Idag var jag och Egge hos en kompis till mig för att prova en annan modell av tandemcykel, en Canondale Road R2. Det är en racer till skillnad mot den touring jag har idag. Det finns en liten önskan om att byta eller komplettera med en sådan. Canondale har tyvärr slutat tillverka tandemcyklar och det finns ingen handlare i Sverige som importerar sådana cyklar längre så allt får man importera själv och här yppade sig ett utmärkt tillfälle att få klämma på en sådan cykel på riktigt och till och med provcykla.
När vi köpte vår nuvarande såg behoven lite annorlunda ut. Jag såg förresten att det nu är 4 år sedan. Då behövde vi en normal, rejäl cykel med pakethållare och möjlighet att fästa barnstol men i våras när det visade sig att Egge delade mitt cykelintresse och jag dessutom hittade en kollega på jobbet som gärna cyklar så har behoven förändrats.
Redan i våras började vi prata om Vätternrundan, förvisso om halva Vätternrundan då men om några dagar när anmälningarna för 2013 öppnar så är det hela som gäller :) Boendet är redan bokat så det finns ingen återvändo att fega ur.
I söndags när vi cyklade
Roslagshösten 2012
Som var vårt första lopp och det längsta jag någonsin cyklat började tanken på allvar att byta cykel. Eller rättare sagt började jag fundera på att bygga om den befintliga cykeln med annat växelsystem, tunnare hjul samt SPD-pedaler. Säkert skulle det delvis fungera men inte blivit helt gratis det heller. Sedan tänkte jag att den grova och ändå tunga ramen kanske skulle se lite knasig ut med supertunna racingdäck och växelsystem kanske inte ens skulle gå att byta utan större modifieringar.
Road R2 påminner mycket om den italienska racer jag lånade 2003 eller om det var 2004. Bockstyre, tunna däck och lättviktsram. Problemet var att den var ganska nedgången och sliten och utrustad med 18 växlar och även om jag inte längre har specarna i huvudet så var de från -80-talet eller början på 90-talet.
Canondale är ett riktigt kvalitetsmärke och cyklarna är handgjorda och väldigt fina. Top-of-the-line växelsystem med skivbromsar bak och fram samt 28mm-däck. Tyvärr har jag inte hittat någon exakt vikt vare sig på min nuvarande cykel eller denna, men skillnaden var påtaglig.
En annan sak jag noterade under söndagens lopp var att alla utom vi använde SPD-pedaler. Jag har faktiskt aldrig settt eller provat sådana förut. Speciella skor man klickar fast i pedalen så att foten sitter fast och när man trampar nedåt med främre foten kan man hjälpa till och dra uppåt med bakre foten. Jag hade ingen aning om det skulle innebära så stor skillnad som folk säger men det verkade ju rimligt.
Ikväll hade vi sådan sagolik tur så att de tjejer som använder den här cykeln till vardags hade SPD-skor som passade oss båda. Lite komiskt dock att de just varit ute och cyklat i hällregn så skorna var allt annat än torra :) Men det var bara att sätta på skorna och se glad ut.
Ganska obekväma att gå i med ett bakåtlut på foten så man gick ganska stelbent även om man säkert vänjer sig. Cykelns ägare blev lite nervös när hon fick veta att vi aldrig använt SPD tidigare och var nog lite orolig för cykeln och oss :)
När vi listat ut hur man klickade fast fötterna visade det sig inte alls vara så svårt. Man fick haka i foten i framkant och trampa ner hälen tills det klickade och då satt foten fast. Det kräver säkert lite övning för att få flyt på det och jag behövde till en början använda händerna för att styra in foten rätt. Första foten medan man står stilla var inget problem. Lite svårare blev det när man börjat rulla och skulle klicka fast andra foten. Jag fick faktiskt böja mig ner för att styra rätt men sedan gick det bra.
Upplevelsen att cykla på en racer var häftig och skillnaden påtaglig. Vi nådde helt andra hastigheter utan större ansträngning. Ovant och jobbigt var det att använda SPD, att dra upp med bakre benet använder helt andra muskler än vad man normalt använder när man cyklar. Men jag tycker att det gick så bra så att man tydligt märkte skillnaden. Sedan blev benen fort trötta men det är bara träning, övning och träning :)
Så nu återstår bara att bestämma sig om man ska byta cykel och egentligen är valet inte så svårt :)
Nu kom en leveransbekräftelse från Apple Store om att min testprodukt har skickats. Beräknat leveransdatum är senast den 24:e september. Så processen verkar fungera bra men jag utgår ifrån att leveransen fortfarande inte sker från Sverige och att leveranstiden är aningens lång. Nu är ju varan jag köpt inte något jag kommer dansa av glädje när jag får :) Värre hade det varit om man suttit och väntat på något riktigt som gjort än rejält varmblodig :)
Om det är något från mitt gamla jobb jag saknar så är det resandet. Det är något trivsamt med variationen ibland och det gamla ordspråket ”målet är inget, vägen är allt” kan stämma ibland. Att boka resan, sitta här på tåget som nu, med en kopp kaffe och en kanelbulle. Jag trodde det skulle vara helt slut på detta nu i mitt nya nio till fem-liv :)
Men idag bär det av mot Örebro och kollegorna på Syncentralen där och vi ska prata smartphones och utbildningsinsatser. Förra gången jag var här var det som representant från en leverantör, nu är det kollegor på sitt sätt. Märkligt så det kan bli.
Det är också märkligt hur livet och möten blir ibland. Förra gången jag var här under senvintern straxt innan jag bytte jobb, träffade jag en gammal bekant från tonåren. Min gamla GoalballW tränare som jag inte träffat på över 20 år tror jag. Rätt vad det är är vi snart kollegor och nu ses vi snart för andra gången inom loppet av ett år. Jag log lite idag åt att på den tiden så tyckte jag hon var så okristligt gammal :) Jag var 17 eller 18 och hon 5–6 år äldre. Hon måste således ha varit runt 24–25 och jag tyckte då hon var lastgammal :) Sådär som tonåringar tycker när det gäller de som passerat 19 :) Nu mera är åldersskillnaden knappt mätbar procentuellt :)
Resan har gott bra och all ledsagning till och från tåg inklussive tågbyten har gott perfekt. På varje station finns en liten mötesplats där det är tänkt att man ska träffas om man har ledsagningsbehov. På Stockholms centralstation är det en skylt på en pelare i entréhallen mot Vasagatan. Skylten sitter på en av pelarna och inte alls särskilt lätt att hitta. Idag var enda gången jag lyckades tack vare en hjälpsam resenär som tyckte jag såg vilsen ut som gick fram och tillbaka och vimsade :) Jag visste ju vart den fanns på ett ungefär men det är långt ifrån tillräckligt i en centralstationshall :)
Men vi fann varandra till slut. Bytet i Halsberg som alltid brukar strula med ledsagare som inte kommer i tid eller inte kommer alls, funkade perfekt även det. Nu på väg hem hade jag inte behövt boka någon ledsagning. Jag ser i SJs rese-app att vi inkommer på spår 5 och därifrån skulle jag ha hittat lätt själv bort till taxistoppet vid Arlanda Express.
Men snart är jag hemma igen, en kort resa över dagen och jag vet inte om och när det blir något liknande nästa gång.
Idag har de första märkbara förberedelserna börjat för mig. Jag besökte en läkarmottagning för att sätta igång med vaccinationsprocessen. Idag blev det två sprutor, dels mot rabies och dels mot Hepatit A och B. Jag ska tillbaka vid ytterligare tillfällen för ytterligare 6 sprutor samt komplettera med drickvaccin och tabletter. En hel liten vetenskap.
Nu har jag och Egge gått i mål i årets upplaga av Roslagshösten 2012, 135KM cykling med start och mål i Upplands Väsby.
Vi lämnade Älvsjö vid åtta-tiden i morse med bilen lastad med cykel och for norrut. Jag har aldrig deltagit i något sådant här förut och för Egge var det nog första gången förra helgen då han körde ett 4,2 mil långt motionslopp i Stockholm.
När vi kom fram mötte vi Patrick som är en gammal kollega till mig. Han skulle cykla samma lopp men korta banan på 72KM. Patrick var först med att kommentera vår tandemcykel men han skulle bli långt ifrån den sista. Han kommenterade tjockleken på däcken och något om att cykeln såg tung ut vilket ju är helt sant. Bland alla racers som deltog denna dag såg den väl ut som en mastodonthoj :)
Innan vi lastade av cykeln gick vi för att kvittera ut våra nummerlappar och chip. Vi fick numren 1090 och 19091 och det var min första nummerlapp på säkert 25 år :)
Det drog lite kallt i morgonluften men skulle bli en fin dag så vi väntade in i det längsta med att byta om. Men när chippen var klistrade på högersidan av hjälmarna, nummerlapparna på plats och midjeväska och ryggfickor packade med energi var det bara att gå bort till startfollan.
