Lite senare än man borde var det så dags att täcka av båten. Jag har inte varit här sedan jag och en kompis vintertäckte båten i slutet av november. Det var nog den bästa täckställning vi någonsin byggd för allt stod kvar som det skulle och varken ställning eller täckning hade tagit skada av vintern.
Det tar alltid lite tid att bygga ställning men det gick betydligt fortare att skruva ner den och vi försökte behålla takstolar intakta så det ska bli lätt att sätta ihop dem nästa gång.
Om det nu blir någon nästa gång… Jag vet att jag sagt flera år i rad att jag inte ska ha båt och 2010 hade jag dessutom båten ute på annons. Inte för att jag egentligen ville sälja båten, den som är mitt absolut största intresse, utan för att det är så förbannat krångligt att ha båt och inte se. Jag brukar ta mig över de flesta hinder i vardagen, men ibland känns det som om allt för mycket bygger på andras hjälp och välvilja för att jag ska kunna utöva mitt intresse och det fungerar ju inte alltid.
Det är så många kriterier som ska uppfyllas för att det ska fungera bra för mig att ha båt. Jag ska ha en bra sommarplats, en brygga det är lätt att hitta till, nära till el och vatten och helst en långskeppsplats så att det är lätt för mig att lasta i hund och prylar. Jag behöver en bra vinterplats så att jag kan hitta till båten även på land, nära till el och vatten utan att jag ska behöva treva mig runt och slå halvt ihjäl mig på en rörig marina. Allra helst skulle jag behöva kunna förvara båten inomhus eller under tak för att slippa hjälp med att frakta material och bygga täckställning. Och slutligen skulle allt detta behöva vara billigt och lätt att ta sig till med kommunala färdmedel eller färdtjänst.
Mycket av detta har jag haft på en marina i Nynäshamnstrakten tills det skar sig slutgiltigt i slutet av förra året. Då gick diskussionerna på grund för alltid som det verkar. Allt började med den långdragna historien ”Motor- eller drevproblem där jag ansåg att deras service orsakade att mitt drev gick sönder på grund av att det kom in vatten i oljan och det sedan tog sådan tid för dem att titta på det så jag till slut tröttnade och bad en extern verkstad hämta båten och åtgärda problemen.
Tre år har gått sedan dess och nu har det resulterat i att vi inte kan komma överens och jag måste flytta på båten så fort den kommer fram och blir tillgänglig. Oklart vart och hur.
Idag låg inte många båtar kvar runt min båt så det var hög tid att förbereda för flytten. Vi packade ihop ställningen men får fortsätta i morgon eftersom kapellet inte fick plats i bilen. Tur man har bra vänner!
Detta är ett inlägg som skrivs på angivet datum, men tyvärr inte kommer att kunna publiceras i bloggen förrän allt är klart, framåt hösten.
För några dagar sedan fick jag ett mail just via kontaktformuläret här på hemsidan. En tjej som jobbar på ett av SVT:s produktionsbolag sökte mig i ospecificerat ärende. Jag utgick från att det handlade om ledarhundar med tanke på att det varit ett ämne som legat mig varmt om hjärtat här i bloggen de senaste åren. nog för att ledarhundens dag just passerat men jag tyckte ändå det verkade märkligt om något så stort och fint som SVT skulle vilja göra något om det :) Men bra tänkte jag, äntligen kanske något händer.
Men idag först fick vi tag i varandra. Det visade det sig då kort och gott att saken handlade om planerna att producera en andra säsong av SVT:s Mot Alla Odds som sändes i början på året. Jag skrev själv ett inlägg om programmets sista delar här.
Det var den artikeln man bland annat funnit i sitt researcharbete och frågan var kort och gott hur jag skulle ställa mig till att vara med i nästa säsong av programmet!
Jag fick berätta om mig själv, ålder, funktionsnedsättning, familj, arbete, intressen och lite sådant. Jag berättade också att jag övervägde att söka förra gången man hade casting till första säsongen men avstod av — ja, bekvämlighet, lathet, tvivel på mig själv som TV-kändis mer än konceptet som sådant.
