Första lite längre cykelturen del II

När tremilsrundorna börjar kännas tråkiga är det dags att öka :) Och har också skaffat mig en till cykelpartner för att ytterligare öka möjligheterna att röra på sig och man kan säga att jag har tur. Egge som jag cyklar med bor ett stenkast från mitt jobb och är just nu föräldrarledig och min nya cykelpartner är en kollega på jobbet. Men så är det ju viktigt att det är enkelt att sätta igång för att träningen inte ska bli liggande.

Idag sa vi mest på skämt, ”vi åker till Södertälje” men så blev det. Snart låg vi och trampade ner längs gamla Södertäljevägen eller som den väl heter, Stockholmsvägen och den bjöd på väldigt varierad terräng med både uppför och en hel del nedför och de uppför som finns var inte så mördande långa utan helt lagom.

Nere i Södertälje vände vi hem igen. Snittpulsen sjönk på vägen hem så just kroppen kändes helt OK men benen var ganska trötta vid återkomsten till jobbet. Det som är lite glädjande är att det är den här typen av rundor som behövs nu för att bli riktigt slut. 2 timmar och 36 minuters cykling!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from Sodertalje, Stockholm County, Sweden.

Första lite längre cykelturen

Nu har vi kommit igång bra med träningen och har varit riktigt duktiga under en månad och det har blivit flera en-mils och två-milsrundor sedan vi körde vår första lite längre strecka i början av maj.

Idag blev det en tre mil lång rund arunt Älvsjö, Huddinge, Vårby. De kortare streckor vi kört hittills började kännas för lätta och korta ganska snabbt. Men en mil på runt 24 minuter och 2 mil på runt 55 minuter kändes som om man inte hann bli riktigt trött och återhämtade sig oförskämt fort :)

Men nu kändes det att det bet lite efter över en timmes cykling och ganska mycket backar. Och vi har ju vårt lite försiktiga mål att trampa åtminstone Halvvättern nästa år så det är dags att börja utöka rundorna lite :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Köpa nytt pulsband del II

I flera år har jag använt pulsband när jag löptränar med Nike+-utrustning. Men en sensor i skorna, en fjärrkontroll på armen, pulsband runt bröstkorgen och en mottagare på iPod Nano får jag ständigt information i öronen om distans, tid och puls samt genomsnittspuls. Det har fungerat oerhört bra och har varit väldigt exakt trots att den mäter steglängd och inte använder GPS om man löptränar inomhus. Mina länsta distanser har hittills varit 7,5KM och på den långa streckan har iPod och löpbandets distans enbart diffat med något 20-tal meter, upp till 100 meter om jag varit trött och haft ojämn steglängd.

Pulsen har varit en oerhört bra faktor där jag tycker att jag kan se att jag förbättrar mig och inte bara på tider. genomsnittspulsen sjunker, det tar längre tid att komma upp i puls och det går fortare innan pulsen sjunker igen.

Förutom Nike+ använder jag RunKeeper där jag även matar in min löpträning inomhus. RunKeeper fungerar inte inomhus med givare men väl utomhus med GPS och även med andra aktiviteter än löpning och jag använder den för både gång, cykling, crosstraining och simning.

I den nya version av Runkeeper-appen som kom nyligen finns äntligen stöd för pulsband vilket jag väntat mycket länge på! För oss med iPhone 4S så är det dock inte helt enkelt visar det sig. Det enda pulsband RunKeeper hade oficiellt stöd för fungerade inte med just 4S.

Så idag har jag varit på Runners Store och köpt ett Polar H7 Heart Rate Sensor.

Kruxet är att RunKeeper inte hittar H7-pulsbandet utan vidare. Det tog lite sökning på nätet för att finna att man tvungen att först använda en annan app för att para bandet med telefonen och sedan låta RunKeeper söka efter bandet. Då fungerar det! Tyvärr får jag göra denna process varje gång jag ska ansluta för att det ska fungera bra. Men nu när man vet hur man gör så går det ganska fort och smidigt.

Så nu kan jag fortsätta med utomhusträningen och ha lika bra koll på min kropp som tidigare!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Ny cykelsäsong

Sedan vi flyttade för 2 år sedan har tandemcykeln mest stått i källaren, med trasig växelförare och slitna bromsar och ingen har haft lust och ork att lämna in den på lagning. Det största problemet har väl egentligen varit att jag haft svårt att hitta någon cykelpartner som velat cykla längre och oftare än de korta turer här hemma som vi gjorde.

Men i vår lämnade vi in cykeln på service och fick allt fixat och den blev som ny igen. Jag och Egge började prata om halvvättern som jag tyckte vi skulle cykla i sommar, medan Egge var mer realistisk och pratade om 2013.

Idag cyklade vi hur som helst cykeln från Handen till Älvsjö för att ha den närmare både där jag jobbar och där Egge bor. Det blev den första långturen jag någonsin gjort tror jag, sedan jag cyklade på Gotland i mellanstadiet och inte ens då tror jag vi cyklade så långt i ett streck.

Med lite felkörning blev det allt som allt 2,7 mil och tog lite drygt 1 timme och 20 minuter. benen kändes som träpinnar vid framkomsten och tröttheten var enorm! Jag som ändå löptränar en del trodde detta skulle blivit en lätt match, men vid cykling används helt andra muskler visade det sig och de behöver tränas mer :)

Men i övrigt gick cykelturen bra nästan utan missöden. Vi var tvungna att stanna till på Sportson i Handen för att pumpa hjul och justera sadelhöjd och då drog jag av en bult. Men som vi befann oss på en cykelaffär var det lätt avhjälpt och färden kunde fortsätta vidare.