Grupp efter grupp startade, först de som skulle hålla högre hastighet. Vi hade anmält oss i gruppen 24–27KM/h så straxt före kl10 rullade vi iväg i ett ganska stort gäng. Just det där ögonblicket var faktiskt ganska häftigt, att rulla iväg och under startbågen som pep för alla chip och sen var vi ute på vägen!
Vi hade ingen direkt taktik för loppet eftersom vi aldrig gjort något liknande. Det var en lång sträcka vi skulle cykla och det skulle enligt beräkningarna ta straxt under 6 timmar kontinuerlig cykling så man ville ju spara på krafterna. Det enda vi tänkt oss var att i möjligaste mån hänga på andra cyklister för att dra nytta av draghjälpen och vindskyddet.
De första 7 milen gick helt OK. Vi hade hela tiden sällskap och blev sällan omkörda. Vårt största ”problem” var att vi fick ligga och bromsa när det var utför eftersom cykeln på grund av sina däck och tyngd fick väldigt bra rull utför. Däremot fick vi kämpa desto mer uppför jämfört med andra runt omkring. Om det berodde på cykelns tyngd eller att vi var så otränade och oerfarna jämfört med många andra är väl oklart. Jag tror att en stor del har med träningen att göra.
Vid ett tillfälle anslöt vi till en stor klunga från klubben Fredrikshof. Det var över 20 personer och i början hade vi inga problem att att hänga med de. Problemet var som tidigare att vi fick hålla igen. Terrängen var ganska flack och mycket trevlig.
Att cykla i klunga sådär var oerhört häftigt! Vi låg alltid sist eftersom vi inte var erfarna och inte tillhörde dem egentligen men det var grymt peppande och samspelet i ledet kändes otroligt häftigt! Vid möten eller hinder i vägbanan signalerades det av ledarcyklisterna och vidarebefordrades bakåt med rop och tecken. Kände direkt att detta vill jag göra igen.
Men snart ändrade banan karaktär och det blev mer motlut och vi tappade klungan och bestämde oss för att inte försöka hänga på. Vi hade bara gjort ca 7 mil och en ganska lång sträcka kvar.
En depå belägen på 78KM var ganska tacksam vila men snart var vi iväg igen. Det kändes som om vi hann ikapp klungorna vid varje depå men klarade inte av att hänga med. Resten av vägen körde vi mycket ensamma men hittade då och då någon att ligga bakom. Men vi hittade aldrig någon med ett passande tempo så efter en kort vila bakom andra cyklister drog vi vidare.
Ungefär där vid 8–9 mil någon gång blev vägen ordentligt kuperad och det började kännas i benen men inte mördande tungt förrän de sista 2 milen. Då jobbade vi på ren instinkt och jag log lite åt det jag känner igen från andra sammanhang, ju närmare mål man kommer desto mer benägen är man att ge upp istället för att bli peppad av att snart vara framme :)
Vår splittid blev 2 timmar och 47 minuter efter stoppet på 78KM och när vi gick i mål på 5 timmar och 14 minuter kunde vi inte vara annat än brutalt nöjda. Med mer träning tror jag vi orkat mer även sista halvan och det såg ett tag ut som om vi skulle gå in på under 5 timmar men det får bli ett mål till nästa år.
I mål blev det kaffe, korv, bullar, mackor och energidryck och så klart ännu mer kommentarer om cykeln. Sådana som ”jasså ni tog er i mål?” När vi sa att det gått bra men blev lite tungt efter 10 mil förvånades man över att vi cyklat långa banan. Jag tappade räkningen efter 6–7 liknande kommentarer så det rådde ingen tvekan om att man tyckte vi presterat bra :)
Jag för min del tyckte inte det var särskilt jobbigt. Jag trodde det skulle vara betydligt värre. Det som fick det tungt på slutet var i första hand ryggen och rumpan och även om kraften i benen i uppförsbackarna tog slut allt snabbare även i de kortaste backarna gick återhämtningen förvånansvärt fort. Så fort benen tenderade att bli stela använde jag löpartricket att slå på lår och vader och när det gick att vila, skakade jag benen då och då. Lite stretching vid varje depå hjälpte också.
Snart är vintersäsongen här och då ska cykeln lämnas in på översyn. Bland annat för att se om det går att få något tunnare däck. Dagens 32mm som jag tror det är borde kunna bytas kanske mot 20mm. Växlarna som idag är anpassade för mountainbike skulle jag vilja byta ut mot något med lite högre utväxling och slutligen byta till SPD-pedaler. Ramen och resten kan man inte göra så mycket åt men jag undrar om cykelvikt per person är så mycket högre än hos de med racers?
I samband med att Apple öppnar den första butiken i Sverige idag släpper man nu appen Apple Store för den svenska marknaden. Den första butiken slog upp dörrarna i Täby centrum och invigningen ägde rum idag.
Självklart var jag tvungen att genast prova appen och Apple har gjort det enkelt och snabbt igen. I appen kan man bläddra bland produkter, anpassa dem och lägga dem i kundvagnen och betala direkt med sitt kreditkort kopplat till sitt Apple ID: Och antagligen kommer produkten snällt hem i brevlådan inom kort.
Så det var bara att bestämma sig för vad man ville köpa och det är väl egentligen inget stort problem i den butiken :) Men plånboken tillät ingen ny Mac och iPhone 5 går ju ännu inte att köpa än på ett par veckor.
Så jag letade upp en liten billigare sak jag ofta känt behov av. En Griffin Powerjolt Dual som man stoppar i ciguttaget i bilen och får 2st USB-portar som klarar att ladda 2 ampere vardera, alltså både iPhone eller iPad eller annan utrustning som laddar via USB: Jag råkade tidigare idag köpa en likadan i en butik som tyvärr bara klarar av 1 ampere per port. Så Griffin Powerjolt Dual fick agera testprodukt.
Det var väldigt lätt att hitta och läsa om produkten och det var gott om information både produktbeskrivning och teknisk information. När man klickade på priset och köp produkt fick man ange sitt lösenord till sitt Apple ID och kunde lägga produkten i kundvagnen.
Efter att ha putsat till mina adressuppgifter lite var det bara att trycka på ”Gör beställning”. Kort där efter kom bekräftelse via epost men självklart kan man fortsätta ha koll på sina ordrars status inne i appen.
Så lätt och så genialt så att jag förstår att konkurrenterna gruvar sig :) Självklart fungerar allt utmärkt med Apples skärmläsare VoiceOver vilket är mycket glädjande. E-handel för oss synskadade som nyttjar olika former av skärmläsningshjälpmedel kan annars vara ganska svårt eller direkt omöjligt.
Jag älskar det här konceptet! En liknande favorit-app är den från Biltema där man kan söka och läsa om produkter, lägga dem i en inköpslista, välja varuhus och se hyllplats. Det enda som saknas är själva köpet men det är ändå gott nog och gör det väldigt enkelt för mig att hitta det jag söker istället för att leta på mer eller mindre lätthanterliga webplatser. Jag har ofta saknat en liknande app från andra liknande företag.
Nu är det mycket mindre än 24 timmar kvar till starten för Roslagshösten 2012 går. 13,5 mil, eller vilket låter värre, 135KM cykling med start och mål i Upplands Väsby. Jag känner mig faktiskt inte så väl förberedd som jag önskat men har ingen annan att skylla på än mig själv :) Man får ta det för vad det är, en försmak inför vad som komma skall så kanske man förbereder sig bättre då :)
Idag har jag förberett så gott det går. Införskaffat tights, tröjor och ny cykelhjälm och vattenflaska. Det blev kläder ur löparsegmentet vilket beslutades efter att ha varit på en cykelbutik och tittat på priser och utbud :) Det kändes i nuläget inte helt aktuellt. Ska jag lägga ner tusentals kronor på specialkläder vars funktion jag i och för sig tvivlar på i förhållande till priset, så ska man kanske reka lite mer och i god tid. Men det känns ändå bättre att vara något sånär normalt klädd än att komma i shorts och T-shirt medan alla andra säkert kommer sportenligt klädda i cykelkläder.
Sedan har jag införskaffat lite måltidsbars och energidryck och till och med ett kraftfullt extrabatteri så att telefonen håller sig vid liv och klarar av att logga hela distansen. Det går åt mycket ström både med GPS och pulsband anslutet via Bluetooth.
