganska dött och tråkigt.
Väl hemma har jag försökt hålla mig vaken och nu tittat på Rederiet och ska sova..
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA, Amsterdam, Stockholm
Nu åker jag snart hem och jag har checkat ut från hotellrummet. Just nu känns det lite tråkigt eftersom mitt bagage kom med en representant från Dulles Airport tidigt imorse när vi precis satt oss i konferensrummet. Dom jävla amerikanarna apploderade när mitt bagage kom till rätta! Helt klart i välmenande syfte, det är jag övertygad om men jag blev ändå lätt förbanad eftersom dom istället kunnat hjälpa mig fixa lite nya kläder. Här tar man sig ju ingenstans utan bil. Jag har själv å andra sidan vart för blyg för att be om hjälp, det är min stora brist. Men jag har verkligen mått skit av att som det känts, varit av med min trygghet i denna rätt stora grej för mig.
När väskan kom gick jag upp på rummet och duschade för andra gången inom loppet av 1 timme, bytte kläder och det var förenat med stor njutning. Jag har faktiskt kollat om flyget gick att omboka igen men det gick tydligen inte. Så jag får fortsätta som planerat och åka hem. Hade jag vart mer trygg i mig själv, lite mer frammåt och vågat be om hjälp så hade jag stannat. Nu känns språket behagligt i öronen och jag har inga problem att förstå och nu när jag inte är så jädra nervös inte heller några stora problem att prata. Lite bristande ordförråd bara men det har tagit ett rejält kliv frammåt och jag skulle verkligen velat vara här hela tiden ut. Man känner tydligt hur man förbättras när man verkligen måste försöka. I det hänseendet var det bra att jag åkte själv. Om det inte vart för det där med packningen.
Packningen ja, hade jag haft den kvar hade jag sluppit en annan olycka :( När jag checkade ut idag fick jag en chock och ont i hjärtat. Receptionisten delgav mig en teleräkning på över $900!! Först betalade jag bara, helt stum, fattade ingenting! Visst jag har ringt en del till Arlanda, Dulles Airport och korta samtal till modempoolen hemma för att hämta mejl. Men även om samtalen kostat 20kr per minut så skulle jag aldrig kommit upp i den summan, över 8000kr om jag räknat rätt!
Nyss gick jag tillbaka till receptionen när jag samlat lite mod, tänkt efter och måste få veta. Vi gick igenom specifikationen och minutpriserna från AT&T var inte så farliga. Dock fick jag veta att hotellet la på en ”serviceavgift” på varje samtal som var 55% av samtalspriset. Även det måste ha varit lite mer men 55% pålägg är sjukt mycket. Jag förstod inte varför men fick skitförklaringen att det berodde på dyra växlar och avgifter från telefonoperatören. Efter en massa dividerande fick jag dem att dra av om det nu var $260 eller $360 för de korta internetsamtalen men för det längsta samtalet till Arlanda och Dulles vägrade dom dra av. Jag tyckte att dom borde kunnat säga det i söndags när jag kom och frågade ganska utförligt hur långdistanssamtal funkade och vad det kostade och då nämnde man bara minuttaxan och inget om någon ”serviceavgift”. Nu känns det som en halv seger även om det inte kommer bli kul att komma hem och förklara en kreditkortsnota på över 5000kr efter avdragen. Dessutom är säkert min
mobilräkning inte jättelåg även om jag inte använt den så mycket.
Så trots allt känner jag mig rätt trött och ledsen och väldigt misslyckad och kan lika gärna åka hem innan det händer något mer skit :(
Jag ska snart äta och sedan bege mig till flyget. Jag missar sista avslutningen men det går nog bra. Har åtminstone träffat den abuse-kille som jag skulle gått dubbelt med och som jag mejlat med väldigt mycket. Väldigt trevlig.
