Verkligen en underbart trevlig kväll och en udda händelse mitt i vardagen. Vi bjöd över min brors barndomsvän på midsommardagen för att grilla. Han har tagit sitt förnuft till fånga och lämna den lilla hålan är vi kommer ifrån och nu bor vi nästan grannar. Eller ja, på ett drygt gångavstånd från varandra. Det är lite lustigt hur det kan bli. Just här av alla förorter i hela Stockholm =).

Så ikväll kom dom hit, med flickvän och son, flickvännens syster med barn och en moster. Flickvännen har vi såklart träffat men inte de övriga men tyckte såklart att dom kunde följa med istället för att sitta hemma och ha tråkigt.

I början av det lite blygt såklart men släppte snart. Vi grillade och barnen lekte och hade enormt roligt. Miranda och systerdottern lekte väldigt bra, bara ett år mellan dem i ålder.

Och när dom gått hem känns det som om vi fått nya vänner på ett väldigt kul och osvenskt sätt och vi får hoppas det blir favorit i repris mycket snart. Och kanske blir det då något afrikanskt istället?

”Medasi Endra Anajho”? Det är Twi (en del av språkgruppen Akan^W] och betyder ”tack för ikväll” — hoppas jag! Annars kan det betyda något helt annat ;)

Andra bloggar om: Midsommar, Midsommardagen, Familj, Barn, Vänner, Nya Vänner, Mat, Grill, Grillning, Ghana, Afrika, Sydafrika

Skogskyrkogården, en solig men blåsig fredag i början av maj. Många samlas för ett sista avsked, av en mamma, en syster, en vän eller bara en avlägsen bekant. Hon fick bara bli 28 år innan sanden i timglaset runnit ut.

Utanför Hoppets kapell håälsade kända och okända ansikten på varandra, lågmälda samtal. Jag undrade vad jag skulle säga till hennes syskon och föräldrar, men kom inte på något som inte skulle kännas fånigt. Åtminstone för mig kändes handslagen och kramarna mycket mer talande än de ord som ändå inte fanns. Vad ska jag säga som tröst till dom när jag inte själv känner någon och vilka ord skulle kunna ersätta det vi alla på ett eller annat sätt förlorat? Det enda jag känner behov av är att sitta ner med någon och dela minnen, berätta om vad man sa, skämtade om..

Själva gudstjänsten hölls av en äldre präst som kändes trevlig och uppriktig. Ibland kändes hans tal om henne lite vacklande, men mycket var rätt. Och jag lastar honom inte för det. Att stå inför en kista, prata om en människa man bara fått berättat om, är såklart inte samma sak som att känna någon väl.

Fint på riktigt blev det när en av hennes största idoler Sanna Carlstedt sjöng en lite modifierad variant av sin ”Skål för dig”:

”Vi fått en ängel vi ej önskat få, i älskad, syster och vän!
Som skingrade mörkret med ljus inom sig,
slöt in och försvann härifrån…”

När jag vandrade fram för att lämna min ros, ta ett sista tyst hejdå var det mycket svårt att gå. Först var jag rädd att jag skulle känna mig helt tom, helt urblåst när jag väl stod där framför kistan. Någon sorts prestationspanik antar jag. Men väl där och när fingrarna vidrörde , högen av blommor flög en massa ord, skratt, citat, henne sångröst, alla snuskiga historier och berättelsen om allt som var svårt genom huvudet.

Det var jobbigt att lämna ifrån sig rosen. Den var liksom ett så definitivt symboliskt slut och kändes samtidigt så futtig. En liten symbol för något mycket större. Men samma sak där, vad skulle kunna vara symboliskt stort nog för det vi förlorat?

En sista psalm innan vi alla sakta vandrade ut ur kapellet. Små grupper samlades, tog avsked av familjen och folk började försvinna åt olika håll. Det var ingen samlad mottagning. familj och de närmaste hade en egen och andra försökte dra ihop ett gäng för att gå och fika. Jag kände inte att det skulle bidra till så mycket och jag kände mest för att vara ifred med mina tankar.

Jag har ingen tro, ingen religion. Religion är för mig närmast som hyckleri. Kanske ett nyttigt sådant som många människor behöver. Men hur man kan tro på något när världen ser ut och alltid sett ut som den gör, är för mig naivt. För mig är Gud det som finns innom oss. Det som rör sig i våra tankar och handlingar, det vi säger och det vi gör. Det som skapar vår värld och formar den. Där finns också satan i somliga människor som gör att världen aldrig kan bli allt igenom god.

