Joakim – Sida 84 – Nomell.Se

Ny mobil till sonen

Idag fick sonen en ny mobil. Har är nästan lika ”duktig” som sin far på att avverka telefoner. Han har tappat bort 2 Samsung-telefoner, slagit sönder en och nu senast tvättat en Ericsson-telefon han fick efter sommaren.

Nu tog det lite tid för oss att skrapa ihop till en ny telefon och han fick en Ericsson W890I. Mycket tjusig och slimmad modell och bra knappar.

Han verkade i alla fall bli väldigt glad :-). Och framför allt är vi glada som slipper jaga honom hos kompisar man inte har nummer till.

Sony Ericsson tycker jag ofta lyckas väldigt bra med både design och knappar och dom känns ofta mer rejäla och robusta. De Nokia-telefoner som passerat genom min vardag har ofta känts mer plastiga, skal och material runt knappsatser går ofta sönder och tål inte ens det mest lindriga våld.

Så nu har vi åtminstone gjort Jespers helg :-)

[tags]Sony Ericsson, SonyEricsson, W890I, Walkman, Mobiltelefoner, Mobiltelefoni[/tags]

Kaffe är viktigt!

När vi flyttade in på nya kontoret nyåret 2007 så var prioritet 1 att skaffa en vättig kaffebryggare. Det blev en andrahandslösning eftersom bryggaren vi absolut ville ha var slut i alla butiker jag hade tillgång till. Så det blev ”lillebror” till den bryggaren. Förvisso en OBH Nordica, men inte kungen av alla bryggare , King of Coffee!

Men idag behövde vi ändå ut och shoppa så då tog vi oss i kragen och fixade en. Den gamla har definitivt bryggt ett antal kannor under dess levnadstid och nu smakar det verkligen mer rävgift än vad man stå ut med. Den gamla bryggaren har nu vandrat ut genom dörren, tvärs över korridoren och ut i gorvsoprummet och fått ge plats för en ny och nu blev det genast en helt annan smak på grejerna även om ny kaffebryggare smakar lite skit i början. måste köras in tror jag men det ordnar vi kvickt på det här stället.

[tags]Arbete, Kaffe, Kaffebryggare, OBH Nordica[/tags]

Asus Eee box

Prylar är kul i allmänhet men det är extra roligt när man ser tekniken ta krumsprång frammåt och man direkt utan att leta behov och funktioner kan se klara vinster. Idag fick jag just mina två Asus Eee box stationära mini-datorer! Jag har tidigare skrivit om Asus Eee PC som är en liten bärbar dator på 950 gram och 8,9″ skärm och närmare 5 timmars batteritid.

Nu har Asus släppt en stationär mini-PC, Asus Eee box.

När man packar upp den får man en känsla av att detta inte är möjligt! En mycket kompakt väldesignad låda som med måtten 223x178x26mm gör ett minimalt intryck.

Asus Eee box är utrustad med en Intel Atom CPU på 1,66GHZ och Intel chipset. RAM-minnet är kanske lite klent på endast 1GB, men datorn är bestyckad med 2 minnesplatser och 2x512MB RAM så det bör gå att stoppa i lite mer. Hårddisken är på 80GB som räcker mer än väl till musik och lite film och det vanliga i en arbetsstation och det går såklart att komplettera med extern hårddisk ansluten via USB.

Baksidan är utrustad med antenn för trådlöst nätverk, DVI-I utgång, 2 USB-portar samt ljudutgång. Under en snygg lucka på fronten döljer sig 2 USB-portar smidigt placerade för inkoppling av tillfälliga saker samt hörlursuttag och mikrofoningång.

Eee box är bestyckad med två operativsystem. Dels Splashtop linux som innehåller det nödvändiga för att surfa och läsa mail. Dessutom innehåller burken Windows XP home. Fördelen med det här upplägget är att du kan använda det mer snabbstartade Linux-operativet för enklare arbeten och för att snabbt söka på internet och XP för mer traditionellt arbete. Splashtop startar på ca 10 sekunder medans XP tar upp mot en minut på sig. Tack vare det relativt begränsade RAM-minnet tror jag burken kommer bli segare vart efter man installerar mera program i XP. Men tanken är mycket god.

Datorn levereras med två olika monteringsmöjligheter. Dels en liten fot för att monteras stående, lätt tillbakalutad vilket ger ett lite coolt modernt intryck. Den kan även monteras på den medföljande plattan på bildskärmens baksida. Då blir den helt osynlig men också antagligen svårare att komma åt.

Det mest fantastiska av allt i det här är ändå priset! För en suveränt liten och smidig och förvånansvärt kraftfull dator, betalar man i det här fallet ca 2700kr inklussive moms. Då får du även med ett tangentbord och mus. Kan det bli mycket bättre? Datorn fyller de flesta behov man har i hemmet och kräver av en persondator både för barn och vuxna. Tänker man sig spela avancerade tunga spel, ljud-, bild- eller videoredigering är det däremot fel typ av dator.

[tags]Asus, Asus Eee box, Eee box, Eeebox, Datorer, MiniPC, Mini-PC, Minidatorer, Splashtop, Windows XP, XP[/tags]

Barn som far illa

Hej kära läsare — vilka ni nu är. Det händer mycket just nu som väcker en massa gamla barndomsminnen. Dom är inte så obehagliga längre, inte smärtsamma, får inte min gamla att vakna. Dom bara finns där. Man kan väl säga att vi är kompisar, eller som ett gammalt nött par, lärt oss leva med varandra. Det händer en massa i barnens skolsituation som jag bloggat lite om, man läser att storyn om Mia Eriksson som jag också bloggat om [i inlägget Kommande boken ”Mia – Sanningen om Gömda”) är på väg att spräckas som påhitt eller i vart fall överdrifter av en journalist som grävt fram en massa sanningar. Dessa böcker av Mia Eriksson och Liza Marklund har jag nog en egen rellation till. Inte för att vi upplevde ens i närheten av hennes helvete som hon beskriver när vi var små. Men ändå finns svaga likheter.

