Just nu innebär det inget annat än att de inkommit och fått ett diarienummer och en utredare men någon sorts svar lär nog dröja eftersom motparterna ska få chans att uttala sig varefter jag ska få svara etc etc.
Tyvärr hyser jag ingen större förhoppning om någon framgång i dessa ärenden då det inte finns något stöd i lagen för förbud mot diskriminering av ledarhundsförare. vad jag förstå rdet så är problemet att man inte diskriminerar mig som människa. Jag är välkommen in, det är hunden man nekar tillträde och hundar kan inte diskrimineras.
Att det sedan för mig innebär samma sak med tanke på konsekvenserna det medför att jag inte kan ta med mig hunden och alltså själv inte heller komma in verkar inte lagen ta hänsyn till i dagsläget.
men jag gör dessa anmälningar för att det ska komma in i statistiken och för att det ska gå att påvisa att det är ett problem och behövs en lag för detta.
Nu får jag vänta och se om något svar eller utlåtande kommer.
Att få in alla våra digitala videoband in i datorn var ingen konst och kvar återstod 5st VHS-C-band från åren 1997–1999. Det var när de 2 äldsta barnen var små. Vår kamera som vi hade då är sedan lnge borta och enda sättet att kunna titta på dessa filmer var en VHS-C-adapter för att stoppa i en vanlig videobandspelare, en adapter som åtminstone förr hade en tendens att trassla och ha sönder band.
En kompis hittade företaget BGA Videoproduktion som skulle kunna göra jobbet och dessutom föra över materialet till DV-band vilket jag helst ville. Men det skulle bli en liten kostnad även om det bara var fem band. Så när vår nyinskaffade Canon Legria HV40 DV-kamera hade analog videoingång bestämde jag mig för att göra ett modigt försök att göra det själv.
Och det gick bra. VHS-C-adaptern skötte sig utan att ha sönder några band och nu finns materialet även på DV och snart också i datorn. Och visst hade man kunnat önska sig mer film från när dom var små, men ändå, knappa 5 timmar utspritt ganska bra under en treårsperiod lyckades ändå fånga deras framsteg och utveckling väldigt bra. Och nu blev jag ytterligare inspirerad att fortsätta försöka hålla igång videoinspelandet. Stillbilder är jätteviktigt och där fotograferar vi som aldrig förr. Men video är speciellt och fångar så mycket mer som deras röster, språk etc.
Idag var det dags för 2011 års upplaga av Minimaran. Starten gick som vanligt på Östermalms IP och målgången var Stockholm Stadion.
I år var det bara ett av våra barn som sprang och Emilia kämpade till sig en 54:e plats. Vädret var ett bra löparväder, inte för varmt och när vi sedan promenerade ner mot stan efter avslutat lopp kom några droppar svalkande regn. Och jag älskar Stockholm som mest när det är sådana här festligheter i stan! Liv och rörelse, ljust och glatt!
[tags]Barn, Fritid, Idrott, Sport, Friidrott, Löpning, Springa, Maraton, Maran, Minimaran, Östermalms Ip, Stadion, Placering, Personbästa, Östermalms Ip, Stockholms Stadion, Stadion, Stockholm, Smaka på stockholm, Kungsträdgården, Kungsan, Love Stockholm, Love stockholm 2010, Skeppsbron, Prinsessbröllop, Prinsessan Viktoria[/tags]
Våra Norska vänners lillebrorskomplex är som jag ser det helt obegripligt. De slår Sverige i många sammanhang. Och på området marknadsföring av ledarhundar råder inget undantag.
För en tid sedan gjorde man en informationsvideo (se nedan) för att informera allmänheten på ett kul och nytt sätt att man inte ska klappa eller på annat sätt störa arbetande ledarhundar. Man gjorde också en reklamfilm ”Valpens hevn / Revenge of the puppy” som jag också tycker är otroligt bra.
Nu har man lagt ut ytterligare ett klipp, där man låter radioreportern Michael från deras P4 prova att ta sig fram på Oslos gator med hjälp av blindkäpp och ledarhunden Toddy.
Jag bara undrar när åren går, varför våra norska grannar i Norges Blindeforbund kan göra saker som vårt eget Synskadades Riksförbund inte kan som dessutom själva ansvarar för ledarhundsverksamheten.
Radiovert Michael fra P4 får prøve og ta seg rundt i Oslos gater kun ved hjelp av stokk og førerhunden Toddy
När vår 12-årige son tog över mammas iPhone 3GS var man ju alltid lite orolig att barns slarv skulle bli en dyr historia. Men samtidigt en telefon han verkligen ville ha och dög till betydligt mer än att bara ringa med. Kanske det skulle göra att han var mer rädd om den.
Och visst tappade han telefonen då och då men har aldrig slarvat bort den och den har aldrig åkt tvättmaskin eller hittats bland smutstvätten som alla andra telefoner fått utstå.
Men för en tid sedan fick telefonen en spricka i displayens nederkant men fortsatte fungera fungera normalt. Men ett fall från dryga 2 meters höjd fick displayen till slut att krackelera totalt! Det märkliga är att telefonen även efter fallet och splittrad display fortfarande fungerar utan problem =) Men nu måste den nog få en ny display!
Det har egentligen inte hänt något nytt i den här historien. Men jag tyckte det kändes bra att komplettera med att berätta att inte hela Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse var eniga med beslutet att minska tiden för veterinärstjänsten. Två stycken, som det heter, reserverade sig mot beslutet. Ingen av dem är ledarhundsförare och det är väl kanske inte så märkligt. Vad mer märkligt är att de två ledarhundsförare som finns representerade i styrelsen inte reserverade sig mot beslutet.
