Nomell.Se – Sida 38 – Joakim Nömell på nätet!

Minnen och musik, Tekla – Hjälp mig

Tekla var en skånsk artist som dök upp för första gången 1992. Hon sjöng på skånska och hennes texter handlade ofta om kärlek, livet och vänskap. Jag har alltid tyckt att idoldyrkan har varit lite fånigt och obegripligt. Tonårsbrudar som skriker och gråter av blotta åsynen av sin idol. Ändå fick jag en släng av idoldyrkan när jag började lyssna på Tekla. Ni som upplevt det någon gång vet precis hur det är. Man lever, sover och andas texterna och musiken. Tjejer kanske fantiserar om ett förhållande och jag ska väl inte säga att jag inte gjorde det en kort period, men framför allt dagdrömde jag om att vara gitarrist i hennes band :)

Jag var 19 år och det var sommar 1992. Jag hade bott i egen lägenhet ett år och kände mig rätt ensam trots att jag ändå fått ganska många och bra vänner i och med gymnasiet. Men jag hade mycket egen tid att fördriva och trots att jag hade vänner i skolan hände inte så mycket på min fritid. Jag hade mestadels mina böcker och min musik.

Jag deltog i den tidens sociala medier som var uppringda så kallade BBSer som var en enklare variant av dagens forum på internet. Jag satt i ett musikforum och skrev om hur bra Tekla var när jag plötsligt fick för mig att leka musikjournalist, försöka få intervjua henne och skriva en artikel i forumet. Det är klart att det var en lösning på min idoldröm att få träffa henne :)

Jag skrev ett brev och postade till hennes skivbolag. Jag gav ut en rad telefonnummer. Jag kan skratta generat åt det idag men jag skrev nog ungefär såhär:

Om jag inte nås hemma på nummer XXX, så nås jag på mobilen XXX men just mellan datumen XX och YY är jag hos mamma och pappa på landet och nås på telefonnummer XXX.

tyvärr har jag inte någon kopia av brevet kvar, eller tursamt nog för jag vill verkligen inte läsa det :) När brevet var postat skämdes jag och hoppades att hon aldrig skulle höra av sig. Det fanns goda förutsättningar till att hon inte skulle det för jag tyckte själv det lös igenom alldeles förbaskat tydligt att jag minsann bara var en privatperson med idolgriller. Jag utgav mig i och för sig inte för att komma från någon tidning.

Jag satt på landet ute på Muskö söder om Stockholm och tittade på TV med mina föräldrar då telefonen plötsligt ringde. En tyst, ganska blyg skånsk stämma presenterade sig och tackade för brevet. Något rödare ansikte och högre puls har säkert inte uppmätts på den ön det årtiondet, det är jag säker på :)

Om det var pinsamt när brevet skickades och Tekla ringde, var det inget emot hur det blev sen när vi väl sågs. Först bestämde vi att ses på Kafé Anno vid Slussen i Stockholm men det ändrades sedan till en kiosk vid Östra Station. Jag hade inte ledarhund på den tiden utan tog mig fram med vit käpp och jag tror Östra station bestämdes för att det var där mina tåg från Åkersberga anlände.

Det var en oerhört tuff tid ekonomiskt för mig. Jag hade vid den tiden på månaden precis 0 kronor kvar. När hon frågade om jag ville ha något att dricka, avböjde jag och försökte få det att låta som att jag inte var törstig. Hon köpte en dricka även till mig :$

Jag hade verkligen förberett frågor. Hur bra och musikjournalistiskt gångbara de var vet jag inte men hur som helst glömde jag blocket hemma av ren nervositet. Men jag hade ju jobbat med de en stund och kunde de bra utantill. Jag spelade in intervjun på en liten kassettbandspelare men redan vid fjärde eller femte frågan dog batterierna i spelaren… Hade jag haft en praktisk möjlighet att skjuta mig själv där och då hade jag gjort det… :) Jag tyckte då att jag gått för långt och varit för impulsiv och hade nyktrat till betänkligt från mitt idolrus. Jag skämdes och tänkte att hon nog måste tycka jag var komplett störd…

När jag kom hem rev jag frågorna och kastade det påbörjade kassettbandet. Jag tänkte att jag skulle ha kvar hennes röst som ett minne ett kort ögonblick, men lät kassettbandet falla ner i soporna efter att ha nypt mig hårt i armen och påmint mig om hur fruktansvärt pinsam jag var…

Jag fortsatte lyssna på hennes musik och kan än idag plocka fram gitarren och spela till något av favoritspåren. Jag har fortfarande lätt att skämmas för vad jag gjorde då som 19-åring och jag försöker verkligen påminna mig innan jag hånar galenskapen i idoldyrkan.

Tekla, som egentligen hette Pernilla har helt säkert glömt händelsen och det är jag tacksam för :)

Låten ”hjälp mig” från skivan ”ORangea blad” beskrev väldigt bra hur det kändes då.

Här finns ett blogginlägg där man diskuterar vad det blev av artisten Tekla, Klocklös i tiden:

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Minnen och musik, Mauro Scocco – Sarah

”Sarah, vilken landsplåga!” tänker många. 1988 när Mauro Scocco^W släppte skivan med samma namn var Mauro och gruppen Ratata^W min favoritmusik liksom Eldkvarn, Lustans Lakejer och så klart Gyllene Tider.

Det var ju den där sommaren 1988, då jag rymde hemifrån. Jag har skrivit om den förr och man kan läsa mer på min sida.

Det var enormt mycket som hände då både i kroppen och min omvärld. Idag kan jag fascineras över hur mycket jag ändå tålde att gå igenom men det gick och jag är tacksam för det. Det vi har upplevt och det som har hänt leder oss till det som är idag. Och hade det bitterljuva inte varit, hade jag inte heller varit här där jag är nu, och min fru hade kanske varit någon annan, i en annan stad, helt andra barn… Så visst är jag tacksam trots allt!

Men det var mycket som hände då. Jag bytte skola, fick ny klass och nya vänner i mitt nya liv, mitt i kaoset. Jag har skrivit om Sara förut och vilken betydelse den vänskapen fick för mitt fortsatta liv. Sara är som andra en sådan där ”om inte”-händelse. ”Om inte” så hade saker sett annorlunda ut helt säkert.

Den här låten får mig att väldigt detaljrikt minnas de där första nervösa dagarna i en ny skola. Särskilt, det måste ha varit första dagen, när jag inte ens visste om jag satt bredvid en tjej eller kille och behövde gå på toaletten akut under en lektion. Jag frågade den bredvid om den kunde visa mig vägen dit och efter det var hon min enda riktiga vän i klassen. Jag kom in i en pubertetskrisande åttondeklass, jag var ett pubertetskrisande monster själv som dessutom hade annat att slåss med men hon var bara lugn, varm, snäll och vänlig, alltid!

De andra tråkade henne så klart med ”Sarah, kom ut i kväll! Jag väntar i hörnet vid Seven Eleven”. Men jag lät min vattentäta Sony Walkman-freestyle snurra och lyssnade och drömde :)

Den här låten får mig också att minnas hennes röst helt exakt. Åtminstone som den lät när hon var 15 och 16, doften och första gången hon var hemma i vårt hus och vi pluggade tillsammans.