Det var enormt roligt att cykla lite mer långfärd. det blir så mycket mer varierande istället för att bara cykla ett varv i närmiljön och jag tycker det är lite roligare när man cyklar i trafiken, genom orter, det känns liksom mer på riktigt :)

Nu får vi se om vi lyckas hålla det här vid liv bara. Det är väl det stora kruxet :)

Följ mig på RunKeeper!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Träningen räddade mig

Jag är inte någon riktig träningsfanatiker även om det stora delar av mitt liv funnits med som en del. Som tonåring var det långdistanslöpning och simning som var favoritgrenarna och det gick ganska bra för mig inom handikappidrotten där ett tag. Men som så ofta annars kom andra intressen i vägen och jag slutade under många år med löpträningen.

Att den kom tillbaka i mitt liv igen var på ett ganska märkligt och oväntat sätt. Men jag har ändå den att tacka för mycket. Jag brukar säga att den räddade mig från okänt elände som jag inte ens vill spekulera i hur det hade kunnat utveckla sig.
Året var 2003. Jag var ganska mitt uppe i livet. VI hade fått vårt tredje barn några år tidigare, jag hade jobb, trivdes där jag bodde. Visst fanns det saker i min barndom jag fortfarande drogs med men det kändes mer som skuggor som passerade i medvetandet, särskilt dåliga dagar. Man säger ju alltid att man måste bearbeta, annars kommer det tillbaka i vuxen ålder, men när jag ändrade mitt liv drastiskt mitt i tonåren tyckte jag att allt var löst och utagerat och det var bara att gå vidare.

Det började med vanlig vantrivsel på jobbet. Jag tog ett rejält kliv upp i karriärstegen, ett lite för stort kliv som jag inte riktigt klarade av. Men jag bet ihop och försökte ändå, eftersom det ändå var för sent att backa tillbaka. Jag minns tiden från åren i grundskolan kantade av mobbing och utanförskap, hur lättnaden spred sig i bröstet som en värme på fredagseftermidagarna och hur knuten åter knöt sig när klockan slog söndag och sedan hur det utvecklades till ett fysiskt illamående vissa dagar på väg till jobbet. Men jag överlevde tack vare en välutvecklad vana att smita undan de allra jobbigaste delarna.

En fredagskväll, jag tror det var i mitten av januari 2003, kändes det extra bra att åka hem. Det hade varit en riktigt jävlig vecka med en makalöst oförstående chef som antingen vägrade förstå eller med flit jävlades med mig. På kvällen var jag av någon anledning ensam hemma, familjen var borta på något annat och jag njöt av att få vara ensam i lägenheten, något som aldrig annars händer.

Det var så skönt där i TV-soffan. Jag tog ett glas rött mot min vana och la upp fötterna och verkligen njöt av en lång helg innan det var dags igen. Lättnaden verkligen kändes i hela kroppen.

Och det var just då i den stunden allt satte igång. Och det var väl just för att det var precis då, som jag var övertygad om att jag skulle dö! Något kändes plötsligt väldigt fel i kroppen. Jag kan fortfarande idag inte säga vad det var, men när jag reste mig upp kom yrseln och jag föll tillbaka i soffan igen. Då kände jag pulsen… Jag klockade mig själv till 165 slag i vilopuls och pulsen var ojämn. När den sjönk ner mot det normala 70 slag per minut, hoppade hjärtat över slag hela tiden.

Där i soffan började en resa som varade i över två år. Det som ständigt återkom till mig var att det måste vara fel på mig eftersom det hände just då där på fredagskvällen, när jag faktiskt kände mig lugn och harmonisk och lättad. Jag kunde inte då, och kanske inte helt nu heller, förstå att det var just därför det hände just då.

Resan började med läkarbesök på vårdcentralen där man behandlade mig ganska svalt. Det var ingen, tyckte jag, som tog mig på allvar. Jag var ju övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Varför kunde ingen bara förstå och göra något? Till slut genomförde man ett EKG efter att jag bytt husläkare och där sa man att jag var frisk som en nötkärna. Det gjorde mig bara än mer frustrerad att veta att jag skulle dö odiagnostiserad. Jag är glad så här efteråt att min husläkare då valde att remittera mig till Stockholm Heartcenter istället för att fortsätta försöka övertyga mig om att jag var frisk och att det bara var ”panikångest” och kroppen som sa ifrån. Jag vägrade tro att saker som hände i mitt huvud kunde styra hur hjärtat slog.

Där på kliniken i city ombads jag att byta till träningskläder och hoppa upp på en träningscykel. Jag tyckte det hela var så löjligt och att det inte hade med saken att göra. Men jag trampade på, svättades och hade nästan kul och glömde allt elände för en stund.

Nog för att läkaren som sedan kom in för att berätta om resultatet nog var något av det mest opedagogiska och flummiga jag träffat någon gång, men när han gått sin väg hummande och jag bad sköterskan berätta vad han sa, svarade hon: ”du är frisk, inget fel på ditt EKG. Möjligen lite högt blodtryck och grymt otränad.” Sedan pratade vi en del om vardagsmotion och hon rekommenderade mig att börja träna och sa att mycket av det jag kände skulle lösa sig då. Och hade det varit fel på mig hade jag dött nu, för inte hade jag väl känt minsta besvär av hjärtat under det ganska tunga cykelpasset? Det väckte en tanke som stannade för alltid och skulle bli min största bot!

