Nomell.Se

Svenska Cykelförbundet – SCFs gren för paracyklister driver sedan något år tillbaka ett projekt med medel från Allmäna Arvsfonden, i samarbete med några andra aktörer ett projekt för att få fler människor med fysisk funktionsnedsättning att prova på och börja cykla. Det handlar om handcykel, liggcykel, trike, tandemcykel eller till exempel någon annan form av anpassad racercykel, Om man av någon anledning inte kan använda en vanlig cykel för att man har nedsatt balans eller rörlighet i kroppen.

Cykling och rörelse över huvud taget leder som alla vet till bättre hälsa och också för många funderar det som smärtlindring att träna och röra på sig. Cykel är en väldigt skonsam form av aktivitet för kroppen som inte ger samma belastning som andra sporter.

Jag har själv cyklat för trivsel sedan 2004 och aktivt sedan 2012 med målet att nå det svenska paracykellandslaget för tandemcyklister. Jag har nu engagerats i projektet för att hjälpa till med att bättre nå gruppen med synnedsättning som behöver cykla tandemcykel. Det här gruppen har lite ytterligare tuffa utmaningar som jag själv råkat ut för, att hitta piloter att cykla med. Har man en synnedsättning kan man inte ge sig iväg själv när vädret och andan faller på. Det måste planeras med en tillgänglig pilot/ledsagare vilket är ytterligare ett steg att passera. Därtill ska en cykel inköpas och en bra tandemcykel av instegsmodell för landsvägsbruk börjar på ca 25000kr vilket är 4–5 gånger mer pengar än vad en seende cyklist behöver lägga ut på sin första cykel. Att arbetslösheten bland människor med funktionsnedsättning är hög är ingen nyhet och med det följer också inkomstsvårigheter.

Min uppgift i projektet blir att försöka stimulera och få fler synskadade att intressera sig för cykelsporten. Jag ska försöka se på vilka sätt man kan engagera fler piloter, kanske ute lokalt i cykelklubbarna vilket hittills för mig personligen har visat sig näst intill omöjligt. Jag kommer också börja med att försöka få till en standard vid tävlingar och motionslopp, så att piloter och ledsagare eller så kallade medcyklister får fria startplatser för att en paracyklist inte ska behöva drabbas av dubbla kostnader.

Sedan får vi se vad fortsättningen blir. Projektet är treårigt och det är således knappt två år kvar. Det ska bli kul att se om och vad vi lyckas prestera tills dess och hur det sedan kan fortsätta. Min största oro inför detta är att det blir ytterligt svårt med finansieringen efter att stödet från Arvsfonden försvinner. Men det blir nästa utmaning. :)

[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel[/tags]

Jag blir så besviken när saker inte blir som planerat och när det dessutom bara är roliga saker som skiter sig… Jag hade sett fram emot Halvvättern så sjukt mycket! Som en liten uppvärmning inför riktiga Vätternrundan nästa helg.

Det var så mycket som var roligt med det här loppet. Patrick ställde upp som pilot för andra gången på ett långt motionslopp och det verkar som om han också tycker det är kul. Dessutom skulle en grupp paracyklister, två tandempar och ett gäng handcyklar starta tillsammans kl08:02 i en egen startgrupp imorgon. Dessutom älskar jag som kanske bekant, äventyr, även dom lite mindre och att packa, lasta cykel och fara till en annan stad, hotell, stämningen i Motala, att stå där på startlinjen, cykla ett antal timmar, gå i mål och känna sig trött men bra och hänga på sig medaljen…

När vi körde omkull under SMACK-rundan 2014 och jag bröt nyckelbenet förstod jag att jag inte skulle kunna köra Gran Fondo Stockholm 2014 och jag befarade att de båda Vätternloppen låg i farozonen när ortopeden sa 4–6 veckors avhållsamhet från träning. Även om jag skulle kunna köra Vättern så skulle det bli svårt att hinna träna till dem.

