Kategori: Jocke

Jocke bloggar om egna tankar, panikångest och sorg och båtar =)

SVT tar hutlöst betalt för bilder på mig :)!!!

jocke-i-spjalsangVissa saker i livet kommer man ihåg på ett alldeles speciellt sätt och ibland helt obegripligt och man har ett speciellt förhållande till en del av sina minnen. Egypten-resan med Aktiva Synskadade (dåvarande BBU) var en sådan resa som jag minns.

Och anledningarna till det är nog många, det var i samband med den stora vändpunkten i mitt liv där jag bytte liv och familj och allt äntligen hade börjat sätta sig något sånär. En annan anledning var nog att det var oerhört stort att få åka så långt själv bara med storebror som jag avgudade (då också :D )!

Men att det var just vi två som åkte resulterade i att inga foton finns som minnen från den resan. Vi hade helt andra tankar än att föreviga inför framtiden. Inte trodde man som 15-åring som snart skulle fylla 16, att man nån gång i vuxen ålder skulle sitta och … ja vaddå? Söka någon sorts rötter eller.. Ja jag vet inte.

Men jag har gjort halvhjärtade försök genom åren att maila föreningen och frågat om de haft bilder och kollat runt lite men inte fått något napp. En sak har jag alltid haft i åtanke men aldrig kollat — förrän nu!

Dåvarande SVT gjorde ett nyhetsrepotage om resan. Det var en stor grej, sponsrad av Lions och flygvapnet. Huvudsyftet var att vi skulle åka ner ett gäng blinda dykare och ha med oss 10 kompletta dykutrustningar och utbilda och förse 10 egyptiska blinda ungdomar med dykutrustning. Samtidigt skulle Lions flyga ner en stor hjälpsändning, och flög, gjorde flygvapnet, 2 vändor fram och tillbaka med deras Herkules transportflygplan.

Första svängen ner med mellanlandning på tesaloniki i Grekland fraktade ett 60-tal personer, en stor minibuss med släpkärra med all dykutrustning till Hurghada vid Röda havets strand i Egypten. Sedan vände planet hem, hämtade en stor hjälpsändning och på väg hem, fraktade oss tillbaka — fast utan bil som blev fast i tullen och sedemera fick köras hem om jag minns rätt :)

Nåväl, TV-inslaget handlade primärt om mig och dyklegenden inom synskadedykning — Sven Nahlin. Man filmade först lite bassängövningar — som jag minns det montering av någon sorts ställning. Därefter intervju med 15-årige Joakim Adolfsson som jag hette då och Sven Nahlin själv. Sedan visas bilder av ungdomsgruppen på Arlanda och slutligen starten med Herkules. Det sistnämnda blev jag länga tråkad för eftersom det sista man ser av mig när jag går ombord, är att jag slår huvudet i taket in i planet =) Inget allvarligt, men duckade väl för dåligt =) Men såklart att folk minns det framför dykningen =)

För några dagar sedan mailade jag SVT’s tittarservice och frågade om inslaget fanns att köpa och till vilket pris. Svaret kom idag!

Inslaget finns! Det sändes den 24:e februari 1989, är knappt 2 minuter långt och kan köpas mot strikt privat bruk för — 1500kr! Det är ganska dyra sekunder för gamla minnen som går fortare att titta på än att koka ett löskokt ägg :)

Så nu återstår att bestämma sig för att inte köpa det, köpa det själv, eller försöka dra ihop ett gäng, kanske föreningen har intresse i det. Och köper jag det får jag ändå inte lägga upp det här på bloggen vilket gör det ännu surare. För det priset borde jag åtminstone äga mig själv kan man tycka?

Vi får se om jag får tag på mina minnen. I så fall hittar ni bilder och förhoppningsvis en mer detaljerad reseberättelse av det jag minns, så här snart 20 år senare. Men TV-inslaget får man lösa på annat sätt om jag får tag på det.

[tags]TV, SVT, TV-program, Programförsäljning, Nyheter, Upphovsrätt, Tv-nyheter, 1989, Egypten, Dyka, Dykning, Blind, Blinda, Synskadad, Synskadade, Aktiva Synskadade, Flygvapnet, Herkules, Lions, U-hjälp, Hjälpsändning, Hjälpsändningar, Bistånd[/tags]

När livet gör små krumsprång

Kära RSS-läsare — för det här riktar sig främst mot er som kommer märka att något snart händer i bloggen.

Tidig vinter 2003 upplevde jag mitt livs värsta stund och det var ett rejält uppvaknande för mig. Efter jobbet en dag, jag tror det var en fredag — huset var tomt och jag la mig framför TVn för att andas ut efter ännu en jävligt jobbig vecka. Det var då det hände, när det var som lugnast och allt var över för den här veckan. Pulsen steg till över 130 slag i minuten och desto mer jag klockade mig själv, desto högre blev pulsen. Värken i bröstet, hättan i hela kroppen och stickningarna i armar och ben… Jag var heltövertygad om att jag skulle dö där och då, och jag hade aldrig upplevt något liknande!

Jag skrev dagbok flitigt under den här tiden, avsedd för att åtminstone delvis hamna här i bloggen. Men då ville jag inte lämna ut mig själv, den svaga delen av mig som jag inte ville visa andra, inte ens själv ville veta av.. Men nu känns det läge. Vet fortfarande inte varför men kanske hjälper det någon annan i samma situation. Eller kanske är det bara terapi för mig själv.

