Prova på-aktivitet för tandempiloter

Den ständiga jakten på fler tandempiloter för träning och tävling pågår för fullt. Jag kan inte säga att det gått så där jättebra hittills, men skam den som ger sig :)

Här om veckan tog en kompis och till lika en av mina piloter Patrick initiativet att starta ett evenemang på Facebook för en prova på-aktivitet för tandempiloter. Dit bjöd vi in vänner och bekanta, annonserade på cykelsidor och cykelforum. Vi kände att det var många som sa att det verkade svårt, läskigt och otäckt och ett tungt ansvar. Vi ville då att sådana som ändå kanske var sugna och nyfikna skulle få komma och prova hur det är, träffa mig och några av mina piloter, prata cykling och fika. Förhoppningsvis skulle det ge någon respons. Så idag ägde evenemanget rum vid kafét Fru Marias Bak i Älvsjö.

12 stycken hade anmält att de skulle komma och 4 preliminära. Vi tog dit både min racercykel och min mer vardagliga touringcykel. Patrick som inte är blyg och mer ”säljartypen” än vi andra, pratade direkt med folk som verkade intresserade inne på kafét vilket bara det resulterade i en provtur.

Av de anmälda var det 3 som kom. Ett par var nog mest intresserade av att prova en modernare cykel för egen del men det är också viktigt och roligt och även om det inte kanske ger mig någon pilot i just det fallet, så sprider det annat positivt.

Dagen slutade alltså ganska tunt med besökare men resulterade ändå i en tänkbar pilot. En aktiv cyklist som hörsammat Patricks och Thomas rop på Twitter och kommit för att prova. Vi kommer helt säkert cykla ihop ganska snart.

Patrick frågade idag om jag var besviken över resultatet, men det är jag faktiskt inte. Hade det blivit ingen utdelning, hade det ändå varit roligt och viktigt att synas. Nu nu när det gav en av 3 potentiella piloter var det värt precis allt och ett helt lyckat evenemang. Framför allt är jag så otroligt glad för att mina vänner engagerar sig så helhjärtat.

Sedan måste sådana här evenemang börja någonstans. Träffar man 3 sprider det sig till 9, som blir 25 och som kanske blir hur många som helst. Man måste börja någonstans. De man träffar kanske pratar med sina vänner som blir intresserade och nyfikna. Det kan ge följdeffekter som man inte vet i förväg.

Vill man fortsätta kan man kanske få utrymme på andra större evenemang där man når många i rätt målgrupp.

Så nu packar vi ihop här, lite frusna och stela. Sådant avhjälps lätt med en kopp kaffe till :)

Tack alla som varit delaktiga, först och främst initiativtagaren Patrick, min andra pilot Thomas, båda vänner och föredetta kollegor. Tack till våra fruar Maria, Patrizia och Karin, våra glada barn som lekte omkring oss och tack till er som kom!

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Möten som berör

Vi är på väg till en cykelaktivitet i Älvsjö. Jag kände mig rätt ledsen och misslyckad efter gårdagens bakslag. När vi kliver av tåget i Älvsjö kommer en ung tjej fram, frågar om det är jag som är från Mot Alla Odds och när jag säger ja, ville hon bara säga att jag är en så fin människa.

Det händer mig inte så ofta att folk spontant kommer fram och i synnerhet inte säger så fina saker. Jag kände mig verkligen fåraktig, vad svarar man på sådant? Tack naturligtvis, men det kändes så fånigt och otillräckligt och motsvarade inte alls den glädje och värme jag kände inuti.

Efteråt när vi gick genom Älvsjös gator, tänkte jag att hon borde få veta att det förändrade hela min dag. Jag tänker också att jag nog inte förstår hur och att jag och de andra påverkade många människor. Jag tänkte också att jag åtminstone kunnat fråga om hon tittat på alla avsnitt, vad hon gillade bäst, om hon kände någon med funktionsnedsättning, om jag fick vara på bild med henne? Efteråt hade jag massor i huvudet, men just då blev jag helt tom kändes det som.

Så här och på min Facebook-sida skickar jag mitt tack och min värme tillbaka och hoppas att hon läser och andra som känner att man vill gå fram och säga något vänligt, till en vän eller främmande. Jag önskar själv jag var bättre på det och vågade oftare.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

Bakslag

I höstas var det rätt stökigt här hemma med ett barn som hamnat i fel sällskap. Det var lite besök av polis, utredning av Socialtjänsten på vårt initiativ och en massa sömnlösa helgnätter.

Jag har ibland fått frågan hur det gått eftersom jag inte skrivit något på ett tag. Och det har faktiskt varit lugnt. Skolan har funkat hyfsat bra och helgerna har varit under kontroll.

Mycket tack vare de föräldrar som också engagerade sig tillsammans med oss. Det var långt ifrån alla som gjorde det dock. Sedan tror jag det här ”felaktiga sällskapet” tyckte vårt barn blev så besvärligt att umgås med på grund av jobbiga föräldrar. Nästan allt man företog sig sket sig på något vis och då verkar de ha dragit sig undan till lugnare jaktmarker. Ett utmärkt resultat tycker jag.

Sedan är det också så klart barnets egen förtjänst som nog tycker det här är fel någonstans trots att en del saker lockar och är svåra att motstå.

Men ikväll blev det ett litet bakslag. Den utsatta tiden på kl24 kom och passerade men inget barn kom hem. SMS och telefonkontakt innehöll till en början ”kommer snart” och vart efter klockan gick kom tycka-synd-om-argumenten, ”jag vet att jag gör fel” och liknande ångerfulla SMS. Ytterdörren förblev dock orörd.

…Tills nu, efter klockan 5 på morgonen ringer porttelefonen. När barnet kom hem orkade jag inte ens gå upp och starta krig eller kontrollera nykterheten. Men jag har svårt att somna om och är piggare nu.

Samtidigt känner jag mig så grymt uppgiven. Ikväll orkade ingen av oss dra i larmklockan, sitta och ringa runt eller försöka mobilisera skjuts för att hämta barnet. Det finns andra i den här familjen också som betalar ett pris varje fredags- eller lördagskväll som spårar ur. Det känns som ett misslyckande att inte ha varit den där jobbiga föräldern och det blir nog som en liten seger för barnet.

Tankarna blandas, ”gör vad du vill, jag orkar inte bry mig” vilket man självklart gör ändå, samtidigt som jag blir förbannad över respektlösheten över att hemmet betraktas som ”Hotell Karamell” där man kommer och går lite som man gitter. Inte ens när 18-årsdagen och man verkligen gör som man vill, kan man ha det så i ett hem med en familj.

Nu ska jag försöka somna om och försöka att inte känna mig så misslyckad imorgon, eller snarare senare idag…

God natt igen då…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

Lördagsträning med SMACK

Bild: Joakim Nömell och pilot Bengt Axén cyklar tandemcykel Bild: Henrik Ryffel med pilot Christian cyklar tandemcykel

Idag cyklade jag mitt första träningspass med SMACK- Sigtuna, Märsta, Arlanda Cykelklubb. Det är mycket som talar för att jag mycket snart kommer bli medlem där även om klubbens geografiska utgångspunkt är ganska avig för mig på helt andra sidan stan.

Vi samlades vid Cykelhuset i Upplands Väsby. Egentligen har jag ingen aning ännu om vad cykelhuset är, något klubbhus kanske :) Det var gott om cyklister som kom. Tyvärr blev det ingen fotograferingsmöjlighet idag.

Vi var tre tandempar vilket är riktigt skojigt. Jag tror målet var att vi skulle haka på någon av grupperna med lämplig fart, men avfärden blev lite splittrad och ingen av oss var direkt sugen på ett långt fikastopp.

Så vi kom iväg själva. Det blåste ganska friskt och jag var orolig att frysa i mina förvisso dubbla, men tunna långa ärmar, korta cykelbyxor med benvärmare. Men så fort vi rullade igång kändes det att det skulle vara helt OK.