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA
Fortfarande inte ens röken av mitt bagage. Jag har pratat med hemmabasen och bett dem boka hemresan tidigare. Jag åker imorgon efter konferensen och stannar inte kvar extra på huvudkontoret. Att inte kunna byta kläder ordentligt känns fruktansvärt!
Idag har FBI varit på besök och berättat om deras arbete med att stoppa barnpornografi på internet. Det var mycket intressant och jag satt som förhäxad hela förmiddagen. En mycket bra ”special agent” berättade. Vi har ju haft några sådana case även i Sverige men dom har inte varit så många tack och lov. Här är det ett betydligt större problem helt klart. Nu är ju vi i Sverige en ganska liten internetoperatör som mest har företagskunder, eller bara rättare sagt. Men jag kan tänka mig att Telia och liknande har större problem.
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA, FBI
Nu är jag framme i USA och jag har hunnit vara här ett helt dygn och jag mår skit..
Resan hit gick bra. När jag kom fram till Schiphol i Amsterdam möttes jag av flygpersonal och fick assistans över till anslutningsflyget mot USA. Allt gick smärtfritt och inga problem. Schiphol är en gigantisk flygplats och ledsagarservice hade små elbilar de körde runt oss resenärer på. Det var jag och ett par gamla brittiska damer som var hur coola som helst :)! Det var såklart lite läskigt att genomgå säkerhetskontrollen innan man klev på flyget, ensam i en stor cirkel kroppsvisiterad och utfrågad. Och alla säger att det skulle bli värre när man kom fram till USA.
Flyget över gick fint, jag sov och lyssnade på musik. Har aldrig flugit en så stor kärra någon gång. Fick hjälp att fylla i visumansökningarna där man åter igen fick beskriva vad man skulle göra i USA, om man medförde dator och om man ämnade ta med den hem igen eller sälja den. Vilka jävla frågor =)
Framme på Dulles Airport blev det lite tragikomik. Jag möttes av flygplatspersonal igen som skulle ledsaga mig av och ut genom passkontroll och tull. Jag fick gå av sist av flyget men det är ju brukligt. Dock, väl ute på rampen trycktes jag med milt våld ner i en rullstol! Först fattade jag absolut ingenting. Men när jag protesterade och tyckte att för fan, jag är blind, inte rörelsehindrad, fick jag beskedet att man kan snubbla och slå sig och de hade de inte försäkringar för. Visst fan, jag är i USA :)!
Jag fann mig i mitt obekväma öde. Jag som ingått detta med inställningen att klara mig bra och inte vara så speciell. Allt börjar med rullstol =)
Framme i passkontrollen var disken så hög att killen fick luta sig fram och ut över disken för att prata med mig. Jag tyckte det var naturligt att resa mig och ställa mig vid disken. Då fick min dadda panikspelet och försökte trycka ner mig i rullen igen, men jag vägrade utan stod kvar och pratade klart. Min dadda stod bakom som en orolig ande och vakade på mig.
Åter igen detaljerat utfrågad om vad jag hade i USA att göra, hur länge jag skulle stanna, vem/vilka jag skulle träffa och en massa annat. Om engelskan känts obekväm och otäck i Amsterdam och på flyget, kändes det klart bättre nu. Jag drabbas ibland av lite lätt panik och får för mig att jag inte förstår språket och då måste jag höra noga och då blir det värre. Svårt att förklara, men nu kändes det genast bättre.
Sen hände det jag nog vart mest rädd för av allt.. När jag kom ut och skulle få mitt bagage, var det borta! Ingen väska kom. Efter lite utredning visade det sig att den helt enkelt inte fanns med över till USA. Jag höll på att börja gråta! Hela min trygghet i min utsatta position byggde på mitt bagage på något sätt. alla mina kläder borta! Jag förstod ju att det skulle ta flera dagar för det att komma till rätta om det hamnat på någon annan flight. Med tårar i ögonen insåg jag att det fanns inget jag kunde göra. Allt jag hade var min dataväska där jag hade laddare, tandborste och minidisc-spelare med tillbehör, ja och datorn förståss. Allt småplock i dataväskan renderade i en del strul i tullen när allt skulle gås igenom men det var det värt nu!