Så under den närmaste tiden kommer inlägg publiceras i bloggen under åren 2003 och 2004 och de kommer framför allt dyka upp i RSS-flödet. Vill du läsa allt som så småning om kommer stå i ämnet så läs under taggen Panikångest

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag[/tags]

Nytt år, nya planer

Så var år 2008 till ända och ett nytt år har börjat. Några saker som varit särskilt bra med det här året var den långa sommaren och lyckade semestern. Veckan på Rånö blev lyckad både vädermässigt och trivselmässigt. Ja, förutom att jag på ditvägen brände sönder praktsikt taget hela överkroppen och drogs med brännskador som övergick i blåsor som varade ända till hemkomsten. Ganska otrevligt men självförvållat =) Något annat som var bra var att hösten började bra med vårt lyckade köp av vår nya båt, en Windy 22 DC. Resten av hösten var ekonomiskt tung tack vare dom stigande räntorna och att vi dumt nog band våra huslån i lite fel läge, precis dagarna innan de börjae sjunka. Det var väl ingen katastrof förutom att kostnaderna steg tillbaka de tusenlappar per månad vi lyckats dra ner tidigare under året. Så i slutändan blev det en plus minus 0 affär.

Resten av hösten var ganska tung för mig mentalt. Svårmotiverad och oinspirerad, den där apatiska ledsenheten som mörkret i kombination med annat så lätt ger mig. Trots det gick hösten fort, november och december swishade förbi och detta mycket tack vare mycket jobb och att min bror kom på besök. Jag är ganska bra på att ibland leva på roliga händelser både i förskott och efterskott.

Och 2008 års jul gick också bra och nu har även nyårsafton passerat. Den blev väl inte riktigt som vi tänkte oss tack vare att våra planerade gäster som blivit lite av en tradition de senaste 4–5 åren blev sjuka och allt blev inställt samma dag. Inget man kan göra åt men det kändes lite konstigt att sitta hela kvällen och läsa bok, inte sitta så länge och äta och inte ens ett glas vin. Till och med skumpan åkte tillbaka ur frysen in i barskåpet efter tolvslaget :) En känsla av snopenhet efterråt.

Fast det slog mig att så är det nog även när man har gäster. Man äter middag, dricker kaffe, snackar, rusar ut en kvart och pangar lite raketer och sen blir alla trötta och plötsligt är det slut, det som man på något vis sett fram emot är till enda 30 minuter efter tolvslaget. Då tystnar raketerna och lugnet sänker sig och man går sista svängen med hunden.

Det är som jag hörde någon säga på radion, av någon anledning minns man bara sista delen av året, från maj/juni och frammåt och så är det även för mig nu. Jag minns inget speciellt innan sommaren som om det är en brytpunkt i minnet. Det slår mig nu när summeringen börjar med sommar och semester. Och om jag nästa år har svårt att minnas början av 2009 kan jag åtminstone skriva hur jag tänker mig det. Först vara ledig någon vecka till. Kidsen börjar skolan den 8:e och då börjar jag nog jobba på allvar. Jag vet att båttankarna på allvar börjar vakna nu i januari och än mer när båtmässan närmar sig. Vi ska försöka städa upp julekonomin under januari / februari, ett öde som även det är en tråkig tradition som jag tror vi delar med många. Man lever lite över sina tillgångar före jul och trots att jag avskyr det går det inte undvika. Men är man duktig och inte äter för mycket godis, äter medhavd lunch ofta istället för att gå ut och äter så ordnar sig det snabbt. Vi ska försöka börja planera semestern och se om
någon vill fira den med oss i år eller om vi blir själva och såklart ska vi försöka sälja vår gamla båt som vi misslyckades med i höstas tack vare ränteläget så tror jag folk blev försiktigare. Dumt för både oss och köparna eftersom jag måste rusta och göra i ordning den mer inför säsongen för att göra den mer atraktiv, dels för att priserna stiger för en köpare när räntorna lugnar ner sig och säsongen närmar sig och intresset stiger. Men det är en bra och fin båt som ligger mer rätt i det ekonomiska läget än det vi köpt så intresset borde finnas.

Sedan har jag lite på jobbfronten att tänka över. Jag sökte ju lite sporadiskt jobb i höstas men inte särskilt helhjärtat. Och jag vet inte hur jag ska göra med det. först utreda min trivsel och frustration och se vad som går att göra något åt.

Men det viktigaste återstår. Jag har inte tänkt nämna det som ett nyårslöfte, det blir så tungt och kravfyllt då. Men jag borde börja träna, äta mer rätt och mindre skit och försöka få bort den här fysiska tröttheten. Jag vet att den själsliga hänger ihop med både tröttheten och självförtroendet. Jag har en träningslokal i samma uppgång som jobbet som jag har tillgång till. Om jag bara tar mig för. Och jag tror jag begår mindre våld på mig själv om jag gör mig den tjänsten.

Men de här ”nyårslöftena” har jag lovar mig själv många gånger, både dagar som den här och andra mindre högtidliga dagar. Så frågan är var man ska finna kraften och lusten att göra verklighet av det den här gången.

