Joakim Nömell på nätet!
4 små sötnosar, eller hur =)?
Och även om även denna högtid är mig fullkomligt likgiltig kan man inte låta bli att glädjas över deras iver =)
I år blev det inga påskägg och således heller inget äggsökande. Men det verkar ha gått bra ändå och godis blev det ingen brist på =)
[tags]Familj, Barn, Påsk, Påskkärring, Påskkärringar, Påskgodis, Påskägg, Häxa, Häxor, Blåkulla[/tags]
I juli förra året provade vi Storytel.se då man fick prova det fritt i 30 dagar. Vi var dessutom så fula att vi registrerade våra övriga mobilabonnemang månaderna efter och fick på så vis lite längre test- och lästid. Vi var inte bara snåla utan tyckte väl även att tjänsten dels fungerade lite hackigt i början och att utbudet kanske var lite tunt för den prenumerationsavgiften.
Ett stort minus var att man från Storytels sida inte verkade och verkar visa minsta intresse för att göra sina tjänster tillgängliga för bland annat synskadade. Det är ju en rätt stor och självklar målgrupp som traditionellt var de som började med ljudböcker. Alla som nu läser ljudbok i sina bilar på väg till och från jobbet och landet, har ju oftast ingen aning om att det är ”vi” som är upphovet till denna lyx. Fast det är ju inte vi synskadade som gjort det möjligt till lyxiga författar- och skådespelarinläsningar. Det är den kommersiella marknadens förtjänst. Vi har i många år fått stå ut med halvdana inläsare med felaktiga uttal och stakningar, men så klart också en hel del guldkorn!
Vi var flera som påtalade för Storytel att deras applikation för mobiltelefoner var helt okörbar om man inte ser och använder såkallad ”skärmläsare” och att deras hemsida var under all kritik om man har någon form av hjälpmedel. Åtminstone jag fick någon vag kommentar som man alltid får som gick ut på att ”vi tittar på det” där man redan mellan raderna förstår att man inte kommer lägga ner någon direkt möda på det. Och därmed sluter man sig till skaran som stänger ute en liten och viktig målgrupp som det egentligen är så lätt att låta få delta.
Mina åsikter om Storytel kvarstår. När de vänder gruppen synskadade ryggen kanske man inte går miste om så mycket inkomstbringande kunder initialt. Det är ju en grupp som traditionellt är van vid denna möjlighet kostnadsfritt och kanske inte heller så köpkraftig. Men det är ju en inställning många synskadade kommer och borde behöva ompröva när man kan få så mycket mer så mycket snabbare för en ändå i sammanhanget ganska liten kostnad. Det Storytel mest går miste om är sitt rykte och framtida möjligheter. När man ändå satte ner en milstolpe i internetvägen kunde man ganska lätt passat på att dessutom vara bäst på att vara tillgänglig. Nu är det lättare för andra att göra om och på ett ganska tydligt sätt göra bättre.
Men för en vecka sedan låg jag och kunde inte sova och låg och lekte med min iPhone och surfade in på AppStore och bestämde mig för att testa Storytels app. Tyvärr verkade 30-dagars gratisperioden vara borta så det fick bli 99kr för 30 dagar.
Till min stora glädje upptäckte jag att deras app för iPhone var helt användbar med skärmläsaren VoiceOver vilket nog inte är så mycket Storytels förtjänst utan snarare mer tur och apple-krav. Och nu tycker jag även utbudet ser ut att ha ökat något.
Planen var att prova i 30 dagar men det dröjde 5 dagar innan en säljare ringde och ville sälja ett års abonnemang till mig. Jag hade i och för sig bestämt mig för att låta testperioden gå ut innan jag bestämde mig men det hade fungerat så bra och jag hade redan plöjt flera böcker så att jag tyckte att jag kunde gå till beslut. Dessutom är vi ju fler i familjen som kan dela på tjänsten så det kommer nog att betala sig.
Det fungerar utmärkt att läsa både hemma över sitt trådlösa nätverk och ute på resa över 3G. Och just i skrivandets stund ingår datatrafiken från alla svenska teleoperatörer men sådant måste man kontrollera. Om inte trafiken skulle ingå måste man se till att ha fri datatrafik på sitt mobilabonnemang. Annars kan det bli onödigt dyrt.
I appen kan man söka både på kategorier och författare och titlar. I sin bokhylla kan man ha flera böcker och ha flera pågående samtidigt och den minns spelpositionen även om du flyttar dig till datorn eller en annan telefon. Det enda jag saknar är kopplingen till ”sociala medier” så som FaceBook och Twitter. ”jnomell har just börjat läsa boken …” och sedan en liten länk till boken =)
Nu hoppas jag Storytel läser det här! Fixa tillgängligheten i spelaren för Symbian-telefoner och förstör inte iPhone-appen i framtida uppgraderingar. När ni är stolta över er tjänst, kan ni vända er till synskadeorganisationerna, marknadsföra och ge erbjudande till alla de flera 100 synskadade idag som både använder mobiltelefon med skärmläsare vardagligen och plöjer böcker vardagligen!
[tags]Bok, Böcker, Ljudbok, Ljudböcker, Talbok, Talböcker, Storytel, Bokförlag, Apple, iPhone, VoiceOver, Hjälpmedel, Tillgänglighet, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda[/tags]
Igår bokade jag ledsagning hos SJ för att ta mig till tåget imorse och från tåget nu ikväll. Det första sket sig omgående eftersom man vägrade hjälpa mig om jag inte beställde mer än 24 timmar innan. Nu råkade det vara 20 timmar innan och då var det stört omöjligt! Man skylde på de som numera sköter ledsagningen, dvs Jernhusen och Banverket.
Förvisso finns det stora vinster med att sådana ”centrala” funktioner inom exempelvis tågnäringen sköter den här sortens passagerarservice. Tigidare när SJ skötte servicen, kunde det vara ett stort problem när man nyttjade andra tågbolag helt eller delvis.
24-timmarsregeln fanns förvisso även när SJ skötte om ledsagningen men var betydligt mer flexibel. På ett ställe som Stockholm central hade jag aldrig problem att få hjälp. Jag kunde till och med ringa på tåget om resan kommit hastigt på eller någon privat lösning havererat av någon anledning och med kort varsel få hjälp. Men nu sa man kategoriskt nej. Det gör mitt resande mindre flexibelt än för en ”vanlig” passagerare som kan ta sig till och från tåget själv.
Men ikväll skulle jag få hjälp, bli mött på perrongen vid tåget och få sällskap till taxi. Men jag blev inte förvånad när jag klev av tåget och minutrarna gick och ingen dök upp. En tågvärdinna och en medpassagerare blev min räddning.
