Jag måste säga att det kändes som lite stalkervarning att höra av sig till ”kändisar” på Facebook :) Men ungefär som när jag fick för mig att höra av mig till Paolo Roberto så bleknade idén med att höra av sig till deltagarna från förra säsongen. Det kändes som om det fanns tusen frågor egentligen, men det kändes fel att ställa dem.
Det främsta är väl att förra säsongen spelades in i Afrikas ökenlandskap och detta ska spelas in i Nicaraguas djungel. Det är så helt olika miljöer och äventyr som väntar och upplägget är säkert omgjort en del. Så om jag frågar vilka kläder de hade och hur mycket, hur ofta de fick tvätta och hur kommer ändå inte vara relevant för oss under helt andra förutsättningar.
Det andra var väl att jag plötsligt kände att detta var min resa, både mentalt och fysiskt och dom utmaningar som väntar måste jag kanske möta själv. Skaffar jag för mycket förhandskunskap kanske lite av vitsen försvinner och visar sig den förhandskunskapen vara felaktig, vilket den säkert är, blir den ändå till ingen nytta.
Sedan är det klart att jag är nyfiken på hur de upplevde media och uppmärksamhet före och efter att programmet sänts och hur det påverkat deras liv. Men det kan jag fråga efteråt om det fortfarande känns viktigt. Sedan är det säkert helt annorlunda mediabevakning inför nästa säsong när alla vet vad Mot Alla Odds är och när allmänheten får se ännu en säsong blir det säkert också inte som förra gången.
Så jag har bestämt att klara detta själv och avvakta vidare kontakt med någon av deltagarna från förra säsongen. De har förvisso givit livstecken ifrån sig och det är roligt och jag hoppas kunna återuppta kontakten när jag kommer hem igen.
En lång dag är slut! Idag har jag haft en fotograf och redaktör med mig hela dagen för att göra ett så kallat personporträtt. Jag har varit grymt nervös för den här dagen men när den väl var igång kändes det mesta helt OK och till och med roligt! :)
Dagen började med att vi filmade på min arbetsplats. Därefter åkte vi hem och utan att avslöja något i förväg kan man väl säga att vi filmade familj och intressen och en lång intervju.
När TV-teamet gått infann sig tröttheten och huvudvärken av ansträngningen men på det hela taget har det nog varit en kul och spännande dag och försmak på hur det kommer bli. Kameran stör mig nog inte så mycket som jag trott att den skulle göra.
Det innebär att en stor milstolpe passerats och ytterligare ett steg närmare äventyret! När personporträtten kommer börja sändas har jag ingen aning om, men antagligen ganska nära premiären i vår någon gång skulle jag tro.
Resmålet har jag haft klart för mig ganska länge och sedan jag blev antagen har jag så klart blivit informerad. För allmänheten är det i skrivandets stund fortfarande en hemlighet och kommer nog så att förbli till en bra stund efter att vi kommit hem.
Jag har ingen relation till Nicaragua alls. Jag har vetat på ett ungefär vart det ligger, det är allt :) När jag fick veta intervjuade jag en väninna som varit där och läste så klart på Wikipedia vad den hade att säga om landet NicaraguaW och huvudstaden ManaguaW och framför allt om tropisk regnskogW.
Landet har en av världens största regnskogar, vulkaner och jordbävningar så det kanske blir lite action :)
Märkligt nog ser jag fram emot att få uppleva en regnskog på riktigt. Öken har jag upplevt för många år sedan i Egypten, men regnskog har man bara fått lära sig om på TV. Känns fantastiskt att tänka sig att man snart är där på riktigt! Att få uppleva ljuden, lukten, andas luften den superrena, att vandra där och till och med sova där är faktiskt helt otroligt och inte många som får uppleva. Jag har hört att man inte gärna sover på marken, så tält är säkert inte aktuellt. Någon sa hängmattor med insektsnät och bara det låter ju bara för häftigt! Hoppas det är så man sover hela resan och att det är så skönt som det låter.
