Jag har aldrig haft några höga tankar eller särskilt goda erfarenheter om skolan. Min egen skolgång har nästan uteslutande kantats av mobbing, utfrysning, elittänkande och om man inte passat in i något mönster så harman varit annorlunda — och det har jag alltid varit i så fall.
I lågstadiet gick jag på specialskola för synskadade — det var så på den tiden. I mellanstadiet skulle alla integreras ut i vanliga skolor och för mig gick det sådär. Många har haft det värre. Första veckorna var man speciell och människor runt omkring än blev nyfikna och ville vara ens vän. Sedan fick man för mycket uppmärksamhet och det vändes till avundsjuka och ersattes av mobbing och utanförskap.
I högstaidet bytte jag skola, mitt i allas indentitetskris. Ingen mobbing att jämföra med tidigare skola, men heller inte många riktiga vänner, ingen förmåga att våga ta till sig de få som ville vara vän. För rädd att misslyckas. Först i gymnasiet kändes det riktigt bra. Visst, man blev inte bjuden på alla fester, men inte heller utanför och inte längre ensam.
Genom alla dessa år har det varit samma sak, likgiltighet från lärare, ingen ser något, ingen hör något. Klart som fan dom gjorde, men vågade, ville eller orkade inte bry sig. Vad som försegick på toaletterna på raster och efter skolan var inte deras ensak. Temat mobbing var schemalagt till 1 dag per läsår, eller per termin i bästa fall.
Och nu med egna barn i årskurs 2 till 6 så slår det mig att inte mycket har blivit bättre. Klasskompisar väntar på min son utanför gymnastiken, hotar, slår och sparkar. Min minsta dotter blir nedbrottad och får glåpord och svordomar kastade efter sig, barn väntar på varandra på väg hem från skolan för att ge igen för ett eller annat. Vi som föräldrar kan gå in på skolgården och ta två steg innanför grinden och hör då ett språk mellan barnen som innehåller mer ord som inte står i varesig bibeln eller svenska akademiens ordlista. Allt, slagsmål, glåporden, hoten, knuffar och sparkar, allt pågår mitt utanför matsal, gymnastik och fritids och vid gungställningen, inte direkt undanskymt, men ingen ser något, ingen hör något. Skolans rastvakter som alltid ska vara ute, syns aldrig till. När vi varit där och tittat har vi antingen inte hittat någon alls, eller så har dom befunnit sig mitt i detta kaos. Och ibland har barnen letat upp någon när något hänt men blivit mötta med likgiltighet och ignorerade.
En annan intressant inställning från skolan vi fått höra är från klasslärare ”jag vill inte höra om vad som händer på rasterna, det får rastvakterna sköta.” Man blir lite rädd, trött och ledsen, främst över att barnen är tvingade att gå dit, annars hämtar polisen dom eftersom vi har skolplikt i vårt land Men att vi tvingar dom in i mobbing, förtryck och rasism, det är tydligen ointressant.
Och det är med rasism är intressant och ett stort problem. Det har många belyst för och det tänker jag inte göra här. Däremot den omvända rasismen som blivit där det är förbjudet att säga blatte, turk och annat i nedlåtande syfte. Men jävla svenne och liknande är helt ok!?
Bara en sak gör mig slutligen riktigt glad i allt detta. Min dotter bytte just till en skola i Pysslingens regi. Det är den första skola jag stött på där lärarna är bland eleverna, med på raster, pratar med dom i korridorerna, fikar med dom i deras kaffeteria. Lärarna har inget eget fikarum utan ska fika med eleverna och trots att hon bara gått där några veckor känns det redan mycket tryggare, allt tas tag i på en gång. Om den känslan består tills fler barn ska byta så vet vi var vi ska sätta dem. För, om inte barnen får en trygg uppväxt med bra förebilder så kan man sen inte ställa så höga krav å dem.
[tags]Skola, mobbing, Pysslingen, Familj, Barn[/tags]
59.149805218.1462933
