En vilja att ge

Jag pratade med en av deltagarna om vad som var det mest märkliga eller udda som hänt oss under seriens gång. Mängder av människor har kontaktat mig och de andra och det har bara varit positivt. Jag förstår att tjejerna i expeditionen blivit kontaktade av killar som kommit med mer eller mindre skamliga förslag. Man kan kalla dem knäppgökar, snuskgubbar eller liknande. Men jag försöker ofta sätta mig in i vad som kan ligga bakom. Ensamhet, svårt att ta kontakt, någon sorts idoldyrkan eller vilja att ta hand om. Det kan finnas mängder av anledningar. Men eftersom det ofta verkar anspela på sex känns det ändå tragiskt.

Jag tror de flesta av oss manliga deltagare sluppit sådant. Jag har blivit kontaktad av en dam som undrat om min sjukdom, en dam som ville skicka information om AntroposofiW som är en andlig filosofi som jag inte är vidare insatt i även om jag läste på lite efter hennes samtal. Sådana som ville be för mig eller bota min sjukdom med hjälp av Gud var jag inställd på, men den här damen var trevlig och inte alls påstridig. Visst kunde hon få skicka sin information så att jag själv kunde avgöra om jag ville läsa eller ej och där verkar det ha tagit slut.

Under seriens gång blev jag kontaktad av en man som frågade om min syn på något vis gick att rädda och om det i så fall vore möjligt så skulle han inte tveka att erbjuda sitt ena öga. Bekanta som fick höra om det reagerade spontant som väntat med att det var en knepig figur. Jag förklarade vänligt och respektfullt för mannen att min syn inte gick att rädda, att den del av min hjärna som en gång huserat mitt syncentrum i bästa fall pysslade med annat, men mer troligt slutat fungera helt. Sedan förklarade jag att min hjärna varit utan synintryck så länge så även om det vore möjligt att återställa synen skulle den säkert inte kunna tolka intrycken så att jag fick någon nytta av dem.

Jag funderade lite över reaktionerna hos mina bekanta. Om någon ligger för döden och akut behöver ett hjärta eller njurar, är det stort och ädelt att erbjuda sina organ. Men så fort det handlar om ögon blir det på något sätt makabert och knäppt och jag undrar varför? Jag har inte något svar annat än att ögon och syn är så otroligt heligt och viktigt för oss människor så offrar man det måste man vara knäpp? Många säger sig lätt välja att offra sin hörsel om man blev tvungen att välja att förlora syn eller hörsel. Synen är så central i våra liv att många känner att livet verkligen vore slut utan den.

Så vad andra än tycker tänker jag minnas det erbjudandet med respekt. Det var en fin tanke och vilja till en stor uppoffring. Jag tvivlar inte en sekund på att han gjort det om det varit möjligt och det måste man känna respekt för. Det här inlägget är därför tillägnat honom som jag inte vill nämna vid namn.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 7

Jocke: ”I’ve seen better days, but it’s good”

Oskar: ”Nu är det hardcore bergsklättring” :) Jotack :)

I avsnitt 7 är det så dags för att ta oss upp för en av de 2 vulkanerna på ön OmetepeW. Vulkanen Concepción är 1610 meter hög och fortfarande en aktiv vulkan. Det är en dryg vecka kvar på äventyret och alla deltagare är trötta.

Färden börjar genast gå stadigt uppför. Tidigare när vi gick i djungeln och korsade en bergskedja fanns en hel del tuffa backar, långa och branta, men de avlöstes alltid av nedför. Nu visste vi att det enbart skulle gå uppför i tre dagar. Redan under första etappen mot läger 1 på ca 400 meters höjd kände jag i kroppen hur trött jag var. Musklerna bara vek sig vid minsta ansträngning och pauserna vi gjorde längs vägen gav allt mindre återhämtning.

För min del handlade det så klart mycket om den fysiska påfrestningen. Jag, Niclas Rodhborn och Petra Örlegård jobbade i team uppför vulkanen och stigarna som enbart var smala ravinliknande kostigar rymde ofta bara Niclas halva rullstol och vi fick ofta köra på skrå längs stigarna där rullstolen hela tiden riskerade att tippa och det gick uppför, uppför och ännu mer uppför…

Men det var också en psykisk faktor som påverkade mig under denna strecka. När vi landsteg på Ometepe fick några av oss ringa hem och ingenting under resan var så tufft som det samtalet. Hemma tyckte de fortfarande det var jobbigt efter tre veckor och det blev som ett slag i magen på mig som ändå känt mig glad och lycklig över äventyret, övertygad om att familjen hade det bra omgivna av familjer och vänner som distraherade och hjälpte dem. Men så hade det inte riktigt varit. Endast några få hade hört av sig, bjudit på middagar och liknande. Så jag hade även detta tungsinne att kämpa emot där uppför vulkanen och det tog lång tid att ta itu med de känslorna.

Väl framme vid läger 1 kommer ovädret, blåst i stormstyrka i byarna och regn i sidled. Det fina gruset vi tar oss upp för sista biten blir som lera att ta sig fram i. Vi sliter tre stycken, jag, Rickard Forshäll och Niclas Rodhborn men tar oss knappt en meter åt gången. I lägret sätter vi upp våra tält fort och kurar in oss. Vi får riktig äventyrsmat i förpackning som värms upp på kemisk väg och det var riktigt gott. Där i tältet kämpar jag med mig själv, skriver dagbok.

Natten blir vansinnig. Vinden river och sliter i tältet och det regnar och åskar. Jag har en flod av vatten genom mitt tält och ljudet är så öronbedövande att jag inte hör ljud från någon annan i lägret. Tältet viker sig i vinden och piskar mig i ansiktet där jag försöker sova. När det är dags att gå upp har jag inte vilat många minuter och känslan i kroppen från dagen innan är om möjligt ännu värre.

Men det blir en ny dag, blåsig men utan regn. VI kallas till möte på morgonen där Oskar Kihlborg meddelar att det är en individuell utmaning att ta sig upp på vulkanen, att om man inte klarar det eller vill försöka så är äventyret inte över för det. Jag som mer anar än förstår vad som väntar, säger att jag inte kommer orka fortsätta släpa rullstolar uppför berget. Det är som att bryta isen för flera andra instämmer motvilligt. Vi förstår att några kommer fortsätta upp för vulkanen på egen hand och lämna några i läger 1.

Efter långa diskussioner blir vi 6 som fortsätter upp. Niclas Rodhborn, Arkan Palani och Sonia Elvstål stannar och jag, Rickard Forshäll, Per ”Pax” Axensköld, Angelica ”Titti” Österberg, Nina Lundberg och Petra Örlegård fortsätter. Jag tvekar in i det sista. Det är en individuell utmaning och vi görs beredda på att inte förvänta oss hjälp av andra och jag är definitivt beroende av hjälp. Det fysiska oroar mig inte, men jag behöver ledsagning för att inte slå ihjäl mig där uppe. Jag frågar de som ska fortsätta flera gånger om den hjälp jag behöver och får bara jakande svar tillbaka och bestämmer mig till slut för att ta den stora stenen i besittning :)

Första etappen upp mot läger 2 på ca 900 meters höjd går jag med Petra Örlegård. Vi fäster en parlina mellan oss som gör att jag kan följa Petra med någon dryg meters mellanrum men sköter resten själv. Jag har inte haft så mycket vanlig användning för den vita käppen under det här galna äventyret och nu får den fungera som vandringsstav.

I läger 2 är det fortfarande väldigt blåsigt. Vi förlorar ett tält som blåser ut över stupet, toalettstolen blåser omkull och tälten måste förankras i alla hörn. Ändå gör vinden att de mer ligger platt längs marken än står upprätt :) Vi delar tält där uppe och jag delar med Nina Lundberg. Vi ombeds alla att tänka över nästa dag då vi ska göra toppattacken som kommer bli ännu brantare upp ytterligare ca 700 höjdmeter.

På morgonen bestämmer sig Nina för att inte fortsätta sista biten upp utan stannar i lägret. Vi andra packar och fortsätter uppåt. Denna gång går jag med Titti på samma sätt förankrad med parlina. Kostigarna blir snart stenblock och till slut når vi den punkt där man fäst upp rep hela vägen upp till toppen. Vi får klättringsselar och börjar färden upp. Nu blir det enklare för mig på det viset att jag har ett rep att följa. Jag använder händer och fötter för att känna mig fram och ömsom kryper ömsom går upp. Men mot slutet blir det mycket att känna mig fram med händerna, att använda käppen är helt lönlöst.

