Idag var jag och MP nere vid båten för att bottenmåla den. Men det var inte mycket som gick bra… Bottenfärg som stänkte på skrovet, färgen tog slut med knappt halva båten kvar, fel färg så den får en skön rosa ton och slutligen satt fortfarande inget drev på plats. Det är tydligt att högre makter vill dra ut på lidandet så långt det bara går…
Avslutade början på veckan med att ta Älvsjö -> Södertälje tur och retur-rundan igen med min kollega. Det blir nog inte så mycket mer cykla innan det blir uppehåll i några veckor för semesterfirande så det är bäst man passar på.
Det gick tungt idag, ont i benen och det var liksom dem som gav upp och jag hade svårt att få upp snittpulsen över 140BPM. Det känns lite stumt att gå efter 6 mil på hojen men en skön känsla i kroppen!
Jag har dock stora problem med strömförsörjningen till telefonen. Med pulsbandet anslutet via bluetooth har jag svårt att få ett fullt iPhone-batteri att räcka i 2½ timme. När jag tyckte RunKeeper varit tyst ovanligt länge upptäckte jag att varningen för 20% batteri dialogrutan stoppat RunKeeper och då hade jag tappat över en kilometers mätning. Det var bara att stänga av och som tur var funkade kollegans telefon ända in i mål och jag blev taggad i den aktiviteten istället.
Jag måste helt klart se över mitt extrabatteri alternativt göra slag i sak och be Egge bygga en anslutning för USB till navdynamon :)
Ikväll var jag förbi båten för fjärde gången för att se om man plockat fram och monterat drevet och för fjärde gången blev det lika lång väg hem. Nu har jag bara en vecka kvar innan vi åker bort en vecka och därefter var det tänkt att båten skulle med ut i skärgården.
Just nu känner jag mig bara trött och less och hela historien börjar kännas tjatig. Hade jag haft en annan ekonomi hade jag gjort som förra gången, tagit in extern hjälp för drevmontering och transport. Som det är nu tar jag mig knappt dit själv för att konstatera att inget hänt och sedan sitta på en sten vid en landsväg och vänta för att färdtjänsten har en framkörning på 50 minuter på sådana avlägsna platser.
Nu känns det helt klart som hög tid för att göra klart, sjösätta och sälja så det går att sätta punkt för det här intresset där så mycket energi går till spillo och omvandlas till besvikelse, frustration och faktiskt sorg över otillräcklighet.
Vi får se när det blir så dags om någon vill köpa en Windy 22DC i något sånär OK skick.
Det är ändå ganska märkligt att man kan få två barn med sju års mellanrum och pricka in dem precis på samma dag, just idag av årets alla 365 dagar :) Man kan välja att se det som att det är tråkigt att inte få en egen födelsedag, eller så kan man välja att se det som storebror när han själv fyllde 7 2005 och fick en extra födelsedagspresent :) Det har aldrig varit några problem att dela dag och storebror har låtit lillasyster bli väckt före varje år :)
Idag fyller dem 7 och 14 och bortsett från tankarna om att åren går och barnen blir stora och allt det där så var tårtan som systrarna bakade jättegod och presenterna verkade vara helt OK :)
Visst finns det stunder då man saknar radhuset som vi flyttade från för ganska precis två år sedan. Denna tid är en sådan stund. Ja inte just i dagarna kanske när regnet vräker ner, men annars, sommartid när solen skiner så saknar jag vår nybyggda altan inramad av ett högt staket mot omvärlden. Vi hann knappt njuta av altanen innan vi bestämde oss för att det här med radhus nog inte var något för oss trots allt. Hyresgäster hade vi varit och skulle åter förbli och högre makter, dvs turen, skaffade fram rätt lägenhet, på rätt plats vid rätt tidpunkt, minst sagt.
Och visst säger man att det är så skönt att bo i hyresrätt, ”det är bara att ringa” om något är fel. Men vår tid som hyresgäster igen har minsann varit fylld av action. På två år har det hänt mer än vad som skedde under fem år i hus — tack och lov :)
Vintern 2011 blev det stopp i, förvisso en kommunal avloppsledning av central betydelse så vår källare översvämmades av avloppsvatten och en stor del av vårt bohag dränktes och gick inte att rädda och inte en krona fick vi ut på försäkringen.
I december samma år gick hissen sönder och kräktes ut ett antal 100 liter hydraulolja i källarutrymmet. Den gången stod vårt bohag på ett trägolv en dryg decimeter upp och klarade sig och vi slapp arbetet med att tömma förrådet och flytta tillbaka grejerna igen efter sanneringsarbetet var klart.
I övrigt har det hänt smågrejer, som att portkoden varit ute på stan och valsat knappt ett dygn efter kodbyten och att vi haft fyllon som knoppat över i trappuppgången och jag har flera gånger fått ringa ordningsmakten för att våra barn ska kunna känna sig trygga. Hissen har fastnat otaliga gånger och alltid på fredagar och nu senast gick mekaniken i hissdörren sönder på vårt våningsplan (högst upp) så att den gick att rycka upp med våld trots att ingen hiss fanns på plats, något som är livsfarligt och ”inte kan hända”. Men hissreparatören visade och det gick fint. Dörren plomberades omedelbart tills låset och givaren var lagad. Vid kraftiga regnväder läcker det in regnvatten i hissshaktet, förmodligen genom någon ventil så det droppar vatten och gammal hydraulolja in i hisskorgen. Det känns sådär tryggt med all el i hissar, knappsatser etc.