Så för Österskär, Åkersberga, Rydbo, Söraskolan och Sara och jag tycker låten fortfarande är bra :)

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Frukostmöte om Taltidningen 2.0

Nu är jag på ett frukostmöte om Taltidningen 2.0 hos Myndigheten för tillgängliga medier. Jag är här i min yrkesrol för att höra lite om utvecklingen och planeringen för införandet av en ny teknik för att läsa dagstidningar för synskadade och människor med andra sorters lässvårigheter.

Att prenumerera och lyssna på dagstidningar är inget nytt, det har man kunnat göra i många år. Jag fick min första mottagare med kassettband i slutet på 90-talet. Då som nu sände man taltidningen i krypterad form över P1-sändarna nattetid så att man på morgonen hade tidningen. Det är dock fråga om en komprimerad tidning på ca 90 minuter där någon valt ut delar vilket länge kritiserats.

Med tiden kom möjligheten att få hem tidningen på CD och också möjlighet att använda RATS. Då får man en speciell mobiltelefon som hämtar ner tidningen över internet och man kan med ett program i telefonen få tidningen uppläst med syntetiskt tal.

Men det är nya tider och nya behov, eller åtminstone nya tider. Behoven att vilja läsa sin tidning i helhet som man betalar fullpris för och inte bara 90-minuter är inget nytt behov. Också att kunna läsa tidningen på olika sätt och olika platser och inte bunden till en plats i hemmet där mottagaren står eller där man råkar ha en CD-spelare. RATS-mobilen var en god tanke som åtminstone löste några av problemen, men man var tvungen att använda denna speciellt utvalda mobil och det gick inte att använda sin egen vilket gjorde att man behövde ladda och bära på två mobiltelefoner. Flera av oss som redan bar en privat och en telefon i jobbet skulle då behöva bära tre mobiler, helt ohanterligt :)

Nu är då tanken att man med det nya systemet ska få tidningen i sin helhet, så när som på annonssidorna. Tidningen ska distribueras på ett och samma sätt oavsett vilken tidning det gäller och tidningen ska kunna läsas i en lite modernare spelare som kommer vara bärbar, laddningsbart batteri och internetansluten. Nöjer man sig inte med det, kommer även möjligheten finnas att läsa tidningen via appar i telefonen eller via datorn. En helt annan flexibilitet således.

Med tiden kommer även detta byggas ihop med talbokstjänsten så att man ska kunna få böcker man vill läsa direkt till sin spelare via internet, istället för att behöva beställa en CD från biblioteket eller ladda ner boken från biblioteket, bränna den på CD eller kopiera den till minneskort för att sedan läsa den, en process som allt för många inte klarar.

Man sätter igång att rulla ut den nya tekniken under sensommaren/hösten 2013 och har som plan att det ska vara klart inom 13 månader.

Det är en väldigt intressant lösning som även skulle kunna få mig att åter prenumerera på en tidning. Nyheterna vi kan konsumera över gratisupplagorna på internet är ju ändå begränsade.

[tags]MTM, TPB, Bibliotek, Taltidning, Tidning, Tidningar, Dagens Nyheter, DN, Expressen[/tags]

Läkarbesök på Astrid Lindgrens Barnsjukhus del II

Idag var det dags för läkarbesök för att få svar på den senaste månadens prover. Först var det en datortomografi av huvudet och igår dubbla synundersökningar. Så klart är också blodprov tagna för att kontrollera blodvärden och njurfunktionstest.

Jag själv kände mig faktiskt helt lugn i kroppen men jag tror Denise var lite nervös för svaret. Och visst, när det gäller hennes och min ögonsjukdom som är en ärftlig ögoncancer, så finns en viss risk för återfall om man har genomgått strålbehandling vilket vi båda gjort i unga år. Nya tumörer kan poppa upp och tydligen mest vanligt inom strålningsområdet, alltså huvudet. Så visst ska man ta det på allvar.

Jag sökte själv vård 2008 för knölar jag upptäckt på mig själv i nacken. Jag har en lite större och hittade flera små. Någon sa fettknölar och allt vad det var och jag ignorerade det länge innan jag blev remitterad till Huddinge sjukhus för att göra tester. Lyckligtvis var det inga tumörer. Oklart dock vad det var, men säkert någon sorts fettbildningar.

Men alla prover och röntgen såg bra ut. Det enda man kunde se på röntgen var — och nu ger jag mig in på okänd mark, att benväggarna i högra delen av huvudet var något tjockare än andra sidan. Vi fick ingen bra förklaring till varför men vi har hört det förr men jag minns inte om det har med strålningen eller något annat att göra. ”Högre belastning” sa läkaren men det förstod jag inte. Men jag vet att man sagt så om mig och jag vet att vi hört det när Denise var liten att det kunde bli en följd men som ska sakna betydelse och i vart fall inte generera någon huvudvärk.

Så samtalet övergick till att handla om träning, avslappning och överansträngning. Och det är det jag trott och sagt hela tiden. Jag som är helt blind har inte samma problem som Denise har. Hon har vissa synrester, på pappret väldigt små. Men de synrester hon har har hon lärt sig utnyttja maximalt. Hon läser, orienterar, sitter vid datorn men allt detta får till följd att hon måste titta nära och anstränga sig väldigt mycket för att se och jag tror att det kommer igen på något sätt. Pressen att hänga med i skolan är ju också en sådan faktor som inte är obetydlig.

Nu vet vi inte riktigt hur vi ska gå vidare. Hon måste själv känna sig inspirerad att röra på sig och förstå kopplingen och hon måste själv lära sig att utnyttja de hjälpmedel som finns lika maximalt som de synrester hon har, allt för att underlätta.

Men vi vet åtminstone att hon är frisk! Det blir nytt och sista besöket om två år. Sedan tillhör hon inte gruppen barn längre och får förlita sig på den vanliga vården.

Om Retinoblastom^W på Wikipedia.

[tags]Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset[/tags]

En dag med synundersökningar

Idag var en riktig sjukhusdag. Denise och mamma åkte först till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att genomföra en komplett synundersökning för att se om Denises huvudvärk hade något med synen att göra. En väldigt bra ögonläkare tydligen som kände väl till ögonsjukdomen Denise haft. Det gjordes synfältsundersökningar och kontroll av hur mycket syn hon har kvar på sitt enda öga. man mätte upp 0,07 med bra synfält och mörkerseende. Ögonläkaren tog även foto av ögat och konstaterade på något vis att synen inte orsakade huvudvärken direkt och det fanns inget man kunde göra just med synen för att få det bättre.

Sedan bar det av mot Syncentralen där egentligen samma synundersökning gjordes. Där kom man fram till samma synstatus, alltså 0,07 på ögat och man lyckades få upp synen till 0,08 med glasögon vilket inte var speciellt stor skillnad. Denise kommer få glasögon för att förbättra synen åtminstone vid arbete framför datorn men jag är väl själv tveksam till om de kommer användas eller göra så stor nytta när det rör sig om så lite. Jag är själv ganska säker på vad allt det här handlar om. Vi får se om morgondagens läkarbesök då vi ska få svar på proverna styrker min uppfattning.

