Nomell.Se

Det är inte mycket som händer just nu och därför finns det inte mycket att skriva om. Tiden sniglar sig fram samtidigt som det känns som om den skenar ifrån mig och att jag inte orkar eller kan utnyttja den som jag skulle vilja.

Läkningen efter min blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer går sakta men säkert åt rätt håll. Mitt öppna sår har minskat till hälften när det senast mättes i fredags och jag hyser gott hopp om att det ska ha krympt ytterligare till kommande fredagsundersökning.

Mitt brutna nyckelben verkar också läka även om vissa rörelser fortfarande gör ont och man kan fortfarande känna och se på min axel att det är snett och inte likadant som på andra sidan. Inte vet jag om det alltid kommer vara så eller om det bara tar sin tid. Jag får fortfarande kämpa för att själv kunna sätta upp håret. Jag kan inte börja träna armar och axlar ännu, det gör för ont och jag märker hur otroligt klen jag har blivit. Igår när jag skulle spänna fast cykeln i trainern fick jag ta i med båda händerna för att spänna åt spärren :)

I förrgår kom värmen och något nytt började blomma i naturen, för jag fick jordens pollenchock och kunde knappt andas genom näsan. Det lär vara Gråbo^W som blomstrar vid den här tiden och den växten tål jag tydligen inte. En kort släng av allergi när våren kom med björkar och annat, men annars har det varit bra — tills nu. Det gör att kroppen orkar ännu mindre.

Allt blir som en ond cirkel. Det känns bra att träna även om sjukvården tycker att jag ska ta det lugnt. Däremot kan jag inte träna och duscha hur mycket som helst på grund av mitt bandage som bara tål vatten till en viss gräns. Så träning kan bara ske när jag ska till sköterskan för omläggning kommande dag. Jag antar också att man svettas under förbandet och svettas gör jag kopiöst mycket när jag tränar inomhus och ingen svalkande vind som torkar.

Trots att jag är ledig och egentligen vill göra saker, sitter vi mest hemma. Inget av de fyra barnen vill göra samma saker och allt de vill göra kostar pengar. Bara att åka in till stan och gå på Djurgården slutar alltid med hundratals kronor i mat, glass, dricka och fika och med mindre är det inte ens någon idé att föreslå något liknande. Vår ekonomi är inget jag gärna skriver om i detalj, men bra är den inte och inte blir det bättre av att vara sjukskriven.

Så det är inte mycket som händer som känns värt att berätta om. Inne är det åtminstone svalt och utanför känns det som om livet rusar förbi och jag kan känna att jag inte har kraft och energi nog att haka på. Så istället bara sitter jag, dricker en kopp kaffe till och tar ytterligare en varm nygräddad bulle och tuggar mig ytterligare lite längre bort från mina träningsmål som jag så hett traktar efter… Inte ens det orkar jag göra något åt just nu.

Jag vill ju göra saker. För att löpträna måste jag bli lite mera läkt först men cykla går bra. Men jag känner mig mest tjatig och i vägen av att fråga mina vänner om de vill cykla. Då sitter jag hemma tyst istället och tolkar den tysta telefonen som om mina tankar om att jag är tjatig därmed är bekräftade. Fortsätter jag såhär är semestern snart slut, jobbet och en lång höst och vinter väntar och jag sitter där och ångrar mig att jag inte gjorde något kul av min lediga tid. Jag skulle behöva ladda batterierna efter ett intensivt år och nog för att vila också är rekreation, men kanske lite mer positiv input skulle vara bra.

[tags]Sommar, Semester[/tags]

För ett par år sedan jobbade jag och min fru en del extra och fick då valet att ta ut lön i prylar istället för pengar. Säkert lönsamt för arbetsgivaren och roligt för oss. Då kom det in ganska mycket datorer i hushållet, De stora barnen fick egna ganska fina datorer. Dessa datorer har fungerat bra och gjort att konflikterna kring datoranvändningen helt har uteblivit.

Det är nästan så att det gått på dagen 3 år nu och idag verkar den första datorn ha gått sönder. Det är som en tidsinställd bomb och det finns ju teorier kring det här med planerat åldrande hos teknisk utrustning. Vår älskade kaffemaskin gick även den sönder bara några månader efter 2-årsdagen då fabriksgarantin inte längre gäller.

Men då var då och nu är nu. Nu finns inte samma möjligheter längre. När en dator går sönder kommer jag inte ha råd att reparera eller skaffa en ny, vilket ofta är samma sak när det gäller Mac-datorer.