Det tog flera år av kurator- och psykologsamtal för att åtminstone börja reda i en massa trådar. Jag som tyckte livet var frid och fröjd i vuxen ålder, kunde ändå tydligen rada upp en massa svåra gamla saker. Jag insåg att jag kanske borde fått ur mig en hel del av det där klart mycket tidigare.

Panikångestattackerna varade under ett drygt år men avtog allt mer. Jag vågade bevisa för mig själv att det faktiskt inte var något riktigt fel på mig. Tvärt om fick den fysiska utmattningen efter ett träningspass kroppen att må bättre och tankarna mer strukturerade.

Sedan 2006 tränar jag regelbundet igen och det är åter långdistanslöpning och långdistanssimning som är favoriterna. Jag är ganska lat och kan göra uppehåll någon eller några veckor tills vågen och samvetet gör mig sur och då sätter jag igång igen. Jag önskar jag kunde sätta mig över förmågan att avstå träna de dagar ursäkterna varför man inte ska träna just idag ställer sig på rad. För när jag väl springer mår jag sjukt bra!

2009 investerade jag i ett löpband hem. Det är svårt att gå på gym själv som synskadad och ledsagning eller gymmande vänner som bor bra till har jag inte. Det är nog den allra bästa investeringen jag gjort på mycket länge. Snart ska jag ta steget och leta efter någon att springa med på riktigt, utomhus. Jag behöver både träna balansen det innebär att springa utan stöd av ett löpband och känslan av att springa utomhus och inte bara på ett stillastående löpband med musik i öronen och det enda vinddraget är från de öppna fönstren.

Ibland ler jag lite åt den tiden fastän det egentligen inte var det minsta roligt. Jag tänker, att jag skulle fylla 30 år nästan på dagen och begreppet ”30-årskris” gör sig påmint.Kanske är det något som vänder där och då trots att det förhoppningsvis inte är mitt i livet ännu. Samtidigt läste jag i Jan Guillous bok ”Madame Terror” att människan lustigt nog tänker mer på döden när den är långt borta. Tänker på något som är så obegripligt skrämmande och ogreppbart, så är det kanske inte så konstigt att kroppen krampar i panik? Men jag anser nu, såhär nio år senare att jag hittat det enkla och simpla svaret på frågan om meningen med mitt liv. Det enda som betyder något och går vidare är barnen. Inte mycket av det jag gör eller de prylar jag skaffar, lär sätta några djupare spår i framtiden. Lustigt nog känner jag mig helt lugn med det svaret och undrar om man inte borde skaffa fler barn? ;) I övrigt borde vitsen vara att sprida så mycket glädje till sig själv, ens nära och kära och alla andra man möter.

Jag har ett nästan oöverstigligt mål med min löpträning under 2012. I skrivandets stund har jag ungefär 480KM kvar att springa innan jag når totalt 1000KM sedan jag började löpträna och mäta min träning 2009. Nästan lika mycket på ett år som jag gjort under totalt två år, men då har jag varit ganska lat långa perioder.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Köpa nytt pulsband

Idag var jag tvungen att besöka Runners Store för att köpa ett nytt Nike+ pulsband. Mitt gamla jag haft nu i över två år har gjort sitt.

När batteriet nu tog slut efter två års träning, skulle jag byta batteri. en lucka på baksidan av pulsmätaren skulle skruvas upp med ett mynt eller liknande men luckan hade fastnat och myntet vred sönder spåret men locket satt kvar som berg.

Till slut var det bara att inse att det var förstört och jag får köpa ett nytt. Priset, 596kr var klart överkomligt men kändes fånigt enbart på grund av ett batteribyte som annars skulle ha kostat 50kr.

Nu har jag dock ett nytt och det fungerar bra. Pulsen har blivit en viktig faktor för att se om jag gör konditionsmässiga framsteg och jag kan tydligt och lätt se om jag kan prestera mer eller om jag bör ta det lugnt. Jag kan se att min snittpuls ständigt förbättras vilket åtminstone jag tolkar som att kroppen blir bättre och bättre även om tiderna kanske inte förbättras så markant på mina löprundor. Kort sagt, skulle inte klara mig utan pulsband när jag väl skaffat ett :) För mig som inte ser är inte heller pulsmätningen i löpbandets display tillgänglig. Att kontinuerligt få puls, tid och distans uppläst i öronen via min iPod Nano när jag springer är ovärderligt!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Skorna håller koll på min träning del III

I februari förra året blev jag så lycklig när jag skaffat mina NikePlus-skor som jag kopplade till min iPhone 3GS så att jag kunde se hur fort jag sprang och hur långt och sedan få det loggat och få statistik på min löpning vilket man kan läsa om här.

Enda sedan dess har jag tillryggalagt
km
löpbandet som jag skaffade i samma veva. Om man som jag inte ser displayen på löpbandet var nog detta ett av de coolaste hjälpmedel jag hittat på länge och löpbandet kändes som en bra investering eftersom det inte är så lätt att gå på gym själv när man inte ser.

Några motgångar dök upp under året. Under våren bestämde jag mig för att betatesta mjukvaran i iPhone och i den vevan slutade dels mitt ”remote watch”-armband jag använde som fjärrkontroll till musiken och röstfeedbacken man kunde få om sin löpning. Något hände i IOS som gjorde att fjärrkontrollen slutade fungera på nästan ett halvår.

