Jag och min kompis har sät en jätte bra film som heter I taket lysser stjäronorna. Den handlar om Jenna och hennes mamma som har cancer. Och hur hennes liv är medans hennes mamma är alvaligt sjuk. Jenna är 13 år gamal. och sköter allt hemma medans hennes mamma sover
Här kommer lite information om *I taket lyser stjärnorna*
”Sakke är så jävla jävla jävla snygg där han står med det svarta håret och luvtröjan. Han har till och med lite skäggstubb.”
Jenna ägnar massor av tid åt att smyga på Sakke, titta på Sakke, tänka på Sakke, planera hur hon ska stöta ihop med Sakke liksom av en slump. Jennas bästis Susanna tycker att hon är jobbig, vill helst vara i stallet men följer med ändå. När Jenna bestämmer sig för att sluta rida får de allt mindre gemensamt. Avskyn för skolans snyggaste tjej, Ullis, som bara råkar gå i deras klass är snart det enda de kan enas om. Men Ullis bor granne med Jenna och kanske förstår hon mer än Susanna någonsin gjort – om Jennas mamma, om att vara den som alltid lagar middag och städar och om att vara den som alltid tar hand om.
Ullis mamma är alkis, Jennas är sjuk, svårt sjuk.
Jenna Wilson är tretton år och i taket i hennes rum har hon och mamma klistrat upp stjärnor som lyser i mörkret. Det ingen vet är att under en speciell stjärna har Jenna gömt en dikt.
”Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.”
Enligt mejj var den här filmen jätte bra, jag och min kompis Sara gick på den vi båda tyckte den var JÄTTE BRAAA :)
Idag var de dax för tävlling igen. Rätt jobbig period nu, man får liksom ingen helg, bara tävlingar hela tiden. Men de här är fjärde sista inomhus tävlingen i år. Men de kommer o bli lite glesare, nästa helg är de Lilla GE Galan, sedan är de ingen mer tävling förän Jeppe ska åka till Falun, o där efter är de bara en kvar, i Storängshallen, så de känns ju bra. Men jag tycker de är kul oxå, så himla kul o se framstegen som Jeppe gör just nu. O idag var de även Emilias första tväling. Hon har ju itne tränat så länge så hon har inte tävlat förut, men eftersom de var på Torvalla denna gånen tänkte vi att hon skulle få prova ialla fall, o de va kul tyckte hon :)
Jag o barnen kom iväg tidigt som planerat så att vi var där runt kvart över åtta. Emilas första gren var höjd. HOn rev ut sej på en gång, men hon var glad ändå :=)
Jeppes första gren var AT, man skule springa så få steg som möljig på 20 meter, han sprang med 8 steg :) Sen var de spjut för Jeppe. O eftersom de är innne så var de pressitionskast som gällde, att få ihop så mycket poäng som möjligt, genom att räffa olika mål. Han fick 14 poäng, o vann :) Fick sin första guldmedalj!!!
Emilia genomförde oxå en spjut omgång, men lyckades inte lika bra :) men hon tyckte de va rätt kul !! Henne längdhopp gick oxå bra, hon hoppasde 1.89 som bäst, kom nia tror jag, O kula fick hon iväg den 2.32. men hon är lite tillbaka dragen där, så jag tror att skule hon börja våga ta i så kommer de o gå mycket bättre.
Jeppe började sin höjdhopas tävling o klarade de två första hoppen galant, 1m o 110m . Sedan kom 115, som han inte klarat förut.. Han rev fösta men andra kom han över, så lycklig blev han :)Nästa höjning var til 120m , högt.. han rev alla tyvär.. men de var nära.. så lite mer tärning så är han vöer där med tror jag :) Men Jeppe tog en brons medalj där efert som att han klarade sitt 115 hopp på andra försöket :)
Emilais sita gren var AT, hon gjorde sina 20 m med 12 steg, duktgi :)
Sist o försenat var de dax för Jeppes längd, han hoppad 3.53 på sitt första hopp som var 10 cm längre än hans pers, så ett nytt personlig alltså :) O de gav honom en silver medalj!!
Så de va en mycket lyckad dag, med två trötta men glada barn!!!
Som ett led i att bli en sundare och friskare, och framför allt gladare människa har jag börjat träna igen. Jag var så duktig förstahalvan av 2000 men sedan blev det märkbart sämre.
