Hundvaktproblemet som löste sig så fint har nu gått om intet. Hundvaktens egen hund har nyligen opererats och får inte vara med andra hundar på grund av risken för att riva upp skadan igen.
Egentligen är detta kanske inget stort problem. Min familj ville ogärna ha Flinga hemma för att det är mer jobb med två hundar och Maria har svårt att få hjälp med hundrastningen plus att Flinga hade kanske behövt jobba mer eftersom hon är en aktiv skapelse som annars lätt går bananer om hon blir uttråkad och ostimulerad. Att få placera henne hos en av Sveriges duktiga hundinstruktörer kändes därför väldigt bra. Då skulle ju hon komma bort från hemmet och under den tid jag är borta undvika att bli präglad på någon annan i familjen som matar och rastar och gosar med henne.
Men nu är det så kort tid kvar tills vi reser så jag bryr mig inte om att jaga någon ny hundvakt. Familjen har gått med på att ha henne hemma och det får gå. När det gäller präglingen får det bli så och jag får väl jobba extra hårt och mycket med henne sen när jag kommer hem igen.
Jag måste säga att det kändes som lite stalkervarning att höra av sig till ”kändisar” på Facebook :) Men ungefär som när jag fick för mig att höra av mig till Paolo Roberto så bleknade idén med att höra av sig till deltagarna från förra säsongen. Det kändes som om det fanns tusen frågor egentligen, men det kändes fel att ställa dem.
Det främsta är väl att förra säsongen spelades in i Afrikas ökenlandskap och detta ska spelas in i Nicaraguas djungel. Det är så helt olika miljöer och äventyr som väntar och upplägget är säkert omgjort en del. Så om jag frågar vilka kläder de hade och hur mycket, hur ofta de fick tvätta och hur kommer ändå inte vara relevant för oss under helt andra förutsättningar.
Det andra var väl att jag plötsligt kände att detta var min resa, både mentalt och fysiskt och dom utmaningar som väntar måste jag kanske möta själv. Skaffar jag för mycket förhandskunskap kanske lite av vitsen försvinner och visar sig den förhandskunskapen vara felaktig, vilket den säkert är, blir den ändå till ingen nytta.
Sedan är det klart att jag är nyfiken på hur de upplevde media och uppmärksamhet före och efter att programmet sänts och hur det påverkat deras liv. Men det kan jag fråga efteråt om det fortfarande känns viktigt. Sedan är det säkert helt annorlunda mediabevakning inför nästa säsong när alla vet vad Mot Alla Odds är och när allmänheten får se ännu en säsong blir det säkert också inte som förra gången.
Så jag har bestämt att klara detta själv och avvakta vidare kontakt med någon av deltagarna från förra säsongen. De har förvisso givit livstecken ifrån sig och det är roligt och jag hoppas kunna återuppta kontakten när jag kommer hem igen.
En lång dag är slut! Idag har jag haft en fotograf och redaktör med mig hela dagen för att göra ett så kallat personporträtt. Jag har varit grymt nervös för den här dagen men när den väl var igång kändes det mesta helt OK och till och med roligt! :)
Dagen började med att vi filmade på min arbetsplats. Därefter åkte vi hem och utan att avslöja något i förväg kan man väl säga att vi filmade familj och intressen och en lång intervju.
När TV-teamet gått infann sig tröttheten och huvudvärken av ansträngningen men på det hela taget har det nog varit en kul och spännande dag och försmak på hur det kommer bli. Kameran stör mig nog inte så mycket som jag trott att den skulle göra.
Det innebär att en stor milstolpe passerats och ytterligare ett steg närmare äventyret! När personporträtten kommer börja sändas har jag ingen aning om, men antagligen ganska nära premiären i vår någon gång skulle jag tro.
Resmålet har jag haft klart för mig ganska länge och sedan jag blev antagen har jag så klart blivit informerad. För allmänheten är det i skrivandets stund fortfarande en hemlighet och kommer nog så att förbli till en bra stund efter att vi kommit hem.
Jag har ingen relation till Nicaragua alls. Jag har vetat på ett ungefär vart det ligger, det är allt :) När jag fick veta intervjuade jag en väninna som varit där och läste så klart på Wikipedia vad den hade att säga om landet NicaraguaW och huvudstaden ManaguaW och framför allt om tropisk regnskogW.
Landet har en av världens största regnskogar, vulkaner och jordbävningar så det kanske blir lite action :)
Märkligt nog ser jag fram emot att få uppleva en regnskog på riktigt. Öken har jag upplevt för många år sedan i Egypten, men regnskog har man bara fått lära sig om på TV. Känns fantastiskt att tänka sig att man snart är där på riktigt! Att få uppleva ljuden, lukten, andas luften den superrena, att vandra där och till och med sova där är faktiskt helt otroligt och inte många som får uppleva. Jag har hört att man inte gärna sover på marken, så tält är säkert inte aktuellt. Någon sa hängmattor med insektsnät och bara det låter ju bara för häftigt! Hoppas det är så man sover hela resan och att det är så skönt som det låter.