Ledsen, jävligt rädd och ”naken” fick jag äntligen lämna rullstolen innanför entrén och ut till en taxi. Lite problem blev det när jag skulle förklara vart jag skulle. Lite panik fick jag när killen inte kände till Fairfax. Det trodde jag var en hyfsat stor håla men tydligen inte. Till slut löste det sig i alla fall. Färden kändes ganska kort, kanske 20–30 minuter innan vi kom fram. Hela huvudet fullt av andra tankar. hur skulle jag kunna handla nya kläder, vem skulle hjälpa mig med det!
Väl framme på hotellet checkade jag in. Det var en liten välkomstgrej där på kvällen men jag var så uppriven och trött att jag avstod. Allt kändes som om det gått åt helvete. Jag ägnade kvällen åt att ringa Dulles ’airport och prata in på deras telefonsvarare, läsa lite mejl. Rakgrejer hittade jag i receptionen, detingick i rummet tror jag, eller så tyckte dom så synd om mig så dom bjöd på det.
Idag har första konferensdagen avlöpt och det har vart lite jobbigt. Inte minst för att tankarna vart på annat håll och att jag periodvis haft svårt att följa med.
Dagen började med presentationsrunda och sedan juridik och en massa. Intressant men som sagt den juridiska delen var svår att hänga med i.
Maten har vart gräslig men jag har i alla fall fått bra hjälp av meddeltagarna. Har träffat en kille som heter Greg som kommer från Compuserve tror jag. Trevlig, pratar lugnt och sansat så man hänger med =)
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA
Så närmar sig då avresans stund med stormsteg. Tidigt imorgon bitti går flyget, först mot Amsterdam och sedan vidare mot Dulles Airport i Washington DC och sedan med taxi vidare mot Fairfax. Det känns otroligt läskigt! Biljetterna på fickan, allt med ledsagning dubbelkollat och packningen genomgången om och om igen.
När jag kommer fram ska klockan vara ca 18 i USA och 23 här hemma i Sverige. En flygresa på typ 10 timmar plus lite väntetid. Jag har nog aldrig varit så här nervös i hela mitt liv!
Telefonen jobbet köpt inför resan, en Motorola L7089 fungerar hyfsat. Det är en trippelbandare så att den även ska gå att nyttja i USA och det känns som en trygghet. Coolt att man kan sitta i en taxi i en delstat på andra sidan Atlanten och nås på sitt vanliga 070-nummer hemma i Sverige. Det är ganska ballt!
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA
Motorola 7089 Triband
I söndags åkte jag och Anna på kvällen till Amsterdam där vi igår deltog i en kurs hos RIPE. Vi fick lära oss nya finesser i roboten och lite reglementen, planer etc. Klart intressant.
Flyget skulle gå vid 19-tiden i söndags och vi möttes halv sex ute på Arlanda. Vid incheckningen upptäckte Anna att hon glömt sitt pass och kastade sig i en taxihem till märsta för att hämta det. Det är ju inte så långt som tur är men tajt om tid. Under tiden gick jag igenom säkerhetskontrollen övertygad om att få åka själv.
Men i sista stund kom hon springande och hann med planet och det var ju tur! Men nu är man åter hemma igen.
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, Amsterdam
Jag har länge velat gå kursen för att bli radioamatör. Min kompis Anders tog sitt cert -94 eller -95 men har inte vart så aktiv och dessutom slarvat bort cert och signal. Så nu funderar vi båda på att gå en kurs hos Täbys sändaramatörer. Har ikväl skickat ett mejl till kursledaren och frågat om han kan tänka sig undervisa två synskadade.
Andra bloggar om: Amatörradio
Nu har jag hämtat den för USA-resan inköpta Motorolan på Europolitan stores. Jävligt smutt, mindre än Nokia 6150 men helt kass för mig — tror jag.