[tags]Nyår, Nyårsafton, Nyårsdagen, Nyårsfirande, Nyårslöfte, Nyårslöften, Nyårskrönika, 2008, 2009, Arbete, Hus, Ekonomi, Räntor, Båtar, Windy 22, Träning, Motion[/tags]

Mellandagspyssel

Nu när julen är slut och alla klapparna är öppnade och barnen till och med har hunnit tröttna på sina nya leksaker så infinner sig alltid samma situation. Just nu ligger dom i en hög på golvet och krälar på varandra och utstöter läten som påminner starkt om en gammal ninjafilm :) Garaget och vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag av julklappspapper och kartonger. Våra två IKEA-besök bidrog ju kraftigt till en samlingen också. Vi behöver akut komma till tippen och flörta med svärfar som kanske kan köra och soptunnan är full trots att det är mer än en vecka kvar till tömning!

Imorgon måste jag åka in till jobbet en sväng och ta emot en kund. Hade nog aldrig bokat in det om det inte varit för det nödvändiga onda att inventera lagret. Skulle ha gjorts före jul men den fredagen slog vi ju rekord med 8 kundbokningar under en och samma dag, snacka om panik!

Men sedan blir det ledigt igen över nyår och en bra bit frammåt. Frågan är bara om det blir så vilsamt när barnen är så rastlösa och frustrerade och inte har något att göra. Gatan har blivit så tom på jämnåriga och årstiden inbjuder liksom inte till lek utomhus. Snöfritt, kallt och mörkt.

Idag har vi varit en sväng i centrum och köpt lampor till garaget, lite takkrokar för att kunna montera kökslampa och gipsankare för att kunna sätta upp belysning i hallen på översta våningen. Själv har jag försökt vara lite konstnärlig och montera båtens ratt och ena propeller på väggen invid mitt skrivbord :) Jag var ganska ensam om att tycka det var en bra idé. Nä, Emilia höll såklart med pappa att det var tufft, vad tycker ni? Kommentera gärna, jag tål kritik och kommer ändå inte ändra mig :)! Tyvärr köpte jag bara en krok på IKEA så det fick bara bli en propeller än så länge. Men eftersom båten har duoprop-drev måste såklart båda extrapropellrarna sitta på väggen. Uppdaterad bildinfo när det är gjort kommer :).

Annars lätt huvudvärk, julskinkan är slut och inget gott i skåpen. Dessutom har kaffekannan pajat så man får improvisera lite när det ska bryggas kaffe. Eländes elände :)

[tags]Jul, Mellandag, Mellandagar, Nyår, Windy 22, Propeller, Ratlös, Rastlöshet, Barn, Kaffe[/tags]

Så härlig söndag!

idag är det en sådan där härlig söndag, en sådan man önskar var själva sinnebilden för vinter — ja, förutom att det inte är någon snö. Men det är lagom kallt, allt vått har frusit och solen skiner och man verkligen känner hur den fyller på kroppen med ny energi! Och det känns som den stora odefinierade klumpen i magen rubbas en smula. Men så går vi snart mot ljusare tider igen, imorgon vänder det!

Nu sitter jag i bil på väg till IKEA. Kanske inget jättekul sätt att fira en så härlig dag på. Man borde vara ute och gå en lång, lång promenad istället. När vi kommer hem är det ju mörkt igen. Men för att kunna fira jul måste vi köpa nya stolar. Jag ska passa på att köpa ett nytt skrivbord till min data och radiohörna. Men vi lär inte vara ensamma där…

[tags]December, Vinter, Snö, Kyla, Jul, Julhandel, Julfirande, IKEA, Möbler[/tags]

Högtidstankar

Julen är nog den tidpunkt på året där jag känner av mest hur skadad jag egentligen är och jag är ändå glad att det är så lindrigt och att jag ändå har det så pass bra. Men jag har verkligen svårt att känna någon som helst glädje, frid eller ens lättnad. Jag känner bara att det ska bli skönt med ledighet nu när man ändå knappt kommer ur sängen. Men allt annat känns bara som en börda. Att ta ner granen från vinden, leta fram skarvsladdar till adventsljustakar och för att inte tala om handla eller komma på julklappar väcker bara en direkt fysisk motvilja som jag inte riktigt förstår. När det gäller presenter är det i och för sig samma sak med födelsedagar, jag kan verkligen inte komma på något och jag får bara ångest och blir tom i huvudet av att ens tänka.

Det kan nog bero på att jag inte kan minnas att att jag förknippade den lilla uppvaktningen vi hade när jag var liten som något direkt positivt. Visst blev vi firade ofta genom att farmor och farfar kom men firandet övergick ändå i sprit och kalas, tjiv och kortspel. Julen var likadan, firades oftahemma hos farmor och farfar och ofta med en hel del släkt. Det var mysigt i början på dagen med god mat, doften av farmors grovmalda kokkaffe och jul-TV klockan 3. Men sedan blev det åter igen kalas och orosmoln och ont i magen.

Våra jular numera är ganska softa och sköna. Vi bor ju numera i hus så svärföräldrarna och Marias syskon (låter så sjukt att kalla en 20-åring för svägerska och en 28-åriong för svåger) får komma till oss. Det är i och för sig på ett sätt skönt att gå iväg och komma hem till ett städat hus men att väga det mot att släpa ouppackade julklappar dit och uppackade klappar och trötta barn hela vägen hem gör ändå att hemma är bäst.

Nu är det jobbigaste att jag får dåligt samvete och känner mig tråkig för att jag inte känner någon julstämning eller julglädje alls. Granen stör mig och alla dessa julklappar och nya handelsreckord varje år får mig att må illa och barnens förväntningar och garanterad besvikelse för att alla andra alltid får mer gör mig ledsen.