Och med den filosofin så är döden ingenting. Ingen himmel i traditionell mening, inget helvete och inget paradis. Bara slut. Det är just den skrämmande tanken som gör att vi människor behöver religioner eftersom det är så ofattbart att något så fantastiskt som livet bara kan sluta lika tvärt som det började. Men det vi är rädda för är med utgångspunkt från livet. Det som är ”bra” med det är att om allt bara tar slut, finns heller ingen rädsla, ingen ensamhet, inga känslor, ingen glädje och inget lidande. Det är således här hos oss alla dom känslorna finns kvar. Just därför, tror jag nog Nadja som vi alla hennes släktingar och vänner älskade på våra egna olika sätt, har fått frid. Hennes Gud finns kanske i våra minnen av henne.

Vila i frid! Vi ses aldrig mer! Far väl, för alltid, en mycket, mycket lång, lång tid!

Andra bloggar om: Vän, Väninna, Vänner, Vänskap, Hej då, Hejdå, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Sakna, Saknad, Sorg, Ensam, Ensamhet, Begravning, Begravningar, Skogskyrkogården, Religion, Religiös, Tro, Gud

Nu står jag här och provar mina nya kläder jag handlade igår. Jag känner mig fin på det där bekväma sättet jag inte är van vid. Och just det känns bra inför hennes begravning imorgon.

När hon lämnade oss natten till den 29:e mars ruckades min världsbild på ett sätt som var länge sedan. Jag har varit förskonad från att människor i min närhet lämnat och när det hänt har det mest varit äldre människor som gått bort och då har det ändå varit ganska avlägset och känts ganska naturligt.

Men två gånger har unga människor dött i min direkta närhet. Första gången var i februari 1993 när klasskamraten Marie gick bort, påkörd av en buss, och nu igen. Och jag drabbades då 1993 av ett väldigt dåligt samvete och kunde aldrig riktigt bli fri från om-leken. Att inte skiljas som vänner var smärtsamt. Allt man kunde ha sagt och gjort, rättat till, bara sagt något fint. Det är väl ett högst egoistiskt sätt att se det på eftersom jag inte tror på livet efter detta. Då hade det bara handlat om att få mig att må bättre.

Fast nu är det inte det som är problemet. Det känns — förutom väldigt sorgligt — enormt konstigt att en människa funnits, som man pratat med och skrattat med. Så är den personen för evigt borta. Och ett ”hejdå” i all sin vardaglighet är helt plötsligt ett ”hejdå”, ett avsked, ett farväl för alltid. Vissa människor man skiljs ifrån och aldrig kommer se igen, kanske man ändå kommer höra talas om och få livstecken ifrån. Men för alltid är en väldigt lång tid.

Och så en liten släng av ”om-leken” igen, om jag var en tillräckligt bra vän, om jag stöttade, om det hjälpte när du hade det svårt? Som Du och andra hjälpte mig när bara vi som visste hur det var hade nytta av varandra? Vissa saker tror jag är lättare att dela med vissa människor. Man kan berätta om ångesten och rädslan för andra och i bästa fall orkar dom lyssna. Men man förstår nog aldrig riktigt om man aldrig varit där.

Och så ensamheten. Jag har ingen tro på någon Gud eller högre makt, jag tror inte på livet efter detta. Det är lika osannolikt att allt skapades ur inget som att något skulle följa efter döden. Jag tror nog mer på, och är mer rädd för att allt bara tar tvärt slut. Visst var jag rädd i min ungdom att man skulle uppleva någon sorts instängd ensamhet där i kistan när man dog, att man skulle se eller höra, eller känna ens forna vänners smärta och sorg utan att kunna göra något åt det. Att inte kunna smyga in en viskning i örat och säga ”jag är här, jag har det bra och jag är med dig” eller något sådant. Men jag tror nu mer att den stora ensamheten mer drabbar oss som är kvar.

Ungefär så upplevde jag ensamheten ibalnd förr, ensam där i mitt tonårsrum eller studentlägenhet. När alla andra var ute och festade och jag inte fick vara med. Hur man ville ringa någon, men det fanns aldrig någon där. Eller hur man önskade att någon ringde, men telefonen var alltid tyst. Då tänkte jag, så här är det att vara död, ensamt och tyst.