Att nå toppen var obeskrivligt häftigt på många sätt. Bergets yta var alldeles varm, lukten var kväljande av svavel och vinden hade helt avtagit. Uppe på toppen var det en väldigt finkornig sörja av sand och aska. Platsen vi kom upp på var inte stor. Något 15-tal meter bred innan branten ner i kratern börjar och vi var 6 deltagare, en expiditionsledare samt ett kamerateam där uppe. Benen på mig vek sig och jag hade svårt att skilja mig från fästet där klättringslinan var fastsatt.

På toppen pratade vi med de som lämnats kvar i läger 1 via kommunikationsradio men väldigt snart var vi tvungna att vända ner igen för att inte stoppas av mörker, väder och dimma.

En bergsbestigares utmaning är inte slut när man når toppen, man har lika lång väg tillbaka och nedför kan på många sätt vara svårare än uppför. Ändå gick klättringen ner fortare. Alla hade bråttom att komma ner och flera av oss kände nog att vi fått nog av berget och ville ner till civilisationen igen.

I läger 2 väntade Nina på oss och vi fick mat innan vi spenderade ännu en natt i lägret. Jag längtade ner och bort från berget, men nu hade jag klarat det!

Morgonen efter packade vi ihop läger 2 i all hast och tog oss hela vägen ner förbi läger 1 till en stor äng vid foten av vulkanen. Där väntade en helikopter som flög oss in till fastlandet för nästa och sista etappen.

Jag har funderat mycket på vad som skrämde och oroade mig där uppe på berget. Det var självklart det här med ledsagningen som ju ändå fungerade väldigt bra och jag tror inte jag var någon belastning för den som ledsagade bara genom att ha min parlina fäst i sin ryggsäck. Däremot var miljön väldigt speciell. Smutsen, lukten, det varma berget.. På väg ner hittade jag ett perfekt runt hål där ånga strömmade ut vilket påminde om var vi faktiskt befann oss. Något pulserade långt där under fötterna och om detta något bestämde sig för att få ett utbrott just idag, skulle vi förintas. Nu var ju det inte någon risk, men känslan av litenhet var påtaglig. Ungefär som man kan känna på ett enormt hav eller som man säkert kan känna sig i rymden. Långt bortom all räddning och mänsklighet, helt i naturens våld. Någon frågade mig under de inledande intervjuerna om jag hade ett stort kontrollbehov. Jag svarade då nej men det är ju fel så klart. Här hade jag inte full koll och det kändes mer kusligt än skrämmande.

Ön Ometepe och vulkanen Concepción har definitivt satt spår för livet i mig och jag glömmer dem aldrig :)

Idag innan avsnittet ringde en journalist från Aftonbladet. Så fort han presenterade sig ringde varningsklockorna i mig och det dröjde inte heller länge förrän jag förstod att han letade något att skriva om och självklart inte någon positiv vinkel. Jag skärpte mig vis av andras bittra erfarenheter, men icke mediavan som jag är kände jag efteråt att jag inte visste om det gått bra eller dåligt.

Det journalisten fiskade efter var stämningen i gruppen, om det fanns bitterhet och om SVT inte borde ha insett att flera inte skulle klara vulkanen och att det således var uppgjort. Jag svarade att det självklart var tråkigt att lämna dem som inte själva kunde. Att SVT medvetet skulle valt vulkanen för att utesluta några ur delar av äventyret ville jag inte bekräfta. I den brittiska upplagan som gjort samma rutt, var det en av de rullstolsburna som själv släpade sig upp för hela vulkanen utan rullstol och utan hjälp. Så omöjligt vore det inte om man hade haft den enorma fysik som måste ha krävts.

Självklart bad jag om att få se citaten innan publicering vilket jag skulle få, men mest troligt blev det ingen artikel. Alla vi deltagare hade tydligen sagt ungefär samma sak, så alltså fanns inget värt att skriva. För man kan ju inte skriva om bra saker. Man måste ha missnöje, misshälligheter i gruppen och konspirationer för att det ska vara värt att skriva om. Det är tråkigt att larmklockorna ska ringa i kroppen när vissa tidningar ringer. Men hittills har jag bara sett sensationsnyheter komma därifrån. Mig har man inte visat minsta intresse för tidigare så varför först nu?

Efter detta avsnitt har responsen varit förtjusande underbar och nu när det är dags att sova känner jag mig lycklig ända in i märgen. Jag har fått 100-tals nya följare på min Facebook-sida och jag är rätt säker på att jag i och med detta också fått nya vänner, både när och fjärran.

Nu återstår bara ett avsnitt och sedan är denna dröm, detta äventyr och fantastiska upplevelse på ett eller annat sätt slut. Vad som händer sen vet ingen, men jag försöker hålla känslan av sorg och vemod på avstånd ännu en stund.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Aftonbladet, Vulkan, Concepcion [/tags]

Intervju hos Eva Rusz i Radio1

Idag gästade jag Eva rusz i hennes relationsprogram i Radio1. Intervjun handlade så klart om Mot Alla Odds, men också relationer, familj och synskada på temat ”allt är möjligt, det är bara olika svårt”. Vi pratade om allt ifrån utseende, hur man träffar någon om man inte ser till galna saker som offshore-båt och vattenskidåkning.

Lyssnare kunde också ringa in till programmet och ställa frågor och jag blev otroligt förvånad och glad när en gammal klasskompis från högstadiet ringde in. Jag kände igen henne direkt, har tänkt på henne under alla åren sedan dess och senast för ett par dagar sedan när jag hörde att bekanta kanske skulle döpa ett barn till ”Agneta” :) Hon betydde mycket under en kaotisk tid i skolan och livet men som det ofta blir när klasser splittras, tappade vi kontakten. Mot Alla Odds har verkligen givit mig mycket, vänner tillbaka och en mycket stärkt självkänsla.

Radio är ett väldigt roligt medie och jag fick mycket beröm för min radioröst, riktigt roligt :) Passade även på att ta lite idolbilder både med psykologen Eva Rusz själv, men jag lyckades också fånga Gert Fylking :)

Missade du intervjun kan du lyssna igen här.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Radio, Radio1, Eva Rusz, Gert Fylking[/tags]

Hur det är att vara kändis del II

Här kommer en liten uppföljning på mitt förra inlägg med en tråkig och en bra sak som jag kände att jag måste berätta.

Om vi tar det tråkiga först väckte mitt förra inlägg i ämnet känslor hos några deltagare som tyckte att jag pekade ut dem. Jag konstaterade mest att några varit med i media och sagt saker jag inte stödjer men tyckte jag var noga med att inte lägga något mer värde i det eller ens ha några åsikter om sanningshalten. Även om man inte älskar och blir älskad av alla tycker jag alla gjorde en strålande insats och alla vi fick på olika sätt gå igenom en enorm prövning och utveckling. Jag agerade och existerade på mitt sätt och är hur som helst mycket nöjd med det.

Vi är alla 10 offentliga personer nu och har dessutom valt att vara med i media på lite olika sätt. Man får stå ut med att folk har åsikter om än, helst bra naturligtvis men också dåliga om än väldigt enstaka.

En rolig sak som jag inte trodde skulle hända var att en av deltagarna blev kontaktad av en bekant som driver restauranger och nattklubbar i en svensk stad. Restaurangägaren var så tagen och imponerad av våra insatser och bedrifter att vi lovades fri konsumtion på hans ställen för resten av våra liv! :)

Tänker så klart en massa när man får ett sådant budskap. Främst att vi uppenbarligen sätter spår och berör vilket är en stor del av meningen så klart. Jag känner inte alls den här personen och vet inte om man menar vad man säger eller om det är något man säger när man är kraftigt berörd? Man måste ju räkna med vissa konsekvenser. Ingen av oss 10 bor just i den staden så någon regelbunden rusning lär det inte bli så det blir kanske ingen ekonomisk undergång direkt. Men tänk om någon av oss bott där, varit värsta festprissen och gått ut fredag och lördag varje vvvvvecka?