Nyår däremot har aldrigt känts fel sedan jag bytte liv och familj i 15 års ålder. Dom var väl rätt OK när jag var liten också, eftersom jag inte minns så mycket tråkigheter från dessa. Såklart var det mycket sprit men jag minns mest farfars enorma mängder fyrverkerier som inte var så dyrt på den tiden tror jag. En del nya år firade vi hos vår tyska släkt i Hamburg och bortsett från att man levde i en rökig lägenhet på 4 rum där 8–10 vuxna rökte inne och man var sjuk och kände sig som en böckling, hade vi barn det ganska kul tillsammans och vi var ganska många med våra kusiner. Smällare — Kinapuffar och dess större motsvarigheter var sjukt billiga i tyskland. Som jag minns det kunde man få flera 100 feta Kinapuffar för 50–60 kronor eller ännu mindre. Och att ingen kom till skada där är nog mer ett mirakel.

När jag ”flyttade” hemifrån blev nyårsfirandet mer civiliserat och trevligt med långa middagar, enorma fyrverkerier, kaffe och pruttare till efterrätten men aldrig sprit och fylla. Jag kände det bara som en enorm värme i bröstet dessa kvällar och jag minns tydligt att det var från och med då jag lärde mig att ”sprit” och vin kan man hantera på ett trevligt sätt. Man kan dricka både vin, cognac och wiscey utan att bli full, skrävlig och otrevlig och jag vågar nog påstå att det är den läran jag alltid använt och trivts med.

Vårt nyårsfirande nu påminner mycket om det och i dag var vi hos UP och MP som vi numera firar med och det har blivit lite av en tradition. vi satte ihop menyn för kommande nyåret och det kommer bli kanon! Det ska bli laxrullar och fetaostsallad till varmrätt och krystader med gott klet i till förrätt. Till efterrätt valde vi någon safranmarräng som vi hittade i en tidning. Lät avancerat men gott! Till dricka blir det gott vin, säkert något moserande till förrätten och god pilsner. Dels Landsorts lager från Nynäshamns bryggerier och dels något Tjeckiskt.

[tags]Jul, Julfirande, Julmat, Julångest, Julstress, Julstök, Nyår, Nyårsafton, Nyårsfirande, Nyårsmiddag, Nyårsmeny, Nyårsmat, Fyrverkeri, Fyrverkerier, Fyrverkeripjäser, Smällare, raketer, Högtid, Högtider, Vinter, December, Barndomsminnen, Barndom, Ångest, Oro, Stress[/tags]

Helg! Lugnet före stormen

Så nu är det tydligen helg igen. Jag som hatar den här årstiden av bara helvete och känner mig trött, ledsen, ensam, rastlös, uttråkad, oinspirerad, kraftlös och apatisk! Ja visst, en väldans massa adjektiv som inte passar ihop, så förstå hur det känns inuti!? Hur ska någon någonsin kunna förstå mig när jag inte ens gör det själv? Och varje vinter känns det som om jag slösade bort våren och sommaren och inte tankade tillräckligt eftersom jag känner mig helt slut, tömd, bränd och knäckt redan i november..

Men nu är det alltså helg och vi ska ha Egge och Karin på middag. Tycker om att ha bra vänner omkring mig. Även om det ibland är skönt när folk lämnar huset och det blir tyst och lugnt så infinner sig alltid ”när alla vännerna gått hem”-känslan och man känner sig övergiven och ensammast i hela världen. Märklig känsla det här kaoset :)

Nästa vecka brakar stormen lös, då ska här ut och resas i tjänsten. Måndag och tisdag ska ägnas åt leveranser och installation och förberedelser och så dyker det alltid upp något oplanerat man måste göra. På onsdag åker Joche en sväng till Uppsala, möter mig på centralen på eftermiddagen för tågbyte mot Dalarna. På torsdag kväll bar det av mot Örebro och på fredag bär det av hem igen för en ny helg. Då har den veckan också hunnit gå utan att man hunnit tänka. Hem och andas och packa om och på söndag bär det av mot göteborg och hem på tisdag kväll för att genast montera inför en stor visning på onsdagsförmiddagen. Det lär säkert bli en rejäl reseskildring och lite bilder här framöver.

Nej, nu ska jag gå hem, no more deep shit för idag :)

[tags]Vinter, Vinterdepression, Depression, Ledsen, Vardag, Trötthet[/tags]

Inget varmvatten

Hela vår vår trygghet och stabilitet beror på att vi ska ha el i väggen, varmvatten i kranen, telefon i jacket, signal i TV-uttaget och tryck i internetlådan. När det inte är så vaknar frustrationen.

När jag vaknade imorse var hela den hittills gångna veckan uppbyggd på att jag skulle duscha idag. Det händer kanske två gånger om året att vi inte har något varmvatten i kranarna och idag var en sådan dag tydligen.

Felet brukar vara en säkring eller liknande i något av föreningens pumphus. Idag kom varmvattnet stötvis och tillräckligt för att åtminstone tvätta håret. Men det hade inte gått att stiga in under duschen utan att ömsom bränna sig, ömsom frysa ihjäl.