Vi har studerat kartan lite över landet men det är så klart svårt att gissa hur vi ska röra oss. Sådant är fortfarande okänt eller till och med hemligt för oss deltagare och egentligen bara viktigt när vi är där. Det är mest min nyfikenhet som gör att man skulle vilja veta nu :)
Nedan finns lite kartbilder i olika zoomnivå över landet.
Det finns också en än så länge officiell anledning till inköpet av en Qstarz Bt-Q1000XT GPS-datalogger. Givetvis är det en utmärkt hjälp vid långa träningspass men det ursprungliga syftet med loggern var expeditionen med Mot Alla Odds. Vi får ju inte få ha med oss så mycket saker. Ingen egen fotoutrustning och givetvis ingen mobiltelefon. Fotografering sköts backstage och man får tillgång till bilderna i efterhand.
Däremot måste man givetvis få ha med sig något för att kunna anteckna. Förra säsongens deltagare fick ha med sig penna och papper och att kunna skriva dagbok och i mitt fall möjligheten att blogga är ju nödvändig. För egen del kan jag ju inte använda papper och penna och måste därför få ta med mig något digitalt anteckningshjälpmedel. Det blir en liten maskin som heter Braillino som har ett litet tangentbord för inmatning i punktskrift och en liten 20-teckens läsrad som drivs på vanliga AAA-batterier och har lång driftstid. Men möjligheterna att ladda under månaden är säkert väldigt begränsade.
Men när jag bloggar vill jag kunna geotagga mina inlägg. När man för en gångs skull har möjlighet att komma ut i världen vill man helt enkelt ha den möjligheten. Så jag började leta efter en GPS-logger som skulle uppfylla ett antal krav och jag fick god hjälp av min vän Egge som snabbt hittade ett gäng kandidater som vi sedan började sortera ut en efter en.
Den första loggern som väckte mitt intresse var en som såldes hos amazon.com i England och USA. Den var liten och smidig och drevs även den på AAA-batterier vilket skulle göra det väldigt smidigt eftersom jag ändå skulle behöva ta med en packe sådana. När jag bestämt mig för den visade det sig att den inte kunde levereras till Sverige, antagligen på grund av något regelverk som rör GPS-mottagare.
Nästa kandidat på listan såldes i Sverige. Den var också väldigt liten och smidig och skulle diskret kunna rymmas i väskan till mitt anteckningshjälpmedel. En annan fördel loggern har är att den ger ifrån sig pipsignaler för att ange dess status, så som start, när satelliter hittats, när vägpunkter sparats och en hel del ytterligare funktioner.
Nackdelen med Qstarz BT-Q1000XT är dock att den inte drivs med AAA-batterier. I gengäld ska den ha en drifttid på 42 timmar per uppladdning. Jag räknar med några minuters användning per dag genom att sätta en vägpunkt vid raster och läger och om värme och annat inte påverkar batteritiden negativt så borde 42 timmar räcka under 30 dagar. Litiumbatterier brukar ju hålla laddningen väldigt bra åtminstone i vårat klimat.
En fördel är också att loggern laddas via mini-USB. Det vore därför möjligt att smuggla med ett extra batteri för att ladda den vägen via USB-porten. Åtminstone med sådan laddningshjälp borde det räcka en hel månad. Tanken var från början att logga varje dags rörelser för att få ett spår som man sedan kunde lägga på en karta dag för dag, men då skulle man behöva tillgång till laddning betydligt oftare och ingen av loggarna verkade vara direkt vattensäker eller vattentät och dit vi ska kommer det nog vara synnerligen blött och fuktigt. Men jag tror en eller ett par vägpunkter per dag är en bra kompromiss.