Jag har aldrig tidigare fått ett sådant erbjudande. Jag vet inte ens hur man hanterar det. I min uppfostran ingår det inte att gå in på ett ställe och köra hårt och sedan på ett mer eller mindre diskret sätt påminna personalen och ägaren vem man är och hänvisa till ett löfte :) Det skulle kännas mycket konstigt. Dessutom att inte ens ha det skriftligt själv i någon form av hederskort eller liknande. ”Kalle sa att du sa att jag ska”… :) Men det där är ju mera mitt problem. Jag skulle helt enkelt aldrig våga prova :)

Jag nämner inte namnet på varken deltagaren, restaurangägaren eller hans ställen av den enkla anledningen att jag inte frågat om det är OK. Men vill han ha sitt namn och bild här så är han värd det och all respekt.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 6

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

När dagen gryr i avsnitt 6 vaknar vi upp på en hästfarm. När vi nådde vårt läger dagen innan och gick till vila uppfattade vi och anade ingenting. När expeditionsledaren Oskar Kihlborg till frukosten ger oss nyheten att vi ska spendera tre dagar till häst är vi flera som blir glada. Rykte om häst har cirkulerat och det ställdes frågor om ridning under castingen och jag hade noterat hästallergi i mitt medicinska protokoll. Jag skrev att jag som liten var mycket allergisk men att allergin vuxit bort under de senaste 5 åren och att jag inte märkt något de gånger jag varit nära hästar på senare tid.

När en ur produktionen tar mig åt sidan under sena kvällen och frågar för säkerhets skull om min allergi igen, om det krävs premedicinering förstår jag att nu är det äntligen dags. Jag ombeds självklart att vara tyst om mina förkunskaper.

Från det jag var 8 år gammal fram tills jag var 15, spenderade jag helger och lov i en stödfamilj här i Stockholm. När jag var 15 flyttade jag in permanent, och mina två äldre systrar var hästtokiga och vi hade egna hästar genom åren och systrarna tävlade. Om jag ska förebrå min stödfamilj för något över huvud taget, så ska det i så fall vara det att man envisades med att släpa med mig till stall och tävlingsmaneger trots min helt galna hästallergi. Det fanns inga mediciner som ens lindrade.

Ändå var det svårt att inte älska djuren. En somar, klädd i shorts och T-shirt fick jag för mig att rida barbacka med min syster. Det var underbart att känna fartvinden och ängsgräset piska mot benen. Ända tills allergichocken slog in med full kraft. Andningen tog nästan helt stopp, sådär som den kan göra vid en rejäl astmaattack, där man drar efter luft men ingen kommer och man känner paniken komma krypande. Samtidigt slog utslag ut över hela benen, värst längs insidan men även ända upp över magen.

Vi bedömde läget så allvarligt att genast åka till närmaste vårdcentral, en strecka med bil på runt 2 mil längs ganska krokiga vägar. Min far kom då på idén att ta båten tvärs över sjön från Muskö till Nynäshamn vilket skulle gå betydligt fortare. I båten och iväg bar det ut mot Mysingen. I 30 knops fart insöp jag den friska havsvinden och kände hur jag fick syre igen. Någonstans halvvägs sa det ”klick” i luftvägarna och jag kunde andas igen! Blåsorna längs benen sjönk ihop och klådan mildrades. När vi lade till i gästhamnen fanns inte längre något att söka vård för :) Lät jag bli hästen för det? Inte mycket, men jag red inte barbacka mitt i värsta pollensäsongen och tryckte ansiktet mot hästens mule igen :)

Men jag har alltid känt något inför hästar och det var nu jag förstod vad det var. Min häst under första dagen var en sur mulåsna som jobbade på ganska snällt och beskedligt de första timmarna men som surade allt mer vart efter dagen led. Hästskötarna vi hade med oss piskade dem väl mycket för min smak, så jag bad om en egen piska och visade att jag ville sköta det själv. Små duttar och ibland strykningar längs bakdelen fungerade lika bra. Vi blev goda vänner och den tillät mig styra och hantera den utan stora protester. En gång när vi red längs en gata med hus och trädgårdar, vek den av in i en trädgård och började knapra i en rabatt och efter det tappade den den lilla sug som fanns.

Andra dagen bytte vi hästar och jag bad om en häst av mer livlig karaktär. Jag fick en grå skimmelW som var klart mer energisk än mulåsnan från föregående dag. Det märktes först när vi träffades för första gången och den skyggade för mig. Det berodde nog mest på mitt osäkra kroppsspråk när jag gick fram till en främmande häst utan att se den och knappt veta hur den stod vänd i förhållande till mig. När jag väl fick mina händer på den kände jag mig trygg och att jag hade kontroll igen och då blev vi genast vänner.

Redan då hände något som jag tror den försökte skydda mig ifrån. På väg till hästen gick jag förbi Nina Lundberg och hennes mulåsna och jag vet att jag noterade hur de stod vända och jag passerade framför. När jag knutit loss min häst från det staket den satt fastbunden i vände jag om och skulle leda min häst upp på vägen. Ninas häst stod kvar, jag hörde den och tänkte passera på samma avstånd. Plötsligt får jag en spark som träffar mig på höften. Jag hörde de onaturliga benrörelserna sekunden innan sparken träffar och förstår att hon vänt sin häst utan att jag märkt det och råkat passera bakom. Min häst hade stretat emot och velat gå mer åt vänster upp på vägen, men jag tänkte att nu är det jag som bestämmer :) Hade jag låtit hästen bestämma hade vi passerat bortom räckhåll för mulåsnans sparkar.

Jag blev inte rädd, jag hajade till eftersom jag missat att de vänt på sig. Jag blev mer på min vakt i fortsättningen. Filmteamet är en bit bort i full färd med att dokumentera Arkan Palanis och Niclas Rodhborns uppsittning och anpassning av sadlar vilket jag är tacksam för just då. Jag blir mest förbannad på kräket som sparkar mig :) Men jag blev påmind om att jag var ensam, alla andra var fullt uppe i sitt, inte såg och har stor respekt för hästar.

När jag donade med sadel och stigbyglar vänder sig min häst om och nosar och duttar på mig flera gånger, vänligt och mjukt och jag säger på svenska fast spanska är det den förstår, att jag borde lyssnat bättre och ska göra det nästa gång :)

När jag sitter upp och vi beger oss iväg känns det plötsligt som att rida på riktigt igen. Den breda stadiga mulåsnan från dagen innan var ingenting mot detta där man känner iver, yster och mycket större känslighet. Jag hade lärt mig höger och vänster på spanska av Niclas och det räckte och mycket lätta rörelser i tömmarna för att det genast skulle hända saker.

Det blev en lång och hård dag till häst både för oss och för hästarna. Första dagen gick ritten längs fina grusvägar, men nu bar det ut i djungel och lera igen. Ibland kändes det som om min häst själv hade svårt med balansen när hovarna sjönk djupt ner i leran. Men den jobbade på och flera gånger vände den huvudet bakåt mot mitt knä och åtminstone för mig kändes det som om den ville kolla om jag var med.

Under delar av resan hade jag och Sonia Elvstål kopplat ihop oss med en parlina mellan våra hästar. terrängen var stundtals så svår att det blev svårt för mig att styra efter de andra enbart på ljudet. Men flera gånger hände det att de andra styrde sina hästar en väg ner eller upp ur ett kärr och min häst tog en helt annan, mycket bättre väg just för att jag inte styrde den lika tåligt. Vid ett tillfälle valde de andra en väg där hästarna fick ta ett litet skutt ner i gyttjan. Då valde min häst en slätare backe ner där den kunde gå som vanligt ner. De andra påpekade att det var en mycket smartare väg.

Såklart väljer hästar själva den bästa vägen för sitt eget bästa. Ändå kunde jag inte låta bli att känna att den ändå någonstans förstod att det var något speciellt med mig. I hästens värld säkert bara något så enkelt som att den ofta fick bristfälliga signaler från mig och fick jobba efter eget huvud vilket alltid blev perfekt.Ninas mulåsna valde en gång en väg under en trädgren varpå hon föll av. Min häst hade säkert tusen sådana möjligheter men valde aldrig sådana vägar. Flera gånger stannade den och då ropade någon av deltagarna att det fanns utstickande grenar framför. När jag förde undan dem med handen eller böjde mig ner och manade på, så gick hästen vidare.

Bäst var också när jag och Sonia sammankopplade, galopperade över ett fält. Vi hade den möjligheten ett par gånger och då bara sjöng det i kroppen och jag skrattade av ren lycka. När vi saktade in vände hästen på huvudet igen och duttade mot mitt knä och smekningarna tillbaka lät inte vänta på sig.

