Svensk Syn 2013

Idag har jag varit på hjälpmedelsmässa anordnad av branschorganisationen Svensk Syn. Branschorganisationen består av alla företag som arbetar med hjälpmedel inom området syn. Tidigare var mässan ID-Dagarna störst i Sverige och ägde rum en gång per år i Nacka Strand söder om Stockholm. Den mässan var för många fler typer av funktionsnedsättningar och synföretagen blev allt mer missnöjda med upplägget, bröt sig loss och fixade en egen mässa.

I år tror jag det var för tredje året i rad. Första året deltog jag som anställd på ett av hjälpmedelsföretagen.

Förra årets mässa besökte jag aldrig. Eller rättare sagt, jag åkte dit men det var så sjukt mycket folk och jag tappade bort mitt planerade sällskap och vände i entrén. Där träffade jag kompisar som jag istället gick och fikade med.

Men i år gick jag och Joche och det var lite kul. Både att se om man behövde uppdatera sig och att just vi båda som var kollegor på andra sidan ett av monterborden för 2 år sedan, nu var besökare. Tänk så rollerna kan förändras :)

Men det blev ett ganska kort varv i utställningen. Vi fastnade utanför först med kaffe och bekanta innan vi lyckades tränga oss in. Det var mycket folk även om förmiddagen var avsedd för sådana som arbetar inom området syn och eftermiddagen sedan för privatpersoner, eller ”brukare” som det fantastiskt tråkiga och nedlåtande namnet är på oss som också använder dessa hjälpmedel i vår vardag.

Mässan bjöd inte på några överraskningar. På CCTV-fronten händer inte så mycket. De har de senaste 10 åren fått platta skärmar, lite HD-kameror, men annars är det detsamma. En CCTV är en sorts läskamera. Man lägger ett papper eller föremål under kameran och får upp resultatet i förstoring på en skärm. Trots att jag hört att det totalt finns runt 400 modeller av CCTV på den svenska marknaden, om man räknar alla, även samma modell med olika skärmstorlek och färger, så uteblir liksom revolutionen.

Det ”hetaste” på CCTV-fronten jag såg idag var en sådan CCTV med en liten 7-tums läsplatta baserad på Android. Bilder sparades och processades i läsplattan och visades och styrdes från en stor skärm med några knappar och pekplatta. Läsplattan kunde man sedan ta bort och använda fristående som en liten portabel läskamera. Men konceptet kändes inte så hett eftersom vi använt våra smartphones till sådant de senaste 4–5 åren åtminstone.

Bland DAISY-spelare hade det inte heller hänt mycket. En DAISY-spelare använder man för att lyssna på talböcker om man har någon form av läshinder. Samma spelare hade fått lite snyggare former, nätverksanslutning för att kunna ladda ner böcker direkt från biblioteket någon gång i framtiden, men inget som går att använda idag.

Bland skrivare hade det inte heller hänt så mycket. En ny variant som påstods kunna skriva ut taktila grafiska bilder så som kartor. Principen är inte ny även om någon ny tillverkare försöker sig på att göra det bättre. Min gamla arbetsgivare visade en utskrift från iPhones kartor och den visade linjer av vägar i punktskrift. Det påstods kunna ske helt utan efterbehandling.

Bland punktskriftsdisplayerna blev ett av mina två lyft på ögonbrynen. Punktdisplaytilverkaren Handytech har lanserat en punktdisplay som jag varit väldigt delaktig i att ta fram specifikationerna på under tiden då jag arbetade på ICAP. Displayen är till punkt och pricka utformad så som jag specificerade och jag fick också en hälsning från tillverkarens VD :)

Det som var riktigt roligt var att man nu kunde tillverka displayer för punktskrift helt i valfria längder. Tidigare har man varit låst till längder med 8 celler i varje sektion, till exempel 24-, 32-, 40-, 64- och 80-teckensdisplayer. Nu kan man beställa en 37-teckensdisplay om man vill. Men där på bordet stod något som måste vara världens i särklass längsta display på hela 160 tecken! 80 tecken var ganska modernt på 90-talet men påstås nu vara oergonomiskt, i själva verket för dyrt. Men 160 tecken var väldigt speciellt. Längden blev typ 1,5 meter eller så och där finns nog ergonomiska frågetecken att nå från ena sidan till andra. Dock var tanken att man skulle kunna visa innehåll från flera fönster på en display. Till exempel innehållet från mailprogrammet på ena halvan av displayen och innehållet från internet eller Excel på andra halvan. Eller varför inte datorns innehåll på ena halvan och bilden från en telefon eller surfplatta på andra halvan. Det var i alla fall häftigt att se.

Det sista vi tittade på var en ny produkt. Den heter Brainport och består av tre delar. Dels ett par glasögon med en kamera placerad mellan ögonen som man kan se på de 2 sista bilderna. Informationen från kameran skickas till en kontrollbox som omvandlar bilden till elektriska impulser som sänds ut i en platta man har i munnen ovanpå tungan. Plattan är ca 4x4cm. Bilden av det kameran ser omvandlas och ska då ritas upp på tungan. Det ska kännas som att slicka på ett batteri och man ska kunna få konturer och kontraster uppritade på tungan. Med lite träning ska man kunna lära sig tolka sin närmiljö med hjälp av Brainport — påstås det :)

Som ni kan se var jag bara tvungen att ta en bild med glasögonen på men utan plattan i munnen :) Annars hade jag velat se hur det såg ut med en kabel stickande ut mellan läpparna och enligt uppgift ska det största problemet vara att man inte kan prata med plattan i munnen och att man drägglar :) Jag får syner så klart och har svårt att hålla mig helt allvarlig. Det måste vara en väldigt bra produkt för att man skulle vilja se ut sådär och med en jädrans sladd sticka ut ur munnen och drägglet rinnande längs hakan :) Skrattkrampsvarning helt klart :)

Rent vetenskapligt är jag inte förvånad att en sådan här produkt kommit och jag hörde också talas om den under mina sista dagar på ICAP. Under alla år enda sedan 80-talet har forskningen velat försöka förmedla en bild av omvärlden till synskadade på olika sätt. Det har funnits glasögon med IR-sensorer som försökt omvandla miljön framför än till ljud. Men eftersom vår hörsel är så viktig vid orientering vill man inte bli upptagen med annat när det dessutom är ljud så det räcker i stadsmiljö. Dessutom blir man tokig efter konstant pipande av ljusa och mörka toner efter en stund.

Det har också funnits vita käppar med olika former av vibrationer i för att varna för hinder framför etc. Då har det främst fallit på tyngden av käppen.

Och nu försöker man alltså med munnen. Händer och öron vill man ha fria till annat och då är munnen kvar. Jag har läst någon gång för länge sedan, långt innan den här produkten, att vägen från munnen till hjärnan är kortare än från öron eller känsel till exempel. Jag har inte fördjupat och intresserat mig särskilt mycket för ämnet.

Jag är en stark förespråkare för att man ska ha på fötterna innan man sågar en produkt. Det gäller teknikskribenter i våra kvälls- och dagstidningar också :) Så jag har bestämt mig för att prova Brainport för att se om det är så dåligt som jag tror. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig kommer gå runt med solglasögon med en webkamera mellan ögonen, en sladd stickande ut ur munnen, dräggel rinnande längs hakan och en platta med elstötar i munnen. Jag är väldigt säker på att en sådan produkt inte kan ge mig så mycket så det är värt det.

Däremot har jag hört exempel på användningsområden som jag inte direkt avfärdar, men om detta låter jag andra skriva eller skriver mer om själv om och när jag provat Brainport.

Det fick avsluta vårt besök på årets upplaga av Svensk Syn och jag är nöjd med att ha konstaterat att jag lyckats hålla mig väl uppdaterad under året som gått och inte missat något av värde.