Dessutom händer saker i min perifera bekantskapskrets som når mig och som gör att känslan av total maktlös Svensson blir ännu tydligare.

När vi var små rådde en del missförhållanden kan man väl säga. Det kan man läsa mer om under Om mig på mina undersidor. Berättelsen som faktiskt är helt sann är inte färdig men jag jobbar på att minnas och skriva ner. Men jag var ett av tre barn som hade den stora förmånen att gå på specialskola i Stockholm och lämnade mina två syskon långa tider. Jag var nog lyckligast lottad av oss alla på mer än det sättet. Jag hade också människor både inom skola och privat som verkade för att jag skulle få komma därifrån. Men socialtjänsten som haft kontakt med min familj under alla år, såg ingen större anledning att besluta något drastiskt. Men när jag var 15 fick jag själv större makt så med hjälp från en stödfamilj rymde jag hemifrån, på sommaren 1988. När ett seglarläger på Västkusten var slut åkte jag till min stödfamilj i Stockholm istället för hem till Småland, och där blev jag kvar. Såklart följde rättegång som jag tror handlade om egenmäktigt förfarande eller
vad det kan heta när man nästan kidnappar barn, men det är skitsamma. Vi vann och jag fick ett beslut om LVU – lagen om vård av ungdom (eller om det heter ”unga”). Men för mina två andra syskon som haft det värre än jag, som aldrig haft en fristad fanns fortfarande ingen anledning för åtgärd. Jag försökte ta min syster bort därifrån, hon var stor nog att bestämma själv. Men hon sumpade chansen med svek och lögner. Min bror var fortfarande 10 år och vi försökte men fick socialtjänsten inte till något beslut.

Och nu händer det igen… I praktiken samma sak. Jag saknar alla detaljer. Men en familj, mycket trasig med 5 barn som gått igenom våld, slagsmål, fester och narkotika, kvinnomisshandel och flykt genom fönster nattetid, en mamma som försvinner på fester och liknande. Exakt hur första barnet hamnade i stödfamilj vet jag inte men hon kom liksom jag iväg i tid. Men för de andra fyra fanns ingen anledning till stöd. Nu verkar det som barn nummer 2 också har förlupit hemmet till samma stödfamilj som sin äldre syster. Jag kan bara hoppas att det är så och att hon får stanna.

Men hur kan det vara så? Hur kan man bedöma att ett barn far illa men andra barn inte gör det? Hur kan man tillåta att en mamma utsätter sina barn för den ena yxbeväpnade mannen efter den narkotikamissbrukande andra, misshandlande tredje mannen och så vidare, som det tycks i all oändlighet?

Vi hade många teorier när jag var i samma situation. Ibland visar staten sådana krafttag och man undrar varför man skjuter myggor med automatkanon ibland, men ibland — eller som det känns oftast — väljer att blunda och inte agera, eller i bästa fall stoppa in små intetgörande insatser som bara förlänger lidandet. Det måste vara för att statuera exempel och sedan när man gjort det kan man nöjt luta sig bakåt, slå sig för bröstet och stolt säga ”fan va ja e bra!”

Den 15:e oktober sände *Uppdrag granskning ett repotage om barn som bor på Meros Camping i Göteborg och att socialtjänsten tycker det är ett förkastligt boende för narkomaner och alkoholister men menar att det tydligen är helt OK för romska barn att bo i. Och när man konfronterar socialtjänsten med sådant slår dom bara ifrån sig. Se gärna programmet och hör några underbara kommentarer. Där visar Socialtjänsten tydligt att det är skillnad på olika och det som jag redan vetat, att man faktiskt saknar vättiga verktyg att göra något på riktigt. Man kan bara göra punktinsatser för att statuera exempel och visa muskler och makt, men inte så mycket mer och det är sorgligt. Det som är värst i allt detta, är att i Socialtjänstlagen är det mesta av det här ganska tydligt. Människorna som är dess utövare gör bedömningarna. Man leker ner tid och pengar på att stoppa en gtumusikant som stör människor som är fina i kanten, det har man tid och kraft till. Vad var det någon sa i telefon om gatumusikanten, en ”sannitär
olägenhet”. Och sådana människor är demokratins väktare och försvarare och utövare. Härligt!

[tags]Barn, Barnmisshandel, Kvinnor, Kvinnomisshandel, Familj, Socialtjäsnten, Socialtjänstlagen, Uppdrag Granskning, Jan Josefsson, Janne Josefsson, Meros camping [/tags]

Kommande boken ”Mia – Sanningen om Gömda”

Vi är ganska många som läst och gripits av de människoöden som beskrivits i Mia Erikssons och liza Marklunds böcker Gömda och Asyl samt Mias egen bok ”Mias hemlighet”. Vi har läst och förfasats över hur det kan gå till i det svenska samhället med förföljelse och misshandel och myndigheters passivitet. Jag läste samtliga böcker från pärm till pärm och oavsett vad som komma skall så kan det hända, det tvivlar jag inte en sekund på. Så är det ofta i vårt samhälle, någon eller några måste dö för att ett missförhållande ska upptäckas och eventuellt åtgärdas. Ibland räcker det med inte ens med att människor dör.

Men i en kommande bok av Monica Antonsson — ”Mia – Sanningen om Gömda” ska hon framföra bevis på att historien i många och ganska avgörande stycken är felaktig och ganska ordentligt förvrängd och tillspetsad. I boken framkommer bland annat att Mia inte har haft den skolkompetens eller yrkesliv som beskrivs i böckerna, att Anders inte alls är en norrlänsk trygghet utan en lite mer våldsbenägen man från Chile och att ”mannen med de svarta ögonen” inte alls är någon kvinnomisshandlare och barnmisshandlare utan en far som berövats kontakten på sin dotter. Är allt detta sant återstår att se om boken är trovärdig och verkligen framför bevis.