Det var inte nog med det. Under raster längs vägen försökte den sura mulåsnan sparka andra flera gånger, men eftersom de såg gick det bra. Jag höll mig på avstånd i fortsättningen. Vid ett tillfälle gjorde vi en kort paus för att dricka och jag satt av för att vila rumpan. Min häst betade och det var trångt runt omkring. Jag bblev mer och mer intryckt mellan hästar som stod tätt tillsammans. Min häst flyttade sig hela tiden i jakten på nytt bete. Vid ett tillfälle tog den ett steg, jag kände hur hoven var på väg ner över min fot, väldigt lätt innan den flyttade benet någon annanstans. Sedan kom huvudet igen, som om den sa ”ooops, inte meningen” innan den betade vidare :) Detta var ett av få tillfällen under hela äventyret jag fick tårar i ögonen…

Det var sorgligt när dagen var slut och vi skulle skiljas åt. Det hade varit en lång och hård dag och många hästar släpade sig in i lägret, trötta och törstiga och utan någon särdeles arbetslust. Min häst var en av dem som travade på enda fram utan att visa någon trötthet.

Det var de lyckligaste dagarna och det i särklass roligaste under hela äventyret. Särskilt den andra dagen med den fina förståndiga skimmeln. Det var ett rejält bakslag när vi fick veta att det inte skulle komma några nya hästar på grund av skyfall och översvämningar. Men jag skulle ändå inte fått fortsätta med den enda häst jag ville ha, så för min del kunde vandringen gott och väl fortsätta till fots lika gärna.

Efter en dagsetapp är vi framme vid Nicaraguasjön som är Sydamerikas största insjö. Mitt i sjön ligger ön Ometepe där en av 2 vulkaner, Conception är vårt nästa mål. En dagsseglats för oss dit i måttlig vind och vackert väder. Även den dagen är en av de lyckligaste och bästa dagarna, att få segla över ett stort vatten. En stund sitter jag med Oskar Kihlborg vid rodret och njuter i mitt rätta element. Målet där framme i fjärran växer sig allt större och vulkanen är det enda under det här äventyret som skrämmer mig lite, men jag förstår ännu inte varför. Så mycket som vi gått igenom och klarat av, så vad är väl en liten vulkan, 1610 meter hög och fortfarande aktiv? En baggis, försöker jag intala mig :) Mer om det nästa vecka…

Väl framme på Ometepe blåser det hårt och vi övernattar på stranden. Havets brus är ganska öronbedövande vackert men just nu inte särskilt rogivande. Egentligen är det mest vinden som stör och gör att min hörsel sätts ur spel och gör att jag tappar kontrollen och överblicken lite. Den enda riktningen jag uppfattar är havet, folk som är en liten bit bort hör jag inte.

På nästa dags morgon är det dags att ringa hem. Vi har satelittelefoner och när jag ringer hem är det väldigt dåligt ljud. Min fru svarar och hon hör mig, men jag hör inte många ord av vad hon säger. Men jag uppfattar att det inte är så bra och det blir som ett slag i magen. Fem minuter går fort och samtalet avslutas och följs av en kort intervju där jag åter kämpar mot gråten.

Här har jag haft det så himla bra, tufft men roligt. Jag har inte saknat min teknik, mina datorer eller telefoner. Jag har inte tänkt på jobbet en sekund. Självklart har jag saknat de där hemma, men inte längtat hem. Jag har vetat att de har varandra och är hemma och har det bra. Detta är en kort tid som snart är slut. Plötsligt när vi pratar känns det som om jag har haft grundligt fel. Har jag varit alldeles galet egoistisk? Jag får veta vid hemkomsten att få eller ingen har frågat vart jag varit och bara några få har brytt sig om hur familjen mått och försökt distrahera dem. Visst, jag har inte fått säga något till någon om vart jag ska, men det känns märkligt att jag kunnat försvinna en månad från Facebook, telefon och allt annat utan att någon ens reagerat. Det kanske är orättvist, men det gav en obehaglig känsla om att allt bara skulle fortsätta helt obemärkt om man bara dog och försvann.

Mitt humör och min ork får sig en tydlig törn i flera dagar, men det stärker mig i att besegra den förbaskade vulkanen och att det finns större saker i livet än den där stenen som jag snart ska upp på! Därefter går tydligt kompassnålen snart mot norr…

Dagens avsnitt innehöll också Niclas Rodhborns personportrett, ett av de starkare livsödena. Niclas förlorade sin flickvän i 19-årsåldern, mitt i nyförälskelsen och efter en tid av sorg och dålig sömn, somnar vid ratten i sin bil, kör av vägen, krockar med ett träd och bryter ryggen. Olyckan gör honom rullstolsburen för resten av livet. Men som den sanna fighter han verkar vara, något han delar med många av oss, är han ändå med i det här äventyret.

Även ikväll har trafiken på min Facebook-sida och Twitter varit stor och stormande positiv. Jag gläds enormt åt stödet från alla mina följare som säger så mycket fina och kloka saker. Äventyret i sig har fått mig att växa som människa, men de reser mig ännu mer och jag har aldrig tidigare någonsin i livet känt förändring inuti så tydligt!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Häst, Hästar, Skimmel, Mulåsna, Ridning, Rida, Segla, Segling [/tags]

Hur det är att vara kändis?

Drygt halva serien har gått och jag har de senaste dagarna fått frågan hur det är att vara ”kändis”? Jag var tvungen att stanna upp och fundera lite..

Innan resan i oktober fick vi en massa information så klart. En del av den handlade om media. Man sa att man planerade att gå ut med deltagarna till media straxt efter vår avfärd och flaggade för att vi kunde vänta oss vad som helst vid hemkomsten. Överfulla telefonsvarare, anbud från media, fotografer på Arlanda.. Inget av detta inträffade eftersom SVT gick ut med deltagarna några veckor efter vår hemkomst.

Men inte ens då bröt någon storm ut. Jag var med på Expressens löpsedel hemma i Haninge och tänkte att jag satsar fullt här i bloggen och startar en Facebook-sida. Jag visste inte vad jag ville göra med mitt kändisskap, bara att det skulle vara något vettigt och bra. Jag hade och har en ganska bra uppfattning om hur jag inte vill göra :)

Men jag tänkte att tiden lär visa hur det blir men det var alldeles tyst. Jag fick så klart kommentarer från släkt och vänner, men i övrigt var det tyst. Inte ens kritiken som jag oroade mig för och försökte förbereda mig på kom. Det var kanske ganska begripligt. Inte så roligt för media att prata med någon som inget får berätta. Jag blev intervjuad av några synskaderelaterade tidningar under vintern.

I början på februari träffades vi alla igen för första gången på SVT för att få information inför sändningsstarten. Vi fick tips och råd från psykolog och lite mediaträning och det var lite drygt en månad kvar tills programmet skulle börja sändas. Sedan såg vi det första avsnittet tillsammans och det kittlade verkligen till i magen :) Sedan blev det tyst och lugnt igen några veckor fram till den 26:e mars.

Jag som är van vid sociala medier sedan många år hade tidigt klart för mig hur jag ville göra. Jag såg avsnittet några gånger före så att jag kunde det utantill och när det sändes satt jag och min fru och bevakade flödet av kommentarer på Facebook och Twitter. Där var anstormningen klart mycket högre än från media och responsen var till 99.9% positiv.

Så har det varit sedan dess. I förrgår sändes det femte avsnittet och bara tre återstår. Programmet ses av runt 800000 tittare varje vecka och trafiken på Twitter och Facebook är massiv. Enda skillnaden är att några få kritiker och ”troll” börjat visa sig och ta lite mera plats, men inget som är besvärande på något vis och jag trodde det skulle vara betydligt mer.

Under tiden som gått har jag varit med en kort stund i Sveriges Radio P4 Stockholm, P4 Extra och i denna veckan en stor artikel i lokaltidningen Mitt i där jag är med i Haninge-delen.Ett par synskaderelaterade taltidningar också men de stora pamparna har inte hört av sig :) Några av deltagarna har varit med i Aftonbladet och Expressen och mestadels spridit sitt missnöje över olika saker och det är inget jag är stolt över eller imponerad av. Om det är det som krävs för att få synas i de stora tidningarna håller jag mig tacksamt utanför. Rickard Forshäll har varit välförtjänt omnämnd på grund av sin livshistoria och där har många mycket att lära.

Det enda som står på min dagordning är ett besök hos psykologen Eva Rusz i Radio1 vilket verkligen inte är fy skam.

På jobbet och bland vänner och bekanta märker jag så klart av seriens genomslagskraft. Jag har blivit kontaktad av gamla vänner som sett mig på TV och velat återuppta kontakten och det har gjort mig enormt glad. Jag har blivit kontaktad av okända människor både via internet och brev och är väldigt tacksam för all fin respons.