Så här skrev man i alla fall i en bilaga till protokollet:
:X:
Bilaga 2 till FS-protokoll 2011-04-28–29
RESERVATION
Förbundsstyrelsens sammanträde 2011-04-28 – 29
(dagordningens punkt 8 b)
Undertecknade reserverar sig härmed mot förbundsstyrelsens beslut att minska veterinärtjänsten inom ledarhundsverksamheten från en heltid till en halvtid. Vi menar att tjänsten även fortsättningsvis borde varit på heltid. Samma synpunkt har uttryckts av ledarhundsverksamhetens brukarråd. Arbetsuppgifter saknas inte för en heltidstjänst.
För SRF:s veterinär krävs speciell ledarhundskompetens. I tjänsten ingår dels att medicinskt godkänna ledarhundar och dels att fortlöpande kunna bedöma hundarnas möjlighet att fungera som ledarhundar under hela deras aktiva tid. Det krävs också förståelse för ledarhundsförarnas behov av hunden. Vi menar att förbundsstyrelsens beslut är strategiskt olyckligt då det kommer att bli svårt att rekrytera och behålla en person på den reducerade tjänsten. En halvtidstjänst är inte lika attraktiv, och arbetets upplägg, med medverkan på diverse ledarhundskurser, gör att tjänsten inte blir lätt att kombinera med en halvtidstjänst utanför SRF. Således menar vi att veterinärtjänsten även fortsättningsvis borde vara en heltidstjänst.
När jag upptäckte att Independent Livings anmälningstjänst var nere och ansvarig inte på något vis gick att få tag på, kontaktade jag Independent Living för att göra dem uppmärksamma på att tjänsten inte uppdaterades. Dessutom bloggade jagom det i mitt förra inlägg i denna siere.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Kellys Bar
Andra Långgatan 28
41327 Göteborg
url: http://www.kellysbar.se
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-03-29.
Jag eller den som diskriminerades kunde inte komma in eller delta i verksamheten alls till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Jag var i Göteborg på tjänsteresa för att besöka mitt huvudkontor. På kvällen skulle jag gå ut med några vänner. Jag är blind och tar mig fram med ledarhund som får vistas i serveringslokaler i och med ett medgivande från Livsmedelsverket. Mina vänner ville ses på Kellys pga miljön och maten och pga att övriga vänner också hade synnedsättningar och därmed hänvisade till ställen där man hittar. Men vid baren frågade vi vart vi kunde sitta lämpligast med hunden och möttes av en nästan överdrivet trevlig och välvillig i personalen som meddelade att man tyvärr bestämt att inte låta ledarhundar vistas i lokalen eftersom det ”kan komma en allergiker”.
Vi försökte informera dels om medgivandet från Livsmedelsverket och även den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF och Astma- och allergiförbundet. Överenskommelsen säger att ingen dera parten ska utnyttja sin ställning utan problem ska lösas när och om de uppstår i direkt konfrontation mellan ledarhundsförare och allergiker. Om vi verkligen möts i en situation finns alltid en lösning att sitta i varsin del av lokalen för att undvika besvär. Överenskommelsen finns för att tredje part inte ska kunna hänvisa som i detta exempel att ”det kan komma en allergiker”. Men man var inte så intresserad av att diskutera eller lyssna och inte heller på fakta om allergi i samband med pälsdjur. Vi fick helt enkelt lämna restaurangen.
Det första som är förnedrande och diskriminerande är att alltid hamna innanför dörren i fokus för allas intresse och ständigt hamna i denna diskussion som vi ledarhundsförare sällan eller aldrig går vinnande ur. Att behöva lämna restaurangen som om man vore utslängd pga något helt annat. Att personalen är komplett ointresserad av att ens titta på de handlingar som finns när man inte har kunskap om de.
Nästa stora problem blir att man som synskadad kanske inte har så lätt att bara gå någon annanstans för att man inte hittar och för att den promenaden annars kan bli rätt lång med samma historier upprepande på vart ställe. Man väljer en miljö där man hittar, känner sig trygg och där miljön i det här fallet dessutom var lämplig för ledarhunden, lagom lugn pubmiljö. Som ensam ledarhundsförare i sällskapet blev det dessutom jag som var orsak till det ganska stora besväret att finna en ny plats att bli insläppt på.
Våra hundar är så vana vid att vara med överallt så att ha dem i en sådan miljö är liksom inget problem. Ligger inte ivägen för någon, går inte runt, skäller inte etc. Frågan om allergi i sådana miljöer kan man dessutom helt bortse ifrån eftersom då problemen redan skulle vara enorma pga övriga gästers husdjur vars allergiframkallande ämnen allergen finns i så stor mängd i våra kläder, förutom problemen med rökning som kan ha förekommit innan man gått in på restaurangen samt parfymer vilket är ett betydligt större problem. En hunds närvaro i en sådan lokal är inte ens mätbar med instrument.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Evas Pianobar
Kustgatan 14
41455 Göteborg
url: http://www.evaspianobar.se/
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-04-06.
Jag eller den som diskriminerades tvingades acceptera sämre villkor för att kunna delta till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Vid ett besök i Göteborg för att träffa affärskontakter skulle vi efter avslutat arbete gå ut och äta. Våra gäster fick välja tema och pga musikintresse valde just Evas Pianobar.