Om Retinoblastom^W på Wikipedia.

[tags]Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Sjukvård, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset, Sjukhus[/tags]

Resedagböcker räddade!

Handytech Braillino

En stor klump har lättat från mitt hjärta!

Under mitt livs äventyr i Nicaragua förde jag dagbok, väldigt detaljerat varje dag på ett digitalt anteckningshjälpmedel. Maskinen var väldigt enkel och liten och drevs på vanliga batterier vilket var väldigt bra eftersom vi aldrig hade tillgång till ström och laddningsmöjligheter.

Ett par dagar innan hemresan började maskinen krångla. Den ville inte starta och gav mystiska felmeddelanden ifrån sig. Jag valde att packa ner den och inte använda den mer för att hemma sedan fort som tusan tömma maskinen på all värdefull data.

Men det fanns en djup oro i bröstet. Jag har jobbat med den här typen av anteckningshjälpmedel och har aldrig varit med om att något lyckats räddas när det väl crashat. Mycket riktigt, väl hemma igen kopplade jag den mot en PC för att överföra alla texter och det fungerade inte. Maskinen ville bara formatera om sig själv för att rätta till felet men inte lämna ifrån sig några data. Vilken katastrof!!

Det var som mardrömmarna jag haft då och då, att man ska få inbrott eller det ska börja brinna hemma, så att alla kartonger med foton och videoband ska förstöras. ett helt livs minnen som aldrig skulle gå att ersätta. En stulen dator kan köpas ny och ett nedbrunnet hus kan byggas upp på nytt, men sådant som foton och filmer och andra minnen kan aldrig ersättas.

Så kändes det med dagböckerna. Visst kunde jag med andras hjälp ta reda på vart vi varit och vad vi gjort. Men kvällarna i tältet, när jag skrev ner mina tankar som bara var mina skulle jag aldrig kunna återställa. Minnen från en resa jag säkert bara gör en gång i livet, skulle allt nu vara borta?

Jag skickade maskinen till den svenska generalagenten till lika min före detta arbetsgivare, förklarade läget och bad dem skicka maskinen till den tyska tillverkaren Handytech. Det första beskedet gav heller inte mycket hopp, men som jag trodde de knappt ägnat problemet många minuter, förklarade jag ånyo vad maskinen innehöll och viken av att rädda materialet.

det blev tyst väldigt länge. Från straxt före jul till nu har det i princip varit tyst med endast några få lätt hoppingivande tecken påa tt man åtminstone arbetade med problemet. Tystnad kändes bättre än ett nej helt klart.

Idag lät man dock meddela både goda och dåliga nyheter. De goda nyheterna var att hela minnet extraherats i en och samma textfil, en fil på ca 4MB. Den dåliga nyheten var att all text hamnade osorterat i en enda följd. Men det visade sig när jag öppnade filen inte vara något stort problem. Filsystemet som maskinen använder är indelat i sektorer på 8kb och mina dagboksanteckningar var indelade i en fil per dag och säkert aldrig stora nog som 8kb. Så varje dagboksanteckning verkar åtminstone hänga samman. Dessutom inledde jag varje dagboksanteckning med datum, veckodag, tid och plats vilket gör det lätt att söka och hitta rätt.

Men det blir ändå ett gediget arbete att sortera ut texten. Eftersom filen innehåller en dump på hela minnet, förekommer också mängder av skräptecken och även gammal raderad text här och där. Allt måste gås igenom och 4mb är ändå ganska mycket i ren text att gå igenom.

Men allt det där är bara en fråga om tid och ganska tråkigt och enahanda arbete. Det viktigaste är att materialet finns och kan återskapas tills tor del!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Hjälpmedel [/tags]

Minnen och musik, Eldkvarn – Cirkus Broadway

Det var sommar och det var 1989. Jag var 16 år gammal och bosatt permanent i Stockholm, Åkersberga sedan ett år tillbaka.Det vore att överdriva att säga att livet ordnat upp sig, men det var åtminstone lite lugnare omkring mig.I min skivsamling radade de upp sig, Eldkvarn, Ratata, Joakim Thåström, Roxette och Marie Fredriksson, Peter LeMarc och Wilmer X. Där stod annat också så klart men dessa stod ihop. Och som om det var meningen, köpte min syster Camilla biljetter till Cirkus Broadway. Det var en jätteturné där Eldkvarn spelade med en rad andra artister i ett cirkustält i Stockholm och Göteborg. Det var min första stora konsert och favoriterna bara radade upp sig en efter en och det var magiskt. När jag efteråt tillfrågades hur det var, var det svårt att med ord beskriva lyckan!

Det är naturligtvis omöjligt att välja något från den dubbel-CD som släpptes 1989, men eftersom skivan i dagsläget inte finns på Spotify så får det bli en live-inspelning från Uppsala 1994 istället.

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Minnen och musik, Saint Louis Blues

Året var 1984 och jag gick ut fjärde klass på Tomtebodaskolan^W i Solna. Det skulle bli mitt sista år innan jag skulle integreras ut i vanlig skola på min hemort Ankarsrum i Småland och Tomtebodaskolan skulle stängas 2 år senare när de sista eleverna gått ut.

Mycket kan man säga om den tiden, men just i det här sammanhanget tänkte jag bara nämna en av våra lärarinnor Maj som ofta spelade piano och det var omöjligt att inte älska det. Den av lärarna som ändå gjorde starkast intryck på mig var musikläraren Lasse. Det var lite speciellt med honom, på ett bra sätt. Jag vet inte hur länge han arbetat där när jag började 1980, men det kan inte varit länge. Han kändes modern och bra och inte lika instutisionsskadad som andra lärare och elever kunde vara och tänkte inte gammalmodigt. Han var en äkta musiklärare för han blev glad, sprallig och tårögd av musik vi skapade tillsammans. Jag fastnade tidigt för elbas och min bästa kompis Daniel fastnade bakom trummorna. Han kunde ryta när vi flippade ur, dock helt utan agg och ilska ”grabbar för tusan, inga trumsolon och krescendon nu!” Det blev ett stående minne av den tiden med så mycket kreativ glädje.

Lasse sa att han såg något hos mig så det blev enskilda lektioner. Jag tror även Daniel fick det eftersom han var otroligt duktig slagverkare ung som han var. Men på mina och Lasses lektioner var det piano och elbas för hela slanten och blues-12:or :) Och när gunget var som bäst och riffen och slingorna satt perfekt kunde han skrika rakt ut av glädje :)

Avslutningsdagen 1984 kom och det var oerhört svårt. Att lämna tryggheten och vännerna och ge sig ut i den stora otrygga och som det sen skulle visa sig, ganska onda världen.

Det var brukligt att skolan delade ut stipendium till elever som utmärkt sig speciellt. Jag fick en alldeles ny elbas med förstärkare som måste ha kostat otroliga pengar och musikläraren Lasses enda önskemål var en sista 12:a inför föräldrar, elever och lärare på avslutningen. Vi spelade som aldrig förr och Lasses ögon var tårfyllda. Men där tog en period i livet slut. Elbasen stod bredvid mig i baksätet i bilen hela vägen hem och jag kunde inte ta händerna ifrån den.