Ute på stan märker jag nästan ingenting. Grannar har kommenterat och i mataffären där vi handlar varje dag har personalen kommenterat och på cykelaffären där jag är trogen kund kommenterade man också. Bara en gång har någon helt okänd människa vid en busshållplats jag passerade, ropat efter mig och sa att det var bra gjort :)

Så mycket mer än så märker jag inte. Det kanske tittas och pekas mycket ute på stan, igenkännande ögonkast som jag på grund av att jag inte ser inte kan notera.

När jag berättade detta för en vän frågade denne om jag var besviken, om det var som jag trodde och tänkt mig? Jag vet faktiskt inte vad jag trodde. Det pendlade nog en hel del mellan ingenting och köer av skrikande småtjejer ;) Nej, just det senare trodde jag faktiskt inte :)

Besviken är jag inte heller. Jag har ingen bestämd önskan med vad jag skulle göra med min karriär. Jag har ett jobb som funkar och ingen aning om vad jag skulle vilja göra annars. En roll inom media eller TV har jag aldrig tänkt eller drömt om och kan inte föreställa mig vad ddet skulle vara. Jag skulle möjligen vilja föreläsa mer, men mitt arbete hindrar mig från att vara ledig med lön och de som hittills frågat efter mig har varit ideella organisationer där möjlighet till kompensation för utebliven lön varit liten eller obefintlig.

Det är möjligt att läget kommer förändras för mig under resan även om den snart är slut. Avsnitt 8 närmar sig med stormsteg och jag förbereder mig faktiskt på den där tomheten psykologen varnar för. Det är klart jag blir glad, rörd och hög på uppmärksamheten, alla fina ord och kommentarer från folk. Det sprider sådan värme i kroppen som nog bara kan jämföras med att få barn och det har jag upplevt 4 gånger i mitt liv. Den glädje och värme jag känner är jag verkligen inte bortskämd med.

Jag är lite fundersam över hur det ska kännas sen. Jag vet att jag och de andra deltagarna är färskvara och ganska snart efter sista avsnittet kommer fokus flyttas till andra saker. Jag tror och hoppas jag kan hantera det. Jag har nya mål framöver, jag ska cykla Vätternrundan i juni och några liknande cykellopp framåt hösten. Jag har en skärgårdsvecka och lång semester med familj och vänner att se fram emot och framför allt har jag kvar min familj och mitt jobb. Även om uppmärksamheten försvinner, finns alltid de kvar.

Mitt kändisskap har givit mig andra saker. De som följer just mig på min Facebook-sida betyder otroligt mycket och de kommer helt säkert inte försvinna direkt och jag hoppas jag kommer ha något intressant att säga dem även efteråt.

Det största som hänt mig har nog skett inuti. Innan serien började sändas fick jag frågan om hur jag förändrats eller vad jag fått med mig hem från resan. Då var det faktiskt väldigt svårt att svara på den frågan trots att jag varit hemma flera månader redan. Men det kändes inget inuti just då. När jag såg första avsnittet började det hända saker i kroppen, en väldigt ödmjuk stolthet och självsäkerhet började göra sig hörd. Det kändes jättekonstigt och givetvis väldigt bra. Mitt i den insikten och processen är jag nu och mer om det efter sista avsnittet om 3 veckor lite drygt. Inlägget just nu går under arbetsnamnet ”jag är stolt över att vara jag”, vi får se om det kommer heta så när det publiceras :) Då ska jag djupare försöka beskriva den där känslan och förvandlingen.

Men ännu har jag inte svarat riktigt på frågan vad jag vill göra med mitt kändisskap, eller har jag det? Jag vet inte. Jag vill göra något bra och det enda jag känner när jag säger så är att sprida kunskap, ta bort så många fördomar som möjligt, stilla så mycket nyfikenhet som möjligt och förmedla styrka och känslan av att mycket mer än man tror är möjligt. Det är nog något jag bara kan göra medan programmet pågår och innan man faller i glömska igen. Efter Mot Alla Odds har jag nog inte den plattformen längre. Då ska jag fortsätta försöka vara en bra medmänniska fast lite starkare och lite bättre.

Men ingen vet vad som händer sen. Antingen händer ingenting vilket är det mest troliga. Eller så har jag hoppat på ett tåg som leder någon helt annanstans. Men sådär är ju livet, man missar en buss och vet inte vad man gick miste om. Eller man tog den där bussen och missade ett möte med någon ny människa som blev kvar på busshållplatsen. Det är det många kallar ödet eller slumpen. Det här tåget är jag dock glad och oerhört tacksam att jag inte missade eller avstod från.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 5

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Ännu en fantastisk kväll med ett fantastiskt femte avsnitt är slut och trafiken på Twitter och Facebook har lugnat ner sig. Det har varit mycket folk igång idag igen, ett och annat ”troll”, men annars bara positivt och roligt att läsa.

I dagens avsnitt kunde vi se Arkan Palanis personporträtt. I dagens avsnitt var det Arkans tur att bli dålig. Urinvägsinfektion är inget att leka med och inget man kan rå för, men att slarva med drickandet kändes onödigt efter våra upplevelser. Men det är lätt att missta sig och det går fort utför när det väl gör det.

Man kunde även se hur vi tar oss upp för bergskedjan Koldoriererna för att korsa den. Den utmaningen var bitvis det allra tuffaste jag gjort i hela mitt liv. En backe man kunde se oss kämpa upp för idag var ohygglig. Det hade varit intressant att få veta lutningen och längden på den men vissa av oss kröp bitvis uppför backen för att kunna dra rullstolarna upp. När vi nådde backen sa jag något i stil med att det var nära utmattning och så nära har jag nog aldrig varit någon gång. Men det var lärorikt och häftigt och en enorm boost efteråt att ha klarat det. Den backen var värst men inte ensam i sitt slag längs den streckan :)

I nästa avsnitt närmar vi oss vulkanen Conception som ligger mitt i Nicaraguasjön, det blir ett äventyr kan jag lova!

Tveka inte att kommentera, maila, SMS:a, Ringa, Twittra eller kontakta mig på Facebook om du undrar något. All feedback och frågor är välkomna.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Rickard Forshäll intervjuas av Eva Rusz i Radio 1

Idag gästades Eva Rusz i Radio 1 av min vän Rickard Forshäll. Det var ett otroligt bra program, väl värt att lyssna på. Rickard har en livshistoria som fascinerar mig väldigt mycket och den styrka han har för att bryta det mönstret och göra något bra av det istället.

Vi skulle egentligen ha besökt Eva Rusz tillsammans men jag kunde inte delta och får komma senare i maj istället.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 4

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Ännu ett avsnitt är över och vi är halvvägs in i serien. Jag försöker att inte tänka så för det betyder att allt det här underbara snart är slut.

Dagens avsnitt utspelar sig när vi är på väg in i Nicaraguas inland och mot bergen för att ta oss över en bergskedja. Det börjar gå mycket uppför. Dagens personporträtt tillhörde Per ”Pax” Axensköld och Petra Örlegård.

Pax lärde jag inte känna på en gång. På Arlanda hälsade jag på en kille som jag inte trodde hade några händer. Jag kunde självklart inte se vilken funktionsnedsättning han hade så jag fick lista ut det på andra sätt under resan. Dels genom handen när vi hälsade på varandra och dels genom rösten. Jag hörde på honom att han hade en CP-skada. Men mycket mer än så visste jag inte till en början.

Det är inte svårt att gilla Pax. Han har en enastående humor och snabb i orden och kommer ofta med sköna kommentarer som snabbt blev en egen genre :)

När Pax berättade sin historia för oss runt lägerelden var det omöjligt att inte bli berörd. Vissa saker fastnar när folk berättar och en av dessa saker var det han sa om att han inte känner igen sig själv i spegeln ibland. Han säger något i stil med ”det är inte den bilden jag har av mig själv” och så tror jag många av oss kan känna ibland. Jag kan känna så fast på ett annat sätt. Pax ser sin fysiska funktionsnedsättning när han ser sig i spegeln. Jag kan mer känna att ”det här är inte jag” när människor och samhälle säger att vissa saker är omöjliga. Det är inte heller den bild jag har av mig själv.

Petra är döv och just nu kan jag inte komma på i vilket skede av resan jag förstod det. TV-produktionen hade en tolk med sig som jag hälsade på precis som på Petra men jag minns det som om det tog en stund innan det gick upp för mig att hon var döv. Jag var själv ganska skärrad och nervös där under resans första skede och kanske inte helt mottaglig för alla intryck. Jag borde ha förstått det, van som jag är att kommunicera med döva och dövblinda genom teckenspråkstolk.