Jag själv är helt blind och tar mig fram med hjälp av min ledarhund och eftersom jag inte orkade stå inför en diskussion i dörren valde jag att ringa restaurangen före för att säkerställa att det skulle vara OK för min ledarhund att medfölja. Någon som påstod sig vara restaurangchef svarade och sa direkt nej. När jag försökte fråga om han kände till undantaget i livsmedelsverkets lag som medger att ledarhundar tas med i serveringslokal sade han sig inte ha sett den, inte vara intresserad att få texten mejlad till sig och inte intresserad av att se ID-kort vi har för våra tjänstehundar och undantaget från Livsmedelsverket.
Han befann sig inte ens på arbetsplatsen när han svarade i en telefon som var vidarekopplad, och trots att han svarat på tjänstetelefon och under officiella öppettider sa han att han passade barn och inte hade för avsikt att undersöka något sådant och inte heller överlåta ansvaret till någon personal i tjänst. Samtalet avslutades med att oavsett vad Livsmedelsverket ansåg så var det hans restaurang och han sa nej och det var inte förhandlingsbart eller ens diskuterbart.
Jag hade mitt hotell nära och kunde förvisso lämna hunden på hotellrummet. Detta fick dock till följd att jag blev beroende av ledsagning av mina affärsbekanta vilket dels kändes väldigt oproffsigt och dessutom väldigt osäkert eftersom ingen av dem ledsagat en synskadad förut. Jag skulle ej heller hitta tillbaka till hotellet på egen hand vilket inte hade varit något som helst problem med hund. Nu fick jag be mina affärskontakter om ledsagning tillbaka till hotellet efter kvällens avslutande vilket kändes än mer oproffsigt och faktiskt lite förnedrande.
Förnedrande är det också att behöva ringa en krog före besök och bli bemött på det viset av någon som över huvud taget inte är intresserad av att lyssna på argument och möjligheter. Pga att vi var ett större sällskap och vi ville erbjuda våra affärsgäster det de önskade i nöjesliv kunde jag inte heller börja leta efter ett annat ställe att gå till.
Jag kan inte alla turerna i juridiken men troligtvis kommer inget hända i dessa ärenden. Det är inte mig som person man diskriminerat i lagens mening. Man har inte nekat mig tillträde. Det är ledarhunden man inte velat släppa in och i lagens mening är det inte olagligt att diskriminera hundar. Att min livskvallitet och möjlighet att fungera i samhället påverkas av denna diskriminering tas inte hänsyn till i nuvarande lagstiftning. Vi är många som anser att detta behöver rättas till.
Det enda som med lite tur kan hända är att restaurangerna i fråga själva faller till föga och ändrar sin inställning och då har man åtminstone kommit till en halv seger. Som jag ser det finns det inte skäl idag att inte låta ledarhundar vistas i lokalerna men man säger hellre nej än ja av ren rädsla för andra problem eller direkt ovilja.
Vi får se vad som händer. I brist på annat kan jag i så fall förhoppningsvis ha naggat deras rykte ytterligare lite i kanten.
Där talar man kort och gott om när diskrimineringen ägt rum, var och på vilket sätt och rörande vilket funktionshinder. Vidare har man möjlighet att, förutom originalet som sänds till Diskrimineringsombudsmannen sända kopior på anmälan till valfria mottagare samt låta Independent Living sprida anmälan till berörda media och myndigheter. Slutligen kan man också bevaka och följa upp sin anmälan, om den diskriminerande parten eller Diskrimineringsombudsmannen gjort något åt fallet.
När jag fick tips om tjänsten bestämde jag mig för att lägga in mina två aktuella fall. Inte så mycket för att jag trodde det skulle leda någon vart, utan mer för att låta antalet anmälningar bevisa att det verkligen är ett problem i samhället och att en diskrimineringslag är nödvändig.
Ganska besviken blev jag när jag någon dag senare gick in för att se om mina anmälningar godkänts och blev då uppmärksam på att 106 anmälningar låg i kö och senaste publicerade anmälning var daterad 2010-11-17. Jag försökte då söka ansvarig hos Independent Living utan att hittills ha nått någon framgång för att fråga varför inget har gjorts på över ett halvår och varför tjänsten i så fall ligger kvar online. Men epost förblir obesvarade och ringer man det telefonnummer som finns angivet kopplas samtalet ner. Kanske något för handikapporganisationerna att gemensamt ta tag i?
Det är nästan omöjligt att prata ledarhundar utan att komma in på området tillgänglighet och det är inte utan fog. Men alltid pratar vi om allergier och hygien som de största problemen och det är helt sant. Det är alltid det som det hänvisas till när vi inte får ta med våra tjänstehundar i olika sammanhang.
men ibland dyker också frågan om religiösa aspekter upp och jag har tänkt flera gånger att jag borde skriva om det. Men religion gör många av oss, och mig, lite rädda för att uttala sig. Man är rädd för att bli klassad som rasist och främlingsfientlig. Men det är jag absolut inte. Jag identifierar mig inte med någon särskilt tro men tycker det är ett mycket intressant ämne men jag är en gedigen amatörprofessor utan direkt koll =) De avigheter jag kan känna mot religion och vad den gör med och mot människor, omfattar ingen speciell religion och gäller minst lika mycket ”vår egen” religion kristendomen som man är uppväxt med.
Men jag ”tar mod till mig” och hopar ut lite i det okända och detta blir mitt första inlägg om religion i den här bloggen, allt för att hedra våra tjänstehundar.