Som ett led i detta köpte jag idag en talande våg hos ett av hjälpmedelsföretagen (dock äej där jag förnärvarande jobbar =)). Första gången jag stiftade bekantskap med vågen — för det ser ni på rubriken att jag gjort — var 2001 när jag skrev i bloggen Talande våg med vikt:iga fel. Då köpte jag den av samma företag och den var även då rätt dyr. Idag kostar den 1800 inklussive moms.
Jag tror den här modellen är lite mer slimmad och kommer från tillverkaren Caretec somtillverkar lite billigare hjälpmedel, så som blodsockermätare, blodtrycksmätare, färgindikatorer och liknande. Hjälpmedlen ska vara lite billigare för att människor i länder som inte har samma sociala nät som vi ska ha råd att köpa.
Jag har egentligen bara hunnit packa upp vågen och provat den före och efter mitt träningspass och nog uppvisar den samma ojämna mätvärden. Först vägde jag 77,8kg med kläder på. Träningsklädd vägde jag allt från 72,0 till 73,7kg, en ganska stor skillnad således.
Och man blir lite förundrad. Att tillverka en våg som mäter exakt vikt kan inte tillhöra raketforskning direkt och en vanlig dito på en vanlig butik kostar max ett par hundralappar. Att sedan få resultatet från en LCD-display att prata med en samplad rast på dåligt dold skånska borde inte heller vara så dyrt? Det har ändå gått 8 år sedan förra gången och något borde väl hänt under den tiden?
Idag blev det klart från Post- och telestyrelsen att frekvensområdet 50–52mhz nu får användas för amatörradio. Tidigare kunde man söka specialtillstånd för att få sända där men nu är det alltså helt fritt för certifierade radioamatörer. Det ska bli spännande att se om det går att använda till något kul!
Frekvensområdet har tidigare används för marksänd TV men eftersom det nu upphört i Sverige så släpps det helt till oss. Uteffekten begränsas just nu till 200 watt för att inte störa andra länder där bandet fortfarande används men man förhandlar med PTS om att få använda max 1kw.
Så det är dags att plocka fram 50mhz-toppen till antennen på min VX7 och se om det händer något.
Vidare verkar man ha beslutat att utöka 40-metersbandet där vi tidigare fått sända på 7–7,1mhz till att från och med april 2009 omfatta 7–7,2mhz. Väldigt trevligt!
[tags]Amatörradio, Kortvåg, Yaesu, Yaesu Vx7r, PTS, Post- Och Telestyrelsen, Post Och Telestyrelsen[/tags]
Har funderat på det här ett tag. När DVDn bara var barnet började vi köpa film som man ville ha. först hade man fullt upp med att skaffa alla gamla filmer man antingen inte hade, eller hade på VHS som inte dög som format längre. Sedan gick tid och pengar åt att hålla sig uppdaterad med allt nytt som kommer. Numera i och för sig har köptakten avtagit. Dels för att vi ofta har problem med nya DVD-skivor i flera av våra DVD-spelare, dom hackar och hänger sig och det har blivit ett visst irritationsmoment. Sedan har barnen genom åren haft sönder ett icke obetydligt antal skivor som legat på golvet, trampats på och numera är så repiga att man kan använda dom som tvättbräda =)!
Men ändå, alla dessa filmer till trots.. Före jul gick Wallander-filmerna på TV. Några av dem har vi i hyllan, ändå tittar man på dem på TV. Tomtn är far till alla barnen, Göta Kanal och en hel drös andra filmer som går på TV som också står i DVD-hyllan, så väljer man ändå TVn. För att inte tala om alla Beck-repriser som gått och där dom sista 8 nu ska börja gå på TV igen. Alla dom där har vi i hyllan, men genast när man ser teasers om dem att de kommer på TV tänker man genast ”åh dom ska vi se!”
Och jag undrar vad allt detta beror på? Gillar vi reklamen? Duger inte pausknappen för att kissa och hämta mer godis och läsk? Eller är det bara det att man har sån slö fantasi och ingen egen vilja att man inte själv längre klarar av att känna att oj, nu vore det najs med en Beck-film? Nej, dom ska ses på TV, med reklam, i kronologiskt produktionsordning som TV bestämt och på tider som TV bestämt =)?