Och om det är så är det inte bara djupt omoraliskt att spela på våra känslor, få oss att köpa böckerna och betala hennes nya liv där hon tydligen är ekonomiskt oberoende av bokframgångarna. Det är också djupt olyckligt för alla de kvinnor som verkligen har problem. Det kommer sänka trovärdigheten för framtida historier och få oss att känna att det bara är ytterligare en lyckosökare eller i vart fall en som kraftigt överdriver sitt öde. vidare är det en ganska trist situation för oss män som gärna alla framställs som våldtäktsmän och kvinnoförtryckare. Det finns det tillräckligt av sådana män utan att behöva skapa fler. Och är det så förstår jag att Piratförlaget är djupt oroade.

Tills vidare väntar jag med att utrycka mig dömande om Mia och Liza och bara hoppas att allt detta är fel.

Se TV-inslag om boken Emma – Mias dotter i Nyhetsmorgon från augusti 2008.

[tags]Monica Antonsson, Mia Eriksson, Maria Eriksson, Liza Marklund, Kerstin Weigls, Piratförlaget, Gömda, Asyl, Mias hemlighet, Emma Mias dotter, Mias systrar, Mia sanningen om Gömda, Trossen, Paradiset, Kvinnomisshandel, Misshandel, Förföljelse, Boktips, Böcker[/tags]

Skolan har blivit en värre plats del III

Den här gången handlar det inte om våra barn, tack och lov. Men dagens artikel i Aftonbladet, Skrek sönder tioårings hörsel bara visar om, om och om igen vad som händer när det inte finns vuxna i närheten. Åter igen, vart var rastvakterna? Jag blir så trött på att skolan i bästa fall en gång per termin kanske har en tema dag om mobbing, droger och liknande och sedan tror att man gjort allt som behövs. Att motverka mobbing är liksom inget man bokar in på schemat en dag per termin eller läsår och sedan tro att man kommit långt på vägen. Mobbing uppstår hela tiden, små konflikter i grupper och motverkas bara med aktivt arbete hela tiden. Vår äldsta dotter går numera i en Pysslingen-skola och där har man något som känns klart bättre i hela sitt tänk. De vuxna äter med barnen, de vuxna har inget eget fikrum, de fikar med barnen, de vuxna cirkulerar på rasterna, pratar med eleverna, ser och hör en massa saker
som lärare inlåsta i sitt lärarrum aldrig ser. Att gå runt på rasterna, snacka och skoja med eleverna är inte bara ett sätt att se och höra och synas för att förhindra sånt här. Det är också ett sätt för vuxna att förmedla något annat och mycket större till barnen. En känsla av att barnen betyder något, att dom vuxna gillar att vara med dom förutom lektionstid. Det tror jag är enda sättet. Avskaffa lärarrummen, tvinga ut folk och gör det till något roligt och nödvändigt.

Det tråkiga är bara att saker och ting händer om och om igen men inget blir bättre. Allt är precis likadant från när vi var små, samma saker, samma gängbildningar, samma förtryck som då, som nu som förmodligen alltid. Så länge vi inte orkar ta tag i det, så länge lärare håller sina lärarrum för heliga, lugn plats att söka sig till när lektionen över och vila sig från ungjävlarna så kommer inget hända. Då kommer man aldrig se systematisk mobbing och man kommer heller aldrig se tillfälliga saker som uppstår som även de kan sluta förödande. Det är en bra bit på vägen att lära barnen stå upp för det som är rätt, våga säga ifrån. Kanske hade det räckt i de flesta fall med att någon skrek på hjälp så hade allt avbrutits. Men det är en alldeles för osäker livlina. Det är ändå barn vihar att göra med. Om merparten av oss vuxna inte vågar göra samma sak, är det lite svårt att kräva av våra små att göra det.

Vi kommer alltid ha med människor att göra. Jag menar, det är alltid människor som ska göra bedömningar hur allvarligt något är, var man behöver vara på rasterna, hur länge, vilka raster etc. Det kommer alltid finnas en uppsjö av olika sådana bedömningar som ändå slutar i samma resultat — mobbingen fortsätter. Det kommer alltid finnas en obevakad plats att vara på där ingen ser. Enda lösningen i sådana här fall är att lagstifta, sätta tydliga regler för hur skolor ska lösa det här så att det inte råder något utrymme för felbedömningar, eller i vart fall drastiskt minskar risken. Bara det faktumet slog mig redan som barn att vuxna lämnar så många barn i så många olika åldrar obevakade så länge. Och jag minns också händelser där barn sprang till lärarrummet och sa ”Nisse och Kalle slåss!!” ”jaja säg åt dom att sluta *kaffesurpel*”.

Och sen det värsta av allt i den här historien som i alla andra liknande fall, tjutet i öronen och minnena ska den här pojken och andra i liknande situationer leva med, resten av sina liv.

[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn, Aftonbladet[/tags]

Bygga mediadator del II

Nu visade det sig att den lösning vi tänkt bygga och som jag skrev om i inlägget Bygga mediadator inte längre säljs. Den fanns och allt såg normalt ut när ordern lades men när första orderbekräftelsen kom stod det att varan hade utgått ur sortimentet. Och kort efter fick vi mejl från Dustin som föreslog en alternativ konfiguration. Den verkar förvisso både vara billigare och lättare att bestycka eftersom lådan är lite större och har plats för normala PCI- och PCI express-kort. Men bara barebone-lådan med moderkort, förvisso utan DVD, var nästan 4000kr billigare.

Så det det lutar åt nu är en barebone-PC som heter ”FIC SPECTRA SP-945EF HTPC BAREBONE CORE 2 DUO” och med ett Pinacle TV-kort. Sedan tillkommer såklart processor, diskar och minnen, trådlöst nätverk och operativsystem. Vi får se vad det slutar med.

