Nomell.Se – Sida 42 – Joakim Nömell på nätet!

Första året på nya jobbet

Tiden går verkligen fort ibland. Jag som tydligen är svag för tillbakablickar sitter här en söndagskväll och imorgon går jag till jobbet och därmed påbörjar jag år 2 på min nya arbetsplats.

Året har gått fort och jag känner fortfarande att jag hade sådan sagolik tur den där gången erbjudandet dök upp, precis i rätt tid när allt började kännas hopplöst och jag började göra dåligt ifrån mig.

Nu har ett år gått och både smekmånad och sötebrödsdagar är över, som det ofta blir på arbetsplatser efter en tid. Jag tycker att jag blivit en i gänget väldigt fort och lätt, jag har hunnit prova på allt och jag kan dessutom känna att jag gör det bra. Den känslan känner jag mig inte helt bortskämd med :)

Viktigast är nog att när jag funderat på vad jag skulle vilja jobba med och passa för har just detta alltid varit svaret. Utbudet och valmöjligheterna har heller inte varit allt för stora. Jag besitter ingen annan unik kompetens och inom datorer utmärker jag mig inte så speciellt mycket. Jag kan inte programmera eller utveckla hårdvara och jag är på sin höjd en hyfsad serveradministratör. Som användare är jag nog klart över det övre snittet däremot.

Hela mitt liv har jag varit beroende av hjälpmedel för att kunna nyttja datorer och det har alltid gått hand i hand med ett stort intresse. Om jag känner mig riktigt bra på något är det just hjälpmedel till datorer och jag har nog provat allt värt namnet som funnits tillgängligt i Sverige. Dyker det upp något nytt, vill jag genast testa och kan sätta mig in i det på kort tid. Och där är nog den långa erfarenheten och grunden helt avgörande.

Så när jag fick erbjudande att börja arbeta på ett av hjälpmedelsföretagen kändes det helt rätt. Jag lämnade ett IT- och Telecom-bolag där jag bara kände mig sämst och efter och tänkte att det nya nog skulle vara perfekt för mig.

Och visst var det bra. Jag fick ägna arbetstid till att prova och sälja hjälpmedel. Men det var ändå inte riktigt perfekt. Felet med mig var att jag tyckte att även konkurrenterna hade bra grejer och att jag är nog en ganska bra säljare om jag tror på sakerna jag säljer. Däremot kan jag inte sälja saker utan välgrundade säljargument och om en kund sa ”det är funkar inte” så kunde jag ibland inte annat än hålla med. Och en Volvo-handlare som säger ”köp Ford istället, de är bättre” är ingen bra Volvo-handlare :)

Givetvis hade vi kanonbra produkter också, men på en speciell marknad med så litet underlag kändes det för otryggt.

Nu däremot kan det nog inte bli mer rätt. Användaren i fokus och ta grejer från den leverantör som är bäst för just den specifika användaren, precis så som det borde vara. Ibland faller valet på den ena, ibland på den andra leverantören och det är inte jag som avgör, det är den som ska ha hjälpmedlen. Jag kan visa och ibland ge råd och plocka fram det som användaren frågar efter och det är perfekt.

Så här sitter jag och laddar för ännu en arbetsvecka, ännu ett år och känner att det kort sagt är bra!

[tags]Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Lönebidrag, Förhandling[/tags]

Fjärrstyra hemmet del V

Telldus Center

Nu har vi haft fjärrstyrda strömbrytare hemma ett tag och det fungerar på det hela taget bra. I början hade jag väldiga problem med att vissa brytare över huvud taget inte reagerade på Tellstick Net, men efter att ha flyttat runt lite och bytt plats fungerar det bättre. Jag vet fortfarande inte exakt vad som var fel och vad som gjorde att det blev bättre.

Fortfarande finns små problem så som att man måste trycka på av eller på flera gånger för att brytare ska reagera och det är brytarna som strulat från början som det är problem med. Det är nog inte så mycket brytarna det är fel på eftersom jag bytt plats på dem, utan mer läget i lägenheten, omkringliggande störningar etc. Vi har ganska mycket trådlöst i våra hem idag så felkällorna är många.

Nu letar jag mest efter en temperaturgivare som kan ge utetemperaturen. Givaren ovan från Oregon som säljs av Kjell & Co verkar inte klara utomhusbruk och inte hittar jag någon liknande där själva givaren sitter på kabel så att man kan slänga ut den genom ett fönster eller liknande.

Skulle jag hitta något som fungerar skulle jag kunna se inne- och utetemperatur i systemet och då skulle jag slippa de talande termometrar som finns för synskadade. Jag har inte ens en sådan i hemmet och vill inte behöva gå till en speciell plats för att trycka på den och få temperaturen uppläst. När man styr musik, belysning, film och TV från mobilen vill man så klart även kunna avläsa temperaturen :)

Annars fungerar det och familjen har accepterat upplägget förvånansvärt fort. Men jag kan förstå den lilla frustration som finns. För att titta på TV behöver man först slå på strömmen till mediautrustningen i en app, växla till den app man vill välja media i och sedan växla till Sonos-appen för att ställa in ljudvolym och ljudkälla. Ändå tycker jag det är smidigt och även om det ibland känns som många appar är det bara en enhet som krävs för att styra alltsammans, telefonen eller surfplattan :)

Eftersom jag inte är helt nöjd med Tellstick Net håller jag på att läsa in mig på Nexa Gateway. Den lanserades i mitten på januari och verkar bjuda på både för- och nackdelar.

Så, tips på temperaturgivare som fungerar med systemet både för inne- och utebruk mottages tacksamt!

[tags]Hem, Hus, Nexa, Telldus, Tellstick, Temperatur, Termometer, Innetemperatur, Utetemperatur, Hemelektronik, Elektronik, Teknik, Fjärrkontroll, Fjärrstyrning, Belysning, Lampor, iPhone, VoiceOver, Tillgänglighet, Synskadade[/tags]

Klippa klor själv

Nu har jag min femte ledarhund och är inne på mitt 20:e år som ledarhundsförare. Jag tror att jag är ganska bra med hundar och en ganska bra ledarhundsförare som använder min hund mycket.

På alla kurser jag varit på under åren har man givit oss hundförare rådet att ta hjälp med att klippa klor. Man har inte sagt att vi inte får göra det själva, men som sagt en ganska stark rådgivning att låta någon som ser göra det. Jag själv och många andra har tyckt att bland annat kloklippning borde vara ett inslag i kurserna, åtminstone på steg 2 eller 3 när man blivit lite mer van eller kanske individuell träning för de som vill och har förmågan. Jag har heller aldrig själv bett om någon sådan individuell träning så jag ska inte säga att jag vet bestämt att svaret blivit nej.

Jag har under åren haft bra kloklippningshjälp. Jag har löst det olika beroende på förutsättningar genom åren. Ibland på en djuraffär, eller när man varit på kurs och ändå haft instruktörer i närheten, eller på de regelbundna veterinärbesöken så kunde man ändå klippa klor medan man ändå gjorde annat. Min svägerska har också klippt klor mycket.