Och den lika självklara slängen av egoism, vad ska jag göra nu? Hur ersätter man en sådan vänskap? En enorm ensamhet och tomhet som bara fylls av en röst som för alltid tystnat. En sådan där konstig ensamhet, eftersom jag såklart inte är ett dugg ensam i världen. Men just nu och här, i mina nyinköpta kläder från Dressman och nya väldigt bekväma skor, så känner jag mig rädd, rädd för begravningen imorgon, rädd för egna och andras känslor. Och framför allt känner jag mig enormt ensam i det.

Andra bloggar om: Vän, Väninna, Vänner, Vänskap, Hej då, Hejdå, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Sakna, Saknad, Sorg, Ensam, Ensamhet, Ångest, Panikångest, Begravning, Begravningar, Skogskyrkogården

1999–2006 arbetade jag på ett företag som — till en början hette UUNET Sweden AB. Då var vi ett stökigt gäng som trots vårt kaotiska och knasiga yttre åstadkom underverk. Våra chefer lät oss hålla på, fika timmar i streck, komma och gå lite som vi ville eller flamsa och ha trevliga fester, enbart för att vi presterade så väldigt bra!

Med åren bytte företaget namn och därmed också mentalitet. Vihette MCI, MCI Worldcom och Worldcom. När jag slutade i mars 2006, hette vi Verizon Business =).

Flera försök har gjorts under åren att samla det gamla, knäppa underbara gänget för en liten gathering och svårt har det varit när eposten cirkulerade runt bland de tänkta deltagarna. Men svaren var ofta att någon skulle hämta barn, fredagar var inte bra, nej onsdagar spelar jag badminton osv osv. Till slut enades vi om en kväll som denna, bestämde plats på en krog inne i stan och jag såg verkligen fram emot det.

Tyvärr var det väl inte helt oväntat när återbuden började droppa in. Först förvandlades ”ja” till ”kanske” och sist till ”tyvärr inte”. Till slut var det bara jag och Egge kvar och platsen byttes från en krog på söder till Långbro värdshus. Så där hamnade vi denna afton och det stora sällskapet förvandlades till två gamla vänner på tumanhand =) Men trots att det var trist att den tänkta träffen inte blev av men det kändes ganska väntat och vi två hade ändå trevligt. Det blev finkäk, finöl och bord med vita dukar och inte heller vi två går ut tillsammans särskilt ofta. Det är väl såhär det är att bli vuxen och alla skaffar sina liv. Själv har jag bara aldrig förstått varför det ena måste förhindra det andra. Man kanske inte lever exakt samma vilda liv som tidigare, men att gå ut och ta en pilsner med goda vänner någon gång då och då borde man kanske få plats med. Men det handlar väl om prioriteringar.

Men jag har i alla fall haft trevligt i kväll! Men nej, några större ansträngningar att dra ihop gamla gänget igen kommer åtminstone inte jag göra.

Andra bloggar om: Restaurang, Krog, Värdshus, Vänner, Reunion, Återträff

Natten till söndag den 29:e mars somnade hon in på ett sjukhus, bara 28 år gammal. Hon lämnade en dotter, föräldrar, syskon och oss vänner i tomhet, sorg och saknad!

Här sitter jag och ska försöka skriva något som hedrar ditt minne, tar ett värdigt farväl och något som beskriver hur det känns. Men det känns mest bara ordlöst tomt.

Det första beskedet nådde mig idag på morgonen. Jag hade just avslutat mitt träningspass och allt kändes tills då precis som en helt vanlig dag. Då sjönk allt bara ner i funderingar och sorg. Jag har varit befriad från döden på nära håll. Förutom en klasskamrat i gymnasiet som blev påkörd och avled så har jag sluppit förlora nära vänner.

Dagen flöt på som i ett töcken, enbart framdriven av tyngdlagen, allt gick på av sig själv. När Din syster ringde kändes allt ”bättre”. Det kändes bättre att få beskedet från henne, som en liten bekräftelse på att jag nog var viktig även för Dig på något sätt.

Vi hann inte vara vänner så länge. Våra vägar korsades första gången för länge sedan. Jag var ung och Du var liten och kaxig — tyckte ja =) Du fanns som en skugga ute i pereferin, jag hörde ibland talas om Dig.

Och så en dag i början av april, det var vackert väder, precis som nu, satt du i besökssoffan på jobbet. Då och där fick du mig att åter ta tag i mina gamla planer att bli radioamatör och Du lovade att hjälpa mig och min vän på traven.

Efter det höll vi kontakten. Och det visade sig att vi delade många liknande upplevelser från uppväxten och hade mycket att prata om.