Visst är det ett typexempel på I-landsproblem, men det är ett problem likväl. Hela familjen har vant sig vid ett sätt att leva och plötsligt måste det nog ändras på. På familjens gemensamma dator finns bara musik, film och nyttoprogram. Där utförs bankärenden så där vill man inte ha en massa spel installerade, spel som barnen dessutom installerar fulmoduler till och kopplar upp sig mot privata servrar.

Det blir också fel när de andra barnen har kvar sina datorer och ett barn plötsligt står utan. Man kan inte gärna ta bort datorerna för dom med motiveringen att vi inte har råd att ersätta en trasig i nuläget och inte inom överskådlig framtid.

Många tycker det här med datorer och spel är onödigt och att barnen borde kunna göra annat istället. Jag tycker precis tvärtom. Datorerna förhindrar förvisso rörelse och aktivitet och det blir mycket stillasittande. Men istället blir dom ett alternativ till andra dumheter som man kan göra av tristess och brist på sysselsättning. Samhället ser annorlunda ut mot vad det gjorde när vi var små. Det är bara att acceptera och det är vi som klagar på barnen som har gjort det så tror jag. Även vi vuxna är i många fall annorlunda och då tycker jag det är svårt att klaga på barnen.

Det här kanske känns lite extra tungt eftersom framtiden inte ter sig så alldeles lysande i livets kristallkula för oss. Från och med början på nästa år stundar tunga, tuffa tider för oss som ändå klarat oss bra på en heltidstjänst och en 25-procentig inkomst. Nästa år förändras förutsättningarna i grunden och min fru som varit hemmafru i 18 år måste hitta en sysselsättning. Annars kommer svarta siffror bli illröda som man säger i bokföringssammanhang. Men hur lätt är det att få ett jobb efter så lång tid som hemmafru och utan utbildning och dessutom med en synnedsättning?

Det där oroar mig mer än en trasig dator som mer är en symbol för något annat mycket värre som kommer. Samtidigt känns det skamligt att känna så eftersom det finns många där ute som har det mycket värre, haft det lång tid och utan goda framtidsutsikter. Prylar och välfärd i ena vågskålen, att leva och ha hälsan, mat och tak över huvudet i den andra. Det är lätt att ge dom kloka orden till andra men mindre lätt att leva efter när orosmolnen syns i horisonten på ens egen himmel.

Men det är lång tid kvar tills dess. Mycket hinner hända. Jag brukar försöka att inte oroa mig för sådant som kanske inte händer och inte har hänt ännu. Men ibland griper oron tag i än när motståndskraften inte riktigt finns. Jag känner mig ledsen och frustrerad och då blir det såhär. Frustrerad över mina skador och försenade tävlingssäsong, och ledsen framför allt över mitt jobb och ekonomin. Jobbet kan jag inte skriva så mycket om då både chef och kollegor läser här och det säkert finns någon paragraf i anställningsavtalet om lojalitet som man skulle hävda att jag bröt emot. Om jag slutar eller får sparken får jag väl skriva istället. Dessutom skulle en massa bra kollegor ta åt sig helt i onödan.

Ekonomin, det är samma som det här med barnets trasiga dator. Utan dator, vad gör man då? Utan pengar, vad gör man då? Ingenting i världen är gratis förutom att gå en promenad och det kan man väl inte göra en hel semester? Barnen är redan rastlösa och uttråkade och alla andra åker utomlands och en massa aktiviteter. Det känns som om man sitter inne medan tiden flyger iväg medan det finns så mycket saker man skulle vilja göra. Åter få stoppa tårna i sanden på Gotska Sandön, ta barnen till Kolmårdens djurpark, kunna svara ja till inbjudan till Östersund senare i sommar, åka en längre kryssning med barnen, åka till Göteborg och Liseberg igen eller drömmen, att tre veckor över jul och nyår kunna åka långt, långt bort till värmen…

Förlåt kära läsare, det blev ett långt, deppigt och ganska spretigt inlägg. Allt orsakat av en trasig Mac-dator :) Men ibland är inte livet ljust, fullt av möjligheter och utmaningar, utan bara supertrist och fullt av oro.

[tags]Barn, Familj, Ekonomi, Arbete, Inkomst[/tags]

Det här blir en långrandig historia och jag lovar, jag tänker inte rapportera varenda sjukhusbesök, för det kommer bli många framöver. Idag var det min tredje omläggning på Vårdcentralen och allt såg bra ut. Det gamla bandaget togs bort, rengöring, ny gelé i såret och på med ett nytt bandage. Nya tider bokades för nästa vecka, var annan dag och så kommer det nog förbli ett par veckor framöver.