Den här gången orkade jag inte ens felanmäla eländet. Vår samfällighetsförening verkar ha en konstig politik när det gäller det här med våra gemensamma intressen. Man uppgraderar ett stenålders kabel-TV-nät till bara forntidstandard och man låter oss husägare själva stå för uppgraderingen av våra värmeväxlare, något som definitivt borde vara ett perfekt ändamål med vår gemensamma förening. Dels för att få ett bra totalpris, dels för att de värmeförluster vi har i vårt fjärrvärmenät skulle minimeras om ALLA bytte ut värmeväxlarna från tidigt 80-tal och inte bara vi som anser det är viktigt och kanske har råd. Så man kan lite granna undra vad vi ska med en förening till. Skulle lika gärna kunna ha direktkontakt med fjärrvärmeleverantören.

[tags]Villa, radhus, Värme, Fjärrvärme, Vatten, Varmvatten, Samfällighet[/tags]

Tungsinne

Tungsinne, tungsinne och åter tungsinne. Om det är för att det är så stökigt och halvfäridgt på alla plan här hemma eller om det är oinspirationen i arbetslivet, den analkande årstiden eller bara de många sena nätterna de två senaste veckorna och konstanta hvudvärken som gör det, vet jag inte.

Här hemma finns det så mycket att göra att man blir alldeles matt. Och ingen av oss är särskilt händiga och det känns som att allt man gör blir halvdant och borde göras om. Framsidan blev jättebra med nya altanen men resten av framsidan är bara en kletig lervälling med ett träd i mitten. Förvisso omgärdat av ett jättefint staket :) Golvet i arbetsrummet som jag och Mia la själva för några år sedan har börjat gå isär för att vi gjorde fel på ett ställe och måste snart läggas om och för att inte tala om köket som vart nästan klart i över ett år. Det är de där sista skåpen och listerna och dragningen av kablar snyggt till dom förbannade spottarna, hatar spottar!

Mellanvåningen börjar arta sig och är målat och färdigtapetserat men dörren till det nybyggda rummet är helt sne och felmonterad (det var faktiskt inte jag) och saknar dörrfoder. Och allt jag ger mig på att såga blir snett och jävligt. Altanen och baksidan är skitig och igenvuxen och uteplatsen med staket och tak är fallfärdigt. Borde byggas nytt eller rivas och göras på annat sätt.

Slutligen då övervåningen där det också börjar arta sig med målning och tapetsering men där elen fortfarande saknas och där det måste sättas upp dörrfoder och läggas både tak och golv. I snedtak dessutom!

Lugn bara, vi har bara kommit till huset än i klagosången :)!

Jobbet ska jag inte säga så mycket om eftersom fel personer kan läsa här. Men jag kan ju ta mig själv, tjänar för dåligt och har tappat inspirationen och idétorka. Frågan är om det har med mig att göra, om jag bara klagar när det börjar bli uppförsbacke och att det egentligen bara vore att hugga i. Men i så fall har det varit uppförsbacke rätt länge nu. Och kontorslokalen skulle behöva sig en rejäl uppfräschning med både lite bygge och annat. Just nu spelar det ingen roll hur mycket vi städar, det luktar ändå gammal skola eller källarutrymme i värsta fall och inte alls sådär gott av teknik, datorer och skrivare som det ska lukta på ett IT-företag.

Och sen de sena nätterna. Det är ju ganska självförvållat och borde vara lätt att göra åt. När min bror var här spenderade vi halva nätterna uppe och snackade, lyssnade på musik, surfade och drack kaffe. Perfekt. Har saknat min bror som helvete och trots alla intensioner så lär det dröja ungefär lika länge innan vi ses igen.

Årstiden är lite svårare att göra något åt. Men det är nu jag blir såhär. Benen känns som bly, det är stört omöjligt att vakna och känna någon som helst lust till något. Jag blir tokig av att sitta hemma men det är ju ingen höjdare att gå på Djurgården eller i gamla stan och äta mjukglass direkt. Jag är ett sommarbarn helt enkelt, pulsen går ner när september är slut och det känns inte som någon mening med särskilt mycket och man känner sig dålig på det mesta. Och jag känner mig iriterad som fan hela tiden, tycker folk luktar illa och säger korkade saker och bara bussresan in till Gullmarsplan är en plåga när allt bara luktar smuts och svättiga människor och själv stinker man säkert av ångest och sura miner.

Och man undrar varför barnen bråkar, skriker och klättrar på väggarna! Som om de inte kände samma frustration som jag gör. Stackars satar om de fått mina depressiva gener. Jag kanske borde gå i ljusterapi eller nåt :-)

Jag srufade just förbi en fin devis på någons blogg som jag kanske borde anamma: ”Life is like a dick. When it’s hard, fuck it!”

[tags]Familj, Barn, Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Panikattacker, Arbete, Vinter, Höst, Depression, Trötthet, Ledsen[/tags]

Efter bio

I eftermiddag var jag och Maria på bio. Det händer inte så ofta att vi gör saker själva längre och när det väl sker är det någon stressad barnvakt som sitter hemma och räknar minutrar och man skyndar sig hem. Åtminstone känns det så. Men man får vara glad för dom små andningspauser man kan få och vi är ju tydligen många som inte har så mycket egen tid.

men det var inte det jag skulle skriva om. Kvällens biobesök oroade mig lite. Jag har inte skrivit så mycket om min panikångest som jag stiftade bekantskap med vintern 2003. Jag ska nog samla ihop mina gamla dagboksanteckningar och göra det. Jag ska bara samla lite mod och sedan hitta någon sorts struktur i det. Inte lätt att skriva och komma ihåg så lång tid tillbaka även om man har stöd av dagböcker.