Läs även:
* del 1

[tags]Datorer, MiniPC, Mini-PC, Minidatorer, HTPC, Windows Vista, Vista, MediaCenter, Media Center[/tags]

Översovning i skolan

En ganska udda grej, har jag aldrig hört talas om tidigare. I Denises Pysslingen-skola hade man mentorsdag igår. Då är tanken att man ska göra något roligt med sin mentor som är hennes klasslärare. Istället för att göra något på dagen bestämde man sig för att sova över i skolan. Så i måndags kväll tog hon sovsäck och en väska packad för veckosemester och åkte till skolan.

På kvällen hade dom teaterföreställning där eleverna skulle framföra en spökhistoria på engelska, man såg på film och åt snacks, lekte burken i mörker och några lekte pussleken :-), dansade, hade kuddkrig med mera. Verkar ha varit ett bra drag :-). Vid 3-tiden på natten fick läraren och en förälder som var med nog och körde barnen i säng och dom somnade tydligen som stockar.

Denise var bra trött när hon kom hem igår morse vid 9-tiden. Hon somnade genast någon timme men fick hålla sig vaken och passa Miranda medans jag och mia var ute och fixade drevet och fotade båten. Men när vi kom hem igen somnade hon om, sov nästan hela dagen och inatt och nu har hon varit uppe och ätit frukost och somnat igen. Ont i magen hade hon hela dagen så det tog hårt på henne. Men dom hade grymt roligt och en kul idé. Ingenting som jag hört talas om någonsin!

Tydligen var det även två andra 8:or som sov över samma kväll. Läs en ”förtvivlad” lärares kommentar :-)!

[tags]Pysslingen, Rudanskolan, Barn, Skola, Lärare, Elever, Klassfest[/tags]

Montera av drev

Så, då var det äntligen klart och det var ju inte så svårt som allt annat, lätt när man kan och har gjort det en gång.

Först hissade jag upp drevet och plockade bort sugslang för kylvatten samt avgasbälgen. Det gjorde jag förra gången när jag frysskyddade båten. Låte svårt att komma åt att lossa slangklämmorna men man fick dra några milimeter åt gången. Sedan lätta på hjälmen/skölden (kärt barn har många namn) för styrningen och fälla den bakåt. Togs bort med två insex-skruvar och en låsbult. Lite sur att rucka loss bara. När styrningen bar tillbakafälld kom man åt drivknutsbälgen mycket lätt.

Därefter lättar man på kåpan ovanpå eller framkant eller vad man ska säga för att kunna skruva bort växelarmen. Man fick lätta på 2 muttrar på baksidan som höll fast den så att den satt löst.

Sedan kom det krångligaste momentet, att få ur bultarna ur själva upphängningen. Dom sitter låsta med insexskruvar och ska sedan knackas ur sina hål. Här har man en fördel av att montera av drevet varje år vilket nog inte varit fallet med detta, för dom satt som berg. Till slut gick det bra och man ska nog vara noga med att fetta in dom och göra ordentligt rent innan man sätter dit dem nästa år. Ett litet tips innan man tar ur dom bultarna är för övrigt att palla upp drevet under för nu hängde det till slut bara i hydraulkolvarna. Dom var inga problem att få loss och drevet var löst!

Det kändes ganska skönt. Att få byta olja, byta bälgar och även zinkanoderna både på drevet och på skölden där båda helt klart hade gjort sitt. Göra ordentligt rent från beväxtning och lägga på nytt fett, nya slangklämmor etc. Då har man åtminstone kommit en bra bit på väg med att motverka tråkigheter nästa säsong.

Men drevet var tyngre än jag trodde. Och där det låg på en pall till slut så bestämde jag mig för att inte ta hem det utan lägga några kronor på förvaring på varvet. Då kan dom även få byta olja vilket är lite knepigt i drev eftersom den antingen tar väldigt lång tid på sig eller måste tryckas i underifrån.

Dock tror jag att jag måste göra om konserveringen av motorn då jag inte först tappade blocket på vatten innan jag körde i glycol. Vore trist om det inte finns tillräckligt med glycol i blocket och att det står och fryser sönder. Det och täckningen återstår innan vintern är här.

[tags]Windy 22, Båtmotor, Båtar[/tags]

Blixtvisit i Västerås

Idag bar det av till Västerås i tjänsten. Jag hann dricka förmiddagskaffe innan det var dags att kasta sig iväg till Centralen och tåget. Smidigt att ta sig till Västerås, bara 53 minuter med dubbeldäckartågen.

Skubbet i Västerås gick bra och jag kom dit vid 13 och åkte hem igen 16.30. Ska bli spännande att se om det resulterar i några affärer. Det var ändå skönt att det var så nära och att man slapp övernatta.

Jag tycker verkligen SJ Prio rockar så stenhårt! Jag skaffade SJ Prio-kortet enkomt för att få gratis kaffe åtminstone under de timmar man spenderar på tåg. Att komma upp i den poängsatsen tog ju inte så lång tid. Men nu är det verkligen en befrielse att slippa lösa ut biljetter och att hålla reda på dem. när man kan boka biljettlösa resor så är det verkligen så smidigt. Man drar djupa suckar när man åker och andra tågbolag än SJ är inblandade så att man måste lösa riktiga pappersbiljetter.