Vi har studerat kartan lite över landet men det är så klart svårt att gissa hur vi ska röra oss. Sådant är fortfarande okänt eller till och med hemligt för oss deltagare och egentligen bara viktigt när vi är där. Det är mest min nyfikenhet som gör att man skulle vilja veta nu :)
Nedan finns lite kartbilder i olika zoomnivå över landet.
Det finns också en än så länge officiell anledning till inköpet av en Qstarz Bt-Q1000XT GPS-datalogger. Givetvis är det en utmärkt hjälp vid långa träningspass men det ursprungliga syftet med loggern var expeditionen med Mot Alla Odds. Vi får ju inte få ha med oss så mycket saker. Ingen egen fotoutrustning och givetvis ingen mobiltelefon. Fotografering sköts backstage och man får tillgång till bilderna i efterhand.
Däremot måste man givetvis få ha med sig något för att kunna anteckna. Förra säsongens deltagare fick ha med sig penna och papper och att kunna skriva dagbok och i mitt fall möjligheten att blogga är ju nödvändig. För egen del kan jag ju inte använda papper och penna och måste därför få ta med mig något digitalt anteckningshjälpmedel. Det blir en liten maskin som heter Braillino som har ett litet tangentbord för inmatning i punktskrift och en liten 20-teckens läsrad som drivs på vanliga AAA-batterier och har lång driftstid. Men möjligheterna att ladda under månaden är säkert väldigt begränsade.
Men när jag bloggar vill jag kunna geotagga mina inlägg. När man för en gångs skull har möjlighet att komma ut i världen vill man helt enkelt ha den möjligheten. Så jag började leta efter en GPS-logger som skulle uppfylla ett antal krav och jag fick god hjälp av min vän Egge som snabbt hittade ett gäng kandidater som vi sedan började sortera ut en efter en.
Den första loggern som väckte mitt intresse var en som såldes hos amazon.com i England och USA. Den var liten och smidig och drevs även den på AAA-batterier vilket skulle göra det väldigt smidigt eftersom jag ändå skulle behöva ta med en packe sådana. När jag bestämt mig för den visade det sig att den inte kunde levereras till Sverige, antagligen på grund av något regelverk som rör GPS-mottagare.
Nästa kandidat på listan såldes i Sverige. Den var också väldigt liten och smidig och skulle diskret kunna rymmas i väskan till mitt anteckningshjälpmedel. En annan fördel loggern har är att den ger ifrån sig pipsignaler för att ange dess status, så som start, när satelliter hittats, när vägpunkter sparats och en hel del ytterligare funktioner.
Nackdelen med Qstarz BT-Q1000XT är dock att den inte drivs med AAA-batterier. I gengäld ska den ha en drifttid på 42 timmar per uppladdning. Jag räknar med några minuters användning per dag genom att sätta en vägpunkt vid raster och läger och om värme och annat inte påverkar batteritiden negativt så borde 42 timmar räcka under 30 dagar. Litiumbatterier brukar ju hålla laddningen väldigt bra åtminstone i vårat klimat.
En fördel är också att loggern laddas via mini-USB. Det vore därför möjligt att smuggla med ett extra batteri för att ladda den vägen via USB-porten. Åtminstone med sådan laddningshjälp borde det räcka en hel månad. Tanken var från början att logga varje dags rörelser för att få ett spår som man sedan kunde lägga på en karta dag för dag, men då skulle man behöva tillgång till laddning betydligt oftare och ingen av loggarna verkade vara direkt vattensäker eller vattentät och dit vi ska kommer det nog vara synnerligen blött och fuktigt. Men jag tror en eller ett par vägpunkter per dag är en bra kompromiss.
Loggern är 7x4cm vilket mycket väl ryms i ytterfacket till mitt anteckningshjälpmedel. Jag har inte frågat om dylik utrustning. Har bara antagit att man inte vill det även om jag inte kan komma på något riktigt argument varför man inte skulle få. Att vi inte får ta med oss kameror är mer begripligt. Förutom vätan och fukten, regnskog i regnperioden, så skulle säkert kameror störa filmperspektivet vilket man också sagt. Men säkert också för att man inte vill att bilder ska läcka ut före sändning av serien. Sköter man fotograferandet backstage av personalen får man hoppas att de fotograferar flitigt och att man får tillgång till allt råmaterial sedan i form av högupplösta foton. Med lite tur kanske någon teknikgalning har en kamera med GPS så att bilderna också är geotaggade.
Sådär ja, nu damp äntligen försändelsen ner på posten och jag hämtade ut den. Det var en positiv sak att packa upp den. Även om mått och vikt stod angivna i specifikationerna så är det ändå svårt att få en bra uppfattning innan man har den i handen. Stor som en liten tändsticksask med ett litet fodral som både går att ha i bälte eller snöre runt halsen.
