TV – Sida 4 – Nomell.Se

Mot Alla Odds 2013 avsnitt 7

Bild: Pax, Titti, Joakim Nömell, Rickard Forshäll och Petra från mot alla odds

Jocke: ”I’ve seen better days, but it’s good”

Oskar: ”Nu är det hardcore bergsklättring” :) Jotack :)

I avsnitt 7 är det så dags för att ta oss upp för en av de 2 vulkanerna på ön Ometepe^W. Vulkanen Concepción är 1610 meter hög och fortfarande en aktiv vulkan. Det är en dryg vecka kvar på äventyret och alla deltagare är trötta.

Färden börjar genast gå stadigt uppför. Tidigare när vi gick i djungeln och korsade en bergskedja fanns en hel del tuffa backar, långa och branta, men de avlöstes alltid av nedför. Nu visste vi att det enbart skulle gå uppför i tre dagar. Redan under första etappen mot läger 1 på ca 400 meters höjd kände jag i kroppen hur trött jag var. Musklerna bara vek sig vid minsta ansträngning och pauserna vi gjorde längs vägen gav allt mindre återhämtning.

För min del handlade det så klart mycket om den fysiska påfrestningen. Jag, Niclas Rodhborn och Petra Örlegård jobbade i team uppför vulkanen och stigarna som enbart var smala ravinliknande kostigar rymde ofta bara Niclas halva rullstol och vi fick ofta köra på skrå längs stigarna där rullstolen hela tiden riskerade att tippa och det gick uppför, uppför och ännu mer uppför…

Men det var också en psykisk faktor som påverkade mig under denna strecka. När vi landsteg på Ometepe fick några av oss ringa hem och ingenting under resan var så tufft som det samtalet. Hemma tyckte de fortfarande det var jobbigt efter tre veckor och det blev som ett slag i magen på mig som ändå känt mig glad och lycklig över äventyret, övertygad om att familjen hade det bra omgivna av familjer och vänner som distraherade och hjälpte dem. Men så hade det inte riktigt varit. Endast några få hade hört av sig, bjudit på middagar och liknande. Så jag hade även detta tungsinne att kämpa emot där uppför vulkanen och det tog lång tid att ta itu med de känslorna.

Väl framme vid läger 1 kommer ovädret, blåst i stormstyrka i byarna och regn i sidled. Det fina gruset vi tar oss upp för sista biten blir som lera att ta sig fram i. Vi sliter tre stycken, jag, Rickard Forshäll och Niclas Rodhborn men tar oss knappt en meter åt gången. I lägret sätter vi upp våra tält fort och kurar in oss. Vi får riktig äventyrsmat i förpackning som värms upp på kemisk väg och det var riktigt gott. Där i tältet kämpar jag med mig själv, skriver dagbok.

Natten blir vansinnig. Vinden river och sliter i tältet och det regnar och åskar. Jag har en flod av vatten genom mitt tält och ljudet är så öronbedövande att jag inte hör ljud från någon annan i lägret. Tältet viker sig i vinden och piskar mig i ansiktet där jag försöker sova. När det är dags att gå upp har jag inte vilat många minuter och känslan i kroppen från dagen innan är om möjligt ännu värre.

Men det blir en ny dag, blåsig men utan regn. VI kallas till möte på morgonen där Oskar Kihlborg meddelar att det är en individuell utmaning att ta sig upp på vulkanen, att om man inte klarar det eller vill försöka så är äventyret inte över för det. Jag som mer anar än förstår vad som väntar, säger att jag inte kommer orka fortsätta släpa rullstolar uppför berget. Det är som att bryta isen för flera andra instämmer motvilligt. Vi förstår att några kommer fortsätta upp för vulkanen på egen hand och lämna några i läger 1.

Efter långa diskussioner blir vi 6 som fortsätter upp. Niclas Rodhborn, Arkan Palani och Sonia Elvstål stannar och jag, Rickard Forshäll, Per ”Pax” Axensköld, Angelica ”Titti” Österberg, Nina Lundberg och Petra Örlegård fortsätter. Jag tvekar in i det sista. Det är en individuell utmaning och vi görs beredda på att inte förvänta oss hjälp av andra och jag är definitivt beroende av hjälp. Det fysiska oroar mig inte, men jag behöver ledsagning för att inte slå ihjäl mig där uppe. Jag frågar de som ska fortsätta flera gånger om den hjälp jag behöver och får bara jakande svar tillbaka och bestämmer mig till slut för att ta den stora stenen i besittning :)

Första etappen upp mot läger 2 på ca 900 meters höjd går jag med Petra Örlegård. Vi fäster en parlina mellan oss som gör att jag kan följa Petra med någon dryg meters mellanrum men sköter resten själv. Jag har inte haft så mycket vanlig användning för den vita käppen under det här galna äventyret och nu får den fungera som vandringsstav.

I läger 2 är det fortfarande väldigt blåsigt. Vi förlorar ett tält som blåser ut över stupet, toalettstolen blåser omkull och tälten måste förankras i alla hörn. Ändå gör vinden att de mer ligger platt längs marken än står upprätt :) Vi delar tält där uppe och jag delar med Nina Lundberg. Vi ombeds alla att tänka över nästa dag då vi ska göra toppattacken som kommer bli ännu brantare upp ytterligare ca 700 höjdmeter.