Idag var nog första gången Fassi fick klara oss själva från tåget, men det gick alldeles utmärkt. Det var full fart på henne från spär 5 bort mot Arlanda Express och till taxistoppet. Trots att jag har haft hund i 15 år är jag fortfarande impad av att dom kommer ihåg platser och kan applicera det i stressiga miljöer. Centralen är ju inte jordens mest lugna plats :-)

[tags]Stockholm, Västerås, Tjänsteresa, SJ, SJ Prio[/tags]

Taxi Kurir märker sina bilar för synskadade

Jag upptäckte idag att Taxi Kurir har börjat sätta punktmarkeringa r i sina bilar. Tydligen nytt från i somras. Precis under dörrhandtaget satt idag en liten skylt som innehöll texten ”Taxikurir 3421”. Och det slog mig idag hur begränsande det faktiskt har varit att inte veta numret på bilen man just åkt. Att ta kvitto är en variant efter en obehaglig åktur men har kommunikationen skurit sig så vill man kanske mest ut och inte tjafsa om kvitto. Framför allt har ju många kvinliga färdtjänsttagare berättar sanslösa historier om sexuella anspelningar och skamliga förslag och det är tydligen inte helt ovanligt. Jag som man har klarat mig bra från just sådant. Men desto oftare hamnat i ofrivilliga
religiösa diskussioner.

Senast det hände pratade han om gud hela vägen. Vet inte exakt vilken gud för jag satt bak och försökte stänga av mig genom hörlurar men han pratade på. Jag svarade att jag var nöjd med min tro som mest består i ingen tro. Men när vi nått vårt mål tar han orimligt lång tid på sig att dra kort och avsluta körningen och frågar upprepade gånger om vi ska be tillsammans. Jag frågade lite sarkastiskt, för vad och till vilken gud mest som en markering. Bland annat då kom jag hellre ur fort än att be om kvitto och då hade väldigt stor lust att ringa det bolag han tillhörde. Då hade en skylt varit kanon. Och just Kurir står för rätt stor andel av de historier man hör så det är väl väldigt insiktsfullt av dem att göra så :-)

[tags]Färdtjänst, Tillgänglighet, Synskadade, Punktskrift, Blindskrift, Taxi Kurir[/tags]

Lördagsarbete

Så har man stått på utställning hela lördagen. Som tur var var det bara på söder i stan, dessutom i samma hus som vi har vårt kontor. Så när vi samlades på jobbet i morse och intog en starter i form av kaffe, var det inte särskilt långt att gå eller släpa saker.

Alla tre huvudkonkurrenterna var där såklart. Lite liten bordsyta fick man i år men det gick bra och vi fick ta med allt småplock istället för de lite större skrymmande prylarna. Det var det vanliga upplägget med en kamera, OCR-maskin, GPS-utrustning och lite annat kul. Mycket folk om än lite rörigt upplägg med både utställning och information i samma lokal. Kanske inte perfekt.

Men nu är dagen slut och vi har ätit en hamburgare på chefens bekostnad när man offrar sin helg på det här viset. Ont i huvudet och tjut i öronen av allt sorl har jag och hemma väntar födelsedagskalas. Denise fyller 12 och vi ska ha mormor och morfar, Jenny, Jonas, Ulrika och Mattias med barn på besök. Jag som redan nu är helt slut och helst skulle vilja ha det tyst och lugnt. Jättetrevligt med folk i huset, det är det alldeles för sällan, men kanske inte just precis idag :-)

[tags]Arbete, Mässa, Födelsedagskalas, Barnkalas, Barn, familj[/tags]

Äntligen en seger i Idol 2008

För första gången satt jag ner och verkligen såg igenomhela programmet, utan att behöva resa mig och gå av irritation. Och för första gången genomsyrades programmet av någon sorts rättvisa. Annat som var ovanligt med programmet var juryns genomgående positiva inställning. Ingen svidande kritik alls. Kanske berodde det på Desmond Child’s närvaro?

Programmet börjar med Johan Palm & Poison och som vanligt tyckte jag inte han var bra, för ung, sjöng för falskt och för mycket fans-flyt. Men han hängde också löst i slutet även om ingen nog trodde på allvar att han skulle åka ut. På tok för mycket fans som sympatiröstar på honom för det.

Lars Eriksson sjunger Smells Like Teen Spirit och idag tyckte jag han slog reckord i att sjunga falskt och skrika och ändå få positiv kritik både från profset Desmond och övriga juryn.

Den första rysningen kom med Robin Ericsson som sjöng You Give Love A Bad Name! Och både med en bra låt, helt rätt röst och ett jädra gung så ägde han scenen. Det som förvånade denna gång var att han hängde löst tillsammans med Lars och Johan. Men det bekräftar bara teorin att det är annat än kvallitet som styr en del av omröstningsresultatet :-)

Sedan kom Robin Bengtsson med Dude Looks Like A Lady och han kan ju sjunga men kändes ganska platt. Rock kändes inte som hans väska.

Nästa riktiga rusning kom med Alice Svensson och Heavens On Fire. Vilken rockpudding, den lilla rösten med dom tunga gitarrerna var bara så suveränt och rätt rock-rasp i rösten, helt enormt!

näst sist ut var Anna bergendahl som tolkar Cher. även här kändes det ganska platt och noname och mer fel musik än dåligt.

Sist ut och om än en liten rysning var Kevin Borg och Living On A Prayer. Visst han är duktig men det som mest gjorde hans framgångar idag tyckte jag var att han valde väldigt rätt låt, en av de mest kända låtarna. Men gratispoäng är också tillåtet ibland.

Den som slutligen och glädjande åkte ut var äntligen Lars. Jag tycker han kan åka hem och skapa och se vad det ger men som Laila sa, inte ta upp platsen även om det är nog så sent nu. Att tramsa och sjunga och skrika falskt igenom serien är trist.

Och nu är det ändå bara resten kvar och det ska bli intressant att följa.

