Dagarna före nyår beställde jag en ny dator för att låta vår gamla Mac Mini gå i pension och göra något annat istället. Då var beräknad leverans mellan den 10:e och 17:e januari och det är alltid jobbigt att vänta, både på tråkiga och roliga saker. Detta tillhör helt klart kategorin roliga saker :)
Apple har meddelat fortlöpande via SMS status på min beställning och jag förstod ganska snart att det skulle bli leverans mycket tidigare än planerat och idag kom äntligen leveransen.
Packa upp nya leksaker är väldigt roligt även om man blivit avtrubbad med åren och detta är ju mer en nyttopryl än leksak. Det som är absolut roligast med Apples prylar och som är helt unikt i datorvärlden, är att jag inte behöver någon som helst hjälp av seende för att komma igång och installera och konfigurera datorn.
När allt är monterat och på plats, vilket i praktiken bara är en kabel från tangentbordet, en strömkabel i väggen samt trådlös mus och styrplatta, är det bara att starta datorn, avvakta några minuter och sedan trycka en tangentkombination (kommando + F5) så startar den inbyggda skärmläsaren VoiceOver. Med hjälp av den kan jag sedan ta mig igenom hela konfigurationen med språk, tangentbord, nätverk, användarkonton etc helt på egen hand. Att få igång en Mac tar inte stort mer än 5 minuter innan skrivbordet visar sig och man kan börja köra. Klart imponerande!
Eftersom vi inte bytt dator på över 4 år, så blev steget i prestanda ganska stort. Från en 2-kärnig processor på dryga 2ghz, 2GB RAM som med tiden uppgraderats till 4GB och en hårddisk på ca 250GB, så blev det nu en 4-kärnig I7-processor på 3,5ghz, hela 32GB minne och 3TB hårddisk. 32GB minne ansåg jag var lätt överdrivet men man har en förmåga att växa i prestanda ganska fort och jag tyckte det skulle bli spännande att se skillnaden.
Och skillnad är det så klart, fattas bara! Jag gjorde ett första test med vårt enorma bildbibliotek, en datafil på över 280GB innehållande runt 70000 högupplösta bilder tagna från 1998 och framåt. På den gamla datorn tog det runt en minut att starta programmet och därefter var man tvungen att låta den stå en stund och arbeta innan det gick att använda programmet. Sedan flöt det förvisso på ganska bra om än lite hackigt när man bläddrade för fort. Men det var inte så konstigt i en så gigantisk databas. Snarare märkligt att det över huvud taget fungerade :)
Trots att jag nu provade köra bildbiblioteket från en äldre extern USB-disk, fanns inte längre någon starttid att prata om och inte heller behövde programmet arbeta, utan var direkt klart att använda och någon hackighet när man bläddrar kan vi inte längre upptäcka. Snart ska bildfilen kopieras till den lokala hårddisken och då lär det gå ännu fortare.
Sedan återstår det stora testet med videoredigering. Det gick faktiskt inte på den gamla datorn mot slutet. Drog man videoklipp till tidslinjen så fick man vänta och hoppas att programmet inte kraschade och det var för segt för att arbeta med. Här lär det gå betydligt fortare.
Att starta iTunes med all vår musik, film och podcaster är liksom inga konstigheter och när man växlar mellan dessa två gigantiska program märker man ingenting. Tidigare stannade datorn upp och behövde tänka en stund.
Så visst är det en fröjd att arbeta med en kraftig dator och denna kommer hålla en god stund :)
Efter över 4 år i trogen tjänst, är det nu dags för vår första Mac-dator att lämna över till nyare och starkare krafter. Datorn har verkligen varit fantastisk! Under alla dessa dryga 4 år har den aldrig behövt ominstalleras och aldrig kraschat och de små hängningar som inträffat kan räknas på ena handens fingrar.
Trots det har den de senaste åren skött all vår mediahantering hemma med musik, film, foton och backup av hela familjens bestånd av telefoner. Datorn är fortfarande hel och fungerar utan problem, men börjar bli långsam för dess syfte. Det är ganska imponnerande efter så lång tid. Vilken PC-dator håller måtten så länge om man dessutom följer alla uppgraderingar av operativsystem? Det kan jämföras med om jag skulle ta min gamla bärbara IBM med Windows XP och uppgraderat den till Windows 8.1 med bibehållen prestanda.
Nu har jag beställt en ny dator och även om det är mer nödvändigt än roligt, ser jag fram emot leveransen som ska ske någon gång mellan 10–17:e januari.
Som jag skrev i mitt förra inlägg blev jag lite besviken när jag till slut fick min Canon GP-E2 GPS-mottagare från CyberPhoto. Det visade sig att just på min kameramodell var man tvungen att ansluta GPS-mottagaren via USB-kabel och det inte att ha den monterad i tillbehörsskon på kameran.
Jag påtalade informationsmissen för Cyberphoto och jag var beredd att returnera varan eftersom det inte blev som jag tänkt mig. CyberPhoto beklagade informationen och jag blev erbjuden ett extra bra pris på en Canon tillbehörsarm att sätta fast GPS-mottagaren på istället.
Idag kom armen och det blir bra. Jag är för intresserad av möjligheten att kunna geotagga mina bilder för att avstå trots besväret med att ansluta via USB-kabel med de risker det medför att kabeln eller kontakten ska skadas när man är ute och fotograferar. Fördelen blir också att tillbehörsskon blir ledig för extern blixt exempelvis. Om GPS-mottagaren sitter monterad i skon, fälls inte heller den inbyggda blixten ut vilket ytterligare begränsar.
Men den här lösningen blir bra även om det blir ett monster till kamera med både GPS på arm och extern blixt monterad.
Ikväll kom kompisen Joche förbi hemma för att hjälpa mig lite med min cykeltrainer. Programvaran som styr allt var som väntat inte så tillgänglig för mig. Vi uppgraderade programvara och som tur var fanns en ny version. Den som följde med i förpackningen var minst sagt instabil. Den nya verkar bättre även om gränssnittet inte verkar ha blivit bättre för mig.
Idag provade vi att ta några sparade GPS-spår från cykelturer tidigare i höst och importerade dessa i trainerprogrammet. Som väntat kom några felmeddelanden vad gäller lutningskurvorna som hade orimliga värden. Det var inte så förvånande eftersom jag läst om just detta, så kanske blir inte egna GPS-spår den hetaste funktionen.
Däremot provade jag att cykla efter en av de medföljande filmerna och det kändes genast mycket bättre. Jag som inte kan se bilden förstår att det är grymt läckert att se när man cyklar i en autentisk miljö, passerar bilar, cyklister och andra människor som vinkar, går med sina hundar och barnvagnar i någon liten italiensk stad.
Jag är nu övertygad om att dessa filmer är en klart bättre lösning för mig med en väldigt detaljerad lutningsinformation. Jag har i princip bestämt mig för att komplettera de två banor på 7km och 2,5 mil jag redan har, med några längre. Helst en på runt 5 mil, 8–10 mil och kanske en på cirka 15 mil. Då får jag en bra variation på träning i tid och distans vilket kommer behövas framåt våren.
Det här är grymt häftigt och ytterligare en grej som inte bara är en kul leksak utan ett verkligt lyckat köp som kommer att underlätta för mig framöver.
Så efter en dryg veckas läsande, letande och frågande, bestämde jag mig till slut för vilken trainer jag ska ha. Det blev en RelAxiom trainer från Elite. Det är en riktig djungel där ute när det gäller trainers eller ”cykelrullar” och till slut blev det nästan svårt att skilja dem åt.
För den som inte vet, så är en trainer, eller ”cykelrulle” en ställning man spänner fast en vanlig cykel i. Bakhjulet driver en rulle och genom att öka motståndet i rullen så blir det tyngre att trampa. Det finns allt från helt manuella sådana rullar där man styr motståndet själv till de som är datorstyrda och väldigt avancerade. Jag valde naturligtvis det senare.
För mig var kriterierna bland annat att den skulle ha ganska hög effekt, dvs kunna ge ett ganska hårt motstånd, vara datorkopplad för att kunna styras med automatiska träningsprogram och egna spår, kunna kopplas till min befintliga Garmin cykeldator och helst också vara väldigt tystgående.
Det blir för mycket att skriva om allt jag passerade på vägen, men valet föll till slut på en Elite RealAxiom Wireless. Elite är ett italienskt märke som verkade väldigt kvalitativt och fått bra kritik på nätet och i de videoklipp jag hittade tyckte jag den lät väldigt tystgående. Den fanns i både trådlös version och version med kablar. Normalt sett är jag av grundinställningen att utrustning ansluten via kabel alltid fungerar medan trådlös teknik har en tendens att strula. Och efter vad jag läste på nätet om andra märken och modeller med samma trådlösa teknik, hade folk minst sagt ett och annat att säga om det. Men just om detta märke hittade jag inte speciellt mycket negativt. Tyvärr hittade jag heller ingen oberoende bra test av modellen jag till slut valde, vilket var lite ”spännande”. Men jag läste manualen och gillade funktionerna.