Jag kommer inte heller exakt ihåg när jag visade för Petra att jag kan lite teckenspråk. Hon själv har sagt att det hände på andra eller tredje dagen när vi skulle gå och gräva en latringrop eller om hon skulle ledsaga mig dit, jag minns inte. Hon själv säger att jag plötsligt bara började teckna till henne och att hon blev förvånad. Jag minns faktiskt inte men ska titta i mina dagböcker om det står där.

Jag minns frågan jag fick under en intervju under castingen. Jag tror det var expeditionsledaren Oskar Kihlborg som frågade mig hur jag skulle bete mig om det kom en döv med på expeditionen. Jag svarade att jag väl i så fall får se till att öva upp mina gamla teckenspråkskunskaper och det svaret refererade Oskar ofta till under resan.

Det tar lång tid för mig och Petra att kommunicera eftersom vi dels tecknar taktil i händerna och dels är jag begränsad till att bokstavera med hjälp av handalfabetet. Allt annat har jag glömt bort. Men vi fick mer tid under dagarna på landsvägen i avsnitt 3 där vi gick mycket tillsammans och kunde prata lite mer. Då visade det sig att hon känner den flicka jag var tillsammans med i 20-årsåldern och som var orsaken till mina teckenspråkskunskaper.

Kvällens avsnitt var mycket bra precis som alla andra. På de sociala medierna var det full fart även om vi inte lyckades trenda på Twitter som under avsnitt 2. Kritiken var stormande positiv med några få undantag som väl mer av intressepolitisk karaktär än mot oss deltagare. Men det hade jag tänkt skriva ett separat inlägg om.

Jag blir helt varm i själen dessa kvällar, av flera anledningar. All oro och alla varningar inför resan om att TV klipper och förvränger har hittills visat sig helt obefogade när det gäller SVTs produktion. Jag blir otroligt glad för att jag ser hur jag själv är och uppfattas. Det kan låta lite egoistiskt och det är inte meningen, men samma oro och varningar inför hur man kan reagera med kameror runt sig och under press i en liten grupp en hel månad. Nu vet jag mer vem jag är och vad jag står för. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag var opåverkad av alla fina kommentarer på nätet. Jag känner mig stolt över att veta att det de ser och kommenterar är riktiga jag, oförställd och äkta och det får mig att växa som människa och faktiskt bli mer ödmjuk mot mig själv och andra snarare än egoistisk och självupptagen. Jag hoppas också mina medmänniskor upplever det så. Mer om det i inlägg efter seriens avslutning.

Men jag tycker självklart inte bara jag är fantastisk och underbar :) Jag har haft förmånen att göra detta äventyr med andra underbara människor. Visst förekommer konflikter, favorisering och lite gränsar till utfrysning periodvis, något man valt att inte visa så mycket av, åtminstone inte hittills. Jag intresserar mig mycket för hur jag själv skulle fungera i det där läget, men också väldigt nyfiken på gruppdynamik med så olika typer av människor. Mitt mål var i alla fall som alltid att försöka stå upp för de som bäst behöver det och motverka dåliga tendenser. Precis som vanligt vågade jag inte alltid och precis som vanligt lyckades jag inte alltid, men jag gjorde alltid mitt bästa, precis som flera andra.

Nu är det en hel vecka kvar till nästa avsnitt och då går det mer uppför :)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Förhandsvisning av Mot Alla Odds 2013 avsnitt 4

Bild: Gruppbild med Emilia, Miranda, Denise, Maria & Joakim Nömell, Minna Huhkamo, Rickard Forshäll, Niclas Rodhborn och Arkan Palani. Foto: Jesper Nömell

Ikväll samlades vi några stycken hemma hos Rickard Forshäll för att äta middag och titta på kommande avsnitt 4 av Mot Alla Odds som sänds på tisdag. Vi var 4 av 10 deltagare närvarande samt Rickards familj, min fru och mina 4 barn.

På menyn stod mat från en närbelägen pizzeria och det tog en stund att få ihop allas beställningar innan vi hämtade maten.

Alla var så klart lite nervösa eftersom ingen av oss sett avsnittet.

Jag kan förstås inte avslöja något ännu, men det innehöll 2 nya personporträtt som vanligt och en ny strecka väntar oss. Det är väl egentligen allt jag kan säga förutom att det givetvis är oerhört sevärt :)

Efter vår egoboost tittade vi på kvällens Let’s Dance där Niclas Rodhborns brors blivande fru Anna Brolin är en av deltagarna.

Efter en trevlig kväll är det nu dags att bege sig söderut och hem. Det var länge sedan hela familjen gjorde sådana här grejer och det var länge sedan vi åkte hem en sen fredagskväll. Svårt att beskriva, men någon sorts lycka i kroppen över att alla är med och jag tror att även barnen haft en helt OK kväll.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Intervjuad av lokaltidningen Mitt i

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Efter ypperligt födelsedagsfirande på jobbet och ett snabbt möte var det dags att kasta sig hem för att träffa en journalist och fotograf från Lokaltidningen Mitt i. Till mitt stora förtret kom jag en kvart sent :(

Medias och privatpersoners uppmärksamhet kring Mot Alla Odds är väldigt roligt. TV-programmet sprider förhoppningsvis en massa kunskap och ger svar på en massa frågor och säkert också tar bort en hel del fördomar. Att komplettera med reportage i tidningar och radio ger ännu mer spridning och jag gör det väldigt gärna. Det var som vanligt svårt att bara kunna prata om de tre första avsnitten och utgå från det ni hittills har sett, men jag tror jag börjar få viss vana. Journalisten var väldigt trevlig och det kändes som om han respekterade att man inte vill säga mer än man kan och får och det kändes som om han inte ville bidra till att förstöra spänningen i framtida avsnitt med att fiska efter mer information eller få mig att säga mer än nödvändigt. Vi får se hur det blir när tidningen kommer ut om någon dryg vecka.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 3

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Tredje avsnittet är slut för ikväll och skriverierna på de sociala medierna har börjat klinga av. Lite lugnare för mig ikväll eftersom fokus i det här programmet var lite mer på Angelica ”Titti” Österberg och Sonia Elvstål, men det pratades om mitt och Petra Örlegårds taktila teckenspråk.

Titti träffade jag för första gången på slutcastingen tillsammans med Rickard. Oklart vem av oss som spillde ut dricka som hamnade i mitt knä så att det såg ut som om jag kissat på mig när jag skulle in till psykologen, men det var bara vatten :)

Jag var redan då helt säker på att vi skulle ses igen och det gjorde vi ju. Jag blev otroligt glad när jag hörde hennes röst på Arlanda inför avresan. Hon gav ett lugnt, trevligt och harmoniskt intryck och med vissa människor känner man bara att man gärna vill ha i sin närhet. Titti var också en av de som först av deltagarna med självklarhet ledsagade mig på flygplatserna under resan.

Sonia träffade jag på Arlanda och hon var glad och öppen redan då. Även hon ledsagade mig vid behov utan att det verkade konstigt och utan någon direkt blygsel sådär i början.

Båda tjejernas berättelser är väldigt starka och gripande. Tittis största ”problem” i början av expeditionen var att hon ville finnas för och hjälpa alla. Efter ett par dagar blev det lite för mycket för henne även om det nog var mer för att hon tog på sig mycket själv än krav från andra. Ganska snart lärde sig alla som behövde hjälp att utnyttja fler villiga händer.

I dagens avsnitt har vi lämnat det underbara originalet Rastas farm och våra vägar skildes åt, kanske för alltid. Alla kände vi sorg över att skiljas från denna speciella och sköna kille som också kändes som en stor trygghet att ha med sig genom landet. Det kändes som om han kände var enda människa och stig i landet.

Nu väntade en strecka på drygt 4 mil i lättare terräng längs Nicaraguansk landsväg som i och för sig inte riktigt är samma som vi är vana vid. Det var en ren fröjd för mig att ta mig fram men jag valde ändå att avlasta andra så mycket jag kunde. Ofta bar jag 2 extra ryggsäckar och 5–6 vattenflaskor. Jag bar åt dem som led mer av värmen och som fortfarande hade svårt att ta sig fram. värmen bekom mig inte alls, tvärt om njöt jag av klimatet. Men i den öppnare terrängen kom solen åt att gassa och det var säkert 45–50 grader i solen. Där brände jag mig för första gången och drack kopiösa mängder :)

Längs landsvägen fick vi mer tid att prata med varandra och det var skönt att bara gå. Det är klart att det hände grejer där längs landsvägen men jag avvaktar med att skriva om det tills jag kan publicera resedagboken när programmets samtliga avsnitt sänts. Men något som var väldigt olikt Sverige förutom kvaliteten på vägarna, var den enorma mängden tung trafik. Lastbilar i evighet passerade med olika laster av material och människor. Om jag gissar på 500 fordon under dagen är det säkert ingen överdrift.