Nästa glada överraskning var att batteriet var samma som i flera Nokia-telefoner, bland annat C5-00 till vilken jag har två batterier liggande i en låda. Ena telefonen gick sönder och varför jag valde att spara batteriet är inte helt solklart. Men nu kommer det väl till pass. 3 batterier a 42 timmars driftstid, det är lite svårt att se när det enorma behovet skulle uppstå.
Med i kartongen följde en cigg-kabel med mini-USB-anslutning så man kan ladda den både i bil och båt.
När jag slog på den gav den ifrån sig ett ganska kraftfullt pip vilket är enormt bra bekräftelse för mig som inte ser lamporna att den fungerar. Den tog runt 30 sekunder på sig att fixera sin position och bekräftade detta med 2 pipsignaler.
Den fick följa med ut på kvällspromenaden som blev lite extra lång för att ha något att logga och längs vägen skapade jag ett par vägpunkter för att se hur det ser ut när man exporterar det sedan. Även detta bekräftades med 3 pipsignaler.
enda bristen jag upptäckte var att den inte bekräftade med pip när den tappade sin GPS-position vilket den gjorde i en hiss. Däremot pep den 2 gånger när den åter fick kontakt med GPS-systemet. När man ändå ansträngde sig för att bygga in stöd med pip, och lagt in pipsignaler för andra typer av fel borde man tänkt även på detta.
Men man kan inte få allt här i världen :) Även en lite mer vattentålig konstruktion hade varit kanon men man får lösa det med ett annat fodral till våta cykelturer och liknande.
Nästa steg blir att installera den medföljande programvaran och se vilka funktioner som erbjuds där. Exempelvis om det går att exportera hela loggens minne och om den i så fall kan dela upp i en fil per dygn eller hela loggen i en fil om man skulle önska det. Jag är lite skeptisk till att man behöver en mjukvara för att göra detta. Loggern som stod högst på önskelistan gick dels på vanliga AAA-batterier och dels fungerade den som ett USB-minne vid anslutning till dator. Bara att kopiera filerna som vanligt vilket skulle ha fungerat lika bra såväl i PC som Mac. Den gick dessvärre inte att få in i Sverige på något enkelt sätt.
Men jag tror att denna blir bra den också. Oslagbar driftstid, liten och enkel att hantera. Det ska bli kul att prova framöver.
Nu är vi anmälda till Vätternrundan 2013! ”Lag Primus” som min x-kollega Patrick döpt oss till består nu av 7 cyklister, 5 killar och 2 tjejer. 2 ekipage består av tandemcyklister.
Mitt anmälningsnummer blev 201971 och oM 257 dagar startar vi. Starttiden blir 01:50 på natten mot lördag. Distansen är 30 mil och vi räknar med att ta oss runt på mellan 12 och 14 timmar lite beroende på vem i laget man frågar :)
Nu känns det riktigt spännande. Det är ganska lång tid kvar tack och lov för det ska till mycket träning. I nuläget har jag ett cykelmål att ha kompletterat 1000km före 31:a december och jag har lite drygt 10 mil kvar på det målet så det ska inte vara något problem. Efter årsskiftet blir det ett nytt mål på 2000km och dessa ska kompletteras före Vätternrundan den 15:e juni 2013.
Förutom löpträningen och traditionell styrketräning i vinter blir det förmodligen motionscykel även om jag skaprt ogillar sådana. Jag kanske också borde gå på spinning om jag hittar något bra ställe att gå till där det fungerar. Men så fort våren kommer och snön försvinner blir det riktig cykling!
Jag har fått i uppdrag av produktionen att plocka fram bilder på mig i olika sammanhang från barndomen och fram till nu. Det blev ett jobb för min fru :) Vi plockade idag upp fotolådan från källarförrådet och idag har hon suttit och gått igenom mängder med bilder. Det är inte helt lätt att veta vad de vill ha och vad som passar men vi plockar fram lite av varje.
Lådan med pappersfoton innehåller allt från den tiden vi hade vanlig och APS-kamera. Trots att digitalkameran gjorde intåg snabbt i hushållet runt år 2000, så har det blivit mycket pappersbilder :) Det står på planeringen att skanna allihopa och den dagen det börjar kommer vi ha att göra en stund :)
När lådan med analoga foton är genomgången ska de utvalda skannas och därefter är det vårt arkiv av digitala foton som ska gås igenom. Jag tror att vi passerat 40000 bilder vid det här laget. Tyvärr är väl många i alldeles för låg upplösning och det var väl 2006 eller 2007 vi skaffade vår första systemkamera som kunde prestera något sånär högupplösta foton.