Jag har inte varit på någon av SK0QOs klubbkvällar hittills även om jag varit medlem sedan jag tog amatörradiocertifikatet i juni. Man ska ju få tiden att räcka till även om dom har jättemånga intressanta temakvällar.
Men denna kväll var mer intressant och jag tror att mina önskemål att lära mig bygga antenn var upphovet till kvällens antennbyggartema.
Antennen man fick bygga var en förkortad 80-metersdipol som jag själv ska försöka hänga upp så fort jag får båda mina närmaste grannars tillåtelse att fästa i deras hängrännor.
Antennen i fråga har en totallängd på 17,2 meter. Från fästpunkten i mitten går först ett 3-metersben ut åt vardera hållet, följt av en spole, 45 varv FK-tråd lindat på 50mm VP-rör och därefter ytterligare en tråd på 5,6 meter som avslutas med isolatorer i varje ände. I mitt fall hade jag tänkt hänga upp den i form av ett inverterat V, där fästpunkten sitter någon meter över taknocken och sedan sluttar snett nedåt och fästs i vardera grannes hängränna. Det borde bli ganska bra.
Antennen blir ganska smalbandig, ca 50khz utan avstämningsenhet.
Nu när antennen är färdig ska jag försöka få ett besked från vår andra granne och sedan börja skaffa maströr och börja bygga. Det kan bli riktigt kul!
Visst händer det ibland saker i vardagen som bara gör att man vill gå och dö, sjunka genom jorden eller upplösas i tomma intet? Det har hänt mig massor med gånger som jag blir högröd i ansiktet av att bara tänka på.
Idag åkte jag hem från ett kneg i Västerås och satt på tåget och halvslumrade. För kort resa för att sova och så fort man närmade sig något som liknade slummer ringde telefonen.
Och plötsligt var det en grundlig biljettkontroll av samtliga passagerare. Jag hade redan visat färdbevis men nu var det så dags igen. Toaletter kontrollerades och när kontrollanten kom till våra platser kunde tjejen bredvid inte visa upp sin biljett. Hade tvingats byta plats och inte sparat sin biljett. Klantigt, javisst men ingalunda omänskligt. Dividerandet med kontrollanten var oundvikligt. Hon bad att få prata med konduktören som kanske minns henne men han vägrade. Till kontrollantens försvar kan man väl säga att han säkert hört den visan 100 gånger förut och ett skitjobb han knappast tyckte tillhörde de roligaste ombord. Dividerandet pågick en stund och hon slapp böta 800kr men lyckades skrapa ihop nästan hela biljettpriset. Kanske ung studerande, kanske dom sista 100-lapparna som rök.
Där ville och borde jag gjort det, åtminstone hjälpt till med det som saknades eller helst betalt biljetten. Det var inga stora biljetter. Det skrek inom mig, ändå gjorde jag det jag avskyr andra för att göra i alla jobbiga situationer, blunda och lotsas som om det regnar. Det tycks inte spela någon roll om det saknas några spänn till biljetten eller om någon blir misshandlad eller våldtagen, vi gör alltid likadant. Och det där har jag alltid velat bryta men nästan aldrig lyckats med.
Nu tänker ni säkert — de va bara för att hon var tjej, skulle du aldrig gjort om det var en kille, hon drog säkert bara en rövare och försökte planka. Kan inte svara på det men det handlade inte om det. Just den där situationen har hänt mig minst en gång. Fast den gången på flyget. Jag var nyligen dumpad av min ungdoms förälskelse och stod jävligt ledsen och väldigt fattig på flyget i Malmö och ville hem. När jag stod och skulle betala min standby-biljett hem som kostade 200kr och där man dessutom egentligen inte fick ha med sig hunden, så fanns inga pengar!
Ung och slarvig, ja visst och där stod jag med veckor kvar till lön och behövde bara komma hem. Den gången lät biljettkillen på flygplatsen mig komma med ändå både med hund och utan att betala för biljetten. Han sa som jag säger nu, jag vet hur det känns, du får säkert tillfälle att göra detsamma någon annan gång.