Idag under en SLHF-information på en grundkurs 1 pratades det så klart tilgänglighet som ett av de viktigaste ämnena och då dök en fundering upp. En av de nygamla förarna hade blivit nekad tillträde en kommunal barnverksamhet av något slag med argumentet ”det kan komma en muslim”. Frågan var då kort och gott om jag kände till några specifika problem med synen på hundar i just Islam. Tydligen skulle några muslimska barn delta i den här verksamheten där ledarhundsföraren på något vis skulle arbeta och jag undrade om föraren eller kommunen över huvud taget tillfrågat de berörda familjerna eller bara beslutat på eget bevåg. Och naturligtvis hade man inte frågat familjerna utan bara antagit att föräldrarna skulle vägra sina barn tillträde ”om det någonsin funnits en hund i lokalen” och kommunal verksamhet måste vara tillgänglig för alla — ja utom ledarhundsförare då förstås =)
Argumentet känner vi väl igen, men då brukar det heta ”det kan komma en allergiker”. Men just detta, ”det kan komma en muslim” var ny även för mig och jag som då och nu snuddat vid frågan, fastnade slutgiltigt vid den. Jag hoppas att ni där ute kan hjälpa mig utreda hur det förhåller sig. Svaret är ganska viktigt eftersom kunskap när man stöter på varandra ute i samhället hjälper till för att hitta den bästa lösningen för alla parter.
Men jag har haft ledarhund i 18 år och har under alla dessa år aldrig stött på problemet. Det enda jag stött på har varit vanlig, mänsklig hundrädsla, dåliga erfarenheter och okunskap. Men då har det minsann inte bara gällt muslimer utan minst lika mycket av alla folkslag och troslag, åtminstone så vitt jag kunnat bedömma. Glöm inte att jag bara är amatörprofessor =)!
Har man funderat över vissa länders syn på hundar så har det i så fall mest handlat om folk från exempelvis Kina, Indien, Thailand etc och det har bara grundat sig på hur oresonligt svårt det varit att få komma in på just kinarestauranger och indiska ställen. Det är nog ett ganska väl spikat faktum.
En gång för några år sedan åkte jag med en taxichaufför som jag konstaterade var troende muslim. Han började prata om karikatyrteckningarna av profeten Muhammed — frid över honom — som publicerades i Danmark 2005 (se Wikipedia om Muhammedbilderna i Jyllands-PostenW för mer info). Jag blev som många svenskar väldigt försiktig med ordvalen, mest för att jag kunde för lite och för att det var ett ämne jag visste kränkte många och inget jag direkt gillade att bidra med. Han sa då att han förvisso inte tyckte bilderna var roliga och förstod inte riktigt hur de skulle kunna tjäna sitt syfte för press- och yttrandefrihet men ibland begrep man sig inte på västvärlden helt enkelt vilket man ju bara måste hålla med om i vissa lägen. Däremot tyckte han att hans trosfrender borde lära sig att strunta i sådant som uppfattades som hån och provokation från islams fiender för då skulle det vara som med barn som retas, inte så roligt längre om det inte retar upp någon. Jg flikade lite försiktigt in att det året hade en
teolog sagt att Jesus var bög men att det ju inte skapat lika stort raseri. Sedan flyktade vi ut i om teologen i fråga var kristen vilket i så fall gjorde viss skillnad.
Där och då vågade jag fråga en muslim hur ”ni” ser på hundar? Han hade just då en svart Labrador-tik i bagageutrymmet och jag hade fått frågan och själv funderat över det. Han sa först lite skämtsamt ”kompis, jag kör rullstolar, tanter, affärsmän, otrogna…” men skrattade inte bort frågan. Sedan berättade han något som jag beslutade mig för att kontrollera.
Det han berättade exakt och ordagrant har jag glömt, men han påstod att det fanns en sura i Koranen som beskrev hur profeten Muhammed hade passerat en törstande hund i öknen. Han hade då fyllt sin sko med vatten och givit hunden följt av något citat som jag jämförde med ett av kristendomens budord hur man behandlar sin nästa och så vidare. Jag tyckte det lär som en av många fina historier ur de olika heliga skrifterna som beskriver hur vi borde leva och aggera mot varandra.
jag har nästan hållit mitt löfte och nu försökt kontrollera om det stämmer. Saken har fallit lite i glömska även om jag aldrig glömt historien. Jag kan bara förklara det med att ”muslimer och tillgänglighet” knappast är ett stort problem så det har helt enkelt inte behövt kontrolleras.
Och det var inte så svårt att åtminstone hitta historien. en sökning på ”Muhammed, islam, hund, öken, sko, törst” gav direkt träff och den verkar ju tagen ur Koranen. Rätta mig någon om jag har fel för jag är inne på okunnigt område.
Allahs Budbärare sade, ”En prostituerad blev förlåten av Allah på grund av att hon passerade förbi en flämtande hund nära en brunn och när hon såg att hunden höll på att dö av törst, tog hon av sig sin sko och band den med sin huvudduk och drog upp vatten till hunden. Så Allah gav henne förlåtelse på grund av den handlingen.”
På så sätt är en muslim en källa till nytta, välsignelse och barmhärtighet i sitt samhälle. Han utför ett gott arbete, främjar det och leder andra till det. Hans barmhärtighetsgärningar är inte begränsade till endast mänskligheten utan innefattar skapelsen i allmänhet. Han kommer närmare Allah även genom att visa godhet mot djur och fåglar och genom att förhindra att de blir skadade.
Profeten Muhammad berättade för sina följeslagare om en man som fann en hund som flämtade och åt stoft på grund av extrem törst. Av barmhärtighet gick han till en närliggande brunn, fyllde sin sko med vatten och gav hunden att dricka. Tack vare det förlät Allah honom hans synder. När de hörde den berättelsen frågade hans följeslagare:
”Får vi belöning för djur, o Allahs sändebud?”
Han svarade:
”För varje levande varelse finns en belöning.”