Det lär vara ett antal depåer längs vägen, ca var annan eller var tredje mil där man ska få dryck och energitillskott men det är nog inte så dumt att ha eget också. Cyklingen i veckan var hemsk när energin och vattnet tog slut efter halva sträckan.
Så nu är det bara att äta en bra middag, något riktigt fett tror jag det ska bli och sedan lägga sig i tid så att man kan gå upp och äta frukost och ansluta hos min cykelpartner Egge vid 7-tiden imorgon.
I somras tröttnade min fru på skavankerna i vår lägenhet och skrev ett långt brev och listade upp alla saker som var undermåliga i hemmet. Sedan dess måste man faktiskt säga att det har hänt en del.
En fönsterfirma kom och lagade alla fönster som läckte och som en följd av de läckagen kom en annan firma och ställde dit en avfuktare eftersom ett av rummet blivit vattenskadat på grund av fönstren. Sedan kom en takfirma, som förvisso varit hos oss förut utan att lyckas täta taket, men denna gång gick det bättre. vi har haft några ordentliga slagregn sedan dess utan att som Pelle i Saltkråkan kunna ha en hink på golvet i köket, för det var verkligen den nivån på det :)
Sedan blev det omgjort i 2 rum, ommålade tak, nya tapeter och golv i ett rum och nya tapeter i ett annat och idag fick vi nytt golv i köket. Därtill har en balkongfirma för andra gången varit och tätat ett plasttak som läckt och denna gång lovat att bygga om taket om det började läcka igen.
Inte nog med det, snart får vi ny spis, kyl och frys i köket och till och med en ny kran vid diskbänken eftersom den gamla behagade gå sönder när vi monterade ny diskmaskin. Avstängningsventilen slutade fungera och efter en lagning som inte hjälpte, kommer snart en helt ny kran.
Så visst kan man säga att det hänt saker över förväntan och det är skönt. Ska man klaga lite, för det ska man ju, så har mycket av jobbet skett, om inte med direkt fusk så i vart fall med klar forcering av arbetet. Tapeter och golv har lagts utan att ta bort socklar och lister så att skarvarna inte döljs längs väggarna. Men det kanske går under principen ”you get what you pay for” :)
Visst, somliga i vårt hushåll vill ha alla rum omgjorda men detta är en bra början så får man göra en ny framstöt nästa år för att få lite till åtgärdat. Hade man kunnat, hade man kunnat göra en hel del själv och få materialet men det går ju inte i vårt fall.
Så nu är jag mest missnöjd med saker utanför lägenheten. Hissen är förvisso OK nu och går inte att öppna utan att en hisskorg är på plats men önskemålet om att byta ut portkoden mot taggar kvarstår. Vi har i stort sett varje helg ungdomar som sitter i porten och röker och bara några dagar efter byte av portkod är koden ute på stan och valsar.
Men vem vet, snart kanske man byter portkodssystemet mot taggar istället, man kan ju hoppas.
Jag säger ofta att man skulle gå i skolan nu istället :) Inte bara för att man, som dottern just har fått, kan få en sprillans ny MacBook Air 13″ i kartong med sig under armen som man sen låter sin pappa installera :) Det i sig är i och för sig helt otroligt hur krigen mellan skolorna om eleverna tagit sig i uttryck och att det kan vara värt den pengen för att få elever till sig.
En del ogillar skarpt företeelsen och visst man kan dra saker till sin spets i det oändliga. Att bara få en dator för över 10.000kr sådär utan vidare utan känsla för hur mycket det kostar är en sak man ofta får höra. Något man förr fick jobba till sig under flera år eller aldrig uppnådde, får man nu med sig bara för att man valt rätt skola och rätt linje.
Men som den IT-förälder jag är kan jag hålla med om en del av invändningarna men tycker ändå fördelarna överväger. Dels det självklara, att hänga med i utvecklingen och få en IT-vana tidigt gör det lättare att hänga med senare i livet. Många är de äldre som klagar på att man inte hänger med i utvecklingen. Många av samma kategori klagar samtidigt på barnens IT-intresse och möjligheter.
Skolan känns på många sätt helt annat idag och nästan varje gång jag å mina barns vägnar kommit i kontakt med skolan har jag känt att man borde växt upp nu istället :) Bara klimatet mellan lärare och elever i den skola vi valt för våra stora barn är väldigt främmande från det jag växte upp med. Lärare som äter och umgås med eleverna, skämtar och deltar på ett helt annat sätt minskar distansen och ökar trivseln. Men det är klart, det finns ju de som klagar på det också. Att distansen, eget lärarrum och att inte bli kompis med barnen också är fel.
När jag här om dagen gick in i min dotters nya gymnasieskola fick jag mer känslan av ett företag än en skola. Lugnt, rent, trivsamt och trevliga elever och lärare. Det var så långt från lukten av knäckebröd och gammal mjölk som man kan komma.
Men främst är det såklart de förändrade möjligheterna till studieteknik. Att ge eleverna en egen dator ger dem fulla möjligheter att söka information på internet. Där finns allt man behöver för att lära sig, både äkta vara och riktig information och också rikligt med information som kräver att man lär sig vara kritisk i sin informationsgranskning.
Kanske lite att överdriva, men jag som gick igenom i stort sett halva skoltiden utan komplett studielitteratur skulle uppleva dagens möjligheter som ett himmelrike i jämförelse. Den speciallitteratur i tal och punktskrift jag behövde, var man tvungen att beställa månader eller halvår i förväg och den kom ofta ändå en halv termin försent. Litteraturen var också jämfört med de andra elevernas, stor och tung och otymplig och skolväskan jag bar liknade mer en hockeytrunk än en skolväska och jag fick ändå ofta prioritera vilka böcker jag skulle släpa hem.
Idag är allt mindre. En mattebok som de vanliga eleverna fick kunde vara på 10 volymer punktskrift. Idag är det en CD-skiva eller en bok man laddar ner och lägger på ett minneskort. Den mesta informationen finns på nätet, bara att söka och läsa.
En annan stor förändring skulle ha varit möjligheten att OCR-tolka text, dvs att skanna den och få in den i ett dokument i datorn. Timmarna jag och speciallärare lade ner på att skriva av stenciler till punktskrift eller läsa in dem på kassett var enorm. Nu, in med pappret i skannern och 20 sekunder senare ligger det i ordbehandlaren.
Så visst skulle man vilja gå i skolan idag istället. Jag tror helt ärligt att jag skulle ha klarat mig mycket bättre med dagens möjligheter.
Och nu är Denise så klart urlycklig för sin nya dator och det är lätt att förstå :) Vinsten för elever med allehanda specialbehov är lätt att se. Där är datorn heller inget nytt hjälpmedel i skolvärden. Men jag är säker på att vinsterna för ”vanliga” elever också är enorma.
Och slutligen, det var ju extra roligt att installera en MacBook till. Att man valde Mac är lätt att förstå :)
Nu när jag fått veta att jag kommit med i Mot Alla Odds börjar det bli högst aktuellt att lösa hundfrågan inför resan. Jag har funderat rätt mycket på hur jag ska lösa det med hunden när jag ska vara borta så länge.
Alternativet är så klart att låta hunden vara hemma hos resten av familjen, men det har inte känts som någon bra lösning. Jag och Flinga har fått en väldigt bra kontakt under det år som gått sedan jag fick henne. För att vara Labrador är hon väldigt mycket en enmanshund eftersom det nästan alltid är jag som rastar och matar henne.
Skulle hon nu vara hemma hos familjen en hel månad skulle andra naturligtvis behöva sköta den biten och jag tror att det skulle vara svårt att reparera det när jag kommer hem även om jag tar över ansvaret igen till 100%.
Så jag har letat lite efter någonstans att ställa henne under tiden. En vanlig fodervärd hade så klart varit ett bättre alternativ än att vara hemma. Men dels kunde jag inte komma på någon att fråga och helst skulle jag vilja ha henne hos någon ledarhundsdressör eller instruktör som dels gör allt rätt och dels kanske, i dressörfallet, också kan träna henne lite under tiden. Jag kastade ut en liten krok hos leverantören där hon är dresserad men antar att de skulle vilja ha betalt och att hon ändå kanske inte blev särskilt mycket tränad.