Nästa motgång kom när iPhone 4 kom ut på marknaden. Vi som hade en lång träningshistorik i våra telefoner, tappade allt vid telefonbytet trots att man återskapade telefonen från en backup. Jag noterade många erfarna löpare på nätet som inte blev glada och det kan man ju förstå när all träningshistorik bara var spårlöst borta. Visst fanns den kvar på Nikes hemsida men inte lika snabbt och lätt tillgängligt som i telefonen.

Men under hösten började fjärrkontrollen Remote Watch åter fungera med iPhone. Från Apples sida sa man bara att remote Watch inte stöds av iPhone, utan bara av iPod Nano. Trots detta fanns valet för fjärrkontroll i den fasta mjukvaran för iPhone.

Under sommaren lanserade man ett pulsband från Polar som skulle fungera med Nike+-serien. Under hösten väntade jag ivrigt på att det skulle ges stöd för även det i iPhone, men det hände inte.

Däremot lanserade Apple iPod Nano 6:e generationen som var utrustad med skärmläsaren VoiceOver som gjorde det möjligt för mig att använda den. Och pulsinformationen kändes så intressant att jag övergav min iPhone som löppartner till för mån för en iPod Nano istället.

Och till denna fungerar så klart både sensorn i skorna, remote Watch armbandet och pulsbandet Polar Wearlink+ utan problem. Jag tycker inte Nike+-programmet är lika bra som det i iPhone men fördelen med pulsinformationen överväger.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Ny iPod Nano

Apple iPod Nano 6G
Apple iPod Nano 6G
Jag har skaffat mig en iPod Nano 16GB rosa, snyggt va?!

I denna sjette generations iPod Nano finns numera VoiceOver tillgängligt vilket gör att man kan styra iPoden helt som synskadad med svenskt tal och allt. Jag skaffade också ett armband för att kunna ha den som armbandsklocka. Får se om det är praktiskt.

Denna maskin skaffade jag främst för att den har fullt stöd för alla Nike+-prylar som jag använder när jag springer. Det pulsband som lanserades i somras/höstas fungerar inte med Nike+-appen i iPhone. Men med Nano går det utmärkt.

För mer info, se inläggsserien Skorna håller koll på min träning.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from .

Skorna håller koll på min träning del II

Idag har jag varit inne på Runners Store på Vasagatan i Stockholm och köpt ett Polar Wearlink+ pulsband. Det lanserades i somras för att fungera med Nike+-serien och förhoppningen var att det förutom att det skulle fungera med iPod Nano från Apple, också skulle fungera med iPhone. Men så skedde inte tyvärr. Trots att Nike+-programvaran finns i den fasta mjukvaran till iPhone så finns där ännu inget stöd för pulsband.

Men jag skaffade det ändå eftersom det fungerar ihop med mitt löpband så att pulsen visas i displayen. Löpbandets inbyggda pulsgivare i handtagen visar väldigt konstiga resultat, antagligen för att jag håller fel.

Men jag inväntar ännu en version av IOS för att se om det dyker upp och under tiden sparar jag pengar till en ny iPod Nano som lär komma med skärmläsaren VoiceOver. Annars har jag väldigt svårt att sköta den och då är det så klart ingen mening.

Pulsbandet spänner man runt brösten straxt ovanför där revbenen slutar. På baksidan av bandet finns två områden som hamnar ungefär på vardera sida av bröstkorgen som man ska fukta innan användning. Antagligen så det blir elektrisk kontakt mellan hud och bandet. Mitt på bandet sätter man sedan ditt själva pulsmätaren som fästs på bandet med två tryckknappar. Den sänder på standardfrekvensen för löpband så den ska fungera med de flesta träningsredskap som kan ta emot data från trådlösa givare.

Och efter att ha provat ikväll visar den betydligt mer tillförlitligt och jämnt resultat men det är fortfarande inte tillgängligt för mig.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Träningen del II

Vi är väl många som rätt ofta skaffar nya, tekniska prylar enligt principerna att ”det går” och att ”grejerna skapar behovet”. Men ibland är det verkligen tvärt om, det finns ett stort behov som en teknisk pryl verkligen löser!

Själv harvade jag i gymmet hela våren 2009 på löpband och i cross-trainer och visst gjorde det skillnad. Min vikt sjönk genast, min råstyrka och konditionen blev bättre och för att inte tala om självkänslan! Men det fanns ett problem redan då, och det var att kunna hålla koll på mina resultat för att se om man förbättrades och gjorde framsteg, eller att ett träningspass dagarna efter öl, chips och Coca Cola faktiskt gjorde betydligt sämre prestationer!

Jag försökte logga manuellt i min kalender men det blev lite si och så med det. Det bidrog till stor del att jag tappade inspirationen under hösten och tappade i stort sett allt jag jobbat upp och sådant påverkar ju motivationen att komma igång igen. Visst försökte jag, men det gick trögt.

Men när jag köpte mina Nike+-skor, var det verkligen just en sådan pryl som vände allt totalt till det bättre! Det blev plötsligt kul, givande och inspirerande att springa igen! Att räkna sekunder och se hur det för varje gång blev bättre tider och hur det för varje gång kändes lättare och bättre i kroppen. Alla värden sparas nu i min iPhone och under ett pågående träningspass får jag löpande för varje kilometer röstbaserad information om tid och genomsnittlig tid per kilometer.

Och för mig är detta helt avgörande, jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag inte skulle vara lika duktig om denna inspirationskälla inte fanns!