Och den gången var nu, och vad gjorde jag? Blundade och mådde skit! Kanske försökte hon bara lura SJ på 250kr, vad vet jag men min tro är ändå att dom flesta är bra människor och även bra människor kan hamna i knipa.
En enda gång har jag lyckats som jag kan komma på nu och känna stolthet över. Det var 1998 och jag pendlade mellan Arlanda Stad och Haninge, en ganska dryg resa på pendeltåg, 20 timmar till och från jobbet varje vecka. Många tiggare fanns på tågen även då och jag gjorde då som nu, skruvade upp musiken och lotsades sova. En av dem var — kanske inte mer påstridig men mer bönfallande. Bad om pengar för att få mat, näst intill grät av påstådd hunger. Jag sa att jag inte vill ge pengar som kanske går till helt andra saker än mat. Men om det verkligen var mat, skulle jag gärna bjuda på mat på Burger King när tåget kom till Centralen.
Och där satt vi sedan och åt och jag tror att den personen var minst lika överraskad som jag över det som hände. Någon som säger ”nix, inga slantar men vi kan gå och käka”.
Så du, vem du nu var och hur det nu var, jag kanske är blödig, patetisk, naiv, godtrogen och löjlig — jag är nog lite av allt det där. Men förlåt! Nästa gång ska jag försöka bättre!
Så var man då på resande fot i tjänsten igen. Denna gång med en last kameror/CCTV till Västerås för utställning inför en upphandling i området. Alla våra sex konkurrenter är här och får en halvtimmes presentationstid var. Lite segt och mycket väntetid blir det och vi ställer ut näst sist och sedan är det dags att åka hem igen. Och nog känns det lite surt att gå upp 05.30, komma fram vid 9 och sedan sitta av tiden fram till kl14 för en halvtimmes tid i rampljuset. Men ibland, eller ganska ofta är mina resor i jobbet just på det här viset.
Så nu sitter jag här i en folktom utställningslokal i lunchtid och längtar hem!
För någon vecka sedan tog vi tag i semesterplaneringen på allvar. Vi ville veta om våra vänner Ulrika och Mattias ville fira semester med oss i år igen ute på Rånö. I så fall var det hög tid att börja boka stuga om man ska ha någon chans att välja vecka och stuga. Och vi vill såklart bo i samma stugor som de senaste två åren. Då känner man sig som hemma.
Efter lite funderande över alternativa lösningar bestämde dom sig och jag ringde genast bokningen och hade turen att båda stugorna var lediga vecka 30. Och några dagar senare kom bokningsbekräftelser och inbetalningskort för bokningsavgiften.
Och nu när det är betalt känns allt så mycket bättre! Nu har man något att se fram emot och längta till och planera den övriga sommaren efter. Nu ska man bara bestämma sig för semesterveckor. Trots att man kan flytta semestern en eller två veckor hit eller dit, är beslutet svårt att fatta märkligt nog =).
Då va ytterligare en tävlings helg över, mycket tävlingar så här års, nästan varje helg är de någon :)
Både igår o idag har vi varit i Sätrahellen. Igår åkte vi med Jeppes tränare på morgonen redan, kl 07.30, inte jätte kul, men jag överlevde :)
09.45 va de dax för 60 m. Jeppe kom i första heatet vilket han inte gillar.. :) Men de gick jätte bra, han kom fyra med tiden 10.00!! Ett nytt personligt rekord :) O därefter gick tjejerna i hans grupp o gjorde personliga rekord nästan alla. jätte kul :)
12.25 va de dax för längd. Fyra försök. Han satte ett nytt personligtrekord där med, han hoppa 3.43, 13 cm längre en han nånsin hoppat!! Sååå duktig :) de gav honom en 11 placering.
Idag var de bara ett 400 m lopp, kl 14.25. O idag följde Jocke med oxå :) Vi var där kvart i två, så han skulle hinna värma upp o så. Sedan var de dax. o de for i väg i världens fart. Jeppe hängde inte riktigt med i täten, men han kom femma, med tiden 1.15. Första gången han sprang den här sträckan, men vad jag såg på de andra sä är de en jätte bra tid. :)
Så nu är de bara o ladda inför nästa lördag, då är de Haninge Open som gäller :)
Egentligen vet jag inte om längtan efter vår och att dreva på och sjösätta behöver stimuleras så värst mycket =) Har redan bokat in båtmässan ”Allt för sjön” 28:e februari till 8:e mars i kalendern.