Turen gick längs vägar i de norra delarna där jag själv är helt lost. Men det var trevliga vägar och ibland var det riktigt skönt i medvinden.

Det var ett ganska lätt träningspass för mig och min pilot då vi fick hålla igen lite. Under längre distanser vill man i och för sig inte gärna ta ut sig och det kändes bra att formen ändå var så god.

När vi nådde Upplands Väsby igen kändes benen helt OK och den där behagliga tröttheten kom krypande.

Distansen blev 8,5 mil med en genomsnittlig hastighet på drygt 29km/h vilket inte var speciellt snabbt vilket också syntes på min genomsnittliga puls som blev 143 slag per minut. Det är också ett tecken för mig på att träningen ständigt går åt rätt håll.

Vart vi cyklade kan man se på en karta här.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Fotografering för cykling

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel

Idag får jag hjälp av några kollegor under den lugnare delen av eftermiddagen att fotografera mig med min cykel utomhus. Tanken är att göra en liten affisch som jag kan försöka få uppsatt i några sporthallar för att få tag i flera piloter att träna med. Jag har provat flera vägar på internet, självklart på Facebook, både privat, vänner som delat och även via min officiella Facebook-sida Mot Alla Odds Jocke där jag snart har 2000 följare. Jag har annonserat på flera cykelforum och via Twitter samt via Cykelförbundets paracykelgrens utskickslista men resultatet har varit väldigt tunt.

Nu provar jag och mina mest engagerade vänner och till lika piloter Thomas och Patrick den gamla traditionella analoga metoden, genom att prata med folk man träffar på olika cykelevents. På söndag har Patrick även bjudit in till en aktivitet i Älvsjö söder om Stockholm för att sådana som är osäkra och inte riktigt vågar, ska få prova på under lugna former, träffa mig och mina piloter och prata cykling och på så vis förhoppningsvis hitta någon mer och nu detta då med en liten affisch. Jag kommer att fråga de närmaste sporthallarna om jag får sätta upp den hos dem och jag tror det är en väldigt välriktad grej att göra så.

Det finns gott om duktiga och hängivna cyklister där ute men det är otroligt svårt att hitta folk med tiden och viljan.

Så idag tar vi lite bilder och jag knåpar på en liten kortfattad men beskrivande text och sedan skriver vi ut det på färgskrivare. Det ska bli spännande att se om det ger något.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Föredrag på föräldrarkurs

Idag var jag åter inbjuden till en föräldrarkurs för föräldrar till synskadade barn på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM. Temat var ”modern teknik” och handlade om smartphones och surfplattor i kombination med datorer och deras tillgänglighet.

Den här sortens föreläsning har jag pysslat med några år nu så den känns ganska väl inövad. Föräldrarna hade många bra frågor vilket är väldigt roligt. Jag känner när jag gör sådant här, att jag gärna skulle göra det oftare och mer.

Nu ska jag och den student som följer mig idag åka tillbaka mot jobbet en stund innan dagen är slut.

[tags]Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, Synskadade, Föräldrar, Barn, Skola, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Teknik, Tillgänglighet, iPhone, iPad, Mac, Apple[/tags]

Intervjuad av Timglaset Podd

Idag blev jag intervjuad av Yasmin Jungestedt och bisittaren/redigeraren Max Arehn. De har startat en podcast vid namn Timglaset Pod där man var annan vecka intervjuar en människa med funktionsnedsättning och idag var det min tur att spelas in.

Jag kommer bli nummer fem att iNTErvjuas och det är roligt att få vara med. Intervjun var lång och med många bra frågor. Det kändes som om vi skulle kunna sitta där och prata flera timmar :)

Avsnittet med min intervju kommer ut 23:e maj och jag kommer självklart skriva här då och lägga ut länken.

[tags]Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Synskadade, Podd, Podcast[/tags]

Hisstrauma

Kvällens lugn avbröts av avlägsna bankande någonstans ifrån fastigheten. När vi lystrade hördes även larmklockan från hissen ljuda ute i trapphuset. Vår hiss har sin historik så ingen blev speciellt förvånad. Men oftast har hissen stannat utan personer i och nu förstod jag att någon satt där inne och behövde hjälp.

Ute i trapphuset förstod jag omgående att någon höll på att få panik där inne. Hissen stod en bit nedanför våningen under. Jag förstår att det är ganska illa när personen i hissen inte låter sig tilltalas, sparkar, skriker och ringer i klockan.

Jag försöker göra som jag brukar, meddelar att jag finns där och håller på att ringa efter service men oljudet från hissen tilltar. Personen där inne håller fullständigt på att slå sönder hissen och tar sig även upp på taket genom hissluckan, använder något tillhygge och går loss på hissdörren.

Den här kvällen är det kö till hissfirman och det tar en god stund innan någon svarar. Jag förklarar ganska direkt att det är allvar, att någon sitter fast och har fått panik och att det är bråttom. Jag ber dem att hissmontören ska ringa mig snarast.

När vi får kontakt talar jag om att personen har fått kraftig panik, att jag inte tror det bara är vanlig mänsklig och högst begriplig panik utan att det eventuellt är av påverkan av något annat också, droger eller alkohol. Jag misstänker att hisskillen vill ha assistans och råder honom att ringa 112 med tanke på situationen. Jag har provat att använda polisens vanliga 11414-nummer när det inte varit akut och det har tagit en evig tid att komma till någon verkställande avdelning.

När vi hörs igen är poliseskort på väg och vi möter hissmontör och två patruller i porten.

När vi kommer upp har killen i hissen lugnat ner sig, antagligen av utmattning och polisen får kontakt, ger instruktioner innan man öppnar dörren om hur han ska sitta och de blir åtlydda.

När dörren är öppen går allt lugnt till. Polisen gör ett grymt proffsigt jobb, talar med honom normalt innan man låter honom gå ut och genomgå kroppsvisitering. Sedan fortsätter man samtalet lugnt och trivsamt och jag är grymt imponerad av deras taktik, tålamod och förmåga att ta människor som har det svårt.

Självklart lider personen av någon sorts missbruk (min egen bedömning), samtalar lugnt och inte utan lite humor. Men under ytan märks en olycklig själ och jag kan inte tänka ”skitig knarkare”. Det känns sorgligt att en människa ska hamna så fel i livet och ha hamnat under drogernas kontroll. Det är något som är jävligt snett i världen. Jag vet hur gammal han är och det gör det inte bättre, det borde finnas så mycket kvar…

Hisskillen stänger av och låser hissen, sätter upp lappar om att hissen är ur funktion. Denna gången lär den vara det en tid… Poliserna tar med sig den unge mannen för att köra honom till sjukhus. Kvar finns en skitig känsla i själen som om det vore mitt fel på något vis. I princip hade jag kunnat släppa ut honom, jag vet hur man gör, men gjorde samma bedömning som hisskillen, att det inte är säkert utan hjälp. Nu kom ändå hjälpen ganska fort men det måste ha tett sig som en evighet där inne.

På ett sätt skäms jag över min ilska på hyresvärden som bara tvärvägrar att byta lås och kod mot något bättre i våra ytterdörrar. Det stänger människor ute, ingen vill väl ha ”sådana där” nära inpå sig. Och vad var han på väg upp i hissen att göra? Men att låta människor med problem ha tillträde till fastigheter, kanske planera inbrott för att få pengar till missbruk är inte rätt sätt att ta hand om dem och lösa problemet på. Jag hoppas därför att notan på den kraschade hissen blir dyrare än om man bytt till elektroniska lås med utbytbara taggar istället. Det hade varit värt det.

Under hela den här timmen detta pågick visade sig inte en enda granne utanför sina dörrar. Ingen brydde sig om det ganska påtagliga oväsen som pågick utanför deras dörrar. Den enda som brydde sig var en sjuksköterska som var på väg till hemtjänstuppdrag i fastigheten. Hennes hjälp var då inte nödvändig, men det viktiga var att hon frågade och att någon mer brydde sig. För henne verkade det också vara mer än en simpel knarkare som satt där instängd och led.