Här kan man se ett klipp från Youtube hur det är tänkt att Brainport ska fungera.

[tags]Mässa, Hjälpmedel, Teknik, Syn, Synskada, Synskadade, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, ID-dagarna, Tillgänglighet[/tags]

Garmin SDM4 Foot Pod

Garmin Foot Pod är ett tillbehör till enheter i bland annat Garmins serie Forerunner. Enheten är en liten sensor man lägger i skon under sulan eller fäster i snörningen ovanpå skon och som mäter antalet steg och sänder frekvensen via Garmins ANT+-protokoll till träningsenheten, i mitt fall en Garmin Forerunner 910XT.

Eftersom träningsenheten har inbyggd GPS-mottagare och på så vis vet hur långt man sprungit, kan den genom att samla information om antalet steg under sträckan, bestämma steglängden. Utomhus blir det här ännu ett mätvärde för att se om man förbättrar sin löpteknik på samma sätt som när man simmar och vill ha så hög effektivitet i sin simning som möjligt med så få simtag per längd som möjligt. När det gäller löpning har jag läst mig till att det verkar vara lite tvärt om jämfört med simning. Vid löpning finns ett tal på 180 steg per minut. Det visade sig tvärt emot vad jag trodde att fler korta steg är bättre än långa.

Forskningen säger att det är bättre att sätta ner foten innanför kroppens gravitationsområde för att minska belastning på bland annat knän. Låter logiskt när man hör det.

På ena bilden ovan kan man se att jag tydligen har ett stegsnitt på 82 steg per minut och 86 max vid dagens löprunda. Det värdet är antalet steg med ena foten, så man multiplicerar med 2 för att få antalet steg med båda fötterna. För mig blir det då 164 steg i medel och 172 max. Jag har en liten bit kvar till 180 steg och vad jag lyckats läsa mig till är de där sista 15–20 stegen mer per minut betydligt svårare än vad det låter.

Nu ska jag dock inte börja med att ändra på min stegteknik utan se om den utvecklas av sig själv på något vis. Jag tror det är ganska svårt att ändra sättet på vilket man springer, men ett tips jag fick var att röra armarna fortare så ökar stegen per automatik.

När man sprungit utomhus med GPS och Foot Pod sparar klockan information om steg per kilometer. När man sedan går inomhus och ställer sig på ett löpband där GPS inte fungerar, kan träningsenheten ändå hålla reda på hur långt man sprungit genom att räkna antalet steg. Enligt Garmin är precisionen upp till 95% om fotenheten kalibrerats utomhus med GPS.

Inomhus skiljer sig inte den här tekniken från det jag använt sedan 2010 då jag började använda Nike+ system. I Nike+ skoserie finns ett fack under sulan i vänster sko där man placerar en liknande enhet som sänder information om antalet steg man tar till en iPod eller iPhone och kan på så vis ge information om tid, distans och tempo. När jag skaffade det systemet fick man kalibrera det mot löpbandets avståndsmätare och efter 5 löpturer på bandet där man matade in distansen i telefonen, blev det väldigt exakt och nu efter drygt 3,5 år på samma löpband finns inte längre någon differens mellan distansen som min iPod Nano anger och det som visas i löpbandets display. Mycket imponerande i all sin enkelhet!

Inomhus kommer jag antagligen fortsätta använda Nike+-systemet eftersom min iPod Nano ger röstfeedback med tid, distans, tempo och puls vilket jag sätter stort värde på. Däremot ska jag naturligtvis prova Garmins foot pod inomhus och jämföra de båda systemen.

Utomhus vad gäller löpning och cykling samt simning i bassäng har jag gått över till Garmins enheter för att det fungerar bättre och ger fler möjligheter, men där får jag nöja mig med pipsignaler som bekräftelse per kilometer vid löpning, per mil vid cykling och per 50 meter vid simning.

[tags]Träna, Träning, Löpning, Springa, Löpband, Puls, Pulsklocka, Garmin, GPS, Synskadade, Funktionsnedsättning, Ledsagning, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Simning[/tags]

Föreläsning hos Synskadades Riksförbund i Uppsala

Ikväll var jag inbjuden till Synskadades Riksförbund i Uppsala för att föreläsa om äventyret i Mot Alla Odds. Det var en välbesökt föreläsning med ca 23–25 åhörare.

Den här gången gjorde jag mitt upplägg lite annorlunda. Eftersom det var för synskadade jag skulle föreläsa, la jag fokus ganska mycket just på mig och synskadan och utmaningarna just det innebar på resan.

Jag som aldrig tidigare i livet haft bildspel till stöd har det senaste halvåret lärt mig använda och uppskatta det. Det har gjort det lättare att hålla tråden och inte fastna för länge på vissa delar. Idag behövde jag av förklarliga skäl inte bildspelet och det blev märkbart svårt att hålla tråden och tempot. Jag hann inte igenom hela resan mycket på grund av det och det är jag inte så nöjd med. Jag tvingades hoppa över en del intressanta etapper.

Men man lär sig alltid något hela tiden.

Det blev en mycket bra och trevlig kväll med återseende av gamla vänner jag inte träffat på länge. Och både på tåget på väg upp till Uppsala och på väg hem var det folk som kom fram och pratade och tyckte programmet var så bra. Så jag kanske inte är så bortglömd som jag ibland tror :)

Apropå tåget så har det skett en förändring i vår lokala pendeltågstrafik här i Stockholm. Numera kan man åka hela vägen till Uppsala med den vanliga lokala pendeln vilket blev väldigt smidigt. Förut var man tvungen att byta från lokaltrafiken till SJ och därmed korsa hela centralstationen och blanda in deras ledsagarservice. Nu kunde jag ta tåget som om jag skulle till jobbet, bara åka lite längre och ett tillägg på biljetten. Sådana förändringar gör mig glad :)

På lördag är det dags igen för en ny föreläsning för en annan synskadeförening. Det ser jag fram emot.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten[/tags]

En pappas tankar

Att blogga och existera på internet är inte okomplicerat. Det är inte lätt att skriva exakt som det är alltid. Och då har jag känt att jag lika gärna kan vara tyst hellre än att skriva halvkväden. Då känns bloggen ytlig och trist och jag blir trött på att blogga. Vad är det egentligen för mening om man känner sig begränsad i vad man kan skriva? Egentligen vill jag ju dela med mig av både bra och dåliga saker, men det tycks bara mestadels bli glättigt och en orgie i teknik och träning.

Egentligen kanske jag borde sitta ner och läsa mycket mer hur andra skriver. Hade det bara handlat om mig vore det mycket enklare. Jag ska ändå försöka beskriva mest min känsla som mest präglas av sorg, maktlöshet, förtvivlan och en väldig portion rädsla och oro.

Men nu när 25% av mitt föräldrarskap inte går så bra, jag känner mig kass och skit och vad jag än gör och säger så förlorar jag och får ett ton skit tillbaka. Nu har vi inte sökt så mycket goda råd bland utomstående ännu, men det börjar så smått bli dags för det. Men visst har vi fått råd i massor och i all välvilja. Det är bara det att de inte är applicerbara på våra problem. Det känns mestadels som råd tagna ur en bok om barns faser och kriser men jag undrar om de som skapat dessa råd någonsin själva lyckats efterfölja dem med gott resultat.

Ta bara rådet, att oavsett vad barnet säger och gör så ska det veta att du som förälder älskar barnet, alltid finns där och alltid lyssnar när helst det önskar. Får du svaret ”håll käften och dra åt helvete” så vad då? Ska du svara ”jag älskar dig”. Visst det kan jag väl, men vad gör det för nytta? Och sedan kan det vara lite svårt att få kontakt med sin egen kärlek till någon som säger att man är äcklig, gubbe, fattig, ful, alkis, dålig, sämst…. ”mmm men jag älskar dig”..