Så träffade jag två hundinstruktörer från Synskadades Riksförbund här om dagen när vi hade ledarhundsinformation på jobbet. Båda är väldigt kompetenta och bra och jag valde att fråga dem. Och självklart var det inga problem. Så nu är hundfrågan löst. Söndagen innan avresa är instruktören i Stockholm så då överlämnas hon i goda händer. Då får hon vara med henne nere i Östergötland och alla mina önskemål uppfylls. En duktig instruktör och hundmänniska som jag känner väl, långt från Flingas och min hemmiljö och någon som dessutom kan träna henne lite då och då och där hon definitivt inte bli bortskämd.
Så nu känns det bra när ett viktigt problem fått sin lösning.
Egentligen är det väl tveksamt om det finns så värst mycket att tillföra. Media och bloggar sprutar information och åsikter och mer lär det bli framöver.
Mer av det gamla vanliga dessutom. Det känns som en dålig skiva som går på repeat. Kritiken om att Apples presentation var en besvikelse, att man inte förmådde mer osv osv. Det borde man väl egentligen inte bry sig så mycket om eftersom det är lika delar avund och okunskap.
Diskussionen om Apple som vill skydda sina patent och huruvida det är rätt eller inte har jag givit mig in i några gånger med folk, men kommer ingen vart. Folk verkar ju rent allmänt tycka det är OK att både stjäla musik och film, så varför inte andras design? Det brukar låta så tills den dag man kommer på något eget som någon vill ta som sitt eget.
Debatten om huruvida man kan skydda en form eller ej tycks ju bara gälla Apple. När andra stämmer varandra för samma sak hörs inte samma protester. När Apple vill skydda sina idéer är det för att man vill förhindra andras utveckling. Oklart vad som gäller när Samsung stämmer Apple.
Själv har jag aldrig förstått varför inte en form skulle gå att skydda. En konstnär vill ju skydda sin tavla eller konstverk och en fotograf vill ju skydda sin bild och det är OK. Jag menar, en bild tagen på ett allmänt föremål med fin vinkel och fint ljus kan jag väl sno och lägga på min hemsida för jag har ju möjlighet att ta samma bild själv?
Men kvällens event var väldigt intressant och spännande. Tråkigt bara att allt mer läcker ut i förväg. Ändå måste man, som några redan konstaterat, låta sig imponneras av att Apple ändå lyckas hålla så mycket hemligt. Hur många personer som haft kunskap i förväg vet jag inte, det måste ju vara hundratals. Och telefonen iPhone 5 och de nya iPodarna lär ju ha varit i tilverkning länge nu. Hur många miljoner telefoner som nu ligger på lager eller under transport på väg ut till försäljning kan man ju bara fantisera om och ändå visar sig en del rykten vara fel ända in i slutet.
En annan kritik Apple ofta får är deras ”egenhet” att välja egna kontakter till exempel. Jag vet inte hur många gånger jag hört de senaste dagarna om den nya dockningskontakten som visade sig stämma, att varför kan man inte använda micro USB som hela världen? Visst, det kunde vara praktiskt med en standard för allt men då vore det ju färre saker som åtskilde produkterna åt. En kontakt kan man tycka, men vad här näst? Vore bra om operativsystemet vore samma också för enkelhetens skull :) Visst OK för mig så länge det är iOS :)
Det är sällan man hör kritiker ändå lyfta på hatten för deras framgångar. Konkurrenterna kan inte skryta med något som liknar iCloud som syr ihop produkter och tjänster på samma sätt. Och enkelheten i strömmande musik och bild integrerat i operativsystemet. Allt sådant använder man och vänder på och kallar för inlåsning och begränsning.
Apple är överlägsna på många sätt och jag skulle ge bort min Nokia (nej jag använder den inte längre :)), eller varför inte halva prinsessan och kungariket för att få arbeta där :) Och tillgänglighetsmässigt är de ljusår före och det är tveksamt om Googles Android någonsin kommer ikapp.
Så vad händer den 28:e september? Jag bildligt talat kommer jag köa i en sovsäck utanför någon butik även om det mer lutar åt en nätbeställning i praktiken. Vi får se vad som passar bäst och jag känner mig rätt säker på att iPhone 5 kommer sälja som smör i solsken som den amatöranalytiker jag är.
Idag har vi en liten kickoff inför hösten på jobbet. Under eftermiddagen har vi fått en föreläsning om hälsa från företagshälsovården. Jag ska inte säga att jag kände mig väldigt imponerad före men ändrade faktiskt inställning efter en stund.
Föreläsningen handlar mycket om det självklara, med att fysisk aktivitet och motion är bra och allt vad det är bra för och att hur vi äter är jätteviktigt. Grunden i budskapet är sådant vi hört förr och kanske suckar åt men tydligen tål att höras igen och igen.
Jag har som sagt hört det mesta förr och försöker leva någorlunda efter det. Jag rör på mig men äter lite fel och oregelbundet och vet vad jag ska rätta till om jag bara finner styrkan att göra det.
Några saker under föreläsningen fastnade jag för. Dels pratade man mycket om våra förändrade levnadsvanor, varför vi har en sämre hälsa idag men har det så mycket bättre. Att tekniken självklart gör att vi rör oss mindre. Vi kan mejla kollegan i andra delen av huset istället för att gå dit. Förr hade man bara fax kanske om ens det, och faxa gjorde man nog inte så mycket lokalt i huset. Då reste man sig och gick.
Den biten tror jag mycket på. Jag tror inte det går att förhindra eller ändra på, däremot att vi istället får hitta nya sätt att röra på oss för att kompensera. Det självklara i att istället ta trapporna istället för hissen, resa sig med jämna mellanrum och gå osv.
När det gäller maten är det också ett svårt kapitel. Mat är ju så mycket mer än att bara äta för att man är hungrig. Jag tyckte föreläsaren sa ”nu för tiden” och sa hon det vet jag inte om jag håller med. Ätandet har väl alltid varit förknippat med fest och firande och högtider och man avled med näsan i julmaten även på 1200-talet.
Men visst, maten var kanske i mer begränsad mängd än vad den är idag, åtminstone för vanligt folk i större utsträckning. Däremot fick vi höra att tallrikarna blivit 40% större mot hur de var på 60-talet. det är ganska intressant. Fatets storlek står ju i direkt proportion till hur mycket vi äter och jag tror det psykiska i att se en stor tallrik med lite mat på spelar stor roll jämför med om man skulle se en full mindre tallrik. Föreläsaren berättade om någon mormor eller farmors servis man fått ta över och att hushållet kommenterat med att ”nu ska vi tydligen äta på asketten”.
Att maten säkert på många sätt blivit fetare och sämre i takt med detta är säkert också en orsak men inte riktigt ett område jag behärskar.
Något annat jag fastnade för som jag inte hört förut var att ungefär 15% av våra åkommor är genetiska, alltså sjukdomar vi får i arv och inte kan påverka. Ca 15% är annat som miljö, samhälle, det togs som exempel som om man lever i demokrati etc. Kort sagt de yttre omständigheter som påverkar hur vi mår och lever.
Men resten då, övriga 70%, somliga läkare hävdar tydligen att det är mer, 75–80%, beror på oss själva och det vi kan påverka. Hur vi rör oss, hur vi mår, hur vi äter och alla följder av det så som blodfetter, blodtryck, hjärt/kärlsjukdomar och annat, alltså det man menar att man idag skriver ut mest läkemedel emot. Det är egentligen helt otroligt!
Sista grejen jag hörde som gjorde mig positivt överraskad var att ett hårt och långt löppass utsöndrar lika mycket endorfiner i kroppen som motsvarar dosen av 10mg Morfin. Detta är egentligen inte heller mitt område, men Endorfiner lär fungera smärtlindrande och ångestdempande även om den kemiska jämförelsen mellan endorfiner och Morfin inte stämmer.
Jag har faktiskt märkt av detta. Flera gånger när jag ska springa har jag funderat på om jag inte ska stå över på grund av huvud-, nack- eller muskelvärk. Men så har jag ändå sprungit, tänkt att jag känner efter så får vi se och hur jag har märkt att smärtan försvunnit och löpträningen har ändå blivit lyckad.
Jag har trott mer på placeboeffekten och att muskler kanske knutit upp sig i och med rörelsen och det spelar säkert stor roll. Men att kroppen utsöndrar eget smärtstillande med träning hade jag ingen aning om.
Slutligen nämnde man också att fysisk aktivitet på motsvarande sett kunde hjälpa barn med ADHD. Antagligen för att medicinen där väl består av Morfin och att man då får samma effekt enbart med rejäl fysisk aktivitet och att medicinen då är onödig eller kunde minskas.