Men dagen före det första loppet nere vid Vättern, Halvvättern 2014 vaknar jag, nyckelbenet känns rätt OK. Det är bara vissa rörelser jag gärna undviker. Däremot väcks jag vid 4-tiden av en mage som smärtar något vansinnigt och det är allt för välbekanta smärtor…

Trots att jag vet, försöker jag ändå med allt, mild och lättsmält mat, värktabletter, hårdbröd och vatten men inte mycket blir bättre. Hela nedre delen under naveln skär som knivar, det är svårt att gå upprätt och svårt att sträcka ut benen.

Ända fram till någon timme innan vår planerade avfärd vägrar jag acceptera att det är kört. Rör mig så mycket det går, men det vill inte ge med sig. Jag packar cykelväskan, laddar kamera och GPS, plockar ner kläderna från tvättställningen…

Till slut hinner ändå förnuftet ikapp på något vis. Jag kan knappt gå, vet att det inte går över som i ett trollslag, det är inte så troligt att jag ska klara att cykla 15 mil om lite drygt ett halvt dygn. Nu kan vi avboka hotellet och jag kan få tillbaka startavgiften på min försäkring, men försöker jag starta imorgon så skulle det bara bli en kostnad. Magen är tyvärr ganska central när man cyklar.

Det var ett nederlag faktiskt. Nu är det bara att försöka bli hel igen, både nyckelben, magvärk och den förkylning som ligger och stör i bakgrunden.

[tags]Halvvättern, Vättern, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Motionslopp[/tags]

Ikväll genomförde jag mitt första träningspass på cykeltrainern efter min nyckelbensfraktur för två veckor sedan. Det skulle ha blivit utomhuspremiär ca 8 mil idag på förmiddagen, men jag vågade faktiskt inte riktigt köra ”på riktigt” ännu. Mitt nyckelben värker fortfarande och vissa rörelser går trögt att genomföra och när jag rört mig mycket finns en liten spänning i nyckelbenet som inte är behaglig. Men direkt ont gör det sällan längre.

Men ikväll var det alltså dags att prova köra på trainer. Det blir statiskt och inga påfrestningar som det kan bli vid kurvor eller inbromsningar och jag får öva lite bålmuskulatur genom att träna på att inte stödja för mycket på händerna på styret.

Och det gick riktigt bra. Givetvis känner jag av min skada och får vara försiktig när jag för höger arm fram till styret och inte heller för stora rörelser i sidled. Jag har fått lära mig att kroppen avger ämnen vid hård träning som motsvarar en viss kemisk dos smärtstillande medel och vid slutet av träningspasset kändes det också helt OK.

Nu börjar jag känna mig lite hoppfull inför Halvvättern nu på söndag följt av Vätternrundan en vecka senare. Jag kanske inte kommer vara i absoluta toppform och att jag inte ska känna av axeln över huvud taget vågar jag inte riktigt tro på. Men att inte kunna genomföra loppen alls vore ganska knäckande faktiskt.

Så nu ska jag göra kväll med en nöjd känsla i kroppen :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träningscykel, Motionscykel, Trainer, Spinning, Spinningcykel, Träning[/tags]

Nu har det gått nästan en och en halv vecka sedan jag och min pilot körde omkull under ett cykellopp och jag fick en nyckelbensfraktur. Smärta och värk är inget stort problem, det läker. Värre är förtreten och uppehållet i träningen och det jag tappar och måste ta igen sen.