En sista tanke till den unga olyckliga killen, jag kan hoppas det ordnar sig men jag vet allt för väl hur liten chansen är…

[tags]Bostad, Hyresrätt, Hyresvärd, Hiss, Polis, Missbruk, Droger, Missbrukare, Knark, Alkohol[/tags]

Upphottad tandemcykel, Canondale Touring

Bild: Tandemcykel Canondale Touring med pakethållare och stänkskärmar Bild: Tandemcykel Canondale Touring utan pakethållare och stänkskärmar

Nu har jag försökt göra vår gamla Canondale Touring lite tuffare. Pakethållare var bra de åren vi hade minstingen i barnstol. Nu är minstingen större och tar sig fram på egen cykel. Stänkskärmarna är förvisso bra om man vill cykla i sämre väder utan att bli smutsig från topp till tå, men det är inte lika tufft :)

Så idag åkte dessa tillbehör av och därmed minst 1kg i viktförtjänst. Däcken som sitter på idag är säkert 40–45mm tjocka, men ska bytas ut mot 28mm för att ge ett lite häftigare intryck. Då kan det bli en riktig citybike av den känns det som.

Pedalerna byts ut mot sådana som både fungerar som vanliga pedaler och SPD som man kan klicka fast cykelskor i. Kassetten, dvs de bakre växlarna ska bytas ut mot en med lite högre utväxling och åtminstone någon av klingorna i främre växeln ska också bytas mot lite högre utväxling.

Trots att denna såldes som en långfärdscykel för landsväg, har utväxlingen varit densamma som för mountainbikes, dvs lägre utväxling som passar sig bättre i tuffare terräng. Med denna utväxling kan man trampa som en galen och ändå bara uppnå en hastighet på 35–40km/h i medvind och hemlängtan :)

Med ganska små medel kan man få en lite roligare cykelupplevelse. Denna cykel kommer ändå inte användas i tävling eller motionslopp annat än då jag cyklar med piloter som är för korta för ramstorleken på min racer.

Det ska bli kul att testa när allt är klart :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Tävlingskalender 2014

Nu är säsongspremiären 2014 avklarad och under allra bästa förhållanden. Cykelåret 2014 är igång på riktigt och kalendern är fullspäckad med träningar, motionslopp, tävlingar och några övriga cykelhändelser.

Jag har valt att skapa en egen cykelsida att samla allt på och under den finns även kalendern som visar alla händelser där jag kommer att förekomma. På cykelsidan kommer förhoppningsvis ett bildgalleri också så småningom.

Våren ser helt galet full ut, med tre stora motionslopp i maj, 3 i juni och 2 i september. Till alla stora lopp är det löst med piloter men helst ska jag kunna träna där emellan också lite mer än hemma på trainern. Så jakten på fler sugna piloter pågår hela tiden.

Vid gårdagens premiär kändes det ändå riktigt bra och att vinterns inomhusträning på trainern och med spinning och löpning, ändå givit bra resultat. Men mer träning behövs då alla kommande lopp är riktigt långa sträckor, toppade av Vätternrundan i juni på 30 mil.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Tränin, Tävling, Motionsloppg[/tags]

Säsongspremiär 2014

Bild: Joakim Nömell och pilot Bengt Axén cyklar tandemcykel Bild: Henrik Ryffel med pilot Christian cyklar tandemcykel

Idag var det dags för årets säsongspremiär utomhus. Vi var två tandemekipage som samlades i Spånga norr om Stockholm och gav oss ut på en ca 7 mil lång cykeltur ut över Lovön, Färingsö mot Ekerö.

Det var strålande väder med lite vind som var sval i skuggan. Ett av ekipagen var paralandslagets Henrik Ryffel med pilot, så det blev några timmars ganska hård, rolig och vansinnigt trevlig körning.

Förutom träningseffekten känns det otroligt bra att vara ute och rulla på vägarna några tandemekipage. Det är så bra att synas bland andra cyklister för att sprida kunskapen. Att vi dessutom visar att det är cyklister med fart och kraft blir som en liten bonus :) Tyvärr hittade vi inga klungor som färdades åt samma håll att köra ikapp med :)

Idag kändes det att timmarna hemma på trainern givit resultat och att det bara är att fortsätta. Visst ömmar låren och backarna sög mot slutet, men jag kände att jag hade orkat mera. Stunden för återhämtning var väldigt kort efteråt.

Idag körde jag och piloten Bengt på en lånad cykel istället för min egen. Det var en cykel som man kört VM på 2010. Något lättare än min egen men inga stora skillnader kändes det som.

Imorgon blir det nog vila från cykeln och kanske lite styrketräning istället. Det känns positivt i kroppen, som om problemet med att hitta piloter ändå kanske kommer ordna sig om man jobbar lite. Nästa helg ska vi ha en prova på-aktivitet för sådana som är lite sugna men inte riktigt vågat ta steget fullt ut. Vi ska ses, jag och några av mina vana piloter i Älvsjö och försöka värva några nya.

Nu ska jag åka hemåt och fylla på energireserverna.

Man kan se vart vi cyklade på en karta här.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning[/tags]

Hjärt- och lungräddning med hjärtstartare

Idag fick jag en förnyad utbildning i hjärt- och lungräddning via min arbetsgivare. All personal ska ha genomgått utbildningen och nu kompletteras den även med användning av hjärtstartare.

Jag har gått flera sådana här kurser genom åren, bland annat när jag pysslade med sportdykning och på andra arbetsplatser. Men nu var det några år sedan och det känns alltid skönt att fräscha upp kunskaperna och känna att de sitter och att man inte glömt bort.

Hjärtstartare har jag inte utbildats på förut så det var intressant och inte speciellt svårt. De har blivit helt automatiska med röstinstruktioner steg för steg. Så det stora kruxet känns som om det är att få tag i en när det händer.

Så nu har jag också registrerat mig hos smslivraddare.se där man anger att man är utbildad hjärt- och lungräddare samt hjärtstartare. Om ett larm kommer in till 112 där man misstänker hjärtstopp, larmas även SMS Livräddare och ett SMS med karta och position plingar i närmaste SMS Livräddares telefon. En väldigt häftig tjänst som jag rekommenderar att alla HLR-utbildade registrerar sig på.

[tags]HLR, Hjärt- och lungräddning, Hjärt och lungräddning, Hjärtstartare, Hjärtstopp, smslivraddare[/tags]

Fakta och fördomar om tandemcykling

Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

Nu är våren 2014 här och cykelsäsongen kan börja. Mitt sökande efter flera tandempiloter pågår för att kunna träna oftare och mer men det är väldigt svårt. I det här inlägget har jag tänkt spekulera lite kring varför och hur det egentligen är att cykla tandempilot både som den som sitter fram och den som sitter bak.

Inom tandemcykling används begreppen ”pilot” och ”stoker” som är de engelska begreppen i brist på svenska ord. Pilot kallas den som sitter fram och styr och ”stoker” kallas den som sitter bak. ”Stoker” kan närmast översättas med ”eldare”. Vanligtvis har den som sitter bak någon form av funktionsnedsättning, oftast en synnedsättning.

I de här sammanhangen förekommer även begreppet ”paracyklister” vilket omfattar alla cyklister med någon form av funktionsnedsättning som kräver någon form av anpassning. Det vanligaste förutom tandemcykel, är liggcykel, handcykel, påhängscykel för rullstol eller någon form av anpassning av vanlig cykel. Paracyklister kan behöva hjälp på olika sätt av en medcyklist och vari hjälpen består i är så klart individuellt. Vid motionslopp har det börjat bli vanligt att piloter till tandemcyklister och medcyklister för övriga paracyklister, deltar utan kostnad. Piloten eller medcyklisten får då oftast ingen egen startplats och nummerlapp, men möjlighet till innehållet i depåer så som mat och dryck.

Det har alltid varit svårt att hitta folk som vill cykla tandemcykel och sedan jag började cykla mer på allvar och köpte en riktig tandemracer har det blivit väldigt tydligt att det är otroligt svårt att hitta intresserade, så har jag funderat en hel del på varför.