Men i februari 2003 tror jag det var, var det mycket som rasade. Många gamla uppbyggda fördämningar brast, många års skickligt arbete för att hålla skenet uppe och det obehagliga tillbaka. Efter en lång tids svårigheter på jobbet kom jag hem, jag tror det var en fredagskväll till och med och la mig i soffan. Familjen var borta på något och jag hade lägenheten för mig själv för en gångs skull. Jag upplevde det som mycket lugnt och skönt, underbart att ännu en hemsk vecka var slut. Jag la mig i soffan, satte på TVn — även det ovanligt och tänkte ta en pilsner och njuta, bara vila lite först.

Det var då det hände… Jag har efterråt fått det förklarat för mig att det var just därför det hände då och inte mitt i språnget. Pulsen steg, för varje gång jag räknade hade jag högre puls. Det ättade i ansiktet och stack i huden och jag blev vimmelkantig när jag reste mig förfärad av det som hände. Jag tänkte direkt ”hjärtat”. Men, jag som aldrig känt något, jag som kunde springa långt, lyfta skrot och simma utan att känna. men nu hände det. Hysterisk ringde jag vårdcentralen.

Sedan följde en lång resa med mig själv och den pågår än idag.

Men nu var det biobesöket. Vi har kanske vart på bio 2–3 gånger sedan dess. Senast de två Arn-filmerna. Jag har haft svårt att gå på stora konserter och det har varit närheten till toaletter som har vart min fixidé. Jag blir garanterat gruvligt kissnödig bara för att jag inte vart vart toaletterna är. De gånger vi vart på biobesök har jag inte kunnat äta snacks och dricka läsk av samma anledning. Det kan man leva med. Arn-filmerna gick bra, dom fängslade tämligen omgående och det var bara reklamdelen som var lång och jobbig. Extra jobbig denna dag. Jag vet inte varför jag jagade upp mig så, började undra om sallongsdörren precis bredvid mig var låst eller om jag skulle kunna gå ut och gå på toaletten eller om jag skulle behöva gå igenom hela sallongen och ut genom någon annan dörr. När filmen väl drog igång hade jag jagat upp mig och det tog ett bra tag innan filmen fångade. Och den fångade aldrig tillräckligt för att helt bli av med känslan.

Den här gången kände jag paniken komma krypande. Jag försökte slappna av, sjunka ner i stolen och konsentrera mig men det gick inte. Hättandet i ansiktet och stickningarna i händerna. Med en kraftanstrännging lyckades jag tränga undan både det och tårarna och behovet av att gå på toaletten. Förstod inte riktigt hur jag lyckades men det kändes som när en sån där värk som kommer och går i magen när man är sjuk ger efter. Eller som jag kan tänka mig gravida känner när värkarna går över. En sorts lugn sprider sig i kroppen och en känsla av att man aldrig haft ont utan allt är bara skönt. Svårt att förklara med ord.

Filmen var som sagt ättebra men jag visste att den följde boken ganska exakt och jag räknade händelser mot slutet så helt avslappnad blev jag aldrig. Kändes trist. Men någonstans kanske jag ändå ska känna viss stolthet över mig själv!? Jag förstod att det inte är farligt, det sitter ”bara” i huvudet, det är ingen hjärtattack på gång. Jag visste väl vad jag var rädd för och att det var det som framkallade allt och det var nog den vetskapen som lyckades trycka tillbaka det. Jag har känt såhär förr på andra biobesök och en och annan konsert men det här var nog en av de värre gångerna.

[tags]Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattacker, Panikattack, Depression, Trötthet, Ledsen[/tags]

Registrerat mig på Facebook

Ungefär som sista människan på jorden — det är bara mamma kvar typ — så har jag registrerat mig på Facebook :-). Jag har tidigare ignorerat det på grund av någon odefinierad princip, antagligen den där — allt som är på som alla gör vill jag undvika — man vill inte vara en main-streamer. Men nu tog alltså nyfikenheten överhanden och jag hade gruvligt tråkigt :-)

Nu har jag laddat upp profilbild och börjat söka efter vänner, kollegor, familjemedlemmar och bekanta och bläddra igenom deras vänner för att se vilka man känner och det blir snabbt en hel drös. Fast redan nu undrar jag vad man ska alla dessa kontakter till? Har man inte hörts förr, kommer det bli annorlunda nu? Jag behöver bara gå till mig själv, jag som aldrig orka sitta och uppdatera sidor och skriva vad jag gör, ladda upp bilder, skicka små söta kramar och björnar och allt vad det är. Jag som har fullt upp med vår hemsida.

Men OK, jag ska göra ett ärligt försök och se var det leder och vara en öppen och mottaglig individ för en gångs skull :-).

[tags]Facebook, Internet[/tags]

OK, lite orolig blev jag..