På morgonen bestämmer sig Nina för att inte fortsätta sista biten upp utan stannar i lägret. Vi andra packar och fortsätter uppåt. Denna gång går jag med Titti på samma sätt förankrad med parlina. Kostigarna blir snart stenblock och till slut når vi den punkt där man fäst upp rep hela vägen upp till toppen. Vi får klättringsselar och börjar färden upp. Nu blir det enklare för mig på det viset att jag har ett rep att följa. Jag använder händer och fötter för att känna mig fram och ömsom kryper ömsom går upp. Men mot slutet blir det mycket att känna mig fram med händerna, att använda käppen är helt lönlöst.

Att nå toppen var obeskrivligt häftigt på många sätt. Bergets yta var alldeles varm, lukten var kväljande av svavel och vinden hade helt avtagit. Uppe på toppen var det en väldigt finkornig sörja av sand och aska. Platsen vi kom upp på var inte stor. Något 15-tal meter bred innan branten ner i kratern börjar och vi var 6 deltagare, en expiditionsledare samt ett kamerateam där uppe. Benen på mig vek sig och jag hade svårt att skilja mig från fästet där klättringslinan var fastsatt.

På toppen pratade vi med de som lämnats kvar i läger 1 via kommunikationsradio men väldigt snart var vi tvungna att vända ner igen för att inte stoppas av mörker, väder och dimma.

En bergsbestigares utmaning är inte slut när man når toppen, man har lika lång väg tillbaka och nedför kan på många sätt vara svårare än uppför. Ändå gick klättringen ner fortare. Alla hade bråttom att komma ner och flera av oss kände nog att vi fått nog av berget och ville ner till civilisationen igen.

I läger 2 väntade Nina på oss och vi fick mat innan vi spenderade ännu en natt i lägret. Jag längtade ner och bort från berget, men nu hade jag klarat det!

Morgonen efter packade vi ihop läger 2 i all hast och tog oss hela vägen ner förbi läger 1 till en stor äng vid foten av vulkanen. Där väntade en helikopter som flög oss in till fastlandet för nästa och sista etappen.

Jag har funderat mycket på vad som skrämde och oroade mig där uppe på berget. Det var självklart det här med ledsagningen som ju ändå fungerade väldigt bra och jag tror inte jag var någon belastning för den som ledsagade bara genom att ha min parlina fäst i sin ryggsäck. Däremot var miljön väldigt speciell. Smutsen, lukten, det varma berget.. På väg ner hittade jag ett perfekt runt hål där ånga strömmade ut vilket påminde om var vi faktiskt befann oss. Något pulserade långt där under fötterna och om detta något bestämde sig för att få ett utbrott just idag, skulle vi förintas. Nu var ju det inte någon risk, men känslan av litenhet var påtaglig. Ungefär som man kan känna på ett enormt hav eller som man säkert kan känna sig i rymden. Långt bortom all räddning och mänsklighet, helt i naturens våld. Någon frågade mig under de inledande intervjuerna om jag hade ett stort kontrollbehov. Jag svarade då nej men det är ju fel så klart. Här hade jag inte full koll och det kändes mer kusligt än skrämmande.

Ön Ometepe och vulkanen Concepción har definitivt satt spår för livet i mig och jag glömmer dem aldrig :)

Idag innan avsnittet ringde en journalist från Aftonbladet. Så fort han presenterade sig ringde varningsklockorna i mig och det dröjde inte heller länge förrän jag förstod att han letade något att skriva om och självklart inte någon positiv vinkel. Jag skärpte mig vis av andras bittra erfarenheter, men icke mediavan som jag är kände jag efteråt att jag inte visste om det gått bra eller dåligt.

Det journalisten fiskade efter var stämningen i gruppen, om det fanns bitterhet och om SVT inte borde ha insett att flera inte skulle klara vulkanen och att det således var uppgjort. Jag svarade att det självklart var tråkigt att lämna dem som inte själva kunde. Att SVT medvetet skulle valt vulkanen för att utesluta några ur delar av äventyret ville jag inte bekräfta. I den brittiska upplagan som gjort samma rutt, var det en av de rullstolsburna som själv släpade sig upp för hela vulkanen utan rullstol och utan hjälp. Så omöjligt vore det inte om man hade haft den enorma fysik som måste ha krävts.

Självklart bad jag om att få se citaten innan publicering vilket jag skulle få, men mest troligt blev det ingen artikel. Alla vi deltagare hade tydligen sagt ungefär samma sak, så alltså fanns inget värt att skriva. För man kan ju inte skriva om bra saker. Man måste ha missnöje, misshälligheter i gruppen och konspirationer för att det ska vara värt att skriva om. Det är tråkigt att larmklockorna ska ringa i kroppen när vissa tidningar ringer. Men hittills har jag bara sett sensationsnyheter komma därifrån. Mig har man inte visat minsta intresse för tidigare så varför först nu?

Efter detta avsnitt har responsen varit förtjusande underbar och nu när det är dags att sova känner jag mig lycklig ända in i märgen. Jag har fått 100-tals nya följare på min Facebook-sida och jag är rätt säker på att jag i och med detta också fått nya vänner, både när och fjärran.

Nu återstår bara ett avsnitt och sedan är denna dröm, detta äventyr och fantastiska upplevelse på ett eller annat sätt slut. Vad som händer sen vet ingen, men jag försöker hålla känslan av sorg och vemod på avstånd ännu en stund.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.