Det är inte de här vanliga vardagliga orsakerna jag funderar över, så som att man ska vara cykelintresserad, bor nära varandra och ha jobb och ett familjeliv som fungerar ihop med fritidsintresset. Någon ska pussla ihop alla dessa parametrar med mina. Den kompis jag cyklat absolut mest med bor en bit bort, jobbar i en annan del av stan i förhållande till mig och därtill en familj som självklart, precis som min, önskar viss uppmärksamhet.

Idag är cykelsporten en uppåtgående trend vilket borde gynna mina behov. Föreningar, aktiviteter, tävlingar och motionslopp har exploderat och likaså marknaden med prylar och alla forum på nätet.

När man surfar och skriver på forum och när vi deltar i motionslopp och föreningsaktiviteter känns inställningen vi möts av väldigt delad. Å ena sidan får vi mycket positiva blickar och respons på cykeln och ofta mycket uppskattande kommentarer. Den andra sidan är en del klubbars och gruppers motvilja att ha oss med i sina klungor. Ibland när vi anslutit till en klunga cyklister, oavsett om den varit sporadiskt sammansatt eller en cykelklubb, har man kunnat känna motviljan att ha oss där. Det verkar handla om rädsla för vår storlek och tyngd. Ibland har jag hört en framförvarande cyklist uttrycka oro och missnöje om att ha oss bakom sig. Det kan inte finnas någon annan rimlig orsak än att man är rädd att vi inte har samma navigeringsförmåga och bromsförmåga som andra cyklister. Jag kommer att skriva mer om det längre ner.

Förutom de positiva kommentarer vi möter, handlar kommentarerna om att det är tungt med tandemcykel vilket de flesta inte kan ha någon direkt kunskap om. Funderingarna på vår förmåga att navigera och bromsa hör man ofta också. De kommentarer som stör mig mest handlar om att den som sitter bak, dvs jag, kan lata mig och lägga upp benen på ramen och låta piloten trampa på. Som om min pilot inte skulle märka det och som om jag skulle vilja det?

Jag vet, det är säkert mer eller mindre alltid menat som ett skämt och jag försöker använda det som ett sätt att lätta upp diskussionen genom att skämta tillbaka. Men ibland undrar jag om det inte också speglar lite fördomar om att det faktiskt kan vara så att den som sitter bak latar sig, eller kanske på grund av sin funktionsnedsättning inte har förmågan att bidra och att piloten gör en god gärning som tar ut än på en tur.

Kanske är det bara jag som är så van vid fördomar att jag även ser fördomar som kanske inte finns. Men det här grundar sig också på att cyklister som ligger bredvid oss när vi cyklar i klunga, hellre ligger framme och pratar med min pilot än med mig, även om det handlar om frågor kring tandemcykling. Bara en enda gång har jag varit med om en cyklist som medvetet lagt sig i mitten av vårt ekipage och kunnat prata med både mig och min pilot.

Hur är det att vara pilot

Självklart borde en pilot svara på den frågan och kanske bidrar någon av mina piloter med en kommentar nedan. Men jag har cyklat med ganska många nu och alla säger samma sak: ”det är inte någon större skillnad att cykla tandem än att cykla själv”. Jag tror det är stor skillnad vem piloten har bakom sig. Den som sitter bak måste även vara en bra ”stoker” vilket jag skriver om nedan. Ett tandemekipage måste ha god balans och ett samspel man övar upp tillsammans. Då tror jag mina piloter har helt rätt. De säger att det inte känns annorlunda i styret eller bromsarna.

Bromsreglage och växelreglage sitter framme hos piloten. De främre och bakre pedalerna är sammankopplade med kedja eller rem. På så vis sköter piloten inbromsning och växling.

Hur blir man en bra pilot?

Egentligen tycker jag inte det finns något bra svar på den frågan. Kanske har jag cyklat med för många och är så flexibel och helt enkelt slutat tänka på det.

Men om jag fick ha några önskningar vore det att en bra pilot gärna rent allmänt får vara en van cyklist med styrka och balans och precis som en bra bilist, använda växlar och bromsreglage på ett bra sätt. Det är främst det som utvecklar min grundläggande trygghet när jag sitter bak.

Andra fördelar är att piloten gärna får syntolka, dvs berätta vad som händer omkring oss. Både vad gäller miljö vi cyklar i, vilka gator eller andra riktmärken vi passerar, vilken typ av terräng som kommer framför oss i form av kurvor och typ av lutning. Det senare ger mig möjligheten att planera och hushålla med mina resurser. Kommer det en lång brant eller flack uppförsbacke eller bara en kort intensiv så är det avgörande för mig att veta. Kör vi väldigt fort, kan kurvor och dess typ vara bra att veta för att jag ska kunna hänga med.

Mitt behov av syntolkning tror jag inte är så avancerat. Desto mer jag får veta, desto bättre så klart men vad jag vill och behöver veta varierar lite beroende på vilken typ av cykling vi utför. Vid lugn landsvägscykling behöver jag kanske inte veta allt jämfört med snabb tempo eller klungkörning då behovet av information är större.

Men hur man ska göra är individuellt och det är sådant man pratar om och tränar tillsammans under lugna former.

Hur är det att vara ”stoker”

Att vara ”stoker”, den som sitter bak beror nog mycket på vem man är och varför man hamnat där bak. Ibland träffar jag par där båda ser men ändå valt av trivsel att cykla tandem. Då hör man ofta om ovana att sitta bak och inte få bestämma eller kunna påverka. Ungefär som den som är van att köra bil och plötsligt får sitta bredvid. Man vill bromsa eller växla, det känns kanske ovant att styret sitter fast och att någon annan styr.

Sitter man bak på grund av en funktionsnedsättning är det naturligtvis inte så. Ovan kan man vara i början ändå givetvis. Att man inte kan vara med och påverka är naturligtvis helt fel. Att bidra med kraften är så klart helt avgörande, men det är också viktigt att ha balans och vara följsam och med i cyklingen. När vägen svänger måste man vara med och luta sig för att det ska fungera. Sitter man stelt och rakt eller helt enkelt lutar sig åt fel håll, kan piloten inte svänga och då hamnar man i diket. Det här känner säkert motorcyklister igen. En följsam passagerare bak är viktigt.

Längden på pilot och stoker kan också spela roll. om den som sitter bak är stor, tung och lång och piloten kort och lätt kan det kanske vara svårt för piloten.

Ibland kommer dålig balans som en följd av en funktionsnedsättning och då är det bra att piloten känner till det. Jag har själv ingen erfarenhet och vet inte hur det känns eller hur man löser det i sådana lägen.

Samspel

Givetvis är det bra med samspel rent allmänt, att man är med i kurvor och anpassar kraften rätt tillsammans. Den rent tekniska delen av tandemcykling är att pedalparen sitter ihop och man kan då inte trampa var för sig. Det här är egentligen inget problem som många kan tro, men om pilot eller stoker plötsligt slutar trampa utan att kommunicera det, blir det självklart ett ”ryck” när den andra trampar innan man upptäcker att den andra vill sluta trampa. Det är inte farligt eller otäckt, men kan kanske kännas lite opraktiskt. Jag brukar föreslå lösningen att om piloten vill sakta ner, lätta lite på farten kan han eller hon bara röra lätt vid bromshandtagen. Då förstår jag som stoker att vi ska hålla igen och lättar på trycket. En annan självklar lösning som vi också använder är att kommunicera.

En annan sådan fråga om samspel kan vara hur man vill ha det med kadens, dvs hur snabbt man vill trampa. En del vill ha långsammare takt och tyngre växel, andra vill ha lite lättare växel och högre fart på pedalerna. Det första frestar på benmusklerna mer och det andra sparar benmuskler men låter hjärta och lungor jobba lite mer istället. Det är något man får komma överens om och varierar också beroende på typ av cykling kan jag tycka. Eftersom växelreglagen sitter framme hos piloten, får stokern kommunicera sina önskemål om vilken växel han eller hon önskar.