[tags]Idol 2008, Desmond Child, Johan Palm, Lars Eriksson, Robin Ericsson, Robin Bengtsson, Alice Svensson, Kevin Borg, Anna Bergendahl[/tags]

Skolan har blivit en värre plats del II

I oktober skrev jag Skolan har blivit en värre plats som handlade om mina barns situation i skolan och skolans till synes ointresserade inställning. Vi såg givetvis till att rektor och klasslärare fick veta och vi har också hela tiden har vi uppdaterat lärare om vad som hänt. Och förutom de vanliga fraserna att ”vi arbatar ständigt med mobbing och vuxen närvaro” verkar ingenting ha hänt. Idag kom min dotter hem och hade åter igen blivit slagen av en klasskamrat. Det skedde vid gungställningen, en ganska naturlig lekpalts för barnen och således en ganska naturlig plats för rastvakter. Men inga vuxna finns där. De vuxna hon söker upp är inbegripna i ett inbördes samtal och ber barnet vänta och ingen uppmärksammar hennes behov av hjälp.

Det tråkiga med allt det här, förutom att andra barn slår mina barn, är att ingenting har blivit bättre från när jag var liten. Mobbingen förekommer på samma platser,med samma metoder och av samma typ av barn. Och vuxna var lika blinda och ouppmärksamma då som nu. Ingenting har förändrats trots uppmärksamheten kring mobbing, flera fall av skadestånd (som kommuner förvisso vägrat betala ut ibland), trots kampanjer och TV.

Allt är precis som förr, de mobbade och slagna barnen känner sig skyldiga, deras föräldrar får känslan av att det är vårt fel, att vi inte peppar barnet, att man MÅSTE gå till skolan. Och precis som alltid skyddas de som mobbar. Det är vi som måste flytta på våra utsatta barn och söka bättre lösningar medans de stökiga barnen går kvar och väljer ut nya offer. Och vi föräldrar får alltid känslan av att våra barn överdriver, att tjafset som förekommer vid gungställningen bara är småsaker, och är våra barn lite udda får vi ju förstå att det triggar andra.

Och allt är som vanligt, precis som förr, byter vi skola är det likadant där. Och för en icke bilburen familj som kanske vill ha lite mer i livet än pendla till avlägsna skolor finns inte många alternativ. Och grundproblemet är ändå att vi inte ska behöva flytta våra barn för det löser kanske bara våra problem, inte andras och ingenting blir bättre. Om vi vuxna som finns där barnen är inte vågar ta konflikter, öppna ögonen och visa nolltollerans så kan vi hålla på att tjata om mobbing i evighet och allt kommer ändå bara förbli ord.

En positiv förändring har detta givit, en liten, men ett steg i rätt riktning. Vi som upplevt detta vet att omklädningsrummet före och efter gymnastiken är en väldigt tacksam plats för den här typen av aktiviteter. Ändå är det i speciella fall vuxna finns i omklädningsrummet för att övervaka. Och ofta tycker man att det räcker med att killarna har vuxet sällskap. Som om mobbing inte förekommer bland flickor!

Och hur skajag som förälder kunna tvinga mitt barn in i en miljö där jag vet att dom far illa och med goda argument säga, att här måste du vara, här är det bra, här lär du dig och blir stor? Då sviker jag ju dom lika mycket som övriga vuxna och det är åtminstone inte min målsättning.

Tyvärr jag fortsättning följer :-(

OBS: Pysslingen som det hänvisas till i ”Andra bloggar om” att inte den skola vi syftar på i det här inlägget. Hösten 2008 började vår äldsta dotter i en skola i Pysslingens regi och vi är mycket imponnerade av deras strategi mot mobbing så här långt. Skolan som avses ovan är i kommunal regi i Haninge kommun.

[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn[/tags]

Efter bio

I eftermiddag var jag och Maria på bio. Det händer inte så ofta att vi gör saker själva längre och när det väl sker är det någon stressad barnvakt som sitter hemma och räknar minutrar och man skyndar sig hem. Åtminstone känns det så. Men man får vara glad för dom små andningspauser man kan få och vi är ju tydligen många som inte har så mycket egen tid.

men det var inte det jag skulle skriva om. Kvällens biobesök oroade mig lite. Jag har inte skrivit så mycket om min panikångest som jag stiftade bekantskap med vintern 2003. Jag ska nog samla ihop mina gamla dagboksanteckningar och göra det. Jag ska bara samla lite mod och sedan hitta någon sorts struktur i det. Inte lätt att skriva och komma ihåg så lång tid tillbaka även om man har stöd av dagböcker.

Men i februari 2003 tror jag det var, var det mycket som rasade. Många gamla uppbyggda fördämningar brast, många års skickligt arbete för att hålla skenet uppe och det obehagliga tillbaka. Efter en lång tids svårigheter på jobbet kom jag hem, jag tror det var en fredagskväll till och med och la mig i soffan. Familjen var borta på något och jag hade lägenheten för mig själv för en gångs skull. Jag upplevde det som mycket lugnt och skönt, underbart att ännu en hemsk vecka var slut. Jag la mig i soffan, satte på TVn — även det ovanligt och tänkte ta en pilsner och njuta, bara vila lite först.

Det var då det hände… Jag har efterråt fått det förklarat för mig att det var just därför det hände då och inte mitt i språnget. Pulsen steg, för varje gång jag räknade hade jag högre puls. Det ättade i ansiktet och stack i huden och jag blev vimmelkantig när jag reste mig förfärad av det som hände. Jag tänkte direkt ”hjärtat”. Men, jag som aldrig känt något, jag som kunde springa långt, lyfta skrot och simma utan att känna. men nu hände det. Hysterisk ringde jag vårdcentralen.

Sedan följde en lång resa med mig själv och den pågår än idag.

Men nu var det biobesöket. Vi har kanske vart på bio 2–3 gånger sedan dess. Senast de två Arn-filmerna. Jag har haft svårt att gå på stora konserter och det har varit närheten till toaletter som har vart min fixidé. Jag blir garanterat gruvligt kissnödig bara för att jag inte vart vart toaletterna är. De gånger vi vart på biobesök har jag inte kunnat äta snacks och dricka läsk av samma anledning. Det kan man leva med. Arn-filmerna gick bra, dom fängslade tämligen omgående och det var bara reklamdelen som var lång och jobbig. Extra jobbig denna dag. Jag vet inte varför jag jagade upp mig så, började undra om sallongsdörren precis bredvid mig var låst eller om jag skulle kunna gå ut och gå på toaletten eller om jag skulle behöva gå igenom hela sallongen och ut genom någon annan dörr. När filmen väl drog igång hade jag jagat upp mig och det tog ett bra tag innan filmen fångade. Och den fångade aldrig tillräckligt för att helt bli av med känslan.