Hur det gick sen? Elbasen hade jag kvar många år till men jag bytte instrument till gitarr. Det var lite ensamt att spela elbas och i ensemblen i den nya skolan passade inte elbas särskilt bra. Men jag blev inget gitarrgeni :)

http://open.spotify.com/track/05tQDBdilAsV09YheedqiR

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Minnen och musik, Lustans Lakejer – Stormen

Den här låten har väldigt starka band till sommaren och hösten 1988. Jag kommer ofta tillbaka till den sommaren när jag tänker på musik och annat som påverkat mig väldigt starkt.

Jag rymde hemifrån den sommaren och hade det väldigt svårt med föräldrar som ömsom bad att jag skulle komma hem igen och ömsom hotade med att hämta tillbaka mig och då… Under hösten blev det rättegång mellan min fostermor och biologiska mor som slutade i en dom om LVU. Det var väldigt skönt för mig men oerhört tragiskt när min biologiska mor gick därifrån besegrad och fråntagen ett barn. Stockholms Tingsrätt var så stor och pampig och hon var så liten.

Det var för mycket den hösten, både onda och goda saker om vart annat. Allt det tråkiga, rädslan, hoten, nya vänner, trevande steg i kärlekens tecken och mängder med roliga fritidsaktiviteter och människor som brydde om mig. Det var en sådan blandning mellan socker och surt att det var svårt för en 15-åring att hantera. Samtidigt kände jag mig så lycklig och lättad och ingen kom nog på tanken att jag kanske behövde hjälp. Jag försökte själv söka hjälp via Alateen som var en stödorganisation för tonåringar som var barn till dysfunktionella familjer, men efter att ha gått på några möten slutade jag gå dit. Jag kände mig fortfarande stark av kicken att ha bytt liv och var kanske inte redo ännu.

Nätterna var värst. Rädslan att något skulle hända, någon skulle komma nattetid rev och skar i mig. Varje bil som passerade ute på gatan fick mig att dra täcket över huvudet och hålla andan. Jag var tvungen att ha musik på hela nätterna för att hålla ljuden borta. Och när jag somnat ifrån musiken kom ibland min fosterpappa in och stängde ner stereoanläggningen som säkert då drog lika mycket ström som ett helt hushåll gör idag :) Då var det som i textraden som snurrade på skivtallriken från låten Stormen på skivan Sinnenas Rike:

När jag var liten och låg där vaken långt in på natten,
så kom min far och sa ”försök kom till ro”.
Han hade sett mitt ljus när han vandrade där i mörkret.
Han var väl rädd att se mig likadan när jag blev stor.
”Pappa vad är det för djävul som inuti oss bor?”

http://open.spotify.com/track/3OcJac1gkBcjtzUDzzlqWi

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Minnen och musik, The Boppers – Tell Laura I Love Her

Jag är väldigt fascinerad över hur vi människor kan koppla minnen till musik. Den där skolavslutningen, festen, kyssen, semestern, vädret eller vad som helst starkt man upplevt. Ikväll som många andra kvällar fastnade jag i soffan och bläddrade runt i min musiksamling som minst sagt är ganska omfattande och bred. Den återspeglar 30 år av musiksmak som förändrats ständigt. Där finns klassiskt, rock, punk, smörig POP, jazz, 60-, 70-, 80-, 90- och 2000-tal, ja allt möjligt.

I några inlägg framöver tänkte jag dela med mig av några av minnena och musiken kopplade till dem.

Året måste ha varit 1982 eller 1983 och jag gick på lågstadiet på Tomtebodaskolan^W, en specialskola i internatform för synskadade elever. Då var det rullband, kassett och vinyl-skivor som gällde och jag fick någon gång där en grammofon av min farfar, en grammofon med inbyggd FM-radio och en back skivor. Jag var världens lyckligaste!

Jag kanske gick i tredje klass och en av mina bästa vänner hette Tord och kom från Öland och gick i högstadiet, nionde eller tionde året. Ja det var upp till årskurs tio på den specialskolan för att första året ansågs likställt med dagis, eller förskola som det skulle hetat idag. Han kunde väldigt mycket, bland annat om bilar vilket i och för sig inte var ovanligt bland mina synskadade vänner på den tiden. Många snöade in på något och bilar hörde till det vanliga. Han kunde höra på en bil som stod och brummade vilken modell och ofta också årsmodell och berätta om motorerna som satt i bilarna. Jag tyckte hans kunskaper var superintressanta men jag hade inte samma intresse och lärde mig nog inte så mycket.

Tomtebodaskolan som ligger i Solna i Stockholm ligger alldeles invid järnvägen. Väldigt många tåg och spår passerar där varje dygn. Tord kunde otroligt mycket om tåg och det som skrämde och tjusade mig väldigt mycket då, starkströmsmatningen till tågen. Det kanske var för att det där fräsande ljudet från ledningarna på vintern lät otäckt och jag visste att man dör av det.

Men Tord kunde också engelska. Vi satt ofta på mitt rum nere på elevhemmen på kvällar och ibland helger och lyssnade på musik. Och det vi lyssnade på var det som fanns i min musiksamling som jag fått av min farfar hemifrån.

En väldigt välanvänd skiva med The Boppers^W snurrade ständigt på skivtallriken. Låten ”Tell Laura I Love Her” tyckte jag var så sorglig. Tord och jag kunde sitta och lyssna på låten om och om igen och jag tröttnade aldrig på att höra honom översätta den sorgliga och tragiska texten om ett förälskat par. Killen anmäler sig till en biltävling och bilen slår runt och börjar brinna. Den döende killen framför sin sista hälsning till sin älskade Laura.

Den romantiska, vemodiga ådran fanns i mig redan då. När jag hör den här låten idag snurrar den inte längre på en knasstrig 33-varvare utan streamas i hög kvalitet från musiktjänsten Spotify och det känns ju lite absurt. Men låten får mig att minnas mitt rum i raden av elevhem alldeles invid järnvägen vid Tomteboda, gångvägen upp till skolbyggnaden, doften, av hägg om våren och den kusliga känslan med knasstret från högspänningsledningarna nere vid järnvägen när tågen passerade och jag kunde gå där alldeles själv på väg från skolan eller någon aktivitet.

Den här låten kommer för alltid förknippas med den tiden, den platsen och Tord från Öland… och tågen som passerade.

http://open.spotify.com/track/5viYRSwucluPrLq7jRRPfh

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Minnen och musik

Musik har alltid varit väldigt viktigt för mig. Förutom att bara lyssna på musik, har det hänt en massa saker i livet som på endera sättet förknippats med musik. Man kan gå hem genom regnet, nyligen dumpad med en viss låt i hörlurarna och den låten är kanske för alltid förknippad med just den händelsen, eller något händer som blir en milstolpe i livet då just en viss skiva spelades ofta i ens tillvaro.

Jag tänkte skriva lite om den musik som påverkat och påminner mig om händelser i livet. Jag kan ibland sitta med musik i öronen och minnas platser, människor, röster och ibland lukter av något som hände för mycket länge sen. En känsla som var väldigt stark som går att framkalla med just den där låten eller artisten.

Ofta så kommer jag också ihåg väldigt mycket runt omkring dessa händelser. Om något hände på ett läger eller en resa, kan jag minnas månaderna före, resan dit och hem och tiden efteråt.