Men det var ändå det vi använde som kvällens tema när Jenny ställde upp som barnvakt och vi åkte hem till Egge och karin och käkade pizza (nåja, jag åt sallad) och drack pilsner — självklart från Nynäshamns Bryggerier och drack sprit till kaffe och efterrät samt plöjde de två Göta Kanalfilmerna på raken =)
Den första är ju en klassiker och är näst intill uttjatad, men den funkar ändå. Den andra såg vi en gång kort efter DVD-släppet och jag dömde ut den som sopdålig och en rak kopia i modern tappning av ettan — vilket det ju också är =) Men första intrycket ska man passa sig för så jag vlade att se den igen med öppna ögon och hittade fler guldkorn i den den här gången och skulle nog vilja strecka mig till att säga att den också är helt OK.
Och visst stimulerades båtlängtan lite till, längtan efter att åka fort och känna doften av avgaser och salt i den där sjöna blandningen, ljudet av hav mot stränder och fiskmås. Eller som stranden på Rånö en sen kväll med svaga vågpuffar mot stranden och brummandet från Nynäshamns oljesisterner långt borta!
Och glad blev jag såklart när vi konstaterade att huvudrollerna på båtfronten i Göta Kanal 2 innehas av dels en Anytech som ”spelar” Lena 2 och Windy 32 som ”spelar” Fortuna.
Anytech såg jag förr-förra året på båtmässan och om jag får påökt någon dag ska jag inte tveka att köpa en sån och Windy för att det är det vi själva numera kör. Dock inte 32 Grand Tornado men en väldigt liten lillebror. Men den går fort :)!
Dessutom är det ju en Göta Kanal 3 på gång som ska ha biopremiär i december 2009. Först tänker man som dom flesta ”ånej, inte en uppföljare till”. Men jag tycker faktiskt det ska bli intressant att se vilket upplägg dom ska ha nästa gång. Jag är i alla fall inte benägen att hålla med dom som påstår att detta är den sämsta svenska filmen. Långt ifrån!
Orrskär 1000: Carina i Göta Kanal 1
Storebro Storö 31 Baltic: Uniship i Göta Kanal 1
Anytec 840FBF: Lena 2 i Göta Kanal 2
Windy 32 Grand Tornado: Fortuna i Göta Kanal 2
[tags]Windy, Windy 22, Båtar, Film, Göta Kanal, Göta Kanal 1, Göta Kanal 2, Kanalkampen, Göta Kanal 3, Janne Loffe Carlsson, Lena Endre, Magnus Härenstam, Pia Johansson, Morgan Alling[/tags]
Idag ringde Comhems felanmälan upp oss. I december gjorde jag en felanmälan (läs här) efter som ljudet på TV3 lät konstigt och sedan dess har vi inte hört något men problemet kvarstår.
Nu hade en tekniker ”varit ute och skruvat lite” men tydligen inte brytt sig om att jacka in hörlurar någonstans eller ringa på hos nån för att göra en test. Och säkerställer man inte att det jobb man gjort verkligen gav eller inte gav resultat, blir det backjobb och allt tar längre tid.
Nu har dom bokat in ett teknikerbesök hemma hos oss den 9.e februari. Så dom verkar fortfarande tro att felet ligger hos mig trots att fler i området upplever samma sak. Dock inget hot om att få betala själv men det kommer nog.
[tags]Com Hem, Comhem, TV, Kabel-TV, KabelTV, Kundtjänst, Kundservice, Felanmälan, Support[/tags]
Ikväll har jag fått svar på Facebook från vår ena granne att det varhelt OK för dom att låta mig fästa min förkortade 80-metersdipol i deras hängränna! Jättekul! Jag skickade ett litet meddelande här om veckan på Facebook och frågade om de sett mina lappar och vad dom tyckte och var nästan på väg att försöka övervinna min blyghet och gå över och ringa på och fråga. Dom verkar väldigt trevliga så jag hade nog överlevt även det =) TACK M & M!!
Nu återstår bara våra andra grannar men dom får jag nog ringa eller gå över till. Det är minst lika viktigt att dom säger OK för att det över huvud taget ska bli av. Annars finns det inget annat sätt för mig att bygga antenn här i omårdet.