Och jag kan inte låta bli att slås av hur ledsagningen alltid fungerat. Bara bussbranschen som jag också nyttjat mycket har varit sämre än tågbranschen.
Enda sedan 1980 då jag som liten pojke pendlade mellan småstaden Västervik och storstaden för att gå i skola har jag fått erfara hur det har varit. Busschaufförer och terminalpersonal — i vad mån det fanns någon — glömde bort att hjälpa än till bussen, glömde säga till när man skulle av och glömde överföra informationen vid förarbyten på långa streckor.
Tågresandet har inte varit bättre. Man har glömts av både på tåg och stationer och vid byten och man har fått räkna stopp för att utrop brustit och öppnat tågdörrar för att upptäcka att man inte stod vid någon station utan mitt på en linje inför ett tågmöte. Det var på den tiden dörrarna gick att öppna även utanför stationerna. Tack och lov har jag aldrig ramlat ner på banvallen även om jag vet att det förekommit mer än en gång.
Flyget däremot har alltid varit en klass för sig. Under 4 års tid flög jag som litet barn var annan helg mellan Stockholm och västervik. Jag blev aldrig bortglömd och inte heller i vuxen ålder. Till och med när jag 1999 flög alldeles ensam i tjänsten till USA, passerade 3 flygplatser och 2 flygbolag fungerade allt perfekt.
Idag har möjligheterna att ta sig till flyget blivit sämre. Man får i Stockholms Läns Landsting inte ta sig till flygplatsen Arlanda med hjälp av färdtjänst. Man får ta sig till centralen och åka med Arlanda Express. Där ska man få hjälp av kassapersonalen på tåget, hjälp av tågpersonalen att ringa personal på Arlanda som möter på perrongen och hjälp upp till incheckning där sedan annan personal tar över för hjälp ombord på flyget. Det är som upplagt för fel, missförstånd och missade tider. Och ja, det har hänt att jag fått ta hjälp av medpassagerare för att inte missa mitt flyg…
Nu är det ju inte bara gruppen synskadade som är i stort behov av en pålitlig passagerarservice. Det finns ju många fler grupper så som rörelsehinder etc. Men den kanske mest ”viktiga” gruppen att inte glömma bort är ensamresande barn. Här har flygnäringen en lång och stabil tradition. Man kan lita på att ens barn tas om hand och kommer fram. Detsamma gäller så klart med tågnäringen, det är bara det att man inte vet exakt vart barnet hamnar och när barnet kommer fram =)
[tags]Resa, Buss, Flyg, Tåg, SJ, X2000, Sj Prio, Arlanda Express, Jernhusen, Banverket, Stockholm, Göteborg, Hjälpmedel, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda, Ledsagning, Ledsagarservice, Tillgänglighet, Funktionshindrad, Funktionshindrade[/tags]
Nu sitter jag äntligen i bilen på väg hem från centralen. Det har varit en lång dag som började med uppstigning 04.30 och äntligen snart är slut. Tågresan hem gick bra även om jag inte lyckades hålla mig riktigt vaken hela vägen, men jag tror inte det blir några svårigheter att somna ikväll. Och extra trött är jag för att all ledsagarservice idag spårade ur men det får bli ett eget inlägg i mera debattanda.
Trots att jag somnade ifrån kaffe så är X2000 underbart. Snabbt, tyst och bekvämt och jag älskar att resa bort. Men hemresan är i ett slag för sig!
Dagen har varit givande. Lite intern utbildning och marknadsdiskussioner. Nyttigt, bortsett från att det är trevligt att se sina kollegor live då och då. Det händer ju bara ett par tre gånger per år.
Men nu är min resa slut.
[tags]Arbete, Jobb, Jobba, Resa, Tjänsteresa, Internutbildning, Ekonomi, Tåg, SJ, X2000, Sj Prio, Jernhusen, Banverket, Stockholm, Göteborg, Hjälpmedel, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda, Ledsagning, Tillgänglighet, Funktionshindrad, Funktionshindrade[/tags]
Så då var man på resande fot igen. Mil efter mil av räls susar fram under hjulen och jag sitter tillbakalutad i en skön förstaklassfotölj och väntar på frukost. Klockan är runt halv sju på morgonen och jag är på väg till vårt huvudkontor i göteborg över dagen för lite internutbildning, produktgenomgång samt sammanfattning av 2009 års resultat. Då ska det vägas och mätas hur jag presterat under året.
Nu har frukosten serverats och kaffet är urdrucket och jag ska försöka sova sista biten eftersom det blir en lång dag och tåget hem igen går 17.41 eller något sådant.
SJ får ett stort minus i kanten för att man inte klarar av att uppfylla kraven på passagerarservice så idag fick jag ta min kamrat till hjälp för att komma till tåget. Får skriva mer om det senare.
[tags]Arbete, Jobb, Jobba, Resa, Tjänsteresa, Internutbildning, Ekonomi, Tåg, SJ, X2000, Sj Prio, Stockholm, Göteborg, Hjälpmedel, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda[/tags]
Det var verkligen stort att bli stolta husägare när vi sensommaren 2005 tittade på ett hus, föll som furor för det och lyckades bli de som fick köpa det. Det kändes stort och otäckt att ”köpa” något så dyrt och vuxenpoängen sprutade när man tog lån, band räntor och hade en egen ”bank-tant”. Och visst har vi lärt oss och fått uppleva mycket. Om allt det kan man läsa under kategorin Hem här på sajten.
Men nu börjar jag anna att om köpa hus är stort, så är nog sälja hus större om det är graden av läskighet man ska mäta. När vi idag hade vårt underskrivna kontrakt i handen var det hög tid att sätta igång alla förberedelser. Hyresbolag är väldigt osentimentala när det gäller tillträdesdatumet. tre månader är det som gäller och vill vi inte blå stående med dubbla boendekostnader så är det den tiden vi har på oss att hitta en köpare till huset. Visst har vi räknat med en eller ett par månaders dubbla boendekostnader men det är inget man drömmer om och inget vi egentligen tror ska behövas.
Så nu börjar vår trevande färd mot lärdomen hur det är att sälja hus och det är lite som att skaffa barn — det finns ingen given manual och inga säkra svar på någonting känns det som.
Så vi började med att redan idag träffa åtminstone två mäklare för att höra vad det kostar och hur det fungerar och efter mötena kändes det som att vi åtminstone är på rätt spår. Båda var ganska överens med oss om vad man bör göra innan vi börjar en försäljning och det är egentligen självklarheter och det ska vi sätta igång med och vara klara inom en treveckorsperiod.