2010 fick vi våra två balkonger inglasade, dels för att slippa duvor som lade ägg och dels för att kunna nyttja balkongerna bättre vid sämre väder. Den ena balkongen krävde dessutom att man byggde ett litet plasttak eftersom halva balkongen var utan tak. Än idag läcker taket kraftigt när det regnar så det är helt omöjligt att ha utemöbler, matta eller annat där man normalt sett annars har på inglasade balkonger.
När det regnar kraftigt läcker det i taket i köket. Mitt på köksgolvet bildas en rejäl pöl och i princip alla fönster har lcäkt så det blåst och regnat in och både trä och tapeter runt omkring förstörts av fukten.
Men då är det ju ”bara att ringa” hyresvärden :) Vilken tur! Eftersom hyran höjs med flera procent varje år är det ju självklart att åtminstone sådana basala saker som underhållet sköts?
Och visst har en takfirma varit på besök för att hitta läckan som gör att det regnar in i köket. Man har inte hittat något och skylt på att det är så det blir vid slagregn och att vatten kryper och att själva läckaget därmed inte går att hitta och med det har man nöjt sig och dessa dagar har det droppat kan man säga :)
Fönstren som läckt har man åtgärdat genom att skicka en snickare som bytt ut trälisterna innanför men inte tätat fönstren varför det snart såg likadant ut igen och balkongen har man ännu inte åtgärdat med motiveringen att ”inglasade balkonger är inte hermetiskt täta” så att det rinner floder på balkonggolvet och att balkongen är helt oanvändbar och att vi således betalar 4–500kr i onödan varje månad för inglasningen är helt i sin ordning :)
Så i början av juni fick min fru nog och klagade hos hyresvärden där hon i ett långt mail rabblade upp alla saker vi önskar få åtgärdade och det blev en ganska fet lista. Vi fick besök och några saker bestämde man att åtgärda även om man inte tänkte göra något åt det mesta. Hantverkare kom och tätade fönstren på rätt sätt denna gången men bara de fönster som läckte istället för att ta resterande fönster också som garanterat inte heller är tätade på rätt sätt. Det får bli ett framtidsproblem.
Och tackvare det läckande fönstren som man åtgärdat med fusk hittades fuktskador i ett av rummen så där står nu sedan snart en vecka tillbaka en fläkt och rummets innehavare bor i vardagsrummet :) Men det är åtminstone renovering på gång.
Så visst trivs vi. Jag har inte ändrat uppfattning sedan vi firade ett år i nya lägenheten. Så här års saknar man altan, möjligheten för barnen att bara springa rakt ut till lekparken och närheten till hundrastning i skog och mark istället för välklippta gräsmattor och parker. Men närheten till butiker och kommunikationer överväger fortfarande. Vi slogs av här om dagen när vi gick förbi vårt gamla hus att oavsett var man bor längtar man alltid på något vis till motsatsen. Först längtade vi efter eget istället för hyresrätt, avskildhet och miljö. Sedan längtade vi tillbaka till civilisationen och hyresrätten och nu när vi sitter här kan vi helt klart känna lite saknad av det som var bra i huset.
Man får konstatera att man aldrig är riktigt nöjd och lära sig leva med det och bo där det passar bäst.
Är man riktigt normal, när man väljer ett tufft träningspass en fredagskväll efter jobbet istället för att åka hem och sätta sig i soffan framför en juste film med chips och Cola? Det ena mår man bra av och det andra är direkt dåligt och då är det klart man väljer det som är bra, i alla lägen?
Idag var det Egges och min tur att cykla Södertälje-rundan som skapades i förra veckan. Det blev andra 6-milsrundan för min del och hans första riktigt långa tur men för mig kändes det knappast som rutin ännu.
Det blev en kort vätskepåfyllning på MC Donalds i Södertälje innan vi vände hem igen. Samma fenomen som förra gången, att snittpulsen sjönk på vägen hem men benen kändes olidligt trötta när vi närmade oss Älvsjö igen :) Men trots ett drickastopp i södertälje blev det några minuters bättre resultat denna gången.
En tjej vi mötte på väg ner som frågade oss om vägen några kilometer från Södertälje, hann vi ikapp igen flera mil norrut på väg hem igen och passerade henne. Det kändes faktiskt rätt ok för egot :)
För någon vecka sen tröttnade min fru på alla skavanker på vårt hem och skickade ett mail till fastighetsförvlataren. Det var en lång lista med allt från trasiga och spruckna golv, bubbliga tapeter, samtliga fönster som läcker, taket i köket läcker och fuktskadade trädetaljer i ett badrum. Jag tror det ända hon glömde var myrinvationen som har börjat dyka upp :)
Svaret lät inte dröja och förvaltare och fastighetsskötare kom upp för att gå igenom alla punkter och den generella känslan man fick var väl att det mesta var normalt och kunde inte åtgärdas.