Nu har jag loggat 10 mils löpning sedan februari i år! På skärmdumparna ovan kan man se hur ett pågående träningspass ser ut och lite urval från mina resultat.

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Träningen

Efter en alldeles för slö höst så har jag äntligen kommit igång igen med både löpträningen och simningen igen och det känns otroligt bra. Sedan jag nitiskt börjat logga min löpning när jag skaffade mina digitala skor har det bara gått framåt. Jag har förbättrat min kilometertid streckorna 3–5KM med mer än en minut och har ökat min snitthastighet från 8KM per timme till hela 13KM per timme och sedan 23:e februari när jag började logga löpningen har jag sprungit 43,75KM och om allt går vägen har jag sprungit ytterligare 50KM före den 18:e april. fortfarande vandrar vikten lite upp och ned och jag har inte riktigt lyckats skärpa mig när det gäller det onödiga ätandet vilket skulle göra resultatet ännu bättre.

Mitt stora mål är 1 mil under 50 minuter före midsommar, vi får se hur det går =)

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Skaffat löpband

Nu är förvisso kampen om gymmet över och även vi som jobbar på företag i huset där jag har kontoret, får numera utnyttja gymmet utan restriktioner. Det är en seger efter flera års diskussioner. Men jag har ändå känt att ett eget löpband skulle varit trevligt och att vi är flera här som skulle utnyttja det.

Jag har försökt läsa på lite och utbudet verkar vara enormt. Men till slut bestämde vi oss och valde butik och märke. Det står numera under trappan i matrummet och nästan alla har invigt bandet. Själv sprang jag mina första 3km på det idag och det kändes kanonbra!

Jag tror att det är en god investering. Själv kan jag ju inte bara ge mig ut och springa i skog och mark och kan heller inte springa på vanliga gym utan hjälp hur som helst. Att ha ett gym nära jobbet i stan hjälper inte så mycket om man sitter på helgen och känner hur det kliar i benen. Nu ska jag jobba hårt på mina två mål — att springa 30km före den 25/3 och att springa 5 lopp med en kilometertid under 5 minuter. Det är ett tag kvar tack och lov!

Sedan har jag kompletterat med en ny våg från Withings.com. Förutom att det såklart är en vanlig våg, skickar den trådlöst upp information om vikt, kön, längd etc till mitt konto där det skapas en viktkurva. Förutom att mina Nike-skor loggar min träningsdata på löpbandet, sparar jag dessutom all data om aktiviteter så som långa promenader, simning och löpning i programmet RunKeeper. RunKeeper får tillgång till min viktinformation och beräknar därigenom min kaloriförbränning vid löpning, gång och simning och så småning om även cykelturer.

All den här tekniken kan förefalla nördig och visst är den det! Jag älskar när saker pratar med varandra och kan utbyta information. Att väga mig och få upp vikten i min iPhone och se tränder är underbart. Men tekniken är dessutom nyttig för mig. Nike-skorna loggar min distans och tid, perfekt eftersom jag inte själv kan läsa av displayen på löpbandet och detsamma med vägning.

I år till skilnad från förra året, har jag seriösa mål inför sommaren 2010. Att kunna springa en mil på runt 50 minuter blir nästa mål och det ska vara klart till midsommar. Ett annat mål är att plocka bort minst 5kg, helst 8–10kg, även det före midsommar. Vi får se om det lyckas. Och tekniken får vara hur nördig den vill, bara den hjälper mig hela vägen dit =)

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Ny våg: Wiscale från withings.com

Idag har jag fått hem en ny våg som jag beställde här om veckan, en digital våg från withings.com. Vågen heter Wiscale och är en digital våg som man konfigurerar för att ansluta till sitt trådlösa nätverk. Därefter skapar man ett konto på withings.com och kopplar vågen till detta. Alla vägningar skickas upp till kontot och lagras där och kan presenteras i snygga grafer och kurvor och man kan även ta del av det i sin iPhone-app!

Det var lite pyssel att få igång vågen och ansluta den och koppla den till kontot men när det väl var gjort fungerar allt bra. Vågen kan hantera flera användare och känner själv av vem som ställer sig på vågen. Man ska väga sig barfota för att vågen ska kunna mäta fettmassa etc och då känner den också av vem som står på vågen.

Nu har vi vägt in oss alla i familjen och angivit kön och längd.

Det som är riktigt smidigt med den här vågen är att den dessutom går att ansluta till mitt RunKeeper-konto. Varje gång jag väger mig uppdateras vikten på RunKeeper och beräkningen av kaloriåtgång vid olika aktiviteter blir så exakt det bara går.

Är man extra nördig kan man få vågen att varje vecka eller månad publicera vägningarna på Facebook och Twitter. Jag har aktiverat det på kul ett tag men tror inte det kommer vara igång särskilt länge :) Intresset för andra vad jag väger är nog ganska måttligt :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

RunKeeper

Idag har jag skaffat programmet RunKeeper | GPS Fitness Tracking Using 3G iPhone for Running, Cycling, Hiking, Walking för iPhone 3G.

Det är ett program man installerar i sin iPhone som antingen med hjälp av GPS eller manuell inmatning av data håller reda på ens träning. Man knappar in om man ska springa, cykla eller gå, och sedan trycker man på start och börjar. När man är klar har RunKeeper med hjälp av GPSen i telefonen koll på hur långt du rört dig och i vilken hastighet och kan med hjälp av din vikt beräkna antalet förbrända kalorier.