Den 28:e ska jag ner på SK0QO på antennbyggarkväll då det ska lindas spolar och greja. Det kan bli riktigt kul!
Ja läs själva i bloggen del 1 i denna historie. Nu har jag ändå köpt och beställt TV-inslaget i Aktuellt från den 24:e februari 1989. 1 minut och 42 sekunder långt. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag själv någonsin sett inslaget efter hemkomsten från den resan.
Somliga skule kalla det ett stort mått ego, andra att man bara är skvatt dum i huvudet. Och kanske är den en dos av båda dessa, men mest av allt min ”milt” nostalgiska ådra. Det kanske också kan vara nu när åldern tilltar, en vilja att som ett adoptivbarn söka sig tillbaka. Det händer mig ibland, får för mig att leta rätt på gamla vänner jag inte hört av på 15–20 år. Men mest av allt är det nog bara nostalgi och för min egen del. Av samma främsta anledning till varför jag bloggar och bygger den här hemsidan eftersom jag inte har en aning om vem som annars skulle ha glädje av den.
Jag köper TV-inslaget och det är endast till för ”strikt privat bruk”. Min grundtanke var att lägga ut det under Semestrar -> Egypten 1989 där jag även hoppas kunna publicera bilder. Men lägger jag TV-inslaget där blir jag antagligen bötfälld och väldigt fattig eller inspärrad och ganska ensam och övergiven :) Så vi får lösa det på annat sätt. Jag kanske kan arrangera visningar mot en avgift av självkostnadstyp tills jag går plus minus 0 helt enkelt behålla det för mig själv =) Helt klart är att jag åtminstone ska vara väldigt ensam när jag ser det för första gången!
I december blev jag kallad till grundkurs 3 som är min och Fassis sista uppföljningsutbildning. Den skulle gå av stapeln första veckan i mars. Men av en mängd skäl har jag nu blivit framflyttad till juni istället. Passar klart bättre och är säkert varmare ute då också =) Det är förvisso mitt i skolavslutningstider men det ska nog gå bra.
Kursen äger rum ute på Almåsa Kursgård i Västerhaninge, alldeles invid Horsfjärden och där ute är fint sommartid. Det kanske inte riktigt är badväder men i vart fall inte snöstorm och drivis som det kan vara i mars.
Jag tror att det blir som en ond cirkel. Man slutar av någon anledning att träna. I mitt fall på grund av att Eriksdalsbadet inte vill ta emot folk med ledarhundar och ett stort mått av lathet/trötthet att inte orka stå där klockan 6 på morgonen. Och alternativet att trängas med skolbarn eller andra är inget alternativ för mig. Förr tränade jag, Egge och joche alltid på UUNEt-tiden och jag minns hur skönt det var. Tungt i början men hur man efter en 5–6 gånger faktiskt fysiskt kände skillnad, både i träningen och i vardagen.
Sedan fick Eriksdalsbadet flippen och då skulle man behöva gå upp till jobbet, lämna hunden, gå ner till badet och simma, en omväg på 30–40 minuter. Och då blev det inte av.
Åtminstone för mig har det sen blivit att man sitter ner, tänker att man borde men orkar inte och sedan blirledsen och ännu tröttare av att konditionen försämras och magen sakta växer.
Sen fortsätter deta i det mönstret, för hur dum i huvudet får man vara, när man får tillgång till en jättefin träningslokal med löpband, skivstång,hantlar, en multimaskin för armar och ben, trappmaskin och motionscykel och diverse redskap för rygg och mage. Jättefint omklädningsrum, duschar och bastu och en liten relaxhörna. Helt suveränt. Och, jag har haft tillgång och nyckel i snart ett årutan att komma mig för.. Vad annat kan man förklara det med annat än att man är svag och dålig karaktär som hellre väljer att sitta still och ågga sig i att det bara blir värre..
Här om natten bestämde jag mig, att det måste få en ändring både på det och en delannat. Jag är övertygad om att min orkeslöshet och oinspiration och ledsenkänsla i magen beror på bland annat det, att jag inte ens förmår att ta hand om mig själv längre. Och jag vet, att mår kroppen bra, mår man bra med sig själv, trivs med sig själv så blir också omvärldens ojämnheter betydligt lättare att leva med. Så var det åtminstone förr.