Nu sitter jag mest här med mina egna tankar om döden och orättvisan i livet. Att somliga rycks bort alldeles för tidigt. Just nu önskar jag lite att jag hade en tro som förvissade mig om ett liv efter detta. Men tyvärr har jag inte det. När vi levt klart är det ”game over” och jag tror varken himmel eller helvete väntar. Ovansett om himlen finns eller ej, känner jag mig ändå övertygad om att Du nu får lugn och ro. Det är vi som är kvar som känner smärta och saknad. Den enda Gud jag tror på är den som finns i våra huvuden och våra handlingar och vad vi gör mot varandra. Ditt engagemang för Dina nära som hade det svårt tar Dig i så fall till en himmel om den nu finns.

Detta är det enda jag får ihop just nu. Jag som brukar kunna skriva om lite annat än enbart ytliga saker. men kanske blev det lite för mycket denna gången och det kanske kommer mer senare.

Utanför mitt fönster skiner solen, fåglarna kvittrar, den sista snön töar bort. Gruset sopas från gatorna och isen i själen tinar sakta. Våren 2009 får Du inte uppleva men jag vet att Du hade tyckt om det!

Många andra har skrivit väldigt fina farväl till sina förlorade vänner. Du som jag älskade Sanna Carlstedt och jag tror inte hon misstycker om jag lånar hennes text i brist på fler egna ord.

Skål för dig…
Text/musik; Sanna Carlstedt

”Vi fått en ängel vi ej önskat få, i älskad, vän och son.
Som skingrade mörkret med ljus inom sig,
slöt in och försvann härifrån…
Var du en flykting, en främling, en annan, en slända som levde för dag…
Frågor blir monolog, dig som jag kommer ihåg, levde ut vart andetag…

Höjer en skål för dig i himmelen, en dekadent protest.
För att han som kallas Far tar först, dom som lever mest.
En sista skål för dig i himmelen, för världen var du för bra.
Hälsa Janis, Bob och Jim, med ditt ”Hurrah”…

Hungriga, törstiga, kämpade alltid, för alla och en var…
Ständigt ett leende, alltid en varm famn, är minnen som jag håller kvar…
Broder i saknad, du med din kärlek, musiken som aldrig dör ut…
Nu får du ljuset, vi ser dig vandra, tillsammans vi sjunget tillslut…

En sista skål för dig i himmelen, en dekadent protest.
För att han som kallas Far tar först, dom vi älskar mest.
En sista skål för dig i himmelen, för världen var du för bra.
Hälsa Janis, Bob och Jim, med ditt ”Hurrah”…”

Vila i frid Nadja!

Andra bloggar om: Vän, Vänner, Vänskap, Farväl, Avsked, Avliden, Avled, Liv, Livet, Död, Döden, Amatörradio, Sanna Carlstedt

Denna dag började ganska segt på grund av gårdagens äventyr. Men jag kan ändå inte riktigt sova efter vin, sprit och öl utan valde att följa med till Emilias träning som började klockan nio. Men i idrottshallen somnade jag på bänken — eller nja, jag blundade lite bara och det var ganska skönt =)

Väl hemma igen efter en macka till frukost gick det bra att sova en stund medans barnen tittade på film vilket var väldigt uppskattat.

Så vi var ganska utvilade vid halv tre när min gamla vän och kollega från UUNET och hans barn kom på besök. Det var evigheter sedan vi sågs och vi har bara träffat det äldsta barnet på Egge och Karins bröllop 2004. Men då var han ett år och gjorde inte så mycket väsen av sig.

Nu hade pysen blivit 6 och fått en lillebror som var 4. Vi käkade pizza och sallad — det var liksom en sån dag idag för oss där det lämpade sig väl, prattade en omåttlig mängd gamla minnen. Barnen lekte ovanligt bra och vi såg knappt röken av dom och som vanligt hade dom ingen alls lust att skiljas åt när det var dags att åka hem.

Det var i vart fall trevligt och nu ska vi försöka se till att det inte går 5 år mellan gångerna vi ses. Redan på torsdag ska vi försöka ses det gamla järngänget över en pilsner och en bit mat, något som även det ska försöka bli en tradition. Vi ska ses på antingen Soldaten Svejk eller Charles Dickens.

När per och de båda mini-Per:arna åkt hem stegade vi till OKQ8 för att komplettera med lite lördagsmys inför TV-kväll. Jag tror det blir en tidig kväll för min del eftersom jag ska jobba lite imorgon.