Den har i och för sig röststyrning både för menyer och uppringning. Dvs man kan speca att man säger ”vidarekoppling” i micken så öppnar den menyn för vidarekopplingar. 10 såna alternativ kan man lägga in, och 25 uppringningar. Man säger ”pudding” så ringer den hem :). Så vem vet, om man får hjälp att definiera upp den kanske den går att nyttja. IR-port och programvara till PC, tack för det :). Den ska provköras nu ett tag framöver :).
Trippelbandare, dvs 900, 1800 och 1900 bandet. Dessvärre autoselectar den inte 1900-bandet, så man får växla manuellt när man kommer till USA men det går också att röststyra så man inte står där med lång näsa och måste be om hjälp :).
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA, Mobiltelefon, Mobiltelefoner, Motorola
Idag blev min resa i tjänsten till USA bokad. För en tid sedan blev vi inbjudna till en abuse-konferens på vårt huvudkontor i Fairfax och eftersom jag jobbar med just abuse (missbruk över internet) så var det mest naturligt jag som skulle åka. Men det har diskuterats fram och tillbaka med ekonomi, om jag ska åka själv etc.
Men nu är det bestämt. Idag gav chefen sitt OK, även till att jag skulle få åka själv som jag insisterade på. Jag vill verkligen försöka klara mig på egen hand. Får jag någon med mig som ledsagare hamnar jag ändå bara i skymundan frivilligt eller ofrivilligt. Så även om detpirrar duktigt i magen av nervositet nu så SKA jag göra det!
Jag har tagit reda på att ledsagarservicen internationellt fungerar fint. En kompis som rest med ”Up with people” säger att flyget aldrig missar en ledsagning. Man får en tag i bokningen att man behöver assistans som följer än hela resan. Det känns bra om det funkar.
Nu ska bara flygbiljetter bokas. hotell i fairfax är bokat nära huvudkontoret. Det lär väl inte gå att gå emellan.
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA
Det är inte helt tillåtet eftersom jag inte innehar något tillstånd, men jag har fått låna en amatörradio av en kompis för att se hur bra det funkar här ute i Haninge. Jag har såklart inte sänt med den men lyssnar och hör hur bra det funkar. Ett litet 1750-pip någon gång för att se om jag får upp någon repeater och det verkar funka. Jag vill så gärna ta certet men jag har svårt att ta mig för verkar det som. VHFen är ju jättekul men den får ju bara användas i marin miljö och inte till skitprat utan seriös trafik. Tar man amatörradio certifikat kan man ju prata normalt med kompisar på samma sätt som via mobiltelefon. Roligt! Det här är en söt liten Icom-apparat jag just nu glömt namnet på. Men liten och kompakt.
Andra bloggar om: Amatörradio
Platsen där vi hade vår träbåt var tydligen för bra =(
Med gångavstånd hemmifrån till båten, det tog mindre än tre minuter och man kunde lätt bara slipmaskiner och annat med sig utan problem. Men båten fick inte vara ifred. Vi har haft både snorungar som suttit i den och druckit öl och haft sönder glasrutor samt att jag en dag kom på en bil stå där och försökte slanga bensin ur båten. Idioter, som om en sån risig träbåt skulle ha soppa i sig. Så idag flyttar vi ut båten till Ärngrens båtvarv på Muskö. Det känns inte bra, långt som fan att åka och jag vet redan nu att det kommer ta emot att åka dit. Vi får väl se vad som händer. Jag tyckte detta var så bra, att kunna gå ner efter maten en stund på kvällen och pula. Men som sagt, det var för bra.