Andra små detaljer kan vara vilken fot man klickar i och ur först vid start och stopp om man använder SPD-pedaler där skorna sitter fast i pedalerna. Om man stannar inför en korsning eller ett trafikljus är det bra om piloten säger vilken fot han eller hon ämnar klicka ur för att ta mark med. Annars är risken stor att stokern klickar ur fel fot och man ramlar stillastående, en så kallad ”SPD-vurpa” :)

För egen del brukar jag höra vilken fot min pilot klickar ur om det inte är en massa trafikbuller runt omkring och därför är den informationen onödig för mig.

Det finns fler sådana enkla saker man kan tänka på för att bli ett mer samspelt par, så som hur man ska starta cyklingen. Många vill räkna igång så att man sparkar ifrån samtidigt, men för mig räcker det åter igen att vi vet vilken fot vi båda klickar i först och precis som när man klickar ur vid stopp, hör jag oftast det och vet också oftast vilket min pilot föredrar.

Men det allra viktigaste när det gäller samspel, är att piloten ska kunna förutsätta att stokern alltid är alert och med i cyklingen. Om något händer så att piloten måste tvärbromsa av någon anledning, ska jag som stoker vara beredd i alla lägen. En sådan händelse kan piloten inte gärna hinna kommunicera på ett bra sätt innan eftersom det då oftast är försent. Kravet på mig blir då att meddela min pilot om jag tänker släppa en eller båda händerna för att exempelvis dricka eller fylla på med energi. Piloten har då möjlighet att avgöra om det är ett lämpligt läge eller om det får vänta till senare. Exempel på sådana lägen kan vara om man ligger tätt i en klunga inför en uppförsbacke, kurva, planerad inbromsning inför en korsning eller liknande. Jag som stoker vet naturligtvis ofta när det inte är läge på grund av hög fart då man behöver ha full koncentration. Men om jag börjar röra mig på något onaturligt vis genom att börja rota i en ryggficka eller liknande, måste piloten få vara beredd på det.

Tandemekipage i klunga

Klungkörning var något jag fick praktisk erfarenhet av för första gången våren 2013 då jag cyklade med klubben CK Falken där jag hade en pilot som hjälpte mig att träna inför Vätternrundan 2013. Tidigare hade jag bara läst om det och provat det vid något tillfälle när jag och min pilot Egge smög in i någon klunga under något motionslopp.

Tidigare skrev jag om att vi mötts av viss motvilja när vi cyklat i klunga och att det verkar handla om rädsla för att ha ett stort ekipage så nära sig.

När man cyklar i klunga ligger man två och två i täta led. Desto närmare varandra man ligger, desto mer hjälp får man av varandra med skydd mot vinden. Ofta ligger man så tätt inpå framförvarandes bakhjul som möjligt. Ligger man för långt ifrån försvinner effekten.

I en klunga brukar man också rotera så att man byter plats. Vitsen är att de två som ligger längst fram och får ta emot den största mängden vind, behöver avlösning. Rotationen löser man genom att den inre cyklisten saktar ner, den yttre faller in framför och den som tidigare låg bakom den yttre, tar den lediga ytterplatsen. På det viset roterar man med jämna mellanrum.

Här kan kanske en första förklaring finnas då en tandemcykel är längre än en vanlig cykel och tar upp platsen kanske av en och en halv vanlig cykel. Jag vet inte om det faktumet kan skapa irritation för att leden då inte blir jämna på samma sätt. Det kan också bero på att det tar något längre tid för en tandemcykel att fylla upp beroende på hur samspelt klungan är över lag.

Det andra som man kan höra är just rädslan att ha oss bakom sig när man ligger så nära inpå. Vi ser kanske stora och tunga ut mot en vanlig cyklist och man tänker sig kanske att man blir påkörd om man behöver bromsa kraftigt. Men med en duktig cyklist som pilot och som är van vid klungkörning finns ingenting att oroa sig över som jag ser det. Bromsar på en tandemcykel är dimensionerade för ekipagets tyngd och det är naturligtvis lika viktigt att snabbt kunna få stopp på en tandemcykel som en vanlig cykel. Tandemcyklar är utrustade antingen med fälgbromsar som vanliga racercyklar eller skivbromsar som är vanligt på mountainbikes. Mina båda cyklar, en racer och en touring är båda utrustade med skivbromsar. Den senare dessutom med hydrauliska bromsar. I mitt tycke är skivbromsar överdrivet för tandemcyklar men det borde inte råda några tvivel om effektiviteten.

Det finns en sak som jag lärt mig med klungkörning som är speciellt för ett tandemekipage. När man ligger nära varandra på det sättet är det viktigt att jag som stoker plötsligt inte råkar trampa hårdare för att öka farten. Då är vi så klart snabbt uppe i framförvarandes bakhjul. Det lärde vi oss med CK Falken utan att något hände. Vi löste det genom att jag framför allt kan lyssna på cyklisten bredvid att den ligger i samma nivå hela tiden och att piloten och jag har bra kommunikation. Det kan också räcka att piloten nuddar bromshandtagen för att jag ska uppfatta behovet av att inte köra fortare. Piloten måste då också tala om när det är dags att öka för att vi inte ska tappa på framförvarande cyklist och skapa glapp i klungan.

Här kan det vara bra att jag som ”stoker” och min pilot tränat mer ihop vad gäller samspel och kommunikation innan man ger sig in i klungkörning. Den övriga klungan kan också bidra till att underlätta genom att cyklisten bredvid hjälper till med kommunikationen. Det har inträffat några få gånger, varit roligt och fungerat mycket bra.

Landsvägskörning / stadskörning

Skillnaden mellan att köra på landsväg är givetvis trafiksituationen. Längs landsväg kan man generellt hålla högre och jämnare fart och det finns större marginaler. Det kan vara en väldigt bra miljö att träna in just samspel och kommunikation under lite lugnare former där det inte händer så mycket på en gång innan pilot och stoker vet vad man vill få ut av varandra.

I stadskörning där det händer mycket mer är informationen till en synskadad stoker givetvis viktigare. En person med synnedsättning och väl tränad hörsel får ändå en bra uppfattning om vad som händer runt omkring, om att man bromsar inför korsningar och trafikljus. I sådan här miljö är det extra roligt för mig med synnedsättning att få beskrivet vart vi är, om möjligt vilka gator eller andra riktmärken vi passerar om situationen är sådan att piloten har tid med det.

Motionslopp och tävlingar

Paracyklister får delta i alla vanliga motionslopp som vilken cyklist som helst. Ibland startar pilot och stoker i ett tandemekipage med egna nummerlappar, men flera stora arrangörer av motionslopp i Sverige, erbjuder nu piloter och medcyklister att starta utan kostnad vilket också innebär att pilot/medcyklist inte heller får någon egen placering i loppet. Det här kan likställas med en ledsagare som går med gratis in på nöjesfält eller åker med en funktionsnedsatt i kollektivtrafiken utan extra kostnad för att assistera. Merkostnaden för arrangören av ett motionslopp blir mat och dryck i depåer vilket de flesta tycker är en så liten kostnad att man inte gärna vill tvinga pilot/medcyklist att ta med egen näring.

I tävlingssammanhang är det lite annorlunda. Jag har ännu inte deltagit i några tävlingar,men där tävlar paracyklister i egna klasser även om tävlingen och starterna kan ingå i en tävling med singelcyklister. Trots detta är det så vitt jag känner till enbart cykelklubben SMACK – Sigtuna, Märsta och Arlanda Cykelklubb som erbjuder ett bra tävlingskoncept för paracyklister samtidigt som icke paracyklister tävlar. I dagsläget är det bara disciplinen tempoo som erbjuds paracyklister på grund av för få cyklister, så linje och GP verkar man få delta i men utom tävlan.

I Sverige finns också givna kriterier för landslaget för paracyklister och internationellt finns betydligt fler tävlingsmöjligheter.