Omoby är förvisso ingen ny app. Jag har haft den i min telefon ett bra tag och den har varit en bloggidé länge. Så här kommer en beskrivning av något som är ganska häftigt och ett bra exempel på vad ny teknik kan användas för. Själv har jag dock inte funnit någon praktisk nytta av den i min vardag utan bara lekt, men jag kan gott och väl tänka mig att som ensamstående synskadad eller i en familj där alla är synskadade så kan det nog vara ett bra komplement.
Omoby är en app som ska hjälpa till att identifiera föremål. Appen är väldigt ren i sin design och har bara ett fåtal knappar och ett kamerafönster. Idén är enkel, man tar ett foto av ett föremål, fotot laddas upp till en server som jämför bilden med en avancerad databas och försöker analysera vad som finns på bilden och svaret skickas tillbaka inom ett 20-tal sekunder i form av en textbaserad beskrivning. I den händelse något är oklart verkar appen ge flera bildbeskrivningar.
Databasen bygger på information som man lagt in i den. Det är således en ständigt växande databas som blir smartare för varje bild som laddas upp och kan identifieras.
Det man kan se på exemplen nedan är att den faktiskt är väldigt bra på att identifiera föremål. Bilden på ett knä och en halv Apple iPad identifieras direkt som ”Apple iPad”, en bild på en lampa ger en ganska detaljerad beskrivning av lampans form, en spritflaska med märke och allt, tangentbord, kaffeglas etc.
Det appen inte kan hjälpa till med är att analysera text och läsa upp den, eller som Bildtolken där en människa satt på andra sidan och kunde ge en mer detaljerad beskrivning av en bild och svara på frågor om mer specifikt innehåll i en bild så som bäst-före-datum, lampors färg och status och liknande. Det är kanske mer vad jag skulle önska, en Bildtolken för iPhone. Jag har haft lite svårt att se nyttan med Omoby. Om jag sitter med ett tangentbord, en iPad eller ett kaffeglas framför mig kanske jag inte behöver så mycket hjälp med att identifiera föremålet. Ska möjligen vara om jag har väldigt många Cognac-sorter i skafferiet och behöver veta att just denna är Larsens.
Så än så länge är Omoby en kul leksak som visar vad man kan göra med vanlig teknik. Och det är just detta som ökar möjligheten för tillgänglighet att utvecklas fort och till ett rimligt pris, att man använder vanliga prylar och ”bara” behöver skriva apparna som löser ett eller flera specifika problem. En app är bara mjukvara, kostar således bara pengar i form av tid att utveckla. En hårdvara tar lång tid och är dyr att utveckla och när den kommer ut på marknaden är risken stor att den redan är gammal och aldrig kommer att betala sig. Det har otaliga exempel visat på hjälpmedelsmarknaden.
Idén om att som synskadad ta kameran till hjälp för att identifiera föremål eller miljö är ingen ny idé. Redan för ett antal år sedan utvecklade företaget Polar Print en app för Symbian-plattformen som kallades för Bildtolken där man kunde ta ett foto med kameran som laddades upp till en server. Vänner och bekanta som ändå satt vid sina datorer hela dagarna, hemma eller på jobbet, kunde vara inloggade som ”tolkar” och när en bild laddades upp fick man som tolk ett meddelande om att någon behövde hjälp. Tackade man ja till uppdraget kom bilden och ett skrivfält där man kunde beskriva vad bilden föreställde. Med tiden kunde man också ladda upp ljudklipp tillsammans med bilden om man ville formulera en fråga mer utförligt och man kunde också använda live-video över 3G.
Tanken var faktiskt riktigt bra och jag själv använde tjänsten Bildtolken ofta på gym för att få hjälp att läsa av displayen på träningsredskap när jag inte hade någon i närheten att fråga.
När Bildtolken gick i graven fortsatte jag använda foto för att få hjälp. Jag kunde stå ute hos kund med ett krånglande bredbandsmodem. Då tog jag ett foto av modemet, MMS:ade bilden till en vän som i detalj kunde se vilka lampor som lös och i vilka färger. Mycket praktiskt. På samma sätt har jag tagit en bild av en förpackning för att få hjälp med bäst-före-datum och liknande.
För att analysera text och få den uppläst finns andra appar som jag kommer skriva om inom kort.
Man skulle nu kunna tro att jag inte kunde stå emot längre och köpte 16GB-modellen hellre än att vänta på 32GB eller 64GB :) Men jag är stark och motståndskraftig! :)
Men det hindrar ju inte att man slår sina lovar förbi Telia-butiken för att titta lite igen :)
Den här gången kände jag faktiskt skillnad. 112 gram teknik på allra högsta nivå, något som jag brukar kalla för ”vacker teknik”. Som jag skrev igår är jag glad att inte mer i designen har ändrats. Telias stöldskydd täckte dock större delen av baksidan på telefonen så det var svårt att tycka något om att den numera består av glas och metall. Tjockleken var också väldigt märkbar och man skulle ju kunna tycka att skillnaden mellan 140 gram och 112 gram inte borde märkas, men viktskillnaden kändes påtagligt trots att telefonen som sagt satt fast i stöldskyddet.
