För några veckor sedan påbörjades nästa projekt som stod på tur efter att vi strukturerade våra familjebilder. Trots att mycket redan fanns digitalt sedan 10–12 år tillbaka var det ett digert arbete att få till det.
Men nu var det videofilmernas tur. De första tre åren från 1996 och framåt använde vi en VHSC-kamera och där har vi säkert ett tiotal gamla kassetter. Vi har en kamera utan batteriladdare eller nätdel men jagar för fullt efter en sådan eller komplett kamera. Vi har tidigare använt sådan konverteringskassett för VHSC till VHS med dåligt resultat och fått band avslitna och det känns inte så kul. Alternativet är att lämna in banden för digitalisering hos något företag, men det får bli om vi går bet själva.
Men år 2000 skaffade vi vår första digitala videokamera, det var en Sony PC100. Den var fantastiskt mycket bättre än vår gamla Panasonic VHSC-kamera, men jag köpte den för att jag var ivrig och inte orkade vänta på den jag ville ha, vänta de 3–4 dagar det skulle ta för att beställa hem den. Har man bråttom så har man!
Så ganska precis 2 år senare var det dags för en ny kamera, efterföljaren till den jag trängtat efter den där gången! Det blev en Sony DCR TRV50E som hade en mer avlång form som låg bättre i handen än den gamla PC100-modellen. Visst hade den fler finesser också. Man kunde stega bildruta för bildruta vilket var oerhört bra när man skulle fortsätta inspelningen och hade tappat bort positionen på bandet. Då kunde man placera kameran exakt i bildrutan efter föregående klipp. På så vis blev det inga synliga klipp. Vidare hade den kassettminne för de band som stödde det. Växlade man band ofta skulle kameran minnas senaste positionen om bandet var utrustat med just det lilla minneschippet som krävdes. Jag tror aldrig jag köpte några sådana band pga priset =).
Sedan hade kameran blåtand och en epost-klient och möjligen också en webläsare. Just dessa finesser var det väl mer oklart vad man skulle ha till. Det var i vart fall stor sorg i huset för 4 år sedan när den trotjänaren gick sönder och fick ersättas av en PC100-liknande modell i modernare tappning, en Sony Handycam HC45E som också har samma fula fyrkantiga form som ligger fel i handen, saknar ingång för extern mikrofon och tillbehörskontakt för mick eller lampa. Kort sagt billigt skit som nödlösning i en akut situation =).
Så de flesta familjefilmer finns redan digitalt på band. Men det blir aldrig av att man tittar på dem i det formatet. Det är jobbigt att byta band och segt att spola fram och tillbaka och helt omöjligt att hitta något specifikt. I synnerhet inte som man var urdålig på att datummärka banden och det var tydligen inte heller helt ovanligt att datum och tid i kameran gick fel vid inspelningstillfället. man brydde väl sig inte så mycket och kunde inte se vad det var för viktigt!
Men med digital video är det ju ofta lätt. Bara att ansluta kameran via firewire till Macen och låta iMovie gra jobbet. Den lilla bristen med kassettband jämfört med videokamera med flashminne är att allt måste importeras i realtid och det var ca 40 timmar band som skulle gås igenom. Men ett par kalla och trista lördagar och söndagar gick det åt för att byta band var annan timme och snart var det klart! Vissa dagar gick importen även nattetid.
Det blev som sagt ca 40 timmar video i digitalt råformat och det gick åt ca 600GB i hårddiskutrymme. Här märkte man att iMovie gick lite trögare än iPhoto, men så är också rörlig video betydligt större och tyngre att hantera. Och vår Mac Mini med enbart 4GB är inte så kaxig längre. Trots det är det fullt hanterligt än så länge.
När den delen av jobbet var avslutat kunde vi lätt och snabbt gå igenom alla band. Fortfarande återstod ett digert arbete att rätta till datum i alla de 100-tals klipp som blivit inspelade med felinställd kamera. Jag kommer aldrig mer missa att ställa in datum och tid i en kamera igen!
Så nu kan vi börja titta och redigera video. iMovie är ett lätt och ganska kompetent program för husbehov och det lär nog räcka långt för oss. Plötsigt blev det lika enkelt att klippa ihop en filmsnutt och publicera den på Facebook eller Youtube som det är att publicera ett foto eller en statusuppdatering. Svindlande och tankeväckande men äggande!
I mitt förra inlägg om att strukturera våra familjebilder beskrev jag dilemmat med säkerhetskopiering. Bilder tagna med en digitalkamera har ju ingen papperskopia i någon låda på vinden. Förlorad data är borta, varför man bör tänka noga på just säkerhetskopiering. Just foton är ju förutom det man har i huvudet (och det kan ju variera) de enda minnen man har från ens eget liv och ens barns uppväxt.
Med just våra filmer som kommer från digitala videoband finns ju källan kvar och kan förvaras på annat ställe. Det är inte lika viktigt med backup. Har man dock en flashkamera utan band och bara minneskort, är ju problemet det samma. Men när all grovsortering är klar, all video fått sin rätta tid och datum, trasiga klipp är borta etc, så lär de lagras på speglad nätverkshårddisk förutom den lokala datorn.
Du kan se vad vi hittil publicerat på våra respektive Youtube-kanaler:
[tags]Film, Video, Familjefilm, Hemvideo, Hemmavideo, DV, Digitalkamera, Videokamera, Dv-kamera, Digitalvideo, Videoredigering, Datalagring, Säkerhetskopiering, Backup, Hårddisk, Nätverkshårddisk, NAS, Time Capsule, Timemachine, iMovie, iPhoto, Foto, Fotografering, Bilder, Digitala Bilder, Digitala Foton, Youtube[/tags]