Den här gången kände jag paniken komma krypande. Jag försökte slappna av, sjunka ner i stolen och konsentrera mig men det gick inte. Hättandet i ansiktet och stickningarna i händerna. Med en kraftanstrännging lyckades jag tränga undan både det och tårarna och behovet av att gå på toaletten. Förstod inte riktigt hur jag lyckades men det kändes som när en sån där värk som kommer och går i magen när man är sjuk ger efter. Eller som jag kan tänka mig gravida känner när värkarna går över. En sorts lugn sprider sig i kroppen och en känsla av att man aldrig haft ont utan allt är bara skönt. Svårt att förklara med ord.

Filmen var som sagt ättebra men jag visste att den följde boken ganska exakt och jag räknade händelser mot slutet så helt avslappnad blev jag aldrig. Kändes trist. Men någonstans kanske jag ändå ska känna viss stolthet över mig själv!? Jag förstod att det inte är farligt, det sitter ”bara” i huvudet, det är ingen hjärtattack på gång. Jag visste väl vad jag var rädd för och att det var det som framkallade allt och det var nog den vetskapen som lyckades trycka tillbaka det. Jag har känt såhär förr på andra biobesök och en och annan konsert men det här var nog en av de värre gångerna.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattacker, Panikattack, Depression, Trötthet, Ledsen[/tags]

Låt den rätte komma in

Idag har vi sett filmen ”Låt den rätte komma in” som baserar sig på boken med samma namn av författaren John Ajvide Lindqvist. När vi fick veta att filmen skulle gå upp på bio den 24:e oktober läste vi genast ut boken. Läs mer.

Boken är en grymt sorglig berättelse om 12-åriga Oskar som är mobbad i skolan. Har han en mamma som inget märker och inga vänner och han har aldrig vågat ge igen men han fantiserar om revansch.

En ung flicka som heter Eli flyttar in i Oskars port och dom blir genast vänner. Samtidigt börjar en del grymma mord inträffa och det visar sig att Eli inte är flicka och inteheller vanlig. Hon är vampyr och egentligen pojke men blev stympad och smittad och lever nu på blod.

Eli uppmanar Oskar att ge igen, att slå tillbaka — hårt. Hon lovar honom att hjälpa honom om det blir värre.

Oskar börjar ge igen och slår tillbaka och han upptäcker snart att han inte längre behöver ”pissbollen” som han haft för att skyla att han kissar på sig.

Det faktum att Oskar börjat slå tillbaka resulterar till slut i att hans plågoandar försöker dränka honom i simhallen. Eli som bestämt sig för att ge sig av, återvänder i sista stund, tar sig in i simhallen, dödar hans plågoandar och ger sig av tillsammans med Oskar.

Filmen liksom boken är grymt sorglig och djup, känslomässig och fin i all sin grymhet. En stark vänskap mellan två ensamma och utsatta barn. Filmen var mycket välgjord och inte så frossig i äckliga detaljer. Trots det är nog 15-årsgränsen väldigt lämplig. Stort plus i kanten för ljudeffekterna av vampyr som dricker blod och liknande. Filmen följer boken väldigt bra och även om en del bitar såklart är utelämnade är det inget man stör sig på. Som en del källarscener med boffande ungdomar som skulle krävas mer bakgrund för att ha någon begriplig betydelse, eller den man som Eli flyttar in med, när han dör och blir en zombie som antagligen skulle bli för smaskigt i äckel eller direkt töntigt.

Mycket bra film med stort och djupt allvar och en tår då och då. En film som berör och väcker tankar och frågor, vad hände sen och så vidare, är en bra film. För att inte tala om barnskådespelarna som var helt enormt duktiga!

Så bortsett från att jag nu avslöjat allt, så uppmanar jag ändå, gå och se den!!

Trailer:

[tags]John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in, Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Vampyrer, Vampyrfilm, Film, Bio[/tags]

Bygga mediadator

aopen-mini-pc-mp965-dr-socket-p Har varit på gång ett bra tag men dels inte riktigt orkat ta tag i det och dels inte riktigt vetat vad jag vill ha. Men nu börjar en strategi ta form. Det finns ju ett gäng alternativ. Men vi vill ha en multimedia-dator hemma för TV, inspelning, musik, såväl Itunes som Spotify. Sedan vill man ha tillgång till lite surfmöjligheter vid TVn.

Resultatet blir nog en bygga-själv-konfiguration, något som jag försökt undvika länge eftersom jag är så grymt trött på att bygga hårdvara och alla de problem det för med sig. Bara att plocka ihop allt man behöver är ju ett visst jobb och en halv vetenskap för att man inte ska råka köpa fel CPU eller fel minnen och vara säker på att allt fungerar när det är klart. Det går ju inte direkt att lämna tillbaka.

Så det kommer bli en AOPEN MINI PC MP965-DR SOCKET-P som finns hos Dustin Home. Det är en barebone-PC utrustad med CD/DVD och moderkort i ett superslimmad skal, bara 165 x 50 x 165 mm stor — eller kanske ska man säga liten :-)?

Det man får köpa till är CPU, hårddisk, minnen samt mini PCI kort för TV och WLAN för att få trådlöst nätverk och såklart operativsystem (Vista) och trådlöst tangentbord med inbyggd mus för att få en riktigt smidig och flexibel lösning.