Om du ser något intressant längs din promenad, löprunda eller cykeltur, kan du ta ett foto så sparas det och visas på kartan på rätt position som man själv eller andra sedan kan titta på. Vill man kan andra följa ens färd i realtid på kartan.

Utför man en aktivitet inomhus där GPS inte fungerar, så som löpning på löpband, simning, cykling på motionscykel eller kör ett pass i crosstrainer, matar man bara in starttid, total tid, avklarad distans och i vilket redskap så beräknas kalorier och ditt träningspass lagras bland dina övriga aktiviteter.

Har man en internetkopplad våg från WiThings så kan Runkeeper hämta aktuell viktdata från ditt viktkonto och direkt beräkna rätt kaloriförbrukning baserad på din exakta vikt.

Tillsammans med mina Nike+ skor blir detta ett mycket kompetent och smidigt redskap att hålla koll på min träning, se förbättringar.

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Skorna håller koll på min träning

Nu har tekniken bokstavligen flyttat in i mina skor!

För någon vecka sedan hade vi inbrott på jobbet. En hel del värdesaker stals och några personliga tillhörigheter. Bland annat stals min kompletta träningsväska med skor, kläder och hygienartiklar. Så plötsligt kunde jag inte träna längre.

När det var dags att köpa nya löparskor blev det ett par Nike Zoom Aqualon + 3. Dels var mitt mål att ersätta mina skor från ÖB för 299kr som gav mig skoskav och ont i benen med ett par riktiga skor nu när jag bestämt mig för att komma igång med löpträningen ordentligt inför sommaren. Dels hade det såklart sina tekniska skäl =)

Ytligt sett ser skorna ut som vilka Nike löparskor som helst. Det enda som skiljer dem åt är att det finns ett litet fack under sulan i vänstra skon, ca 1x2cm stort. I detta hål lägger man en liten sensor som registrerar steg och sänder via en radiosignal iväg pulser. I iPhone finns en inställning för Nike Plus. När man aktiverar denna inställning dyker en app upp på någon av dina hemskärmar. Appen tar emot radiosignalen från sensorn i skon och omsätter den till fart och distans. När man kalibrerat sin steglängd kan den lätt räkna ut hur långt du sprungit och på vilken tid. Man kan sätta tids- distans- eller kalorimål och spara sina träningsresultat.

Och med ett armband kan man trådlöst styra iPhone att byta låt, få röstbaserad information om hur långt man sprungit, på vilken tid och hur lång tid per kilometer. Dessutom kan man starta och stoppa sitt träningspass utan att behöva ta upp telefonen.

Jag har just sprungit för första gången och det verkar fungera riktigt bra. Just nu innan jag kalibrerat min steglängd skiljer det ca 200 meter på 3km mellan löpbandets och telefonens distansangivelser. Det ska bli spännande att se om felmarginalen sjunker vart efter.

Otroligt nördigt men faktiskt väldigt nyttigt och inspirerande. Ett väldigt smart sätt att logga sina träningspass och se hur man förhoppningsvis förbättras.

Följ mina strävanden på My.Nike.com/joakimnomell och Runkeeper.com/user/joakimnomell!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kampen om gymmet

Jag följer verkligen inte programmet Grannfejden i TV3, men ibland landar man i soffan och råkar se ett avsnitt. Jag är förvisso inte så förvånad över det vi får se, men lite fascinerad. Jag är själv född och delvis uppvuxen i en småstad och sandlådementalitet och jantelag är inget nytt. Jag brukar tänka att all den energi människor lägger ner på att jävlas och inte kommunicera vore så mycket mer användbar om man la ner den på något viktigare. För visst måste det vara någon sorts överskottsenergi människor har som de inte vet var de ska göra av?

2006 anställdes jag på ett företag som jobbar med datortekniska hjälpmedel för framför allt synskadade. Eftersom jag själv har samma funktionshinder, kändes det extra inspirerande och roligt. Huvudkontoret finns i Göteborg och jag fick i uppgift att etablera oss i Stockholm. Den första uppgiften blev såklart lokalfrågan.

Hösten 2006 flyttade vi in i ett hus på söder som inhyser både hyresgäster, företag och föreningar. Fastigheten är en av 2 i Stockholm där förutsättningen är en synskada för att få bo. De flesta föreningar och vi som företag har också en synskadeanknytning vilket gör att vi tycker att vi sitter ganska strategiskt och bra för våra kunder.

I huset finns ett litet men fint gym till för hyresgäster. Inget överdrivet, några maskiner, skivstång och bastu. Tanken är att man ska kunna boka det som en vanlig tvättstuga och få träna i lugn och ro.. Även jag tycker som icke seende att ett vanligt gym med hög musik och många människor är besvärligt utan ledsagning och ofta får våra ledarhundar inte heller följa med vilket begränsar tillgängligheten.

Så jag började ganska tidigt verka för att även jag som företagshyresgäst skulle få tillgång till gymmet. Svaret var första året blankt nej — gymmet var bara till för hyresgäster. Mitt argument att även vi var hyresgäster och faktiskt dessutom själva var synskadade, möttes först med argumentet att då skulle de vanliga hyresgästerna bli lidande. Det föll på eget grepp eftersom vi var ett ytterst begränsat antal som skulle få tillgång till träningslokalen.