Men nu funkar ingenting av det där längre. När Synskadades Riksförbund – SRF hade en veterinär på heltid var hon ofta ute på Almåsa Konferens söder om Stockholm och när hon var där meddelade hon det i god tid så att vi som fanns i nejden kunde åka dit och få hjälp. Nu när det är en ny veterinär på halvtid vet jag inte om hon är där på samma sätt, men i vart fall meddelas inget i förväg. Djurbutiken som klippte klor har slutat med det och svägerskan bor inte längre runt hörnet.

Så jag har länge tänkt att jag borde göra det själv. Min kompis flickvän gör det själv och i förrgår träffade jag en annan ledarhundsförare som också klipper klor själv. Jag frågade om jag inte kunde få en liten kurs av henne för att få lite tips och det var så klart inga problem.

Jag tänkte, att om de två kan, duktiga hundförare båda två, så kan jag också! Så igår kväll gjorde jag mitt första trevande försök. Min hunds klor börjar faktiskt se gräsliga ut och det är både pinsamt och farligt. Ledarhunden jag träffade i förrgår hade fått en klo avsliten i ett galler, sådana som ligger utanför dörrar till centrum och tunnelbanor och det gav mig rysningar. Jag ska väl säga att just i det här fallet berodde det inte på för långa klor. Fastna kan de göra ändå men risken ökar med för långa klor och jag vill verkligen inte att det ska hända min hund så att hon eventuellt skulle bli rädd för galler. Vilka svårigheter jag skulle få då!

Så jag tog fram min skarpaste klotång och började med sporrarna som jag vet sedan tidigare har en pulpa som inte är så långt framme på min hunds klor. Det finns klotänger som har ett inbyggt stopp men använder man det så klipper man nästan en halv centimeter åt gången vilket är ganska mycket. Så jag valde en vanlig tång utan stopp och kände istället efter hur mycket av klon jag stoppade in. Har man en riktigt vass och bra tång kan man klippa mycket små bitar åt gången, nästan så man hyvlar av klorna.

Idag gick jag igenom båda hundarnas tassar. Klippte väldigt lite på varje både för att pulpan skulle börja dra sig tillbaka och för att vänja mig och hundarna lite. Min hund gillar inte kloklippning något vidare och det går inte att hålla på för länge. Men jag tänker att om man gör det mer regelbundet och lite åt gången går det ganska fort och blir en vana.

Det var mycket lättare än jag trodde. Min fru kom med en teori som jag tror stämmer, att där klon är rund och hel finns pulpan och där den blir ihålig undertill är det OK att klippa. Jag följde den teorin idag men klippte som sagt väldigt lite.

Nu när jag bestämt mig för att göra det själv tycker jag ännu mer att Synmskadades Riksförbund som hanterar ledarhundsverksamheten i Sverige, borde ha detta som någon form av åtminstone frivillig utbildning. Det är flera som gör det och har fått lära sig på egen hand och då är det bättre om man får lära sig på riktigt. Kanske kan vi som gör det själva också lära instruktörerna tips om hur man som inte ser känner efter på klorna. Även de använder ju bara ögonen och då kan det ju vara svårt att se pulpan, speciellt på svarta klor. Nästa gång jag träffar en instruktör ska jag visa hur jag gör och be om synpunkter, tips och råd.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundinstruktör, Klor, Kloklippning, Klotång [/tags]

Garmin Edge 500

Jag har ett dilemma jag inte kan lösa själv, så jag bloggar om det så kanske svaret kommer neddimpande från någon klok läsare. Eller så räcker det med att själv sätta ord på tankarna så kanske svaret blir mer självklart :)

Den kommande cykelsäsongen närmar sig med stormsteg och jag ser verkligen fram emot den! Det ska bli så enormt roligt med alla långdistanslopp som vi siktar på att delta i.

Förra året använde jag min iPhone för att logga all cykelträning. Det finns många appar att välja på, men jag har använt RunKeeper i många år och tycker den ger mest och fungerar bäst för mig.

Det som inte fungerat har varit under längre cykelturer som varat mer än en timme. Att batteriet i telefonen inte räcker speciellt länge kan man lösa med ett extrabatteri, men att logga långa streckor och samtidigt lagra information från pulsbandet gjorde telefonen segare och segare vartefter tiden gick. När vi cyklade Roslagshösten 2012 blev telefonen så seg efter ett par timmar att den inte gick att trycka på och 2 gånger under loppet som varade i 5 timmar kraschade appen och fick startas om. Det funkade kort sagt inte bra. Dessutom kan man vilja ha telefonen till annat under sådana händelser.

Kompisen och likaledes min pilot är på gång att köpa en cykeldator till sig och det lutar just nu åt en Garmin Edge 500. Det är en liten smidig GPS-baserad cykeldator som bland annat med hjälp av GPS loggar streckan man cyklar och ger än information om tid, fart och distans, totalt och per kilometer. Det går att koppla tillbehör till cykeldatorn så som pulsband så att man får in sin puls i statistiken.

Efter avslutad cykeltur tankar man upp all information från träningspasset till Garmins tjänst och därifrån kan man sedan exportera den till vilken som helst träningstjänst, bland annat RunKeeper.

Det låter väl jättebra, så vad är då problemet? Enheten i ett paket med pulsband kostar ca 2100kr att importera från England. I Sverige blir den något dyrare. Det är kanske ingen supersumma pengar men för mig är cykeldatorn helt otillgänglig. Jag kan inte hantera några funktioner i den, inte göra inställningar, inte starta eller stoppa träningspass, inte läsa av informationen, inte ladda upp och hantera den. Skulle jag skaffa en egen cykeldator behöver jag hjälp med allt!

Man kan ju tycka det är lite ironiskt. Man köper en tandemcykel för dryga 25000kr som man inte kan framföra utan hjälp, men att köpa en cykeldator för dryga 2000kr som jag inte heller kan hantera själv känns grymt avigt! Då känns utgiften sur och onödig.

Just när jag cyklar med min pilot kan jag ju låta honom logga vår cykling med sin cykeldator och låta honom exportera resultatet i en fil till mig. Problemet är då kanske att jag får hans pulsdata om den inte går att exkludera, men framför allt får jag inte min egen pulsdata. Är det då värt 2000kr för att få lite pulskurvor i statistiken? Hade jag sett och kunnat nyttja den hade jag inte tvekat en sekund.

Jag tror skrivandet fick önskad effekt. Det känns helt vansinnigt att lägga ut sådana pengar på ingenting. Jag får fortsätta använda telefonen för kortare turer och ta del av kompisens data efter längre turer och hoppas på att pulsdatat går att exkludera. Just nu finns ändå inte ekonomi att köpa bara för att det är lite coolt :)

[tags]Träning, Cykel, Cykling, Tandemcykel, Vätternrundan, Garmin, GPS, Cykeldator[/tags]

App för hjälp att välja mat

Idag är det ju fredag och inte så svårt att välja mat. Det står antingen tacos eller kött och pommes på menyn. Idag blev det det senare alternativet :)

Men annars är mat riktigt tråkigt, eller snarare att välja mat som åtminstone hjälpligt passar alla. Vi har försökt med allt så som fasta veckomenyer, men det som fungerade bäst och längst var att varje barn fick en dag var att välja en rätt och då fick de andra lova att inte klaga. Det fungerade riktigt bra tills det slutade fungera av oklar anledning.