Så vem av dem ska man välja? Båda erbjuder ungefär samma sak, båda var väldigt trevliga och informativa och deras arvoden var ganska lika, sånär som på 0,25% vilket i och för sig kan innebära runt 6000kr hit eller dit och såklart beroende på vad priset slutar på.
Det känns ungefär lite som när man ska lyssna på experter om man ska eller inte ska binda sina lån på 3 månader, 1, 3 eller 15 år och om räntorna förväntas stiga eller sjunka eller stanna kvar. vi vill ju bara ha den mäklaren som gör bäst jobb och hittar rätt köpare och det vet man ju bara efterråt =)
Något jag slogs av när jag började läsa på lite om husförsäljning är 2 saker. Dels är det den enorma kostnaden för att lösa bundna lån. Vi har lån bundna på 1,2 och 3 år och dessa kommer att kosta näramre 40.000kr att binda upp och lösa ut. Det är väldigt mycket pengar bara för att häva en bindningstid. Det andra som jag blev på det klara med är skatten på förtjänsten. Priserna är inte våra egna, men om man köper ett hus eller en lägenhet för 1 miljon kronor och säljer den för 1,5, är reavinstskatten 22%, dvs 22.000kr per 100.000kr vinst och således i mitt exempel 110.000kr bara i skatt för den vinsten! Här finns förvisso en del avdrag att göra för saker man byggt om och förbättrat och där har vi ju gjort en hel del som återstår att räkna ihop.
Slutligen tillkommer mäklarens arvode vilket slutar på mellan 50–60.000kr beroende på vad priset hamnar på och vilken mäklare man använder.
Alla dessa tre kostnader vill man ju helst kunna täcka vid en försäljning och man inser snart att vinst, bara är en våt dröm =)
Sådant här förstår man sällan när man bakar in bilen eller andra ovidkommande kostnader i sitt bolån som många gör för att få ned räntekostnader. Inte alls särskilt förmånligt när man sedan ska sälja. Och kostnaden att lösa bundna lån är ju något banken inte framhäver särskilt mycket när man binder sina lån länge. Vem vet vad som händer om 10 eller 12 år?
Det är det vi lärt oss såhär långt och det är ganska mycket för att vara på en och samma dag. Just nu surfar vi runt bland er andra och skatteregler för att bli ännu klokare.
[tags]Hus, Hem, Bostad, villa, Radhus, Bank, Banker, Bolån, Lån, Huslån, Ränta, Räntor, Skatt, Skatter, Reavinst, Mäklare, HusmanHagberg, Mäklarhuset, Husförsäljning, försäljning, Sälja Hus, Sälja Bostad, Hemnet, Hemnet.se, Husvisning, Radon, Radonmätning, Energideklaration[/tags]
Det har faktiskt varit lite jobbiga och påfrestande dagar sedan vi ställde oss i bostadskö i januari i år. Då hade vi insett att vi i flera år gått och längtat tillbaka till vår trånga fyra. Egentligen var det kanske inte mest själva lägenheten vi längtade till, även om vi trivdes enormt bra med den inglasade balkongen och den perfekta innergården barnen kunde leka på utan rädsla för trafik. Det var nog mest läget rent allmänt. Precis i kanten av ett stort grönområde, tio minuters gångväg till pendeltåg och köpcentrum, 1 minut till buss och 5 minuter till en liten ICA-butik.
Och ännu jobbigare blev det när vi faktiskt bara lite knappt två månader senare fick ett erbjudande på just den lägenhet vi ville ha. En lägenhet det bara finns en av i hela kommunen och som dessutom varit upptagen av en och samma hyresgäst i över 10 år.
Man tänkte såklart att det måste vara någon form av ödets nyck och lika klart började tankarna arbeta. Trots att vi inte stod först i kön och att chansen ändå var ganska liten att lägenheten skulle bli vår, började man planera i huvudet. Planera för hur man skulle genomföra en ännu smidigare flytt, bättre packat, bättre struktur. Vad som skulle kastas och vad som skulle sparas och självklart, hur man säljer ett hus! Om vi skulle lyckas få det sålt tills det var inflyttningsdatum i den nya lägenheten och om vi skulle bli kvitt alla lån och vad vi skulle behöva renovera färdigt här hemma för att få ett så bra pris som möjligt.
En väldigt skräckblandad förtjusning låg jag och lekte med alla dessa funderingar när jag skulle sova, kväll efter kväll som en annan form av att räkna får. Något värre blev det i torsdags när bostadsbolaget ringde och meddelade att vi skulle prövas som hyresgäster! Tänk om vi var såhär nära nu och föll på kreditupplysning eller för låga inkomster! Men allt var över på ett dygn! I fredags ringde de och meddealde att lägenheten var vår och vi bokade kontraktsskrivning idag!
Därifrån har vi just kommit med ett underskrivtet hyreskontrakt och är naturligtvis oerhört glada. Det satte en enorm sten i rullning, vi ska göra klart det sista i vårt hus och sälja det, men det är en annan historia =)!
[tags]Familj, Barn, Bostad, Boende, Bostadskö, Bostadsmarknad, Bostadsmarknaden, Hus, Villa, Radhus, Hyreshus, Hyresrätt, Lägenhet, Haninge, Handen, Blinda, Synskada, Synskadade[/tags]
Efter en alldeles för slö höst så har jag äntligen kommit igång igen med både löpträningen och simningen igen och det känns otroligt bra. Sedan jag nitiskt börjat logga min löpning när jag skaffade mina digitala skor har det bara gått framåt. Jag har förbättrat min kilometertid streckorna 3–5KM med mer än en minut och har ökat min snitthastighet från 8KM per timme till hela 13KM per timme och sedan 23:e februari när jag började logga löpningen har jag sprungit 43,75KM och om allt går vägen har jag sprungit ytterligare 50KM före den 18:e april. fortfarande vandrar vikten lite upp och ned och jag har inte riktigt lyckats skärpa mig när det gäller det onödiga ätandet vilket skulle göra resultatet ännu bättre.
Mitt stora mål är 1 mil under 50 minuter före midsommar, vi får se hur det går =)
Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!
[tags]Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone[/tags]
Nu sitter jag på ännu ett av alla dessa tåg! Denna gång på väg hem från tjänsteresa till Västerås. FFS – Föreningen För Synrehabilitering har haft årsmöte och då är det brukligt att sponsorer stället ut och visar våra hjälpmedel.
I år ägde det rum på Quality Hotel i västerås. Ännu ett hotell i raden. Det som utmärkte just detta hotell var väl en mjukglassmaskin och en popcornmaskin som var gratis för konferensgästerna — vilket jag genast uppgraderade mig till =) Så här invigdes mjukglasssäsongen 2010 och det var gott =)!