Den funktion jag behöver mest är just den att kunna ta egna cyklade turer från min cykel-GPS och ladda in dem i trainerns programvara. Då kan man se på datorns skärm en karta vart man cyklar och när det i verkligheten kommer en uppförsbacke, lägger trainern automatiskt på rätt mängd motstånd och när backen är slut, lättar motståndet. Det blir på så vis väldigt realistiskt. Man slipper sitta och lägga på motstånd manuellt, men framför allt kan man inte lätta på motståndet när det börjar bli tungt i benen. Då är det bara att trampa på, nyttja växlar tills backen är slut :)
En annan funktion jag säkert kan ha liknande nytta av, är möjligheten att köpa videofilmer avsedda för cykeltrainern. Tillverkaren har kört och filmat populära cykelsträckor och när man själv cyklar efter dessa videofilmer på skärmen, spelas filmen i rätt hastighet baserat på hur fort jag cyklar. Cyklar jag långsamt spelas filmen långsamt och cyklar jag fort ökar hastigheten proportionerligt, grymt läckert! :) Och samma sak här, när det kommer uppför, ökas motståndet i cykeltrainern.
Filmerna säljs på DVD och laddas in i datorn. Ett 60-tal filmer har man bland annat från populära sträckor från Giro d’Italia 2007 och 2008 samt en mängd andra klassiska stora cykeltävlingar. Filmerna delas in i sport, pro och intensiv och omfattar allt från ganska ”snäll” slät terräng, men framför allt bland de värsta bergsparti man kan cykla i. Vad sägs om sträckor på flera mil med en genomsnittlig lutning på +10%? :)
Det följer med 2 sådana filmer med trainern. Tyvärr ganska korta. En kuperad bana på ca 7km och en som verkar lite snällare på 2,5 mil. Det är en bra början men för vårens träning behövs även längre sträckor så jag kanske får komplettera :) Men först ska jag prova om filmer eller egna GPS-spår är det bästa. När jag läser lite på nätet börjar jag förstå att de producerade filmerna nog innehåller mest detaljerad information om lutning medan egna GPS-spår kan behöva justeras i efterhand med tanke på att GPS-systemet inte är så exakt och tillförlitligt just när det gäller höjd.
Så i dag gjorde jag inköpet hos min lokala sporthandlare. Det blev till att sparka igång en Windows-dator som jag inte använt på länge men som nu får duga till träningsdator. Den behövde uppdateras en hel del och programvara behövde installeras. Inget av detta gick smärtfritt så klart men efter hjälp av min fru, är nu åtminstone allt igång och fungerar. Jag har hunnit testa bara helt kort. Jag provade ett färdigt träningsprogram som jag tror ska testa min kapacitet, men jag avbröt eftersom jag bara ville se att dator och trainer hade kontakt med varandra.
men det får bli mer leka framåt helgen. Jag behöver ta lite hjälp av någon av mina dator- och cykeltokiga vänner för att fixa till allt som jag vill ha det och testa vad som är tillgängligt för mig.
Nu när jag har givit upp försöken att hitta en tillgänglig motionscykel börjar lösningen ta form och jag känner mig riktigt nöjd att jag ändå tagit mig tid och letat under åtminstone ett års tid. Förra hösten fixade min kära dotter en Trojan motionscykel åt mig som en av våra släktingar knappt använt och inte längre ville ha kvar. Den borde varit helt tillräcklig kan man tycka, men det största felet var att träningspassen inte gick att logga i dator. Och utan möjlighet till loggad träning, betyder ingen träning.
Resultatet av allt letande slog egentligen slutgiltigt rot under Sweden Bike Expo 2013. Där hade Svenska Cykelförbundet en aktivitet i sin monter där man fick prova handcykel en sträcka på tid och den cykeln stod monterad på en cykelrulle, eller så kallad trainer. Det var nog känslan att växla på riktigt som avgjorde.
Ska jag vara lite djup, är det också en saknad att kunna cykla själv, på riktigt. Det är helt underbart när vi susar fram i 30–40km/h där på tandemcykeln, med vinden mot ansiktet och ljudet av däcken mot vägbanan, de andra cyklisterna runt omkring, hur en tung uppförsbacke belönas av en bra utför. Mitt i all den där lyckan, kan jag känna kontakt med min sorg som handlar om min funktionsnedsättning. Jag vet att cykel skulle varit en stor del av mitt liv som seende. Eller, sorgen kanske mer kommer krypande när jag har svårt att hitta någon att cykla med. Ibland kan det bli glest mellan gångerna. Det hämmar mina träningsmöjligheter och det får mig att känna mig beroende av andra. Något jag ständigt strävar efter att minska eller försöka kompensera.
Kanske är det där helt eller delvis ursäkter för min nördighet, men vad gör det för skillnad? Så jag har grottat ner mig i begreppet ”cykeltrainer” och drunknade ganska omgående :) Jag började med min cykelkompis Patrick – Teknikpappan som nyligen skaffat trainer och frågade honom en massa om vad han hade valt och vilka funktioner man kunde få ut och vad han var mest nöjd med. Därifrån började jag sedan leta bland märken, modeller och funktioner. Jag läser andras produktrecensioner och olika manualer för att hitta det som kommer passa mig bäst och ge en massa rolig träning. Jag har ännu inte riktigt gjort mitt val vad gäller själva trainern, men det avgörs inom kort.
För er som inte vet så är en trainer, eller cykelrulle, ungefär som ett löpband för cykel. Man sätter fast en vanlig cykel med bakdäcket mot en rulle som roterar när man trampar. Och genom att öka motståndet i rullen simulerar man uppförsbackar. Det är den enkla grundfunktionen. Sedan växlar det där ut i mängder av finesser, koppling till dator för att styra träningen och för att kunna träna mot andra cyklister över internet, som liksom jag sitter hemma i sina vardagsrum och trampar när snön ligger djup utanför fönstret :)
Men idag tog jag slutligen tag i den andra delen av det projektet, att skaffa en vanlig cykel! Det kändes både märkligt och något av det roligaste på länge :) Det var en liten utmaning bara det, att hitta en riktig racercykel med framför allt bra växelsystem, bockstyre och tunna däck. Men samtidigt en cykel som aldrig kommer cyklas utomhus utan bara är tänkt att stå på en trainer. Som ni cykelintresserade vet finns ingen övre prisgräns på vad en cykel kan kosta. Men i mitt fall ville jag att det skulle vara en bra och realistisk cykel men inte för dyr. Ganska motsägelsefullt och inte helt lätt.
Men idag kom jag hem med en Focus Culebro SL, aluminiumram, framgaffel i kolfiber, Shimano 105 växelsystem och en vikt på 9,5kg. Det kändes direkt som en cykel jag lätt skulle ha köpt om jag kunnat cykla ”på riktigt”.
När de första bilderna togs, stod jag utanför butiken i ett centrum med min nya cykel. En liten vindpust av den där sorgen kom över mig och jag undrade stilla om jag ändå inte är en komplett galen idiot som bara försöker lura mig själv att vara något jag inte är och att kunna något jag absolut inte kan. Den där känslan som ibland kommer över mig när jag gör saker man inte ”kan” när man är blind.
Men jag skakade av mig känslan som så ofta förr. Jag skiter i vad andra tycker. Det är mitt liv och i det vill jag försöka göra saker som är bra för mig och får mig att må bra. Och om detta är ett av sätten, så är det rätt.
Väl hemma tog galenskapen över på riktigt :) Jag satte igång med att montera kadens- och hastighetsmätare samt fäste för cykel-GPSen. Den är egentligen inte nödvändig eftersom de trainers jag nu väljer mellan, har den funktionen i sig att logga fart, distans, pedaltakt, puls etc. Men ska det vara så nära verkligheten som möjligt, så ska det fan vara på riktigt! :) Och ja, cykeln ska nog stå bredvid fönstret så att när det blåser och regnar ute, så kan jag öppna för att förstärka känslan ännu mer :)
Det slog mig just att någon sa till mig för länge sedan, att det jag gör är värst mot mig själv. Genom att inte acceptera, förvärrar jag bara den där ”sorgen” genom viljan och strävan efter att vara normal och som alla andra. Hur det är med den saken vet jag inte, det får jag väl ägna mig åt i ett annat inlägg. Men det är nog bara att inse att jag är långt ifrån normal :)
Jag håller på att leta efter en träningscykel som tekniskt är tillgänglig för mig. Jag har ett stort behov av att kunna logga min träning. Jag tyckte inte det borde vara så svårt med all träningsteknik som finns idag, att hitta en träningscykel med cykeldator som kan överföra information till dator eller annan träningsenhet eller ännu hellre, förberedd för att montera befintliga givare för cykeldatorer så att jag skulle kunna använda den utrustning jag redan har.