Men de läckande fönstren tog man äntligen tag i och det var inte första gången direkt som vi klagat. Nu har vi fått hem hantverkare som inte bara bytt ut fuktskadade lister utan även gjort något åt grundproblemet, tätat fönstren utifrån något som tydligen inte alls gjorts!
En fuktmätning i ett av barnens rum resulterade dessutom i en avfuktare som nu står och brummar och ska fortsätta med det en vecka till minst :)
Man ska ju också vara rättvis och säga att nya golv är på gång i åtminstone två rum varav det ena också ska få nya tapeter. Och ett trasigt badrumsgolv har redan renoverats så visst har det hänt saker sedan vi flyttade in, men om några dagar när jag postar inlägget om vårt tvåårsjubileum i lägenheten, kan man också se att det är annat som inte hänt :)
Våren 2010 skaffade jag ett löpband för att jag upplevde det som svårt och bökigt att gå på ett vanligt gym. Det var svårt att hitta ett som var lättorienterat, som tog emot ledarhund, inte spelade för hög musik och som var någorlunda på vägen till och från arbetet för att det över huvud taget skulle bli av.
Löpbandet tar förvisso mycket plats hemma men sedan dess har jag sprungit 634KM och merparten av dem det senaste året. Det är kalorier jag inte skulle ha bränt annars.
På min förra arbetsplats hade jag tillgång till ett gym i samma hus, som man dessutom bokade helt själv och fick vara där i 2-timmarspass, helt ensam i ett fullutrustat gym, det var perfekt! Löpningen skötte jag fortfarande hemma men tillgången till framför allt hantlar och skivstång och olika bänkar var perfekt.
Det har jag saknat väldigt mycket. Jag har därför kompletterat utrustningen hemma med skivstång, hantelstänger och 40KG viktplattor som ska utökas med tiden. Visst det tar lite plats hem nu har jag allt jag behöver förutom en situps-bänk som jag definitivt inte har utrymme för :) Men nu kommer jag komma långt och ett golv är gott nog för både situps och armhävningar.
Det svåra blir nu att hålla kontinuiteten och försöka dra när på ätandet av allt onyttigt.
Idag åkte jag och Frans för att hämta lite styrketräningsutrustning hos en kollega och ”på vägen” åkte vi för att se om något hänt ute vid båten. I mitten av juni skulle varvet fullfölja sitt åttagande för att jag skulle kunna flytta mig därifrån men allt såg ut som vanligt och inget drev fanns monterat och det börjar bli dyrt att åka fram och tillbaka.
Nu närmar sig semestern på Rånö med stormsteg och vi har väl nästan bestämt att försöka ta med båten dit ut i år, dels för att köra packning och lite folk och framför allt för att kunna göra små dagsutflykter om vädret tillåter. Framför allt finns en massa dötid som jag inte klarar av att spendera i en solstol på stranden. Bättre då att ta med sig utrustning så man kan tvätta och vaxa båten invändigt, slipa och olja trädetaljer och bara njuta av lukten av båt, så länge det nu är möjligt.
Ryktet började spridas på internet för några dagar sedan och som ett brev på posten har debatten som uppstod efter förra säsongen blossat upp igen.
Tidskriften Normat uppmanar alla att bojkotta programmet på sin Facebook-sida och samma gäller några av de som deltog aktivt kritiskt i debatten förra gången.
Argumenten är än så länge lite oklara men säkert samma grund som förra gången, att det är för mycket fokus på funktionshindret och för lite fokus på ”människan” samt att man vill att funktionshindrade ska synas mer i media och i ”vanliga” program istället för ett specialprogram.
Jag blev fundersam då och jag blir fundersam nu eftersom man inte tycks bli nöjd med att det äntligen rör sig i rätt riktning, att man fått ett äventyrsprogram där det är fullt av funktionshindrade som dessutom verkade vara grymt populärt bland svenska folket med sina 1,2 miljoner tittare förra säsongen.
Det här med att fokusera på människan och inte funktionshindret är förvisso en fin men rätt utopisk tanke och den applicerar funktionshindrade inte ens mellan funktionshindergrupper eller inom den egna gruppen funktionshindrade. Man behöver inte åka på speciellt många tillställningar för att se mobbing eller nedvärdering från de som klarar sig bra mot de som kanske är lite sämre på att hitta eller liknande.
Alla människor går nog på första intrycket och det oavsett funktionshinder eller ej. Är du gammal, ung, tjock, smal, eller har speciella ögon eller en benprotes, är sådant man lägger märke till innan man ens inlett en kommunikation. Visst kan det vara lite störande och visst kan jag ibland önska att jag var som alla andra men frågan är då vad det skulle innebära på bussen eller tunnelbana. Folk interagerar inte mer med varandra för att man inte är funktionshindrad vilket många tycks tro.