Men det stärkte mig faktiskt i mitt val att inte köpa en telefon med för lite minne. Både jag och Maria har våra telefoner fyllda till mer än hälften och det finns inget bra sätt att ändra på det utan att göra försämringar i användningen.
Så jag väntar lydigt på att de större storlekarna åter kommer in i lager. Det stör mig dock lite mera nu att jag inte bejakade mitt barn-jag och ställde mig i kö i torsdags kväll inför midnattseventet hos Telia. Det hade nog varit lite kul och stämt väl överens med min nördighet när det gäller Apple-prylar :)
I söndags lade jag en beställning på en GPS-datalogger hos conrad.se. Den fanns i lager och då börjar man ju bli van vid hyfsat snabba leveranser, till exempel från Dustin som ibland kan leverera samma dag om man har lite tur. Förvisso lokalt inom Stockholm.
Först i onsdags kom information om kollinummer och Posten hade fått en elektronisk förhandsavisering från kund. Detta var dock sent på kvällen så jag började misströsta om att kunna få leverans före helgen.
Igår kväll sorterades försändelsen i Malmö så det kan bli tal om leverans först på måndag i bästa fall.
Jag har alltid haft svårt att vänta egentligen oavsett vad det handlar om. Elektroniska roliga grejer eller mindre roliga, mer nödvändiga mediciner från apoteket som måste beställas. Långdragna grejer avskyr jag :) När man väl tar sig för och går ner i en butik för att köpa något och får beskedet ”kommer in på måndag” eller liknande känns insatsen helt bortkastad :)
Och lite bortskämd har man tydligen blivit när det gäller beställningar från nätbutiker. Det bör inte ta mer än en vecka för något man har i lager kan man tycka.
Nu är det egentligen ingen katastrof. Det blev ingen cykelträning i helgen då jag velat prova loggern. Så det är bara att vänta vidare.
Så var det då dags för båtupptagning för året. Den blev åtminstone av tidigare än de senaste åren :)
Men ingenting är okomplicerat och lätt här i världen. Om jag eller någon annan trodde att en stålbåt skulle lösa alla mina problem så var det så klart inte så. När kranbilen som ska lyfta båten ringde i förrgår behövde jag akut mobilisera en av mina förare för att flytta båten från sin bryggplats till upptagningsplatsen. Nu gick det bra denna gången trots kort varsel, men hade båda varit upptagna hade det blivit jobbigt…
Men allt flöt på bra. Jag fick en bra vinterplats anvisad som kommer bli lätt att hitta om jag åker dit själv. Vi körde bort båten till upptagningskajen och fick vänta någon halvtimme på kranbilen. Båten lyftes snabbt och vant och lades på sin plats. Till nästa år behöver jag modifiera bockarna lite men det löstes tillfälligt nu.
Slutligen sågade MP ner några grenar på ett träd som stack ut över båten. Jag plockade ihop lite tampar och fendrar för att ta hem. Plocka hem dynor och annat samt konservera motorn för vintern får bli en dags projekt senare i tillvaron. Enda stora bristen med min nuvarande båthamn är att det inte erbjuds färskvatten vilket försvårar konserveringen en del. Men det går att lösa med lite hinkar om man behöver köra i glykol. Annars får man lätta på slangar här och var och försöka tömma så gott det går.
Jag har varit ganska velig inför releasedagen av nya iPhone 5. Att jag ska ha en har det aldrig rått någon tvekam om, frågan har bara varit när :)
Jag var helt klart lite sugen på att köa utanför Telia på Kungsgatan i Stockholm vid midnatt men sedan kände jag mig lite för gammal och bekväm för sådana galenskaper :)
Sedan bestämde jag mig för att vänta tills den värsta rusningen var över och kanske tills skatteåterbäringen kommer i slutet av december. Jag planerar samtidigt att köpa en ny cykel och man kan inte få allt på en gång :)
Men vart efter dagen gick blev jag sugen i alla fall och gick till en Telia-butik för att slå till :) Givetvis stod telefonen framme och jag blev faktiskt lite chockad över att jag inte kände någon direkt skillnad jämfört med 4S. Lite längre, aningens tunnare och så klart såg botten annorlunda ut med hörlursuttag och den nya dockningskontakten. Men jag hade nog väntat mig betydligt större skillnader.