På frågan vad jag tyckte om programmet sa jag, att jag tyckte formatet var kanon, att jag inte alls delade den lilla storm som utbröt i och med programmet, märkligt nog bland just gruppen synskadade. Jag nämnde också att jag tyckte det var tråkigt att det inte varit med någon gravt synskadad i den gångna säsongen. De som representerade de rörelsehindrade hade ändå ganska påtagliga skador med saknade ben och benproteser och rullstolar medan de som hade synnedsättning ändå såg ganska bra och under seriens gång hittade jag inte en enda situation där synskadan hos deltagarna blev ett problem vare sig individuellt eller i gruppen. Detta delades helt av produktionsbolaget vilket man i så fall ämnade rätta till till nästa säsong.
Under samtalets gång fick jag veta att inspelningarna ska ske i Sydamerika i september – oktober under en månads tid. Man ska ha casting i början av juni då man träffas och pratar, och väljs man ut får man genomgång fysiska och psykologiska test för att se att man klarar av utmaningen.
För min egen del låter allt detta enormt roligt. Som vanligt när jag erbjuds något radar problemen upp sig. Man ska vara borta från familjen, hunden och jobbet en månad vilket är ganska lång tid vilket i sint ur innebär att hunden går ur tjänst ur denna relativt långa period. Ett ännu större problem är kanske inkomsterna när man är borta från jobbet. Man kan tydligen få någon liten ersättning men inget som närmar sig en månads inkomstbortfall. Så det blir till att spara semester eller ha en fin chef som tillåter tjänstledigt med lön :)
I det här avsnittet demonstrerar jag GWConnect,en Skype-klient speciellt utvecklad för synskadade personer som använder skärmläsare och upplever det vanliga Skype-programmet som svårt att hantera.
Nu är det söndag och snart början en ny vecka. Det är nu tre månader sedan jag började och jag känner mig fortfarande ”lycklig” över att gå till jobbet. Lycklig är kanske ett stort ord, därför inom citationstecken. Men glad, helt OK, till freds med, ja nästan längtar till! Det är en ganska udda känsla som det var mycket länge sedan jag kände.
Visst är det så, första smekmånaderna men jag tror faktiskt det kommer bestå länge och någon ånger eller ens fundering i efterhand om jag gjorde rätt har jag aldrig ens känt röken av.
Jag fick en kommentar i gästboken från en bekant från förr som skrev om att jag skriver mycket om vilket jobb jag går ifrån och till. Jag måste nog tolka det som att jag kanske bara skriver att jag gör det men inte till vad? Givetvis orkar man inte läsa igenom allt man själv skrivit men det kan nog stämma att jag inte pratat så mycket om vart jag numera jobbar? Det var ju lite hemligt i början men när allt var klart pågick hemlighetsmakeriet nog av bara farten eller som någon sorts svår balansgång om vad jag ville och borde skriva.
Men här kommer åtminstone upprättelse på den punkten. Sedan den 13:e februari jobbar jag i data-teamet på Stockholms Syncentral. Här jobbar jag med ungefär samma sak som tidigare när jag var anställd på ICAP AB, men nu i ett bredare, roligare perspektiv och inte med vinst och marginal i fokus utan slutanvändaren.
Just till data-teamet kommer man som ny eller gammal användare för att få hjälp med anpassningar till sin dator. Man kanske behöver få syntetiskt tal, utmatning i punktskrift eller förstoring av texten installerad. Vi hjälper till att ”prova ut”, dvs avgöra vilken lösning som fungerar bäst för individen. När utrustningen är installerad så utbildar vi på hjälpmedlen. Grunderna är att få lära sig hantera ordbehandling i Word, läsa epost med Windows Live Mail samt surfa på nätet med Internet Explorer. Sedan kan det där byggas på efter behov, om man behöver lära sig något chat-program, skanna text etc. Vidare utbildar vi på hjälpmedlen i mobiltelefoner och surfplattor.