Jag kan ibland störa mig på att om någon inleder en kommunikation med mig dröjer det inte länge förrän frågor om min synskada dyker upp, att det alltid måste vara ett hinder som ska passeras för att kunna gå vidare i en relation. Men jag brukar försöka tänka att det kanske inte är så konstigt. Jag tror inte det går många minuter av en dag från dess vi vaknar tills vi somnar, utan att vi på något vis påverkas av vårt funktionshinder. Ser man inte, kan det börja direkt med valet av färg på kläder, eller varför inte hitta rätt sorts klockradio som jag kan sköta själv. Sedan fortsätter det med frukosten, är det mjölk eller fil, vägen till jobbet, ropas busshållplatserna ut eller stannar bussen ens på samma ställe varje gång, och för att inte tala om att handla och allt vad det innebär med att hitta, få hjälp, hur blir det med ledarhunden. När jag kommer hem måste det till specialmaskiner för att jag ska kunna läsa min post.
Det är en stor del av våra liv, en vardag fylld med hundratals praktiska små och större hinder. Hade jag inte varit funktionshindrad hade jag säkert bott någon annanstans, haft ett helt annat jobb och säkert inte ens träffat många blinda människor.
Är man rörelsehindrad, döv eller liknande är vardagen proppfull med motsvarande hinder. Och jag brukar fråga mig om det då är så konstigt att det även är en central fråga för människor vi möter ute i vardagen, fast kanske på ett annat sätt?
Visst kan det vara jobbigt att ständigt vara en levande reklampelare som exempelvis det innebär att vara ledarhundsförare. Man ska ständigt vara beredd och redo på folks frågor om hunden och synen och man känner att man inte kan vara trött och grinig en dag och bara sluta sig in i sig själv och bara vara ifred. En polisman eller tågvärd får betalt för att vara serviceminded och trevlig, jag är bara funktionshindrad.
Som stöd i sådana stunder brukar jag tänka att de allra flesta människor jag möter ändå är nyfikna på ett positivt sätt och de undrar verkligen en massa saker. Om jag tar mig lite tid och kraft och svarar så kanske jag förändrat en människas liv om så i smått och nästa möte med en funktionshindrad kanske bli avgörande olikt på ett bra sätt.
Samtidigt, hur ofta kommer någon fram till mig och frågar om min syn eller ledarhund? Händer det en eller ett par gånger i veckan så kanske man inte behöver känna sig så överansträngd och begreppet ”levande reklampelare” smått överdrivet.
När SVT sände Mot Alla Odds var ett annat argument att man ville se fler funktionshindrade i media över lag, som programledare, hallåor eller nyhetsuppläsare. Idag lär det finnas en rörelsehindrad på SVT:s barnprogram och någon hörselskadad på ABC. Men visst det kryllar inte av oss. Nu är det ju inte heller så att det kryllar av mediakompetent folk bland funktionshindrade, lika lite som att alla tunnelbaneförare från andra länder egentligen är hjärtkirurger. Men när nej-sidan tycker att Mot Alla Odds är fel sätt att lösa problemet på saknas ändå förslag på hur det istället ska göras.
Om nu världen är full av människor med fördomar och okunskap — vilket den är — tycker jag personligen att Mot alla Odds var ett utmärkt sätt att börja på och tittarsiffrorna visade detsamma. Kanske leder det till ökad kunskap och förståelse, kanske leder det till fler jobb för funktionshindrade över lag och inom media i synnerhet. Som det gamla ordspråket säger, ”målet är allt, vägen är inget” och om detta visade sig vara fel eller inte helt rätt sätt kanske det öppnar för nya lösningar och försök framöver.
Jag undrar hur människor ser på oss funktionshindrade som ständigt skriker nej så fort något görs och alltid tycks det vara fel saker som görs? Det demonstreras, marscheras och protesteras för att allt är så dåligt och otillgängligt och när något så stort som Mot Alla Odds görs, höjs samma röster mot det.
Det är faktiskt så att ibland känns det som om man skäms över att vara en del av det, som grupp. Om det blir en säsong 2 av Mot Alla Odds tycker jag ni alla ska bänka er framför TV:n igen oavsett vad ni tycker och först efteråt tycka en massa och gärna konkret och inte prata i svepande termer.
En slutlig fundering som även drabbade mig förra gången jag skrev i ämnet, är att det tycks mig vara övervägande synskadade som klagar. Man hörde väldigt lite från övriga funktionshindergrupper förra gången, inget om att brännskadade, rörelsehindrade eller amputerade kände sig förnedrade och uthängda på ett negativt sätt eller att programmet bara handlade om handikapp och krämpor. Synskadade som enligt min uppfattning är en av de funktionshindergrupper i landet som har det bäst och lättast på många sätt vad gäller att få hjälp och hjälpmedel borde enligt den teorin klaga minst. Eller är vi lite bortskämda månne?
Midsommar är nog min favorithögtid alla kategorier! Inte så mycket för gamla traditioner så som dans runt stång, lekar och plocka blommor för kärleken, utan mer för lugnet och årstiden.
Sedan några år tillbaka firar vi midsommar med familjen Pålsson på deras altan och det är ett lugnt och sansat firande som omfattar silllunch, lite lekar och middag.
Silllunchen kan jag längta efter hela året. Det är något visst med att sitta ute och äta och det är nog enda gången på året jag dricker ren sprit och dessutom kan tycka det är gott :) Sillen, laxen, äggen, avokadon och färskpotatisen kan jag kosta på mig att äta hur mycket som helst av.