Andra bloggar om: Lördag, Träning, Trött, Vänner, Kollegor, Kollega, Tradition, Mat, Öl, Pilsner, Soldaten Svejk, Charles Dickens

Igår lämnade Nisse oss efter en tids sjukdom. Jag träffade Nisse våren 1995 på ett IT-företag där han jobbade och jag var elev. Efter det behöll vi kontakten i många år.

De sista åren hade vi inte så mycket kontakt längre, trots närhet över MSN kommer man så långt bort från varandra ibland. Jag känner ändå att jag inte är något vidare bra på det här, att skriva något fint om någon som inte kan njuta av det fina man skriver.

Med saknad!

Andra bloggar om: Vänner

Igår var jag och Joche på SRFs pubkväll efter jobbet. Bara en trappa upp och man var lite törstig :) Det var mycket pilsner igår, särskilt efter pubkvällens stängning och man fick för sig att gå ner till en krog på Götgatan för att ta en till.. Det är äkta orutin :)!

Men jag var inte tillräckligt full — om det nu spelat någon roll — när Grevens fru (eller om det är sambo) kommer fram och säger att ”du har en gammal vän där borta som gärna vill träffa dig”. Jag hamnade i ett kort bryderi. Man ska inte vara långsint, man ska ge människor en andra chans, vi kan alla ändra oss och allt det där. Men det som avgjorde var i tur och ordning dels att jag inte orkade, fanns ingen anledning att ödsla energi på det, dels hade han kunnat komma själv som den man han förr åtminstone gärna ville framstå som. men framför allt, om man ska bikta sig och försonas ska man åtminstone vara nykter. Annars kommer fylleflosklerna som ändå inte betyder ett skit.

Allt detta försökte jag framföra till denna fullkomligt oskyldiga och trevliga flicka som jag och min fru också tappade som vän av bara farten — på ett fint sätt. Det var tur att man var nykter haha. Och nej, han kom inte fram själv heller sen. Det tog verkligen slut den där gången i februari 2002.

Andra bloggar om: Vänner

Jag började för länge sen att få mina chefer att inse att vi behöver vara fler på Stockholmskontoret för att detta ska bli bra och Joche har gästspelat så många gånger att det nästan börjar bli fånigt. Jag behöver ju hjälp med installationer och liknande — alldeles bortsett från att det är urtråkigt att sitta själv hela dagarna.

På mässan ID-dagarna 2006 hade vi en första rejäl träff och diskuterade framtid och nu är framtiden verklighet äntligen :-)

Igår var Joches första dag på kontoret och det firade vi med ett besök på krogen Soldaten Svejk som är ett av våra favorithak alla kategorier. När man festar på Svejk är det god och mycket mat och öl som gäller såklart och deras schnitzel i storlek av ett dasslock med stekt potatis som gäller.

Enda nackdelen med Svejk är väl att det är lite bullrigt och trångt, så även denna kväll. När våra bordsgrannar skulle ut och röka så hällde en av dem ett stop pilsner rakt över maten och i knät på Joche. ganska blött och otrevligt även om Svejk försåg honom med en ny stadig portion schnitzel.

Trevligt hur som helst och nu ska vi sätta fart med alla planer! Vi har ju jobbat ihop tidigare och det har fungerat bra.

Läs Joches version av historien i hans blog, En blöt krogkväll…

Andra bloggar om: Soldaten Svejk, Krogen

Ibland tror man att vissa delar av ens liv är avklarade och avslutade. Högstadiet är en tid jag lagt på hyllan och med glädje glömt bort, eller försökt att glömma. Dels för att det för mig var en tid som jag inte förknippar med något roligt. Efter rymningen från min biologiska familj levde jag under falskt namn och hot och mådde som 15-åring extremt dåligt. Jag landade i en pubertetskrisande klass som redan utan mig var stökig. Det fanns egentligen bara en person i den miljön som man kunde prata med som det var lätt att tycka mycket om. Hon var min ungdoms, första riktiga kärlek fast hon nog aldrig visste om det. När jag minns den tiden är det bara henne jag minns med glädje. Idag visade det sig att hon är min kollegas bästa kompis och de kom nyligen på att de båda kände mig. Hon är precis som jag gift med barn och verkar ha det jättebra vilket är oerhört roligt! För en gångs skull strömmar en massa roliga minnen, lösryckta händelser ur det förflutna genom kroppen.

Andra bloggar om: Klasskamrater