Jag valde att stanna hemma förra veckan och igår för att vila ordentligt och det var nog ganska klokt. Idag när jag gick tillbaka till jobbet igen var jag väldigt försiktig. Ändå blir det alltid små stötar och ryck som känns i kroppen. Man öppnar dörrar och gör en massa rörelser och det är lätt att glömma bort sig. Nu är det här en lugn och avkortad vecka och även om jag inte har någon klämdag på fredag, hade jag tänkt vara ledig ändå för att få ytterligare fyra dagars sammanhängande ledighet. Känns det inte våldsamt mycket bättre efter det så överväger jag att stanna hemma för mera rekreation. Någon tusenlapp minus extra i lönekuvertet men ingen applåderar för att jag går till jobbet i ur och skur :)

Idag bestämde jag mig ändå för att försöka mig på ett lättare träningspass. Jag har fått rådet att ändå försöka träna för att skynda på läkningsprocessen. Inte vet jag om det är rätt, men lite blodcirkulation och alla positiva endorfiner i kroppen borde göra gott. Att cykla på trainer borde ändå vara mer stillsamt än ute på vägarna. Inga skakningar, kurvor eller inbromsningar. Bara jobba med benen och lätta händer på styre och växelreglage.

Och det gick ganska bra måste jag säga. Jag lyckades cykla 14km på 25 minuter vilket gav en genomsnittlig hastighet på 34km/h på min tempobana på 4 mil som jag annars brukar hålla ca 40km/h. Pulsen stannade på 137bpm i medel men det var axeln som till slut satte stopp.

Jag provade att sitta upprätt utan att ha händerna framme på styret och det fungerade ganska bra. Men så fort jag behövde föra fram händerna för att växla eller byta sittställning spände det i nyckelbenet. Sadlarna är inte riktigt gjorda för att sitta rakt upp och ner på utan man behöver den lite framåtlutade sittställningen.

Lite kort för att vara ett givande träningspass men fick i alla fall börja svettas lite och pulsen att stiga och även om det kändes att röra axeln vill jag nog ändå påstå att det går åt rätt håll.

Frågan är bara om det går tillräckligt fort åt rätt håll för att kunna köra Halvvättern nästa söndag och Vätternrundan lördagen därpå? Det återstår att se.

Nu när jag lagt mig känns det fortfarande bra. Jag får se imorgon om det var ett bra eller dåligt beslut.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träningscykel, Motionscykel, Trainer, Spinning, Spinningcykel, Träning[/tags]

Det skär faktiskt i en biten cyklists hjärta att hålla sig stilla en dag som denna. Kl07 i morse stod min pilot och en stor mängd andra cyklister på Friends Arena och väntade på starten av Gran Fondo Stockholm och vädret är verkligen strålande.

Men här sitter jag och varje för stor eller häftig rörelse påminner om mitt brutna nyckelben och att jag är hänvisad till soffan, eller i bästa fall lugna och inte allt för långa promenader. Hela vårens upplägg av motions- och tävlingslopp var en stor drivkraft under vintern och nu har liksom allt kommit av sig en hel del.

Egentligen är det inte den tappade träningen jag oroar mig mest för, det går att ta igen med hårdare träning sen. Det är timmarna på spinningcykel inomhus kalla vinterkvällar, eller timmarna på trainern med en fläkt som enda vindkälla och popmusiken som enda sällskap som skulle ha slutat med dessa belöningar i cykling utomhus, vackert väder, långa landsvägar, mycket människor och glad stämning och muskler som fick vad de behöver. Hade det regnat småspik och blåst storm idag, hade det varit en annan form av utmaning men även det hade varit bättre än det här…

Det finns så mycket som är speciellt med känslan i stora cykelarrangemang. Att stå där i sin startgrupp, kanske 40–50 cyklister samtidigt klickar i pedalerna när tiden är inne och den första kilometern innan startgruppen börjar splitta upp sig lite och man bestämmer sig för om man ska ligga kvar eller börja jaga startgruppen framför. Med andra ord alltid börja jaga startgruppen framför :)

Sedan är det lyckoruset när en lång rad cyklister på ett eller två led cyklar längs vägen, ljudet av rasslande växlar inför en uppförsbacke som går som ett dominospel framifrån och bakåt i klungan när alla växlar ner, de hjälpsamma varningsropen om mötande eller omkörande bilar, gropar eller grus i vägbanan eller omkörning av andra cyklister eller fotgängare.