Själv har jag bara deltagit i ett tempolopp i SMACK-seriens paracykel-cup och det var en intressant erfarenhet och något jag kommer fortsätta med under våren 2014. Tempo kanske inte är den gren jag varit mest intresserad av då långdistans mer varit min grej, men det var roligt och jag ska göra om det.

Under en sådan cykling bad jag min pilot om mer detaljerad information om vägen framför oss. Några andra cyklister fanns inte eftersom man startade med någon minuts mellanrum och miljön runt omkring är ganska ointressant i det läget :) Men att veta vilken typ av backar som kommer och vilka kurvor är viktigt för att både tagga sig själv och kunna fördela resurserna på rätt sätt. I grenen tempo handlar det förvisso mest om att ge järnet hela tiden men man ska ändå orka hela sträckan. För att peppa mig själv vill jag också ha distansen som jag får genom kilometerpip i min cykeldator.

Jag och min pilot har inte tränat på att stå upp tillsammans vilket man kanske måste börja göra om man ska fortsätta med tempolopp för att kunna bemästra backarna fort och effektivt.

Att stå upp vid tandemcykling

Jag är ingen expert på fysik men den allmäna teorin är att det blir tyngre uppför och går fortare på raksträckor och i nedförsbackar. Jag har aldrig cyklat ensam på det viset och kan inte jämföra. Å ena sidan är man dubbla vikten i uppförsbackarna, å andra sidan borde man ha den dubbla kraften att kompensera med. Annars kan skillnaden bero på pilotens och/eller min fysik jämfört med övriga cyklister vi tränat med.

En annan förklaring till att många tandemekipage verkar ha det tyngre uppför, kan vara att man sällan eller aldrig står upp i uppförsbackar vilket singelcyklister mer eller mindre alltid gör för att öka kraftutvecklingen. Att stå upp tillsammans kräver mest träning när det gäller tandemcykling och jag är osäker på om man kan få till det bra om man inte övar just detta väldigt mycket. Å andra sidan, de gånger jag provat har det varit en otrolig kraft och gjort det svårt för duktiga cyklister att hänga med.

Däremot skriver Svenska Cykelförbundet i sin gren och kapacitetsprofil för paracyklister från 2012 att det är tveksamt om det ger någon större effekt om man står upp tillsammans i ett tandemekipage då man även tar mycket större luftmotstånd än en singelcyklist. Någon sorts reservation gör man då för uppförsbackar där farten oftast är lägre och mer kraft behövs. Den teorin stödjer jag.

En variant vi dock använt ofta är att jag som stoker ibland ställer mig upp i uppförsbackar. Givetvis måste detta kommuniceras till piloten. Piloterna säger själva att det oftast känns helt OK när stokern står upp och piloten sitter ner. Ställningen blir då att stokern hänger över piloten då en singelcyklist lutar sig fram över styret för att få mer kraft. Piloten kan då välja att flytta ner i bokstyret eller tempobågarna och få en mer liggande ställning.

Alternativa träningsformer

Bristen på piloter gör att det är svårt för mig att få enkontinuitet i träningen och jag behöver komplettera det på annat sätt. I höstas började jag träna spinning för första gången, en sport som jaghalvt på skämt hånat som en ”tantsport” men som var grymt rolig och ett klart bra alternativ till att sitta själv på en träningscykel och ha svårt att hålla motivationen uppe.

Under hösten letade jag även ett alternativ för inomhusträning på egen hand och det slutade med ett köp av en vanlig racercykel och en trainer. Det var ett klart bättre alternativ för mig än en vanlig spinning/motionscykel och ger en mer realistisk känsla av cykling vilket kanske behövs mer för motivationen än den verkliga träningen.

Löpning på löpband är också något jag ägnat mig åt i många år då jag haft ungefär lika svårt att hitta ledsagare för löpning som piloter för cykling. Och givetvis vanlig styrketräning.

Vad är lösningen?

Lösningen på att öka intresset för paracykling över lag, öka acceptansen och viljan till delaktighet tror jag enbart sker med information och många aktiviteter och flitigt deltagande av paracyklister i ”vanliga” cykelevenemang. Det som är ovanligt blir konstigt och obegripligt, det som är vanligt förekommande blir så småningom normalt.

Svenska Cykelförbundets paracykel-gren gör ett väldigt bra jobb just för detta och själv deltar jag i så många motionslopp jag mäktar med och syns så mycket på vägarna som bara är möjligt. Jag försöker inspirera andra cyklister att prova på att bli piloter vilket också är nödvändigt för min egen cykelsatsnings framgång.

Jag hoppas även att detta inlägg ger svar på många frågor och skingrar föreställningarna om att detta är konstigt, farligt eller svårt.

Frågor och synpunkter är som vanligt välkomna i kommentarsfältet.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Fördomar, Träning[/tags]

Inomhuscykling i Munktellarenan del II

Bild: Joakim Nömell pumpar tandemcykel

Obs bilderna är från inomhuscyklingen i februari i väntan på färska bilder.

Idag var det åter dags för inomhusträning med Svenska Cykelförbundets para-cykelgren, det vill säga för cyklister med någon form av funktionsnedsättning. Man cyklar då oftast handcykel, liggcykel, påhängscykel på rullstol eller tandemcykel vilket är fallet för mig.

Under tre lördagar mellan januari och mars har man hyrt Munktellarenan i Eskilstuna där vi får cykla på löparbanorna. Den här gången åkte jag hit med min teamkamrat Patrick som gjorde premiär som tandempilot.

Patrick är en duktig och hängiven cyklist så jag tror inte han var speciellt nervös innan. Efter ett kort testvarv själv på tandemcykeln gav vi oss iväg och enligt honom kändes det lite läskigt de första varven. För mig kändes det inte det minsta vingligt eller osäkert. Vi pratade om kommunikation både med prat och med andra signaler i cykeln och sådana små saker man kan behöva köra ihop sig om. En sådan sak handlade om att när man som singelcyklist vill hålla igen på farten kan man bara sluta trampa. Gör man det utan kommunikation i ett tandemekipage blir det ett ”ryck” innan jag som sitter bak reagerar. Min lösning på det är att istället låta tramporna gå och signalera lätt i bromsarna istället så förstår jag direkt att vi behöver hålla igen och antingen bara låta tramporna gå runt utan tryck eller sluta trampa.

Andra saker man behöver tänka på är att kommunicera när man hinner upp och kör om cyklister eller behöver vänta på läge för omkörning.

Men som jag alltid brukar säga när jag försöker värva nya piloter, att allt sådant tränar man ihop ganska fort och lätt. Det handlar om sådana detaljer snarare än balans etc.

Vi körde 5 1-milspass med pauser mellan. Pauserna var mer för att det blir tröttsamt att köra varv på varv på en 200-metersbana vilket ger 50 varv per mil.

Jag tog också några varv med en representant från Svenska Cykelförbundets paracykel-gren så allt som allt blev det straxt under 6 mils körning idag.

Det var en riktig kick idag, att få cykla på riktigt och inte bara på trainer, även om det var inomhus. Att vi var ca 20 cyklister gjorde det extra inspirerande. Jag som har varit låg ett par dagar känner det som en verklig kraftpåfyllning i kroppen av positiva endorfiner och jag känner starkt att det är det här jag vill hålla på mycket med. Jag känner också att den träning på trainer jag hunnit med så här långt gjort nytta och att det kommer bli ännu bättre inför de tre långa motionsloppen i maj om jag kör hårt med träningen under april.

Självklart förspiller jag ingen tid sådana här tillfällen på att ragga flera piloter. Det är det svåraste med den här sporten. Trots efterlysningar på stora cykelforum får jag ingen som helst respons och jag behöver flera piloter för att få en kontinuitet i träningen. Jag hoppas att dessa två kontakter kan ge något.

Så nu ska vi packa cykel och oss själva i bilen och fara tillbaka till Stockholm. Hejdå Eskilstuna för den här gången och sist men inte minst, ett tack till en av min sida Mot Alla Odds Jockes följare som kom förbi och hälsade och tittade en stund. Mötet med mina följare ger mig så otroligt mycket glädje!