Men så lätt var det tydligen inte. I USA hittar jag information om att det finns spinningcyklar utrustade med Garmins ANT+-kompatibla givare för fart, kadens, puls och motstånd. Men i Sverige, eller för den delen Europa hittar jag absolut ingenting.
En kollega till mig jagar efter samma sak och det är faktiskt han som hittar en enda kandidat, en träningscykel från Abilica. Det angavs att den är utrustad med trådlös överföring via Bluetooth och stödjer någon sorts standard som kallas för iConsole+ som jag förvisso aldrig hört talas om. Men i specifikationerna står det att den kan kopplas till surfplatta för att visa och spara den information jag önskar. Vid en snabb sökning i Apples App Store, hittar jag även appen för iPhone, så det är bara att åka dit och kolla och prova :)
På XXL i Kungens Kurva är man väldigt hjälpsam och jag får prova cykeln och hjälp av en säljare att ansluta och testa min iPhone. Det fungerar bra och skulle ha varit perfekt. Problemet är bara att appen inte är det minsta tillgänglig för synskadade användare som använder skärmläsare :( Det finns en liten möjlighet att det skulle kunna fungera bättre med surfplattan iPad där appen enligt uppgift ser helt annorlunda ut, men när det var så helt kört på iPhone finns inte stora utsikter att det ska fungera bättre på iPad.
Så här tog förmodligen det spåret slut. Jag har tvingats inse att det inte finns någon tillgänglig träningscykel med de tekniska förutsättningarna och utan dessa kommer jag inte att använda den, det vet jag :)
Jag tittar även på cykeltrainers, en sådan man ställer en vanlig cykel på och där bakhjulet får en rulle att snurra och som ger motstånd efter önskemål. Tidigare har jag sett det som ett coolt tillbehör men har varit så fokuserad på träningscykel eftersom jag alltid kommer cykla på det viset inomhus. Utomhus är det ju tandemcykel som gäller.
Men nu blir det att släppa träningscykel och på allvar börja titta, testa och läsa på om trainers eller ”cykelrullar” istället. De finns i olika prisnivåer mellan 2000-8000kr och det är i ungefär samma prisområde som en träningscykel. Skillnaden är bara att jag behöver en vanlig cykel då också.
Så nu fortsätter jag istället med detta får vi se vad det leder till. Kanske ger jag mig något vettigt och sunt men dyrt i julklapp :)
Idag är det så dags att prova GPS-mottagaren till systemkameran för att geotagga bilder, det vill säga lägga in information i bilderna om vart de är tagna.
Kameran är uppgraderad med senaste mjukvaran och när jag läser information på nätet om hur den fungerar mer i detalj, hittar jag en liten fotnot i manualen och i en amerikansk blogg om att mottagaren har en liten begränsning med just vår kameramodell Canon EOS 7D. Det visar sig att GPS-mottagaren inte är kompatibel med kamerans tillbehörssko utan måste anslutas med USB-kabel i kamerans USB-port på sidan. Vidare kan kameran inte spara information om kompassriktning i bilderna vilket är möjligt på övriga kompatibla kameror.
Jag känner faktiskt att jag blivit lite lurad på den här punkten. På Cyberphotos produktsida står ingenting om detta. Bara att just EOS 7D kräver mjukvaruuppgradering för att fungera. Där hade man kunnat lägga till att även anslutning via USB-kabel krävs på denna modell.
Nu har jag handlat som företagskund och då försvinner nog möjligheterna med öppet köp skulle jag tro, jag håller på att läsa på om detta. Men jag är inte heller säker på hur jag ska göra. Jag vill fortfarande ha funktionen, men tycker att ganska viktig information inte angavs i produktbeskrivningen.
Problemet med USB-kabel ansluten i GPS-mottagaren och kamerans vänstra sida, är att det lätt blir skador när man är ute och fotograferar. Var gång man tar upp kameran ur väska eller från axeln så ska USB-kabeln anslutas och kopplas ur och bortsett från att det tar extra tid, så ökar även det slitage. Att ha kameran i axelremmen och USB-kabeln ansluten är uteslutet. Räcker med att man stöter till en passerande människa eller liknande så är kontakten knäckt och förstörd.
Visserligen har jag tänkt på att problemet med blixt uppstår när GPS-mottagaren sitter ovanpå kameran i tillbehörsskon. Det går så klart inte att ha en extern blixt monterad då, men även den inbyggda blixten blir obrukbar eftersom den inte går att fälla upp när det sitter ett tillbehör i tillbehörsfästet. Så ingen lösning känns längre helt perfekt.
Nu när den värsta besvikelsen och frustrationen lagt sig ska jag ändå prova hur det fungerar i praktiken. Vid inomhusfotografering kan man ändå inte använda GPS-mottagaren och kanske nöjer man sig med att ta något eller några foton med geodata så kan man sedan kopiera platsinformationen till bilder som är tagna på eller ungefär på samma plats, det är ändå ganska lätt gjort i iPhoto för Mac som vi använder. Sedan får jag se vad Cyberphoto svarar. Kanske vill de ge mig ordentlig rabatt på en tillbehörsarm Canon AB-E1 som kompensation så blir inte tillbehörsfästet upptaget och USB-anslutningen kanske något mer skyddad.
Jag har länge fascinerats av möjligheten att geotagga bilder, det vill säga att lägga in information i bilden om vart den är tagen. Rent tekniskt handlar det om att stoppa in GPS-koordinater i bildens information som sedan gör det möjligt att visa vart bilden är tagen på en karta.
Men det har varit ganska krångligt att få till detta och varit förenat med ganska många steg och flera processer för att få till det. Det har krävts extra program och mycket manuellt arbete och det har inte tilltalat mig av flera skäl. Framför allt för att jag inte kan göra det på grund av min synnedsättning och för att det har varit enormt tidsödande.
De senast 4 åren har jag försökt lösa det genom att samtidigt ta ett foto med min iPhone på samma plats. Smartphones har den funktionen idag, att information om plats stoppas in i bilden. Då har det varit lite lättare sedan att i fotoprogram kopiera platsinformationen från en bild till flera andra istället för att pricka in dem på exempelvis en karta eller spara platsdata på annat sätt och mata in det manuellt.
Men det har ändå krävt en del manuellt arbete som inte gjort det lätt och naturligt.
2010 köpte jag en Panasonic Lumix DMC-TZ10, en liten smidig kamera i pocketfomrat med inbyggd GPS för att jag hoppades att det skulle underlätta ytterligare. Då, med iPhone 3GS var kameran kanske inte av den standard man önskade sig och batteritiden var också ett problem. Det fungerade inte speciellt bra eftersom GPS-mottagaren i TZ10 tog en evighet på sig att lokalisera sateliter i vad mån den över huvud taget lyckades. Även om bildkvaliteten var bättre än min dåvarande smartphone så blev den liggande mestadels.
Jag har hela tiden tänkt att en GPS-mottagare direkt monterad på systemkameran som man huvudsakligen vill använda för fotografering vore den perfekta lösningen. Jag hittade några under åren jag letade, mottagare man monterade i tillbehörsskon på kameran och som lagrade GPS-positionen var gång man tog en bild. Dock lagrades GPS-positionen i mottagaren tillsammans med tid och datum då bilden togs. Sedan fick man ändå sitta och jämföra och lägga in informationen manuellt vid datorn sedan. Det löste inte mitt behov.
Canon GP-E2 har funnits ett tag på marknaden och jag har läst och funderat en hel del det senaste året. Den gör precis det jag vill, monteras i tillbehörsskon på kameran eller via USB-kabel in i kameran som lagrar platsinformationen direkt i bilden när bilden tas. Inget extra manuellt arbete, perfekt!
Men omdömet har varit lite blandat på nätet. Jag har jobbat många år med GPS och är väl förtrogen med systemets för- och nackdelar. Den klara nackdelen är just att rena GPS-mottagare, som inte har hjälp av mobilnätet för att snabbt hitta sin position, kan ta lång tid på sig att lokalisera sig. Jag har läst på nätet att användare ibland över huvud taget inte fått det att fungera tillförlitligt.
GPS är ett känsligt system, både för väder och för omgivande miljö. Finns mycket skog eller höga hus runt omkring och det inte är fri sikt mot skyn i stora vinklar, kan det ta tid för mottagare att hitta sateliter och lokalisera ens position. Ibland kan presitionen vara så dålig, att presitionen kan variera flera 100 meter och inomhus fungerar GPS över huvud taget inte annat än i sällsynta undantagsfall.