Kärleksförklaringarna till sporten skulle kunna göras många och långa sådana här dagar när solen skiner och alla börjar klä av sig vintermunderingen och plockar fram skratt och leenden.

Istället sitter jag här och kan knappt röra mig och kompenserar det med mer fikabröd, glass och godis än jag brukar äta för att jag är så uttråkad. Helt klart fel metod. Inte kan jag heller träna på annat sätt eftersom det ännu inte går att göra situps, lyfta vikter och jag har ännu inte vågat mig på ett försiktigt pass på trainern.

Men det går helt klart åt rätt håll. Direkt efter olyckan förra helgen trodde jag nästan på allvar att jag skulle kunna cykla helgens Gran Fondo med lite vila och värktabletter, och det var så klart naivt. Men värken är inte längre mördande och jag kan både vända mig och resa mig ur sängen utan att bli vimmelkantig av smärtan. Jag har nästan kunnat sluta helt med värktabletter som annars gjorde att jag kunde sova bort en natt och en förmiddag den gångna veckan.

Jag tvingas nog avstå från de kommande tempotävlingarna och siktar istället på att vara igång igen till Halvvättern och Vätternrundan. Formen tills dess kanske inte kommer vara vad jag tänkt mig och den hastighet och tid vi tänkt oss kanske inte längre är helt realistisk beroende på när och hur jag kan börja träna igen.

Nu sitter jag och väntar på livstecken från Thomas som kör loppet själv idag för att höra hur det har gått. Det är hans första långdistanslopp på egen hand utan mig som ”stoker” (motor) bakom sig. Hoppas åtminstone det märks någon skillnad så att han gärna fortsätter vara pilot. Inte för att det på något vis är något glidarjobb :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Gran Fondo Stockholm, Gran Fondo, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Försäkring, Sjukvård, Olycksfallsförsäkring, Sjukförsäkring, Folksam[/tags]

Egentligen är jag tämligen skeptisk till alla former av tilläggsförsäkringar man påstås behöva. Det känns ofta som om man lätt dubbelförsäkrar sig eller att det kräver en stor insats för att förstå vad som ingår och vad som inte ingår i en försäkring.

Samma gällde egentligen försäkringen Startklarhos Folksam och den tog jag mest av bara farten vilket jag är väldigt glad för nu när jag gjort mig illa under helgens SMACK-rundan 2014. Visst lät det bra att kunna få tillbaka hela anmälningsavgiften på motions- och tävlingsarrangemang i händelse av akut sjukdom. Det enda jag förvisso tänkte skulle kunna hända mig vore en kraftig förkylning eller magsjuka inför ett lopp och det tror jag inte täcks av en sådan här försäkring.

Nu har jag ändå anmält mig till en rad motionslopp, så många som ekonomin tillåter faktiskt och det blir en del pengar. Åtminstone ett av dessa lopp kan jag nu inte köra på grund av min nyckelbensfraktur och det hade varit 1200kr bortkastade annars. Blir jag borta från fler lopp ökar den summan. Nu var det inga problem att direkt få tillbaka anmälningsavgiften för det första loppet jag måste avstå ifrån, Gran Fondo Stockholm som går imorgon lördag 24/5.

När jag ringde försäkringsbolaget ställdes inte speciellt många frågor och gavs inte särskilt mycket information. När jag läste lite mer efter vårt samtal visar det sig ju att det även ingår en olycksfallsförsäkring som ska täcka sjukvårdskostnader, men trots att handläggaren frågade vart jag sökt vård så ”glömde” hon informera om den delen i försäkringen. Känslan att det är min uppgift som försäkringstagare att känna till alla delar eller i annat fall finna mig i att bli lurad på delar av konfekten kom tillbaka, vilken är själva upphovet till att jag känner mig skeptisk inför att betala premier för sånt här.