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, SCF, Svenska Cykelförbundet, Eskilstuna, Träningscykel, Motionscykel, Trainer, Spinning, Spinningcykel, Cykeldator, Garmin, Träning[/tags]

Föreläsning för FFS (Föreningen För Synrehabilitering)

Bild: Joakim Nömell föreläser för FFS 2014

Bild: Joakim Nömell föreläser för FFS 2014

Idag har jag föreläst för FFS (Föreningen För Synrehabilitering) på deras årsmöteskonferens i Stockholm. Temat för konferensen är ”hälsofrämjande synrehabilitering” och rubriken på min föreläsning var ”att pressa begränsningar, satta av än själv eller andra”.

Jag använde min resa i Mot Alla Odds som grund, så som jag alltid gör nu för tiden, men talade om livet från barndomen och till nu och hur jag försöker leva och se på livets små och stora hinder.

Jag var som alltid rädd innan att inte få ihop det, men som vanligt kändes det som om allt föll på plats när jag väl var igång. Mest imponerad av mig själv är jag när det gäller min vana att anpassa föreläsningen efter tiden jag har på mig. Oavsett om det är 2 timmar, eller 45 minuter som idag, visas sista bilden 3–4 minuter före slutet och det finns alltid plats för frågor.

Det där är något jag lärt mig under höstens många föreläsningar. Både att anpassa antalet bilder efter angiven tid och alltid, känns det som, lyckas prata efter givet tema. Resan i Mot Alla Odds går att applicera på så himla mycket, som resan i livet självt. Det känns bekvämt oavsett om det handlar om tillgänglighet, idrott, delaktighet eller som idag, rehabilitering och rörelse. Det känns perfekt oavsett.

Sedan passade jag på att lyssna på en kollegas föredrag om sjukgymnastik och vikten av rörelse och konsekvenser för rörelse vid blindhet. Mycket intressant ämne där en del jag lärt genom åren av ”experter” visade sig vara fel.

Nu väntar en sista spurt på arbetsdagen innan det är dags att åka hem och träna på cykeln inför helgens inomhusträning.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

Efterdyningar

Det känns konstigt i kroppen efter bra stunder i livet. Jag kallar det för ”när alla vännerna gått hem”-känslan, som tomheten efter en riktigt bra fest eller en baksmälla av kärlek.

Efter resan i Mot Alla Odds var den väldigt bedövande. Efter en månadslång, helt vansinnig kick av styrka, mod och gemenskap ramlade man rakt tillbaka i verkligheten igen där där jag som många med funktionsnedsättning säkert kan känna sig, i någon sorts underläge och beroendeställning och denna ständiga fight mot fördomar och människor som inte vill att man ska ”vara något”. Jag kände mig ledsen och på något sätt ensam, en känsla jag verkade dela med andra deltagare.

Nu kom känslan tillbaka när jag träffade stora delar av gänget från resan. Vi Åkte till Östersund i fredags för en återträff som planerats av Sonia Elvstål och genomfördes i hennes by med familj, släkt, vänner och bybor. Självklart pratade vi gamla minnen, tittade på foton och 2 avsnitt ur programmet och lika självklart kom mycket av känslan tillbaka.

Under helgen gjorde vi en massa grejer, åkte kälke i en kälkbacke, klappade älgar, körde fyrhjulingar och aldrig att någon ens antydde att ”det där går inte” eller ”det där kan du inte”. Blinda, enbenta, CP-skadade och lama, folk kom från när och fjärran för att träffa oss, för att de tycker vi är bra. Ingen endaste tendens till överbeskydd eller rädsla för att man skulle göra sig illa. På kälkanläggningen när personalen hade sin säkert traditionella genomgång om kälkar och lift, sa man att hur vi löser det är vi säkert bäst på att bedöma själva och att dom fanns där vid behov.

Och så händer det igen, raka vägen tillbaka till vardagen där allt är som vanligt igen. Jag kan inte rå för känslan. Det är någon sorts sorg, som om det där underbara i Nicaragua och i helgen i Östersund bara är en bubbla och inte på riktigt. Ibland kan det kännas så övermäktigt att kämpa emot alla fördomar och allt jag vill göra men har svårt eller inte kan göra på grund av min funktionsnedsättning. Från människor som bara är som vanligt och uppskattar det man gör till vardagen, där de som i alla fall märks är de som sätter upp murar och skapar hinder där det egentligen inte borde finnas några.

Jag sitter och skissar på min cykelsäsong. Det är så mycket jag vill göra, en massa tävlingar jag vill delta i och jag skulle så gärna vilja elitsatsa. Jag kan sitta hemma på min cykeltrainer men inte en enda tävling kan jag delta i utan någons hjälp. När jag annonserar efter piloter att cykla med, blir det helt tyst och jag förstår att dit jag vill kommer jag inte att nå. Det är ingen kritik mot mina vänner som jag brukar cykla med när tiden och livet så tillåter. Det är bara så det är och jag hatar att känna mig begränsad och då tappar jag sugen till och med inför att lägga ner tid på träningen hemma.

Jag ville ju att det fantastiska på något vis skulle fortsätta i någon form. Jag vill känna mig bra och behövd som alla andra. Jag trodde att medverkan i serien skulle leda vidare. Det gjorde det på sätt och vis i och med en rad föreläsningar under hösten. Men även det ebbar sakta ut mot en återgång till det vanliga igen.

Jag vet att jag har mina ”ups and downs”, men på något vis blir kontrasten så otroligt skarp sådana här gånger. Jag vet att jag kommer ha nytta av och känna glädje i det som skett, men just när flyget lättade från Nicaraguas jord och när tåget rullade ut från Östersunds station, kände jag hur jag reste från och inte till något. Ibland vet jag inte hur jag ska få tillbaka känslan av styrka, vem jag är och vad jag kan. Får ibland för mig att allt det där fina andra säger om mig bara är någon sorts fasad jag har för att inbilla, mig själv och andra något. Som det där att inget är omöjligt, nästan. Bortsett från att det ibland känns som om jag simmar i knäck genom livet. Så mycket vilja framåt och så mycket motstånd som vill driva bakåt.

Jag skriver det här för att visa att livet inte alltid är ljust, lätt och positivt och jag själv inte alltid är glad och odödlig. Som Rickard Forshäll säger, att det är modigt att också tala om sina rädslor och svagheter. Och det är svårt att veta hur man vill bli sedd. Fast det kanske inte är så komplicerat. Jag vill, till skillnad från många andra vara så äkta som möjligt och det här är också jag…

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

På väg från Östersund

Nu rullar tåget från Östersund och lagom till vi skulle åka hem, kom snön :) Typiskt!

Jag tycker inte det är lika roligt att resa hem som bort. Det bär obönhörligt tillbaka till vardagen igen och det har varit en underbar helg. Det blev en stressig morgon med ett tåg som skulle avgå 05:47 och en klocka som av någon anledning inte ringde. Sonia väckte oss och vi fick alla klä på oss och i panik kasta oss ut i bilarna på 15 minuter. Tur att allt var packat, men det hade varit bättre start om man inte behövt stressa.

Nu sitter vi i alla fall på tåget, med SJ-kaffe och kanelbulle.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

Återträff för Mot Alla Odds-gänget

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

En helt fantastisk helg är slut. Imorgon bitti åker vi hem och det känns tråkigt, för att inte säga direkt dåligt…

När vi anlände i fredags vid 14-tiden, mötte Sonia med sällskap samt Nina upp oss vid stationen i två bilar. Färden gick mot Orrviken, en by ca 2 mil utanför Östersund där Sonia bor. Där fanns redan Pax och Dennis Junge som gästade oss från förra säsongen av Mot Alla Odds.

När vi installerat oss och bytt om, åt vi lite innan vi bytte om och lastade om oss i bilar för att åka till kälkanläggningen SLeigh-X i Persåsen. Där finns en över 1km lång kälkbacke med lift som höll öppet enbart för oss denna kväll. Vi var fem deltagare ännu så länge samt en massa barn, familj, släkt och vänner. Vi kastade oss ganska omgående upp i backen och började åka.