I Apple App Store finns många appar för recept och matlagning men det jag skulle behöva nu har jag inte lyckats hitta — ska jag väl säga hellre än att säga att det inte finns där :)

Appen skulle innehålla något tusental maträtter sorterade A-Ö och på kategorier. Vid klick på en maträtt fick man upp receptet. Så långt inga konstigheter.

I appen skulle jag vilja kunna bygga veckomatsedlar genom att öppna en maträtt och lägga till den i en matsedel och man borde kunna ha flera matsedlar för kanske upp till 4 veckor. Vidare skulle man kunna få ”dagens matförslag” slumpat fram, kanske baserat på tidigare matvanor eller status som barnfamilj med barn i åldrarna X–Y och var man inte nöjd med dagens matförslag skulle appen kunna slumpa fram en ny rätt.

I appen kunde det gärna också få finnas inköpslistor som givetvis synkade informationen via iCloud till flera enheter.

Den sista funktionen jag önskar mig av en sådan super vardagsapp skulle vara möjligheten att inventera skafferi, kyl och frys, mata in i appen vilken sorts råvaror man har, till exempel köttfärs, kycklingfilléer eller fiskblock, vilka grönsaker och basvaror man råkar ha hemma just för dagen och få appen att plocka fram de recept som matchar mot valda ingredienser.

För ett problem är när det ska väljas mat är just att man inte orkar gå och handla för att få ihop något.

[tags]Barn, Familj, Mat, Matlagning, Matsedel, Veckomatsedel, Meny, Maträtt, Maträtter, App, Appar, App Store, AppStore, Apple, iPhone[/tags]

Ska blinda gå först i kön?

Jag pratade med en kollega idag om synen på människor med funktionsnedsättning, om fördomar hos ”vanliga” människor och sådana som är utbildade och ska vara specialister på oss :) Vi kom att prata om något hon fått höra av sådan utbildad personal som väckte en massa gamla barndomsminnen.

Hon undrade varför blinda måste få gå före i köer bara för att vi inte ser. Diskussionen spann iväg och blev mycket intressant och jag kunde inte riktigt släppa det när dagen var slut. Det beror nog på att det rörde vid en väldigt öm punkt långt tillbaka, något litet som jag tror fick stora och förödande konsekvenser. Jag hoppades att vetenskapen och pedagogiken lärt sig något längs vägen, men jag är osäker.

När jag var 11 år hade jag gått 4 år på Tomtebodaskolan^W som var en specialskola för synskadade och låg i Solna norr om Stockholm. Det första året betraktades mer som lekskola än som första klass, så när skolan började stänga och placera ut elever i vanliga skolor fick jag börja om fjärde klass för att, som man sa hamna på samma nivå.

Jag började i en skola i en liten ort sydväst om Västervik som heter Ankarsrum. Personalen på skolan som skulle ta emot mig skickades på en massa kurser på Tomtebodaskolan för att vara redo att ta emot en synskadad elev. Det var en stor grej och många förberedelser och verkligen inte bara en ny elev i klassen.

Starten tyckte jag var kanon! Det svärmade av kompisar omkring mig och jag fick knappt klä av mig själv för alla hjälpande händer och vänliga själar. Alla ville vara mina vänner och jag tyckte att det var världens bästa grej att börja i vanlig skola, jag som oroat mig så mycket…

Men smekmånaden ebbade ut oroande fort. Vänner som ville ledsaga, sitta bredvid i klassrummet och vid maten och vara med än på rasterna, blev snabbt till ensamhet, ökat tomrum runt om mig, folk som smög bakom, petade på mig och sprang iväg, höll för ögonen och viskade ”vem är jag?”, gömde skor och ytterkläder, ställde sig i vägen eller sträckte ut ett krokben när jag passerade.

Jag undrade liten som jag var vad som egentligen hände? Vad gjorde att mys byttes mot frys? Och allt började nog med den där förbannade kön!

Vi var första gäng till matsalen. När vår lunchrast började var matsalen låst och vi barn fick köa utanför dörren tills mattanterna kom och öppnade. De av Tomtebodaskolan utbildade pedagogerna hade bestämt att den blinda eleven alltid skulle stå först i kön, för att veta när dörren öppnades och hitta in och fram till sin plats. Innan jag kom var det där med att stå först i kön något som tillhörde de ”stora starka” pojkarna som alla såg upp till eller var rädda för. Lill-Matte, Mini, Tommy… Nu var deras platser längst bak i kön. För kunde de inte stå först ville de i vart fall inte stå bakom ”den där”…

När någon försökte testa gränserna höll jag krampaktigt kvar i dörrhandtaget och slogs för livet och sen fick upprorsmakaren sina pannbiffar varma av klassföreståndarna.

Jag förstod inte bättre. Jag ville inte ens stå först i den där förbannade kön, jag ville bara vara som alla andra. Men jag gjorde som jag blev lärd och det som sades vara det rätta. Varför fick jag inte lära mig att en kö skapas av den som kommer först, andra ställer sig bakom och bygger på och väntar på sin tur. Egentligen en grund för så mycket mer, demokrati, hänsyn, respekt…

Det var så klart inte bara det där med kön som gjorde att hela mellanstadiet och första året i högstadiet innan jag flyttade och bytte stad och skola sket sig totalt. Det var andra grejer också men det var så det började. Egen bestämd plats i kapprummet istället för att lära mig att ta första bästa lediga plats. Gud nåde den som hängde sina kläder på den blinda killens plats! Egen plats i omklädningsrummet till gymnastiken var ytterligare en sådan specialitet som omgärdade den väldigt speciella eleven… Det gjorde att de nödvändiga åtgärderna bara blev ytterligare salt i såren. En extra egen pedagog som alltid satt bredvid mig i klassrummet och alla timmarna specialundervisning med egen lärare utanför klassrummet som retade klasskamraterna något otroligt. Jag fick massor av det säkert många fler hade behövt.

Idag är jag nästan maniskt noga med köer och det stör mig när jag inte kan hantera dem. Det kryper i mig från den tiden och det var ändå snart 30 år sedan.

Men visst finns det många situationer när man måste gå före i kön. Tunnelbanans spärrar är ett sådant exempel där det är ett brus och sorl och det är helt omöjligt att uppfatta om och i så fall var kön finns. Min ledarhund är dessutom tränad att söka sig fram till biljettspärren och se människor som hinder som ska passeras. Det skulle aldrig gå att lära hunden vad en kö är i alla situationer. Det skulle kunna bli mycket konstigt.