Nu har jag skickat mail till skadehandläggaren med frågan och fick svaret att även sjukvårdskostnader ersätts. Sjukvårdskostnaderna tickade upp i 1200kr + mediciner så även det är pengar.

Jag överväger att uppgradera till Startklar Plus då man även under träningar inför motions- och tävlingsarrangemang omfattas av försäkringen. Man kan ju köra omkull eller liknande då också.

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion, Försäkring, Sjukvård, Olycksfallsförsäkring, Sjukförsäkring, Folksam[/tags]

Idag är jag här igen, på akuten alltså. Inte för att det direkt hänt något nytt. Efter mitt besök på Lättakuten i söndags kändes det rätt OK. Jag menar, det gjorde ont och allt det där men allt såg ju bra ut.

Kanske borde jag hållit mig lite lugnare, till och med varit hemma lite från jobbet även om det var mig fullkomligt främmande för lite nyckelbensskador ;) Men jag borde framför allt inte åkt kommunalt hem för att valla den understimulerade hunden. På väg hem mötte vi en annan hund och min gjorde ett riktigt ryck och då knakade det till första gången i högerarmen som jag höll kopplet i. Hemma skulle vi göra ett besök i Teliabutiken för ett försäkringsärende och då lät jag hunden arbeta i vårt centrum. Ovanför en trappa fick hon syn på en familjemedlem och rundade en pelare alldeles för snävt och jag gick in i den rakt med min skadade axel. Då trodde jag att jag skulle svimma av smärtan och var tvungen att ta stöd mot väggen en stund för att andas.

Väl hemma igen i fåtöljen hoppar samma ivriga hund upp på armstödet som hon brukar, och också som hon brukar, slår hon med framtassen på mig för att få uppmärksamhet och givetvis träffar det samma ställe igen!

Smällen i pelaren var inte särskilt hård, inget borde ha gått sönder men jävlar vad ont det gjorde… Under natten knastrade och knakade det i axeln och på morgonen var värken molande. Jag tog mig till jobbet och där beslutade jag att trots kostnader och tid, ändå kolla axeln en gång till så inget gått sönder. Det kändes helt klart annorlunda. Förutom att det ”knakade och knastrade” så var det en helt annan typ av spänning i skelettet vid vissa rörelser.

Så jag avbokade mina elever och åkte till akuten, ”hej igen” liksom :) Lite pinsamt och jag kände mig shåpig :) Men det var inga problem att bli förstådd och trodd. Den här gången fick jag ett sjukhusband runt armen direkt vid inskrivningen i akutdisken och ledsagad över till Ortopedakuten. Varför jag inte hamnade här i söndags vet jag inte, men kanske hade de inte öppet.

Nu fick jag till och med ett rum och rena lakan, men valde en simpel stol :) Började undra om jag skulle bli inlagd på kuppen :) En sköterska kom och tog blodtryck och snart kom en läkare. Jag berättade vad som hänt, att jag helt enkelt var orolig att något gått fel och han tyckte det var en bra idé att kolla upp.

För andra gången inom ett par dagar satt jag i väntrummet utanför röntgen och en av sköterskorna var dessutom samma som i söndags. Är du här igen? En ytterst relevant fråga :)

Men nu har svaren kommit. Allt ser bra ut, benet har samma frakturer och ligger fortfarande på plats. Så klart kan man inte se om jag slagit upp något som kanske börjat läka lite men det är väl inte orimligt. Å andra sidan, att slå sig på ett redan trasigt ställe är aldrig roligt :) Jag var ändå fullt nöjd med svaret. Att detta gör ont har jag inte några problem att förstå och det kan jag leva med.

Idag, när jag träffat en riktig specialist fick jag lite tydligare svar. Ett ben tar 6 veckor att läka helt men smärtan och ”knakandet” borde försvinna inom tre veckor. Men specialisten var lite mer fundersam till mina båda turer runt Vättern i juni än vad akutläkaren i söndags var och det gör mig lite orolig och ledsen. Så pass ledsen att jag inte har någon lust att tänka på konsekvenserna just nu… Det är en hel del jag satsat och sett fram emot de närmaste veckorna som inte kommer bli som jag tänkt mig och därtill ekonomisk förlust. Det är nog bara en av tre tävlingar jag anmält mig till som har en giltig försäkring, men det får jag kolla upp sen.