Jag började åka egen kälke med Sonia som ledsagare, ibland bakom och ibland framför. Men det var lite svårt att höra vart hon var och hennes instruktioner så efter ett par åk föredrog jag att åka bak på någon annans kälke. Det blev en kusin ibland och min äldsta dotter Denise ibland. Det funkade bra att köra själv men fick gå lite lugnare till av förklarliga skäl. När jag åkte med någon istället var det fullt ös och roligare på det viset :)

När vi gjorde paus för att äta lite korv och fika, anslöt Niclas, Rickard och Arkan som bilat från Stockholm. Det var så klart ett kärt återseende och efter lite mat började även de åka.

De som hade svårt att klara knappliften som man normalt sett har mellan benen, fick åka skoter upp och ta kälken ner. Det var ingen stor skillnad på barnsligheten och leksuget mellan barn och vuxna :)

Vid 8-tiden verkade de flesta fått nog och vi packade in oss i bilar igen och åkte tillbaka till Sonia. Där på kvällen blev det fotovisning och ett avsnitt Mot Alla Odds tillsammans innan ögonen på de flesta började gå i kors då klockan säkert inte var mer än 22:30. Alla somnade som ljus den kvällen :)

Dagen efter skulle vi upp till en tjärn med den lokala skoterklubben samt en grupp andra funktionsnedsatta för att äta kolbullar och fika. Några åkte terrängfordon upp medan andra åkte bil. Det var fint väder men blåste så några av mina barn frös en del. Vi åkte skoter och fyrhjuling på isen och vuxna pojkar blev barn ännu en gång :)

När det var dags att åka hem kände sig nog alla nöjda, glada och lite frusna. Några vilade när vi kom hem. På kvällen var det planerat att hållas middag för de närmaste och sedan fest/mingel för alla som ville komma. Jag vet inte exakt hur många vi blev, men runt 70 säkert med alla som kom under kvällen. Det var kramkalas och fotografering i mängder med både vuxna och barn och vi fick känna oss lite som kändisar :) Det var oerhört hedrande och en otroligt varm stämning som fyllde hela kroppen!

Ännu en lång dag tog ut sin rätt. Våra barn somnade först vid 22-tiden, helt slut av alla aktiviteter och intryck :) Det var inte heller svårt för oss vuxna att somna :)

Idag söndag fick vi gå upp tidigt för att de som skulle bila tillbaka till Stockholm skulle hinna besöka Moos Garden för att få klappa livs levande, tama älgar :) Man har hört så mycket om dessa djur och känner respekt för dem vilket man också ska. Men plötsligt stod vi och matade en massa älgar med potatis direkt ur handen. De gick bland oss som vanligt och ingen behövde oroa sig för att bli sparkad. Däremot tar älgarna inte så stor hänsyn till oss människor, så bestämmer de sig för att gå, då går dem och då är det bra att hålla sig undan :) Moos Garden var väldigt fascinerande och klart värd att besöka om man kan!

Sedan var det dags att ta avsked från de tre första deltagarna Rickard, Niclas och Arkan som skulle bila de 60 milen tillbaka till Stockholm. Jag och min familj, Pax och Dennis åker inte förrän imorgon.

Det fanns mycket vi ville göra resten av dagen, åka upp någon timme till fjällen för att få se mycket snö och kanske åka skoter, åka en bit för att se bisonoxar, hälsa på en bonde på hans gård med ett 50-tal kor samt hälsa på en strutsfarm. Väldigt mycket vi ville men inte kunde hinna med. Så vi prioriterade Orrvikens Struts som låg inom behändigt avstånd på några kilometer.

Jag vet inte vad jag haft för bild av strutsar och jag har aldrig träffat några. Men inte förstod jag att de var så stora och så farliga! En spark från en struts så är man dödens och de är inte speciellt vänliga av sig, så vi höll oss på utsidan av staketet denna gång :) Men vi fick stå alldeles nära dem, hålla i ett riktigt strutsägg samt gå in och träffa kycklingarna som var betydligt mer fredliga. Ändå var det ingen av oss som riktigt vågade gå in till dem fast det vore möjligt :)

Resten av dagen ägnades åt korvgrillning, lek med fyrhjulingar och utbyte av foton. Helgen slutade med över 1100 bilder och ett gäng actionfilmer från kälkåkning som blir något att sätta tänderna i hemma sedan. Jag lägger upp en egen sida under Mot Alla Odds-sidan så fort vi åter är hemma och kan tömma kamerorna.

Nu är det kväll och dags att säga adjö till Pax och Dennis som ska åka till sitt logi som faktiskt är just hos Sonias släkting på strutsfarmen :) Imorgon åker vi olika vägar och olika tider så avskedet blir ikväll.

Vi ska packa och göra oss redo då tåget går mycket tidigt imorgon. Jag känner mig lycklig och vemodig på samma gång. Glad för att detta har hänt och ledsen för att det nu är slut. En konstig mix av salt och sött som alltid drabbar mig.

Men jag känner mig alldeles varm i hela kroppen av alla möten med nya människor som tagit emot oss med sådan värme och gästfrihet. En massa nya vänner som jag inte hade i fredags, det är också en fascinerande tanke :) Jag känner mig faktiskt lite fånig eftersom det bränner bakom ögonlocken av glädje och det som snart blandas med saknad. Jag vill så himla mycket att de bra sakerna ska fortsätta hända, bara fortsätta!

Det skulle inte gå att skriva en tacklista till alla människor som gjort detta möjligt. Risken att glömma någon vore för stor. Men först och störst, så klart Sonia som varit värd och planerat detta, hennes familj med föräldrar, syskon, kusiner, och andra släktingar, alla barnen och alla utomstående som velat träffa oss. Sune på Moos Garden, Morgan på Orrvikens Struts, Orrvikens / Guldkustens skoterklubb och så klart Sleigh-X i Persåsen. Och i raden av alla coola, varma människor, måste jag ändå rikta ett tack till Sveriges coolaste bonde alla kategorier, ”Pinnen” som med osvikligt engagemang roade och servade barn och vuxna och utan att åtminstone visa någon skräck gav sig av med en blind förare i terrängmaskinen ut över fälten, som om det vore hur självklart som helst, vilket det ju också är :)

Nu ska vi snart åka hem och smälta intrycken. Det kommer ta ett tag och jag lär helt säkert skriva mer.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

Framme i Östersund

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Nu rullar tåget in på Östersunds station där Sonia och en chaufför till väntar på oss för att ta oss mot Orrviken. Egentligen har jag inget nytt att tillägga, utan skriver mest det här för att få en bloggpinne på kartan även i denna stad som jag inte tror jag bloggat i förut :)

Resan har gått bra och det känns riktigt bra att vara på väg för att göra något annorlunda i vardagen. Förutom våra skärgårdssemestrar har vi bara gjort en resa tidigare tillsammans, när vi åkte till Göteborg 2009. Så det här är verkligen roligt och stort!

Nu är jag spänd på att träffa de andra och alla aktiviteter som planerats för oss.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]

På väg mot Östersund

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Nu sitter nästan hela familjen samt ett lånat barn på tåget på väg mot Östersund för en återträff med gänget från Mot Alla Odds. Ett barn valde att stanna hemma hos mormor vilket känns tråkigt. Jag tror att alla kommer få mycket trevligt.

Tåget rullar förbi Jävle och det känns roligt att vara på väg hela gänget. Det är inte så ofta vi åker långt och det är klart det blir viss spänning att ta sig till centralstationen och leta efter rätt spår och tåg. Barnen är bara vana vid pendeltåg och tunnelbanor. Vi har aldrig varit utomlands tillsammans, det har vi aldrig haft råd med och inte heller riktigt vågat. Men det skulle så klart vara ännu större att ta sig till Arlanda och flyga till ett annat land.

Men nu är det Östersund som är destinationen och det ska bli riktigt kul!

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Östersund, Återträff[/tags]