En annan kö man faktiskt måste gå före i är den där det finns otillgängliga nummersystem. Man tar en nummerlapp ur en tyst nummerlappsautomat, endast en ton förkunnar nytt nummer men inte vilket och jag har för övrigt ingen aning om vad det står på min lapp eller vilken kassa som tilldelades mig.Om en röst i automaten sa ”du fick nummer 250” och en röst sa ”nu betjänas nummer 250 i kassa 3” i en butik jag aldrig varit i förut, hittar jag ändå inte fram till kassa 3. Då skulle ytterligare en röst behöva säga ”här är jag, kassa 3, här är jag!” Det skulle bli dyrt för alla butiker och för att inte tala om urbota fånigt :) Tänk er att anpassa alla butiker med nummerlappssystem i en hel stad där det bor 2–3 gravt synskadade, inte rimligt :)

Så visst finns det köer man måste gå före i och visst finns det andra ”förmåner” man måste kunna utnyttja för att kunna leva ett drägligt liv. Men att utnyttja förmånerna man verkligen behöver och inte kan lösa på annat sätt är otroligt viktigt.

Det var sagan om matkön, godnatt världen!

[tags]Barn, Skola, Skolan, Skolor, Lärare, Elev, Elever, Klass, Klassrum, Pedagog, Pedagogik, Specialpedagogik, Synskadade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Integrering, Integrera, Tillgänglighet[/tags]

Måste ha en machete! del II

Jag ville bara ha en souvenir från Nicaragua och det var en machete :) Jag snöade in på det och gud vet varför :) Det var coolt helt enkelt och en bra symbol för vår resa.

Vid ett tillfälle sa vår expeditionsledare Oskar Kihlborg^W ”om du tar dig till stillahavet ska du få en machete”. När vi kom fram hade jag inte hjärta, eller säger man mage, att påminna honom och jag själv lyckades inte ta mig iväg och köpa en när vi nått vår destination.

I förrgår när vi hade vår underbara och efterlängtade återsamling infriade han sitt löfte och jag blev så klart rörd men också generad. Rörd för gesten och för att han kom ihåg.

Generad blev jag också. Risken finns ju alltid att han har läst inlägget som jag skrev när jag kom hem och av ren abstinens åkte och köpte mig en machete :) Förvisso i Sverige av en svensk knivhandlare som jag känner sedan tidigare, men en machete av rätt ursprung och modell. Det blev på så vis ingen souvenir men en bra symbol för resan.

Så vår kära expeditionsledare kan ju ha blivit påmind och det är i så fall lite pinsamt för det var verkligen inte avsikten. Men jag får trösta mig med att Oskar nog inte är någon som har så mycket tid att plöja bloggar.

Så jag väljer att vara mer rörd än generad. Nu har jag verkligen en souvenir som huggit sig genom den Nicaraguanska djungeln och den har till och med spår i klingan efter det. Den var i stort sett identisk med den jag köpte i höstas, förmodligen samma tillverkare vilket säger mig att knivhandlaren Per jag bad om hjälp då gjorde ett bra jobb när han valde ut machete åt mig :) Skidan däremot är klart mer exotiskt på den här!

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Machete[/tags]

Trekker Breeze-kväll på Syncentralen

Ikväll har vi haft en träff på Syncentralen för alla som fått och använt det talande GPS-baserade hjälpmedlet Trekker Breeze. Den blev godkänt hjälpmedel för synskadade i Stockholms län 2012.

Så vi på syncentralen som jobbat med utbildning och introduktion av detta hjälpmedel bjöd in samtliga användare till en användarkväll. Tanken var att få höra om och hur hjälpmedlet använts och vilka funktioner man främst nyttjar och i vilka situationer. Också så klart att få veta vad som varit dåligt med produkten och samla in synpunkter och svara på eventuella frågor. Den stora fördelen med sådana här kvällar tycker jag också är att användarna själva kan ge varandra tips och också höra att fler kanske har samma erfarenheter.

Det var en mycket givande kväll. Av ca 30 inbjudna kom 11 eller 12 till slut vilket får betraktas som bra i dessa sjukdomstider. Jag tycker vår uppföljning av den här typen är superviktig inte minst för egen kompetensutveckling och för att användarna ska se att vi jobbar på för att få både oss själva och produkter bättre.

Det var slut vid halv nio då de sista gick ut genom dörrarna och trots den sena timmen tog jag och hunden en promenad på ca 3km till pendeltåget. Det behövde hunden som legat så länge och jag för att varva ner efter en 12 timmars arbetsdag.

Framöver i vår ska vi ha flera liknande kvällsaktiviteter. Då handlar det mer om att bjuda in för att informera nya och gamla användare hur man kan jobba med Mac-datorer. 99% av vårt arbete är ju fortfarande av högst förklarliga skäl i PC-miljö men det är mer än möjligt att som synskadade jobba i Mac-miljö och det ska vi visa att vi kan lika bra som PC.

Tack till alla kollegor ikväll, det var supertrevligt och det kändes som de inbjudna var mer än nöjda.

[tags]Syncentral, Syncentralen, Synskadade, GPS, Orientering, Hjälpmedel[/tags]

”Män som näthatar kvinnor”

De sociala medierna har flödat i ämnet det senaste dygnet efter att SVT’s Uppdrag Granskning lagt upp ett klipp inför ett kommande avsnitt på Youtube (se nedan). Klippet visar en rad kända kvinnor som alla har det gemensamma att de fått fruktansvärda hot och kränkningar via post.

och att skriva känns kanske lite överflödigt. Men det är ett ämne som berör och berör många vilket är bra.

När jag ser sådant som i klippet nedan tänker jag precis samma saker som jag tänkte när jag såg TV3’s Stalekrs med Hasse Aro^W, Sveriges Radio P1’s dokumentär ”Den fastspända flickan” och mycket annat, varför händer aldrig något? Varför kan bara saker pågå och först när radio eller TV belyser ett problem, får många plötsligt fart och börjar utreda och undersöka, aggera och visa handlingskraft.

Om polisen får in drivor med hot per mejl, brev, i form av meddelanden på telefonsvarare och direkta hot, om det görs Lex Maria^W och Lex Sarah^W-anmälningar, om det kommer in drivor med klagomål mot läkare för allvarliga brister i vård eller hantering av patienter, varför görs inget? Varför måste något hända för att samhället ska aggera eller varför måste en journalist belysa ett problem för att väcka myndigheter?

Alldeles i början när dokumentären ”Den fastspända flickan” sändes sades det att Socialstyrelsen ”framför kritik” om det nu var till enheten eller läkaren själv! Vad ska man säga om den formuleringen? Hur kan ”kritiken” ha låtit? ”Fortsätt vårda du men var snäll och gör det ite bättre” och sen inget mer.

Sedan det här säkert högst mänskliga fenomenet att alla blir enormt engagerade och upprörda när det sänds och händer och när flodvågen lagt sig tystnar rösterna. Jag vet, jag är likadan själv, det är bara så tråkigt.