Andra året vi spenderade vår semester ute på Grinda började något kaotiskt. Denise var magsjuk dagarna innan vi skulle åka ut och Mia hade enorma magsmärtor. Men vi kom iväg som planerat med en tidig morgonbåt ut till Grinda. Väl där upptäckte vi att vi både glömt välling och kamera och en massa andra viktiga saker så på tisdagen begav vi oss hemmåt för att hämta det vi glömt. Planen var att åka tillbaka samma dag men vi hade läst fel i tidtabellen och fick sova kvar hemma för att åka på morgonen istället. På kvällen spydde Denise och vi trodde semestern var körd. Men vi gav henne vätskeersättning och natten mon onsdag var lugn. Vi chansade och gav oss iväg fast vi var väldigt nervösa hela vägen i taxi till Strömkajen och Waxholmsbåtarna. Väl ute i vår stuga igen kändes allt bättre även om Denise var hängig och inte åt speciellt mycket. Men hon fick behålla det hon åt.
På helgen skulle Egge och Karin komma ut till oss. Uffe och Ingrid kom förbi med sin nya båt och hämtade mig, Mia och Denise och körde oss till Waxholm för att hämta Egge och Karin. Det var ett klart trevligare sätt att transportera sig på istället för att trängas med en massa människor på en Waxholmsbåt. Vi handlade och lastade ombord och gav oss iväg. Jag hade fått ett fat öl av Greven som Egge hämtat upp hemma hos oss. Nu stod det på akterdäck och vi tog varsitt stop på vägen ut. På väg ut från Waxholm var det trångt och mycket båtar som vanligt. En Waxholmsbåt körde om alldeles för fort och alldeles för nära och tutade islket. Han skickade allt sval i häcken på oss och jag höll på att ramla överbord med vår ettåriga Jesper i famnen. Vi var inte så glada.. Natten mellan fredag och lördag hade vi lite fest. Vi tömde ölfatet frammåts måtimmarna, jag Egge och Uffe när damerna somnat. Dagen efter badade och solade vi och Uffe och Ingrid tuffade vidare. På kvällen käkade vi på Grinda
Värdshus och det var väldigt trevligt och gott. På söndagen hann vi med ytterligare lite bad och sol innan det var dags att städa och packa för hemfärd.
Vår, eller snarare min nya hobby har flyttats hem.
Pappsen har en bekant som kör lastbil. Han hämtade Svalan uppe i Waxholm och körde ner henne till oss. Vi har hyrt en ödetomt i det gamla sommarstugeområdet precis nedanför vägen där vi bor. Gångavstånd och man är där på ett par minuter. Perfekt för oss som inte har bil. Det man kan undra är om den kommer att få vara ifred.
Nu finns vi på nätet!
Vi har registrerat oss en domän och hoppas på att kunna bygga en lite kul och intressant sajt och att läsningen kan glädja åtminstone någon =)
Uffe har letat båt ett tag nu och på väg hem från sambons föräldrar i Göteborg fick dom syn på henne!
Hon låg på en äng och var till salu. Det var tydligen kärlek vid första ögonkastet och när jag själv fick se henne förstår jag varför. Maria tog barnen och skulle åka till kompisen i Hultsfred en vecka. Jag följde dem till centralen och Kustpilen. Sedan for jag vidare för att lämna av våra hundar hos de två hundvakterna. Faxe skulle vara hos Oli och Farris hos min kollega Linda. Lite avigt blev det men det löste sig till slut. Jag hann lagom hem för att packa kalsonger, tandborste och sovsäck typ =) Uffe, Ingrid och Kenta hämtade mig vid 15.30 tiden och vi for genast söder ut mot Lidköping. Vi kom fram vid 6–halv 7-tiden och mötte säljaren vid båten. En lång och grundlig inspektion började. Kenta var med som var duktig och van vid stålbåtar. Förutom en läckande vattenpump var alla nöjda efter provturen och jag kände direkt att det här var en kanonbåt! När Uffe och Ingrid skrivit kontrakt på en lokal pizzeria sa jag direkt att om ni någon gång ska sälja, fråga mig.. Ganska orimlig kommentar den dag de själva köpte sin drömbåt, men jag kunde