[16] Han sa också:
”Det finns ingen muslim som planterar en växt eller ett frö, som en människa, ett djur eller en fågel äter från, utan att det räknas för honom som en allmosa.”
[17] Inom detta vida fält av rättrådiga gärningar finner man de sätt att dyrka som passar för behoven i ens samhälle och som stämmer med ens egen vilja att tjäna i barmhärtighet.
:X:
Så jag vet inte vilken historia som är rätt, eller mest rätt. Detta sista citat är åtminstone det som stämmer överens bäst med taxichaufförens föreläsning och jag minns således inte helt galet.
Nu när jag funnit fragment av historien på internet kan man ju fråga sig vad detta bevisar. Precis som citat ur bibeln kan ju även detta vara vilseledande och ryckt ur sitt sammanhang och kanske finns det ordalydelser någon annanstans som emotsäger detta.
Men jag tror man får djuploda lite mer för att ta reda på om islam anser hunden vara oren och om en troende gör fel som vistas samman med en hund, som i detta fallet en tjänstehund dessutom. Profeten — frid över honom — kan knappast haft möjlighet att ta ställning till ledarhundar som hjälper synskadade och blinda så det är väl fritt för tolkning. Historierna ovan understryker väl bara barmhärighet som det centrala oavsett om det gäller ett lågt stående djur eller människa och att en gärning inte behöver vara stor för att vara god.
Så min enkla fråga är egentligen om Islams tro anser hunden vara oren och om det finns någon skillnad hur man ser på tjänstehundar och vanliga sällskapshundar och skulle du som troende vägra att låta ditt barn eller själv delta om det fanns en ledarhund, på ett arbete, utbildning, barnverksamhet, läger eller liknande?
Just det här inlägget behandlar främst funderingar kring Islam men rubriken är övergripande så tankar kring andra religioner är också välkomna.
Så har det då varit dags för årets besök på Gröna Lund. Vi brukar åka minst en gång om året och det känns fullt tillräckligt även i år =)
Detta år hakade vi på föreningen Aktiva Synskadade som hade det som en aktivitet. Det var ganska många som hade anmält intresse för aktiviteten men vi var bara någon sorts grupp utanför grindarna där alla fick sina beställda åkpaket och sedan gick man var för sig. Någon enstaka bekant stötte vi på där inne bara.
Men det var ganska mycket folk idag då det även var World Childhood Foundation-dagen med artister på stora scenen och hennes majestät drottningen på besök.
Annars var Gröna Lund sig väldigt likt. Ny för i år var atraktionen Twister som är en ny berg-och-dalbana i trä men jag åkte den bara en gång, tyckte den var lite tråkig.
Med ett sjukt barn och framåt eftermiddagen när solens kraft avtog och man hade för lite kläder började det bli huttrigt och segt. Tack och lov stänger Grönan kl8 på söndagar och det var med viss glädje klockan slog åtta. Vi hade lite fullt upp att försöka få alla att hålla sams och tillfredställa så många önskemål som möjligt, men med barn i så olika åldrar och längd var det inte lätt att alla skulle få åka.
Men nu är vi hemma och jag tror alla ändå är ganska nöjda med dagen Möjligen hade vi kunnat slutat några timmar tidigare när det var som bäst men det lyckas man ju aldrig med.
Det tog inte många minutrar efter hemkomsten förrän alla slocknade som små ljus, trötta efter 8 timmars nöjesfält!
Som jag har skrivit tidigare, så är det något med 2011 och ledarhundar! För första gången på 7 år blev jag tillfrågad om att hålla en litet föredrag om ledarhundar på Stockholms Syncentral och för några dagar sedan blev jag tillfrågad av Sveriges Ledarhundsförares styrelse om jag kunde ta en information för ett gäng som just nu går en grundkurs 1 för att få nya hundar. Informationen var då så klart inte om vad en ledarhund är, det vet dom så klart redan, utan vad föreningen Sveriges Ledarhundsförare SLHF är och gör.
Kursen äger rum denna vecka ute på Almåsa Konferens och det är deras näst sista dag idag. Efter kursavslutningen i morgon far dom hem till sina respektive orter med en instruktör för att öva på riktigt i hemmamiljö och påbörja utmaningen med en ny hund. På denna kurs var det bara 2 av 6 som var förstagångsförare som aldrig haft ledarhund förut och de kändes glada och taggade inför framtiden.
Informationen varade bara en halvtimme men fortsatte efter med annat som rörde hundar och tillgänglighet i samhället. Jag som länge pratat om att skapa filmer som visar ledarhundar i arbete planterade idén även hos denna grupp och flera fick då konkreta idéer. Någon hade dessutom en mediautbildning med filmstudio nära sig och blev väldigt inspirerad att fråga dem om de ville ha detta som uppgift i studierna. Kan bli hur bra som helst.
Just dessa inforamtioner tycker jag är grymt roliga även om informationen om vad en ledarhund är och gör är mest givande. Men att träffa nya och gamla ledarhundsförare och skapa lite inspiration är också kul.
Idag har vi spenderat en timme i bowlinghallen i Brandbergen tillsammans med våra vänner Egge och Karin. Det var första gången i vuxen ålder jag besökte en bowlinghall och jag kan inte säga att jag uppskattar aktiviteten för egen del men vad gör man inte för barnen. Jag spelade inte själv utan var socialt stöd, klot- och kamerabärare.
Nu ska jag bege mig ut till Almåsa för att ha en information om SLHF för ett gäng nya ledarhundsförare. Det blir desto roligare!