Canon GP-E2 är dessutom ganska dyr. Med en prislapp på 2900kr inklussive moms drar man sig lite för att slå till. Inga stora pengar i kamerasammanhang i semiproffs-klassen, men ändå mycket pengar för något som kanske ändå inte är helt perfekt.
Men fascinationen för platsinformation i bilder överväger. När man fotograferar hemma är det mindre viktigt. Då är det dessutom lättare att lägga in platsinformationen manuellt i efterhand. Men ute på resa tycker jag det är ett otroligt tillägg. Man kan få hjälp att komma ihåg vart man var genom att se bild och karta när man senare tittar tillbaka, minnas platser och man kan också skapa fotoalbum med kartor. Finns informationen får fantasin mindre gränser när det gäller vad man kan göra med möjligheterna.
Geotaggning är inte bara intressant när det gäller bilder. Även inläggen här på nomell.se är geotaggade, det vill säga har information om exakt plats om vart i världen varje inlägg är skrivet. På kartan nedan kan läsaren till exempel se att detta inlägg är skrivet hemma i min egen soffa :)
Nu ska det bara provas rent praktiskt så får vi se vad resultatet blir.
Idag upphör vårt TV-abonnemang från Comhem. Vi har resonerat ett tag och i somras bestämde vi oss för att säga upp TV-kanalerna. Det kunde gå veckor här hemma mellan gångerna då någon tittade på TV på det viset. Idag konsumerar vår familj TV och film på helt andra sätt.
Idag tog vi en andra tur hela vägen upp till Täby Centrum för att besöka Apple Store. Vi hade med oss 2 egna och 1 bonusbarn idag som ville dregla över de nya iPhone-modellerna iPhone 5C och iPhone 5S.
Egentligen tycker jag inte det är superkul att gå i sådana butiker med ett tomt kontokort. Fönstershopping är inte riktigt min grej. Speciellt inte när det är så mycket man vill ha.
Givetvis var det väldigt mycket folk i butiken på grund av säljstarten för de nya telefonerna igår och iPhone 5S hade en egen kö som inte var så kort :) 5S såg likadan ut som den gamla iPhone 5 förutom hemknappen som nu ser lite annorlunda ut med sin fingeravkänning för upplåsning. Bara den funktionen skulle jag mer än gärna vilja testa. Det här med kod som jag måste ha på min arbetsmobil är ganska drygt.
iPhone 5C gillade jag skarpt. Plastbaksidan med sina lätt rundade kanter kändes som en liten återgång till iPhone 3GS utseende och kändes gediget och robust. Jag gillade den skarpt och den kändes väldigt bra i handen. Skulle jag köpa ny telefon idag skulle jag nog välja en sådan, en rosa! :)
De nya MacBook Pro-modellerna var tjusiga och vi fastnade en del vid iMac-datorerna och iPad Mini. Om jag var ganska rik skulle jag spendera en del tid här hellre än på Stureplan :)
Butiken är liksom produkterna väldigt långt fram rent tekniskt. Istället för skyltar vid varje produkt, ligger en iPad med information inbäddad i bänkarna. Man kan labba med skal till telefonerna för att se hur de ser ut och alla maskiner är igång och kan provas med diverse applikationer.
Nu blir det nog ett nytt fönstershoppingbesök nästa helg eller så för att titta på nya iPad Air. Den lär nog vara läcker.
Det tål också att nämnas igen om Apples satsning på tillgänglighet. Alla deras produkter har inbyggda hjälpmedel för människor med funktionsnedsättningar. Främst stödet för synskadade, men också hörsel, kognition och motorik. Köp en Mac, iPad, iPhone, Apple TV, iPod Touch eller iPod Nano och hjälpmedlen finns installerade klara för användning direkt vid installation. Det är fascinerande. Förutom mitt nuvarande jobb som jag trivs bra med, så vore det här något att få arbeta med. Tyvärr har de alla sådana funktioner i USA och bara en säljorganisation i Sverige och jag har inga planer på att emigrera ännu :) Samtidigt så skulle de behöva min kompetens för att få bort alla onödiga missar i sina nya versioner av sina mjukvaror. Men det får bli en våt dröm, man ska ju ha sådana också.
I dagarna publicerade Illustrerad Vetenskap en artikel om att några indiska forskare är på väg att ta fram en ny mobiltelefon med blindskrift för synskadade. Man anger att utvecklingen pågått i tre år.
Jag tänker flera saker när jag läser en sådan här nyhet. Dels att andra försökt förut, tillverka speciella enheter istället för att använda standardkomponenter och misslyckats. Sedan kan man inte låta bli att undra om denna grupp forskare totalt missat vad som redan finns eller om man har andra mål med sin utvecklade produkt.
Sedan 2002 ungefär, har man kunnat installera en syntetisk röst i vissa modeller av Nokias telefoner och sedan 2007 någon gång, har man kunnat ansluta en trådlös display som visar skärmens innehåll även i punktskrift som kan läsas av med fingrarna av en synskadad användare.
När Apple 2009 skrällde tillgänglighetsmarknaden med iPhone 3GS, gjorde de även det möjligt att ansluta trådlösa punktskriftsdisplayer även till iPhone. Sedan dess har visserligen Nokia lagt ner sin produktlinje och iPhone är nu i stort sett ensam regerande på den marknaden.
I artikeln skriver man att priset ska ligga runt 1000kr för denna enhet vilket i så fall kan vara ett tydligt mål. iPhone börjar på minst det fyrdubbla priset och en tillhörande punktdisplay börjar i prisklassen 20000kr och uppåt.
En annan möjlig vinst med en sådan här produkt vore kanske enkelheten, beroende på hur man byggt användargränssnittet. Idag är människor med sin- och/eller hörselnedsättning som behöver en talande telefon, större text på skärmen eller utmatning i punktskrift i stort sett hänvisad till iPhone och i vissa fall Android-telefoner. Dessa är ganska avancerade att lära sig om man är en användare som bara vill kunna ringa och ta emot samtal. Då är dagens smarta telefoner klart överdrivna.
Kan man tillverka en billig telefon som dessutom har hjälpmedel i sig vore man i dagsläget ensam på marknaden.
Det absolut största problemet med detta och det som kommer göra det omöjligt, är just den snabba utvecklingen av dagens mobiltelefoni och hur långsamt utvecklingen av denna enhet gått och hur mycket utvecklingen säkert kostat och vi har ännu inte sett någon färdig produkt, än mindre på den svenska marknaden. Dit är det helt säkert minst ett år till. När produkten väl är här, om den ens kommer hit, kommer dessutom den blivande generalagenten sniffa vinstmöjligheter på långt håll och priset på tusenlappen blir snart det tiodubbla. Allt så klart med hänvisning till den dyra kostnaden för att lokalisera produkten och hålla lager, sköta service etc och då blir produkten så ointressant jämfört med det som finns idag och helt säkert är ännu bättre då. Det slutar med ännu ett utvecklingsprojekt som gått i graven innan det ens börjat.
Den tiden då specialbyggda enheter av den här typen hade potential är tyvärr förbi. Enda räddningen både för konsumenter och producenter vore att anpassa befintliga produkter på samma sätt som Apple valt att göra med samtliga sina produkter. Finns tillgängligheten i alla prylar, kostar den inte många ören per enhet och man behöver inte hålla dyra produkter med konstgjord andning och skyhöga priser med hänvisning till små serier.
Mitt tips är att vi inte kommer se denna produkt alls på marknaden och om vi gör det, blir det under mycket kort tid.
Idag har jag varit på hjälpmedelsmässa anordnad av branschorganisationen Svensk Syn. Branschorganisationen består av alla företag som arbetar med hjälpmedel inom området syn. Tidigare var mässan ID-Dagarna störst i Sverige och ägde rum en gång per år i Nacka Strand söder om Stockholm. Den mässan var för många fler typer av funktionsnedsättningar och synföretagen blev allt mer missnöjda med upplägget, bröt sig loss och fixade en egen mässa.
I år tror jag det var för tredje året i rad. Första året deltog jag som anställd på ett av hjälpmedelsföretagen.
Förra årets mässa besökte jag aldrig. Eller rättare sagt, jag åkte dit men det var så sjukt mycket folk och jag tappade bort mitt planerade sällskap och vände i entrén. Där träffade jag kompisar som jag istället gick och fikade med.
Men i år gick jag och Joche och det var lite kul. Både att se om man behövde uppdatera sig och att just vi båda som var kollegor på andra sidan ett av monterborden för 2 år sedan, nu var besökare. Tänk så rollerna kan förändras :)
Men det blev ett ganska kort varv i utställningen. Vi fastnade utanför först med kaffe och bekanta innan vi lyckades tränga oss in. Det var mycket folk även om förmiddagen var avsedd för sådana som arbetar inom området syn och eftermiddagen sedan för privatpersoner, eller ”brukare” som det fantastiskt tråkiga och nedlåtande namnet är på oss som också använder dessa hjälpmedel i vår vardag.