Förklaringen är säkert att landets infrastruktur verkar bygga på vägtransporter och åtminstone vi såg inte eller hörde talas om någon järnväg.

Mot slutet av den tredje dagen längs landsvägen kan man i programmet se Sonia huperventilera och skälla ut expeditionsledaren Oskar Kihlborg för att vi fått slita för hårt. Klippet blev lite konstigt, först en ganska välmående Sonia och sedan en dramatiskt försämrad Sonia och man fick som tittare ingen riktig bakgrundsförklaring till hur det blev så. Jag ska inte analysera det i detalj, men jag delar inte kritiken fullt ut.

För tempot vi höll och ansvaret att få i sig tillräckligt med vätska var vårt. Vi i gruppen var dåliga på att vänta på varandra och Oskar Kihlborg påtalade många gånger vikten av att dricka och vila och vänta på alla. Han sa någon gång att vid det här laget borde vi lärt oss och det hade han helt rätt i.

Nu ser jag fram emot nästa avsnitt :)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Föreläsning om Mot Alla Odds hos Föreningen Sveriges Dövblinda

Bild: Joakim Nömell & Anna Von Koch

Ikväll var jag och Anna Von Koch inbjudna till Föreningen Sveriges Dövblinda för att prata om SVTs realityserie Mot Alla Odds. Anna var en av deltagarna i den första svenska upplagan 2012 då man färdades 150 mil genom Afrika från Victoriafallen till Skelettkusten.

Det blev min första föreläsning om äventyret och det var oerhört roligt trots att jag är lite begränsad i vad jag kan säga eftersom det bara visats två avsnitt av programmet ännu. Det var också otroligt roligt att göra det tillsammans med Anna. Då kunde vi berätta om båda produktionerna och även om miljön och människorna var olika, fanns många liknande upplevelser och erfarenheter och hon var väldigt proffsig att jobba ihop med.

Det var säkert ett 30-tal deltagare förutom olika tolkar, så det var fullsatt. Åhörarna hade väldigt bra frågor hela tiden, allt från tankar om funktionsnedsatta i media till toalettbestyr :) Självklart togs även mitt teckenspråk upp :) Jag var tvungen att berätta att även mina barn blivit väldigt nyfikna på teckenspråk och några av dem har lärt sig flera bokstäver i handalfabetet.

Trött, mör och på väg hem men med en bra känsla i kroppen :)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Dövblind, Dövblinda, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

God morgon i P4 Stockholm del II

Är man åtminstone lite känd när huvudstadens radiostation använder än i frågesport om Stockholm? :) Ca 20 minuter in i programmet hör du frågan ”i vilket TV-program är Joakim Nömell och Arkan Palani med?” Lite roligt och bara måste skrivas ner :)

Lyssna: 06.30 – 07.00 onsdag 03 apr 2013

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Sveriges Radio, SR, Radio, Radio Stockholm, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 2

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Nu har andra avsnittet sänts och… ja vad ska jag säga, en magisk och underbar kväll! Jag och familjen har gjort som vanligt, tittat på avsnittet några gånger i förväg under veckan som gått och jag tror vi har lite olika motiv till det :)

För barnens skull är det bra att titta och veta vad som väntar och hinna förhålla sig till det och vara redo för kommentarer i skolan.

Mina egna motiv för att se i förväg är flera. Jag är så klart nyfiken men vill också hinna reflektera tills det sänds ut till svenska folket. Jag har också upptäckt att det är bra att kunna avsnittet när det sänds och fokusera på sociala medier i realtid när programmet sänds.

Och det är verkligen en heltidssysselsättning att följa både min sida på Facebook och flödet på Twitter och jag har valt att ta en aktiv roll i det och jag tror det är mycket bra och det är väldigt roligt!

Det är svårt att beskriva reaktionerna på Twitter, men många har skrivit ”gråtfest”, ”hjältar” och många andra fina saker.

Engagemanget på Twitter och Facebook var fantastiskt förra veckan, men ändå ingenting mot denna och kanske går det lite upp för än vilken genomslagskraft TV har!

Dagens program då, det var lite speciellt för mig eftersom det innehöll mitt och Rickard Forshälls personporträtt. När jag först såg det kände jag lite besvikelse för att mitt båtintresse och intresse för tandemcykling inte fick vara med. Det är absolut inte SVTs fel och jag visste att det inte skulle komma, för båten var upptagen inför resan till Nicaragua och det cykellopp vi deltog i under hösten ägde rum på en helg och det fanns inget kamerateam ledigt. Å andra sidan, hur kul hade det varit att filma och visa? :)

När jag nu sett mitt personporträtt på TV är jag ändå supernöjd. Att min kommunikation med Petra Örlegård skulle visas var ganska självklart och jag anade väl att det skulle bli reaktioner, men inte så mycket och fantastiskt positivt :)

Jag fick många frågor om teckenspråk, om jag hade tjuvtränat innan etc. Det hade jag inte. Jag fick en fråga under uttagningen vad jag skulle göra om det kom en döv tjej med på expeditionen varpå jag svarade att jag väl får återuppta mina gamla teckenspråkskunskaper.

För den som ser och kan teckenspråk ser man att det jag kan är det så kallade handalfabetet. Som 15-åring deltog jag i ett projekt där dövblinda personer fick speciella texttelefoner med punktskrift eftersom de inte kan läsa texten på en skärm. Det här var 1988/89 och jag reste land och rike runt, ofta ensam för att installera och utbilda.

Ibland hände det som det kan göra, att den beställda tolken inte dyker upp. Att vända och åka hem var inget alternativ för mig. Istället lärde jag mig lite för att åtminstone hjälpligt kunna ta mig fram.

Ungefär samtidigt hade vi träffar för jämnåriga synskadade skolelever och där i vår grupp fanns en dövblind tjej som lärde oss just handalfabetet. Under en tid några år senare var vi ett par, men jag blev aldrig riktigt duktig och sedan dess har jag tappat mycket.

Under åren sedan dess har det ibland hänt att jag fått användning för mitt teckenspråk. Ibland har någon gammal döv kompis kommit fram ute på stan och ibland har jag behövt det i mitt arbete i väntan på eller vid utebliven tolk.

När jag förstod att en döv tjej var med på resan, var först under resan ner. Först blev jag otroligt nervös och det tog ett tag att ta mod till mig och använda det jag faktiskt kan även om det är lite. Det dröjde flera dagar innan jag och Petra Örlegård kommunicerade för första gången. Det gick långsamt, men det gick. Jag tror vi båda redan där var ganska berörda och tyckte det var väldigt mäktigt, men det var inget emot reaktionerna bland de övriga deltagarna. Petra fick så klart veta anledningen till mina kunskaper och är givetvis bekant med min gamla romans ;)

Rickards historia är också väldigt stark och vi var alla djupt tagna och imponerade av hans livsöde. Som jag sa vid lägerelden, att vända något så negativt till något positivt är enormt starkt. Rickard slutade sin kriminella bana och drogmissbruk 2006 om jag inte minns fel. Efter skolning och efter att ha fått ett arbete på järnvägen blir hans fot överkörd av ett arbetslok och han blir amputerad. Man kan välja att se det på olika sätt beroende på vad man tror på. Klart är dock att han är en enormt stark och varm människa som hanterar motgången och — verkar det som, också tacksamhet. Det kan låta lite konstigt men jag kan förstå tanken. Det är den där om-leken jag ofta leker själv. Hade inte man fått sin funktionsnedsättning hade man sluppit en massa men missat kanske ändå mer. Alla människor man mött, chansen att få vara med i Mot Alla Odds, perspektivet på livet inte minst.

Jag kände inte Rickard innan vi sågs för första gången på uttagningen, men redan då kände jag att vi kommer ses igen och det här är en person jag mer än gärna vill resa med och kan lita på. Jag tycker om människor som utstrålar värme, ödmjukhet och kan ge så mycket hjälpsamhet. All den erfarenhet han har som varit av negativt slag ska vara en människa som Rickard att vända till något positivt. En vän för livet!

Jag kan fortsätta skriva hur mycket som helst om varje program, känslor, tankar, saker som hände i bakgrunden etc. Men jag kommer att publicera min resedagbok dag för dag när serien är avslutad är tanken. Eventuellt börjar jag tidigare.

Nytt avsnitt och nya äventyr nästa vecka!