Idag väljer jag att åka hem istället för tillbaka till jobbet. Det blir ytterligare minus i kassan som jag egentligen inte har råd med. Men ibland kan det vara bra att tänka på sig själv. Jag tror jag ska tänka på mig själv så pass mycket att jag nog ska vara hemma i flera dagar och läka lite istället för att röra mig allt för mycket.

Det är lite knepigt det här när man inte ser. Det är så lätt att stöta i något, en stol, ett bord, ett hörn, en öppen dörr eller kanske tvärstanna för något man stöter i med vita käppen som man som seende kan undvika på långt håll. Alla dessa små ryck skär som knivar i axeln och jag insåg igår och idag hur många sådana små minitörnar som sker i vardagen. Inte ens märkbara i vanliga fall men nu… Det gör väl också att jag bör unna mig detta för en gångs skull. Min sjukfrånvaro under mina 20 år i arbetslivet är nog mindre än de 10 pappadagarna man får när man får barn :) Jag går ofta till jobbet, lite feber, lite halsont, en lättare förkylning eller magvärk, inte mycket har fått mig att stanna kvar i vila under åren. Ändå får jag dåligt samvete när jag avbokar mina klienter.

Vi får se hur länge jag kan hålla det dåliga samvetet stången. Nu har ändå karensdagen drabbat mig…

[tags]Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Nyckelben, Röntgen, Närakuten, Vårdcentral, Vårdcentralen, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Efter vurpan igår under SMACK-rundan 2014 så har jag nu spenderat eftermiddagen på Lättakuten på Huddinge Sjukhus. Det var inte alls så hemskt som man skulle kunna befara även om jag är tacksam att jag nyttjar vården rätt sällan.

De få gånger i livet jag verkligen sökt vård har jag undrat om någon egentligen ens vill ge vård. Vårdcentraler som inte går att ringa till annat än mellan 8–17 på vardagar, än mindre boka tid hos och de enda som verkar ta emot än på lite andra tider är akutmottagningarna på de stora sjukhusen. Igår när jag ringde för att nå min närakut hamnade jag hos Vårdguiden som sa att det var bättre att jag åkte till Huddinge eftersom min närakut inte hade röntgen på helgerna.

Så jag åkte hit. Trevligt bemötande och bra flyt, inte speciellt lång kö. Jag gillar spontant idén med en akutmottagning där man skriver in sig och en lättakut dit man blir skickad för mindre allvarliga och mindre brådskande skador.

Här behövde vi inte vänta så länge, kanske 40 minuter innan det blev min tur. En läkare konstaterade det jag redan anade, ett skadat nyckelben och jag blev remitterad till röntgen.

Långa korridorer och lite vilse först men hela sjukhuset i Huddinge har alltid ingivit trygghet och lugn och erfarenheten från tre förlossningar och lite andra små undersökningar har bara visat trevlig personal.

Så blev det även på röntgen och där var väntan inte heller särskilt lång. Röntgen-sköterskan och jag visade sig ha gemensamma bekanta och sådant är alltid roligt. Men att stå stilla inför en röntgen-kamera är inte lika kul som inför TV-kameror :)

Sedan bar det iväg tillbaka till lättakuten och väntrummet igen en kort stund innan läkaren fått svaren. Nyckelbenet hade gått av men låg rätt så ingen åtgärd krävdes. Vila och ingen träning i två veckor ordinerades tillsammans med smärtstillande och så var det besöket över, 600kr fattigare.