Egentligen spelar det ingen roll. Jag blev nästan gladare av det eftersom jag fortfarande efter 2 år anser att iPhone 4 och iPhone 4S är det snyggaste som finns och jag har ännu långt ifrån tröttnat på designen :)
Men problemet löste sig självt framme i kassan. Jag ville ha minst 32GB, helst 64GB men det fanns bara 16GB-modellen kvar. Jag ansåg mig inte så het så att jag skulle köpa den bara för att och tvinga mig att banta ner mitt mobila liv för att få plats i en telefon med mindre minne. Jag har fyllt min 64GB till nästan hälften med foton, filmer, musik, podcasts, sjökort och annat.
Så när jag gick från butiken lades en beställning med beräknad leverans i slutet av november och jag kände mig ändå rätt nöjd med att inte ha slagit till av ren måste-ha-lust.
Packlistan är en sådan detalj jag sett fram emot och väntat på sedan beskedet om att jag kom med i Mot Alla Odds. Jag vet inte varför just den kändes så viktig, men det var väl en blandning av nyfikenhet på vad man skulle få och vad man skulle få skaffa själv.
Sedan är det något med listor och mig, jag älskar packlistor :) När jag var ung och åkte mycket på läger var packlistorna min trygghet och att missa något var nästan en äkta rädsla, även att missa saker man faktiskt kunde ersätta eller klara sig utan.
Sedan är ju det det här med oron när det gäller byte av underkläder :) Att deltagarna bara fick möjlighet att tvätta en gång och tvätta sig själva några få gånger kändes ganska vidrigt men säkert en del av utmaningen :) Hur det kunde bli ett par i förra säsongen känns obegripligt med de förutsättningarna :)
Packlistan bekräftar väl de farhågorna dessvärre :) Några få tröjor och begränsat antal strumpor. Just ”underkläder” står dock med ospecificerat antal :)
Komiskt nog, för att öka på skitgrisstatusen så stod ingen tandborste och tandkräm med på listan. Däremot deo, schampo och tvål, men jag tolkar det som en miss och tänker faktiskt packa ner tandborsten och den godaste tandkräm jag vet :) För om man nu ska stå ut med att vara rätt så skitig rätt så länge, så ska mina medresenärer inte behöva dö av andedräkten :)
I övrigt var det väl inga konstigheter. Listan konkretiserade äventyret ytterligare ett snäpp och nu ser jag fram emot när utrustningen ska levereras.
Om jag ska klaga, bara lite, så var den del av listan med grejer man får stå för själv inte helt kort. Där fanns en rad grejer jag behöver köpa in och som nog inte är alldeles gratis. Att resan inte skulle innebära några omkostnader för oss deltagare känns därför en smula överdrivet.
Nu när det bara är några veckor kvar börjar barnen reagera, alla på sina egna sätt. En blev arg, tyckte att pappa kunde dra, en tycker det är extremt häftigt och hon var stolt, den minsta har redan börjat få separationsångest, ledsen och gråter och tänker mycket. Jag är ingen barnpsykolog utan bara förälder, men alla varianter av reaktioner känns ytterst logiska och typiska respektive personlighet och jag känner djupaste respekt för dem alla och alla bottnar säkert — hoppas jag — i samma oro och saknad. En månad är en mycket lång tid. Aldrig har jag varit borta längre än en vecka och då kunnat kommunicera flera gånger per dygn både via telefon, SMS, Facebook etc.
Vid kvällens nattning sa minsta tjejen ”pappa, jag har gjort ett halsband som du ska ha på dig när du åker. Ett sånt där tjockt så du inte glömmer mig.” Sen tänkte hon lite och tillade ”om alla i familjen rör halsbandet glömmer du inte dem heller för vi har ju känt varandra hela livet.”
Det är inte svårt att bli rörd och inte så lätt att hålla ögonen torra. Det blir en tuff match för pappa, hans prins och hans prinsessor!
Jag publicerade nyligen en sida under Om Sajten som jag kallade ”Testamente – om något skulle hända mig” och jag kände att jag behövde kommentera det.
De som känner mig hoppas jag vet att jag inte planerar att gå bort. Jag hoppas livet pågår både länge och väl. Jag är heller ingen sådan som funderar särskilt mycket över döden, längre kanske jag ska säga :)
Döden och universum är obegripliga och ingen har några svar. Därför är det inget jag ödslar särskilt mycket av min tid på.
Men dels pratade vi flyktigt om det för en tid sedan, och här om dagen höll jag ett föredrag om sociala medier och vår existens på internet. När jag sedan skulle sova funderade jag över det digitala arvet. Jag funderade över om mina nära och kära egentligen vet hur jag skulle vilja ha det om olyckan var framme.
Jag behövde inte söka länge på nätet för att hitta liknande funderingar och dom kan väckas av att nytt liv är på väg att skapas, som i artikeln
Vad händer med min blogg när jag är bort? i bloggen ”Maths Hörna”. Där skrev han något jag också sett på TV och hört om, att man även bör tänka på sina digitala tillgångar.