Jag inser nu när idéerna skrivs ner att mycket handlar om min barn- och ungdom och jag inser också att en del som läser detta kommer bli glada, medan andra kan känna sig utpekade och påminda om mindre roliga episoder. Men det var så det var baserat på mina minnen och upplevelser och jag ska försöka skriva så respektfullt som möjligt. Men jag känner att jag måste skriva om det eftersom det återkommer hela tiden och trycker på och vill ut. Och kanske kan jag lära mig något själv som jag ännu inte lyckats lära mig och kanske kan andra ha nytta av mina erfarenheter eller bara känna att det finns fler som upplevt samma saker.

det blir ett sätt att skriva om delar av min barn- och ungdom ur ett musikperspektiv. får se hur det går!

Detta inlägg är en del i serien Minnen och musik.

[tags]Musik, Minnen[/tags]

Media om Mot Alla Odds del V

Idag finns en artikel om mig och Mot Alla Odds i Synskadades Riksförbunds tidning Perspektiv. Den trycks både i pappersupplaga och ges ut på DAISY och webben i textformat. Min arbetsplats prenumererar på tidningen och man har tydligen gått runt och visat lite. På något konstigt sätt känns det annorlunda och lite extra pirrigt när det kommer på papper, mer ”på riktigt” liksom :)

Det är också väldigt nyttigt att läsa sina egna intervjuer. Jag tycker ofta att jag inte svarar direkt på frågorna. Jag har nog en tendens att sväva ut lite känns det som och det är nog något jag behöver tänka på tills det sätter igång på allvar och kanske i lite större skala.

Men det är ju sådär när det finns så mycket att berätta och man samtidigt har förseglade läppar :) Ska bli skönt när man kan vara mer frispråkig.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media, Tidning, Tidningar, Taltidning, Blog, Blogg, Bloggar[/tags]

Provar ny ledarhundssele del II

Den 30:e januari fick jag låna en ny ledarhundssele för utvärdering. Det är en ungersk konstruktion. Jag är inte helt på det klara med om det är en stark kandidat hos Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHFs selgrupp som just tittar på alternativ till den traditionella ledarhundsselen som funnits åtminstone så länge jag haft ledarhund. Men nu är det dags att återlämna selen och ge en utvärdering.

Selen

Selen, eller oket är det man trär på hunden. Den har en rem framför bröstet, en under buken och sedan själva selen. Allt är gjort i något sorts nylonliknande material. Bröstremmen och bukremmen är justerbara med kardborrband och båda remmarna är ganska tunna men breda vilket måste vara bekvämt för hunden. Jag fick låna en sele i storleken small och på denna var bröstremmen maximalt spänd och passade bra, men hade jag haft en lite mindre hund så hade även small varit för stor. Bukremmen däremot hade god justermån.

Bukremmen knäpps fast med ett plastspänne motsvarande den traditionella selen, men här är ett större, bredare och mer rejält spänne motsvarande bukremmens bredd vilket känns mer gediget och hållbart.

På selen finns ett handtag som är ganska kraftigt samt en rund ring och en liten rem med knapp. Handtaget har jag svårt att hitta någon användning av. Det är knappast till för att lyfta hunden i och det är obekvämt att bära selen i handtaget. Återstår bara tanken att man ska kunna hålla i hunden i handtaget om det uppstår någon situation där man vill släppa ledarhundsbågen. Då har man ju som förare redan kopplet till hjälp och blir min hund störd av andra hundar är handtaget heller ingen bra grej att hålla i. Hunden behöver sin rörlighet i dessa lägen.

Ringen och remmen däremot kan användas för att hänga upp selen eller sätta fast kopplet i när selen förvaras så det inte kommer bort.

Den absolut största fördelen med själva selen är texten ledarhund som står på båda sidor på hunden. På den traditionella selen kan man sätta fast en skyldt, men då syns bara texten rakt framifrån. När texten står på hundens bägge sidor ökar möjligheten för folk att se vad det är för hund och i från flera vinklar. Jag har fått kommentarer om att det ser mer seriöst ut och jag tycker mig ha märkt att folk lättare förstår vad man möter för hund. Framför allt använder föräldrar rätt term när de förklarar för sina barn. Ofta säger man ”hunden hjälper den blinda killen” och nu tycker jag oftare man säger samma sak men först ”det är en ledarhund och den hjälper den blinda killen”. När man ser hunden och selen kanske man vet vad det är men kan inte komma på vad det heter. Men nu står det på ett tydligare sätt och det tror jag också är bra för marknadsföringen.

bågen

Bågen är den man sätter fast i selen och håller i när man jobbar med sin ledarhund. Genom bågen kan man tydligt känna hur hunden rör sig, varje steg den tar, om den kliver upp eller ner för en kant, om den svänger åt något håll för att undvika ett hinder. Jag kan tydligt känna i bågen hur hon rör sitt huvud, åt vilket håll hon tittar och jag kan känna på hennes steg om de är ”glada” och ivriga, osäkra eller målmedvetna. Känner jag att hunden, som vi skulle sagt, ”tvekar på steget” kan jag ge henne extra stöd. Med tiden förmedlar bågen hela hundens kroppsspråk ut till min hand och hunden känner helt säkert också av om husse eller matte är med där bakom och motsvarande vårt kroppsspråk signaleras tillbaka till hunden. Den är väldigt värdefull helt enkelt.

För att bågen ska kunna signalera på ett bra sätt kräver det att selen sitter bra på hunden, inte för löst och sladdrigt, och att bågen sitter fast bra i selen så att inga signaler ”försvinner” på vägen. Just den här bågen sätter man fast med två metallspännen på vardera sida av hunden. På den traditionella selen satt bågen med en ledkula direkt i seloket vilket inte gav stor elasticitet vilket jag tycker är bra. Spännena på den här bågen sitter inte direkt fast i metallbågen utan har en kort nylonbit mellan. trots att det finns en mjukdel mellan båge och sele tycker jag ändå det finns stabilitet i bågen och jag har inte tyckt att jag förlorat någon kontakt med hundens rörelser.

Den stora fördelen här är att bågen går att ta bort från selen vilket är en av de största vinsterna med att titta på nya selar tycker jag. På buss, tåg och tunnelbana, eller möten när jag vill att hunden ska ha selen på sig som sitt tjänstetecken men där bågen kan vara ivägen eller osmidig är det vansinnigt bra att kunna knäppa loss den. Då framgår det fortfarande tydligt att det är en tjänstehund.

Nästa stora vinst med denna båge är att den är väldigt mycket tunnare än den traditionella. Jag har inga siffror i millimeter just nu men det känns som minst halva tjockleken, förmodligen mer. Den traditionella bågens längd går att ställa eftersom den är teleskopisk, därav tjockleken. Den här bågen är då inte ställbar utan måste tillverkas i fasta längder. bågen jag provar är något för lång vilket har varit lite dumt.När jag håller i bågen med armen rakt nedåt så ska hundens bakben vara i höjd med mina ben. Då går hunden ett steg före mig och kan svänga höger eller vänster utan att jag är ivägen för hunden. Nu har hennes bakben varit ett steg före mig och det har varit lite för långt fram. Jag tror att hunden då får jobba mer för att få med sig hela husse i svängarna och i lagom tid inför hinder. Min hund är väldigt arbetsvillig och framåtsträvande så om husse släpar efter lite så jobbar hon bara på desto mer :) Det har nog gjort att bågens felaktiga längd inte varit något stort problem i just vårt fall.