Så föreläsningen som började tråkigt slutade med en mängd aha-upplevelser och min motivation att fortsätta träna minskade inte. Jag hoppas att flera kollegor inspirerades till att börja eller fortsätta för jag tror verkligen på den här aspekten. Jag känner själv så tydligt hur bra jag mår efter träning. Kroppen och även själen känns lugnare och mer harmonsik och när både hjärnan och kroppen är trött blir också sömnen bättre och jag känner mig mer utvilad morgnar efter träning.
Den fåfänga delen är inte heller viktig. Jag är ännu inte nöjd men det är klart att jag som alla andra vill känna mig ”fin” och se OK ut. Såg ni, jag skrev inte ”bra” för det kändes fel :)
Så nu är jag extra taggad inför söndagens cykellopp, 13,5 mil och bra många tusen kalorier kommer gå åt. Därtill en extra morot att det som kommer hända i mitt liv inom kort nog så väl kommer vara en stor fördel. Ett av målen är Vätternrundan 2013.
Eftersom jag nu är en av de 10 deltagarna så kan jag byta rubrik. Det är en ny dag och jag undrar om det är något fel på mitt känsloliv eller varför jag annars inte känner något rejält uppåt eller nedåt? :) Kanske chockad eller kanske bara svårt att känna något inför något okänt? Men visst, spännande och något helt unikt och nytt för mig, det kan jag nog tycka är kul och att ha fått ett nej hade nog varit tråkigare tror jag.
Så vad händer nu då? Ja antagligen en massa saker. Först och främst ska avtal upprättas och något sådant stort avtal har jag aldrig sett förut så det ska bli intressant att se vad som står i ett sådant.
Sedan är det vaccinering, inspelning av personporträtt och det sistnämnda har jag fått datumförslag på redan eftersom det minst sagt brinner i knutarna för produktionsbolaget. En hel del information kommer vi deltagare säkert att få, när och hur media ska informeras och antagligen kommer vi få lite information i hur vi ska svara om media skulle få korn på någon av oss i förtid.
Men tärningen är kastad, bollen är i rullning och tåget har gått så att säga så den som lever får se. Jag är skitnervös och undrar åter igen vad i hela friden jag givit mig in på :) Det enda jag tror jag har att göra före, är att lösa plats för min hund, besöka tandläkaren och få nya ögonproteser så att jag kommer vara finfin i TV i vår. Fy fan vad otäckt!
Så kom då samtalet till slut! Sent ikväll ringde produktionsbolaget Mastiff och meddelade att jag var en av de 10 som valts ut till säsong 2 av Mot Alla Odds!
Svaret kom nästan en och en halv vecka senare än utlovat men det fanns ju ingen anledning att misströsta eftersom jag inte heller fått ett nej :) Men det var lite jobbigt att vänta där på slutet.
Hur känns det nu då? Ingen aning :) Skitskraj är nog det bäst beskrivande just nu tror jag, men jag har heller inte hunnit känna efter så noga ännu :)
Nu kommer det antagligen hända en massa saker under de kommande veckorna innan avresan den 17 oktober. Vi ska få visum, vaccineras, filmas för våra personporträtt och säkerligen en hel del information om resan.
Själv har jag väl inte så värst mycket praktiskt att förbereda. Jag har börjat undersöka möjligheterna för min hund som helst inte ska vara kvar hemma och det verkar finnas en lösning. Sedan ska väl båten tas upp så man slipper ha det över sig i november när jag kommer hem.
Resten är nog mest mentala förberedelser och så klart fortsätta träna stenhårt :):)
Nu har jag varit ute på en 56KM lång runda igen, från Älvsjö till Södertälje och tillbaka. I ärlighetens namn minns jag inte exakt när jag cyklade senast, men det måste vara bortåt en månad sedan i bästa fall. Jag har förvisso löptränat men när vi åter rullade in cykeln kändes det att det tog och att det inte alls var samma muskler som vid löpningen. Just nu undrar jag mest vad jag har givit mig in på! :) Söndagens lopp är 135KM långt och dagens tur var inte ens halva streckan.
Jag känner i och för sig tydligt i kroppen att en stor del beror på för litet näringsintag idag. En alldeles för liten sallad har varit det enda och jag tror mer det är det som känns i kroppen även om mjölksyran i musklerna minsann också känns :)
Nu blir det ingen mer cykling före helgen men jag får satsa hårt på löpträningen och styrketräningen de sista dagarna. Sedan får det gå som det går :) Och som jag brukar säga till min cykelpartner för söndagens lopp, det värsta som kan hända är att man får bryta, det näst värsta att man får en tid man ogärna bloggar om eller att det går bra. På söndag är det vätske- och energikontroll ungefär var annan mil och man lär ju ha eget med i packningen, ätit bra dagen innan och en ordentlig frukost på morgonen.
Idag har det varit en mycket rolig och givande dag på jobbet. Synskadades Riksförbunds folk från ledarhundsverksamheten har varit här idag och informerat om ledarhundar. Vi, dvs syncentralen bjöd in till denna information och först berättade man lite om vad en ledarhund gör, hur den tränas, vad som krävs av föraren och hur man matchar ihop förare och hund.
Efter lunch fick alla som ville prova att gå med ledarhund och vi hade verkligen vädrets makter med oss idag med solsken och varma vindar.
Dagen avslutades med frågestund och folk fick berätta hur de upplevt att prova att gå med hund.
Sedan var det min tur. Jag fick som gammal rutinerad förare berätta vad som var dåligt och bra med ledarhund och det är ett ämne jag kan prata i evigheter om. Åhörarna ställde många och bra frågor.
Jag som gillar marknadsföring av ledarhundar tycker detta är en bra del i det hela. Strävan att få flera förare är nog så viktigt för att ledarhunden som hjälpmedel ska kunna fortsätta finnas. Så nu hoppas vi att fler söker ledarhund och går på informationskursen.
Idag åkte jag och Egge och hämtade båten som legat på Almåsa Kursgård där jag varit på kurs den gångna helgen. Det var helt OK väder och ganska varmt när vi la ut och begav oss söderut. Det enda som grumlade sikten var att vi åter igen åkte ifrån kaffetermosen :)
Detta blir nog den sista turen för i år. När jag satt på ena britsen i akterruffen och inspekterade läckaget och hur vattnet ”forsade” in kände jag att det var lätt idiotiskt att över huvud taget ge sig ut under sådana förutsättningar, även om det var en väldigt kort bit. Absolut ingen fara på taket så länge länspumpen gjorde sitt jobb, men fy för i helvete om den skulle lägga av.. Det skulle inte vara farligt då heller eftersom det slutar läcka när man stannar, men vi kanske skulle bli liggande på någon fjärd och behöva bogserhjälp hem eftersom det inte heller i nuläget finns någon manuell pump att förlita sig på. Det måste åtgärdas.
Och när jag satt där och kände mig kymig och misslyckad kom de mörka tankarna igen, om det här verkligen är något jag ska hålla på med. Nu ligger jag dessutom i en båthamn som inte erbjuder någon som helst service förutom en förtöjningsplats. Det innebär att jag inte kan få hjälp på plats med roderreparationen och upptagningen får båtägarna sköta helt själva och det är inte mycket av allt det där jag kan göra utan assistans. Jag vet ju hur jag är, jag blir tokig utan båt och ett intresse kan man inte byta ut hur som helst. Men varför kan jag inte bara vara lite normal, gilla talböcker och skriva protestsånger om färdtjänst och gilla ljud, det gör alla blinda :)
Nej, jag tror jag tar och reser mig från britsen här bak i vibrationerna från propelleraxeln och går upp i friska luften en stund.
Nu har vi lagt till och det gick. Kanske inte helt perfekt men helt OK. En aningens stor båt på en för trång plats. Som att styra en stelopererad dinosaurie. Men nu är vi hemma och i veckan måste jag börja lösa upptagningsbiten.
Man kan säga att det finns två sätt att arbeta med ledarhund. Det i särklass vanligaste är att man går fasta, ”inkörda” tränade sträckor. En tumregel sedan urminnes tider har varit att när man får sin hund, tränar man in ett fåtal sträckor, så få som möjligt för att klara det vardagliga livet. Det kan vara mellan hemmet och arbetet, nödvändiga butiker och rastnings- och promenadrundor. Man har alltid från Synskadades riksförbund – SRF och även tidigare, när gamla Hundskolan i Sollefteå skötte om ledarhundsverksamheten, haft som rekommendation att hålla sig till dessa sträckor det första året och att utöka sträckor med måtta och bara vid behov.