Jag vet inte om ett sådant här blogginlägg är juridiskt godkänt som dokument och jag tänker nog inte gå så långt så att jag skapar ett analogt liknande heller. Men om något skulle hända mig skulle jag vilja att min sajt och blogg finns kvar på nätet och att någon i min familj eller någon av de 2 vänner med administrativa rättigheter går in och publicerar alla färdiga utkast med dessas riktiga datum. Det jag inte kan bestämma, men önska, vore att bloggen fortsatte leva, att andra i min familj fortsatte skriva om livet som går vidare. Jag skulle verkligen inte vilja att någon försökte städa bort det lilla och ganska obetydliga jag presterat.
Egentligen finns mycket annat på nätet man lämnar efter sig men som jag åtminstone i dagsläget inte bekymrar mig så mycket om. Alla konton man skapat sig här och var bryr jag mig inte så mycket om. Jag har mest för egen del börjat skapa ett dokument med en lista med alla konton och lösenord för att själv ha lite koll.
Men som sagt, det viktigaste skulle vara att publicera allt färdigt, ännu ej publicerat material och låta det ligga kvar så länge det går.
Det är inte jättemycket som förändrats sedan igår men tankarna satte lite extra fart nu efter ett samtal med samordnaren inför resan. Man håller på för fullt med anskaffning av utrustning och ibland kommer lite frågor om vikt, kost och skostorlek så att man förstår att det rör på sig.
Och det är ju verkligen inte långt kvar nu, idag precis 3 veckor! Vid den här tiden om tre veckor sitter vi antagligen fortfarande på ett flygplan. En person som är lite insatt nämnde att vi skulle mellanlanda i Miami i USA, ingen hemlig information för oss deltagare säkert men beskedet konkretiserade allt på ett klart påtagligt sätt.
Mina frågor som väntar på sina svar är mestadels av praktisk natur. Så som vad vi får i form av utrustning, vad vi behöver ta med oss själva, hur många uppsättningar kläder, vilken typ av kläder etc. Märkligt nog oroar jag mig mer för hur ofta man får byta kallingar än för att bli biten av en giftig orm eller bli sjuk där ute i ödemarken.
Men idag passade jag på att ställa en mer jobbig fråga, hur ofta vi kommer få ringa hem på riktigt! Förra säsongen fick deltagarna ringa hem en gång, åtminstone vad som syntes i TV-rutan men jag tänkte kanske lite naivt att vad som syns i TV och vad som händer i bakgrunden kanske inte alltid är samma sak på alla fronter. Men här var svaret obönhörligt att man får ställa in sig och sin familj på ett samtal. Dit vi ska duggar det inte tätt med 3G-master, det är satellittelefon som gäller och den är till för nöd. Allt detta förstod jag egentligen men det känns ändå kusligt. En månad, 4 veckor, eller 30 dagar är en väldigt lång tid att inte ses. Jag har varit ute och rest en hel del men aldrig har kontakten varit glesare än flera gånger per dygn. Min fru oroar sig för sig och barnen men jag tror detta kommer att bli tungt även för mig de kvällar modet sjunker och sådana kvällar kommer komma.
Jämfört med funderingarna på hur jag ska hitta, om mina expeditionskamrater kommer vilja ledsaga vid behov på ett naturligtsätt och liknande små vardagshinder är som en Pepsi i skärselden jämfört med detta. Det blir utan tvekan något av den största prövningen någonsin. Jag oroar mig för att jag oroar mig, men det vore väl märkligt om man tog allt med en klackspark inför en sådan här grej?
Jag har i alla fall fått klartecken att ta med mitt anteckningshjälpmedel för att kunna skriva under resan. Hade jag fått ett nej till det vilket jag aldrig trodde, hade jag faktiskt protesterat ordentligt :) När jag frågade om möjligheten att ta med min iPhone för att åtminstone kunna kommunicera med familjen under den långa resan, blev svaret mer svävande. Vi ska ju flyga väldigt långt, säkert runt 12 timmar eller mer och att inte kunna läsa eller lyssna på musik under den resan vore rena döden :) Det sades inte direkt nej, men helst inte och på egen risk och liknande. Att vi inte kommer ha någon nytta av telefon eller iPod ute i skogen är nog tämligen solklart. Där finns ju så klart ström för att ladda filmteamets grejer men knappast någon praktisk lösning för alla deltagare att ladda ett och annat.
Jag löser nog problemet genom att ta med någon form av underhållning och kanske telefonen så får vi se hur det blir.
Inför vårens cykel- och båtsäsong har jag nu beställt en GPS-logger, en Qstarz BT-Q1000XT GPS-datalogger. Det är en väldigt liten och smidig logger på ca 7x4x2cm och med en batteritid på 42 timmars kontinuerlig drift. Den har bara 2 knappar och ett antal lysdioder för att visa status.