En lång diskussion påbörjades och man gjorde någon sorts utredning hur använt gymmet var vilket inte var så väldigt mycket. Tar man en grupp på 50 människor, kanske 10% är av typen som gillar och orkar ta sig för att träna. Ungefär så var det även här. Och när diskussionen om tillgång till gymmet för oss blev känd bland hyresgästerna ökade tydligen motivationen och folkhälsan i huset och de som redan tränade hyfsat regelbundet, tränade nu varje dag och några nya som tydligen hittat sin grej i livet började fylla bokningssystemet.

till slut insåg styrelsen att det var en smula överdrivet och vi fick nycklar men begränsningen att vi inte fick boka tider i förväg utan bara ta lediga tider. Det var ett system som fungerade acceptabelt när folkhälsan i huset sjunkit tillbaka till normal nivå igen. Jag tyckte ändå inte det var helt rättvist. Vi företagshyresgäster betalar ju en lite högre hyra och avgifter för sophantering samt en årsavgift för nyckeln till träningslokalen vilket de vanliga hyresgästerna inte gör. Så redan det gjorde skillnad på oss. Och att vi då inte fick boka tider gjorde det lite absurt. Men det var en försöksverksamhet och ändå en seger i rätt riktning för mig.

Två år senare skulle jag påbörja beach 2010 som vanligt efter julledigheten och noterade att bokningstavlan åter var väldigt full. Mig veterligen hade inget förändrats och tolkade det som att fler ville träna bort julens späck. Däremot var det väldigt få av de som bokade som verkligen infann sig till sin träningstid. Jag konsulterade bovärden för att försäkra mig om att samma oskrivna regler som i andra hyreshus och tvättstugor gällde även här — att man får ta en bokad tid som inte nyttjats på 30 minuter. Så jag började ta dessa tider. Det fanns ett tydligt mönster vilka som bokade men inte dök upp. Och ingen vars tider jag tog klagade. Däremot en av dessa ”goa grannar” med tiden efter mig ställde en dag till ett bråk om att man inte får ta tider, att det var hyresgästernas förmån etc.

På något vis trodde jag att striden var slut. Jag hade nöjt mig med begränsningen att inte få boka tid och lång tid har förflutit. Men detta visade att tiden inte läker alla sår. Jag satte mig och författade ett mejl till styrelsen och berättade vad som hänt och vad jag ansåg i frågan. efter denna dag fanns minsann inga tomma luckor i systemet längre. Allt var bokat 2 dagar framåt och där stod gymmet mestadels outnyttjat. Jag fascinerades över att man inte insåg att man inte bara förstörde för mig, utan även för ”vanliga” hyresgäster som inte heller kunde boka. Men precis som ett vanligt avsnitt av Grannfejden slutade även detta lyckligt och förhoppningsvis är det slutet på en jobbig historie. Styrelsen fattade denna dag beslutet att synskadade företags- och föreningshyresgäster ska ha samma möjlighet att boka som andra! Ibland går förstånd och visdom före dumhet.

Min första tanke var såklart en otrolig glädje. Sedan blev jag bekymrad å andras vägnar. Jag undrade lite lätt om det gick att göra ett överslag på hur mycket tid de lagt ner på kommunikation med varandra, all tid de lagt ner på att hålla bokningssystemet fullt dag som helg under 2 års tid. Man har kunnat se att det varierat men att man med jämna mellanrum tagit nya tag, oklart varför. En annan kanske mindre viktig sak, är alla de timmar, dagar och veckor som det fina gymmet stått outnyttjat och inte kunnat användas för att snikna, grälsjuka människor velat förhindra andra. Någon sorts omvänd jantelag som är svår att förstå. Än mer fascinerande är det att tänka sig att all denna tid har de lagt ner för att förstöra för människor i samma situation som de själva.

Men kanske är det bara en enklare form av de monster vi människor förvandlas till i krissituationer i världen där man trampar och slår för att komma före andra till mat och räddning? Men om jag själv inte behöver en viss sak, varför då förhindra andra?

Nästa steg blir att se hur styrelsens beslut tas emot av hyresgästerna. Den delen har vi inte sett än, det dröjer ytterligare några dagar. I bästa fall blir det lite liv ett tag innan det sjunker i glömska och man upptäcker att inget är sämre och annorlunda. Kanske blir det en ”del II” i berättelsen om ”Kampen om gymmet” — en betraktelse rakt ur vardagen, men som kanske har lite högre betydelse än bara ett simpelt bråk.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Talande våg med vikt:iga fel del II

caretec-talande-vagSom ett led i att bli en sundare och friskare, och framför allt gladare människa har jag börjat träna igen. Jag var så duktig förstahalvan av 2000 men sedan blev det märkbart sämre.

Som ett led i detta köpte jag idag en talande våg hos ett av hjälpmedelsföretagen (dock äej där jag förnärvarande jobbar =)). Första gången jag stiftade bekantskap med vågen — för det ser ni på rubriken att jag gjort — var 2001 när jag skrev i bloggen Talande våg med vikt:iga fel. Då köpte jag den av samma företag och den var även då rätt dyr. Idag kostar den 1800 inklussive moms.

Jag tror den här modellen är lite mer slimmad och kommer från tillverkaren Caretec somtillverkar lite billigare hjälpmedel, så som blodsockermätare, blodtrycksmätare, färgindikatorer och liknande. Hjälpmedlen ska vara lite billigare för att människor i länder som inte har samma sociala nät som vi ska ha råd att köpa.

Jag har egentligen bara hunnit packa upp vågen och provat den före och efter mitt träningspass och nog uppvisar den samma ojämna mätvärden. Först vägde jag 77,8kg med kläder på. Träningsklädd vägde jag allt från 72,0 till 73,7kg, en ganska stor skillnad således.