Det är ett sätt att arbeta som är väldigt klokt inledningsvis med en ny hund och kanske också en ny förare. Man får tid att arbeta ihop sig och lära känna varandra och hunden får i lugn och ro jobba i känd miljö där det vet vad som förväntas av den. Både hundarna och vi människor är väldigt olika. En del hundar klarar tuffa, ombytliga miljöer och till och med kan fungera bättre när det inte är allt för rutinmässig vardag, medan andra hundar trivs bättre i ett lugnt och sansat tempo i en välkänd miljö utan allt för stora överraskningar. Det som hos oss människor kallas lokalsinne, brukar i ledarhundssammanhang kallas ”bildminne” mest för att man inte tror att en hund kan ha ett lokalsinne. I mitt tycke är det lite samma sak. Det betyder att hunden kan känna igen platser den besökt förut och minnas hur den hanterade situationen den gången.
Det kan också betyda att den känner igen en plats som en tågstation eller tunnelbanestation mest för att en sådan brukar se ut ungefär på samma sätt och därmed fungerar på samma sätt. Man vet att man går in och ut genom spärrar, biljettluckan sitter oftast till höger om spärrlinjen i Stockholms tunnelbana, perrong och tåg ser oftast likadana ut.
Hundarnas egenskaper påminner om våra egenskaper. En del av oss har ett bra lokalsinne. Vi kan känna igen platser vi besökt och komma ihåg hur vi hittade förra gången eller man kan komma upp ur tunnelbanesystemet och snabbt och lätt förstå var man befinner sig. Man kan ha lätt för att ta emot en vägbeskrivning och följa den eller man kan ha lätt eller svårt för att omvandla en kartbild till verkligheten och hitta rätt.
Har man ett synhandikapp blir det naturligtvis svårare att orientera. Man kan inte lika lätt se sig om, kontrollera skyltar eller upptäcka kännetecken på långt avstånd. Men bra eller dåligt lokalsinne kan man ha ändå. Märkligt nog, när jag skriver detta känner jag att man oftast aldrig hör ”synskadade” och ”lokalsinne” nämnas i samma mening. Då heter det oftast ”orienteringsförmåga” vilket enligt mitt sätt att se det på bara är ett tredje ord för samma sak. Varför det är så vet jag inte. Man kan precis som seende ha svårare eller lättare att komma ihåg platser och miljöer eller få upp den där kartbilden i huvudet.
I de allra flesta fallen tror jag det här med ledarhundar som kör fasta sträckor är fullt tillräckligt. Det behöver ju inte betyda att man bara är begränsad till att gå mellan hemmet och jobbet, affären och något mer. Fasta sträckor kan med tiden bli många fler och har man lärt sig vägen till ett köpcentrum så betyder ju inte det attman bara kan gå till en av butikerna. De flesta av oss som inte ser är ändå inte begränsade av hundens förmåga utan vår egen. Visst skulle vi vilja kunna gå på spontana promenader vart som helst, ta in på en okänd avtagsväg och komma rätt ändå till slut, men det är helt andra saker som begränsar det än hunden. Det vanligaste är nog att man inte vågar eller att det inte är värt tiden och energin. Ibland undrar jag hur många av er seende som egentligen skulle lida av ett 20-tal inkörda sträckor. De flesta av oss kanske skulle vara fullt nöjda med det för att våra liv inte alltid omfattar så mycket mer.
Men utöver detta med fasta sträckor finns något inom ledarhundsvärlden som kallas för ”frikörning” och det har så länge jag kan minnas varit ett hett och omdiskuterat ämne. Jag tror mycket av problematiken kring det bygger på missuppfattningar och misstolkningar och lite också att man inte vetat hur man ska kunna hantera det.
Att friköra med en ledarhund är helt enkelt när man avviker från kända sträckor och ger sig ut där varken förare eller hund har varit tidigare. Kravet på föraren, att hitta kvarstår och att inte lägga över något av orienteringen på hunden. Hunden ska främst hjälpa mig att undvika alla sorters hinder och hitta orienteringspunkter så som trottoarkanter, stolpar, dörrar, trappor etc.
Nå, det här låter ju konstigt? Om kravet på mig som förare fortfarande är att ”hitta” för att kunna styra hunden på en plats ingen av oss varit förut och där jag inte ser skyltar med vägnamn, namn på butiker eller något alls. Men det kan betyda att jag har fått en vägbeskrivning och följer den, att korsa fyra gator och svänga höger på den femte och 100 meter in svänga vänster och där ligger porten på höger sida ”en bit in”. Hunden tar mig framåt, den undviker hinder, den ska markera vägar in till vänster, den ska söka efter kanter och stolpar på kommando. När vi kommer fram till en korsning ska jag således kunna tala om för hunden om vi ska vika av åt vänster eller höger, eller söka kanten, stanna och vänta på trafiken och kommendera hunden ”före” när det är klart att gå. En del hundar behöver mer av förarens trygghet och säkerhet och behöver tydliga instruktioner medan andra hundar klarar av lite egna beslut och initiativ.
Det låter ju inte så svårt kan man tycka, så vad är då problemet? Synskadades Riksförbund avråder, eller rekommenderar skarpt att man undviker frikörning, dumt nog oftast utan motivering så att mottagaren inte förstår varför och det skapar irritation. Att säga till någon att ”din hund klarar inte riktigt den typen av krav och utmaningar” skulle bara genast sluta i ramaskri att hundarna är för dåliga. Att säga att ”du som förare har för dålig orienteringsförmåga, du kan inte vara det stöd för hunden som behövs” skulle uppfattas som kränkande av mottagaren och SRF skulle få höra ett och annat om diskriminering. trots att det i själva verket är sanningen.
Ett problem kan vara att SRF i dagsläget inte kräver av hundarna som utbildas att de ska ha ”frikörning” som en del av träningen. En del av leverantörerna gör det ändå, medvetet för att hunden klarar det och också för att det är mest praktiskt. Märkligt nog verkar en del av slutproven som SRF själva genomför, äga rum på för hunden okända sträckor så även själva slutprovet blir frikörning.
Skulle det ingå i hundens utbildning och graderas så att man från leverantörshåll blev uppmanad att ange hundens förmåga till frikörning så skulle det sedan kunna matchas mot en förare som har den förmågan och det behovet. Vad jag förstår görs det lite idag mellan raderna men inte på papper och i avtal. Leverantörerna känner sina hundars förmågor och SRF känner ofta till förarnas förmågor och att stoppa in frikörning som ytterligare en parameter borde inte skada.
Jag blev förvånad under den gångna kursen över att detta var ett så stort problem och att många verkar ha uppfattat det på ett helt annat sätt än jag har gjort. Jag har ändå haft 5 hundar sedan 1993 och har aldrig gjort någon hemlighet av mitt behov av frikörning inför SRF. Snarare tvärt om. I min ungdom när jag fick min första hund levde jag ett aktivt liv med krogar, träning, vänner och aktiviteter. Jag fick en lugn, stabil tålig hund just därför. Vi övade inte frikörning på ett tydligt sätt, men däremot sa man att jag väl kunde vänta med utsvävningar åtminstone det första året. Men jag fick aldrig något förbud eller blev starkt avrådd.
När jag fick min andra hund arbetade jag och reste en del i tjänsten. Jag behövde en hund som klarade det och det säger sig per automatik mycket frikörning. Och följande hundar, med undantag från min senaste hund, har varit bestämda, tåliga, arbetsglada och aktiva individer som tyckt att fasta sträckor varit tråkiga efter en stund.
När jag i augusti förra året fick min senaste hund sades det tydligt att den här hunden är perfekt för dig som reser mycket, hon kommer klara av och tycka om det. Under kursen var vi tre aktiva förare och ämnet diskuterades och ingen blev avrådd från att resa. Själv hade jag en bokad resa bara en vecka efter kursen vilket vi också pratade om. Hade inte resan varit bokad sedan länge hade jag kanske undvikit att åka så snart efter att ha fått en ny hund, men nu hade jag inget val och allt gick för övrigt bra.
Under kursen som var i helgen pratade en dressör om just hundar lämpade för fasta sträckor och hundar lämpade för frikörning och han sa något mycket intressant som jag tror många förare missar. En hund som passar för fasta sträckor fungerar bra från punkt A till B, den missar sällan att markera ett intränat riktmärke som en stolpe eller liknande. En hund som är lämpad för frikörning har lite mer att tänka på. Om jag i en okänd miljö vet att, ungefär här borde det finnas en stolpe till ett övergångsställe, kommenderar hunden ”sök stolpe” så kan det utan att jag vet om det, finnas fler stolpar i närheten. Hunden söker då oftast upp den närmaste stolpen som kanske är fel stolpe för mitt behov. Jag måste då inse och förstå det, säga till hunden ”det är bra, en fin stolpe”, berömma och ge kommandot igen ”sök stolpe” för att se om vi hittar rätt stolpe.
