Nu är jag framme i USA och jag har hunnit vara här ett helt dygn och jag mår skit..
Resan hit gick bra. När jag kom fram till Schiphol i Amsterdam möttes jag av flygpersonal och fick assistans över till anslutningsflyget mot USA. Allt gick smärtfritt och inga problem. Schiphol är en gigantisk flygplats och ledsagarservice hade små elbilar de körde runt oss resenärer på. Det var jag och ett par gamla brittiska damer som var hur coola som helst :)! Det var såklart lite läskigt att genomgå säkerhetskontrollen innan man klev på flyget, ensam i en stor cirkel kroppsvisiterad och utfrågad. Och alla säger att det skulle bli värre när man kom fram till USA.
Flyget över gick fint, jag sov och lyssnade på musik. Har aldrig flugit en så stor kärra någon gång. Fick hjälp att fylla i visumansökningarna där man åter igen fick beskriva vad man skulle göra i USA, om man medförde dator och om man ämnade ta med den hem igen eller sälja den. Vilka jävla frågor =)
Framme på Dulles Airport blev det lite tragikomik. Jag möttes av flygplatspersonal igen som skulle ledsaga mig av och ut genom passkontroll och tull. Jag fick gå av sist av flyget men det är ju brukligt. Dock, väl ute på rampen trycktes jag med milt våld ner i en rullstol! Först fattade jag absolut ingenting. Men när jag protesterade och tyckte att för fan, jag är blind, inte rörelsehindrad, fick jag beskedet att man kan snubbla och slå sig och de hade de inte försäkringar för. Visst fan, jag är i USA :)!
Jag fann mig i mitt obekväma öde. Jag som ingått detta med inställningen att klara mig bra och inte vara så speciell. Allt börjar med rullstol =)
Framme i passkontrollen var disken så hög att killen fick luta sig fram och ut över disken för att prata med mig. Jag tyckte det var naturligt att resa mig och ställa mig vid disken. Då fick min dadda panikspelet och försökte trycka ner mig i rullen igen, men jag vägrade utan stod kvar och pratade klart. Min dadda stod bakom som en orolig ande och vakade på mig.
Åter igen detaljerat utfrågad om vad jag hade i USA att göra, hur länge jag skulle stanna, vem/vilka jag skulle träffa och en massa annat. Om engelskan känts obekväm och otäck i Amsterdam och på flyget, kändes det klart bättre nu. Jag drabbas ibland av lite lätt panik och får för mig att jag inte förstår språket och då måste jag höra noga och då blir det värre. Svårt att förklara, men nu kändes det genast bättre.
Sen hände det jag nog vart mest rädd för av allt.. När jag kom ut och skulle få mitt bagage, var det borta! Ingen väska kom. Efter lite utredning visade det sig att den helt enkelt inte fanns med över till USA. Jag höll på att börja gråta! Hela min trygghet i min utsatta position byggde på mitt bagage på något sätt. alla mina kläder borta! Jag förstod ju att det skulle ta flera dagar för det att komma till rätta om det hamnat på någon annan flight. Med tårar i ögonen insåg jag att det fanns inget jag kunde göra. Allt jag hade var min dataväska där jag hade laddare, tandborste och minidisc-spelare med tillbehör, ja och datorn förståss. Allt småplock i dataväskan renderade i en del strul i tullen när allt skulle gås igenom men det var det värt nu!
Ledsen, jävligt rädd och ”naken” fick jag äntligen lämna rullstolen innanför entrén och ut till en taxi. Lite problem blev det när jag skulle förklara vart jag skulle. Lite panik fick jag när killen inte kände till Fairfax. Det trodde jag var en hyfsat stor håla men tydligen inte. Till slut löste det sig i alla fall. Färden kändes ganska kort, kanske 20–30 minuter innan vi kom fram. Hela huvudet fullt av andra tankar. hur skulle jag kunna handla nya kläder, vem skulle hjälpa mig med det!
Väl framme på hotellet checkade jag in. Det var en liten välkomstgrej där på kvällen men jag var så uppriven och trött att jag avstod. Allt kändes som om det gått åt helvete. Jag ägnade kvällen åt att ringa Dulles ’airport och prata in på deras telefonsvarare, läsa lite mejl. Rakgrejer hittade jag i receptionen, detingick i rummet tror jag, eller så tyckte dom så synd om mig så dom bjöd på det.
Idag har första konferensdagen avlöpt och det har vart lite jobbigt. Inte minst för att tankarna vart på annat håll och att jag periodvis haft svårt att följa med.
Dagen började med presentationsrunda och sedan juridik och en massa. Intressant men som sagt den juridiska delen var svår att hänga med i.
Maten har vart gräslig men jag har i alla fall fått bra hjälp av meddeltagarna. Har träffat en kille som heter Greg som kommer från Compuserve tror jag. Trevlig, pratar lugnt och sansat så man hänger med =)
Andra bloggar om: Arbete, Tjänsteresa, USA
Posted from Sterling, Virginia, United States.
38.953381-77.447712