inte låta bli =) Efter mat och några öl stängde pizzerian och vi förflyttade oss till det lokala innestället som jag glömt namnet på — säkert Stat =) Där åts och dracks det ännu mer och vi fiade båtköpet med rikliga mängder öl. Vi blev genast stämplade som utbölingar =) Det klassiska landsortssyndromet inträffade som jag sett så många gånger i Västervik =) Brudarna trodde vi var ofantligt rika — för det är man ju i Stockholm om man dessutom jobbar i IT-svängen =) Killarna blev sura för att några ”jävla Stockholmsbögar” tog deras brudar. Vi var inte det minsta intresserade av deras brudar, men det var dom på tok för intoxinuerade för att förstå =) Men det skulle bli värre..mycke värre! När Stat eller vad det hette — stängde, var det någon som sa att det var raggarfest i stan. Tre av oss suckade och ville gå tillbaka till båten och avsluta lite fint där med några stillsamma pilsner, men den fjärde (no names =)) ville besöka raggarfesten. Vi kunde ju inte lämna vederbörande i sticket så vi var tvungna att följa med. Det började på väg in till baren. Klockan var redan ett och fylleslaget långt gånget. Vi var förhållandevis nyktra. Invid baren var det packat med folk och man såg inte vart man satte fötterna. Men längst in på golvet under bardisken låg en snubbe och sov i sina egna spyor. Uffe kollade så han levde och andades medans folket omkring sa att ”ähh sådär brukar han göra, de e lugnt!” Vi tog vår öl och gick ut och det var ett lättnad. Har du inte vart på raggarfest ala grande nån gång så .. avstå! Ute på gården varvade folk bilar, lyssnade på musik i bilstereo, drack öl som bästar, pissade, skrattade och slogs =) Uffe tejpade spruckna läppar på löpande band, jag satt vid grillen och värmde händerna och ville hem =) När jag reste mig för att gå och lätta mig i en buske, tryckte en kille ner mig, fast han hade druckit för mycket för att förklara sig på en stund. Jag blev lätt förbannad och ville gå och då visade det sig att han trodde att jag skulle gå och slåss i ett pågående bråk. Möjligen för att jag såg så bister ut, vad vet jag =) Men deras fyllegräl angick mig inte det minsta. Till slut blev det för mycket. Jag satt brediv en tjej och en kille. Killen ömsom grät, ömsom skällde, tjejen försökte försvara sig, grät och var tyst. Det handlade om någon olycka. Till slut när killen vinglade mot pissris och ölstop frågade jag vad det hela handlade om. Då visar det sig att killens bror varit tillsammans med tjejen. För några år sedan — om det var 5 eller 10 år sen — hade de grälat och han hade på fyllan tagit sin motorcykel och kört ijäl sig. Alltså, man förstår ju att folk är ledsna men att det här var ett senario som upprepades varje fest förstod jag. Med en suck uppsökte jag mina vänner och vi fick med gemensamma krafter med oss alla hemmåt båten igen. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig mer åka tillbaka till Lidköping och än mindre gå på raggarfest =) Dagen efter vaknade jag tidigt som vanligt när jag druckit alkohol och för att jag frös. De andra snarkade på en god stund till. Frammåt lunch när alla vaknat till liv påbörjade vi färden hemmåt över Vänern. Det var en fin junidag med lite blåst. Ingrid tog bilen och åkte före mot början av Göta kanal där Kenta skulle fortsätta själv och vi skulle åka upp mot Stockholm igen. Och det var ganska skönt att komma hem =)
Yes! Det funkade, nu är jag här, första dagen på nya jobbet. Har gått åt att installera sig på Torshamnsgatan i Kista, koppla in hjälpmedel och få dator att funka. Får köra Linux på arbetsstationen tills vidare. Jättemycket trevligt folk och jag är helt slut! Men att ta sig dit kommunalt var en vilopaus i rymden i jämförelse med Arlanda. Nu kanske jag kan få träffa min familj då och då!