Jag sitter fortfarande och filar på en text just om ”Den fastspända flickan” för att berätta om mina, förvisso ringa erfarenheter av vänner i tvångsvård inom psykiatrin. Det ledde till ett dödsfall och när jag hörde dokumentären och smyginspelningarna av personalen så var det nästan exakt likadana ordval som jag hört. ”Om du sköter dig så får du gå ut till helgen”. ”Nej tyvärr, läkaren sa nej, vi får visa lite acceptans nu när det är såhär”. Kanske får jag texten klar.

[tags]Internet, Nät, Nätet, Näthat, Våld, Kvinnor, Kvinnovåld, Den fastspända flickan, Daniel Velasco, Psykiatri, Tvångsvård, LPT, Polis, Stalker, Stalkers, TV3, Hot, Samhälle, Radio, TV, SVT, Uppdrag Granskning, TV3, Hasse Aro[/tags]

Dags för återsamling

Vilken dag det har varit! Jag är nu på väg hem från en fantastisk kväll på SVT där vi har träffats, alla 10 deltagare och en stor del av teamet kring produktionen och vi har sett första avsnittet tillsammans!

Kvällen började vid 16-tiden på restaurang Kamarina på Södermalm där jag och Pax försökt dra ihop så många som möjligt inför kvällen. Vi blev 13 som kom och det var stort bortfall på grund av sjukdom, resor och annat. Det blev lite som att kasta i sig middagen då vi skulle vara på SVT kl18 men det var oerhört trevligt och god mat!

På SVT blev vi väl mottagna och där anslöt fler från produktionen samt den tionde deltagaren som inte var med på middagen. Det var otroligt gott att träffa alla igen! På riktigt få krama om dem och höra deras röster och inte bara digitalt via Facebook.

Vi fick kaffe och bullar serverat med en massa information om upplägget för programstarten. Vi fick självklart veta vilket datum allt börjar, men tyvärr är detta hemligt ett par veckor till. Vi fick veta hur media skulle informeras och lite förslag på vad och hur vi kan säga saker. Slutligen lite om hur man psykiskt kan förbereda oss när saker börjar hända runt om oss.

Allt detta var väldigt intressant förstås men sen kom det vi alla väntat på, första avsnittet! Vi möblerade om lite och det verkade vara fler än jag som hade pirr i magen! Det var alltså dags att se resultatet, se sig själv, se det som miljoner människor kanske kommer se i vår!

Egentligen vet jag inte varför jag kände mig så nervös. Jag har aldrig känt någon oro för att programmet skulle vara dåligt, visa enstaka individer eller funktionsnedsättningar på ett negativt sätt. Det är nog bara det att det här är inget blogginlägg som kanske läses av några få, utan ett TV-program i X antal avsnitt som ska sändas i en av Sveriges största TV-kanaler! Lite svindelliknande känsla kan jag försäkra :)

Bortsett från att det är lite jobbigt att höra sig själv prata, så var det fantastiskt! Den timmen gick otroligt fort och när den var slut ville man bara se mer!

Efter visningen utbröt kramkalas igen. Några var tvungna att ila iväg till väntande flyg medan några av oss dröjde oss kvar en liten stund, svårt att skiljas kändes det som.

Nu i bil hem känner jag mig fascinerad, lycklig och full av energi! Det känns verkligen som alla säger, ett äventyr avklarat, nu väntar nästa!

Jag saknar er redan, ni, vi är så förbaskat bra, alla 10 utan inbördes ordning!

Niclas Rodhborn
Angelica ”Titti” Österberg
Rickard Forshäll
Per ”Pax” Axensköld
Arkan Palani
Nina Lundberg
Maria Lindholm
Sonia Elvstål
Petra Örlegård
Och jag :)

Produktionen, både ni som var med på resan och ni som gjorde jobbet hemma, är så många, ingen nämnd och ingen glömd!

Bild: Joakim Nömell och Arkan Palani från Mot Alla Odds

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerade, Mastiff, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Saknad, Vänskap[/tags]

Ny datortomografi

Idag var det dags för Denise att göra en ny CT, eller datortomografi^W. Det är en sorts röntgenundersökning av huvudet. Riktigt vad skillnaden är mellan CT och MR, magnetröntgen^W kommer jag inte längre ihåg. det var ett tag sedan det där var vår vardag — tack och lov…

Senast hon gjorde en CT tror jag var 2003 när hon skrevs in på Asttrid Lindgrens Barnsjukhus för att genomgå en cellgiftsbehandling i preventivt syfte efter sin ögoncancer Retinoblastom^W som hon föddes med.

Anledningen är hennes sista kontroller innan hon skrivs ut om två år och att hon klagat över huvudvärk och man vill utesluta att grunden till det är något dåligt.

Det gick bra idag. Först upp på mottagningen Q84 för att sätta nål och ta lite prover, bland annat ett sådant som visar om levern kommer orka med kontrastvätskan i blodet. Därefter fick vi vänta nästan tre timmar innan det blev vår tur. Proverna tog lång tid och då kom andra före och det blev lunch.

När det väl var denises tur gick det fort, kanske 15 minuter för att ta en serie bilder och sedan var det klart att åka hem och invänta svaren.

Även om det är ett fint sjukhus med underbar personal så är det lite jobbigt att sitta där. Små barn i barnvagn med droppställningar, små barn som gråter hjärtskärande så man bara vill rädda dem och föräldrar som sitter och snyftar av medlidande. Jag vet precis, en gång var vi också där och kände precis likadant så man förstår precis vad de går igenom. I alla fall en del av dem. Vårt barn svävade aldrig i livsfara.

Om Retinoblastom^W på Wikipedia.

Bild: Denise Nömell får en nål inför CTn

Bild: Ledarhunden Flinga får vara med på sjukhuset, Astrid Lindgrens barnsjukhus

Bild: Denise Nömell gör en CT, Datortomografi

Om Retinoblastom^W på Wikipedia.

[tags]Barn, Läkare, Läkarbesök, Barnläkare, Sjuk, Sjukdom, Sjukvård, Cancer, Barncancer, Retinoblastom, Cellgift, Cellgifter, Cytostatika, CT, DT, Datortomografi, MR, Magnetröntgen, Röntgen, Sjukhus, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, ALB, Karolinska, Karolinska sjukhuset, Sjukhus[/tags]

Middagsgäster

Jag och Pax försökte få ihop en liten sammankomst hemma hos mig med så många Mot Alla Odds-deltagare och folk från kamerateamen som möjligt. Men det visade sig vara lite krångligt att få till något lätt. Vi ska ha en stor återträff i veckan som kommer och kanske tycker de flesta det räcker med det.

Men det var två som kom hit på middag ikväll. Dels Pax som är en av deltagarna och dels inspelningsproducenten Fredrik. Det blev ett tappert litet gäng och det var grymt trevligt!