Det är väl inte alla som jag som då och då skummar loggarna för att se vad och vem som besöker min blogg. Jag vet inte om det är bra eller dåligt när man ser följande i loggen:
Det är ju glädjande att myndigheter börjat begagna sig av sociala medier men man undrar ju om det används till slutbedömningen av ens deklaration eller bara för kvallitetsökning genom att se vad folk tycker om dem och deras tjänster =)
Under våren har jag varit på tjänsteresa i göteborg 2 gånger och båda gångerna råkat ut för diskriminering i samband med att jag varit ute med min ledarhund på olika restaurangbesök. Det finns beskrivet tidigare i den här serien.
första gången var den 29.e mars när jag och några vänner skulle besöka Kellys Bar på Andra Långgatan 28 i göteborg. Personalen var förvisso trevlig om än lite genomskinligt överdrivet trevlig, men ändå, och bestämd och vägrade släppa in mig och min ledarhund. Man vägrade titta på ID-kort och andra handlingar jag hade med mig så som medgivandet från livsmedelsverket om ledarhundar i serveringslokaler samt överenskommelsen mellan Synskadades riksförbund och Astma- och Allergiförbundet.
Andra gången var den 6:e april när jag skulle gå ut med några gästande affärsbekanta på Evas Pianobar på Kustgatan 14 i Majorna i Göteborg. Den här gången valde jag att ringa först och kontrollera, vilket i sig är förnedrande och sändeer fel signaler. ”Vi får ha våra hundar på restaurnager, får jag komma?” Svaret blev självklart nej och en betydligt mer dryg och otrevlig ägare eller restaurangchef vägrade ens diskutera och vad än handlingar som fanns var det ändå hans restaurang och han bestämde. I det påståendet måste man ju ge honom rätt. det är bara märkligt att när möjligheten att säga ja finns, väljer man att säga nej och det är diskriminering.
Jag har skrivit en del under våren i den här serien i syfte att sprida kunskap via det fria ordet men jag har ännu inte gjort någon anmälan till Diskrimineringsombudsmannen. Anledningen är att jag vet av egen och andras erfarenhet att man inget gör eftersom det inte finns stöd i lagen för att hävda diskriminering för näringsidkare som vägrar tillåta ledarhundar i sina verksamheter.
men just därför har jag nu gjort två sådana anmälningar med sända kopior till berörda näringsidkare. Om ingen anmäler kan ju Diskrimineringsombudsmannen tolka det som att problemet inte finns och när vi hävdar att vi behöver en lag för detta så är det ju bra om det finns statistik.
Så i nattens timmar har jag gjort dessa anmälningar på Independent Livings anmälningstjänst som tar emot och granskar anmälningarna och sedan sänder dem vidare till Diskrimineringsombudsmannen. man kan även låta dem sända till andra berörda beroende på område och man kan även själv lägga in epost-adresser dit en kopia av anmälningen ska sändas. Jag har i båda fallen sänt den till berörda restauranger. Fördelen med den här tjänsten är att anmälningar ligger ute på deras web och även kan följas upp med vad som händer eller inte händer. gör man sina anmälningar via dem så kan det ge en samlad bild och det tycker jag känns bra.
Mina anmälningar ligger inte ute på webben ännu. de ska granskas och godkännas först men jag håller koll och meddelar här när de finns ute.
idag var jag och Fassi ute på Almåsa Konferens för att träffa Synskadades Riksförbunds veterinär som var där med anledning av en grundkurs 1 för tilldelning av nya hundar. Vi var dock där bara för ett veterinärbesök.
Fassi ska snart tas ur tjänst eftersom hon helt enkelt tröttnat på att arbeta och hon ska flytta hem till något privat hem och leva sina sista år som sällskapshund. Men eftersom hon är över 7 år måste hon göra en speciell besiktning för att kunna försäkras på vanligt sätt sen.
Men just idag var det bara en liten förberedande koll med kloklippning, tand- och öronkontroll och vaccination. Förutom att Fassi slutat arbeta är hon frisk som en nötkärna. Nu får vi se när det blir dags för ny hund för mig och när och vart Fassi ska flytta.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Kellys Bar
Andra Långgatan 28
41327 Göteborg
url: http://www.kellysbar.se
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-03-29.
Jag eller den som diskriminerades kunde inte komma in eller delta i verksamheten alls till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Jag var i Göteborg på tjänsteresa för att besöka mitt huvudkontor. På kvällen skulle jag gå ut med några vänner. Jag är blind och tar mig fram med ledarhund som får vistas i serveringslokaler i och med ett medgivande från Livsmedelsverket. Mina vänner ville ses på Kellys pga miljön och maten och pga att övriga vänner också hade synnedsättningar och därmed hänvisade till ställen där man hittar. Men vid baren frågade vi vart vi kunde sitta lämpligast med hunden och möttes av en nästan överdrivet trevlig och välvillig i personalen som meddelade att man tyvärr bestämt att inte låta ledarhundar vistas i lokalen eftersom det ”kan komma en allergiker”.
Vi försökte informera dels om medgivandet från Livsmedelsverket och även den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF och Astma- och allergiförbundet. Överenskommelsen säger att ingen dera parten ska utnyttja sin ställning utan problem ska lösas när och om de uppstår i direkt konfrontation mellan ledarhundsförare och allergiker. Om vi verkligen möts i en situation finns alltid en lösning att sitta i varsin del av lokalen för att undvika besvär. Överenskommelsen finns för att tredje part inte ska kunna hänvisa som i detta exempel att ”det kan komma en allergiker”. Men man var inte så intresserad av att diskutera eller lyssna och inte heller på fakta om allergi i samband med pälsdjur. Vi fick helt enkelt lämna restaurangen.