Men bågen är gjord i tunn aluminium och är bara ett format rör så det borde inte innebära någon sak att ha några valbara längder beroende på förarens längd och hundens storlek.

En annan skillnad med den nya bågen är att handtaget man håller i är lite böjt uppåt. Det vet jag inte om jag har upplevt som någon för- eller nackdel. Jag har inte haft några åsikter om den traditionella bågens raka form men detta är kanske ergonomiskt bra och/eller designmässigt snyggt.

Sammanfattning

Någon sorts slutsats då? Ja det tydligaste betyget är väl att det stör mig grymt mycket att det nu är dags att återlämna selen så att andra ska få prova. Ännu, vad jag förstår är inte selen godkänd och intagen i sortimentet, så vill man ha en sele får man bekosta den själv. Priset ligger tydligen på runt 800kr om man är några stycken som importerar och delar på fraktkostnaderna och det går inte att jämföra med priset på den traditionella handgjorda och svensktillverkade selen.

Huruvida jag ska köpa en sele eller motvilligt återgå till den gamla har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Snålheten att själv lägga egna pengar på en så viktig sak är väl ingen stor anledning. Det kostar som en säck hundmat och ett koppel, så det är inte mycket att bråka om. Det som får mig att avvakta i så fall är om det kommer fler kandidater till test eller om detta är någon sorts ”release-kandidat”

Kommentarsfältet står till förfogande om ni åtminstone vill uttala er om den utseendemässiga skillnaden och om det är bra att det står ledarhund på sidorna och om det kan framgå på något tydligare sätt.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Sveriges Ledarhundsförare, SLHF[/tags]

Första året på nya jobbet

Tiden går verkligen fort ibland. Jag som tydligen är svag för tillbakablickar sitter här en söndagskväll och imorgon går jag till jobbet och därmed påbörjar jag år 2 på min nya arbetsplats.

Året har gått fort och jag känner fortfarande att jag hade sådan sagolik tur den där gången erbjudandet dök upp, precis i rätt tid när allt började kännas hopplöst och jag började göra dåligt ifrån mig.

Nu har ett år gått och både smekmånad och sötebrödsdagar är över, som det ofta blir på arbetsplatser efter en tid. Jag tycker att jag blivit en i gänget väldigt fort och lätt, jag har hunnit prova på allt och jag kan dessutom känna att jag gör det bra. Den känslan känner jag mig inte helt bortskämd med :)

Viktigast är nog att när jag funderat på vad jag skulle vilja jobba med och passa för har just detta alltid varit svaret. Utbudet och valmöjligheterna har heller inte varit allt för stora. Jag besitter ingen annan unik kompetens och inom datorer utmärker jag mig inte så speciellt mycket. Jag kan inte programmera eller utveckla hårdvara och jag är på sin höjd en hyfsad serveradministratör. Som användare är jag nog klart över det övre snittet däremot.

Hela mitt liv har jag varit beroende av hjälpmedel för att kunna nyttja datorer och det har alltid gått hand i hand med ett stort intresse. Om jag känner mig riktigt bra på något är det just hjälpmedel till datorer och jag har nog provat allt värt namnet som funnits tillgängligt i Sverige. Dyker det upp något nytt, vill jag genast testa och kan sätta mig in i det på kort tid. Och där är nog den långa erfarenheten och grunden helt avgörande.

Så när jag fick erbjudande att börja arbeta på ett av hjälpmedelsföretagen kändes det helt rätt. Jag lämnade ett IT- och Telecom-bolag där jag bara kände mig sämst och efter och tänkte att det nya nog skulle vara perfekt för mig.

Och visst var det bra. Jag fick ägna arbetstid till att prova och sälja hjälpmedel. Men det var ändå inte riktigt perfekt. Felet med mig var att jag tyckte att även konkurrenterna hade bra grejer och att jag är nog en ganska bra säljare om jag tror på sakerna jag säljer. Däremot kan jag inte sälja saker utan välgrundade säljargument och om en kund sa ”det är funkar inte” så kunde jag ibland inte annat än hålla med. Och en Volvo-handlare som säger ”köp Ford istället, de är bättre” är ingen bra Volvo-handlare :)

Givetvis hade vi kanonbra produkter också, men på en speciell marknad med så litet underlag kändes det för otryggt.

Nu däremot kan det nog inte bli mer rätt. Användaren i fokus och ta grejer från den leverantör som är bäst för just den specifika användaren, precis så som det borde vara. Ibland faller valet på den ena, ibland på den andra leverantören och det är inte jag som avgör, det är den som ska ha hjälpmedlen. Jag kan visa och ibland ge råd och plocka fram det som användaren frågar efter och det är perfekt.

Så här sitter jag och laddar för ännu en arbetsvecka, ännu ett år och känner att det kort sagt är bra!

[tags]Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Lönebidrag, Förhandling[/tags]

Fjärrstyra hemmet del V

Telldus Center

Nu har vi haft fjärrstyrda strömbrytare hemma ett tag och det fungerar på det hela taget bra. I början hade jag väldiga problem med att vissa brytare över huvud taget inte reagerade på Tellstick Net, men efter att ha flyttat runt lite och bytt plats fungerar det bättre. Jag vet fortfarande inte exakt vad som var fel och vad som gjorde att det blev bättre.

Fortfarande finns små problem så som att man måste trycka på av eller på flera gånger för att brytare ska reagera och det är brytarna som strulat från början som det är problem med. Det är nog inte så mycket brytarna det är fel på eftersom jag bytt plats på dem, utan mer läget i lägenheten, omkringliggande störningar etc. Vi har ganska mycket trådlöst i våra hem idag så felkällorna är många.

Nu letar jag mest efter en temperaturgivare som kan ge utetemperaturen. Givaren ovan från Oregon som säljs av Kjell & Co verkar inte klara utomhusbruk och inte hittar jag någon liknande där själva givaren sitter på kabel så att man kan slänga ut den genom ett fönster eller liknande.

Skulle jag hitta något som fungerar skulle jag kunna se inne- och utetemperatur i systemet och då skulle jag slippa de talande termometrar som finns för synskadade. Jag har inte ens en sådan i hemmet och vill inte behöva gå till en speciell plats för att trycka på den och få temperaturen uppläst. När man styr musik, belysning, film och TV från mobilen vill man så klart även kunna avläsa temperaturen :)

Annars fungerar det och familjen har accepterat upplägget förvånansvärt fort. Men jag kan förstå den lilla frustration som finns. För att titta på TV behöver man först slå på strömmen till mediautrustningen i en app, växla till den app man vill välja media i och sedan växla till Sonos-appen för att ställa in ljudvolym och ljudkälla. Ändå tycker jag det är smidigt och även om det ibland känns som många appar är det bara en enhet som krävs för att styra alltsammans, telefonen eller surfplattan :)

Eftersom jag inte är helt nöjd med Tellstick Net håller jag på att läsa in mig på Nexa Gateway. Den lanserades i mitten på januari och verkar bjuda på både för- och nackdelar.