Egentligen avskyr jag lekar, åtminstone tror jag att jag avskyr dem. Det är något från barndomen med tvånget att man måste och att det var mer för traditioner än ha roligt. Jag tyckte redan som liten att varför ska man leka med vuxna enbart en gång per år när det inte duger att leka resten av året och det kan jag tycka fortfarande. Det blir lätt lite fånigt och onaturligt.
Men Pålssons har en tradition med en liten lätt femkamp på gräsmattan och jag måste erkänna att jag inte har något emot det och till och med har ganska kul trots en mycket låg alkoholhalt i blodet :) Men hoppa säck, spotta groda, kasta stövel, kasta bollar i hink och kasta pil kan vara rätt kul och man märker att barnen gillar när man gör saker tillsammans och jag undrar om dom tänker som jag tänkte när jag var liten? Mina vuxna vänner tyckte nog att jag var ganska knäpp som spenderade ganska mycket tid till att leta rätt på gamla galgar där tvärpinnen var ihålig och perfekt för att använda som ärtrör och när jag sedan tog med dem och ett par kilo gula ärtor till Rånö kunde man ana att somliga tyckte jag var lite jobbig :) Visserligen gör det jädrans ont att få en ärta i häcken, men det är ju bara att skjuta tillbaka :)
Middagen blir alltid grillning och sedan sänker sig lugnet med barn som först är ute och leker och sedan framåt kvällen försjunker framför någon film.
Så jag gillar verkligen hela dagen. Det är till och med så att jag gillar promenaden hem när man är trött och mätt och ser fram emot lite sovmorgon och en midsommardag med en öde stad och stängda butiker och man undrar vart alla människor tagit vägen. Man gläds åt att vara helt befriad från baksmälla och man kan tänka sig hur många andra mår denna dag. Här blir det långa promenader, film och vila.
Härom natten när jag låg och nojade över det eventuellt kommande äventyret Mot Alla Odds funderade jag på hur jag bäst kunde förbereda mig. Jag har redan ökat min träning och både springer och cyklar och snart återupptar jag även styrketräningen.
Men om vi nu ska vandra 150 mil genom okänd terräng på 30 dagar så innebär det 5 mil per dag och 10 timmars konstant promenad i ganska raskt tempo och blir jag antagen är det inte väldigt lång tid kvar tills oktober. Om jag kommer med i första uttagningen får jag veta om några veckor och då börjar det bli allvar fram till sluttesterna i slutet av augusti.
När jag fick frågan på intervjun om hur jag kunde bidra och vad jag ansåg om att eventuellt vara beroende av andra tänkte jag att, visst, jag kan säkert bli beroende av andra i form av ledsagning och syntolkning av min omvärld. Men jag har mycket att ge igen också, mitt tålamod och min styrka. Kan jag inte se och leda någon där vi går ska jag åtminstone kunna bära någons packning och dra två rullstolar genom skog och öken om så behövs och där är jag inte ännu styrke- och konditionsmässigt tror jag.
Paolo Roberto började jag följa på Twitter under våren. Hans tweets om löpträning, att inte välja att dra sig på morgnarna framför att träna och allt det andra funkade som motivation på mig. Jag kan inte säga att han betytt jättemycket för mig även om jag är uppvuxen med StockholmsnattW och rent allmänt älskar människor som varit i skiten och vänt något destruktivt i livet till något bra.
Så där i mina sömndruckna tankar låg jag och önskade att han kunde vara min personliga tränare, äta pasta, springa, styrketräna och kanske till och med få lära mig att slåss :)
Det var då jag fyllde i kontaktformuläret på hans webbplats. Jag skrev att jag väntade på besked om jag var med i uttagningen till Mot Alla Odds och att jag önskade hjälp av ett proffs.
Riktigt genomtänkt var det kanske inte :). Jag hade inte helt klart för mig hur utbytet skulle se ut eftersom jag inte har några feta ekonomiska reserver att anlita honom för och hans intresse att sponsra något sådant gratis borde vara minimalt. Men just då föreföll det som en bra idé och det där med ”what’s in it for me?” som han säkert skulle fråga, skulle helt klart lösa sig. Förresten skulle jag ändå aldrig få svar så det kvittade.
När svaret kom idag, bara efter några dagar kändes det inte som någon bra idé längre :) Han skrev kort och gott tillbaka och frågade vad han kunde hjälpa mig med, en högst relevant fråga och min annars ganska kreativa hjärna fylldes av luft och när jag nu skrivit ett svar till honom med ungefär samma innehåll som i kontaktformuläret men lite utvecklat och med en massa onödiga sidospår, känns det inte bara som en dålig idé utan direkt korkat :)
Men nu är det gjort och jag skrev som sanningen var, att jag inte hade en aning om hur jag menade :) Nu förväntar jag mig inget svar på på något vis önskar jag att jag inte ständigt är så impulsiv och naiv och jag hoppas han glömmer mig fort :)
För en dryg vecka sedan fick vi besök av fastighetsförvaltaren och bovärden efter att vi klagade hos hyresvärden. Det resulterade åtminstone i nya golv i två rum där golven var direkt trasiga samt tätning och renovering av samtliga fönster i hela lägenheten. Inget fönster har varit tätat vilket för mig är helt obegripligt! Så vid kraftiga regn och blåst har det runnit kraftigt genom fönstren och förstört såväl fönsterlister som tapeter på väggarna runt fönstren och antagligen har vi fuktskador också i golvet i ett rum, det visar sig om några dagar när det ska göras fuktmätningar.