Det där händer mig jämt när jag frikör. Det är inget problem för mig eftersom jag vet att hunden gör rätt och den kan inte veta vilken stolpe som passar husse bäst just idag och här :) Däremot ska hunden inte ta det som ett misslyckande att den sökte upp fel stolpe, utan få beröm och äran att söka upp en till.
På det sättet ställer det kanske ännu högre krav på mig som blind förare att ha en god orienteringsförmåga. Jag måste veta vilken stolpe eller infart eller trappa som är rätt utan att egentligen kunna veta. Blir det fel, vilket det ofta blir, så måste jag ta på mig felet och bara ge hunden beröm och uppskattning. Åtminstone så länge den söker upp rätt saker som jag ber om. För där ligger ju kravet på hunden och en stolpe, en dörr eller en trappa ser ju likadan ut i Stockholm, Göteborg eller Örebro.
Jag tror att här är en stor del av problemet. Synskadades Riksförbund är nog, lite med fog rädda för att vi riskerar att, om inte förstöra så kanske avtrubba eller göra våra hundar förvirrade. Det är ju ändå hjälpmedel för flera 100.000kr. En viss mängd avtrubbning är nog omöjlig att undvika men att förstöra hunden för att man kritiserar hunden för att den gör fel i en okänd terräng är nog större risk UTAN rätt utbildning och rätt matchning och information till föraren.
Här är ännu ett problem. Förr om åren fick man vara 2 veckor på hundskola eller kursgård och en vecka hemma. Över tid har tiden på kursgård eller hundskola krympt så att det i dagsläget bara är förstagångsförare som över huvud taget får åka på kursgård. Alla andra får leverans hemma direkt och får bara åka på kursgård i mån av plats. Tiden har också minskats vid första kurstillfället. Därtill var det tidigare 2 uppföljningskurser, en hemma och en sista på kursgård. Den andra kursen hemma har kortats av och den tredje på kursgård har helt uteblivit.
Det är lätt att förstå att SRF är rädda för att ge sig in i något som helt klart kräver mer utbildning i tider där utbildningen kraftigt skärs ned. Att man sedan i tider där detta som allt annat blir dyrare inte strävar hårdare efter mer pengar är en annan och märklig fråga.
Att ”köra” eller arbeta med ledarhund är något av det finaste jag vet. Att gå med en hund på välkända sträckor där jag kan koppla av lite är bekvämt och ger mig nästan en känsla av att ha det lika lätt som alla seende. Att friköra med en ledarhund är även för mig som har haft hund ganska länge, fantastiskt och fascinerande och med tiden när man jobbat länge samman och det känns som om hunden läser ens tankar är på gränsen till vackert! :)
Det är svårt att i ord beskriva känslan eller känslorna för dom är lika många som situationer. Att gå i ett köpcentrum och känna hunden arbeta och kryssa runt skyltar och grupper av människor, veja för mötande barnvagnar och runda en servering och hinna ikapp människor som går långsamt framför, hur hunden rundar och passerar. Eller att gå på en gata, säga till hunden ”sök stolpe” för att man ska gå över och hör inte ticksignalerna i allt trafikbuller och hur man känner i selen att hunden letar, tittar sig omkring, får syn på en stolpe och hur man känner i steget hur hon funnit det hon letar efter och sekunden senare står vi vid stolpen.
Vid ett tillfälle var jag på vårdcentralen på ett läkarbesök. Jag blev hämtad i väntrummet och vi sicksackade oss fram genom korridorer till rummet vi skulle vara. Efter besöket frågade läkaren ”hittar du ut?” ”Jadå” svarade jag helt självsäkert men tänkte ”hur i helvete ska det gå till?” eftersom jag inte hade något minne av hur många vänster och höger vi vikit av. Men jag säger ”Flinga min vän, hittar du ut?” eller som det korrekta kommandot lyder ”sök ut” så blir det höger/vänster om marsch och så bär det av genom korridorerna. Jag tänker att nu hamnar vi väl i kaffeterian men sekunden senare öppnas de automatiska dörrarna för oss och solen slår emot oss. Efter 19 år som hundförare är det ändå inte svårt att få en tår i ögat, krama om henne och säga att ”du är bäst!”
Ofta är det så att vi letar oss fram och jag frågar folk om vägen. När vi ska tillbaka säger jag ”nu går vi tillbaka” till henne. Det finns inget sådant kommando men ibland pratar man med sin hund ändå och man vet att de förstår. Vid ett gatuhörn kan jag säga ”här var det väl vänster?” med lite tveksam röst eftersom jag inte riktigt minns, jag med bra lokalsinne och allt :) ”Nope” säger hon och svänger höger. Oftast kommer vi rätt, men gör vi inte det är det min uppgift att säga ”duktig sötnos men sorry, du hade fel” och hon kommer vifta lika glatt på svansen.
Vi har provat otaliga vägar jag och Flinga. Jag känner mig aldrig ensam och vilse och hon har roligt och lever efter måttot ”ju mer desto bättre” :) Hur vet man det? Det känns och syns, på huvudet, den höga svansen, det allerta steget och draget och ivern. Det känns lika tydligt som när hon tvekar på steget och jag känner i selen hur hon rör huvudet och ser sig om. Då vet jag att hon behöver någon form av stöd. Då får jag säga att vi fortsätter rakt fram och visar det sig vara fel väg, är felet mitt.
En helg på Almåsa Konferens är snart slut och jag sitter här och väntar på att åka hem. Vädret har varit helt OK och jag trivs väldigt bra här ute. En jättefin miljö och anläggning, god mat och trevlig personal. Dessutom är det en miljö som jag till fullo hittar i vilket är bekvämt och underlättar.
Helgen på Almåsa var en kombination av ett extra årsmöte och höstkurs. Vid SLHFs årsmöte 2012 kunde inte styrelsen beviljas ansvarsfrihet eftersom revisorn inte var klar och en del bokföring kommit in sent.
På fredagskvällen anslöt alla runt 17-tiden lagom till middagen. På kvällen hölls ett kortare innepass bland annat med presentation av deltagarna. Efter det var vi några som bastade men det blev ganska tidigt och lugnt på ölfronten tack och lov.
Natten var inte rolig och jag sov inte så värst bra min första natt i båten. Jag hade en fotogenkamin som fanns med i båten när jag köpte den men den visade sig ganska farlig eller i vart fall obehaglig att hantera.Ratten för att höja och sänka veken tjärvade redan innan men när kaminen varit tänd en stund gick den inte alls att vrida ner för att släcka. Jag fick nästan lite panik där ett tag men lyckades få ner lågan till något mindre och därefter lyckades jag blåsa ut den. Komplett livsfarligt!
Natten var kall, bara 8–10 grader och sovsäcken jag hade med mig var inte gjord för den sortens övernattning. I en mer lämplig sovsäck hade det varit kanon. Så jag vaknade flera gånger och skakade av köld och fick rulla in mig så gott det gick och krypa nära hunden. Men när jag vaknade var jag inte särskilt utvilad och morgonen var väldans rå och kall och det var jacka på och det tog en god stund och mycket kaffe att tina upp efter natten.
På förmiddagen började vi med det extra årsmötet som var avklarat på en halvtimme. Men så var det inte så många punkter som skulle avhandlas. Det som tog mest tid var en nitisk medlem som protesterade mot småsaker i föreningsbyrokratin vilket bara tog tid och var irriterande.
De uteaktiviteter som ägde rum under helgen var frivilliga och man kunde välja på promenad och lydnad. Själv valde jag promenad båda dagarna, mest för att jag kände mig gåsugen och ganska trött och lite låg och det är ingen bra grund för lydnad och man är ingen vidare förebild för sin hund. Jag har dessutom gjort lydnaden så många gånger att jag vet vad jag och Flinga behöver jobba med och jag vet också hur jag ska göra det. Att jag sedan kanske inte gjort det i den mängd jag borde, hade jag ingen lust att visa upp just där och då :) Jag behövde inte bli mer låg :) Men ena dagen gick vi 7km i ganska rask takt och idag gick vi 5km i något lugnare tempo och det uppskattade både jag och hunden. Att gå och röra på oss kändes viktigt av flera skäl.
Innepassen under helgen har också mestadels varit intressanta. dels har vi fått titta på lite alternativa selar som kanske kan bli aktuella i framtiden. Den sele som nu finns har varit den enda att välja på under alla år. Nu fick vi titta både på en som Synskadades Riksförbund tagit fram som prototyp, men också ett norsk/finskt alternativ, en japansk, en tysk och en belgisk sele.