Så, tips på temperaturgivare som fungerar med systemet både för inne- och utebruk mottages tacksamt!

[tags]Hem, Hus, Nexa, Telldus, Tellstick, Temperatur, Termometer, Innetemperatur, Utetemperatur, Hemelektronik, Elektronik, Teknik, Fjärrkontroll, Fjärrstyrning, Belysning, Lampor, iPhone, VoiceOver, Tillgänglighet, Synskadade[/tags]

Klippa klor själv

Nu har jag min femte ledarhund och är inne på mitt 20:e år som ledarhundsförare. Jag tror att jag är ganska bra med hundar och en ganska bra ledarhundsförare som använder min hund mycket.

På alla kurser jag varit på under åren har man givit oss hundförare rådet att ta hjälp med att klippa klor. Man har inte sagt att vi inte får göra det själva, men som sagt en ganska stark rådgivning att låta någon som ser göra det. Jag själv och många andra har tyckt att bland annat kloklippning borde vara ett inslag i kurserna, åtminstone på steg 2 eller 3 när man blivit lite mer van eller kanske individuell träning för de som vill och har förmågan. Jag har heller aldrig själv bett om någon sådan individuell träning så jag ska inte säga att jag vet bestämt att svaret blivit nej.

Jag har under åren haft bra kloklippningshjälp. Jag har löst det olika beroende på förutsättningar genom åren. Ibland på en djuraffär, eller när man varit på kurs och ändå haft instruktörer i närheten, eller på de regelbundna veterinärbesöken så kunde man ändå klippa klor medan man ändå gjorde annat. Min svägerska har också klippt klor mycket.

Men nu funkar ingenting av det där längre. När Synskadades Riksförbund – SRF hade en veterinär på heltid var hon ofta ute på Almåsa Konferens söder om Stockholm och när hon var där meddelade hon det i god tid så att vi som fanns i nejden kunde åka dit och få hjälp. Nu när det är en ny veterinär på halvtid vet jag inte om hon är där på samma sätt, men i vart fall meddelas inget i förväg. Djurbutiken som klippte klor har slutat med det och svägerskan bor inte längre runt hörnet.

Så jag har länge tänkt att jag borde göra det själv. Min kompis flickvän gör det själv och i förrgår träffade jag en annan ledarhundsförare som också klipper klor själv. Jag frågade om jag inte kunde få en liten kurs av henne för att få lite tips och det var så klart inga problem.

Jag tänkte, att om de två kan, duktiga hundförare båda två, så kan jag också! Så igår kväll gjorde jag mitt första trevande försök. Min hunds klor börjar faktiskt se gräsliga ut och det är både pinsamt och farligt. Ledarhunden jag träffade i förrgår hade fått en klo avsliten i ett galler, sådana som ligger utanför dörrar till centrum och tunnelbanor och det gav mig rysningar. Jag ska väl säga att just i det här fallet berodde det inte på för långa klor. Fastna kan de göra ändå men risken ökar med för långa klor och jag vill verkligen inte att det ska hända min hund så att hon eventuellt skulle bli rädd för galler. Vilka svårigheter jag skulle få då!

Så jag tog fram min skarpaste klotång och började med sporrarna som jag vet sedan tidigare har en pulpa som inte är så långt framme på min hunds klor. Det finns klotänger som har ett inbyggt stopp men använder man det så klipper man nästan en halv centimeter åt gången vilket är ganska mycket. Så jag valde en vanlig tång utan stopp och kände istället efter hur mycket av klon jag stoppade in. Har man en riktigt vass och bra tång kan man klippa mycket små bitar åt gången, nästan så man hyvlar av klorna.

Idag gick jag igenom båda hundarnas tassar. Klippte väldigt lite på varje både för att pulpan skulle börja dra sig tillbaka och för att vänja mig och hundarna lite. Min hund gillar inte kloklippning något vidare och det går inte att hålla på för länge. Men jag tänker att om man gör det mer regelbundet och lite åt gången går det ganska fort och blir en vana.

Det var mycket lättare än jag trodde. Min fru kom med en teori som jag tror stämmer, att där klon är rund och hel finns pulpan och där den blir ihålig undertill är det OK att klippa. Jag följde den teorin idag men klippte som sagt väldigt lite.

Nu när jag bestämt mig för att göra det själv tycker jag ännu mer att Synmskadades Riksförbund som hanterar ledarhundsverksamheten i Sverige, borde ha detta som någon form av åtminstone frivillig utbildning. Det är flera som gör det och har fått lära sig på egen hand och då är det bättre om man får lära sig på riktigt. Kanske kan vi som gör det själva också lära instruktörerna tips om hur man som inte ser känner efter på klorna. Även de använder ju bara ögonen och då kan det ju vara svårt att se pulpan, speciellt på svarta klor. Nästa gång jag träffar en instruktör ska jag visa hur jag gör och be om synpunkter, tips och råd.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Klor, Kloklippning, Klotång [/tags]

Garmin Edge 500

Jag har ett dilemma jag inte kan lösa själv, så jag bloggar om det så kanske svaret kommer neddimpande från någon klok läsare. Eller så räcker det med att själv sätta ord på tankarna så kanske svaret blir mer självklart :)

Den kommande cykelsäsongen närmar sig med stormsteg och jag ser verkligen fram emot den! Det ska bli så enormt roligt med alla långdistanslopp som vi siktar på att delta i.

Förra året använde jag min iPhone för att logga all cykelträning. Det finns många appar att välja på, men jag har använt RunKeeper i många år och tycker den ger mest och fungerar bäst för mig.

Det som inte fungerat har varit under längre cykelturer som varat mer än en timme. Att batteriet i telefonen inte räcker speciellt länge kan man lösa med ett extrabatteri, men att logga långa streckor och samtidigt lagra information från pulsbandet gjorde telefonen segare och segare vartefter tiden gick. När vi cyklade Roslagshösten 2012 blev telefonen så seg efter ett par timmar att den inte gick att trycka på och 2 gånger under loppet som varade i 5 timmar kraschade appen och fick startas om. Det funkade kort sagt inte bra. Dessutom kan man vilja ha telefonen till annat under sådana händelser.

Kompisen och likaledes min pilot är på gång att köpa en cykeldator till sig och det lutar just nu åt en Garmin Edge 500. Det är en liten smidig GPS-baserad cykeldator som bland annat med hjälp av GPS loggar streckan man cyklar och ger än information om tid, fart och distans, totalt och per kilometer. Det går att koppla tillbehör till cykeldatorn så som pulsband så att man får in sin puls i statistiken.

Efter avslutad cykeltur tankar man upp all information från träningspasset till Garmins tjänst och därifrån kan man sedan exportera den till vilken som helst träningstjänst, bland annat RunKeeper.

Det låter väl jättebra, så vad är då problemet? Enheten i ett paket med pulsband kostar ca 2100kr att importera från England. I Sverige blir den något dyrare. Det är kanske ingen supersumma pengar men för mig är cykeldatorn helt otillgänglig. Jag kan inte hantera några funktioner i den, inte göra inställningar, inte starta eller stoppa träningspass, inte läsa av informationen, inte ladda upp och hantera den. Skulle jag skaffa en egen cykeldator behöver jag hjälp med allt!