Själva utställningen kändes ganska meningslös. 8 utställare i ett litet rum som var fullt redan innan besökarna kom in, och när dom gjorde det blev det överfullt, olidlig ljudnivå och trångt! Ett annat minus var den något snålt tilltagna utställningstiden och det kändes trist att stå där i 2 dagar för några få timmars visningstid.
Men igår var det en trevlig middag med efterföljande barhäng och man träffade både nya och gamla bekanta. Men som vanligt är det med en viss tillfredställelse jag åter sitter på tåget hemåt.
[tags]Arbete, Jobb, Jobba, Resa, Tjänsteresa, Tåg, SJ, Sj Prio, Stockholm, västerås, Quality Hotel, Mässa, Utställning, Hjälpmedel, Synskada, Synskadad, Synskadade, Blinda, Glass, Mjukglass, Popcorn[/tags]
I januari i år ställde vi oss i bostadskö efter snart fem år som husägare. Orsakerna till att vi valde att göra så är många och en del av det skrev jag om i Januari.
Då ställde vi oss i två bostadsköer, i den ena på fyror som skulle bli väl så trångt för vår familj samt en stor 6-rumslägenhet. Den ville vi såklart allra helst ha men tyvärr fanns det bara en av den typen just där vi vill bo och hyresgästen som bott där har gjort det de senaste 13 åren. Och ofta så är det ju så med den typen av lägenheter att det inte är samma omsättning på dem som på mindre lägenheter.
Idag briserade en bomb i hushållet när ett mail från en av bostadsköerna förkunnade att den så hårt önskade 6-rummaren nu blir ledig och att vi var en av dem som får erbjudande på den. Enligt tidigare besked från hyresvärden är vi inte först i kön men inte särskilt många före.
På uppmaning att ringa hyresgästen och boka visning rusade vi såklart iväg och tittade på lägenheten nu ikväll. NÄRA till mataffärer, köpcentrum och pendeltåg, centralt är bara förnamnet. Lägenheten ligger högst upp på 7:e våningen och är i etage. 2 sovrum, kök, badrum och vardagsrum på bottenvåningen samt 2 sovrum och vardagsrum och duschrum på övervåningen. Dubbla balkonger och hörnlägenhet. Den fick lite minuspoäng för de dubbla vardagsrummen som väl inte var exakt det vi önskade. Det innebär att 2 av barnen trots allt får dela rum eftersom jag vägrar sova i ett vardagsrum. Jag kan tycka att dubbla vardagsrum är lite slöseri på yta även om det kan vara bekvämt om man kan inreda dem med soffa och TV så slipper man slåss om spel och kanaler. Ett klart I-landsproblem och jag hade som sagt föredragit ett femte sovrum.
Men det var ändå med en förväntansfull känsla i magen vi lämnade och mot sin vilja och förnuft började planera hur allt skulle gå till, var man skulle placera alla barn, hur skönt det vore att kunna gå ner till mataffären när man glömt något utan att som idag behöva gå nästan 4km.
Men det är till att börja med 2 hinder att passera. De som är före oss i kön — hur många dom nu är — ska antingen tacka nej allihopa eller falla på inkomstkrav och skuldfrihet. Och när det blir vår tur ska vi helst klara inkomstkraven. Allt detta bör vi få besked om i mitten av nästa vecka och då dyker nästa berg av sysslor och frågor upp. Ett hus ska göras i ordning och säljas — hur fan man nu gör det? Man ska ha tur och få det sålt i rätt tid till rätt pris för att inte behöva ligga med dubbla boendekostnader vilket är uteslutet. Men just det känns som angenäma saker att ta tag i i jämförelse.
Allt är inte bara bra med den nya miljön. Som vi bor idag bor vi i kanten av ett stort område av skog och promenadvägar och kan egentligen gå flera mil på små grusvägar. Men för att bara kvällsrasta hunden är det väldigt nära. Lägenheten vi drömmer om ligger väldigt centralt och det kommer bli klart längre till rastningsmöjligheter av den mer korta snabba sorten. Det är mitt största dilemma. Resten är nog bara fördelar.
Vi får se hur det går, fortsättning följer…
[tags]Familj, Barn, Bostad, Boende, Bostadskö, Bostadsmarknad, Bostadsmarknaden, Hus, Villa, Radhus, Hyreshus, Hyresrätt, Lägenhet, Haninge, Handen, Blinda, Synskada, Synskadade[/tags]
Idag var det dags för det årliga besöket på Allt För Sjön 2010. I år kändes det inte så inspirerande att gå runt där. Dels hade det väl inte hänt så väldigt mycket och dels gör väl den sena vintern att det kändes långt kvar till våren. Men mest handlade det nog om att det är en promenad i drömmarnas värld bland miljonbåtarna. Man vet liksom att man aldrig kommer kunna köpa någon. Att gå runt då och då och titta och drömma lite är roligt OK men varje år kan kanske kännas lite mycket.
I år passerade vi bara favoriterna Anytec, Targa, Windy och Volvo Pentas och tittade inte ens efter Nord West Cruising Yachts på vår väg genom hallarna.
Det enda som kändes nytt i år var en husbåt från Bomarine. 36 kvadratmeter boyta och väldigt mycket IKEA-känsla med marin touch och compact living. 2 sovrum, rymlig toalett med dusch och kök och stor däcksyta med styrplats. Båten var utrustad med 2 utombordsmotorer på 30hk och gjorde mellan 5–7 knop. En klart intressant lösning.
Sedan var ombord på en av Sjöräddningssällskapets båtar som var klart imponnerande.
Här kommer lite bilder…
[tags]Båtar, Båtliv, Anytec, Nord West, Targa, Windy, Windy 22, Princess, Volvo Penta, Garmin, Husbåt, Husbåtar, SSRS, Sjöräddningssällskapet, Navigering, Navigation, Sjökort, Båttillbehör, Sommar, Skärgård, Skärgården, Hav, Havet, Mässa, Båtmässa, Båtmässan, Stockholmsmässan, Älvsjömässan[/tags]
Nu är förvisso kampen om gymmet över och även vi som jobbar på företag i huset där jag har kontoret, får numera utnyttja gymmet utan restriktioner. Det är en seger efter flera års diskussioner. Men jag har ändå känt att ett eget löpband skulle varit trevligt och att vi är flera här som skulle utnyttja det.
Jag har försökt läsa på lite och utbudet verkar vara enormt. Men till slut bestämde vi oss och valde butik och märke. Det står numera under trappan i matrummet och nästan alla har invigt bandet. Själv sprang jag mina första 3km på det idag och det kändes kanonbra!