Och man blir lite förundrad. Att tillverka en våg som mäter exakt vikt kan inte tillhöra raketforskning direkt och en vanlig dito på en vanlig butik kostar max ett par hundralappar. Att sedan få resultatet från en LCD-display att prata med en samplad rast på dåligt dold skånska borde inte heller vara så dyrt? Det har ändå gått 8 år sedan förra gången och något borde väl hänt under den tiden?

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Ett första tappert försök

Jag tror att det blir som en ond cirkel. Man slutar av någon anledning att träna. I mitt fall på grund av att Eriksdalsbadet inte vill ta emot folk med ledarhundar och ett stort mått av lathet/trötthet att inte orka stå där klockan 6 på morgonen. Och alternativet att trängas med skolbarn eller andra är inget alternativ för mig. Förr tränade jag, Egge och joche alltid på UUNEt-tiden och jag minns hur skönt det var. Tungt i början men hur man efter en 5–6 gånger faktiskt fysiskt kände skillnad, både i träningen och i vardagen.

Sedan fick Eriksdalsbadet flippen och då skulle man behöva gå upp till jobbet, lämna hunden, gå ner till badet och simma, en omväg på 30–40 minuter. Och då blev det inte av.

Åtminstone för mig har det sen blivit att man sitter ner, tänker att man borde men orkar inte och sedan blirledsen och ännu tröttare av att konditionen försämras och magen sakta växer.

Sen fortsätter deta i det mönstret, för hur dum i huvudet får man vara, när man får tillgång till en jättefin träningslokal med löpband, skivstång,hantlar, en multimaskin för armar och ben, trappmaskin och motionscykel och diverse redskap för rygg och mage. Jättefint omklädningsrum, duschar och bastu och en liten relaxhörna. Helt suveränt. Och, jag har haft tillgång och nyckel i snart ett årutan att komma mig för.. Vad annat kan man förklara det med annat än att man är svag och dålig karaktär som hellre väljer att sitta still och ågga sig i att det bara blir värre..

Här om natten bestämde jag mig, att det måste få en ändring både på det och en delannat. Jag är övertygad om att min orkeslöshet och oinspiration och ledsenkänsla i magen beror på bland annat det, att jag inte ens förmår att ta hand om mig själv längre. Och jag vet, att mår kroppen bra, mår man bra med sig själv, trivs med sig själv så blir också omvärldens ojämnheter betydligt lättare att leva med. Så var det åtminstone förr.

Och idag tog jag det första steget mot att bli en bättre människa, med mig själv som enda motståndare. Jag vet att sådana banala saker som att jag trivs med mitt långa hår men vantrivs med min allt mer mjuka mage och säckiga armar och mjölksyra i benen som tilltar redan efter första backen på cykel hemma. Det är bara jag som kan ändra på det.

Och det var skööönt!! Att först springa på löpbandet, därefter ett 5 x 15 set med skivstången på ganska låg vikt där det började bita lite i 3:e settet. Sedan multimaskinen för armar och lårens framsida. Där kändes det muskelsmärta nästan genast så där får man ta det längre pass med lägre vikter i fortsättningen.

Trappmaskinen var en mördare för då hade jag redan sprungit en god stund men den gillade jag, för där kände man att det bet och när det är jobbigt, gör det nytta.

Nu är målet tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag även om det spårade ur lite denna veckan så det blir torsdag och fredag och jag hoppas jag vaknar på lördag med träningsvärk.

Nästa steg är situps varje morgon när man kliver ur sängen. min fru körde med det ett tag och sa att det gjorde nytta ganska fort.

Och slutligen, förutom att inte lägga av träningen på jobbet, cykla så fort isen smälter och allra helst försöka få med mig Mia och springa. Först korta varvet genom skogen och bilvägen hem. Och sen långa varvet genom skogen förbi OKQ8 och bilvägen hem.Det är mitt mål och inte att falla pladask efter halva sträckan. Jag vet ju att de första gångerna är rätt OK men att det sen blir en uppförsbacke en tid och att det är då det gäller att inte lägga av. Till detta hör såklart bättre ätande, inte dubbla portioner och onödigt ätande som jag är allt för bra på.

Nu har jag avslöjat min fysiska plan för er och det blir inte lika lätt att bortförklara i sommar. Då vill jag kunna precis som ni tjejer, klä av mig och känna mig till freds med det.

Skål, och framför allt, amen :)1

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Talande våg med vikt:iga fel

talande-badrumsvagFör några veckor sedan köpte jag en talande personvåg att ha i badrummet. Det är ju en rätt bra grej att kunna väga sig. Vi äger faktiskt inte ens en vanlig våg här hemma.

Men det har bara varit problem med vågen och jag har debatterat om det i synskadeforumen. Problemet är att den kostar ganska mycket, 17–1800kr. Det är förvisso inom ramen för vad ett hemhjälpmedel kan kosta om man ska bekosta det själv eftersom det inte är ett godkänt hjälpmedel. Tycker jag väl egentligen inte det ska behöva vara. Och om den fungerar som den ska vilket den inte alls gjort. Den mäter olika vikt varje gång man ställer sig på vågen och det kan variera +/-5kg. Detta har jag tyckt till om en hel del.

Det fick till följd att en journalist för en taltidning var här idag och gjorde ett repotage om den dyra och inexakta vågen. Jag ska naturligtvis inte behålla den.

Andra bloggar om: ,

Posted from .