Nu har dock en extern firma kommit och inlett arbetet och med gott mod satt igång med att montera bort fönsterkarmar utvändigt och invändigt, täta och montera tillbaka samt satt nya lister på insidan. Så långt som de kommit nu ser det fint ut och nu känns det som om det åtminstone görs på riktigt.
När tremilsrundorna börjar kännas tråkiga är det dags att öka :) Och har också skaffat mig en till cykelpartner för att ytterligare öka möjligheterna att röra på sig och man kan säga att jag har tur. Egge som jag cyklar med bor ett stenkast från mitt jobb och är just nu föräldrarledig och min nya cykelpartner är en kollega på jobbet. Men så är det ju viktigt att det är enkelt att sätta igång för att träningen inte ska bli liggande.
Idag sa vi mest på skämt, ”vi åker till Södertälje” men så blev det. Snart låg vi och trampade ner längs gamla Södertäljevägen eller som den väl heter, Stockholmsvägen och den bjöd på väldigt varierad terräng med både uppför och en hel del nedför och de uppför som finns var inte så mördande långa utan helt lagom.
Nere i Södertälje vände vi hem igen. Snittpulsen sjönk på vägen hem så just kroppen kändes helt OK men benen var ganska trötta vid återkomsten till jobbet. Det som är lite glädjande är att det är den här typen av rundor som behövs nu för att bli riktigt slut. 2 timmar och 36 minuters cykling!
I söndags avled en vargskötare inne i varghägnet på Kolmårdens djurpark. En av de rutinerade djurskötare som fött upp några av vargarna, gick ensam in i hägnet för att, enligt uppgift, träna vargarna och hittades senare död inne hos vargarna.
Det är en mycket tragisk och sorglig händelse på flera sätt, naturligtvis för djurskötarens anhöriga och hennes verk och det hon ändå åstadkommit. Tråkigt även för djurparken och för vargarna. Detta innebär sannolikt slutet på besöken inne hos vargarna och ett trist tillskott i vargdebatten helt säkert.
Hösten 2010 besökte vi vargarna på Kolmården och även om min egen upplevelse var storslagen fanns ju antydningar som visade att det kanske inte var lämpligt för alla att besöka vargarna. När vi skulle gå in fick vi en mängd instruktioner för hur vi skulle bete oss, bland annat inte ta med kläder och sådant vi var rädda om och om vargarna fick tag på något, kläder, kameror etc, så var de för evigt förlorade och att starta dragkamp med vargarna var inget alternativ.
Jag kände mig aldrig rädd inne i hägnet, vördnad och stor respekt var vad jag kände där när vi gick in genom grindarna och en tydlig känsla av att detta skulle jag aldrig få uppleva igen.
Inne i hägnet gick vi till några stockar där vi satte oss och vargarna tassade runt oss och var väldigt nyfikna.
DDe flesta vargarna strök runt bakom oss vilket jag antar att de gör och jag reflekterade över hur olika vargarna betedde sig mot oss besökare.. Varken jag eller min fru eller våra 2 vänner var rädda. När en av vargarna kom och la sitt huvud på min axel bakifrån, lutade jag kunden mot hans nos och klappade honom på bogen. När han sedan tog bort sitt huvud och gick vidare längs raden av människor saknade jag redan ögonblicket som säkert varade max 5 sekunder. Andra besökare fick sina kläder sönderrivna bakifrån. Om det var lek eller att de kände av rädsla vet jag inte, men jag tolkade det som att vargarna hos en del människor tydligt kände av rädslan.
När vi suttit där på stockarna en god stund reste vi oss och gick ett varv i parken, ivrigt åtföljda av några av vargarna. Det fotograferades en hel del och vid ett tillfälle tog en varg tag om handleden på min fru för att få tag i kameran som vi för allt grus i parken inte ville bli av med :) Den kvinnliga skötaren ingrep och tog konflikten med vargen varefter även vi var lite försiktig med att ha kameran för mycket hängande och dinglande.
Mot slutet av besöket var det en tjej som lade sig ner på marken, eller om någon av vargarna buffade omkull henne, och där kändes det som om det var fara på färde. Djurskötaren ingrep blixtsnabbt och fick upp tjejen på fötter igen och signalerade tydligt att det där inte var OK! Alla vi andra tyckte nog att det var väl vårdslöst även om vi inte fått några förmaningar om att inte ligga ner vad jag kan minnas. Men ändå förstod man liksom det olämpliga i att göra så.
Men som sagt, nu är det sannolikt slut på besöken inne hos vargarna och kanske är det lika bra. Jag är själv glad att jag hann uppleva det.
Vi har många olika upplevesler av besöken inne hos vargarna och alla är inte lika positiva. I Aftonbladet kan man läsa Svante Lidéns version av sitt besök, Vargen slickade mig i ansiktet.