Jag tror att det är en god investering. Själv kan jag ju inte bara ge mig ut och springa i skog och mark och kan heller inte springa på vanliga gym utan hjälp hur som helst. Att ha ett gym nära jobbet i stan hjälper inte så mycket om man sitter på helgen och känner hur det kliar i benen. Nu ska jag jobba hårt på mina två mål — att springa 30km före den 25/3 och att springa 5 lopp med en kilometertid under 5 minuter. Det är ett tag kvar tack och lov!
Sedan har jag kompletterat med en ny våg från Withings.com. Förutom att det såklart är en vanlig våg, skickar den trådlöst upp information om vikt, kön, längd etc till mitt konto där det skapas en viktkurva. Förutom att mina Nike-skor loggar min träningsdata på löpbandet, sparar jag dessutom all data om aktiviteter så som långa promenader, simning och löpning i programmet RunKeeper. RunKeeper får tillgång till min viktinformation och beräknar därigenom min kaloriförbränning vid löpning, gång och simning och så småning om även cykelturer.
All den här tekniken kan förefalla nördig och visst är den det! Jag älskar när saker pratar med varandra och kan utbyta information. Att väga mig och få upp vikten i min iPhone och se tränder är underbart. Men tekniken är dessutom nyttig för mig. Nike-skorna loggar min distans och tid, perfekt eftersom jag inte själv kan läsa av displayen på löpbandet och detsamma med vägning.
I år till skilnad från förra året, har jag seriösa mål inför sommaren 2010. Att kunna springa en mil på runt 50 minuter blir nästa mål och det ska vara klart till midsommar. Ett annat mål är att plocka bort minst 5kg, helst 8–10kg, även det före midsommar. Vi får se om det lyckas. Och tekniken får vara hur nördig den vill, bara den hjälper mig hela vägen dit =)
Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!
[tags]Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone[/tags]
Idag har jag fått hem en ny våg som jag beställde här om veckan, en digital våg från withings.com. Vågen heter Wiscale och är en digital våg som man konfigurerar för att ansluta till sitt trådlösa nätverk. Därefter skapar man ett konto på withings.com och kopplar vågen till detta. Alla vägningar skickas upp till kontot och lagras där och kan presenteras i snygga grafer och kurvor och man kan även ta del av det i sin iPhone-app!
Det var lite pyssel att få igång vågen och ansluta den och koppla den till kontot men när det väl var gjort fungerar allt bra. Vågen kan hantera flera användare och känner själv av vem som ställer sig på vågen. Man ska väga sig barfota för att vågen ska kunna mäta fettmassa etc och då känner den också av vem som står på vågen.
Nu har vi vägt in oss alla i familjen och angivit kön och längd.
Det som är riktigt smidigt med den här vågen är att den dessutom går att ansluta till mitt RunKeeper-konto. Varje gång jag väger mig uppdateras vikten på RunKeeper och beräkningen av kaloriåtgång vid olika aktiviteter blir så exakt det bara går.
Är man extra nördig kan man få vågen att varje vecka eller månad publicera vägningarna på Facebook och Twitter. Jag har aktiverat det på kul ett tag men tror inte det kommer vara igång särskilt länge :) Intresset för andra vad jag väger är nog ganska måttligt :)
[tags]träning, Träna, Fitness, Hälsa, Vikt, våg, Vägning, Withings, Wifi, Löpning, Cykling, Puls, Cykel, tandemcykel, Löpband, Pulsband, RunKeeper, Nike, NikePlus[/tags]
På resa igen, denna gång mot Leksand för ett kundbesök. Tåget avgick 07:45 i morse så man är lite sliten redan vid framkomst, men så är det när arbetsgivaren vill spara kostnader på hotell. Då blir det ut i ottan och hem om natten.
Men än så länge har allt gått bra här. Jag och min kollega är här för att installera utrustning och introducera på den hos en dövblind kund. Men snart blir det tågdunk och kaffedoft på väg hem igen.
Idag har jag skaffat programmet RunKeeper | GPS Fitness Tracking Using 3G iPhone for Running, Cycling, Hiking, Walking för iPhone 3G.
Det är ett program man installerar i sin iPhone som antingen med hjälp av GPS eller manuell inmatning av data håller reda på ens träning. Man knappar in om man ska springa, cykla eller gå, och sedan trycker man på start och börjar. När man är klar har RunKeeper med hjälp av GPSen i telefonen koll på hur långt du rört dig och i vilken hastighet och kan med hjälp av din vikt beräkna antalet förbrända kalorier.
Om du ser något intressant längs din promenad, löprunda eller cykeltur, kan du ta ett foto så sparas det och visas på kartan på rätt position som man själv eller andra sedan kan titta på. Vill man kan andra följa ens färd i realtid på kartan.
Utför man en aktivitet inomhus där GPS inte fungerar, så som löpning på löpband, simning, cykling på motionscykel eller kör ett pass i crosstrainer, matar man bara in starttid, total tid, avklarad distans och i vilket redskap så beräknas kalorier och ditt träningspass lagras bland dina övriga aktiviteter.
Har man en internetkopplad våg från WiThings så kan Runkeeper hämta aktuell viktdata från ditt viktkonto och direkt beräkna rätt kaloriförbrukning baserad på din exakta vikt.
Tillsammans med mina Nike+ skor blir detta ett mycket kompetent och smidigt redskap att hålla koll på min träning, se förbättringar.
Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!
[tags]Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone[/tags]
Nu har tekniken bokstavligen flyttat in i mina skor!
För någon vecka sedan hade vi inbrott på jobbet. En hel del värdesaker stals och några personliga tillhörigheter. Bland annat stals min kompletta träningsväska med skor, kläder och hygienartiklar. Så plötsligt kunde jag inte träna längre.
När det var dags att köpa nya löparskor blev det ett par Nike Zoom Aqualon + 3. Dels var mitt mål att ersätta mina skor från ÖB för 299kr som gav mig skoskav och ont i benen med ett par riktiga skor nu när jag bestämt mig för att komma igång med löpträningen ordentligt inför sommaren. Dels hade det såklart sina tekniska skäl =)
Ytligt sett ser skorna ut som vilka Nike löparskor som helst. Det enda som skiljer dem åt är att det finns ett litet fack under sulan i vänstra skon, ca 1x2cm stort. I detta hål lägger man en liten sensor som registrerar steg och sänder via en radiosignal iväg pulser. I iPhone finns en inställning för Nike Plus. När man aktiverar denna inställning dyker en app upp på någon av dina hemskärmar. Appen tar emot radiosignalen från sensorn i skon och omsätter den till fart och distans. När man kalibrerat sin steglängd kan den lätt räkna ut hur långt du sprungit och på vilken tid. Man kan sätta tids- distans- eller kalorimål och spara sina träningsresultat.