Det är väl kort om det jag gör. Jag träffar massor med nya underbara människor, i alla åldrar och med väldigt varierande behov. För min del är det verkligen ett perfekt jobb. Tidigare har jag funderat på hur i hela friden man skulle stå ut i arbetslivet i 25–30 år till, vilka arbetsuppgifter som skulle kännas meningsfulla att slösa bort större delen av sin vakna tid på och jag har också alltid ruttnat efter 5–6 år. Just det senare får vi ju se hur det blir, men resten känns helt OK.
Det enda som känns lite tråkigt och snopet är det totala avsaknandet av resor. Tidigare kunde det periodvis vara oerhört tråkigt och det kunde bli väldigt mycket resor periodvis, men det var ändå roligt på något sätt och omväxlande. vid årsskiftet lät jag dessutom förse min ledarhund med ett pass för att kunna prova resa med tjänstehund utomlands. Kort tid därefter bytte jag jobb och det lär bli glest med utomlandsresorna. Men just den saken kan jag kanske lära mig leva med :)
Och här med avslutas serien om mitt jobbbyte för denna gång och vi får se om och när ämnet tas upp igen :)
Sedan vi flyttade för 2 år sedan har tandemcykeln mest stått i källaren, med trasig växelförare och slitna bromsar och ingen har haft lust och ork att lämna in den på lagning. Det största problemet har väl egentligen varit att jag haft svårt att hitta någon cykelpartner som velat cykla längre och oftare än de korta turer här hemma som vi gjorde.
Men i vår lämnade vi in cykeln på service och fick allt fixat och den blev som ny igen. Jag och Egge började prata om halvvättern som jag tyckte vi skulle cykla i sommar, medan Egge var mer realistisk och pratade om 2013.
Idag cyklade vi hur som helst cykeln från Handen till Älvsjö för att ha den närmare både där jag jobbar och där Egge bor. Det blev den första långturen jag någonsin gjort tror jag, sedan jag cyklade på Gotland i mellanstadiet och inte ens då tror jag vi cyklade så långt i ett streck.
Med lite felkörning blev det allt som allt 2,7 mil och tog lite drygt 1 timme och 20 minuter. benen kändes som träpinnar vid framkomsten och tröttheten var enorm! Jag som ändå löptränar en del trodde detta skulle blivit en lätt match, men vid cykling används helt andra muskler visade det sig och de behöver tränas mer :)
Men i övrigt gick cykelturen bra nästan utan missöden. Vi var tvungna att stanna till på Sportson i Handen för att pumpa hjul och justera sadelhöjd och då drog jag av en bult. Men som vi befann oss på en cykelaffär var det lätt avhjälpt och färden kunde fortsätta vidare.
Det var enormt roligt att cykla lite mer långfärd. det blir så mycket mer varierande istället för att bara cykla ett varv i närmiljön och jag tycker det är lite roligare när man cyklar i trafiken, genom orter, det känns liksom mer på riktigt :)
Nu får vi se om vi lyckas hålla det här vid liv bara. Det är väl det stora kruxet :)
Idag kom ytterligare en reaktion på repotaget om mig och Flinga i Restauratören om ledarhundar på lunchrestaurang.
Denna gång kom en hälsning från Grodan | Brasserie, Restaurang där en gammal klasskamrat från gymnasiet tydligen arbetar. Man hälsade att dit var ledarhundar självklart välkomna.
Det är roligt med den sortens reaktioner även om de inte är så många. Det visar att folk ändå reagerar och i sin tur kanske påverkar andra i en positiv riktning.
När vi flyttade senast och barnen fick nya nycklar satte vi en nyckelbricka från Boomerang Solutions AB på allas nyckelknippor. Jag har varit lite skeptisk mot sådana, att man betalar en liten årsavgift och om nycklar tappas bort så är ändå inte chansen att få tillbaka nycklarna särskilt stor.