Det första som är förnedrande och diskriminerande är att alltid hamna innanför dörren i fokus för allas intresse och ständigt hamna i denna diskussion som vi ledarhundsförare sällan eller aldrig går vinnande ur. Att behöva lämna restaurangen som om man vore utslängd pga något helt annat. Att personalen är komplett ointresserad av att ens titta på de handlingar som finns när man inte har kunskap om de.
Nästa stora problem blir att man som synskadad kanske inte har så lätt att bara gå någon annanstans för att man inte hittar och för att den promenaden annars kan bli rätt lång med samma historier upprepande på vart ställe. Man väljer en miljö där man hittar, känner sig trygg och där miljön i det här fallet dessutom var lämplig för ledarhunden, lagom lugn pubmiljö. Som ensam ledarhundsförare i sällskapet blev det dessutom jag som var orsak till det ganska stora besväret att finna en ny plats att bli insläppt på.
Våra hundar är så vana vid att vara med överallt så att ha dem i en sådan miljö är liksom inget problem. Ligger inte ivägen för någon, går inte runt, skäller inte etc. Frågan om allergi i sådana miljöer kan man dessutom helt bortse ifrån eftersom då problemen redan skulle vara enorma pga övriga gästers husdjur vars allergiframkallande ämnen allergen finns i så stor mängd i våra kläder, förutom problemen med rökning som kan ha förekommit innan man gått in på restaurangen samt parfymer vilket är ett betydligt större problem. En hunds närvaro i en sådan lokal är inte ens mätbar med instrument.
Angående diskriminering vid verksamhet inom området
Restauranger och dylikt
Jag anmäler Evas Pianobar
Kustgatan 14
41455 Göteborg
url: http://www.evaspianobar.se/
Min funktionsnedsättning: Synnedsättning/blind
Jag diskriminerades i egenskap av: Besökare/kund, 2011-04-06.
Jag eller den som diskriminerades tvingades acceptera sämre villkor för att kunna delta till följd av diskrimineringen.
Beskrivning:
Vid ett besök i Göteborg för att träffa affärskontakter skulle vi efter avslutat arbete gå ut och äta. Våra gäster fick välja tema och pga musikintresse valde just Evas Pianobar.
Jag själv är helt blind och tar mig fram med hjälp av min ledarhund och eftersom jag inte orkade stå inför en diskussion i dörren valde jag att ringa restaurangen före för att säkerställa att det skulle vara OK för min ledarhund att medfölja. Någon som påstod sig vara restaurangchef svarade och sa direkt nej. När jag försökte fråga om han kände till undantaget i livsmedelsverkets lag som medger att ledarhundar tas med i serveringslokal sade han sig inte ha sett den, inte vara intresserad att få texten mejlad till sig och inte intresserad av att se ID-kort vi har för våra tjänstehundar och undantaget från Livsmedelsverket.
Han befann sig inte ens på arbetsplatsen när han svarade i en telefon som var vidarekopplad, och trots att han svarat på tjänstetelefon och under officiella öppettider sa han att han passade barn och inte hade för avsikt att undersöka något sådant och inte heller överlåta ansvaret till någon personal i tjänst. Samtalet avslutades med att oavsett vad Livsmedelsverket ansåg så var det hans restaurang och han sa nej och det var inte förhandlingsbart eller ens diskuterbart.
Jag hade mitt hotell nära och kunde förvisso lämna hunden på hotellrummet. Detta fick dock till följd att jag blev beroende av ledsagning av mina affärsbekanta vilket dels kändes väldigt oproffsigt och dessutom väldigt osäkert eftersom ingen av dem ledsagat en synskadad förut. Jag skulle ej heller hitta tillbaka till hotellet på egen hand vilket inte hade varit något som helst problem med hund. Nu fick jag be mina affärskontakter om ledsagning tillbaka till hotellet efter kvällens avslutande vilket kändes än mer oproffsigt och faktiskt lite förnedrande.
Förnedrande är det också att behöva ringa en krog före besök och bli bemött på det viset av någon som över huvud taget inte är intresserad av att lyssna på argument och möjligheter. Pga att vi var ett större sällskap och vi ville erbjuda våra affärsgäster det de önskade i nöjesliv kunde jag inte heller börja leta efter ett annat ställe att gå till.
Jag kan inte alla turerna i juridiken men troligtvis kommer inget hända i dessa ärenden. Det är inte mig som person man diskriminerat i lagens mening. Man har inte nekat mig tillträde. Det är ledarhunden man inte velat släppa in och i lagens mening är det inte olagligt att diskriminera hundar. Att min livskvallitet och möjlighet att fungera i samhället påverkas av denna diskriminering tas inte hänsyn till i nuvarande lagstiftning. Vi är många som anser att detta behöver rättas till.
Det enda som med lite tur kan hända är att restaurangerna i fråga själva faller till föga och ändrar sin inställning och då har man åtminstone kommit till en halv seger. Som jag ser det finns det inte skäl idag att inte låta ledarhundar vistas i lokalerna men man säger hellre nej än ja av ren rädsla för andra problem eller direkt ovilja.
Vi får se vad som händer. I brist på annat kan jag i så fall förhoppningsvis ha naggat deras rykte ytterligare lite i kanten.
Det går inte bara bakåt när det gäller tillgängligheten för oss ledarhundsförare. Mörkret är ganska kompakt och ingen överdrift, men just därför är det så roligt att kunna förmedla ljusglimtar!