Nästa råd då, om barnet inte går till skolan, ”följ det till dörren och hämta när skolan slutar”. OK så en tonåring som vägrar göra som man säger, ska man släpa den i armen dit och bli anmäld för misshandel eller alternativt muta med större godispåse till helgen eller fetare veckopeng? Om jag säger ”gå här nu med mig, skolan är viktig och du ska dit” och barnet säger ”nej” och går åt ett annat håll? Där finns liksom ingen uppföljning på de goda råden om hur jag gör då…

”Gubbjäveln bara jobbar jämt” fick mamman höra nyligen. När ”gubbjäveln” som måste vara jag, försöker kommunicera blir det bara brus tillbaka. Men vad menar barnet och vad vill barnet säga med det? Skulle något vara bättre om jag haft mer tid? Ja kanske det men vad kan jag göra åt det? Själva livets alla måsten står ivägen. Antingen är man dålig förälder för att man jobbar mycket, för att man måste det för att överleva, eller så är man dålig för att man är arbetslös och inte har några pengar och fullt upp med att få tak över huvudet och mat i munnen. Det låter som om man har arslet bak hur man än vänder sig?

Sådär fortgår det. Jag tvivlar inte en sekund på att dessa nära bryr sig och verkligen försöker, det är bara det att det inte fungerar.

Och när jag känner uppgivenhet, att jag inte orkar eller kan bry mig? Eller ”bry” är nog fel ord. Jag ser inte att jag har något att komma med som leder någon vart. Sedan ansvaret som försörjare av en stor familj. Jag måste sova varje natt så jag orkar gå upp och jobba. Jag får inte bli sjuk, inte väcka min gamla panikångest till liv. Bara några dagar utan lön skulle få korthuset i kraftig gungning. Och att jobba på och hålla sig kall och lämna över hela ansvaret till mamman, hur bra och rätt känns det? Vill bara poängtera att hon så klart finns med i det här men orden och tankarna är mina och hon skriver själv om hon har lust.

Sedan kan jag skriva hur mycket som helst, men hur utlämnande kan jag vara? Jag känner inte att jag kan berätta allt som händer som kanske skulle behövas för att ge en klar bild.

Samtidigt finns glädjen där över att 75% av avkomman nu ligger i sina sängar, säger och gör fina saker, så gott de kan. Men alla hönsmammor och hönspappor där ute vet att man vill att det ska vara 100% av skaran för att man ska må riktigt bra och känna sig riktigt lugn.

Jag vet att vi knappast är de enda föräldrarna som tappat greppet över ett barn. Under de gångna veckorna har vi haft kontakt med flera. Samma uppgivenhet och maktlöshet. Det gör möjligen att jag inte känner mig fullt så skitdålig, jag är åtminstone inte ensam om det i så fall. Men det förstärker känslan av vanmakt.

Såhär såg mitt första riktigt utlämnande inlägg ut. Hur klarade jag mig? Gick jag för långt? Jag har ingen aning.

Kommentera gärna. Det var inte min mening om jag lät ironisk gällande goda råd. Vi behöver de alla, särskilt de som är tagna ur verkligheten och livets hårda skola hellre än någon sida ur en bok. Där ser allt så lätt ut och förstärker bara känslan av ”fy fan vad jag är sämst!” Precis som barnet påstår som om det själv läst de där böckerna. Men det kanske är något fel på mig? De gånger jag krisat i min ungdom var det ingen som kämpade med näbbar och klor och sa ”jag älskar dig” oavsett vad jag sa och gjorde. Kanske är det jag som gör fel trots allt? Är känslokall eller ger upp för lätt?

Sänder alla varma hälsningar till alla ”dåliga” föräldrar där ute. Nu ska urdåliga skit-Jag sova…

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Skola[/tags]

10 År sedan!

I år var det exakt 10 år sedan jag genomgick min operation som skulle förändra hela mitt liv. För 10 år sedan opererade jag bort mitt högra öga på grund av min medfödda sjukdom. Jag kan inte inse att detta hände just mig och visa dagar vill jag bara försvinna och börja på ett nytt liv. Slippa alla konsekvenser som följde med detta. Men samtidigt är jag glad att jag fick vara med om detta, fick så mycket erfarenhet och jag har blivit en starkare person tack vare detta.

I dagens läge, idag, just nu så känner jag bara att jag inte riktigt orkar, men jag måste kämpa, för min familjs skull, mina vänner och framför allt, för mig själv. Jag lever ett näst intill helt normalt liv, Jag har i princip allt man kan önska sig. Bortsett från min funktionsnedsättning.
Men här kommer en video jag har gjort, tänkte lägga upp den här, denna har jag gjort med tanke på att berätta om min historia, och helt enkelt bara bevisa att jag kan vara en helt vanlig tjej.

48 timmar med iOS 7

I onsdags kväll var det så dags för lanseringen av Apples nya version av operativsystemet iOS för de mobila produkterna iPhone, iPad och iPod Touch. Version 7 bjöd på många nyheter och är på många sätt ett helt nytt operativsystem. Det har skrivits spaltvis om vilka nyheter som tillkommit så det hade jag inte tänkt ägna mig så mycket åt.

Jag vet inte om det är åldern eller om jag börjar bli avtrubbad. Jag funderade lite över allas reaktioner vid de senaste Apple-eventen där man ändå presenterat ganska stora nyheter och allt mer börjar reaktionen bli ”var det inget mer? Jag är besviken!” Fast vad man mer exakt är besviken på känns oklart. En kommentar vid Apple-eventet för en vecka sedan var ”kunde man åtminstone inte släppt en iPod Touch också?”

Jag tycker det tyder på att vi konsumenter börjar bli avtrubbade eller bortskämda med allt nytt som pulserar ut hela tiden. till slut blir de mest sensationella nyheterna tråkiga och inte tillräckliga.

Och jag klandrar ingen. Jag kände ungefär detsamma när nya iPhone 5S och 5C presenterades. Visst var det stora förbättringar, men det var inte samma känsla av julafton som tidigare. Och kanske är det inte så konstigt när alla tillverkare sprutar ut nya modeller av telefoner och plattor där varje pryl gör små steg framåt hela tiden. Det blir aldrig riktigt det där enorma klivet längre så att man får WOW-känslan.

Inför släppet av iOS 7 kände jag mig inte lika glad och förväntansfull som tidigare. Varje ny uppdatering av iOS har ur ett tillgänglighetsperspektiv inneburit stora förbättringar, så varför skulle det inte vara så nu? Nu när man haft ett sånt enormt försprång och satsat så stort på iOS tidigare och när man haft goda möjligheter att spana på Android. Android har länge legat långt, långt efter vad gäller tillgänglighet och på många områden är det ljusår kvar. Men faran med framgång kanske är att behålla skärpan och avståndet och inte slappna av allt för mycket i falsk trygghet.

Det jag tycker varit lite speciellt med Apples tillgänglighet, har varit att man varit bra på ”fel saker”. Att tänka på människor med nedsatt syn borde vara det enklaste. Att tänka på färger, kontraster och textstorlek är något de flesta med syn kan relatera till och förstå. Där har Apple varit sämst och är sedan en tid tillbaka omkörda av Anroid där man länge kunnat göra sådana inställningar.

Apple har istället varit i särklass bäst på det som varit svårast, tillgängligheten för gravt synskadade, hörselskadade och människor med motoriska funktionsnedsättningar. Tittar man bara på skärmläsaren VoiceOver för gravt synskadade användare, har man gjort det 100% möjligt att använda en telefon eller surfplatta med pekskärm och helt grafiskt gränssnitt och helt utan fysiska tangenter. Det har sedan 2009 varit en teknisk revolution inom området och jag anser att det är 2000-talets största genombrott fortfarande. Kanske är det just detta som gjort att man missat det lite enklare, gruppen med nedsatt syn, som fortfarande kunnat använda sin syn för att navigera men behövt stöd med förbättrade färger, kontraster och textstorlek.