Loggern är 7x4cm vilket mycket väl ryms i ytterfacket till mitt anteckningshjälpmedel. Jag har inte frågat om dylik utrustning. Har bara antagit att man inte vill det även om jag inte kan komma på något riktigt argument varför man inte skulle få. Att vi inte får ta med oss kameror är mer begripligt. Förutom vätan och fukten, regnskog i regnperioden, så skulle säkert kameror störa filmperspektivet vilket man också sagt. Men säkert också för att man inte vill att bilder ska läcka ut före sändning av serien. Sköter man fotograferandet backstage av personalen får man hoppas att de fotograferar flitigt och att man får tillgång till allt råmaterial sedan i form av högupplösta foton. Med lite tur kanske någon teknikgalning har en kamera med GPS så att bilderna också är geotaggade.
Jag har fått i uppdrag av produktionen att plocka fram bilder på mig i olika sammanhang från barndomen och fram till nu. Det blev ett jobb för min fru :) Vi plockade idag upp fotolådan från källarförrådet och idag har hon suttit och gått igenom mängder med bilder. Det är inte helt lätt att veta vad de vill ha och vad som passar men vi plockar fram lite av varje.
Lådan med pappersfoton innehåller allt från den tiden vi hade vanlig och APS-kamera. Trots att digitalkameran gjorde intåg snabbt i hushållet runt år 2000, så har det blivit mycket pappersbilder :) Det står på planeringen att skanna allihopa och den dagen det börjar kommer vi ha att göra en stund :)
När lådan med analoga foton är genomgången ska de utvalda skannas och därefter är det vårt arkiv av digitala foton som ska gås igenom. Jag tror att vi passerat 40000 bilder vid det här laget. Tyvärr är väl många i alldeles för låg upplösning och det var väl 2006 eller 2007 vi skaffade vår första systemkamera som kunde prestera något sånär högupplösta foton.
Packlistan är en sådan detalj jag sett fram emot och väntat på sedan beskedet om att jag kom med i Mot Alla Odds. Jag vet inte varför just den kändes så viktig, men det var väl en blandning av nyfikenhet på vad man skulle få och vad man skulle få skaffa själv.
Sedan är det något med listor och mig, jag älskar packlistor :) När jag var ung och åkte mycket på läger var packlistorna min trygghet och att missa något var nästan en äkta rädsla, även att missa saker man faktiskt kunde ersätta eller klara sig utan.
Sedan är ju det det här med oron när det gäller byte av underkläder :) Att deltagarna bara fick möjlighet att tvätta en gång och tvätta sig själva några få gånger kändes ganska vidrigt men säkert en del av utmaningen :) Hur det kunde bli ett par i förra säsongen känns obegripligt med de förutsättningarna :)
Packlistan bekräftar väl de farhågorna dessvärre :) Några få tröjor och begränsat antal strumpor. Just ”underkläder” står dock med ospecificerat antal :)
Komiskt nog, för att öka på skitgrisstatusen så stod ingen tandborste och tandkräm med på listan. Däremot deo, schampo och tvål, men jag tolkar det som en miss och tänker faktiskt packa ner tandborsten och den godaste tandkräm jag vet :) För om man nu ska stå ut med att vara rätt så skitig rätt så länge, så ska mina medresenärer inte behöva dö av andedräkten :)
I övrigt var det väl inga konstigheter. Listan konkretiserade äventyret ytterligare ett snäpp och nu ser jag fram emot när utrustningen ska levereras.
Om jag ska klaga, bara lite, så var den del av listan med grejer man får stå för själv inte helt kort. Där fanns en rad grejer jag behöver köpa in och som nog inte är alldeles gratis. Att resan inte skulle innebära några omkostnader för oss deltagare känns därför en smula överdrivet.
Nu när det bara är några veckor kvar börjar barnen reagera, alla på sina egna sätt. En blev arg, tyckte att pappa kunde dra, en tycker det är extremt häftigt och hon var stolt, den minsta har redan börjat få separationsångest, ledsen och gråter och tänker mycket. Jag är ingen barnpsykolog utan bara förälder, men alla varianter av reaktioner känns ytterst logiska och typiska respektive personlighet och jag känner djupaste respekt för dem alla och alla bottnar säkert — hoppas jag — i samma oro och saknad. En månad är en mycket lång tid. Aldrig har jag varit borta längre än en vecka och då kunnat kommunicera flera gånger per dygn både via telefon, SMS, Facebook etc.