I veckan händer mer och större saker som sagt, jag återkommer om det :)

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Mot Alla Odds, Helg, Söndag, Middag, Middagsgäster, Gäster, Återträff[/tags]

Pannkaksfrukost

Väldigt trevligt att bara kunna sitta ner en söndagsmorgon och två glada tjejer steker pannkakor åt hela familjen. Den här helgen har vi haft ett ”bonusbarn” i form av övernattande kompis och även om det är långt kvar förhoppningsvis, brukar jag undra hur tomt det ska kännas den dagen huset inte längre är fullt av livliga barn!

Njuter extra länge av frukost för sedan väntar städning och besök av en del av gänget från Nicaragua-familjen. Inte bara deltagare utan även några från kamerateamen kommer verkar det som, riktigt roligt!

[tags]Barn, Familj, Helg, Söndag, Frukost, Pannkaka, Pannkakor, Mot Alla Odds, Nicaragua[/tags]

Ny dammsugare, Miele S8320 Cat & dog

Att köpa ny dammsugare är ungefär lika upphetsande som ny diskmaskin :) För över en vecka sedan gick vår dammsugare sönder för andra gången och gick inte längre att tejpa ihop och med två hundar och 4 barn den här årstiden behöver man inte ens lite fantasi för att förstå hur akut det började bli :)

Vi gjorde så klart som duktiga konsumenter och läste fakta och jämförde priser och det var effekt, filter, munstycken och ljudnivå och till slut blev det svårt att riktigt skilja en för 800kr åt från en för 5000kr :)

Den här modellen fastnade vi lite för. Jag var lite skeptisk mot ”turboborsten” i munstycket som skulle göra extra rent. Att borsten skulle rotera med hjälp av en elektrisk motor föreföll inte troligt och då återstod bara drivning med sugkraftens hjälp. Har haft en sådan modell förut, förvisso för många år sedan och den var kass!

Vi är ju lite fåniga i den här familjen. Även om dammsugare är ganska trist att köpa och det känns som onödiga pengar i havet, utbryter ändå visst slagsmål när kartongen ska sprättas :) Alla är lika heta på att öppna nya grejer, en sjukdom jag verkligen undrar vem ssom är skuld till :)

Men som allt roligt och underbart är kort, var snart dammsugaren uppackad och det roliga slut :) Då var den bara en nödvändig hushållsmaskin som kostat för mycket och må den fan hålla länge!

Hur det var med turboborsten? Klart mycket bättre än förväntan! En jädra rotation på och bortsett från ljudnivån den gav ifrån sig var den riktigt effektiv!

[tags]Hem, Hushåll, Städa, Städning, Rengöring, Dammsuga, Dammsugare, Miele, Damm, Smuts, Golv, Matta, Mattor, Hund, Hundar, Katt, Katter, Pälsdjur, Hundhår, Katthår[/tags]

Roliga sökningar del II

Det är lite roligt och kanske också nyttigt att se vilka söktermer som leder folk hit och jag tittar då och då när jag har tråkigt :)

Dagens roliga, städa spya hyreslägenhet :)

Jag får en massa bilder i huvudet och kluckar av skratt. Man tänker sig någon stackare som vaknar upp och undrar vad fan som hände igår och hur kaoset med urdruckna flaskor, däckade vänner och halvtorkade spyor ligger i hörnen.

Vad gör man då? Besöker Google som alltid har svaret :) Jag skulle göra likadant när förtvivlans klor slog in i än ett sådant tillfälle :) Frågan är om de hittade svaret här :)

[tags]Blog, Blogg, Söka, Sökning, Google, Spy, Spya, Kräkas, Städa, Städning, Hyreslägenhet[/tags]

Byte av lösenord, vilket jobb!

Nu börjar det bli dags att byta lösenord. Jag antar att jag är som de flesta andra, man har en standarduppsättning lösenord med något eller några lite enklare för mindre viktiga grejer man registrerar sig på på internet, typ forum, chattar och liknande och ett eller ett par lite mer avancerade lösenord för mer viktiga saker som Facebook, epost, ekonomiska tjänster etc. Men att ha ett lösenord för varje tjänst och konto och ett unikt och bra lösenord är ju helt orimligt om man inte ska hamna i det läget då man har små lappar på skärmen eller under tangentbordet.

Det är ju otroligt hur sjukt många konton man har skaffat på sig på nätet genom åren. Vissa använder man ofta eller åtminstone regelbundet, andra kanske väldigt sällan eller bara en gång och aldrig mer. Problemet med de man använder sällan eller aldrig, har man ju glömt både användarnamn och lösenord till och ibland har man använt en epostadress man bytt ut för länge sen och då är det ju ofta kört om det inte går att återställa med kontrollfrågor eller mobiltelefon.

Här om dagen när jag skulle använda mitt Verfified by Visa-lösenord vid en internetbetalning hade jag glömt lösenordet. Det var ett tag sedan jag behövde använda det och det var inget av standardlösenorden som fungerade. Lösenordhinten var då ”Mitt standardlösenord” :) Det beror ju på vilket år jag angav det som lösenordshint men det var ju inte så givande :) En annan gång fick jag upp hinten ”Mina ledarhundar” och vad svarar man på det? 5 hundar, alla namn på raken eller vad? Det funkade i vart fall inte. Men i just det specifika fallet kunde man få aktuellt lösenord mailat till sig i klartext och det hade inte det minsta med ledarhundar att göra — vilket för övrigt mina lösenord inte har längre så ingen idé att försöka :)

Så jag satte mig och började dokumentera inloggningsuppgifter på ett säkert ställe för jag har nått det antal tjänster på internet att hjärnan inte längre kan hålla koll på dem. Sedan vill man ju helst byta ibland och då vill man ju byta alla så att man kommer åt allt man vill ha. Listan med konton och inloggningsuppgifter är fortfarande under uppbyggnad och fortfarande växande vilket är lite skrämmande :) När den är komplett blir det en dags arbete minst att byta alla lösenord.

Det är ju inte heller bara privat man har en driva med konton här och var.
Alla system på jobbet tillkommer och det är ju än så länge inte samlat
under en och samma inloggning även om det tursamt nog går åt det håller.
Både privat och i synnerhet på jobbet vill i alla fall jag hålla en hög
säkerhet. Även om det privat kanske inte kan bli som i IT-filmerna från
90- och början på 00-talet att någon tar över någons liv och vederbörande
blir rättslös, så kan det ju ändå ställa till med ett litet helvete, allt ifrån en vanlig liten oskyldig facerape^W till värre saker. Ekonomiskt känner jag mig åtminstone ganska säker eftersom det är skyddat bakom lite mer än ett vanligt lösenord typ ”Tusse123” men det kan bli nog jobbigt ändå.

Här om veckan till exempel fick sonen sitt spelkonto hackat, lösenordet bytt och epostadressen som användes för återställning blockerad av för många felaktiga inloggningsförsök. På spelkontot hade vi en automatiskt månatlig kortbetalning som det inte gick att få stopp på när det inte längre gick att logga in på kontot. Förvisso ser inte inbrottstjuven några hela kortnummer så att man kan utföra andra köp än det som redan låg där och tickade, men ändå. Vi var tvungna att spärra kortet och beställa ett nytt :) Har man då andra automatiska kortbetalningar man inte vill avbryta får man göra om allt från början.