Med det tuffaste CPU-alterantivet, mycket disk och minnen landar ett sånt här alternativ på runt 12.000kr inklussive moms. Men då får man en inspelare för TV-program och kraftfull musikmaskin för både rippad och streamad musik och radio och alla funktioner man har i en vanlig dator. Så nu ska vi börja räkna och sen förhoppningsvis börja bygga.

Läs mer om grunden till datorn hos Dustin Home.

Tillbehör: TV-kort och WLAN-kort.

Uppdaterad: läs fortsättningen Bygga mediadator del II.

[tags]Datorer, MiniPC, Mini-PC, Minidatorer, HTPC, Windows Vista, Vista, MediaCenter, Media Center[/tags]

Comhems bredband

Man blir verkligen så besviken. I april i år kopplade Comhem in sitt bredband i vårt bostadsområde. Man var försenad, först i föreningen där det skulle tragglas om och vad vi skulle ha. Slutligen bestämmer man sig för att uppgradera ett ruttet gammalt kabel-TV-nät från början av 80-talet eller när det kan ha installerats. Förmodligen i samma veva som husen byggdes.

När Comhem väl sätter igång med att gräva är det försenat, vår tomt — som förvisso inte är så vacker används som uppläggningsplats för sten och grus. Dom har förmodligen bara valt den fulaste tomten i kvarteret istället för alla andras fisförnäma rabatter och prydliga framsidor :-)

När bredbandet väl kopplas in är det strul med kundtjänst. Trots att dom lämnat ut modem och inkopplingsdatumet passerat och är noterat kan dom inte se att vårt område finns — men ändå finns på något vis. När dom väl lyckas lägga på en tjänst och modemet börjar lysa kan man tycka att då kan dom börja fakturera och vi behöver aldrig mer höras. Mmm troligt…

Enda sedan inkopplingen i våras och till dagens datum, har vårt bredband — och ofta även TV — lekt jojo och gått upp och ner. Ibland 10 minuter ibland flera timmar, ungefär så lång tid som det tar att komma fram till en idiot i kundtjänst, förklarat att, ja, kontakten är i, ja, modemet är omstartat, nej, det lyser bara en lampa, ja, jag har tagit bort min router och datorn ansluten direkt i modemet. Och ja, jag har kollat duplex och det har fungerat fint enda tills ni tog ner länken. Vad ihela friden har mitt nätverkskorts duplexinställningar med att länken är nere, stendöd att göra?

Men allt för ofta, nästan jämt, som nu — dyker skiten nattetid, efter midnatt, eller ännu mer retsamt straxt efter kundtjänst har stängt. Ringer man dagen efter och säger att mitt bredband lekte jojo igår så får man svaret att ”jo men nu funkar det ju” och så börjar ramsan enligt talmanus om igen.

Sedan ringer dom en gång i månaden och ihärigt frågar hur jag mår, kallar mig vid namn och försöker inge en kompiskänsla. frågar hur mycket jag tittar på TV? Ja så ofta den funkar jävla idiot! ”Oj är du missnöjd? Ring kundtjänst så löser dom det!” Nej tack, jag betalar redan 399kr för något som inte fungerar och är inte överdrivet sugen att betala ett par hundra till för ännu mer skit jag kommer reta mig på och som precis som nu tar min tid och energi.

Det här inlägget är författat i Wordpad och ska laddas upp så fort bredbandet fungerar igen…

[tags]Comhem, Internetoperatör, Internetoperatörer, Internetleverantör, Internetleverantörer, Internet, Bredbandsoperatör, Bredbandsoperatörer, Bredbandsleverantör, Bredbandsleverantörer, Bredband, Telefoni, TV[/tags]

Lillebror på besök

Så har lillebror varit på besök. Han kom i måndags och åkte hem vid 15-tiden idag. Det var väldigt länge sedan vi sågs, 2005 eller så, så det kändes verkligen som på tiden. Det är ju den enda av mina syskon som jag har något intresse av att träffa. Den andra lever ett tragiskt liv med 4 barn som far illa. Det sägs ju alltid att om man haft en pissig uppväxt så brukar man omedvetet och ofrivilligt göra om samma misstag. Jag har verkligen kämpat för att det inte ska bli så och jag påminner mig själv varje dag. Men hon är den som ger sina barn det vi fick när vi var små fast 20 gånger värre. Bara hennes äldsta lyckades komma bort och verkar bli något vättigt av vilket är skönt för henne och borde verkligen även hända dom andra. Men det där med att komma bort hemifrån kanske är ett släktdrag :-).

Men att brorsan var här var som sagt väldigt trevligt. Långa nätter och mycket kaffe, snacka, lyssna på musik och surfa precis som vanligt. Sedan tvingade jag honom i arbete med båtarna såklart och även det kändes perfekt, åtminstone för mig :-). Att få åka iväg, göra lite ”pojkiga” saker, det har jag saknat.

Nu har han åkt hem och jag hoppas två saker, att han snart kommer tillbaka — att det inte dröjer fullt lika länge till nästa gång, och att han står emot att förtal, skitprat, lögner och trams som sker i hans närhet. Skit dras till oss som egentligen fått mer än nog av skit. Men mest av allt hoppas jag nog att han klipper sig (ja, nu är det ju jag som är långhårig :-)) och skaffar ett jobb, helst nära här och långt därifrån :-).

Och nej, bilden är inte nytagen men vi glömde faktiskt rycka fram kameran och ta färska foton :-(

[tags]Västervik, Lillebror[/tags]

En gammal vän har lämnat :(!

Igår lämnade Nisse oss efter en tids sjukdom. Jag träffade Nisse våren 1995 på ett IT-företag där han jobbade och jag var elev. Efter det behöll vi kontakten i många år.

De sista åren hade vi inte så mycket kontakt längre, trots närhet över MSN kommer man så långt bort från varandra ibland. Jag känner ändå att jag inte är något vidare bra på det här, att skriva något fint om någon som inte kan njuta av det fina man skriver.

Med saknad!

[tags]Vänner[/tags]