Vid kvällens nattning sa minsta tjejen ”pappa, jag har gjort ett halsband som du ska ha på dig när du åker. Ett sånt där tjockt så du inte glömmer mig.” Sen tänkte hon lite och tillade ”om alla i familjen rör halsbandet glömmer du inte dem heller för vi har ju känt varandra hela livet.”
Det är inte svårt att bli rörd och inte så lätt att hålla ögonen torra. Det blir en tuff match för pappa, hans prins och hans prinsessor!
Det är inte jättemycket som förändrats sedan igår men tankarna satte lite extra fart nu efter ett samtal med samordnaren inför resan. Man håller på för fullt med anskaffning av utrustning och ibland kommer lite frågor om vikt, kost och skostorlek så att man förstår att det rör på sig.
Och det är ju verkligen inte långt kvar nu, idag precis 3 veckor! Vid den här tiden om tre veckor sitter vi antagligen fortfarande på ett flygplan. En person som är lite insatt nämnde att vi skulle mellanlanda i Miami i USA, ingen hemlig information för oss deltagare säkert men beskedet konkretiserade allt på ett klart påtagligt sätt.
Mina frågor som väntar på sina svar är mestadels av praktisk natur. Så som vad vi får i form av utrustning, vad vi behöver ta med oss själva, hur många uppsättningar kläder, vilken typ av kläder etc. Märkligt nog oroar jag mig mer för hur ofta man får byta kallingar än för att bli biten av en giftig orm eller bli sjuk där ute i ödemarken.
Men idag passade jag på att ställa en mer jobbig fråga, hur ofta vi kommer få ringa hem på riktigt! Förra säsongen fick deltagarna ringa hem en gång, åtminstone vad som syntes i TV-rutan men jag tänkte kanske lite naivt att vad som syns i TV och vad som händer i bakgrunden kanske inte alltid är samma sak på alla fronter. Men här var svaret obönhörligt att man får ställa in sig och sin familj på ett samtal. Dit vi ska duggar det inte tätt med 3G-master, det är satellittelefon som gäller och den är till för nöd. Allt detta förstod jag egentligen men det känns ändå kusligt. En månad, 4 veckor, eller 30 dagar är en väldigt lång tid att inte ses. Jag har varit ute och rest en hel del men aldrig har kontakten varit glesare än flera gånger per dygn. Min fru oroar sig för sig och barnen men jag tror detta kommer att bli tungt även för mig de kvällar modet sjunker och sådana kvällar kommer komma.
Jämfört med funderingarna på hur jag ska hitta, om mina expeditionskamrater kommer vilja ledsaga vid behov på ett naturligtsätt och liknande små vardagshinder är som en Pepsi i skärselden jämfört med detta. Det blir utan tvekan något av den största prövningen någonsin. Jag oroar mig för att jag oroar mig, men det vore väl märkligt om man tog allt med en klackspark inför en sådan här grej?
Jag har i alla fall fått klartecken att ta med mitt anteckningshjälpmedel för att kunna skriva under resan. Hade jag fått ett nej till det vilket jag aldrig trodde, hade jag faktiskt protesterat ordentligt :) När jag frågade om möjligheten att ta med min iPhone för att åtminstone kunna kommunicera med familjen under den långa resan, blev svaret mer svävande. Vi ska ju flyga väldigt långt, säkert runt 12 timmar eller mer och att inte kunna läsa eller lyssna på musik under den resan vore rena döden :) Det sades inte direkt nej, men helst inte och på egen risk och liknande. Att vi inte kommer ha någon nytta av telefon eller iPod ute i skogen är nog tämligen solklart. Där finns ju så klart ström för att ladda filmteamets grejer men knappast någon praktisk lösning för alla deltagare att ladda ett och annat.
Jag löser nog problemet genom att ta med någon form av underhållning och kanske telefonen så får vi se hur det blir.