När det gäller iOS 7 är väl detta den största besvikelsen. Egentligen kan jag inte säga så mycket om det eftersom jag inte själv kan se det. Allt är hörsägen från familj och vänner som är väldigt frustrerade över hur det kan ha blivit så mycket sämre på ett så uppenbart enkelt och självklart område. Väldigt mycket försämrad kontrast i tangentbord och på ikoner som har gjort det väldigt mycket svårare för människor med synnedsättning att skriva och flera har letat efter möjlighet att backa tillbaka till föregående version, vilket ju inte är möjligt.

Vad gäller tillgängligheten för människor med ”svår synnedsättning”, dvs vi som behöver använda skärmläsaren VoiceOver för att hantera våra telefoner, är det än så länge svårt att säga vad som är fel, men det känns inte bra. Det är någonting som gör att mitt användande av telefonen går långsammare och är något fumligare.

En tydlig försämring är att lås upp-knappen förändrat position och ur det här perspektivet verkar ha blivit mindre i omfång och därmed svårare att hitta med fingrarna. Den digitala rösten som läser upp all text på skärmen och vid inmatning har svårigheter att uttala vissa tecken och siffror som gör det svårt att höra och felmarginalen när man skriver eller lyssnar blir större.

För mig har ändå den värsta försämringen varit kalender-appen. Den gamla månadsvyn är utbytt mot en ny där vald dags möten inte syns under månadsvyn på skärmen, utan öppnar en dagvy. I dagvyn ligger klockslag varje timme förutom de möten man bokat in vilket gör det otroligt omständigt att hitta och snabbt se över dagen om man har något inbokat eftersom man måste passera alla klockslag för att vara säker på att inte missa.

En traditionell listvy har man förvisso gömt under sök-knappen men det blir extra tryck för att nå dit och jag som aldrig varit något fan av listvyn utan älskat den gamla månadsvyn kände ett rejält bakslag.

Jag har bara fått höra pikar i stil med att jag börjar bli gammal, att all den nya tekniken till slut även blivit mig övermäktig, men det är helt fel. Jag blev bara lite chockad över att något blivit så märkbart sämre och det gör mig lite orolig. Apple har varit känd för sin oerhörda kvalitet och var gång en ny version av operativsystemet iOS kommit ut, har tillgängligheten varit näst intill perfekt.

När man tar tre steg bakåt i denna utveckling kan jag inte låta bli att fundera över vad det beror på. Har man skurit ner på sin avdelning som jobbar med tillgänglighet, har de blivit sämre själva på att testa dessa bitar? Eller har Apples utvecklare slutat lyssna på sitt eget tillgänglighetsteam? Och vad med alla externa betatestare där ute som ändå har stor kunskap om VoiceOver? Har de slutat rapportera buggar och fel eller har Apple lyssnat allt mindre på dessa, för att man haft händerna fulla med annat i en så enorm uppgradering som detta är?

Det finns fler exempel på appar i iOS 7 som gör mig bekymrad, men jag ska ge det mer tid för att se om jag trots allt bara blivit för van vid det gamla.

Dock blir beslutet att inte uppgradera min privata telefon. Jag kör nytt operativsystem på min arbetstelefon för att se hur det blir framöver.

[tags]Apple, Tillgänglighet, VoiceOver, Skärmläsare, iPhone, iOS, iOS 7, iOS7, iPhone 5, iPhone 5S, iPhone 5C, iPhone 4S[/tags]

Bibliotekets talbokssortiment direkt i mobilen med Legimus del II

Idag lanserades version två av appen Legimus för iPhone och iPad. Det är steg 2 av 3 i utvecklingsfasen och vid detta steg har man lagt till möjligheten för taltidningsprenumeranter att läsa tidningen direkt i mobilen.

För oss bokläsare innebär denna version inga större förändringar annat än lite stabilitetsförbättringar och möjlighet att läsa böcker med appen i bakgrunden. Fortfarande måste man ladda ner boken i webläsaren eller via datorn och överföra den till läsprogrammet Legimus vilket är långsamt och omständigt och väldigt krångligt för de flesta användare.

I Steg 3 som beräknas senare i höst, ska man kunna både söka böcker och läsa både strömmande och offline direkt i appen. När det blir verklighet tror jag det kan bli intressant på riktigt.

[tags]Bibliotek, Böcker, Talböcker, Ljudböcker[/tags]

Springa på riktigt! Del II

Idag var det dags för löpning utomhus igen. Det var för en vecka sedan som jag och en kollega sprang för första gången och det var en riktig kick att få springa på riktigt efter alla milen på löpband.

Idag kändes det lika bra men inte alls nervöst i början. Det märktes också på min genomsnittliga puls som var lägre och mer normal nu.

Så nu hoppas jag vi får upp lite kontinuitet i det här så länge det nu går att springa ute.

Sedan blev det en snabb dusch i personalutrymmet på jobbet och fort iväg för kvällens aktivitet. En föreläsning om Mot Alla Odds för Reumatikerföreningen hemma i Haninge. Det ska bli kul!

Eftermiddagens löprunda kan man se här. Märkligt nog lika snabbt som förra veckan sånär som på 10–15 sekunder. Mest tydlig var förbättringen på pulsen som sagt.

[tags]Träna, Träning, Löpning, Springa, Löpband, Puls, Pulsklocka, Garmin, GPS, Synskadade, Funktionsnedsättning, Ledsagning, Cykel, Cykling, Tandemcykel[/tags]

SCF anordnar prova-på tandemcykling del III

Det tredje tillfället för nyfikna att prova på att cykla tandem bjöd på regn och rusk och 13°. Endast en deltagare, en kille i 12-årsåldern och hans pappa trotsade vädret, väldigt tufft måste jag säga :) För egen del störde inte regnet. Tvärt om kan jag tycka det är lite mysigt att fräsa fram på våta vägbanor med en konstant dusch av vatten och smuts över ryggen :) Det här med stänkskärmar är fegt :)

Det blev en tur på ca 1,7 mil i Spånga norr om Stockholm i ganska lugnt tempo. När vi återvände och lastade cykeln på bilen igen var jag våt inpå bara kroppen, men det är först när man slutar röra på sig som ruggigheten och kölden kommer krypande. Men eftersom jag älskar att cykla stör det mig verkligen inte alls.

Det som är ett problem sådana här tillfällen är att mina fingrar kan domna av kylan. Då tappar jag känseln i fingertopparna och det kan ta någon timme innan känseln återvänder. Varför det är så vet jag inte riktigt. Det har alltid varit så och möjligen är det sviter från åren med dykning året runt och det slarvades ganska ordentligt med handskar ibland. Men får man bara komma hem och klä av sig våta kläder och sluta händerna kring en varm kopp te så är snart allt glömt och förlåtet :)

Imorgon står löpning utomhus på schemat oavsett väder. Jobba på dagen och en föreläsning på kvällen så jag får se om schemat håller :)

Dagens lilla cykeltur kan du se här.

[tags]Cykel, Cykling, SCF, Svenska Cykelförbundet, Tandemcykel, Synskadade, Funktionsnedsättning[/tags]

Roslagshösten 2013

Så var det dags för Roslagshösten 2013, ett motionslopp i Norra Stockholm med start och mål i Upplands Väsby. Jag och min pilot Thomas ”Egge” Egrelius och Patrick ”Teknikpappan” Arkley cyklar Roslagsloppen för tredje gången. Första gången var Roslagshösten 2012 då vi cyklade på min gamla tandemcykel och andra gången var Roslagsvåren 2013 i maj i år. Då hade vi min nuvarande racer till förfogande och en hel del mer träning i benen.