Såret ska med hjälp av gelén hållas öppet så det kan läkas inifrån. Det låter lite äckligt, men jag frågade sköterskan hur djupt såret var och det gick inte att mäta med en topps i alla fall, så det är ganska djupt fortfarande.

Igår cyklade jag och en kompis en runda på 2,6 mil i ganska hög fart. Det var min första tur utomhus på cykel på 5 veckor ungefär. Det kändes bra och framför allt såg det bra ut idag när sköterskan la om såret. Problemet är bara att förbandet inte tål att duschas hur många gånger som helst och svett under träning kan göra att förbandet lossnar. Det gör att jag helst tränar lite kvällen innan planerad omläggning så jag inte behöver gå med orent förband allt för länge och risken att det ska släppa.

Ingen kan säga hur lång tid det här tar. Det handlar i alla fall om flera veckor, kanske månader vilket ju inte känns så väldigt roligt. Dock går jag mer än gärna regelbundet till Vårdcentralen för att det inte ska hända något mer. Det får ta den tid det tar helt enkelt.

[tags]Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Magvärk , Blindtarm, Blindtarmen, Blindtarmsinflammation, Operation, Inflammation[/tags]

Idag är det återbesök hos distriktssköterskan på vårdcentralen. På akuten i fredags var kirurgen tvungen att öppna mitt operationssår lite för att kunna dränera eftersom det hade spruckit. Man lägger in ett vått, uppsugande förband som ska ta hand om allt innehåll och så har jag fått ha det hela helgen. Det har inte gjort direkt ont, men varit väldigt obehagligt.

Under tiden har jag ätit dubbla sorter penicillin och rodnaden har helt klart minskat i omfattning. Det kliar ganska mycket och det är ju enligt vad man säger, ett gott tecken på läkning.

Idag såg allt mycket bättre ut. Rodnaden har dragit sig helt tillbaka och själva såret var väldigt fint. Sköterskan tog bort det uppsugande förbandet och spolade såret rent med koksalt. Såret är ett par centimeter långt och 2–3cm djupt. Efter spolningen då det bara kom klar och ren vätska så fylldes såret med en sorts gelé som ska fortsätta hålla såret öppet så att det kan börja läka inifrån. Ovanpå det lades ett vanligt förband och sedan var allt klart.

Jag kommer behöva gå till vårdcentralen regelbundet för att se över såret så tider har bokats var annan dag den här veckan till att börja med. Öppna operationssår är inte att leka med så det känns mycket bättre att komma tätt och regelbundet så att man ser att allt går åt rätt håll.

Numera anser sjukvården att rörelse är bra och att man ska röra sig tills det gör ont. Cirkulation i kroppen ökar läkprocessen. Gelén i såret och det nya förbandet känns väldigt mycket bättre. Det gamla uppsugande förbandet som var instoppat skavde och var obekvämt. Nu när det bara är gelé i såret känns det klart mer bekvämt.

Jag kommer försöka mig på lite längre promenader igen och att börja träna väldigt försiktigt. Kanske inte precis just idag då det är nybehandlat.

[tags]Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Magvärk , Blindtarm, Blindtarmen, Blindtarmsinflammation, Operation, Inflammation[/tags]

Idag har det gått 10 dagar sedan min operation av blindtarmen. När jag började jobba i måndags fick jag groteskt ont på kvällarna och igår kom febern. Det i samband med svullnaden på magen kändes inte så bra.

Idag hade jag en tid hos distriktssköterskan för att ta bort stygnen och frågade då om svullnaden. Jag fick rådet att söka för det eftersom det såg ut som en inflammation. Stygnen togs hur som helst bort och det gjorde inte farligt ont. Några stygn som satt lite snett gjorde extra ont. Eller stygn förresten, det var så kallade agraffer som är som klamrar i metall som man häftar ihop huden med.

Jag fick rådet att söka tillbaka till kirurgen på Huddinge Sjukhus. Där blev sköterskan förbannad för att min vårdcentral gjorde så och fixade istället en tid omgående åt mig på vår egen närakut.

Där har jag just varit och träffat en läkare som klämde och kände lite, bekräftade att det rörde sig om en inflammation, att det inte var något konstigt och skulle med största sannolikhet lägga sig. Han skrev ut en elefantkur penicillin.

Här sitter jag nu och väntar på att matsmältningen ska ha sin gång så jag kan inta de första tabletterna. Magen ser inte klok ut på höger sida med världens största böld :)

På torsdag är det mitt första SM i cykel. Hoppas medicinen funkar och att kroppen svarar fort. Annars finns väl en viss risk att även den händelsen som jag sett fram emot så mycket inte kan bli av.

[tags]Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Magvärk , Blindtarm, Blindtarmen, Operation[/tags]