Hitills har jag använt telefonen för att logga i träningsprogrammet RunKeeper. Men när vi cyklade Roslagshösten 2012 blev det väldigt påtagligt att telefonen inte riktigt orkade så länge. Dels krävdes ett extra kraftfullt batteri för att strömmen skulle räcka, men vart efter milen och timmarna rann iväg blev telefonen segare och segare och vid två tillfällen stannade loggningen och det var av ren tur jag upptäckte det och bara förlorade 4–5km.
Så inför framtida långlopp, inte minst Vätternrundan 2013, så blir det nu en riktig logger. Den sparar den väg man färdas och man kan ställa in hur ofta den ska uppdatera sig. Man kan också med en enkel knapptryckning spara en specifik plats oberoende av spåret. Sådana här utrustningar används ofta i fotosammanhang om man har en kamera utan inbyggd GPS för att senare kunna geotagga sina bilder så man kan se vart de är tagna.
Denna logger är dessutom extra bra för mig eftersom den också avger pipsignaler för att ange sin status på en rad olika sätt. Dels vid start, när den har hittat sateliter, när automatisk loggning påbörjas och avslutas, när platser sparas manuellt och givetvis vid fel.
Nu ska den testas under hösten men jag tror att det blir perfekt. Den kan också komma väl till pass som sagt vid fotgrafering och när blogginlägg ska geotaggas.
Nu när det börjar dra ihop sig på flera sätt känns det lite annorlunda mot hur det var i de första intervjuerna. Eller kanske är det bara verkligheten som hunnit ikapp, eller tvärt om :)
Jag blev uppsökt via bloggen och tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att delta i en andra säsong av Mot Alla Odds. Jag svarade spontant ja och utan att tänka efter särskilt mycket. Under de följande intervjuerna fick jag frågan om vad jag trodde om resan, vad jag såg fram emot och vad jag kände oro inför. Att synas i TV är inget jag drömmer om och till och med tycker är lite jobbigt att tänka på, men resan i sig känns som ett väldigt stort äventyr. Jag kände och känner mig inte så orolig för den fysiska prestationen. Jag är inte i toppform i någon elitidrottslig mening, men jag tror jag kommer reda mig bättre än de flesta och förhoppningsvis vara till stor hjälp.
Jag fick också frågan om min synnedsättning, om jag trodde den skulle bli ett problem. Jag svarade lite snärtigt som jag brukar, försöker alltid att se lösningar istället för hinder. Att terräng där förmodligen rullstolar och människor med olika sorters rörelsehinder ska ta sig fram borde inte möta något stort problem för mig. Jag har klättrat i klippor långt värre än vad en rullstolsburen skulle behärska.
Men nu börjar oron komma krypande, den oro som mer berör de verkliga problemen med min synedsättning. Egentligen vet jag inte varför jag inte berörde den. Jag kanske inte insåg själv, eller jag kanske mest letade lösningar som vanligt och problemen får tas i den ordning de dyker upp. Eller så ville jag inte visa bristerna hos mig eller min funktionsnedsättning vilket ju känns lite absurt. Det är ju det stora delar av programmet ska gå ut på. Att visa problemen men också lösningarna.
Jag oroar mig som fan nu när det närmar sig, för allt, också mycket sådant som egentligen kanske inte är något problem. Hur ska jag hitta runt i lägren, mellan tält och ”toaletter”, redan på resan dit ner om jag ska vimsa runt själv eller haka på någon jag just lärt känna på flyget kanske? Vi ses ju inte förrän på Arlanda som det verkar. Sedan allt det här andra, att laga mat under antagligen rätt primitiva former, att ta för sig maten vilket jag alltid tyckt varit jobbigt på middagar. Tar jag för mycket, grisar jag i uppläggningsfaten osv. :) Och sedan allt det andra med kläder och tvätt i vad mån det nu blir sådant. Egentligen oroar jag mig för precis alltihop nu och det är 3 veckor och 1 dag kvar!
Just nu oroar jag mig mycket inför personporträttet som ska spelas in nästa onsdag. En redaktör och hennes fotograf ska följa mig en hel dag, hemma, på jobbet, träna, intervjua mig och min familj. Intervjun oroar mig mest. Som vanligt för att inte säga rätt saker eller formulera det begripligt med en kamera och mikrofon framför nosen vilket jag sannerligen inte är van vid.
När detta publiceras och ni läser detta är allt detta för länge sedan över och jag har förmodligen lärt mig väldigt mycket!
Punktligt som en gammal Moraklocka damp idag avin ner med min produkt från Apple Store, på leveransdatum som utlovats. Detta får jag således utse till den absolut enklaste och mest tillgängliga nätbutik jag någonsin använt där det går att handla utan minsta problem med hjälpmedel. Annars är det ofta något litet moment som är kruxigt i hela processen från att söka artiklar, lägga dem i kundvagnen, gå till kassan och betala. Här kunde alla moment i hela processen genomföras hela vägen utan minsta oklarheter. Fler nätbutiker borde ha appar!