Och idag tog jag det första steget mot att bli en bättre människa, med mig själv som enda motståndare. Jag vet att sådana banala saker som att jag trivs med mitt långa hår men vantrivs med min allt mer mjuka mage och säckiga armar och mjölksyra i benen som tilltar redan efter första backen på cykel hemma. Det är bara jag som kan ändra på det.
Och det var skööönt!! Att först springa på löpbandet, därefter ett 5 x 15 set med skivstången på ganska låg vikt där det började bita lite i 3:e settet. Sedan multimaskinen för armar och lårens framsida. Där kändes det muskelsmärta nästan genast så där får man ta det längre pass med lägre vikter i fortsättningen.
Trappmaskinen var en mördare för då hade jag redan sprungit en god stund men den gillade jag, för där kände man att det bet och när det är jobbigt, gör det nytta.
Nu är målet tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag även om det spårade ur lite denna veckan så det blir torsdag och fredag och jag hoppas jag vaknar på lördag med träningsvärk.
Nästa steg är situps varje morgon när man kliver ur sängen. min fru körde med det ett tag och sa att det gjorde nytta ganska fort.
Och slutligen, förutom att inte lägga av träningen på jobbet, cykla så fort isen smälter och allra helst försöka få med mig Mia och springa. Först korta varvet genom skogen och bilvägen hem. Och sen långa varvet genom skogen förbi OKQ8 och bilvägen hem.Det är mitt mål och inte att falla pladask efter halva sträckan. Jag vet ju att de första gångerna är rätt OK men att det sen blir en uppförsbacke en tid och att det är då det gäller att inte lägga av. Till detta hör såklart bättre ätande, inte dubbla portioner och onödigt ätande som jag är allt för bra på.
Nu har jag avslöjat min fysiska plan för er och det blir inte lika lätt att bortförklara i sommar. Då vill jag kunna precis som ni tjejer, klä av mig och känna mig till freds med det.
Här har vi en tjej som varit ledig från skolan idag och varit hos optikern med pappa. Besöket gick jättebra, glasögonen hon fick i juni fungerade perfekt och krävde ingen åtgärd. återbesök om ett år.
Men… det tog tydligen på krafterna, eller så är bara pappa äckligt tråkig som vägrar gå hem från jobbet nån gång ;)
Visst försöker man tänka lite på vad man skriver i bloggen, både för sin egen del och för ändras, inte minst familjemedlemmarnas del. Och det blir ju såklart inte de allra djupaste känslorna man skriver om. Men här om dagen fick vi en stark och oförklarlig reaktion på våra två inlägg om vårt gemensamma 13-åriga liv. Vår äldsta dotter skrek och tyckte vi avslöjade hemligheter i bloggen och det tog en stund innan vi förstod att det var just dessa två inlägg — eller i synnerhet mammas inlägg som var orsaken.
Vi har jobbat på att få veta vad i dem som hon tog illa vid sig av men det har inte varit så lätt. Antagligen kanske för att hon själv inte kunde förklara. Min tanke var först att vi avslöjade för er läsare, eller för henne, att vi båda haft liv innan det blev en familj av oss. Och det kan ju vi vuxna skratta lite åt. Säg de som nte haft någon sorts liv före man stadgar sig? Fast kanske är det inte så enkelt för barn som inte riktigt fått hela vidden klar för sig än?
Och idag började frågorna krypa fram av sig själva när hon var ensam med mamma. Vem hon varit tillsammans med, bodde, jobbat med och sådana saker och det stämde ganska väl överens med vad jag misstänkte efter att ha fått tänka efter en stund.
Tidigare har vi bara fått små reaktioner på att det är pinsamt att det ligger bilder ute på dem och står saker om dem, men inget annat än det vi tolkat som att det som så mycket annat är allmänt skämmigt i vissa åldrar. Det har i vart fall inte blivit några varesig starka eller långvariga reaktioner som vi tolkat som att de tagit illa vid sig.
Men det ger en liten hint om att det kanske inte är helt okomplicerat, i synnerhet inte nu när några av barnen växer, blir äldre, tänker och förstår mer och inom 10 månader har vi den första tonåringen i huset.