Nu när det börjar dra ihop sig på flera sätt känns det lite annorlunda mot hur det var i de första intervjuerna. Eller kanske är det bara verkligheten som hunnit ikapp, eller tvärt om :)
Jag blev uppsökt via bloggen och tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att delta i en andra säsong av Mot Alla Odds. Jag svarade spontant ja och utan att tänka efter särskilt mycket. Under de följande intervjuerna fick jag frågan om vad jag trodde om resan, vad jag såg fram emot och vad jag kände oro inför. Att synas i TV är inget jag drömmer om och till och med tycker är lite jobbigt att tänka på, men resan i sig känns som ett väldigt stort äventyr. Jag kände och känner mig inte så orolig för den fysiska prestationen. Jag är inte i toppform i någon elitidrottslig mening, men jag tror jag kommer reda mig bättre än de flesta och förhoppningsvis vara till stor hjälp.
Jag fick också frågan om min synnedsättning, om jag trodde den skulle bli ett problem. Jag svarade lite snärtigt som jag brukar, försöker alltid att se lösningar istället för hinder. Att terräng där förmodligen rullstolar och människor med olika sorters rörelsehinder ska ta sig fram borde inte möta något stort problem för mig. Jag har klättrat i klippor långt värre än vad en rullstolsburen skulle behärska.
Men nu börjar oron komma krypande, den oro som mer berör de verkliga problemen med min synedsättning. Egentligen vet jag inte varför jag inte berörde den. Jag kanske inte insåg själv, eller jag kanske mest letade lösningar som vanligt och problemen får tas i den ordning de dyker upp. Eller så ville jag inte visa bristerna hos mig eller min funktionsnedsättning vilket ju känns lite absurt. Det är ju det stora delar av programmet ska gå ut på. Att visa problemen men också lösningarna.
Jag oroar mig som fan nu när det närmar sig, för allt, också mycket sådant som egentligen kanske inte är något problem. Hur ska jag hitta runt i lägren, mellan tält och ”toaletter”, redan på resan dit ner om jag ska vimsa runt själv eller haka på någon jag just lärt känna på flyget kanske? Vi ses ju inte förrän på Arlanda som det verkar. Sedan allt det här andra, att laga mat under antagligen rätt primitiva former, att ta för sig maten vilket jag alltid tyckt varit jobbigt på middagar. Tar jag för mycket, grisar jag i uppläggningsfaten osv. :) Och sedan allt det andra med kläder och tvätt i vad mån det nu blir sådant. Egentligen oroar jag mig för precis alltihop nu och det är 3 veckor och 1 dag kvar!
Just nu oroar jag mig mycket inför personporträttet som ska spelas in nästa onsdag. En redaktör och hennes fotograf ska följa mig en hel dag, hemma, på jobbet, träna, intervjua mig och min familj. Intervjun oroar mig mest. Som vanligt för att inte säga rätt saker eller formulera det begripligt med en kamera och mikrofon framför nosen vilket jag sannerligen inte är van vid.
När detta publiceras och ni läser detta är allt detta för länge sedan över och jag har förmodligen lärt mig väldigt mycket!
Idag var det dags för den andra vaccineringen av tre. Klockan tickar obönhörligt nedåt mot avresa. Det är nu 3 veckor och 2 dagar kvar till avfärd.
Den här gången blev det bara 2 sprutor istället för 3. En hade strukits så idag blev det påfyllnad av rabiesvaccin samt någon febersjukdom. Jag fick också med mig ett drickvaccin och utskrivna malariatabletter.
Idag har de första märkbara förberedelserna börjat för mig. Jag besökte en läkarmottagning för att sätta igång med vaccinationsprocessen. Idag blev det två sprutor, dels mot rabies och dels mot Hepatit A och B. Jag ska tillbaka vid ytterligare tillfällen för ytterligare 6 sprutor samt komplettera med drickvaccin och tabletter. En hel liten vetenskap.
Nu när jag fått veta att jag kommit med i Mot Alla Odds börjar det bli högst aktuellt att lösa hundfrågan inför resan. Jag har funderat rätt mycket på hur jag ska lösa det med hunden när jag ska vara borta så länge.