I förra veckan gav jag en ledarhundsdekal till Restaurang Vendetta på Södermannagatan 43A på Södermalm i Stockholm. Där har man inget emot att ledarhundar finns i lokalen och är väl medvetna om Livsmedelsverkets undantag för just ledarhundar. Personalen blev väldigt glada över dekalen och idag kunde jag konstatera att den satt klistrad på entrédörren.
– Jag skulle vilja att alla hundar, även privata kunde komma hit, säger en av ägarna till restaurangen.
Tidigare var ju reglerna väldigt tydliga. Inga pälsdjur i serveringslokaler förutom ledarhundar som var undantagna den bestämmelsen. Idag är det betydligt mindre klart vad som gäller och vilka lagar och regler som styr. I princip är det numera OK för en restaurangägare att låta även vanliga sällskapshundar följa med in i restauranglokalen. Det finns sådana exempel i Stockholm bland annat. Dock är det restaurangägarens ansvar att hundarna ”sköter sig”, vilket väl innebär ligger still och inte skapar oreda och obehag för övriga gäster. Så kraven på en restaurangägare är hårdare om han eller hon tillåter vanliga sällskapsdjur medans ledarhundar omfattas av ett tydligt undantag. Man antar med rätta, förutom det tydliga behovet av att medföra sin ledarhund, att ledarhundar garanterat har en bättre lydnadsgrund än det stora genomsnittet och att många av oss förare har en långt mer gedigen utbildning än de allra flesta hundägare.
För oss är det vardag att hunden följer med på restaurangen, tåget, bion, konferensen, hotellet och köpcentrum. Det är en självklarhet att hunden gör sitt jobb och där utöver lyder. Men den stora skillnaden är ju att vi har våra hundar för att kunna ta oss ut bättre. En vanlig privatperson med sin sällskapshund MÅSTE inte ta med sin hund in överallt.
Så det är extra roligt när man får sätta upp dekalen på en entrédörr. Givetvis passar den perfekt på andra entrédörrar än bara restauranger. Alla som vill ha en kan få att sätta upp på sin butik eller lokal. Man hör av sig till Synskadades riksförbund, Sveriges Ledarhundsförare eller till mig så löser det sig. Tillåter man ledarhundar i sin lokal eller butik kan man få hamna på ”vita listan” som just nu byggs upp och har man dessutom dekalen uppsatt får man en liten extra bild och informationstext utlagd.
Nu har även föreningen Sveriges Ledarhundsförare, SLHF skapat en kanal på Youtube där man planerar att publicera material som visar ledarhundar i arbete.
Jag vet att många nog skulle påstå att jag är fånge under prylarnas begär. Och med all rätta, det är bara att läsa lite här i bloggen så behöver man inte vara geni för att förstå det. Och ”inom mig” finns det två typer av glädje över prylar, sådana som faktiskt löser problem, en situation eller ett faktiskt behov. Man känner när man köper just den prylen, att det där var bra.
Sedan finns det också de prylarna som bara är coola, roliga och när man köpt dem försöker man skapa behovet. Eller som vårt gamla galna gäng alltid sa ”det går” när man frågade varför man behövde en pryl eller varför något skulle lösas med teknik som egentligen gick lika bra utan. Och det är väl precis sådant som driver världen framåt så det är inget fel i det. Det är lite dyrt men ”det är bra för Sverige” =)!
Men det finns en baksida som jag har svårt med. Just nu ligger en fin iPod Video 60GB på bordet bredvid mig. Jag hittade den i en låda och satte den på laddning mest för att batteriet inte ska gå sönder. Min namn är graverat på baksidan och jag minns väl när jag köpte den. Jag skulle åka på en kurs med min dåvarande hund Gustav och jag minns hur lyrisk jag var när jag åkte och hade min första riktiga iPod tankad med musik och ljudböcker inför resan. Maskinen var inte särskilt tillgänglig men jag lärde mig hantera ”klickhjulet” för att räkna mig fram till rätt spellista eller bok.
Nu är den ersatt av min iPhone och iPod Nano. Jag tycker fortfarande min gamla iPod Video erbjuder ett klart bättre ljud och orkar driva lurar som varken Nano eller iPhone gör lika bra, men jag använder den så klart inte längre. Jag har dessutom en iPod Video 80GB liggande, som jag ärvt av en kamrat med deffekt batteri. 400kr så är den också helt OK men inte heller den kommer någonsin användas mer.
Problemet är bara att de knappast går att sälja eftersom jag inte ens hittar någon att ge bort de till. Och slänga fullt fungerande bra grejer går bara inte! Så om ingen vill ha dem kommer de ligga här i lådan och skräpa tills båda batterierna är helt slut eller de är så gamla så de varken går att laga eller använda och måste slängas då istället.
Och i källaren står 2 uttjänta ljudsystem, en fin Sony-förstärkare med en knäckt antennkontakt men i övrigt fin med tillhörande satelithögtalare och ett Samsung-system med CD/DVD/MP3-spelarstapel och tillhörande baslåda men utan högtalare. Kommer heller aldrig mer att nyttjas men jag kan inte gå med dem till grovsoporna. Och skulle jag göra det skulle jag vilja sätta en lap på ”lite fix men fungerar” i hopp om att någon kan ha glädje av grejerna.
Och då tänker säkert den kloka läsaren att det finns skänkes-sidor! Javisst, men jag ids inte det heller för då känns det mer som mer jobb än att slänga. Snacka om moment 22!
Så om någon vill ha 2st iPod video, en Sony-förstärkare av mellanklassen och ett delvist Samsung-system så lägg era kommentarer här. Finns för avhämtning i södra Stockholm. Jag har bestämt mig att när semestern börjar och inlägget är gammalt så blir det soporna och hur mycket än kroppen skriker NEJ!