Jag har ganska länge haft en knöl i nacken på höger sida. Och visst har den blivit större?? Och visst har jag tänkt att eftersom risken för följdcancer är hyfsat stor efter min behandling av ögoncancerformen Retinoblastom som jag led av när jag var liten, borde uppsöka läkare. risken för godartade tumörer i samma område man en gång strålats i är ganska stor. Kallas visst ”bentumörer”, varför vet jag inte. Det är vanligt att dom sätter sig i närheten av det område man strålats men det är ingen garanti. kan dyka upp lite var som i kroppen. Känns ju kul…

Men jag har inte tagit mig för. Knölen har både blivit större och hårdare. Men nu när jag började känna fler runt omkring började det kännas aktuellt. Jag så lätt blir rädd för sånt kände mig faktiskt inte särskilt orolig. Ändå kändes det bra att träffa läkare torsdag före midsommar. Hon klämde och kände och på grund av min historik gjorde hon en akut remiss till Karolinska för provtagning. Ändå säger dom alltid ”men det är säkert ingen fara” :)

Jag fick tid väldigt fort och i måndags var jag på KS Huddinge och fick proverna tagna. Jag ”trivs” rätt bra på Huddinge, tre av fyra barn är födda där och man hittar hyfsat, elller rättare sagt kan systemet och ingen har någonsin klagat över ledarhunden. Provtagningen gick fort och gjorde inte särskilt ont. Dom tog prov ur den stora knölen och försökte även ta ur den lilla men jag tror inte det gick så bra. Men såklart, om den stora skulle visa sig vara ond så får man nog anta att dom små är det också.

Jag trodde jag skulle få kontakt med min gamla ångest igen men kände ingenting. Behövde inte ens använda min kunskap att tänka bort den. Och idag ringde husläkarinnan med goda besked. Det var bara fettknölar. fan, det är ju sådana där som Labradorer brukar få :)! Och nu känns det faktiskt bättre, trots att man har fettknölar som en hund. Jag kan välja om jag vill skönhetsoperera bort dom — även det som på hundar — men just nu får det i alla fall vara. Inte en sommar med stygn och grejer. Lite panik har jag av att sövas. Tänk om man aldrig vaknar mer! Men sådant söver dom nog inte för. Man får nog vara vaken med lokalbedövning och diskutera ränteläget, vädret såhär långt och smaken på midsommarspriten. Nä, det får vänta!

[tags]Ögon, Cancer, Tumör, Tumörer, Huddinge, Huddinge sjukhus, Karolinska sjukhuset, Karolinska[/tags]

Jag har fått ett stipendie!

Här om dagen kom ett brev från en fond där det stod att jag tilldelats ett stipendie för särskilda insatser för synskadade. Jag har med SmartList bidragit till synskadades möjligheter att kommunicera och så vidare.

Och visst blev jag glad! Jag startade Smartlist.Nu 1998. Då gick den första epost-listan ”Synskadade I Sverige” igång. Anledningen var att det dåvarande uppringda konferensnätverket FidoNet var på nedgång. I FidoNet drevs ett forum med samma namn som det var bra fart i och jag ville flytta det till det nya, coola internet =)

1999 registrerades smartlist.nu för att önskemålet om epostlistor hade växt och jag ville ha en samlad portal för alla listor. Det dög inte längre att köra det som en hobbypryl på mitt då varande jobb CanIT.

Sedan dess har antalet listor vuxit och är nu uppe i ett 80-tal listor för olika ämnen och med en bra bit över tusen medlemmar. I Somras startade jag och min kamrat en podcast som vi döpte till SmartTech Podcast. Ett ljudnyhetsbrev där vi skulle berätta om olika typer av tekniska nyheter och hjälpmedel. Och där av detta stipendie.

Och jag blev såkalrt glad. Det är nog min första ”vinst” och en rejäl hacka dessutom. Även om det är mycket epngar så motsvarar det på intet sätt det arbete framför allt jag lagt ner på projektet och allt har varit ideellt arbete.

På frågan om vad jag ska göra med pengarna? Jag har inte bestämt det än. En variant är att gå på krogen och belöna mig själv med en stor biff och en icke oansenlig mängd öl för att nån äntligen tycks märka det jag gör =) En annan variant är att faktiskt använda pengarna till att fortsätta utveckla Smartlist. En sån här tjänst kräver hårdvara i form av datorer och diskar, för att inte tala om bredband. Kanske kan båda dessa mänskliga och de mer tekniska behoven tillfredställas vilket vore det bästa =)!

Ett stort tack till fonden och de som nominerade mig! Det är en stor inspiration att någon tydligen märker och uppskattar det man gör, alldeles bortsett från pengarna.

[tags]FidoNet, Internet, Stipendie, Ideellt, Ideellt Arbete, Synskadade[/tags]

Inslag om SmartTech podcast

För drygt två månader sedan startade jag och en kompis en podcast. Vi döpte den till ”SmartTech Podcast” och den ska vara en svensk version av den amerikanska bLIND cOOL tECH som behandlar ny och gammal teknik och hjälpmedel för synskadade. Dels var det många som efterfrågade en dito på svenska och dessutom var det bara kul.

Nu redan två månader och ett få antal avsnitt senare har vi redan fått uppmärksamhet i taltidningarna. Tidningen På tal om Stockholm intervjuade mig om podcasten och det var roligt. Hoppas vi får många prenumeranter.

Äntligen fredag!

…och äntligen vår!

När man kan sitta på altanen, grilla, äta ute, ta ett glas rödvin, ha hög musik på och barnen leker på gräsmattan. Allt i från den minsta 1½-åringen som springer runt och sparkar på en hink med sin 6-åriga syster, till de större som leker med granntjejen. Då känns det verkligen att man flyttat till eget hus! Allt luktar nyklippt gräs och utslagen syrén och grillat kött. Någonstans spolar någon av möbler eller klipper gräset. Det är verkligen kanon skönt med helg efter en ganska jobbig vecka. Och nu ska jag passa på att njuta eftersom jag redan nu ser hur kalendern fylls av aktiviteter nästa vecka. Imorgon åker vi till mina föräldrars land och har det bra och blir bortskämda. Om vädret så tillåter tar vi med radiostyrda båten och racar lite :)

Fyllefloskler flyger och far :)!