På vägen ut tänker jag att jag bör få ett läkarintyg för att kunna få tillbaka startavgiften för nästa helgs tävling Gran Fondo Stockholm på försäkringen. Då kommer ännu en av vårdens absurditeter, ett läkarintyg måste jag skaffa hos min lokala vårdcentral :) Jag måste alltså ändå söka dem, betala för ungefär samma undersökning och få ett intyg för att kunna få tillbaka startavgiften och totalt sett kanske gå +/-0, eller rättare sagt 600kr minus.

Men jag är inte bitter, det var bara ett brutet nyckelben och allt hade kunnat sluta mycket värre. Under fika hemma hos min pilot Patrick igår började vi fantisera om att vurpan lika gärna kunnat ske in i ett vägräcke med stup på andra sidan och inte ner i ett slätt fint dike med en mjuk grässlänt i lätt uppåtlut. I den farten hade någon av oss lika gärna kunnat bryta en arm och bli stilla mycket längre än 2 veckor.

Så nu är jag klar för idag och ändå ganska nöjd även om det känns lite onödigt att ha kört omkull. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför det hände men grämelsen handlar inte alls om ett brutet nyckelben eller lite smärta, utan snarare om ett lopp jag sett fram emot länge som jag lär missa nästa lördag. Ännu en medalj och 15 nya träningsmil i benen, det stör mig. Jag älskar så känslan av ett stort startfält, många cyklister, vackert väder, några att ligga och köra med, andra att rycka lite med, det är en verklig tjusning!

Igår fick jag frågan av Patricks fru om jag inte blev rädd eller att det kändes otäckt att inte se när det bar iväg åt fel håll. Inget alls faktiskt. Jag var inte ens speciellt skärrad efteråt. Bara irriterad över smärtan och begränsningen den medförde. Inte heller lägger jag någon större skuld på min pilot än på mig själv. Det är spelets regler och något man ger sig in i frivilligt. Vi är båda duktiga cyklister och Patrick är en bra och stark pilot. Det var bara en olycka helt enkelt, säkert en kombination av värme, vätskebrist, trötthet och otur. Cyklar man kör man av ibland, det är hela grejen. Man kan analysera och försöka lära sig något och vi har just kört årets första lopp i sommarvärme. Jag tror det är hela grejen.

Nu ska jag hem och läka fort! Det är bara lite komplicerat att klä på och av sig när man är lite rörelsehindrad ;)

[tags]Sjuk, Sjukhus, Huddinge Sjukhus, Nyckelben, Röntgen, Närakuten, Vårdcentral, Vårdcentralen, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

Årets andra motionslopp var SMACK-rundan med start vid Märsta ishall. Banan var 60km eller 120km och jag och min pilot Patrick startade på långa banan.

Stockholm bjöd verkligen på strålande väder. 15 grader och sol redan vid starten kl09:00 och det gick att köra med korta ärmar och ben för första gången i år. Det kändes verkligen ljuvligt i hela kroppen! Det har inte kommit ut någon siffra om antalet startande än men det var väldigt många. Kön med sådana som registrerade sig på plats var betydligt längre än de som registrerat sig i förväg. Det vackra vädret lockade helt säkert väldigt många startande och vi som cyklar 120km en lördagsmorgon i ur och skur är en betydligt mindre grupp :)

Starten gick bra och vi kom iväg. Ett annat tandemekipage cyklade korta banan så de startade senare. Vi höll rätt hög fart, inställda på att detta skulle bli ett hårt träningspass inför Halvvättern som vi bestämt att köra under fem timmar. Vår startklunga lämnade vi ganska snabbt bakom oss och började jaga på gruppen framför som startat någon minut före oss. Vi hann också ikapp dem straxt efter 3 mil och lade oss med dem en stund.

Vi hade inte riktigt kollat upp vart depåerna fanns längs vägen och tyckte de 2 första låg lite väl nära varandra med bara 2 mils mellanrum. I den första depån tappade vi klungan vi hängt på.