Och med ett armband kan man trådlöst styra iPhone att byta låt, få röstbaserad information om hur långt man sprungit, på vilken tid och hur lång tid per kilometer. Dessutom kan man starta och stoppa sitt träningspass utan att behöva ta upp telefonen.
Jag har just sprungit för första gången och det verkar fungera riktigt bra. Just nu innan jag kalibrerat min steglängd skiljer det ca 200 meter på 3km mellan löpbandets och telefonens distansangivelser. Det ska bli spännande att se om felmarginalen sjunker vart efter.
Otroligt nördigt men faktiskt väldigt nyttigt och inspirerande. Ett väldigt smart sätt att logga sina träningspass och se hur man förhoppningsvis förbättras.
Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!
[tags]Träna, Träning, Fitness, Springa, Löpning, Löpträna, Löpträning, Löpband, RunKeeper, Löparskor, Skor, Nike, NikePlus, Nike Plus, Apple, Apple iPhone, Apple iPhone 3GS, iPhone 3GS, iPhone[/tags]
Tänk så snabbt en helt vanlig fredag kan förvandlas till en väldigt ovanlig! Halvvägs till jobbet ringer telefonen flera gånger. Fastighetsskötaren i det hus vi har vårt kontor, en kollega i Göteborg och min kollega i Stockholm. Allt inom loppet av ett par minuter. Man meddelar att vi haft inbrott och att vi inte får gå in och röra något förrän polisen varit där. Väl på plats bjuds jag på kaffe av fastighetsskötaren som berättar mer i detalj vad som hänt. Några hantverkare hade tidigt på morgonen noterat att ett lås var trasigt i den korridor vi har vårt kontor. När han går in i korridoren, ser han hur någon kommer ut ur vår lokal och jakten börjar. Men tyvärr hinner hantverkaren inte ikapp gärningsmannen innan han hinner ut på gatan och flyr.
Polisen kommer till platsen inom en halvtimme och jag står och väntar medan de letar spår på dörr, golv och andra ytor i lokalen. Men man hittar ingenting.
När vi blir insläppta går det fort att notera att gärningsmannen haft gott om tid på sig. Hela lokalen är genomsökt men inget är förstört eller i ordning. Man får ett klart intryck av att man flyttat runt saker i lugn och ro för att hitta något att ta. Och vi konstaterar att alla våra bärbara demodatorer och mobiltelefoner såklart är borta. Det verkar tack och lov som om man lämnat alla hjälpmedel orörda, värda oerhörda pengar men så klart omöjliga att omsätta ute på gatan.
Det känns märkligt att sätta sig vid skrivbordet. Alla lådor är utdragna och alla skåpsdörrar är öppna. Eftersom jag själv aldrig lämnar min dator, kan jag snabbt komma igång. Men någon har rotat runt på min plats. En del saker saknas och även en del privata. Det blir en mycket häktisk dag. Vi försökte bedriva arbete som vanligt med alla inbokade kundbesök medans låssmeder och larminstallatörer sprang om varandra hela dagen.
Men det kändes ändå inte så mentalt jobbigt som alla talat om som haft inbrott hemma. visst, något har rotat runt men det var inte emot mig det var riktat. Däremot innebär det en väldans massa jobb att laga lås och dörrar, ta reda på och försöka rapportera och återställa allt som stulits. Det kommer nog ta sin tid.
[tags]Jobb, Arbete, Kontor, Inbrott, Inbrottstjuv, Inbrottstjuvar, Tjuv, Tjuvar, Larm[/tags]
Ibland känner man sig så maktlös och dålig som förälder. Tvingar man sitt barn till skolan mot sin vilja är man inte någon bra förälder, låter man barnet vara hemma bryter man mot skolplikten och då är man också dålig. Självklart beror det på varför barnet inte vill gå till skolan.
Igår efter mitt förra inlägg hände både förväntade och oförväntade saker. Skolan ringde upp och rapporterade vad man hade gjort. Det som förvånade och gjorde mig lite glad, var att man äntligen pratat med barnets föräldrar. Om mitt barn slogs skulle jag bli förbannad om skolan undanhöll den informationen.
Sedan talade man om att man pratat med barnet i fråga och sett till att de blev kompisar igen. Som min son berättade det fick man känslan av att det var han som skulle förlåta och försonas. Åter igen passerade barndomen som en film i huvudet och jag minns hur det var. Någon retar dig, hånar dig och din familj, hotar att slå dig och ”knulla din mamma” och sedan faktiskt slår dig. Därefter ska ni klappa om varandra, säga kompis och brorsan och sedan är allt glömt. Då ska man inte överdriva, ”det var väl inte så farligt”, ”man måste se framåt och gå vidare” etc etc.
Ibland har min son sagt att han vill slå tillbaka och egentligen har jag mycket svårt att säga att det är fel. Men vi vill ju inte att det ska bli mer våld och vi tycker det borde finnas bättre instrument att lösa konflikter på. Men om nu min son någon enda gång skulle slå tillbaka, vad skulle hända då? Jag vet, det hände mig. Då skulle det bli föräldrarsamtal, besök hos kurator och skulle man ge igen en gång till skulle det bli rapport till socialtjänsten för att man är stökig och har problem hemma. Åter igen Aftonbladets resonemang att våldtäkt och mobbning är de ända övergrepp där offren får skulden. Det stämmer så otäckt väl.
När något sådant här har hänt, någon har slagit en annan och vi bagatelliserar, borde vi sätta oss ner och bara flytta händelsen in i vuxenvärlden. Du står i en krogkö eller går på stan, blir påhoppad, sparkad och slagen. Då är du ett offer, ska polisanmäla gärningsmannen och gå igenom en rättslig process. Ingen ifrågasätter varför du blir rädd för att gå ensam ute, varför du får svårt att sova eller varför du får panikångest. Aldrig att någon skulle komma på idén att be dig försonas med den som misshandlat dig. Varför ska det vara så svårt att likställa en sådan händelse med det som händer våra barn i skolor?
Min fråga till skolan kvarstår som jag fortfarande inte har fått något vättigt svar på: vad ska jag säga till mitt barn som gråter och inte vågar gå dit? Och vad har dom att erbjuda så att vi slipper bryta mot skolplikten och han slipper missa studier? De viktigaste frågorna kvarstår medan skolan nu tycker att de har gjort tillräckligt och att saken därmed är utagerad.