Alternativet är så klart att låta hunden vara hemma hos resten av familjen, men det har inte känts som någon bra lösning. Jag och Flinga har fått en väldigt bra kontakt under det år som gått sedan jag fick henne. För att vara Labrador är hon väldigt mycket en enmanshund eftersom det nästan alltid är jag som rastar och matar henne.
Skulle hon nu vara hemma hos familjen en hel månad skulle andra naturligtvis behöva sköta den biten och jag tror att det skulle vara svårt att reparera det när jag kommer hem även om jag tar över ansvaret igen till 100%.
Så jag har letat lite efter någonstans att ställa henne under tiden. En vanlig fodervärd hade så klart varit ett bättre alternativ än att vara hemma. Men dels kunde jag inte komma på någon att fråga och helst skulle jag vilja ha henne hos någon ledarhundsdressör eller instruktör som dels gör allt rätt och dels kanske, i dressörfallet, också kan träna henne lite under tiden. Jag kastade ut en liten krok hos leverantören där hon är dresserad men antar att de skulle vilja ha betalt och att hon ändå kanske inte blev särskilt mycket tränad.
Så träffade jag två hundinstruktörer från Synskadades Riksförbund här om dagen när vi hade ledarhundsinformation på jobbet. Båda är väldigt kompetenta och bra och jag valde att fråga dem. Och självklart var det inga problem. Så nu är hundfrågan löst. Söndagen innan avresa är instruktören i Stockholm så då överlämnas hon i goda händer. Då får hon vara med henne nere i Östergötland och alla mina önskemål uppfylls. En duktig instruktör och hundmänniska som jag känner väl, långt från Flingas och min hemmiljö och någon som dessutom kan träna henne lite då och då och där hon definitivt inte bli bortskämd.
Så nu känns det bra när ett viktigt problem fått sin lösning.
Eftersom jag nu är en av de 10 deltagarna så kan jag byta rubrik. Det är en ny dag och jag undrar om det är något fel på mitt känsloliv eller varför jag annars inte känner något rejält uppåt eller nedåt? :) Kanske chockad eller kanske bara svårt att känna något inför något okänt? Men visst, spännande och något helt unikt och nytt för mig, det kan jag nog tycka är kul och att ha fått ett nej hade nog varit tråkigare tror jag.
Så vad händer nu då? Ja antagligen en massa saker. Först och främst ska avtal upprättas och något sådant stort avtal har jag aldrig sett förut så det ska bli intressant att se vad som står i ett sådant.
Sedan är det vaccinering, inspelning av personporträtt och det sistnämnda har jag fått datumförslag på redan eftersom det minst sagt brinner i knutarna för produktionsbolaget. En hel del information kommer vi deltagare säkert att få, när och hur media ska informeras och antagligen kommer vi få lite information i hur vi ska svara om media skulle få korn på någon av oss i förtid.
Men tärningen är kastad, bollen är i rullning och tåget har gått så att säga så den som lever får se. Jag är skitnervös och undrar åter igen vad i hela friden jag givit mig in på :) Det enda jag tror jag har att göra före, är att lösa plats för min hund, besöka tandläkaren och få nya ögonproteser så att jag kommer vara finfin i TV i vår. Fy fan vad otäckt!
Så kom då samtalet till slut! Sent ikväll ringde produktionsbolaget Mastiff och meddelade att jag var en av de 10 som valts ut till säsong 2 av Mot Alla Odds!
Svaret kom nästan en och en halv vecka senare än utlovat men det fanns ju ingen anledning att misströsta eftersom jag inte heller fått ett nej :) Men det var lite jobbigt att vänta där på slutet.
Hur känns det nu då? Ingen aning :) Skitskraj är nog det bäst beskrivande just nu tror jag, men jag har heller inte hunnit känna efter så noga ännu :)
Nu kommer det antagligen hända en massa saker under de kommande veckorna innan avresan den 17 oktober. Vi ska få visum, vaccineras, filmas för våra personporträtt och säkerligen en hel del information om resan.