Mässan bjöd inte på några överraskningar. På CCTV-fronten händer inte så mycket. De har de senaste 10 åren fått platta skärmar, lite HD-kameror, men annars är det detsamma. En CCTV är en sorts läskamera. Man lägger ett papper eller föremål under kameran och får upp resultatet i förstoring på en skärm. Trots att jag hört att det totalt finns runt 400 modeller av CCTV på den svenska marknaden, om man räknar alla, även samma modell med olika skärmstorlek och färger, så uteblir liksom revolutionen.
Det ”hetaste” på CCTV-fronten jag såg idag var en sådan CCTV med en liten 7-tums läsplatta baserad på Android. Bilder sparades och processades i läsplattan och visades och styrdes från en stor skärm med några knappar och pekplatta. Läsplattan kunde man sedan ta bort och använda fristående som en liten portabel läskamera. Men konceptet kändes inte så hett eftersom vi använt våra smartphones till sådant de senaste 4–5 åren åtminstone.
Bland DAISY-spelare hade det inte heller hänt mycket. En DAISY-spelare använder man för att lyssna på talböcker om man har någon form av läshinder. Samma spelare hade fått lite snyggare former, nätverksanslutning för att kunna ladda ner böcker direkt från biblioteket någon gång i framtiden, men inget som går att använda idag.
Bland skrivare hade det inte heller hänt så mycket. En ny variant som påstods kunna skriva ut taktila grafiska bilder så som kartor. Principen är inte ny även om någon ny tillverkare försöker sig på att göra det bättre. Min gamla arbetsgivare visade en utskrift från iPhones kartor och den visade linjer av vägar i punktskrift. Det påstods kunna ske helt utan efterbehandling.
Bland punktskriftsdisplayerna blev ett av mina två lyft på ögonbrynen. Punktdisplaytilverkaren Handytech har lanserat en punktdisplay som jag varit väldigt delaktig i att ta fram specifikationerna på under tiden då jag arbetade på ICAP. Displayen är till punkt och pricka utformad så som jag specificerade och jag fick också en hälsning från tillverkarens VD :)
Det som var riktigt roligt var att man nu kunde tillverka displayer för punktskrift helt i valfria längder. Tidigare har man varit låst till längder med 8 celler i varje sektion, till exempel 24-, 32-, 40-, 64- och 80-teckensdisplayer. Nu kan man beställa en 37-teckensdisplay om man vill. Men där på bordet stod något som måste vara världens i särklass längsta display på hela 160 tecken! 80 tecken var ganska modernt på 90-talet men påstås nu vara oergonomiskt, i själva verket för dyrt. Men 160 tecken var väldigt speciellt. Längden blev typ 1,5 meter eller så och där finns nog ergonomiska frågetecken att nå från ena sidan till andra. Dock var tanken att man skulle kunna visa innehåll från flera fönster på en display. Till exempel innehållet från mailprogrammet på ena halvan av displayen och innehållet från internet eller Excel på andra halvan. Eller varför inte datorns innehåll på ena halvan och bilden från en telefon eller surfplatta på andra halvan. Det var i alla fall häftigt att se.
Det sista vi tittade på var en ny produkt. Den heter Brainport och består av tre delar. Dels ett par glasögon med en kamera placerad mellan ögonen som man kan se på de 2 sista bilderna. Informationen från kameran skickas till en kontrollbox som omvandlar bilden till elektriska impulser som sänds ut i en platta man har i munnen ovanpå tungan. Plattan är ca 4x4cm. Bilden av det kameran ser omvandlas och ska då ritas upp på tungan. Det ska kännas som att slicka på ett batteri och man ska kunna få konturer och kontraster uppritade på tungan. Med lite träning ska man kunna lära sig tolka sin närmiljö med hjälp av Brainport — påstås det :)
Som ni kan se var jag bara tvungen att ta en bild med glasögonen på men utan plattan i munnen :) Annars hade jag velat se hur det såg ut med en kabel stickande ut mellan läpparna och enligt uppgift ska det största problemet vara att man inte kan prata med plattan i munnen och att man drägglar :) Jag får syner så klart och har svårt att hålla mig helt allvarlig. Det måste vara en väldigt bra produkt för att man skulle vilja se ut sådär och med en jädrans sladd sticka ut ur munnen och drägglet rinnande längs hakan :) Skrattkrampsvarning helt klart :)
Rent vetenskapligt är jag inte förvånad att en sådan här produkt kommit och jag hörde också talas om den under mina sista dagar på ICAP. Under alla år enda sedan 80-talet har forskningen velat försöka förmedla en bild av omvärlden till synskadade på olika sätt. Det har funnits glasögon med IR-sensorer som försökt omvandla miljön framför än till ljud. Men eftersom vår hörsel är så viktig vid orientering vill man inte bli upptagen med annat när det dessutom är ljud så det räcker i stadsmiljö. Dessutom blir man tokig efter konstant pipande av ljusa och mörka toner efter en stund.
Det har också funnits vita käppar med olika former av vibrationer i för att varna för hinder framför etc. Då har det främst fallit på tyngden av käppen.
Och nu försöker man alltså med munnen. Händer och öron vill man ha fria till annat och då är munnen kvar. Jag har läst någon gång för länge sedan, långt innan den här produkten, att vägen från munnen till hjärnan är kortare än från öron eller känsel till exempel. Jag har inte fördjupat och intresserat mig särskilt mycket för ämnet.
Jag är en stark förespråkare för att man ska ha på fötterna innan man sågar en produkt. Det gäller teknikskribenter i våra kvälls- och dagstidningar också :) Så jag har bestämt mig för att prova Brainport för att se om det är så dåligt som jag tror. Däremot är jag helt säker på att jag aldrig kommer gå runt med solglasögon med en webkamera mellan ögonen, en sladd stickande ut ur munnen, dräggel rinnande längs hakan och en platta med elstötar i munnen. Jag är väldigt säker på att en sådan produkt inte kan ge mig så mycket så det är värt det.
Däremot har jag hört exempel på användningsområden som jag inte direkt avfärdar, men om detta låter jag andra skriva eller skriver mer om själv om och när jag provat Brainport.
Det fick avsluta vårt besök på årets upplaga av Svensk Syn och jag är nöjd med att ha konstaterat att jag lyckats hålla mig väl uppdaterad under året som gått och inte missat något av värde.
Här kan man se ett klipp från Youtube hur det är tänkt att Brainport ska fungera.
Garmin Foot Pod är ett tillbehör till enheter i bland annat Garmins serie Forerunner. Enheten är en liten sensor man lägger i skon under sulan eller fäster i snörningen ovanpå skon och som mäter antalet steg och sänder frekvensen via Garmins ANT+-protokoll till träningsenheten, i mitt fall en Garmin Forerunner 910XT.
Eftersom träningsenheten har inbyggd GPS-mottagare och på så vis vet hur långt man sprungit, kan den genom att samla information om antalet steg under sträckan, bestämma steglängden. Utomhus blir det här ännu ett mätvärde för att se om man förbättrar sin löpteknik på samma sätt som när man simmar och vill ha så hög effektivitet i sin simning som möjligt med så få simtag per längd som möjligt. När det gäller löpning har jag läst mig till att det verkar vara lite tvärt om jämfört med simning. Vid löpning finns ett tal på 180 steg per minut. Det visade sig tvärt emot vad jag trodde att fler korta steg är bättre än långa.
Forskningen säger att det är bättre att sätta ner foten innanför kroppens gravitationsområde för att minska belastning på bland annat knän. Låter logiskt när man hör det.
På ena bilden ovan kan man se att jag tydligen har ett stegsnitt på 82 steg per minut och 86 max vid dagens löprunda. Det värdet är antalet steg med ena foten, så man multiplicerar med 2 för att få antalet steg med båda fötterna. För mig blir det då 164 steg i medel och 172 max. Jag har en liten bit kvar till 180 steg och vad jag lyckats läsa mig till är de där sista 15–20 stegen mer per minut betydligt svårare än vad det låter.
Nu ska jag dock inte börja med att ändra på min stegteknik utan se om den utvecklas av sig själv på något vis. Jag tror det är ganska svårt att ändra sättet på vilket man springer, men ett tips jag fick var att röra armarna fortare så ökar stegen per automatik.
När man sprungit utomhus med GPS och Foot Pod sparar klockan information om steg per kilometer. När man sedan går inomhus och ställer sig på ett löpband där GPS inte fungerar, kan träningsenheten ändå hålla reda på hur långt man sprungit genom att räkna antalet steg. Enligt Garmin är precisionen upp till 95% om fotenheten kalibrerats utomhus med GPS.