Idag tog jag och kompisen Frans en tur ut till båten för att se om något hänt. Helgens ihärdiga regnväder förhindrar ändå bottenmålning, tvätt och vaxning men jag ville inte att det skulle hänga på mig att båten inte är redo att flyttas.
Avtalet i vintras var att så fort båten blev åtkomlig, skulle varvet montera drevet och därefter skulle jag försvinna därifrån. Men ännu satt inget drev på plats och runt om båten var det i det närmaste tomt.
Det är både bra och dåligt. Det ger mig lite mer tid att leta efter en möjlig lösning att ha kvar den och vänta på fint väder och ledig tid för att tvätta, vaxa och måla. Det dåliga är väl att inte veta och att tiden och försommaren bara går utan att något händer.
Så kommande vecka blir det nog att kontakta varvet för att höra hur vi ska ha det egentligen.
Föreningen Sveriges Ledarhundsförare har startat en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare i samhället. Vad jag förstår ska namninsamlingen pågå under 2012 och sedan lämnas in till berörda inom regering och riksdag.
När jag fick min första ledarhund som nubliven student och 20-åring i mitten av 1993 såg allt helt annorlunda ut. Alla ni ute på stan, vuxna som barn visste vad en ledarhund var och vad den kunde. En del föreställningar om ledarhunden var kanske något överdrivna, men åt det fina hållet. Allmänheten trodde att en ledarhund hittade överallt, att jag kunde säga att ”nu går vi till Vasagatan 15” och så bar det av :) Vidare trodde man att ledarhunden såg skillnad på rött och grönt ljus vid övergångsställen och kunde hålla koll på trafiken och att hundarna dessutom var tränade för skydd.
Om någon klappade hunden utan att fråga och när den hade sin vita sele på sig som arbetstecken, så var det alltid någon som la sig i och sa ”vet du inte att man inte får klappa ledarhundar?”
Problemen i samhället var som jag upplevde det ganska små. Jag levde ett aktivt uteliv och fick redan efter studentsommaren mitt första jobb. Jag upplevde oerhört sällan att det var något problem med hunden. Problemen som fanns exempelvis på restauranger var att få personalen låta bli att mata hunden och bara nöja sig med att ställa fram vatten :) De få gånger vi blev utslängda och när stödet från andra restauranggäster inte hjälpte, gick att räkna på ena handens fingrar.
Självklart kan våra hundar inte hitta överallt, och självklart kan de inte hålla koll på trafiken och övergångsställen. Men när vi är ute och går med våra hundar kan det se så ut, för att allt ofta flyter på så himla bra. Vi förare pratar också mycket med våra hundar, för att ge dem kommandon och uppmuntran.
Med tiden kan våra hundar lära sig vissa begrepp så som ”nu går vi hem” eftersom hem är förknippat med mat och trivsamhet och något vi gör regelbundet. Och själv kan jag ofta säga till min hund att ”nu går vi till jobbet, ICA” etc men jag måste ändå hitta själv, kunna ge hunden instruktioner under vägen.
När vi kommer fram till ett övergångsställe eller obevakad korsning får jag själv lyssna på trafiken och ljudsignalerna och bedöma när det är dags att gå och då ger jag hunden kommandot ”före” för att jobba framåt. Ibland när samspelet mellan hund och förare blir väl inarbetat kan jag som förare slarva lite med kommandogivningen, och bara genom en liten signal i kopplet eller selen visa hunden att det är dags att gå. För allmänheten kan det helt säkert se ut som om hunden själv bestämmer när det är dags. Hunden kan också lära sig att höra när ticksignalerna byter ljud och av vanan vilja gå när det börjar ticka fort, men avgörandet ska alltid vara mitt.
Våra hundar åstadkommer underverk! De är tränade att undvika alla sorters hinder vi kan möta i vår vardagsmiljö. Allt från utställda saker på trottoarer, utstickande föremål ända upp i huvudhöjd, utstickande lastbilsflak, uteserveringar, cyklar, stolpar etc. Hundarna försöker hitta den bästa vägen runt hindren och finns ingen lösning ska hunden stanna vid hindret så att jag själv kan med hjälp av den vita käppen kontrollera vad som är i vägen.
Hundarna markerar trottoarkanter och trappor upp och ner. Vid en trappa ner stannar hunden vid kanten av trappan och vid trappor upp kliver hunden upp med framtassarna på första trappsteget och stannar och väntar på kommando att fortsätta. Våra hundar kan söka efter en mängd saker, så som stolpar vid övergångsställen, bänkar om man vill sitta ner, dörrar in och ut från tåg och byggnader.
Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva på vilket sätt ledarhunden har förändrat mitt liv i grunden och berättelserna från andra ledarhundsförare är likvärdiga. Ökad rörlighet, säkrare att gå utan att riskera att göra sig illa eller gå fel och en frihet och ett oberoende som fortfarande, efter 5 hundar och snart 20 år som ledarhundsförare ger ordentliga kickar!
Men samhället har förändrats mycket sedan 1993 och det finns säkert flera förklaringar och orsaker till det. Jag hävdar själv att den främsta orsaken är den bristande, för att inte säga obefintliga marknadsföringen av ledarhundar idag är den största boven i dramat. Förr syntes vi på mässor, uppvisningar, festivaler, i skolor, dagis etc medan det i stort sett inte görs något sådant idag. Information och kunskap hos allmänheten är färskvara och inget man jobbar upp och sedan tror ska förnya och sprida sig själv.