Idag kändes det extra olustigt. Jag var tvungen att ge administratörslösenordet till ett av barnens dator. Jag brukar vägra och fixa när jag kommer hem. Men idag gick det inte så jag var tvungen. Det slog mig efteråt att lösenordet används på lite för många ställen för att det skulle kännas bra. ens barn litar man på tycker jag, men när de sitter hemma hos kompisar som kan vara — hur ska vi säga, ganska experimentella och man inte vet om lösenordet man säger i telefonen skrivs upp eller inte, så känns det otryggt.

Så nu har den där processen blivit, om inte akut så åtminstone mera högprioriterad :)

Här är en liten del av eländet :)

Och sådär rullar det på lite till :)

[tags]Dator, Datorer, Datorsäkerhet, Datasäkerhet, Säkerhet, Lösenord, Lösenordsskydd, Password, Konto, Inloggning[/tags]

Posted from Handen, Haninge kommun, Sverige.

Terminsstart för simningen

Idag var det terminsstart för simningen på Beckomberga sim- och idrottshall. Eller egentligen startade det redan för två veckor sedan men Aktiva Synskadade var lite sega ut med informationen om att hallen öppnat igen efter en längre tids renovering.

Så jag och två barn åkte dit och doppade oss lite. Hallen har blivit väldigt fin efter renoveringen med ny entré och helt ny simbassäng. Men det blev ingen ordentlig simning för min del den här gången. Med förkylning kvar i kroppen tog jag det väldigt lugnt och simmade ett 15-tal längder i lugnt tempo och ägnade resten av tiden åt att prata och bada bastu. Nu hoppas jag bara att jag inte blir sjukare på grund av detta, men det känns inte så.

Det är lite avigt att åka hela vägen dit tvärs igenom stan och rusningstrafik, värsta tiden på dagen och det är ännu avigare att åka kommunalt. Men för mig är det ändå ett bra alternativ. Dels har anläggningen två väldigt rymliga hundburar med värme för oss med ledarhundar och dels är det väldigt skönt att det bara är synskadade i bassäng, dusch och bastu den tiden. Jag tycker det är väldigt jobbigt på badhus under allmäna tider när man ska orientera i duschrum. Visst kan man ha vita käppen med sig men inte hela vägen in i duschen och just i sådana situationer vill man inte råka komma för nära andra människor. Nu kan man bara fråga vilken dusch som är ledig vilket kan vara svårt att höra när det skvalar i ett stort ekande duschrum.

Ett annat problem är att simma på banor med främmande människor. Där kan man definitivt inte ha vita käppen med sig som signalerar att jag inte ser och simma på någon bakifrån och köra upp händerna i häcken på någon kan lätt missförstås och kosta en framtand eller två :) Nu lägger vi tillsammans ut banor efter hur många vi är som simmar och kommer överens om banor och riktning etc och skulle man simma på någon så är det ingen som tar illa upp.

Jag vet att en del löst det genom att sätta en skylt på kanten framför banan en synskadad simmar där det står typ ”Funktionshindrad” och det är ju alltid något men säger inte så mycket om vad problemet är.

Så jag tycker det är helt OK att åka upp till Beckomberga på dessa bokade tider och ofta är vi inte så många så det är gott om utrymme i bassängen. Idag var det faktiskt 6–7 stycken vilket var ovanligt många. Men så är det också tidigt på säsongen. Folk brukar droppa av med tiden. Själv kan jag tyvärr inte nästa vecka på grund av en kvällsaktivitet på jobbet.

Idag hade jag oturen att missa Mot Alla Odds-pax som är på besök i huvudstaden på kurs och just denna kväll på Beckomberga idrottshall. Jag visste inte om det och checkade in på Facebook precis när det var dags att åka hem. Då ringer Pax och säger att han också just varit där. Klar otur! Jag vet också att Arkan brukar spela bandy där samma kväll, men inte just idag. Det kan förhoppningsvis leda till en kaffe framöver om tiderna stämmer. Glad att mina Mot Alla Odds-bröder och systrar ändå dyker upp lite då och då på olika sätt.

[tags]Träna, Träning, Simma, Simning, Simhall, Badhus, Beckomberga, Synskadade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Tillgänglighet, Aktiva Synskadade[/tags]

Posted from Stockholm, Beckomberga, Sverige.

Provar ny ledarhundssele

För cirka två år sedan bildade Synskadades Riksförbund – SRF och Sveriges Ledarhundsförare – SLHF en ”selgrupp” för att titta på alternativa selar till våra ledarhundsselar. Hittills har det bara funnits två varianter på selar, dels den vanliga klassiska selen som sett likadan ut åtminstone så länge jag haft ledarhund vilket blir 20 år i år och dels en variant på den traditionella selen som ska vara mer ergonomisk.

Selen består av ett ok i läder man trär över huvudet på hundennnnnn, en rem under magen och en framför bröstet. Lädret är ganska tjockt och styvt och ett rejält arbete. Bågen som föraren håller är fäst på sidorna på oket och bågen i sig är ganska tjock och teleskopiskt ställbar i längden.

Jag har inte haft något emot originalselen annat än att jag kanske tyckt att bågen varit av lite onödigt grovt gods och att bågen inte gått att ta av från seloket utan hela selen måste tas av hunden om det är trångt om utrymme på buss, tåg eller liknande.

Så på SLHFs höstkurs 2012 visades ett antal olika selar från olika länder samt en ny sele som tagits fram av SRF. Minns den inte i detalj nu men den kändes marginellt omarbetad jämfört med originalselen. Men flera av de andra alternativen var spännande, med väldigt lätta ok i nylonliknande material och med bågar som gick att ta av på lite olika sätt, med karbinhakar eller sådana där ”snäppfästen” som ibland finns på ryggsäckar. Men selen får inte bli för lätt och måste ha lite styrsel och stabilitet så att hundens rörelser när den svänger eller tar steg uppåt eller nedåt känns tydligt.

Nu verkar SRF och SLHF köpt in ett gäng av en ungersk ledarhundssele som man lånar ut för utvärdering. Jag har idag fått låna en sådan och är mycket förtjust så här långt! Vi har bara varit ute och gått en längre promenad med selen och då på gångvägar och inte i någon mer rörig miljö med mycket människor och andra hinder.

Oket är i någon sorts nylon och därmed väldigt lätt och flexibelt för hunden. Både remmen över bröstet och under magen var bredare än originalselen vilket måste vara skönare för hunden. Bågen var säkert minst hälften så tjock som originalselen och går att knäppa bort från oket med klickfästen. Hunden kan alltså ha selen på sig när den ska ligga på tåg, bussar eller på möten men slippa ha bågen kvar som slår i och fastnar i allt och gör att hunden inte kan ligga i vilken position den vill. Självklart måste man ta av selen helt när hunden ska rasta. Jag vet att det finns de som tycker att ta av bågen från oket är tillräcklig signal för hunden men på den punkten är jag själv fortfarande gammalmodig.