Man kan ju tycka det är lite ironiskt. Man köper en tandemcykel för dryga 25000kr som man inte kan framföra utan hjälp, men att köpa en cykeldator för dryga 2000kr som jag inte heller kan hantera själv känns grymt avigt! Då känns utgiften sur och onödig.

Just när jag cyklar med min pilot kan jag ju låta honom logga vår cykling med sin cykeldator och låta honom exportera resultatet i en fil till mig. Problemet är då kanske att jag får hans pulsdata om den inte går att exkludera, men framför allt får jag inte min egen pulsdata. Är det då värt 2000kr för att få lite pulskurvor i statistiken? Hade jag sett och kunnat nyttja den hade jag inte tvekat en sekund.

Jag tror skrivandet fick önskad effekt. Det känns helt vansinnigt att lägga ut sådana pengar på ingenting. Jag får fortsätta använda telefonen för kortare turer och ta del av kompisens data efter längre turer och hoppas på att pulsdatat går att exkludera. Just nu finns ändå inte ekonomi att köpa bara för att det är lite coolt :)

[tags]Träning, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Vätternrundan, Garmin, GPS, Cykeldator[/tags]

App för hjälp att välja mat

Idag är det ju fredag och inte så svårt att välja mat. Det står antingen tacos eller kött och pommes på menyn. Idag blev det det senare alternativet :)

Men annars är mat riktigt tråkigt, eller snarare att välja mat som åtminstone hjälpligt passar alla. Vi har försökt med allt så som fasta veckomenyer, men det som fungerade bäst och längst var att varje barn fick en dag var att välja en rätt och då fick de andra lova att inte klaga. Det fungerade riktigt bra tills det slutade fungera av oklar anledning.

I Apple App Store finns många appar för recept och matlagning men det jag skulle behöva nu har jag inte lyckats hitta — ska jag väl säga hellre än att säga att det inte finns där :)

Appen skulle innehålla något tusental maträtter sorterade A-Ö och på kategorier. Vid klick på en maträtt fick man upp receptet. Så långt inga konstigheter.

I appen skulle jag vilja kunna bygga veckomatsedlar genom att öppna en maträtt och lägga till den i en matsedel och man borde kunna ha flera matsedlar för kanske upp till 4 veckor. Vidare skulle man kunna få ”dagens matförslag” slumpat fram, kanske baserat på tidigare matvanor eller status som barnfamilj med barn i åldrarna X–Y och var man inte nöjd med dagens matförslag skulle appen kunna slumpa fram en ny rätt.

I appen kunde det gärna också få finnas inköpslistor som givetvis synkade informationen via iCloud till flera enheter.

Den sista funktionen jag önskar mig av en sådan super vardagsapp skulle vara möjligheten att inventera skafferi, kyl och frys, mata in i appen vilken sorts råvaror man har, till exempel köttfärs, kycklingfilléer eller fiskblock, vilka grönsaker och basvaror man råkar ha hemma just för dagen och få appen att plocka fram de recept som matchar mot valda ingredienser.

För ett problem är när det ska väljas mat är just att man inte orkar gå och handla för att få ihop något.

[tags]Barn, Familj, Mat, Matlagning, Matsedel, Veckomatsedel, Meny, Maträtt, Maträtter, App, Appar, App Store, AppStore, Apple, iPhone[/tags]

Måste ha en machete! del II

Jag ville bara ha en souvenir från Nicaragua och det var en machete :) Jag snöade in på det och gud vet varför :) Det var coolt helt enkelt och en bra symbol för vår resa.

Vid ett tillfälle sa vår expeditionsledare Oskar Kihlborg^W ”om du tar dig till stillahavet ska du få en machete”. När vi kom fram hade jag inte hjärta, eller säger man mage, att påminna honom och jag själv lyckades inte ta mig iväg och köpa en när vi nått vår destination.

I förrgår när vi hade vår underbara och efterlängtade återsamling infriade han sitt löfte och jag blev så klart rörd men också generad. Rörd för gesten och för att han kom ihåg.

Generad blev jag också. Risken finns ju alltid att han har läst inlägget som jag skrev när jag kom hem och av ren abstinens åkte och köpte mig en machete :) Förvisso i Sverige av en svensk knivhandlare som jag känner sedan tidigare, men en machete av rätt ursprung och modell. Det blev på så vis ingen souvenir men en bra symbol för resan.

Så vår kära expeditionsledare kan ju ha blivit påmind och det är i så fall lite pinsamt för det var verkligen inte avsikten. Men jag får trösta mig med att Oskar nog inte är någon som har så mycket tid att plöja bloggar.

Så jag väljer att vara mer rörd än generad. Nu har jag verkligen en souvenir som huggit sig genom den Nicaraguanska djungeln och den har till och med spår i klingan efter det. Den var i stort sett identisk med den jag köpte i höstas, förmodligen samma tillverkare vilket säger mig att knivhandlaren Per jag bad om hjälp då gjorde ett bra jobb när han valde ut machete åt mig :) Skidan däremot är klart mer exotiskt på den här!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Machete[/tags]

Trekker Breeze-kväll på Syncentralen

Ikväll har vi haft en träff på Syncentralen för alla som fått och använt det talande GPS-baserade hjälpmedlet Trekker Breeze. Den blev godkänt hjälpmedel för synskadade i Stockholms län 2012.

Så vi på syncentralen som jobbat med utbildning och introduktion av detta hjälpmedel bjöd in samtliga användare till en användarkväll. Tanken var att få höra om och hur hjälpmedlet använts och vilka funktioner man främst nyttjar och i vilka situationer. Också så klart att få veta vad som varit dåligt med produkten och samla in synpunkter och svara på eventuella frågor. Den stora fördelen med sådana här kvällar tycker jag också är att användarna själva kan ge varandra tips och också höra att fler kanske har samma erfarenheter.

Det var en mycket givande kväll. Av ca 30 inbjudna kom 11 eller 12 till slut vilket får betraktas som bra i dessa sjukdomstider. Jag tycker vår uppföljning av den här typen är superviktig inte minst för egen kompetensutveckling och för att användarna ska se att vi jobbar på för att få både oss själva och produkter bättre.

Det var slut vid halv nio då de sista gick ut genom dörrarna och trots den sena timmen tog jag och hunden en promenad på ca 3km till pendeltåget. Det behövde hunden som legat så länge och jag för att varva ner efter en 12 timmars arbetsdag.

Framöver i vår ska vi ha flera liknande kvällsaktiviteter. Då handlar det mer om att bjuda in för att informera nya och gamla användare hur man kan jobba med Mac-datorer. 99% av vårt arbete är ju fortfarande av högst förklarliga skäl i PC-miljö men det är mer än möjligt att som synskadade jobba i Mac-miljö och det ska vi visa att vi kan lika bra som PC.

Tack till alla kollegor ikväll, det var supertrevligt och det kändes som de inbjudna var mer än nöjda.

[tags]Syncentral, Syncentralen, Synskadade, GPS, Orientering, Hjälpmedel[/tags]