Själv har jag väl inte så värst mycket praktiskt att förbereda. Jag har börjat undersöka möjligheterna för min hund som helst inte ska vara kvar hemma och det verkar finnas en lösning. Sedan ska väl båten tas upp så man slipper ha det över sig i november när jag kommer hem.
Resten är nog mest mentala förberedelser och så klart fortsätta träna stenhårt :):)
Haha, det här börjar bli jobbigt och nerverna sitter snart utanpå kroppen eller hur man säger :)
Igår var det sagt att man skulle försöka ha ett nytt besked men det fanns utrymme för tveksamheter. Och telefonen var tyst och den har varit tyst även idag. Man kan anta att de jobbar på så gott det går och bland de 22 som gick vidare till slutcastingen ska 12 bort och är man 22 av 600 kvar så är det säkert svårt att välja. Jag har väldigt dålig koll på TV och de liknande program jag sett har man ju förstått att man försökt hitta människor för att göra bra TV, motsatser och udda. Här gör man säkerligen lite på samma sätt. Även om det inte är en tävling och man kanske inte direkt strävar efter att skapa konflikter så vill man nog ha lite olika typer av människor i gruppen. Därtill har man ju också funktionshindren att ta hänsyn till. Det ska vara blandat syn, rörelse och kanske hörsel och de olika individerna ska ju ha en chans att klara av strapatserna.
Jag vet fortfarande inte om jag är en av dem och just nu sniglar sig faktiskt tiden fram.
Det är två dagar kvar denna vecka och när den har gått är det bara 5 veckor kvar till avresedagen så produktionen har säkert bråda dagar :)
Så, nu är det verkligen inte många timmar kvar till sanningens minut :) Jag hämtade just ut mitt pass. Jag har inte ägt ett på många år. Vem vet om det kommer till användning nu, men det får vi snart reda på :)
Egentligen enda sedan första kontakten med produktionen av Mot Alla Odds har jag börjat söka på nätet efter spår av deltagarna från förra säsongen men det har varit ganska tunt. Det som funnits har varit det från media men jag var mer på jakt efter egna bloggar. Jag var och är grymt nyfiken på tankar och berättelser från före, under resan och hur livet påverkat de efteråt. Jag är mest fundersam på hur ”kändisskapet” ser ut efter en så stor TV-satsning som Mot Alla Odds ändå blev med 2,5 miljoner tittare.
Min egen tro kring det hela är väl att det kanske inte påverkar ens liv så väldigt mycket efteråt. Det är lite brus i media ett tag, några intervjuer och någon debatt som det blev i samband med förra säsongen men inte som om man deltagit i Robinson eller liknande.
Missförstå mig rätt, jag känner heller inte någon sådan längtan :) Samtidigt skulle det nog kännas konstigt om man visste att så många tittar på 10 avsnitt och sedan hände liksom ingenting :) I själva verket kanske jag har ett stort ego inom mig som gärna vill gå på kändisfester och hamna i TV-soffor och tycka och tänka om saker mellan himmel och jord? :)
Men jag har som sagt inte hittat så mycket. Jag tänkte först att det kunde bero på att man skrivit under någon tystnadsplikt där man inte får referera från resan och saker som händer runt omkring och sådant som inte visas i TV. Givetvis lär inlägg som detta inte få publiceras förrän man tillkännagivit deltagarna och givetvis inget från resan förrän programmet sänts, men sedan.
Men jag har inte heller hittat någon som bloggat före programmet börjat spelas in. Hade någon bloggat i 10 år och sedan plötsligt tystnat ett halvår eller börjat skriva om väder och vind men inte ett ord om ens deltagande i programmet så hade man kanske kunnat börja misstänka något. Sedan är jag tveksam till om sådana tystnadskontrakt förekommer i Sverige och om det ens är lagligt.
Däremot hittar jag en blogg som startats efter programmet spelats in och även om det saknas detaljer i bloggen verkar det mer ha med personens intresse för att blogga att göra än något annat.