För över ett år sedan tappade ett av barnen nycklarna och så klart vet man aldrig exakt vart man förlorade dem, men på tunnelbana eller pendeltåg var mest troligt. Veckorna gick och vi hoppades att nycklarna skulle komma till rätta. Men vart efter tiden gick sjönk hoppet.
I februari i år tappade nästa barn sina nycklar i en pulkabacke. En klasskompis hittade dem men istället för att ge dem direkt påstod han att han lade dem på postlådan.
Tiden gick men inga nycklar kom. Men för två veckor sedan ringde säkerhetsföretaget och meddelade att man fått in nycklar och ämnade sända dem med rekommenderat brev. Idag kom avin och nycklarna hämtades ut.
Det som var mest förvånande var att det inte var nycklarna som tappades bort i februari. Det var nycklarna som varit borta över ett år som plötsligt kom till rätta. Väldigt tydliga kännetecken så inga tvivel råder. Det är inte utan att man blir lite nyfiken på vad nycklarna varit med om, vem, vart och när de hittades och vart de legat så länge. Om de legat dolda och hittats först nu, legat hos upphittaren, på posten eller hos säkerhetsbolaget.
Vi är givetvis glada att nycklarna kommit till rätta och att det nu bara är en nyckel på vift och det ska bli spännande att se om och när de kommer till rätta.
Idag har Sveriges Ledarhundsförare – SLHF haft sitt årsmöte.På grund av dålig ekonomi i och med uteblivna fondanslag blev det bara ett årsmöte denna gång och inte som förra året, kombinerat med en helgkurs. Istället samlades ett 20-tal ledarhundsekipage inne på södermalm i Stockholm. Sittande ordförande valdes om på ytterligare ett år och tre ledamöter till styrelsen skulle väljas vilket resulterade i 2 omval och en ny ledamot. I år var andra året i rad valberedningen frågade mig om en styrelseplats och även denna gången tackade jag motvilligt nej. Dels på grund av nytt jobb och dels på grund av planer för studier till hösten.
Det var ett effektivt och bra årsmöte inte helt utan dramatik vid röstningarna och en del andra punkter. Jag är dock särskilt glad för att jag lyckades påverka så att man inte tog beslut om att arbeta för att antingen ta över överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet eller helt riva upp den.
Argumenten för att arbeta för att avskaffa överenskommelsen var inte dåliga. Många känner att överenskommelsen är ganska värdelös eftersom SRF själva inte håller den och än mindre arbetar för att hålla den vid liv. Dessutom bryter Astma- och Allergiförbundet mot den ganska uppenbart vilket syntes tydligt i ett uttalande från dem i samband med en av mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Samtidigt kan den vara i vägen för införandet av en antidiskrimineringslag som även omfattar ledarhundsekipage med motiveringen att vi inte behöver någon lag eftersom vi redan har en överenskommelse.
Men jag anser att det vore än mer skadligt att riva upp överenskommelsen. Kanske med liknande argument, att vi hade en överenskommelse som verkade fungera som vi rev upp, alltså behövs ingen lag. Jag anser att det är bättre att ha den kvar och dessutom låta Synskadades Riksförbund fortsätta vara part i den, mest för att de i dagsläget är huvudman för ledarhundsverksamheten i Sverige och borde vara de som hanterade sådana frågor. Sveriges Ledarhundsförare som är en intressepolitik borde fortsätta ha som uppgift att påverka SRF att parterna håller överenskommelsen och parallellt arbeta för införandet av en antidiskrimineringslag. Jag tror inte överenskommelsen nödvändigtvis måste hindra det arbetet eftersom det mycket väl ändå går att påvisa att den inte fungerar och det är bra att löpande kunna visa det under arbetets gång med den nya lagen. Det är ju ständigt Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund själva som bryter mot den. Synskadades Riksförbund själva genom att inte alltid ge tillträde till ledarhundsekipage till egna aktiviteter. Ett alternativ som också skulle fungera bra vore om motparten, det vill säga Astma- och Allergiförbundet rev upp överenskommelsen. Då skulle det fortsatt kunna fungera som ett tungt argument för en sådan lag där det förbjuds att diskriminera ledarhundsekipage genom att inte ge tillträde till samhällsfunktioner, arbete, utbildning, kultur- och nöjesliv etc.