Inomhus skiljer sig inte den här tekniken från det jag använt sedan 2010 då jag började använda Nike+ system. I Nike+ skoserie finns ett fack under sulan i vänster sko där man placerar en liknande enhet som sänder information om antalet steg man tar till en iPod eller iPhone och kan på så vis ge information om tid, distans och tempo. När jag skaffade det systemet fick man kalibrera det mot löpbandets avståndsmätare och efter 5 löpturer på bandet där man matade in distansen i telefonen, blev det väldigt exakt och nu efter drygt 3,5 år på samma löpband finns inte längre någon differens mellan distansen som min iPod Nano anger och det som visas i löpbandets display. Mycket imponerande i all sin enkelhet!
Inomhus kommer jag antagligen fortsätta använda Nike+-systemet eftersom min iPod Nano ger röstfeedback med tid, distans, tempo och puls vilket jag sätter stort värde på. Däremot ska jag naturligtvis prova Garmins foot pod inomhus och jämföra de båda systemen.
Utomhus vad gäller löpning och cykling samt simning i bassäng har jag gått över till Garmins enheter för att det fungerar bättre och ger fler möjligheter, men där får jag nöja mig med pipsignaler som bekräftelse per kilometer vid löpning, per mil vid cykling och per 50 meter vid simning.
I onsdags kväll var det så dags för lanseringen av Apples nya version av operativsystemet iOS för de mobila produkterna iPhone, iPad och iPod Touch. Version 7 bjöd på många nyheter och är på många sätt ett helt nytt operativsystem. Det har skrivits spaltvis om vilka nyheter som tillkommit så det hade jag inte tänkt ägna mig så mycket åt.
Jag vet inte om det är åldern eller om jag börjar bli avtrubbad. Jag funderade lite över allas reaktioner vid de senaste Apple-eventen där man ändå presenterat ganska stora nyheter och allt mer börjar reaktionen bli ”var det inget mer? Jag är besviken!” Fast vad man mer exakt är besviken på känns oklart. En kommentar vid Apple-eventet för en vecka sedan var ”kunde man åtminstone inte släppt en iPod Touch också?”
Jag tycker det tyder på att vi konsumenter börjar bli avtrubbade eller bortskämda med allt nytt som pulserar ut hela tiden. till slut blir de mest sensationella nyheterna tråkiga och inte tillräckliga.
Och jag klandrar ingen. Jag kände ungefär detsamma när nya iPhone 5S och 5C presenterades. Visst var det stora förbättringar, men det var inte samma känsla av julafton som tidigare. Och kanske är det inte så konstigt när alla tillverkare sprutar ut nya modeller av telefoner och plattor där varje pryl gör små steg framåt hela tiden. Det blir aldrig riktigt det där enorma klivet längre så att man får WOW-känslan.
Inför släppet av iOS 7 kände jag mig inte lika glad och förväntansfull som tidigare. Varje ny uppdatering av iOS har ur ett tillgänglighetsperspektiv inneburit stora förbättringar, så varför skulle det inte vara så nu? Nu när man haft ett sånt enormt försprång och satsat så stort på iOS tidigare och när man haft goda möjligheter att spana på Android. Android har länge legat långt, långt efter vad gäller tillgänglighet och på många områden är det ljusår kvar. Men faran med framgång kanske är att behålla skärpan och avståndet och inte slappna av allt för mycket i falsk trygghet.
Det jag tycker varit lite speciellt med Apples tillgänglighet, har varit att man varit bra på ”fel saker”. Att tänka på människor med nedsatt syn borde vara det enklaste. Att tänka på färger, kontraster och textstorlek är något de flesta med syn kan relatera till och förstå. Där har Apple varit sämst och är sedan en tid tillbaka omkörda av Anroid där man länge kunnat göra sådana inställningar.
Apple har istället varit i särklass bäst på det som varit svårast, tillgängligheten för gravt synskadade, hörselskadade och människor med motoriska funktionsnedsättningar. Tittar man bara på skärmläsaren VoiceOver för gravt synskadade användare, har man gjort det 100% möjligt att använda en telefon eller surfplatta med pekskärm och helt grafiskt gränssnitt och helt utan fysiska tangenter. Det har sedan 2009 varit en teknisk revolution inom området och jag anser att det är 2000-talets största genombrott fortfarande. Kanske är det just detta som gjort att man missat det lite enklare, gruppen med nedsatt syn, som fortfarande kunnat använda sin syn för att navigera men behövt stöd med förbättrade färger, kontraster och textstorlek.
När det gäller iOS 7 är väl detta den största besvikelsen. Egentligen kan jag inte säga så mycket om det eftersom jag inte själv kan se det. Allt är hörsägen från familj och vänner som är väldigt frustrerade över hur det kan ha blivit så mycket sämre på ett så uppenbart enkelt och självklart område. Väldigt mycket försämrad kontrast i tangentbord och på ikoner som har gjort det väldigt mycket svårare för människor med synnedsättning att skriva och flera har letat efter möjlighet att backa tillbaka till föregående version, vilket ju inte är möjligt.
Vad gäller tillgängligheten för människor med ”svår synnedsättning”, dvs vi som behöver använda skärmläsaren VoiceOver för att hantera våra telefoner, är det än så länge svårt att säga vad som är fel, men det känns inte bra. Det är någonting som gör att mitt användande av telefonen går långsammare och är något fumligare.
En tydlig försämring är att lås upp-knappen förändrat position och ur det här perspektivet verkar ha blivit mindre i omfång och därmed svårare att hitta med fingrarna. Den digitala rösten som läser upp all text på skärmen och vid inmatning har svårigheter att uttala vissa tecken och siffror som gör det svårt att höra och felmarginalen när man skriver eller lyssnar blir större.
För mig har ändå den värsta försämringen varit kalender-appen. Den gamla månadsvyn är utbytt mot en ny där vald dags möten inte syns under månadsvyn på skärmen, utan öppnar en dagvy. I dagvyn ligger klockslag varje timme förutom de möten man bokat in vilket gör det otroligt omständigt att hitta och snabbt se över dagen om man har något inbokat eftersom man måste passera alla klockslag för att vara säker på att inte missa.
En traditionell listvy har man förvisso gömt under sök-knappen men det blir extra tryck för att nå dit och jag som aldrig varit något fan av listvyn utan älskat den gamla månadsvyn kände ett rejält bakslag.
Jag har bara fått höra pikar i stil med att jag börjar bli gammal, att all den nya tekniken till slut även blivit mig övermäktig, men det är helt fel. Jag blev bara lite chockad över att något blivit så märkbart sämre och det gör mig lite orolig. Apple har varit känd för sin oerhörda kvalitet och var gång en ny version av operativsystemet iOS kommit ut, har tillgängligheten varit näst intill perfekt.
När man tar tre steg bakåt i denna utveckling kan jag inte låta bli att fundera över vad det beror på. Har man skurit ner på sin avdelning som jobbar med tillgänglighet, har de blivit sämre själva på att testa dessa bitar? Eller har Apples utvecklare slutat lyssna på sitt eget tillgänglighetsteam? Och vad med alla externa betatestare där ute som ändå har stor kunskap om VoiceOver? Har de slutat rapportera buggar och fel eller har Apple lyssnat allt mindre på dessa, för att man haft händerna fulla med annat i en så enorm uppgradering som detta är?
Det finns fler exempel på appar i iOS 7 som gör mig bekymrad, men jag ska ge det mer tid för att se om jag trots allt bara blivit för van vid det gamla.
Dock blir beslutet att inte uppgradera min privata telefon. Jag kör nytt operativsystem på min arbetstelefon för att se hur det blir framöver.
Idag lanserades version två av appen Legimus för iPhone och iPad. Det är steg 2 av 3 i utvecklingsfasen och vid detta steg har man lagt till möjligheten för taltidningsprenumeranter att läsa tidningen direkt i mobilen.
För oss bokläsare innebär denna version inga större förändringar annat än lite stabilitetsförbättringar och möjlighet att läsa böcker med appen i bakgrunden. Fortfarande måste man ladda ner boken i webläsaren eller via datorn och överföra den till läsprogrammet Legimus vilket är långsamt och omständigt och väldigt krångligt för de flesta användare.
I Steg 3 som beräknas senare i höst, ska man kunna både söka böcker och läsa både strömmande och offline direkt i appen. När det blir verklighet tror jag det kan bli intressant på riktigt.
Som jag skrev om igår, har jag nu för första gången löptränat utomhus för första gången på säkert 20 år. Det var en grym upplevelse på många sätt även om det var lång process att motivera mig att våga försöka igen.
Det kanske kan verka som en ursäkt och det är väl just vad det är också, men en stor del av motivationen var de tekniska förutsättningarna, en bra löparklocka. Att logga och analysera all träning jag gör har blivit en drog. Det är nästan så att situps känns meningslöst för att det inte går att logga automatiskt :)
Så när jag här om dagen gick och köpte mig en Garmin Forerunner 910XT triathlon-klocka var det en bra bidragande orsak till att ta steget. Sen får man kalla det vad man vill :)
Garmin Forerunner 910XT är en triathlon-klocka, en multisportklocka för löpning, cykling, simning och ”övrigt”. Jag har nu hunnit prova igenom de olika delarna lite i klockan.