Jag hittade Lena Nordqvists blogg. I skrivandets stund har hon dock inte publicerat något sedan i maj.
Så jag valde att söka upp några av dem mer aktivt och vad är mer självklart än att leta på Facebook? Det behövdes inte så lång tid förrän jag hittade mina tre favoriter. Jag skickade ett meddelande till dem så får vi se om jag får något svar.
I början på sommaren startade Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en namninsamling för ett förbud mot diskriminering av ledarhundsförare. Detta för att det är så svårt att använda det utomordentliga hjälpmedlet ledarhunden som ett orienteringshjälpmedel idag. Man blir ofta nekad tillträde till arbete, studier, nöjesliv och andra samhällsfunktioner med hänvisning till allergi och hygien.
Idag finns undantag för ledarhundar i serveringslokaler i livsmedelslagen men skrivningen är så vag och ger näringsidkare möjlighet ändå att neka. På detta sätt vill vi försöka påverka så att lagen blir tydligare och även ledarhundsförare omfattas av diskrimineringslagstiftningen.
Igår fick en väninna som också är ledarhundsförare besök av TV4 med anledning av att man uppmärksammmade namninsamlingen. Inslaget fick stort utrymme i dagens TV4 nyheter och det är väldigt roligt och ovanligt att frågor som rör ledarhundar tas upp i media på det här viset.
Så vitt jag kan se ökade namninsamlingen med 200 namn bara idag och det är bara att hoppas att det fortsätter öka.
Idag skulle det alltså vara dagen D då vi skulle få veta om man gått vidare eller inte. Jag kan tänka mig att det är viktigt att ha deltagarna klara så fort som möjligt eftersom det helt säkert är en hel del förberedelser och bara lite drygt 6 veckor kvar tills avresedagen.
Och telefonen ringde så klart men det var lite av ett antiklimax :) Den vänliga och alltid lika glada castingansvariga tjejen meddelade att man tyvärr inte var helt klar ännu och att dagen D var framflyttad till tisdag. Man var i full gång så klart och hade redan börjat säga nej till några men jag var alltså inte en av dessa :) Det var givetvis väldigt roligt och oroande på en gång, jag vet inte vilket som är starkast :)
I kroppen kryper det av iver och spänning blandat med tvivel och oro. Vad har jag givit mig in på och hur kommer det att vara? Hur kommer jag att vara? Och inte minst, hur kommer det att bli sen? Jag har nog ett åtminstone litet kontrollbehov över att veta hur saker ska vara. Men kommer jag med vet jag verkligen ingenting. Skrämmande och tjusande!
Att eller att inte, det är frågan alltså ytterligare ett par dagar till. Därefter finns bara ett av alternativen kvar att fundera vidare över. Det är tur att man har ett jobb som sysselsätter hjärnan så det inte blir overload … :)
OK, nu är det veckan med stort V! Det är nog därför det har börjat göra ont i magen :) Det var i och för sig ganska mycket förra veckan med slutcasting, två båtaffärer och hemtransport av en ny båt, tre orosmoment i samma vecka är lite mycket även för mig :)
I slutet på den här veckan har vi blivit lovade att man ska försöka ha ett besked lagom till fredagen och helgen för att göra väntan så kort som möjligt. Det är långt kvar till fredag men tiden sniglar sig inte fram direkt.
Jag har hunnit igenom alla faser om och om igen, allt ifrån ”gud vad har jag gjort?” till ”skit vad häftigt!” och funderingarna på hur ett ja eller ett nej kommer att kännas. Och skulle det bli ett ja är det bara 6 veckor kvar tills det bär av. Blir det ett nej är allt som vanligt igen och den preliminära tjänstledigheten kan avblåsas och blogginläggen så här långt kan publiceras.
Blir det ett ja förblir nog inläggen dolda en tid till och förberedelser, information och träning kommer fylla min tillvaro ett tag framöver. Det är bara tur att man har fullt upp tills avgörandets stund kommer så man inte hinner tänka, åtminstone inte hela dagarna :)