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

God morgon i P4 Stockholm

Idag var det dags för intervju hos God morgon i P4 Stockholm med Matilda och Alexander. Jag och Arkan var ditbjudna och det är andra gången inom loppet av 7 dagar jag är i radiohuset :) På något sätt känns det viktigt och bra och samtidigt lite synd att det är så kort. Idag fick vi ändå en halvtimme vilket väl i praktiken betyder ca 15 minuter prattid när man räknat bort trafik, nyheter, väder och musik. Å andra sidan skulle det kanske inte gå att göra så mycket mer av det i nuläget heller. Några frågor till så skulle vi behöva börja köra med det där att ”det kan vi inte avslöja än, för det får man se i TV” och det är lika trist som ”inga kommentarer” :)

Jag trodde att det skulle vara jobbigare att synas i TV inför en miljon svenskar och jag trodde jag skulle känna mig nervös inför mikrofonen hos Lotta Bromé i P4 Extra och idag när man skulle tala inför Stockholmarna. Men det kändes faktiskt bara roligt och bra. Kanske beror det på år av bloggande, podcastande, föredrag på mässor och annat och nu senast en månad med kameror runt om nästan dygnet runt. Visst en liten känsla av nervositet eller spänning finns alltid där men den tror jag är bra för att behålla skärpan.

Den spontana känslan när det var klart var ”nej inte slut redan” :) Men jag tror min tid i rampljuset är ganska tidsbegränsad, så man får passa på och njuta medan tid är. Om 7 avsnitt kanske det tar tvärt slut. Högst troligt rent av. Och då återgår allt till det vanliga. Men med i bagaget har man upplevelser av något helt ovanligt.

Lyssna: 08.30 – 09.00 tisdag 02 apr 2013

Har du problem att hantera spelaren klicka här

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Sveriges Radio, SR, Radio, Radio Stockholm, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Media[/tags]

Popcorn om Mot Alla Odds

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Här om dagen blev jag intervjuad av en taltidning för synskadade barn och ungdomar som heter Popcorn och idag kom numret ut. Väldigt roligt att taltidningarna uppmärksammar detta och hoppas det blir en uppföljning när serien sänts.

När intervjun ägde rum hade första avsnittet ännu inte sänts.

Popcorn ges ut av Iris Media på uppdrag av Myndigheten för Tillgängliga Medier och jag har fått tillstånd att lägga upp filen här för att göra det lite enklare.

Ser du inte spelaren nedan, kan du klicka här för att lyssna.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Taltidning, Taltidningar[/tags]

Intervju i Radio Haninge

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Nu har jag varit i en uppföljande intervju i Radio Haninge.

Senast blev jag intervjuad den 5:e december kort efter att SVT presenterat deltagarna.

Radiostationen är en liten närradiostation som sänder över södra Stockholm och över internet. Vi hade Rickard ”Don Ricardo” Forshäll med käresta på middag och det blev lite skämt om toppkändisar som måste lämna middagsbordet för att göra intervjuer och som äkta idoldyrkare satte de på radion och lyssnade i vardagsrummet :)

På tisdag 2/4 kl08:30 blir det lite tyngre grejer, då väntar intervju i P4 Radio Stockholm :)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Radio, Intervju, Twitter, Facebook[/tags]

Maria Lindholm intervjuas av Eva Rusz i Radio 1

Idag var Maria Lindholm gäst hos Eva Rusz i Radio 1. Maria drabbades av uttorkning och blev otroligt sjuk och tvingades bryta på expeditionens allra första dag. Jag delar inte hennes uppfattning om vad som hände och hur allvarligt det var, men det var oerhört sorgligt och jag kan knappt sätta mig in i hur det skulle känts om det drabbat mig. Äventyret var det största i mitt liv och det verkar inte så troligt att något liknande händer igen. Att då få vända hem innan det ens börjat kan knäcka vem som helst. Speciellt för oss med funktionsnedsättning. Chansen att göra något liknande är så väldigt liten för att inte säga obefintlig.

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 1

Bild: Mot Alla Odds 2013 deltagare gruppbild

Jag hade någon liten tanke om att denna kväll inte skulle vara så speciell :) Jag menar, vi i familjen hade ju redan sett avsnittet flera gånger. Nog för att man hittar nya saker varje gång man tittar, små förflugna kommentarer som man missat och liknande. Jag har också bett min fru och mina barn granska kritiskt och berätta saker som jag gör och inte kan upptäcka själv. Andra säger att de alltid gör en viss min, rörelse eller liknande. Själv missar jag ofta sådana detaljer. Ikväll fick jag till exempel veta att jag håller armen på ett speciellt sätt om jag gör något och ena armen är overksam :) Inte så viktigt men intressant.

Men det är klart att jag hade fel! Det var speciellt som bara den när programmet började rulla i en riktig tablå efter ett annat riktigt program och före ytterligare ett riktigt program. Inte alls som att starta en DVD eller strömmad film från datorn.

Jag har i högsta grad bidragit till att trigga inför starten på sociala medier, regelbundet skrivit här i bloggen, på Facebook och Twitter och gjort allt för att påverka andra att titta på programmet. Senaste timmen innan programmet började sändas flödade det fullkomligt på min Facebook-sida och i mitt privata flöde. Det blev en väldigt speciell känsla att veta att mängder av kända och okända människor satt och väntade medan sekunderna tickade ner :)

Jag tycker fortfarande avsnittet är oerhört starkt. Mycket glädje, sorg, humor och jävlar anamma :) Det är faktiskt som de säger, att man kan känna dofter, höra ljud, känna känslan av att krypa in i sitt tält på kvällen och höra de andras röster alldeles nära. Kan minnas hur bortkommen jag kände mig i början, men hur snabbt vi ändå blev en grupp med stark sammanhållning och hjälpsamhet.

Starkast i det här programmet var de 2 deltagare som det fokuserades lite extra på i det här avsnittet, Nina Lundberg och Maria Lindholm. Nina berättar om mobbing och ensamhet samtidigt som hon visar en enorm styrka att ta sig vidare. Jag tänker ofta på den scenen när hon faller i leran och gör sig illa och kämpar länge mot gråten innan hon inte kan stå emot längre. Istället för ensam och mobbad fanns någon där som genast hjälpte till, precis som det borde vara. Vi får hoppas det fortsätter genom hela serien, fast jag vet ju redan ;)

Maria Lindholm hann jag inte lära känna ens innan hennes äventyr var över. Under den första båtresan hamnade vi bredvid varandra och pratade lite mer för första gången. Båda var nog ganska blyga. Men den person jag sakta lärde känna där i båten kände jag att det skulle bli enormt roligt att ha med i gruppen. Värme och djup och gav intrycket att ha en stor portion humor.

När hon blev sjuk första natten och morgonen var det ingen som trodde att det inte skulle gå att fixa. När vi insåg att det gått för långt och hon blev tvungen att avbryta, kändes det oerhört tragiskt. Som jag sa i programmet, att hon inte fick vara med på äventyret som kunde bli hur stort som helst.

Först när vi fick se en förhandsvisning av programmet i början av februari förstod jag fullt ut vidden av hur sorgligt det var. ”här hemma har jag överlevt, jag lever inte. Där kommer jag leva”, ungefär så sa hon och vi var många som förstod precis vad hon menade. Att äntligen få… men nej… Så förfärligt!

Maria är ändå för alltid en av oss och hon var med oss i tal och tankar hela resan och tiden därefter.

Kvällen efter avsnittet har varit fantastisk! Jag tänkte skriva direkt efter programmets slut, men det var omöjligt. Maria Lindholm, Sonia Elvstål och Rickard Forshäll chattade på expressen.se vilket jag så klart var tvungen att följa. Trycket på Facebook och Twitter var enormt och jag ville hinna svara eller åtminstone ”gilla” alla som gav så fina kommentarer och tillrop. På Twitter under #motallaodds flödade det av positiva kommentarer med några få enstaka undantag som mer framförde kritik mot programkonceptet som sådant, men jag valde att fokusera på det som var bra och ignorera resten. Jag kommer säkert hamna i debatter om för eller emot Mot Alla Odds så jag behöver inte skynda in i den :)

Trött och nöjd ska jag försöka smälta intrycken och ändå försöka sova. Jag förstår att jag nu ska ut och möta människor i mängder som sett programmet och säkert tycker en massa och jag tror jag är redo för det, även mindre positiv kritik. Men riktigt hur det blir har jag ingen aning om, om folk kommer känna igen än, ge sig till känna eller bara viska och peka :) Eller kanske inget särskilt händer?

Om en vecka är det dags för nästa avsnitt och innan dess händer mer saker, så fortsätt läs här :)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]