Löpning
Löpningen var en av huvudfunktionerna jag ville åt i klockan och det finns väl egentligen inte så mycket att säga. Den mäter tid, distans, hastighet och sparar information om vart man sprungit. Vidare kan man ansluta en pulsmätare och en skosensor. Den senare står på inköpslistan och mäter hur många steg man tar. När man har bra GPS-täckning mäts bara antalet steg och kan bland annat användas för att analysera löpteknik i och med sin steglängd.
I händelse av att man förlorar GPS-mottagningen, används steg-sensorn till att fortsätta beräkna distans och hastighet tills GPS-mottagningen är tillbaka. Skosensorn kan man också använda för att träna med klockan inomhus på exempelvis ett löpband där man inte har tillgång till GPS-signaler. Den fungerar således både för löpning utomhus och inomhus. Det senare har jag inte kunnat testa ännu.
Min första löprunda med Forerunner 910XT kan man se här.
Cykling
Garmin Forerunner 910XT är också en utmärkt cykeldator. Förutom givare för temperatur, erbjuder Forerunner 910XT samma funktioner som exempelvis Garmin Edge 500 som enbart är en cykeldator. Här får man tillgång till samma sorts data som vid löpning, men man kan också ansluta klockan till en ANT+-givare för fart och kadens som används för att mäta hjulhastighet och pedaltakt när man cyklar.
Cykelfunktionerna har jag inte testat och kommer inte heller ha behov av dem då jag använder Garmin Edge 810 för just cykling. De två enheternas basfunktioner är identiska och Forerunner 910XT skulle duga som cykeldator för den vanliga cyklisten. Den går att ha både på armen och montera på styret för bättre överblick.
Simning
Forerunner 910XT är också lämplig vid simning. Till skillnad från dess föregångare, Forerunner 310XT kan klockan både användas för utomhussimning och simning i bassäng. Idag har jag provat bassängsimning med klockan och tycker den är likvärdig Garmin Swim som jag skaffade för några veckor sedan för att lösa mitt behov av loggning vid inomhussimning. Nu behövs inte den klockan längre.
När man växlat sport till simning, får man välja utomhus eller inomhus. Väljer man inomhus får man sedan välja bassängstorlek och därefter är det bara att starta och börja simma.
Klockan identifierar antalet längder vid vändningar och typen av simsätt mellan de 4 vanliga simsätten, bröstsim, ryggsim, fjärilssim och frisim. För att klockan ska kunna räkna längder måste man skjuta ifrån ordentligt och glida en stund innan man tar det första simtaget. Jag får detta att fungera fint så länge jag är hyfsat pigg. Men så fort jag börjar bli trött och antagligen slarvigare, fungerar detta sämre. Men det hänger mer på mig än på klockan.
Detsamma gäller identifiering av simsätt. Jag behöver förfina min simteknik så kommer även den delen fungera bra.
Min första simning med Forerunner 910XT kan man se här.
Övrigt
Sportläget ”övrigt” kan man göra lite vad man vill med. Jag har valt att använda det för vanliga promenader. Men i övrigt är funktionerna de samma som övriga sportlägena vad det verkar. När man överfört aktiviteten till Garmin Connect kan man själv välja vilken typ av aktivitet det rörde sig om och där finns en del att välja på. Jag har sett andra använda det för exempelvis skidåkning.
Här finns ett exempel på en vanlig promenad med hunden.
Dataöverföring
När man tränat klart och kommer i närheten av sin dator, inom ett par meter, kan man få alla nya aktiviteter överförda automatiskt via ANT+. Detta kräver en USB-ansluten mottagare i datorn och ett program som känner av när klockan är inom räckvidd, överför aktiviteterna till datorn och därefter till ens konto på Garmin Connect. Ingen USB-överföring och krångliga webinterface.
Sammanfattning
Så med dessa 4 sportlägen, möjlighet till löpträning och simning både inomhus och utomhus så blir det här ett kraftfullt träningsverktyg. För mig fungerar klockan ungefär som förväntat. Den är utrustad med 7 knappar vilket gör den ganska lättnavigerad. Klockan startar i det senast valda sportläget och så länge jag minns vilket det var kan jag på egen hand byta till ett annat. Men både vid cykling och löpning utomhus har jag ändå alltid tillgång till ledsagare eller pilot som kan hjälpa till.
Pipsignalerna som klockan ger ifrån sig är identiska med min gamla cykeldator, Garmin Edge 500. Jag kan således höra skillnad på paus och start, puls-, tids- och distansvarningar. Jag har invanda värden som gör att jag kan räkna kilometrar när jag springer eller mil när jag cyklar och hålla koll på när pulsen passerar den nivå jag vill hålla mig under. Det är mycket bra.
Så småning om ska jag köpa en fotsensor för att även prova löpning inomhus. Idag använder jag Nike+ som även det bygger på en stegsensor i löparskorna och en mottagare i iPod Nano som kan ge röstfeedback för tid, distans, tempo och puls. Det ska bli mycket spännande att jämföra de två systemen och fördelen med det nya blir att antalet steg totalt och per kilometer loggas och kan visas vilket inte är fallet med det gamla systemet. Dock kan Garmin inte ge mig röstfeedback under löpningens gång, men väl pipljuden för distans och pulsvarningar. Garmins pulsband som använder ANT+ för att sända data till träningsenheten är inte kompatibelt med mitt löpband vilket är en klar nackdel då jag inte kan låta löpbandet styra farten baserat på min aktuella puls. Så något systembyte sådär direkt för just inomhuslöpningen lär det nog inte bli i nuläget.
Jag har skaffat mig en ny cykeldator, en Garmin Edge 810. Det är ett riktigt monster till cykeldator med vilken Garmin verkligen sätter en hög nivå på vad en cykeldator kan erbjuda.
Egentligen är jag väldigt nöjd med min Garmin Edge 500 som jag skaffade i början på våren. Liten och smidig, lätt att sköta med en uppsättning varningstoner som gör att jag kan skilja varningar för puls, tid och distans åt. Till och med olika för låg och hög puls.
Men det fanns andra alternativ som både jag och min pilot Egge nog båda var sugna på och det var just Garmin Edge 510 och 810. Just då kändes inte den dyrare prislappen motiverad för de extrafunktionerna dessa två modeller erbjöd men behovet och önskemålen har ändrat sig.
Man kan säga att jag spårat ur lite när det gäller tillgängligheten som jag försöker vara så noga med som det bara går. Jag vill kunna sköta åtminstone de basala sakerna själv, som start och stopp och spara aktivitet. Ingen av dessa erbjuder möjlighet för mig att avläsa informationen under träningspassen, men väl efteråt när aktiviteten är överförd till dator.
En klar nackdel med Edge 510 och 810 för mig är att båda har väldigt få knappar, endast tre och styrs i huvudsak via pekskärm. Det ger en del osäkerhetsfaktorer även om jag läste mig till innan i manualerna att jag nog skulle klara det viktigaste ändå.
Det som till slut avgjorde var möjligheten att visa sina aktiviteter live, i realtid på internet. Garmin 510 & 810 är utrustade med bluetooth och anslutna till en smartphone kan all information om mig sändas till min profil på Garmin Connect och vänner och bekanta jag bjuder in kan se mig på en karta, tillsammans med information om fart, tid, pedalhastighet (kadens) och puls.
En annan fördel är att enheten själv överför aktiviteten direkt till Garmin Connect när den är ansluten med Bluetooth till telefonen och i motsatt riktning överförs väderdata i realtid för ens aktuella position och man kan lätt och direkt i telefonen överföra banor och träningspass från Garmin Connect till enheten.
Slutligen finns också möjligheten att ha cykelkartor direkt i enheten vilket så klart inte är så användbart för mig men väl min pilot.
Nu har jag haft den några dagar och är på det hela taget nöjd. Appen i telefonen är helt tillgänglig för att både läsa av all information om en avslutad aktivitet och att starta ”livetrack” för att låta andra följa mig i realtid. Jag kan precis som tidigare starta aktiviteten själv och även avsluta och spara även om det görs från pekskärmen. Där finns bara två knappar och de är så stora att det går att lära sig vart jag ska peka för att spara eller radera en aktivitet.