Bågen är i rostfritt och oket är svart och vitt och något som jag gillar extra mycket är att det står ”Ledarhund” på vardera sidan av selen.

En klar nackdel med selen är att bågen inte är ställbar i längd. Det måste man göra avkall för att kunna ha en så tunn båge. Det betyder att det måste finnas flera längder på både men eftersom den är avtagbar från selen så kan man ju ha flera olika varianter på båge till samma sele och inställningen gör man ju oftast en gång till en ny hund.

Första promenaden kändes helt OK och jag känner spontant att en sådan här vill jag ha även om jag måste testa mer förstås :) Just den avtagbara och tunna bågen gör mycket. Men också att trots tunn båge, lätt och tunt ok så kändes selen fortfarande stabil på hunden och hennes steg och rörelser kändes ändå tydligt i bågen så att hon är lätt att följa.

Det ska bli spännande att se hur det funkar när det är lite mer för hunden att göra, människor, tåg, tågspärrar, trappor och trottoarer, om jag fortfarande kan läsa hunden lika bra som i den gamla selen.

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Sveriges Ledarhundsförare, SLHF[/tags]

SVT visar informationsfilm om ledarhundar del II

Äntligen, äntligen, äntligen får vi åter se information om ledarhundar i SVTs Anslagstavlan. Det var … många år sen sist, slutet på 80-talet eller början på 90-talet, ingen verkar ens minnas när det hände, bara att det hände.

Den 25:e januari laddade Synskadades Riksförbund upp två korta informationsfilmer på Youtube. Klippen är identiska förutom att det ena klippet är syntolkat.

Filmerna är ursprungligen gjorda av Norges Blindeforbund och ger information på ett kul och lättsamt sätt att man inte ska störa den som arbetar, inte heller om det är en ledarhund.

Nu har Synskadades Riksförbund fått lov att använda filmerna och de har fått svenskt tal, åtminstone delvis och filmen kommer sändas i SVTs Anslagstavlan under våren.

Jag ska inte gnälla över att SRF varit ganska tröga och ointresserade av just det här. Det har jag skrivit spaltmeter om. Det viktigaste är att det nu äntligen, äntligen förändrats!

Nedan kan man se de båda Youtube-klippen.

http://youtu.be/syB9TcacoQs

http://youtu.be/-S7CsiE3d88

Se ledarhundar i arbete

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Flipped classroom

Det är ganska vanligt idag att skolor delar ut datorer och surfplattor till sina elever. Man skulle kunna tänka sig att det beror på att man vill ligga långt fram och utnyttja tekniken i studierna, men säkert är det också för att locka eleverna till just den skolan.

Sedan tycker jag man ofta hör att teknik inte är bra i sådär låg ålder. Man får känslan av att man undrar vad det var för fel på hur det var förr och att tekniken hemmar barn och ungdomars utveckling, läsintresse etc. Jag tror det är precis tvärtom, att tekniken inspirerar och lockar till nya utmaningar, om eleverna får lära sig av lärare och föräldrar att använda den på ett bra sätt även i studierna.

Men det är det klassiska problemet, ofta är ungdomarna bra mycket bättre på att hantera tekniken än vuxna och då är det ju inte så lätt att lära något.

Men säkert är det många som också försöker nyttja tekniken för att göra studierna bättre och mer effektiva. Jag hittade nedanstående länk till en artikel i en blogg jag följer som handlar om en lärare som minst sagt försöker använda tekniken på ett bra men ändå enkelt sätt.

Metoden kallas ”flipped classroom”, eller det upp och nedvända klassrummet. Läraren filmar sin genomgång före lektionen och delar ut filmerna på nätet till sina elever som de kan titta på i lugn och ro innan lektionen. Under lektionen kan läraren istället vara en resurs, svara på frågor, hjälpa elever som inte förstått etc.

I normala fall skulle läraren stå och föreläsa i 30 minuter och sedan finns bara 10 minuter kvar att arbeta och fråga. När eleverna kommer hem har de hunnit glömma och då finns ingen hjälp att få förrän nästa lektion och man kör fast i sitt arbete på ett onödigt sätt.

Då var det det där med teknik igen!

Då tänker man genast, ”oj så avancerat, det där klarar inte jag!” Men i själva verket är det inte alls avancerat och läraren i artikeln nedan har verkligen inte överdrivit när det gäller tekniken.

Han har helt enkelt använt sin vanliga smartphone. Det spelar idag ingen större roll vilken telefon du har, baserad på Android eller en iPhone eller iPad. Skaffa ett stativ till telefonen eller bygg någon enkel egen lösning, rikta den mot whiteboarden eller med vad man nu arbetar, lär dig hur stort område kameran tar in så du inte arbetar utanför bild och starta sedan videoinspelningen.

Läraren som ni kan se i Youtube-klippet nedan, använder sitt headset till telefonen för att få ett bra ljud och sedan gör han sin genomgång. När man är klar, stoppar man inspelningen och har man skaffat sig ett gratis konto på Youtube är det bara några få knapptryckningar bort för att publicera klippet. Ingen onödig redigering. Dela sedan ut länken till videoklippet som kan vara åtkomligt för alla eller bara för de som fått länken och eleverna kan sedan titta i lugn och ro, när de vill och hur många gånger de vill.

Sedan tänker jag att man kan bygga ut det där egentligen hur långt som helst. Många lärare säger sig spendera mycket kvällstid med förberedelser och rättningar och varför då inte göra sig tillgänglig via Skype eller liknande för att svara på frågor? Nästan allt är bara en fråga om fantasi och vilja.

Jag som själv var väldigt blyg när jag gick i skolan och alla mina barn har också väldigt svårt för att föredra saker inför klassen. Blir man inte hånad för att man stakar sig eller säger fel under lektionen där läraren förhoppningsvis har koll så kan det mycket väl hända efter lektionstid. Varför inte då låta eleven filma sitt föredrag i enrum hemma och sedan dela med sig av det till läaren för bedömning.

Visst finns det en bra effekt i att träna sig i att prata inför andra människor, något som jag haft stor nytta av i livet. Men gör man på det här sättet kan det kanske vara en metod för att senare våga prata inför flera människor.

När jag ser klippet nedan önskar jag helt klart att jag var elev nu och just hos en sådan lärare. Vilka möjligheter! För oss med funktionshinder och som i mitt fall kanske just bilden i ett videoklipp inte hjälper så mycket, men är det en lärare som pratar bra skulle en synskadad kunna ha lika stor nytta av detta som seende elever.

För allt var verkligen inte bättre förr, inte för elever med eller utan funktionsnedsättning och det finns mycket mer att vinna genom att använda modern teknik.

Läs artikeln om the flipped classroom och titta gärna på Youtube-klippet nedan!

http://www.youtube.com/watch?v=4VDjmq-hu-U&feat

[tags]Barn, Skola, Skolan, Klass, Klassrum, Utbildning, Undervisning, Pedagog, Pedagogik, Lärare, Elev, Elever, Flipped classroom, Teknik[/tags]