I år hade vi också med oss ytterligare en från vårt team som cyklade Vätternrundan 2013 med oss och vi har cyklat ihop några motionslopp nu och det är riktigt roligt!

Idag ställde även ytterligare 4 tandempar upp på initiativ av Svenska Cykelförbundets paracykel-gren. Vännen och expeditionsledaren från Mot Alla Odds, Oskar Kihlborg cyklade som pilot i ett av tandemekipagen. Tyvärr var vi de enda som cyklade långa banan på 135km. De andra 4 tandemekipagen som ställde upp för första gången körde den korta banan på 72km.

Vi paracyklister, samt de i mitt och Egges lilla team fick starta i egen grupp och det uppmärksammades lite extra vilket var roligt. Vi startade i hastighetsgruppen 30+ eftersom vår ambition var att köra hårt och slå resultatet från i våras.

Till en början kändes det helt OK: De första 7 milen kände jag mig stark, men sedan började det gå tungt. Och de sista 5 milen splittrades vårt lilla team på 3 cyklister. Patrick fick punktering och bad oss andra köra vidare och efter någon knapp mil sa vi till Jonas att han kunde släppa och dra om han ville. Det gick så tungt och långsamt för oss vid det laget så vi ville inte sinka honom.

Merparten av de sista 3,5 milen låg vi ensamma vilket gör det ännu tyngre för motivationen och på målrakan orkade vi knappt spurta :)

Ändå slog vi vårens totala tid med några minuter men lyckades inte hålla genomsnittshastigheten över 30km/h.

Att det gick så dåligt idag beror till stor del på mig. Jag var helt enkelt för otränad efter sommaruppehållet och hade alldeles för lite mil i benen. Det är baksidan med att vara i behov av andra för att kunna träna på ett bra sätt. Trots att jag har 3–4 piloter som ställer upp när de kan och det passar räcker det ändå inte för att få en bra kontinuitet i träningen jämfört med mina teamkamrater som kan pendla till och från jobbet varje dag, impulsivt sticka iväg en förmiddag på helgen när andan faller på. Mina träningsmöjligheter hänger på betydligt fler faktorer som ska stämma för att det ska fungera.

Just nu känner jag mig lite smått nere över detta välkända faktum. Men som jag är en person som försöker att inte fastna för länge i ynkedom och grubblerier, kommer jag snart på en lösning. Flera piloter som bor nära där jag bor eller jobbar nära där jag jobbar är givetvis en lösning men det svåraste. Trots efterlysningar i cykelforum och liknande är det inte så lätt. Trots att cykelsporten vuxit explosionsartat de senaste åren tror jag det mycket handlar om lite fördomar och okunskap om tandemcykling. Och just idag känns det som om jag spett på fördomarna med att det gick så jädra tungt trots att det handlade om fysiska begränsningar mer än cykelformen.

Men det går ju att åtminstone delvis kompensera för detta. Jag får löpträna mer på löpband inomhus och utomhus med ledsagare när det går, försöka hitta någon fungerande spinning över vintern, simma, crosstraina och gymma mer. Helt klart är att nästa år ska det inte börja ta emot efter 7 mil i alla fall :) Särskilt inte som jag vet hur det kan kännas i och med mina båda varv runt Vättern i år.

Nu har jag duschat, ätit och vilat lite. Kommer somna ganska ovaggad ikväll och vakna antagligen med betydande träningsvärk. På tisdag är det cykling igen och på onsdag ett andra pass med löpning utomhus och på torsdag är det åter dags för simning. Full fart! Ger upp gör jag först när jag är död :)

Här kan du se statistik för de olika Roslagsloppen:

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Roslagshösten, Roslagsvåren, Träning, Löpning, Synskadade, Funktionsnedsättning, Mot Alla Odds[/tags]

Garmin Forerunner 910XT

Som jag skrev om igår, har jag nu för första gången löptränat utomhus för första gången på säkert 20 år. Det var en grym upplevelse på många sätt även om det var lång process att motivera mig att våga försöka igen.

Det kanske kan verka som en ursäkt och det är väl just vad det är också, men en stor del av motivationen var de tekniska förutsättningarna, en bra löparklocka. Att logga och analysera all träning jag gör har blivit en drog. Det är nästan så att situps känns meningslöst för att det inte går att logga automatiskt :)

Så när jag här om dagen gick och köpte mig en Garmin Forerunner 910XT triathlon-klocka var det en bra bidragande orsak till att ta steget. Sen får man kalla det vad man vill :)

Garmin Forerunner 910XT är en triathlon-klocka, en multisportklocka för löpning, cykling, simning och ”övrigt”. Jag har nu hunnit prova igenom de olika delarna lite i klockan.

Löpning

Löpningen var en av huvudfunktionerna jag ville åt i klockan och det finns väl egentligen inte så mycket att säga. Den mäter tid, distans, hastighet och sparar information om vart man sprungit. Vidare kan man ansluta en pulsmätare och en skosensor. Den senare står på inköpslistan och mäter hur många steg man tar. När man har bra GPS-täckning mäts bara antalet steg och kan bland annat användas för att analysera löpteknik i och med sin steglängd.

I händelse av att man förlorar GPS-mottagningen, används steg-sensorn till att fortsätta beräkna distans och hastighet tills GPS-mottagningen är tillbaka. Skosensorn kan man också använda för att träna med klockan inomhus på exempelvis ett löpband där man inte har tillgång till GPS-signaler. Den fungerar således både för löpning utomhus och inomhus. Det senare har jag inte kunnat testa ännu.

Min första löprunda med Forerunner 910XT kan man se här.

Cykling

Garmin Forerunner 910XT är också en utmärkt cykeldator. Förutom givare för temperatur, erbjuder Forerunner 910XT samma funktioner som exempelvis Garmin Edge 500 som enbart är en cykeldator. Här får man tillgång till samma sorts data som vid löpning, men man kan också ansluta klockan till en ANT+-givare för fart och kadens som används för att mäta hjulhastighet och pedaltakt när man cyklar.

Cykelfunktionerna har jag inte testat och kommer inte heller ha behov av dem då jag använder Garmin Edge 810 för just cykling. De två enheternas basfunktioner är identiska och Forerunner 910XT skulle duga som cykeldator för den vanliga cyklisten. Den går att ha både på armen och montera på styret för bättre överblick.

Simning

Forerunner 910XT är också lämplig vid simning. Till skillnad från dess föregångare, Forerunner 310XT kan klockan både användas för utomhussimning och simning i bassäng. Idag har jag provat bassängsimning med klockan och tycker den är likvärdig Garmin Swim som jag skaffade för några veckor sedan för att lösa mitt behov av loggning vid inomhussimning. Nu behövs inte den klockan längre.

När man växlat sport till simning, får man välja utomhus eller inomhus. Väljer man inomhus får man sedan välja bassängstorlek och därefter är det bara att starta och börja simma.

Klockan identifierar antalet längder vid vändningar och typen av simsätt mellan de 4 vanliga simsätten, bröstsim, ryggsim, fjärilssim och frisim. För att klockan ska kunna räkna längder måste man skjuta ifrån ordentligt och glida en stund innan man tar det första simtaget. Jag får detta att fungera fint så länge jag är hyfsat pigg. Men så fort jag börjar bli trött och antagligen slarvigare, fungerar detta sämre. Men det hänger mer på mig än på klockan.

Detsamma gäller identifiering av simsätt. Jag behöver förfina min simteknik så kommer även den delen fungera bra.

Min första simning med Forerunner 910XT kan man se här.

Övrigt

Sportläget ”övrigt” kan man göra lite vad man vill med. Jag har valt att använda det för vanliga promenader. Men i övrigt är funktionerna de samma som övriga sportlägena vad det verkar. När man överfört aktiviteten till Garmin Connect kan man själv välja vilken typ av aktivitet det rörde sig om och där finns en del att välja på. Jag har sett andra använda det för exempelvis skidåkning.