Den största nackdelen för mig som visade sig nu när jag började använda enheten, var ljudsignalerna. I manualen kunde jag läsa mig till att den som min gamla Garmin Edge 500, kunde ge ifrån sig pipsignaler för diverse varningar så som distans, puls, tid, kalorier etc. Min gamla Edge 500 gav ifrån sig olika ljud beroende på om pulsen sjönk under det angivna minimivärdet eller steg över mitt angivna maxvärde. Den gav också en sorts ton för tidsvarning och en annan för distans. Det blev således väldigt tillgängligt för mig och jag kunde med hjälp av dessa toner bespara min pilot en del frågor. Även om jag inte kan läsa av min puls i realtid kunde jag ändå få en varning när den steg för högt etc.
Jag utgick ifrån att Garmin Edge 810 hade samma sorts uppsättning toner. Jag bara konstaterade att den kunde pipa för samma sorts varningar. Nu visade det sig, när jag invigde enheten unde Sthlm Bike idag att enheten bara ger ifrån sig en enda ton oavsett vilken varning den avser och ett meddelande rullar i enhetens skärm som talar om vad den varnar för. Det blev en klar besvikelse och jag förstår ärligt talat inte varför man valt att göra så. Även om enheten har en större och tydligare skärm, är ju varningarna bra även för seende cyklister som inte behöver flytta blicken från vägbanan.
Men det här är ju sådana detaljer som inte går att ta reda på innan man köper en enhet. De finns ju inte att testa i butik där det oftast bara finns demoenheter utan innehåll, så kallade ”dummys”. Och mina specialfrågor finns få som kan svara på. Ens de som använder enheterna brukar lägga märke till pipljuden verkar det som.
Men bortsett från den i och för sig viktiga detaljen så är jag nöjd. Jag kan göra samma saker, lika mycket eller lika lite som tidigare men att växla mellan cykel- och aktivitetsprofiler har blivit enklare med tanke på att jag cyklar med flera olika piloter och det inte längre krävs en massa bläddrande i menyer för att ändra just detta. Och livetrack-funktionen sätter jag stort värde på liksom direktöverföringen av aktiviteter när man avslutat dem. Inget mer trassel med koppling till dator och överföring i webgränssnitt.
Nästa stora cykelevenemang är Roslagshösten 2013 söndagen den 15:e september då vi cyklar 13,5 mil i norra Stockholm. Då kommer man kunna följa vårt ekipage i realtid på en karta och jag kommer bjuda in via Twitter och Facebook till den som vill följa mig och min pilot.
Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen, tekniken är viktig för min träning, för att inte säga helt avgörande :) Och man kan ju tycka vad man vill om det förstås. En löp-, cykeltur eller simpass borde inte kännas meningslöst om det inte går att logga :)
Det är inte bara det där med prylar, utan mest ett behov av att logga, mäta och jämföra framsteg och tillbakagång. För mig har tekniken också varit ett lyft för att kunna klara mer själv. Inte allt, men det viktigaste.
Efter att jag hittat en bra lösning för min löpbandsträning och cykling, återstod egentligen bara simningen. I dagsläget finns ingen talande tidtagarklocka som är vattentät så jag har hittills använt ett vanligt digitalur som jag med hjälp av pipsignaler kunnat starta, pausa och stoppa själv. Men sedan har jag behövt hjälp med att läsa av tiden, själv hålla koll på distansen och sedan mata in det i RunKeeper som jag valt som min huvudsakliga träningslogg.
Enda sedan jag köpte min cykeldator Garmin Edge 500 som jag till slut efter lite krångel blev enormt nöjd med, har jag letat lämplig motsvarighet för simning. Garmin har en hel del klockor för triathlon, men alla har varit för utomhusbruk och jag simmar enbart i simhall. Garmin Forerunner 910XT lockade mig ganska länge för att den var avsedd både för cykling, simning och löpning och när det gäller simning har den funktioner både för simning utomhus och i inomhusbassäng. Jag kunde tänka mig att ersätta min trotjänare Edge 500 mot denna för att få allt i ett.
Men efter läsning av diverse recentioner och handboken kom jag fram till att jag nog skulle få mycket svårt att sköta ens huvudfunktionerna själv. I instruktionsboken såg det ut som väldigt mycket trycka för att växla mellan de olika sporterna och ytterligare tryckningar för att växla mellan pool och utomhussimning. Att gå till en butik och rent fysiskt prova gränssnittet är inte så lätt i dagsläget.
Min kompis Egge som är inne på samma spår tipsade mig om Garmin Swim, en produkt jag sett och hade på min lista för att kolla upp. Men av någon anledning hade jag inte tänkt mig den som en ren inomhusklocka med det namnet. Men efter att ha läst instruktionsboken och en väldigt bra recention av klockan som gav en väldigt bra uppfattning om vilka funktioner som finns och hur de hanteras. Efter det bestämde jag mig, Garmin Swim skulle bli mitt träningshjälpmedel tills vidare.
Det som avgjorde för mig var antalet knappar. Med så många som 6 knappar får varje knapp sin funktion i mycket större utsträckning istället för många menyer att bläddra i. Detta är givetvis tacksamt för simmare som inte gärna vill ligga i vattnet och bläddra fram funktionerna man behöver. Den ger också ifrån sig olika pipsignaler så att gränssnittet visade sig mer lättorienterat än vad jag förväntade mig.
Tre knappar på vänster sida för klocka, simning och meny.När man tryckt på simning finns start/stopp och paus på höger sida som ger ifrån sig långa pip så att man vet att man är på rätt väg. När man avslutar sin träning dyker en meny upp på tre alternativ där spara är det mittersta. Men eftersom man kan höra på pipljuden när man är längst ner eller högst upp i menyn, är det lätt att hitta till ”spara”.
Sedan är ju problemet som alltid, att jag själv inte kan läsa av det som står på displayen. I vanliga fall hade jag behövt hjälp att läsa av och mata in det i min app i telefonen. Men så fort Garmin Swim kommer inom några meters räckvidd från min dator hemma, överförs automatiskt alla nya aktiviteter till Garmin Connect som är deras träningscenter. När aktiviteterna väl är där, överförs de automatiskt till mitt RunKeeper-konto (tack igen Egge) och jag kan se all information om dem.
Nu är det inte längre frågan om enbart tid, distans och kaloriförbränning. Nu mäts längder, simtag per längd och en massa annan data.
Som det verkar nu finns bara ett litet problem för att detta skulle ha varit optimalt. Klockan ger ifrån sig samma ljud oavsett om man trycker på paus eller för att starta tiden igen. Det hade varit perfekt om den kunnat ge olika pip för paus och start. Men jag tror nog jag ska kunna hålla reda på i vilket läge den befinner sig när jag stannar för att vila.
Nu har jag köpt klockan, lagt in senaste mjukvara i datorn och klockan och fått hjälp här hemma med att utföra alla inställnningar, så nu är det bara en simhall som behövs för att testa i praktiken och dit ska jag nästa vecka. Då blir det upp till bevis om ännu en teknisk pryl underlättar mitt liv :)
Idag har jag haft en föreläsning på en folkhögskola söder om Stockholm för människor som arbetar inom synrehabilitering. Jag antar att det främst var inom just folkhögskolorna. Det var en kombinerad föreläsning där första delen handlade om Mot Alla Odds och andra delen om tekniken och tillgängligheten i Apples produkter.
Jag har gjort några sådana föreläsningar nu och min fru och jag har finslipat presentationen så att jag börjar bli riktigt nöjd med upplägget. Varje gång känner jag att det är något som ska justeras, men annars är den bra. Kombinerat bilder och trailers.
På sista tiden har det känts lite konstigt, eller sorgligt eller vad jag ska säga. Jag ville och trodde inte att intresset skulle falna så snart efter sista programmet och jag trodde nog på en större efterfrågan på föreläsningar än vad det har varit. Vi blev naturligtvis förberedda på att man snabbt åker upp som en stjärna när något sådant här sänds på TV, men lika fort ner igen då annat och andra tar vid. Jag vet inte riktigt vad, men jag hade nog på något sätt velat fortsätta inspirera och motivera, men allt är ganska som vanligt igen.
När jag håller min föreläsning kommer minnen och känslan tillbaka väldigt starkt. Lite fånigt kanske, men jag får bita mig i läppen för att hålla tårarna borta till sista trailern ;)
Det var en grym glädjekänsla idag och stort och varmt intresse och många frågor och det blev till och med lite diskussion om konceptets vara eller icke vara efteråt. Vi fick med milt våld styra över föreläsningen på nästa del som handlade om tillgänglig pekskärmsteknik.
Om den delen finns inte så mycket att säga. Jag har pratat om det sedan 2009 nu och utbildar dagligen i det. Det svåraste är att behålla förståelsen för att många fortfarande tycker detta är nytt och spännande. För mig har det blivit vardag och oumbärlig teknik och antalet synskadade användare är stort som använder detta idag. Likväl är det fortfarande viktigt och så länge det finns människor som inte helt känner till hur bra det är, så finns det värde i att prata om det.
På väg tillbaka till jobbet känner jag mig riktigt nöjd.