Själv gillar jag den sele som finns idag. Jag kan hålla med om att bågen är onödigt tjock och inte går att haka av från oket som sitter på hunden. Det kan vara bra ibland på buss och tunnelbana för att jag och hunden ska ta mindre plats. Men att oket, det som sitter på hunden, är lite rejält och stabilt tycker jag bara är en fördel.
Ett annat intressant pass var det som handlade om det som brukar kallas för ”frikörning”. Man skiljer på fasta sträckor och friörning. Fasta sträckor är de man lär in med instruktör, mellan hemmet och arbetet, skolan eller affärer och självklart några alternativa rastrundor. Frikörning är där man kanske hittar själv, eller har en uppfattning om hur man ska gå men inte har någon exakt koll på alla vägar och riktmärken och där man tar hjälp av hunden och mer improvicerar sig fram. Just om frikörning finns mycket att säga så det blir nog ett eget inlägg. Men det var ett ämne som skapade mycket debatt och jag tyckte att det var mycket informations- och tolkningsmissar.
Nu när kursen är slut ska det bli skönt att åka hem samtidigt som själva vistelsen på Almåsa varit avkopplande och skön. Det har inte varit fritt från moln kan man säga och en del av dem har kommit hemifrån med barn som kanske inte varit helt justa och jag skulle åter igen önska mig den där manualen eller stödet att ha någon att fråga ”hur fan gör jag nu?” Men det får bli som med frikörningen, man får improvicera och pröva sig fram och sen någon gång längre fram i livet om man gjorde rätt…
På kursutvärderingen hade nästan alla bara bra saker att säga. Jag var sist i raden av talare och vart efter det närmade sig min tur insåg jag att det jag hade att säga skulle jag bli ensam om och jag skulle inte bli populär. Men det brydde jag mig ganska lite om.
Så när det var min tur sa jag allt det självklara som uppenbarat sig och varit positivt under kursen för jag ville ändå avsluta med det dåliga som inte var riktat mot kursen ledning, planering och utförande. Det relativt fria och lättsamma program lyckades man ändå få riktigt givande, så pass att vissa diskussioner kändes för korta. Ämnen som selar och frikörning var nya och intressanta och ämnen som ”ledarhunden i karriären”, hur det är att studera och jobba när man använder ledarhund som hjälpmedel var inget nytt ämne men något som alltid tål att diskuteras. Vidare var det otroligt bra ledsagare och instruktörer på kursen som gjorde en utmärkt insats helt ideellt enbart mot kost och logi — vilket i sig inte är så illa på ett ställe som Almåsa.
Men sedan var det slut på spridande av solsken.. Ett fenomen som jag tycker är extremt tydligt i synskadekretsar, mer än andra kretsar är dels förmågan att avboka i sista sekund eller helt skita i att dyka upp. Just det var inget problem här, men däremot förmågan att passa tider. Inte ett enda pass började i tid, alltid 10–15 minuter försenat för att folk drällde in och skyllde på rastning och fodring av hund etc. Programmet var så väl tilltaget att det inte var några som helst problem att hinna rasta hunden mellan passen och börjar ett pass kl09 betyder det att man sitter där kl09 så att man kan sätta igång. Inte att man kommer in genom ytterdörren 09.05 och ska hänga av sig, leta sig in och hitta en plats. I synnerhet om man vet att orienteringen kan ta lite längre tid. Åtminstone jag ser alltid till att vara ute i god tid i möjligaste mån och jag är ändå usel på att passa tider.
En av deltagarna klagade på Almåsas dåliga service trots sina 4 stjärnor som de sägs ha. Men just för att man i så fall är 4-stjärniga hör det till gott uppförande att inte börja servera maten förrän alla är på plats. Som vid någon middag tog det 45 minuter innan maten började bäras in och det berodde ju på att somliga drällde in 30 minuter efter utsatt tid.
Vad som är ännu mer skrämmande och som bara gäller för synskadade, är att denna systematiska brist på tidspassning tas det hänsyn till. Inget av passen började trots sen ankomst utan alla sätt där lydigt och väntade. Hade det varit jag och hade det varit i andra sammanhang hade man börjat på utsatt tid så hade de som kom sent fått känna av att man kom försent och störde andra genom sin entré. Det är en pedagogisk effekt som funkar i andra sammanhang.
Slutligen, men det orkade jag inte framföra i utvärderingen, är det pinsamt hur folk åker till årsmöten utan anteckningshjälpmedel och tillgängliga handlingar utan mötesordförande måste läsa upp allting. Inte nog med det. I slutet på varje pass upprepar man nästa programpunkt som om det vore ett dagis, trots att alla fått program utskickade både via epost och utdelat i punktskrift. Så någon tillgänglighet rörde det sig inte om.
Tyvärr är detta inget unikt från denna kurs utan ett vanligt förekommande problem bland synskadade. Och jag tänker att det finns en viktig orsak att sköta detta bland annat som ledarhundsförare. Om man nu hävdar att hunden ska följa med på möten och andra evenemang så får man sköta hundhållningen så att man inte ständigt kommer försent eller avbryter för det kommer förknippas med funktionsh8indret och hunden. Och i vilket sammanhang kritiserar man en funktionshindrad som ständigt och jämt kommer försent eller går på möten och klagar och själv inte ens har med sig anteckningshjälpmedel?
Jag brukar försöka se saker positivt och hoppas inte jag uppfattas som någon gnällspik. Men detta gör mig irriterad eftersom samma grupp människor själva inte sparar på krutet när det gäller att gnälla på andras fördomar, okunskap och dumhet. Jag tror att det finns en stor brist i självinsikten och kunskapen hur andra ser på än och hur ens eget beteende uppfattas.
Så, även detta borde kanske blivit ett inlägg för sig eftersom det blev längre än själva berättande om kursen :)
Nu får man i alla fall åka hem och i morgon kör jag och Egge tillbaka båten. Ser ut att bli fint väder då med.
I helgen ska jag vara på kurs på Almåsa Konferens utanför Västerhaninge. Det är en kurs och ett årsmöte med Sveriges Ledarhundsförare – SLHF. Tidigare har man kunnat betala lite extra för att få eget rum men på grund av föreningens ekonomi är den möjligheten borta denna gång.
Egentligen gillar jag inte att dela rum med bekanta eller främmande även om man inte spenderar så mycket tid på rummet kanske.
Jag behövde ändå ta en tur med båten för att mer i detalj inspektera läckan vi upptäckte under hemresan och det är inte så långt från min båtplats upp till Almåsa.
Jag och Egge träffades efter jobbet och åkte ner till båten. Platsen jag har fått är jättebra på många sätt och helt enligt mina önskemål, långskeppsplats längs en utgångsbrygga. Men som varvspersonalen påpekade var båten aningen stor och det märktes när vi skulle ta oss ut. Vi skulle rakt ut åt styrbord och det fanns obefintligt utrymme bakåt och minimalt framåt och en båt med rak axel vrider man inte på en femöring :)
Efter en kort tur lite för långt in i vassen kom vi i alla fall ut och det kunde summeras med att — det här behöver vi träna mer på :)
Vi körde sakta uppåt mot Almåsa. Jag demonterade golvplankor och vi tittade hur pass mycket det läckte in under gång. Precis som jag konstaterat tidigare var det roderhylsan som läckte. En packning som inte längre fungerar som den ska och förmodligen saknas fett i roderhylsan, hur man nu löser sådant utan fettnippel. Det är i vart fall något som får demonteras i vinter. Men att det pågått en stund var helt klart även om det kanske ökat under vår långa hemtransporten. Men någon hade försökt täta eller torka eftersom det låg stora mängder papper i botten. Men på den nivån det rann in nu hjälpte inget papper :) Att säga att det droppade vore en underdrift, men också att det sprutade in vore också att överdriva. Vid 8 knops fart var det 2 strålar från tätningen men det hann rinna undan bra och länspumpen tog hand om det.
När vi var nöjda med inspektionen var vi ändå halvvägs upp till Almåsa och beslutade att fortsätta sista biten. Det var aldrig någon faraoch läckaget upphörde när man stannade. Men det blir en av de sista turerna för i år för det är inte så sjömannamässigt att åka runt med en känd läcka.
Vi kom fram och lade till vid Almåsas bryggor i god ordning och planerad tid. Det var lugnt väder och en underbar septemberkväll. Vi förtöjde båten och ska nu åka hem. I morgon kommer jag tillbaka för kurs här ute och då hade jag tänkt sova i båten istället för att dela rum. Då hinner jag åtminstone övernatta i den innan säsongen är slut.