Men det vore såklart intressant att höra vad andra bloggande föräldrar fått för reaktioner från sina mindre eller större barn även om alla såklart är olika. kanske lär man sig något, eller rättare sagt, alltid lär man sig något :)!
Det är skönt när disken är undanstuvad, tempot nedtaggat, barnen ombytta och somnat och det är sådär tyst. Kanske bara ett svagt ljud från TVn. När man kan sätta sig ner i lugn och ro en stund efter sista hundpromenaden, dricka sitt favoritté, en liten skål av världens godaste glass!
Vissa saker i livet kommer man ihåg på ett alldeles speciellt sätt och ibland helt obegripligt och man har ett speciellt förhållande till en del av sina minnen. Egypten-resan med Aktiva Synskadade (dåvarande BBU) var en sådan resa som jag minns.
Och anledningarna till det är nog många, det var i samband med den stora vändpunkten i mitt liv där jag bytte liv och familj och allt äntligen hade börjat sätta sig något sånär. En annan anledning var nog att det var oerhört stort att få åka så långt själv bara med storebror som jag avgudade (då också :D )!
Men att det var just vi två som åkte resulterade i att inga foton finns som minnen från den resan. Vi hade helt andra tankar än att föreviga inför framtiden. Inte trodde man som 15-åring som snart skulle fylla 16, att man nån gång i vuxen ålder skulle sitta och … ja vaddå? Söka någon sorts rötter eller.. Ja jag vet inte.
Men jag har gjort halvhjärtade försök genom åren att maila föreningen och frågat om de haft bilder och kollat runt lite men inte fått något napp. En sak har jag alltid haft i åtanke men aldrig kollat — förrän nu!
Dåvarande SVT gjorde ett nyhetsrepotage om resan. Det var en stor grej, sponsrad av Lions och flygvapnet. Huvudsyftet var att vi skulle åka ner ett gäng blinda dykare och ha med oss 10 kompletta dykutrustningar och utbilda och förse 10 egyptiska blinda ungdomar med dykutrustning. Samtidigt skulle Lions flyga ner en stor hjälpsändning, och flög, gjorde flygvapnet, 2 vändor fram och tillbaka med deras Herkules transportflygplan.
Första svängen ner med mellanlandning på tesaloniki i Grekland fraktade ett 60-tal personer, en stor minibuss med släpkärra med all dykutrustning till Hurghada vid Röda havets strand i Egypten. Sedan vände planet hem, hämtade en stor hjälpsändning och på väg hem, fraktade oss tillbaka — fast utan bil som blev fast i tullen och sedemera fick köras hem om jag minns rätt :)
Nåväl, TV-inslaget handlade primärt om mig och dyklegenden inom synskadedykning — Sven Nahlin. Man filmade först lite bassängövningar — som jag minns det montering av någon sorts ställning. Därefter intervju med 15-årige Joakim Adolfsson som jag hette då och Sven Nahlin själv. Sedan visas bilder av ungdomsgruppen på Arlanda och slutligen starten med Herkules. Det sistnämnda blev jag länga tråkad för eftersom det sista man ser av mig när jag går ombord, är att jag slår huvudet i taket in i planet =) Inget allvarligt, men duckade väl för dåligt =) Men såklart att folk minns det framför dykningen =)
För några dagar sedan mailade jag SVT’s tittarservice och frågade om inslaget fanns att köpa och till vilket pris. Svaret kom idag!
Inslaget finns! Det sändes den 24:e februari 1989, är knappt 2 minuter långt och kan köpas mot strikt privat bruk för — 1500kr! Det är ganska dyra sekunder för gamla minnen som går fortare att titta på än att koka ett löskokt ägg :)
Så nu återstår att bestämma sig för att inte köpa det, köpa det själv, eller försöka dra ihop ett gäng, kanske föreningen har intresse i det. Och köper jag det får jag ändå inte lägga upp det här på bloggen vilket gör det ännu surare. För det priset borde jag åtminstone äga mig själv kan man tycka?
Vi får se om jag får tag på mina minnen. I så fall hittar ni bilder och förhoppningsvis en mer detaljerad reseberättelse av det jag minns, så här snart 20 år senare. Men TV-inslaget får man lösa på annat sätt om jag får tag på det.