Vädret var strålande men långa stunder hamnade vi själva i ingen mans land utan en cyklist inom synhåll. Men det var fina vägar och inte särskilt kuperat, eller så var det formen som var bra.

Vurpan

Jag och mina piloter har faktiskt varit helt förskonade från att köra omkull trots många hundra mil längs vägarna. Varje lopp vi kör är det alltid ett antal som ramlar av olika anledningar. Det kan vara trångt, grus på vägarna eller däck som går sönder.

När vi nästan kört 9 mil och just lämnat en klunga bakom oss hände det så. Vi låg ensamma på en rak landsväg och hade just passerat ett backkrön. Hastigheten var straxt över 30km per timme när något händer. Patrick reser sig för att vila rumpan, en manöver vi gjort många gånger och som han dessutom förvarnade om. Om jag samtidigt gör en rörelse eller positionsförflyttning vet jag inte riktigt, men plötsligt tappar vi bara balansen och glider ut i höger vägren och ner i diket. Plötsligt ligger vi ner i en grässlänt och världen snurrar ett kort ögonblick. Jag känner att vi landar mjukt, och lukten av gräs och tänker genast att vi hade tur. Därefter kommer smärtan i höger axel.

Lite vimmelkantig är jag när vi reser oss upp och känner då tydligt att något är fel i axeln. Min pilot känner ingenting som tur är vilket närmast är ett mirakel med tanke på med vilken hastighet vi vurpade i.

Vi monterar på en vattenflaska vi tappat, det bakre styret har vridit sig lite och främre höger bromshandtag hade fått sig en liten smäll och behövde vridas tillbaka. Dessutom hade främre kedjan hoppat av men i övrigt ingenting.

Klungan vi kört om för ett tag sedan passerar, förstår att vi vurpat och frågar om allt gått bra innan de passerar och fortsätter.

Vi är nog båda lite chockade över det inträffade när vi sitter upp igen och fortsätter färden. Men det går inte så bra längre. Minsta rörelse, minsta ansträngning skär som knivar i axeln och jag får belasta hela tyngden på vänster arm vilket snabbt gör att handen domnar. I backarna är det svårt att ta i och min pilot får jobba desto mer.

De sista tre milen blir faktiskt en viss plåga. Nöjet har liksom mist sin glans och nu handlar det bara om att komma i mål fortast möjligt. Vi passerar flera som vurpat i en backe med en skarp kurva och får senare höra att det är fler som kört av, så vi är verkligen inte ensamma.

Det är skönt att gå i mål även om vi får transportera oss en lång sträcka från mål till bilen.

När vi packar in cykel och byter om kommer ett kraftigt illamående över mig och jag förbereder mig på att kräkas mitt på bilparkeringen. Långa, djupa andetag och vatten gör att det till slut stabiliserar sig. Båda vi är matta och orkeslösa och börjar gå igenom vad vi druckit under loppets 4 timmar. Med tanke på värmen och ansträngningen så har vi druckit alldeles för lite, straxt under en liter så vätskebristen är tydlig. Jag borde verkligen veta bättre.

Jag är säkert ganska tagen av smärtan också. Jag tror att vurpan säkert kan bero på att vi båda började bli trötta och ouppmärksamma och kanske lite svaga av att ha druckit på tok för lite.

Vid mål finns servering av korv, saft och kaffe. Någon som har lite sjukvårdsansvar tittar på min axel och råder att jag bör åka in för att titta på det. Nyckelbenet är svullet och en misstänkt bulle mitt på syns tydligt. Vi fyller en påse med snö som kommer från ishallen för att kyla ner axeln lite. Så nu lastar vi oss i bilen för att köra hemåt. Kroppen känns klart bättre efter vätska och lite mat och vi har även kompletterat med lite läsk för att återställa och det gjorde susen.

Nu får jag se om det blir akuten på Huddinge idag eller imorgon. Axeln känns ändå ganska OK om jag inte rör mig allt för mycket, men undersöka är nog bra :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]