Här finns ett exempel på en vanlig promenad med hunden.

Dataöverföring

När man tränat klart och kommer i närheten av sin dator, inom ett par meter, kan man få alla nya aktiviteter överförda automatiskt via ANT+. Detta kräver en USB-ansluten mottagare i datorn och ett program som känner av när klockan är inom räckvidd, överför aktiviteterna till datorn och därefter till ens konto på Garmin Connect. Ingen USB-överföring och krångliga webinterface.

Sammanfattning

Så med dessa 4 sportlägen, möjlighet till löpträning och simning både inomhus och utomhus så blir det här ett kraftfullt träningsverktyg. För mig fungerar klockan ungefär som förväntat. Den är utrustad med 7 knappar vilket gör den ganska lättnavigerad. Klockan startar i det senast valda sportläget och så länge jag minns vilket det var kan jag på egen hand byta till ett annat. Men både vid cykling och löpning utomhus har jag ändå alltid tillgång till ledsagare eller pilot som kan hjälpa till.

Pipsignalerna som klockan ger ifrån sig är identiska med min gamla cykeldator, Garmin Edge 500. Jag kan således höra skillnad på paus och start, puls-, tids- och distansvarningar. Jag har invanda värden som gör att jag kan räkna kilometrar när jag springer eller mil när jag cyklar och hålla koll på när pulsen passerar den nivå jag vill hålla mig under. Det är mycket bra.

Så småning om ska jag köpa en fotsensor för att även prova löpning inomhus. Idag använder jag Nike+ som även det bygger på en stegsensor i löparskorna och en mottagare i iPod Nano som kan ge röstfeedback för tid, distans, tempo och puls. Det ska bli mycket spännande att jämföra de två systemen och fördelen med det nya blir att antalet steg totalt och per kilometer loggas och kan visas vilket inte är fallet med det gamla systemet. Dock kan Garmin inte ge mig röstfeedback under löpningens gång, men väl pipljuden för distans och pulsvarningar. Garmins pulsband som använder ANT+ för att sända data till träningsenheten är inte kompatibelt med mitt löpband vilket är en klar nackdel då jag inte kan låta löpbandet styra farten baserat på min aktuella puls. Så något systembyte sådär direkt för just inomhuslöpningen lär det nog inte bli i nuläget.

[tags]Träning, Löpning, Garmin, GPS, Löpband, Cykel, Cykling, Simning, Triathlon[/tags]

Springa på riktigt!

Idag har jag gjort något som jag inte gjort på många år! Jag kan inte ens riktigt minnas när det hände senast, någon gång i tonåren eller straxt därefter var det säkert! Jag har sprungit på riktigt, utomhus och med ledsagning :) Det låter helt galet men så är det. Under alla år har jag bara kunnat springa på löpband och en av förklaringarna är att det har varit och är svårt att hitta någon att springa med.

En annan förklaring, inser jag nu, är att jag varit lite feg. En kollega på jobbet har tjatat på mig ganska länge om att vi borde försöka och jag har nog velat men inte riktigt vågat. Efter alla år på löpband har jag nog varit lite orolig för balansen utan stöd av löpbandet. Nog för att jag försöker vara noga med att inte hålla i mig annat än mycket lätt med något finger för att inte springa och snubbla på löpbandets kanter. Men när jag provat springa på bandet utan stöd, har det känts vingligt och fel och jag har trott att det skulle bli ännu värre ute.

men jag ville verkligen. Jag tycker i och för sig inte det är så tråkigt att springa på löpband. Jag har musiken och fantasin som stimulerar när jag springer i en annars monoton miljö och till ett monotont ljud. Men liksom cyklingen, har jag längtat efter att springa på riktiga vägar, med riktig variation med backar upp och ner och svängar och skiftande underlag. Allt det där jag fått tänka mig till på löpbandet.

Men lagom till säsongen snart är slut bestämde jag mig för att det fick vara färdigmesat. Jag behöver träningen och när någon väl erbjuder sin hjälp borde jag tacksamt ta emot den när det är så svårt att få hjälp.

Som extra krydda och motivation gick jag och köpte mig en Garmin Forerunner 910XT sportklocka för löpning, cykling och simning. Jag har skrivit tidigare att tekniken är viktig för min träning, eller mer sant — helt avgörande. Jag måste ha något som pushar mig och att kunna lagra och analysera mina prestationer är den bästa belöningen jag kan få. Jag skriver mer om själva klockan i ett annat inlägg.

Så när klockan väl var inköpt var det bara att sätta igång. När jag väl bestämde mig för att ”Mot Alla Odds Jocke” inte borde backa ur för sådana trivialiteter, kändes det riktigt skönt att packa träningsväskan. Ta ur Nike-skorna som jag använder för inomhusträning och plocka fram mina skor som varit med mig i Nicaragua under just Mot Alla Odds.

Jag har glömt hur vi gjorde när vi ledsagade vid löpning förr om åren. Jag tror jag och min bror höll någon sorts fingerkrok eller om vi bara sprang bredvid varandra med en lätt beröring av armbågar för att hålla kursen och kunna styra lite vid behov. Jag plockade fram ett hopprep och gjorde till en kort parlina med öglor i ändarna som man antingen kan ha runt handleden eller hålla i. På så vis blev avståndet några decimeter och tillåter ändå viss rörlighet.

sedan bar det av. Första kilometern var grymt jobbig. Andningen och pulsen skenade som den ofta gör på mig direkt vid start. Säkert också en del stress över hur det skulle fungera. Men efter någon kilometer kände jag att det fungerade riktigt bra. Balansen var inga problem och tempot som jag annars hittar så lätt på löpbandet, kom också så småningom. Till slut lugnade också andningen ner sig och pulsen blev mer som jag kände igen den. En långsam ökning för att stanna runt 165bpm vid lugnt tempo.

Efter 8km hade vi sprungit runt en sjö i området där jag jobbar och klockan stannade på dryga 54 minuter vilket gav ett snitt på ca 6:30 minuter. En minut långsammare per kilometer mot vad jag brukar kunna prestera men så var jag inte heller helt utpumpad.

Nu känner jag mig mest lyrisk! Jag gjorde det och det gick bra! Mer än så, det var kanon! Ungefär som fantasierna under timmarna på löpbandet, fast nu riktiga vägar, riktiga backar upp och ner, svängar, asfalt, grus och trottoarer. Riktiga bilar, fotgängare och cyklister passerade och riktig vind, frisk luft och riktiga dofter av att springa utomhus!

Känns nästan lite fånigt att vara så lyrisk men det var säkert 20 år sedan sist så jag tänker tillåta mig att vara lite fånig i så fall :) Och jag som bangat midnattsloppet åtminstone 2–3 gånger bara på grund av min fåniga oro och lite svårigheten att hitta ledsagare.

Nu hoppas jag på mer utomhuslöpning så kanske kilometrarna och milen på löpbandet också blir roligare :)

[tags]Träna, Träning, Löpning, Springa, Löpband, Puls, Pulsklocka, Garmin, GPS, Synskadade, Funktionsnedsättning, Ledsagning, Cykel, Cykling, Tandemcykel[/tags]

Garmin Edge 810

Jag har skaffat mig en ny cykeldator, en Garmin Edge 810. Det är ett riktigt monster till cykeldator med vilken Garmin verkligen sätter en hög nivå på vad en cykeldator kan erbjuda.

Egentligen är jag väldigt nöjd med min Garmin Edge 500 som jag skaffade i början på våren. Liten och smidig, lätt att sköta med en uppsättning varningstoner som gör att jag kan skilja varningar för puls, tid och distans åt. Till och med olika för låg och hög puls.