En annan fundering som jag som förälder har när skolan tycker vi ska pusha våra barn att gå dit emot sin vilja, är vad de tror händer om jag tvingar mitt barn dit? Nu när han är relativt ung går han säkert dit och lider. Men vad händer om ett par år när allt blivit för mycket? Jag tvingar honom hemifrån och han går inte till skolan. Vi får ungdomar som skolkar och driver runt på stan som i sin tur leder till stöld, snatteri och andra följdhandlingar. Då är mitt barn som från början var ett brottsoffer istället en förövare som ska utredas och straffas. Men sambandet tycks gå skolan totalt förbi. Eller så är man så feg och konflikträdd och tänker att det då är andras problem som man inte behöver ta i?
[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet[/tags]
Jag följer verkligen inte programmet Grannfejden i TV3, men ibland landar man i soffan och råkar se ett avsnitt. Jag är förvisso inte så förvånad över det vi får se, men lite fascinerad. Jag är själv född och delvis uppvuxen i en småstad och sandlådementalitet och jantelag är inget nytt. Jag brukar tänka att all den energi människor lägger ner på att jävlas och inte kommunicera vore så mycket mer användbar om man la ner den på något viktigare. För visst måste det vara någon sorts överskottsenergi människor har som de inte vet var de ska göra av?
2006 anställdes jag på ett företag som jobbar med datortekniska hjälpmedel för framför allt synskadade. Eftersom jag själv har samma funktionshinder, kändes det extra inspirerande och roligt. Huvudkontoret finns i Göteborg och jag fick i uppgift att etablera oss i Stockholm. Den första uppgiften blev såklart lokalfrågan.
Hösten 2006 flyttade vi in i ett hus på söder som inhyser både hyresgäster, företag och föreningar. Fastigheten är en av 2 i Stockholm där förutsättningen är en synskada för att få bo. De flesta föreningar och vi som företag har också en synskadeanknytning vilket gör att vi tycker att vi sitter ganska strategiskt och bra för våra kunder.
I huset finns ett litet men fint gym till för hyresgäster. Inget överdrivet, några maskiner, skivstång och bastu. Tanken är att man ska kunna boka det som en vanlig tvättstuga och få träna i lugn och ro.. Även jag tycker som icke seende att ett vanligt gym med hög musik och många människor är besvärligt utan ledsagning och ofta får våra ledarhundar inte heller följa med vilket begränsar tillgängligheten.
Så jag började ganska tidigt verka för att även jag som företagshyresgäst skulle få tillgång till gymmet. Svaret var första året blankt nej — gymmet var bara till för hyresgäster. Mitt argument att även vi var hyresgäster och faktiskt dessutom själva var synskadade, möttes först med argumentet att då skulle de vanliga hyresgästerna bli lidande. Det föll på eget grepp eftersom vi var ett ytterst begränsat antal som skulle få tillgång till träningslokalen.
En lång diskussion påbörjades och man gjorde någon sorts utredning hur använt gymmet var vilket inte var så väldigt mycket. Tar man en grupp på 50 människor, kanske 10% är av typen som gillar och orkar ta sig för att träna. Ungefär så var det även här. Och när diskussionen om tillgång till gymmet för oss blev känd bland hyresgästerna ökade tydligen motivationen och folkhälsan i huset och de som redan tränade hyfsat regelbundet, tränade nu varje dag och några nya som tydligen hittat sin grej i livet började fylla bokningssystemet.
till slut insåg styrelsen att det var en smula överdrivet och vi fick nycklar men begränsningen att vi inte fick boka tider i förväg utan bara ta lediga tider. Det var ett system som fungerade acceptabelt när folkhälsan i huset sjunkit tillbaka till normal nivå igen. Jag tyckte ändå inte det var helt rättvist. Vi företagshyresgäster betalar ju en lite högre hyra och avgifter för sophantering samt en årsavgift för nyckeln till träningslokalen vilket de vanliga hyresgästerna inte gör. Så redan det gjorde skillnad på oss. Och att vi då inte fick boka tider gjorde det lite absurt. Men det var en försöksverksamhet och ändå en seger i rätt riktning för mig.
Två år senare skulle jag påbörja beach 2010 som vanligt efter julledigheten och noterade att bokningstavlan åter var väldigt full. Mig veterligen hade inget förändrats och tolkade det som att fler ville träna bort julens späck. Däremot var det väldigt få av de som bokade som verkligen infann sig till sin träningstid. Jag konsulterade bovärden för att försäkra mig om att samma oskrivna regler som i andra hyreshus och tvättstugor gällde även här — att man får ta en bokad tid som inte nyttjats på 30 minuter. Så jag började ta dessa tider. Det fanns ett tydligt mönster vilka som bokade men inte dök upp. Och ingen vars tider jag tog klagade. Däremot en av dessa ”goa grannar” med tiden efter mig ställde en dag till ett bråk om att man inte får ta tider, att det var hyresgästernas förmån etc.
På något vis trodde jag att striden var slut. Jag hade nöjt mig med begränsningen att inte få boka tid och lång tid har förflutit. Men detta visade att tiden inte läker alla sår. Jag satte mig och författade ett mejl till styrelsen och berättade vad som hänt och vad jag ansåg i frågan. efter denna dag fanns minsann inga tomma luckor i systemet längre. Allt var bokat 2 dagar framåt och där stod gymmet mestadels outnyttjat. Jag fascinerades över att man inte insåg att man inte bara förstörde för mig, utan även för ”vanliga” hyresgäster som inte heller kunde boka. Men precis som ett vanligt avsnitt av Grannfejden slutade även detta lyckligt och förhoppningsvis är det slutet på en jobbig historie. Styrelsen fattade denna dag beslutet att synskadade företags- och föreningshyresgäster ska ha samma möjlighet att boka som andra! Ibland går förstånd och visdom före dumhet.
Min första tanke var såklart en otrolig glädje. Sedan blev jag bekymrad å andras vägnar. Jag undrade lite lätt om det gick att göra ett överslag på hur mycket tid de lagt ner på kommunikation med varandra, all tid de lagt ner på att hålla bokningssystemet fullt dag som helg under 2 års tid. Man har kunnat se att det varierat men att man med jämna mellanrum tagit nya tag, oklart varför. En annan kanske mindre viktig sak, är alla de timmar, dagar och veckor som det fina gymmet stått outnyttjat och inte kunnat användas för att snikna, grälsjuka människor velat förhindra andra. Någon sorts omvänd jantelag som är svår att förstå. Än mer fascinerande är det att tänka sig att all denna tid har de lagt ner för att förstöra för människor i samma situation som de själva.