Igår var jag och Joche på SRFs pubkväll efter jobbet. Bara en trappa upp och man var lite törstig :) Det var mycket pilsner igår, särskilt efter pubkvällens stängning och man fick för sig att gå ner till en krog på Götgatan för att ta en till.. Det är äkta orutin :)!

Men jag var inte tillräckligt full — om det nu spelat någon roll — när Grevens fru (eller om det är sambo) kommer fram och säger att ”du har en gammal vän där borta som gärna vill träffa dig”. Jag hamnade i ett kort bryderi. Man ska inte vara långsint, man ska ge människor en andra chans, vi kan alla ändra oss och allt det där. Men det som avgjorde var i tur och ordning dels att jag inte orkade, fanns ingen anledning att ödsla energi på det, dels hade han kunnat komma själv som den man han förr åtminstone gärna ville framstå som. men framför allt, om man ska bikta sig och försonas ska man åtminstone vara nykter. Annars kommer fylleflosklerna som ändå inte betyder ett skit.

Allt detta försökte jag framföra till denna fullkomligt oskyldiga och trevliga flicka som jag och min fru också tappade som vän av bara farten — på ett fint sätt. Det var tur att man var nykter haha. Och nej, han kom inte fram själv heller sen. Det tog verkligen slut den där gången i februari 2002.

[tags]Vänner[/tags]

Första december

Så var det då första december. Man kan inte tro det ute med 8 plusgrader och ingen snö.

Och oj vad tiden har gått fort! Idag har vi handlat nya adventsljusstakar och Maria och barnen pysslar för fullt och jag ska snart spika upp istappsslingor på barnens balkong så vår baksida också ser lite upplyst och trevlig ut. Men jag är uppriktigtledsen för att jag inte kan känna någon som helst glädje över att det snart är jul. Jag kan inte ens minnas att jag var sådär sprudlande glad och förväntansfull som våra barn är. Det har väl sina förklaringar.. Numera är jag mestglad att julen inte är lika ångestfylld som förr, inte så höga pretantioner och krav och ingen hysterisk julklappsnoja. Vår abarn får lagom mängd och vi ger varandra nåt enkelt. Men min julångest är så hårt rotad att jag inte ens kankomma på att en god parfym kan vara en bra julklapp när det närmar sig. Jag får helt stiltje i huvet och då blir det bara värre.

Vintertrött

Så är vår väntade, men inte särskilt efterlängtade Stockholmsvinter här…

Min fru påpekade att hon inte kunde påminna sig att jag tyckt att snön som kom förra veckan var rätt okej så länge hon kunde minnas. Men det kändes ganska bra, några minusgrader, lagom med snö, plogningen funkade och solen sken på det där vintriga viset. Stora båten konserverad i god tid och lilla båten på plats i varmgarage. Alla sådana där årliga orosmoment som bara ger än ångest och stress var undanstökade i god tid i år för en gångs skull. Man fick skotta sin egen garageuppfart och känna sig lite duktig, barnen lekte med spark och snowracer.. Men sen kom det… Slask, smuts och råkallt mörker.. Vi kurerar det med mycket tända ljus, varmt och gott inne. Vi väntar på vår nyinköpta öppna spis som borde komma denna veckan men den där känslan av att vintern nog kan bli rätt OK smälte bort i takt med den snö som fallit och jag känner mig ungefär lika seg och smutsig inuti som de saltdränkta vägarna.. Måtte det bara bli en lugn och harmonisk och stress- och kravfri jul. Men det är väl inte så troligt eftersom man redan har tankar på hur fan pengarna ska räcka över julen som inte är någon billig högtid direkt och vad för saker man ska köpa till barnen som både är hyfsat vättigt och samtidigt billigt och som dom blir glada för =) Låter som en omöjlig ekvation.

Clas Ohlson i Haninge centrum!!

Äntligen blir Haninge centrum något att gå till!

Detta urtråkiga centrum, kantat med klädaffärer! Expert-butiken är väl det ända som varit något att ha. Ett tag hade vi John Wall här men dom var så dyra så dom konkade. Nu öppnar äntligen Clas Ohlson här och jag slipper åka till farsta för misnta skruv. Vi har såklart varit där idag och tittat och jag är SÅÅ lycklig!!!

[tags]Clas Ohlson, Haninge Centrum[/tags]

Läkarbesök med värkande revben

För uttrycka sig milt, satan i gatan va ont det gör!! Förra veckan var ju jag och Mange ute på äventyr (läs här) och i min iver att fixa ved till vår lägereld ramlade jag och hamnade över en sten med bröstkorgen. Sedan dess har jag inte kunnat röra mig och det har bara blivit värre. Mot slutet inte ens kunnat ta mig ur sängen utan stor ansträngning.

Så jag gick mot mina principer till farbror — eller fru doktorn som det var i det här fallet, mest för att se om något var brutet. Nu tror jag ju inte man gör något åt brutna revben men man kunde kanske få någon fet värkmedicin som gör det uthärdligt. Och det fick man :-). Inget brutet, bara en spricka och jag fick några stabila tabletter som det var ransonering på. Har provat nu och det känns som en dröm att kunna röra sig igen.

Kort sagt, fan va klantig man är!

[tags]Läkarbesök, Revben[/tags]