Men det fanns andra alternativ som både jag och min pilot Egge nog båda var sugna på och det var just Garmin Edge 510 och 810. Just då kändes inte den dyrare prislappen motiverad för de extrafunktionerna dessa två modeller erbjöd men behovet och önskemålen har ändrat sig.

Man kan säga att jag spårat ur lite när det gäller tillgängligheten som jag försöker vara så noga med som det bara går. Jag vill kunna sköta åtminstone de basala sakerna själv, som start och stopp och spara aktivitet. Ingen av dessa erbjuder möjlighet för mig att avläsa informationen under träningspassen, men väl efteråt när aktiviteten är överförd till dator.

En klar nackdel med Edge 510 och 810 för mig är att båda har väldigt få knappar, endast tre och styrs i huvudsak via pekskärm. Det ger en del osäkerhetsfaktorer även om jag läste mig till innan i manualerna att jag nog skulle klara det viktigaste ändå.

Det som till slut avgjorde var möjligheten att visa sina aktiviteter live, i realtid på internet. Garmin 510 & 810 är utrustade med bluetooth och anslutna till en smartphone kan all information om mig sändas till min profil på Garmin Connect och vänner och bekanta jag bjuder in kan se mig på en karta, tillsammans med information om fart, tid, pedalhastighet (kadens) och puls.

En annan fördel är att enheten själv överför aktiviteten direkt till Garmin Connect när den är ansluten med Bluetooth till telefonen och i motsatt riktning överförs väderdata i realtid för ens aktuella position och man kan lätt och direkt i telefonen överföra banor och träningspass från Garmin Connect till enheten.

Slutligen finns också möjligheten att ha cykelkartor direkt i enheten vilket så klart inte är så användbart för mig men väl min pilot.

Nu har jag haft den några dagar och är på det hela taget nöjd. Appen i telefonen är helt tillgänglig för att både läsa av all information om en avslutad aktivitet och att starta ”livetrack” för att låta andra följa mig i realtid. Jag kan precis som tidigare starta aktiviteten själv och även avsluta och spara även om det görs från pekskärmen. Där finns bara två knappar och de är så stora att det går att lära sig vart jag ska peka för att spara eller radera en aktivitet.

Den största nackdelen för mig som visade sig nu när jag började använda enheten, var ljudsignalerna. I manualen kunde jag läsa mig till att den som min gamla Garmin Edge 500, kunde ge ifrån sig pipsignaler för diverse varningar så som distans, puls, tid, kalorier etc. Min gamla Edge 500 gav ifrån sig olika ljud beroende på om pulsen sjönk under det angivna minimivärdet eller steg över mitt angivna maxvärde. Den gav också en sorts ton för tidsvarning och en annan för distans. Det blev således väldigt tillgängligt för mig och jag kunde med hjälp av dessa toner bespara min pilot en del frågor. Även om jag inte kan läsa av min puls i realtid kunde jag ändå få en varning när den steg för högt etc.

Jag utgick ifrån att Garmin Edge 810 hade samma sorts uppsättning toner. Jag bara konstaterade att den kunde pipa för samma sorts varningar. Nu visade det sig, när jag invigde enheten unde Sthlm Bike idag att enheten bara ger ifrån sig en enda ton oavsett vilken varning den avser och ett meddelande rullar i enhetens skärm som talar om vad den varnar för. Det blev en klar besvikelse och jag förstår ärligt talat inte varför man valt att göra så. Även om enheten har en större och tydligare skärm, är ju varningarna bra även för seende cyklister som inte behöver flytta blicken från vägbanan.

Men det här är ju sådana detaljer som inte går att ta reda på innan man köper en enhet. De finns ju inte att testa i butik där det oftast bara finns demoenheter utan innehåll, så kallade ”dummys”. Och mina specialfrågor finns få som kan svara på. Ens de som använder enheterna brukar lägga märke till pipljuden verkar det som.

Men bortsett från den i och för sig viktiga detaljen så är jag nöjd. Jag kan göra samma saker, lika mycket eller lika lite som tidigare men att växla mellan cykel- och aktivitetsprofiler har blivit enklare med tanke på att jag cyklar med flera olika piloter och det inte längre krävs en massa bläddrande i menyer för att ändra just detta. Och livetrack-funktionen sätter jag stort värde på liksom direktöverföringen av aktiviteter när man avslutat dem. Inget mer trassel med koppling till dator och överföring i webgränssnitt.

Nästa stora cykelevenemang är Roslagshösten 2013 söndagen den 15:e september då vi cyklar 13,5 mil i norra Stockholm. Då kommer man kunna följa vårt ekipage i realtid på en karta och jag kommer bjuda in via Twitter och Facebook till den som vill följa mig och min pilot.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Sthlm Bike, Roslagshösten, Garmin, GPS, Cykeldator, Träning, Motion, Synskadade, Tillgänglighet, Funktionsnedsättning[/tags]

Sthlm Bike 2013

I dag var det dags för Sthlm Bike, en 4,2 mil lång cykeltur i Stockholm. Det gick av stapeln för andra året i rad och har tydligen dubbelt så många anmälda som förra året.

Starten gick kl07:00 och det är tidigt för att vara söndag. För mig och MP började morgonen straxt efter 04 då vi åkte gemensamt till Älvsjö där resten av teamet samlades för gemensam cykling in till starten.

Det var lite småsvalt och väldigt dimmigt men det blev soligt och skönt under morgonen.

Starten gick vid Sjöhistoriska museet och målgången i Kungsträdgården. Längs banan fanns tre depåstopp och vi stannade för kaffe och sötsak och fick sträcka lite på benen.

Annars gick det bra. Det var lite trafik så tidigt på morgonen men många cyklister och det var väldigt trevligt. Otroligt fascinerande för mig som aldrig cyklar i stan och att dessutom få cykla i en nästan trafiktom huvudstad i vackert väder. Jag har ju bara cyklat långa oändliga landsvägar och det blir ju lite andra farter än om man måste bromsa in för korsningar och trafikljus så klart. Men det är en helt annan känsla och roligt när det händer saker hela tiden.

Vi tog oss runt på ca 1,5 timmar och när vi kom till Kungsträdgården åt vi frukost och pratade lite innan vi satte upp igen och rullade söderut tillbaka mot Älvsjö.

Känslan när det var slut var lite tråkig. Det var lite för kort eller hur man ska säga. Hoppas verkligen jag kan göra om detta med gänget nästa år!

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Motion, Sthlm Bike, Stockholm, Kungsträdgården, Trafik[/tags]

Paracykel-cup tempo

Idag körde jag och min pilot Thomas ”Egge” Egrelius vårt första tempolopp i paracykel-cup. Det var Sigtuna, Märsta & Arlanda Cykelklubb som arrangerade säsongens sista tävling.

Starten gick i Lindholmen och sträckan var bara 11km vilket jag var tacksam för efteråt :)

Vi kom dit någon halvtimme före start. Tanken var att vi skulle låna en av Cykelförbundets nya tävlingscyklar eftersom växlarna på min egen fortfarande krånglar. Vi behövde bara byta pedaler eftersom de var av olika sort. Men det slutade med att vi inte fick bort pedalerna från min cykel, de satt på tok för hårt och vi hade inte tillräckligt med verktyg, så det slutade med att vi fick ta min cykel ändå.

Vi körde en kort uppvärmningsrunda i lugnt tempo, ca 5–6km. När vi sedan startade kom vi bara en halv kilometer innan pulsen var uppe i 170 och mjölksyran började göra sig påmind i låren :) Andningen var på tok för snabb och jag fick använda lite metodik för att få ordning på den någorlunda. Snacka om dåliga tävlingsnerver :) Ändå tävlade vi egentligen inte mot någon utan deltog mest för att se hur vi låg till.