Men kanske är det bara en enklare form av de monster vi människor förvandlas till i krissituationer i världen där man trampar och slår för att komma före andra till mat och räddning? Men om jag själv inte behöver en viss sak, varför då förhindra andra?
Nästa steg blir att se hur styrelsens beslut tas emot av hyresgästerna. Den delen har vi inte sett än, det dröjer ytterligare några dagar. I bästa fall blir det lite liv ett tag innan det sjunker i glömska och man upptäcker att inget är sämre och annorlunda. Kanske blir det en ”del II” i berättelsen om ”Kampen om gymmet” — en betraktelse rakt ur vardagen, men som kanske har lite högre betydelse än bara ett simpelt bråk.
[tags]GYM, Träna, Tråning, Stockholm, Södermalm, Hyreshus, Hyresgäst, Hyresgäster, Synskadad, Synskadade, Blind, Blinda, SRF, Synskadades Riksförbund, Bråk, Osämja, Jantelag, TV3, Grannfejden[/tags]
Igår pratade jag med skolan i syfte att på ngåot vis förmedla allvaret i det som hände vårt barn i förrgår. Jag fick en märklig känsla av att inte få prata till punkt och sakligt berätta vad som hände. Blev hela tiden avbruten med information om vad skolan gjorde i sitt förebyggande arbete mot mobbning, hur man arbetade med respekt för andra i olika skolämnen vilket säkert är jättefint.
Men just nu när detta hänt, kanske det inte är det som gör mest nytta. Då vill man se alla dom där fina orden i handling. Men jag bedömde det som en stressad vikarie som inte varit med så länge. Men ändå, jag tycker vi fått samma reaktion tidigare, att man bagatelliserar händelserna för att man inte vill eller vågar ta konsekvenserna av att dra igång en stor apparat. Dels kanske det är jobbigt och man vet inte vad man ska göra, dels — vilket jag tror är ett större problem — att man faktiskt måste medge och visa att allt fint arbete kanske brustit och inte räckt till hela vägen. Men i allt förebyggande arbete måste man ju ändå ha en plan för vad man ska göra när något konkret verkligen händer och inte gömma sig bakom preventiva åtgärder.
Senare på kvällen fick rektor ett långt mail med allt som hänt och jag sökte henne även på mobiltelefonen för att mitt i middagen meddela att hon kanske borde läsa sin mail. Sedan på kvällen fick jag förvisso ett svar där någon sorts högre skolchef inom Haninge kommun fått en kopia. Där fick vi löfte om snabb återkoppling och handling, vi får väl se vad det är värt den här gången!
Idag på morgonen tyckte jag att vi hade bestämt träff med klassens vikarie för att prata om det som hänt. Min son ville inte gå tillbaka till skolan och det är emot mina principer att tvinga någon till en plats där sannolikheten för fysisk misshandel är påtaglig. Om inte skolan kan garantera mina barns säkerhet och trygghet, så anser jag att dom får lösa skolplikten på lämpligt sätt. INGEN ska behöva utsättas för psykisk eller fysisk misshandel.
Men jag fick honom att följa med mig och mamma till skolan där vikarien mötte som inte alls uppfattat att vi skulle ha en träff. Hon ville ha barnet med sig in i klassrummet för att ”skriva om tankar och känslor inför det som hänt som vi sedan kunde prata runt”. Åter igen infann sig känslan av bagatelliserande igen. Åter igen tillbaka till det här förebyggande arbetet som man bör ha innan något händer, trots att det redan hänt! Men värst av allt var nog ändå känslan av att mitt barn ska behöva sitta och vrida och vända sig ut och in, det barn som blivit utsatt och redan tillräckligt förnedrad och kränkt medans det barn som slagit, sparkat och hånat, har lektioner som vanligt och mig veterligen, än i skrivandets stund inte behövt ”skriva av sig” eller haft något allvarligt inledande samtal. Jag hoppas alltid att jag har fel, men tillåt mig tvivla!
Jag skämdes som förälder när jag lät det här misslyckade mötet passera och gick hem. När min son svarar ”mmm” på frågan ”är detta ok?” undrade jag på väg hem vad i hela friden han skulle sagt? Åtminstone för mig kändes ingenting OK med den lösningen.
Jag har idag varit i kontakt med Barn- och elevombudet på Skolinspektionen för att ta reda på hur man går vidare. Tyvärr måste vi invänta och se hur kommunen och skolan agerar innan man kan göra en anmälan. Det som väl är lite bra är att det mesta allvarliga som hänt, har mejlats till skolans rektor och klasslärare, så det mesta av det vi vet om finns dokumenterat.
Jag läste en text på en blogg idag, Sveket mot de mobbade barnen och jag har ofta tänkt just på varför man inte tycks ”prioritera” denna fråga. Men jag som själv en gång varit i samma sitaution och nu nästan 30 år senare har barn i samma situation lutar nog mer åt feghet, att blotta sin egen, sin skolas och sin kommuns svaghet att inte kunna komma till rätta med problemen.
Passande nog skriver Aftonbladet idag i ämnet, Sluta skylla på den mobbade som behandlar ämnet. Och där står bara det vi redan märkt och vet. Där skriver bland annat debattörerna: ”Våldtäkt och mobbning enda övergreppen där offren får skulden” vilket det egentligen inte finns så mycket att säga så mycket om. Det bevisar sig självt om och om igen.
Det måste ju finnas någon förklaring till varför kommuner döms till skadestånd efter skadestånd och varför man i stort sett alltid säger ”vi visste inget” och flyttar på det utsatta barnet och låter förövaren gå kvar, ungefär som det även verkar ske nu med min sons klasskamrat. Vad ger det för signaler?
Och gång på gång har kommunerna världens chans att visa krafttag, att man vet och kan och vill. Och gång på gång händer samma sak, man vågar eller vill inget göra, kontaktar inte ens föräldrarna till barnet som gjort såhär. Och tillåt mig bli positivt överraskad om det blir någon skillnad denna gång! Man kommer säkert även nu vänta på att vi tröttnar och för vårt barns eget bästa byter skola. Jättefint, Då är problemet löst, på bästa sätt för alla och pojkarna i klassen kan utse någon ny att plåga!
[tags]Familj, Barn, Unga, Skola, Skolor, Skolan, Barnomsorg, Utsatt, Utsatthet, Mobbning, mobbing, Kränka, Kränkningar, Misshandel, Lärare, Elever, Friends, Haninge, Haninge Kommun, Jordbro, Skolverket, Skolinspektionen, BEO, Barn- och Elevombudet, Barn-och Elevombudet, Aftonbladet[/tags]