Idag är det mera regel än undantag att hunden innebär någon form av begränsning. Det kan vara svårt att få jobb om man har ledarhund, gå och handla eller hämta ut posten hos ett postombud, gå på teater, bio, café, restauranger, gym eller komma in på utbildningar av olika slag. Det finns främst tre orsaker man skyller på, allergi, hundrädsla och mer sällan, hygien. Det som märkligt nog är det minsta problemet idag är att gå till vårdcentralen, sjukhus eller tandläkare där åtminstone de två första borde vara ett problem om allergi verkligen var ett problem. Jag kan alltså gå till doktorn utan problem, men ett besök på en pizzeria där pizzabagaren går direkt från degen till avtorkning av bord och tillbaka möter otroliga svårigheter. Eller varför inte en mataffär där alla går och petar i frukt, grönt och godis där man inte har en aning om när och om folk senast tvättade händerna.
På Sveriges Ledarhundsförares hemsida kan man läsa mer om allergier och vad en av Sveriges främsta professorer anser om hunden som ett allergiproblem i samhället. Men grunden är att en stillaliggande ledarhund i en restauranglokal inte avger några mätbara allergen för någon som sitter några bord bort.
Samtidigt som många andra länder sedan många år har lagstiftning som förbjuder diskriminering även av ledarhundsförare, verkar Sverige snarare ta steg bakåt i utvecklingen än framåt. I flera länder kan en näringsidkare få böter för att denne nekar en ledarhundsförare tillträde. Vad Sveriges Diskrimineringsombudsman DO anser om diskriminering av ledarhundsförare i Sverige, finns återgivet i flera inlägg här i bloggen.
Den diskrimineringslag som finns i Sverige förbjuder att man nekar någon tillträde på grund av etniskt ursprung, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Du får inte säga till någon att denne inte får komma in för att den är bög, blind eller muslim. Så långt är allt i sin ordning. Problemet för oss med ledarhund är att man inte förbjuder mig att komma in på grund av min synskada. Jag är hjärtligt välkommen, men det är hunden man inte vill släppa in. Trots att hunden är mitt hjälpmedel, ofta avgörande för att ta mig till och från platsen, och att det innebär att det är jag som får vända i dörren, tar lagstiftaren inte hänsyn till.
Mycket mer om detta finns i bloggen och på Sveriges Ledarhundsförares hemsida. Stöd påverkansarbetet för en mer omfattande och komplett lagstiftning genom att bidra till namninsamlingen.
I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Evas Pianobar i Göteborg. Jag var där på en affärsresa och skulle besöka restaurangen efter önskemål från mina danska leverantörer, men blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Hela historien finns att läsa på länken ovan.
Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.
Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Evas Pianobar på grund av att du har en ledarhund.
Evas Pianobar har i sitt yttrande till DO svarat att anledningen till att du inte fick besöka restaurangen var att det finns en anställd som är pälsdjursallergiker samt mycket rädd för hundar.
Skäl för beslutet
Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.
Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.
DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället
DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan
samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.
I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en av de anställda är hundallergiker. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vii en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.
DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.
Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.
Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.
Lars Thornberg Utredare
Ulrika Dieters on
Enhetschef
För kännedom till Evas Pianobar
Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se
:X:
Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.
Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.
Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till. Extra fundersam blir man rörande äktheten när det också råkar vara en både svårt hundrädd pälsdjursallergiker i en och samma person.
I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg hos Diskrimineringsombudsmannen – DO. Anledningen var att jag inte blev insläppt med min ledarhund när vi var ute ett gäng kompisar en kväll när jag var på besök i Göteborg i tjänsten. Hela historien finns att läsa i det tidigare inlägget på länken ovan.
Idag kom svaret från Diskrimineringsombudsmannen och det blev — inte helt oväntat — avslag. Såhär lyder beslutet:
Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.
Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Kelly’s Bar & Restaurang på grund av att du har en ledarhund.
Kelly’s Bar & Restaurang har i sitt yttrande till DO svarat att de har ett generellt pälsförbud då flertalet av resturangens gäster är pälsdjursallergiker. Vid tillfället då du ville besöka restaurangen fanns också en pälsdjursallergiker i lokalen.
Skäl för beslutet
Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller alman trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.
Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.
I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.
DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället.
DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.
I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en pälsdjursallergiker befann sig i lokalen. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vi i en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.
DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.
Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.
Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.
Ulrika Dietersson Enhetschef
Lars Thornberg Utredare
För kännedom till Kelly’s Bar & Restaurang
Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se
:X:
Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.
Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.
Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till.
Och idag var det de två resterande barnens tur att avsluta terminen. Nu är det slutligen sommar lov och det är bara pappan som får vänta lite på sin ledighet.
Som jag skrev igår var det en ganska stor dag med ett barn som gick ut nian och ett som går upp i åttan och ska få betyg nästa termin. Idag slutade ett barn femte klass och ska byta skola inför nästa termin och den yngsta tjejen slutar förskolan och ska börja första klass. Det är alltså ett sommarlov med milstolpe på flera sätt!