Vid vändningen kändes det ändå rätt OK i kroppen. Givetvis hoppade kedjan men som man börjat få lite rutin på det var den på igen inom några sekunder och vi var åter på väg.

När vi gick i mål var det med blodsmak i munnen och halsbränna :) Vi gick i mål på runt 17 minuter och ett
hastighetssnitt på ungefär 35km/h.

Kvällen avslutades med att klubben bjöd på fika och hade prisutdelning för säsongens prestationer. Sedan lastade vi åter cykeln på bilen och körde hemåt igen.

En klart givande och rolig kväll. Det gör jag gärna om nästa säsong för att se om man presterar bättre och med en cykel som är hel.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träning, Tävling, Synskadade, Funktionsnedsättning[/tags]

SCF anordnar prova-på tandemcykling del II

Ikväll var det det andra tillfället att prova på tandemcykling som anordnas av Svenska Cykelförbundet och SMACK, Sigtuna, Märsta & Arlanda Cykelklubb samt Rehab Station Stockholm. Jag och min pilot Thomas ”Egge” Egrelius deltog med egen cykel för att träffa folk och förhoppningsvis fungera som inspiration.

Denna gång kom 2 nya deltagare samt en tjej från förra gången som uppenbarligen blivit mer sugen :)

Vi samlades vid Ängbybadet i Blackeberg och cyklade 3,7 mil i strålande vackert väder. En underbar kväll! Gång och cykelbanorna var fulla av cyklister, rullskidåkare och inlines-åkare vilket gör mig otroligt glad att så många människor är ute och rör på sig.

Jag som just hämtat min cykel från service upptäckte redan i helgen när vi provcyklade, att allt inte var 100% med den nya kassetten och kedjan. Eller rättare sagt så är det nog snarare de gamla klingorna fram som spökar istället. För vid minsta kraftpålägg på pedalerna hoppar kedjan vilket faktiskt gjorde att några av nybörjarna drog ifrån oss i uppförsbackarna där vi var tvungna att ta det lugnt och inte så sällan stanna för att lägga på kedjan igen. Så cykeln måste in på översyn snart igen.

Väl tillbaka blev det lite eftersnack innan vi nu lastar cykeln på bilen för att ta oss hemåt igen några mil rikare i benen, träffat nya människor och fått cykla vilket just nu vid sidan av löpning är det bästa jag vet! :)

[tags]Cykel, Cykling, SCF, Svenska Cykelförbundet, Tandemcykel, Roslagsvåren, Roslagshösten, Vätternrundan[/tags]

Provcykling med ny tandempilot

Idag har jag provcyklat med en ny kille som jag träffade när SCF anordnade prova på tandemcykling. Han var en som hade hört av sig när Cykelförbundet annonserade efter piloter i diverse forum och föreningar. Jag nämnde att jag i dagsläget cyklar med 2 piloter kontinuerligt men att det är för lite för att det ska fungera bra och regelbundet och då bestämde vi att ses och provcykla.

Och idag tog vi en tremilsrunda i mina hemtrakter i Haninge. Som jag upptäckte redan i helgen är det problem med de nyrenoverade växlarna så det gick sådär rent tekniskt, men piloten var duktig för att inte ha cyklat så mycket tandem.

Kul att folk visar intresse. Det här har och är mitt största problem just nu att hitta folk att cykla och springa med. Det ska fungera och passa rent geografiskt och tidsmässigt och folk ska tycka det är roligt. När jag annonserat i cykelforum efter piloter att träna med har det varit helt dött. Jag tycker det är lite märkligt eftersom cykelsporten växer så det knakar. Men fördomarna mot tandemcykling och tron att det ska vara så svårt gör att det är knepigt att hitta intresserade som dessutom bor eller jobbar inom rimligt avstånd och har tid och intresse av att cykla.

Så min jakt efter piloter är konstant. Man behöver inte vara proffs eller ens cyklat tandem förut, det är inte så svårt som man tror och det man behöver kunna tränar man snabbt ihop sig lätt på. Det handlar mest om kommunikation inför kurvor, backar framför allt uppför, inför växlingar etc. Lite mer träning krävs för att lära sig stå upp tillsammans i backarna och att cykla i klungor men just sådant behöver man kanske inte börja med.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träning, SCF, Svenska Cykelförbundet, Synskadade, Funktionsnedsättning[/tags]

Dags för cykelservice del II

Ikväll hämtade vi ut cykeln från service. Det är verkligen trevligt att hämta ut cykeln, känns som ny :)

Nästan allt åtgärdades. Genomgångna bromsar och allt smort ordentligt, ny kassett bak och ny kedja. Tyvärr visade det sig att växelföraren bak behövde bytas vilket fördyrade det hela en del. Det innebar att de nya smalare däcken får anstå till senare.

Den brustna växelvajern är fortfarande skarvad men på ett lite snyggare sätt med vajerlås istället för skruvar och muttrar.

Nu återstår bara en provrunda för att se om den nya högre utväxlingen ger någon effekt :) Vi får se om det blir någon provtur i helgen eller om det blir på måndag. Då inleder jag även samarbetet med en ny, tredje pilot för att öka mina möjligheter att träna regelbundet.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Sportson, Haninge[/tags]

Garmin Swim del III

Idag var det andra passet med nya simklockan. Med statistik kan man bevisa allt och statistiken i det här fallet har just bevisat att klockan gjorde skillnad redan andra gången. På de 2 bilderna ovan kan man se information från aktiviteten förra veckan och denna veckan. Mitt snitt per 100 meter sjönk från 3:31 minuter till 3:04. Ännu bättre är att mitt medelantal simtag per längd bara nu sjunkit från 18 simtag per längd till 17. Det är roligt!

Det som är lite mer förbryllande är väl bästa tiden på 100 meter. Den skulle ha varit 1:40 förra veckan och 0:55 denna veckan. Det är inte rimligt även om antalet längder borde stämma. Det räcker med att jag tappat räkningen på 2 längder så ändras snitttiden på ett felaktigt sätt men det är jämnt antal längder i alla fall.

På det hela taget är jag supernöjd och även om jag inte kan kontrollera klockan i bassängen utan får vänta tills jag kommer hem, är den det bästa hjälpmedel jag haft hittills.

Nästa steg blir att investera i en klocka för utomhuslöpning. En kollega tjatar på mig att börja och jag borde nappa när jag alltid klagar på svårigheten att hitta ledsagare. Men då måste jag ha en liknande klocka :)

Du hittar min profil på Garmin Connect

[tags]Garmin, GPS, Sport, Sportklocka, Träna, Träning, Fitness, Cykling, Tandemcykel, Löpning, Simning, Triathlon, Simhall, Badhus[/tags]

Två år med ledarhunden Flinga

Tiden går väldigt fort. Idag var det två år sedan jag och Flinga lämnades på egen hand och instruktören åkte hem. Det känns som mycket länge sedan.

Och man säger ju att tiden går fort när man har roligt och så är det verkligen. Den hund man har just nu är alltid den bästa men jag tycker nog ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund gjorde ett synnerligen lyckat val åt mig den här gången. En arbetsglad och positiv hund som jobbar bättre desto rörigare det är och ett otroligt bildminne. Dessutom är hon väldigt mycket en-mans-hund för att vara Labrador och väldigt trogen husse och föredrar mig framför andra, precis som det ska vara.

Att hennes energi ibland rinner över är inget som stör mig. Det påverkar mig bara positivt och gör även mig glad. Det är liksom svårt att vara tungsint med henne vid sin sida :)

Så det har varit två fantastiska år som jag hoppas ska bli många flera. Självklart vill min Flinga att jag ska ha ett liv med mer fritid och inte jobba så mycket, utan ha mer tid för långa promenader och stadsvandringar :)

[tags]Hund, Hundar, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadade, SRF, Synskadades Riksförbund[/tags]