Årsmötet röstade klart och tydligt på min linje och det enkomt gjorde min närvaro där helt meningsfull. Det finns många tankar om vägen till framgång men jag själv är övertygad om att mitt förslag är det mest vinnande i längden. Det är inte svårt att förstå frustrationen många av oss känner när även de egna i form av Synskadades Riksförbund arbetar emot sina medlemmar och i och med att man också är huvudman för ledarhundar i Sverige, också sitt eget uppdrag. Jag själv saknar detaljkunskap i storleken på statsbidraget SRF får varje år för att hantera ledarhundstilldelningen, men det man säger är att det rör sig om 24 miljoner kronor per år och att inget av detta går till marknadsföring och ökad tillgänglighet. Och detta är som jag alltid sagt, ett av huvudproblemen. Under 90-talet sågs ledarhundsekipage mycket oftare ute på stadens gator, vi visade upp oss i skolor, informerade på arbetsplatser, festivaler och mässor och det var nästan jobbigt att ständigt ställa upp på sådant. Men jag skulle gärna göra det igen istället för att ha det som det blivit under 2000-talet.
Anordna att ledarhundar visas upp och information sprids ligger definitivt på Synskadades Riksförbunds ansvar, eller borde göra. Att vi inte syns lika ofta längre, hävdar jag hänger ihop direkt med den ökade bristen på tillgänglighet. Många tycker det är jobbigt att ständigt argumentera i entrén till en restaurang eller teater och kanske hellre lämnar hunden hemma och tar färdtjänst.
Så nu har vi ett nytt år framför oss och förhoppningsvis blir det ett ännu bättre ledarhundsår än 2011.
Jag är inte någon riktig träningsfanatiker även om det stora delar av mitt liv funnits med som en del. Som tonåring var det långdistanslöpning och simning som var favoritgrenarna och det gick ganska bra för mig inom handikappidrotten där ett tag. Men som så ofta annars kom andra intressen i vägen och jag slutade under många år med löpträningen.
Att den kom tillbaka i mitt liv igen var på ett ganska märkligt och oväntat sätt. Men jag har ändå den att tacka för mycket. Jag brukar säga att den räddade mig från okänt elände som jag inte ens vill spekulera i hur det hade kunnat utveckla sig.
Året var 2003. Jag var ganska mitt uppe i livet. VI hade fått vårt tredje barn några år tidigare, jag hade jobb, trivdes där jag bodde. Visst fanns det saker i min barndom jag fortfarande drogs med men det kändes mer som skuggor som passerade i medvetandet, särskilt dåliga dagar. Man säger ju alltid att man måste bearbeta, annars kommer det tillbaka i vuxen ålder, men när jag ändrade mitt liv drastiskt mitt i tonåren tyckte jag att allt var löst och utagerat och det var bara att gå vidare.
Det började med vanlig vantrivsel på jobbet. Jag tog ett rejält kliv upp i karriärstegen, ett lite för stort kliv som jag inte riktigt klarade av. Men jag bet ihop och försökte ändå, eftersom det ändå var för sent att backa tillbaka. Jag minns tiden från åren i grundskolan kantade av mobbing och utanförskap, hur lättnaden spred sig i bröstet som en värme på fredagseftermidagarna och hur knuten åter knöt sig när klockan slog söndag och sedan hur det utvecklades till ett fysiskt illamående vissa dagar på väg till jobbet. Men jag överlevde tack vare en välutvecklad vana att smita undan de allra jobbigaste delarna.
En fredagskväll, jag tror det var i mitten av januari 2003, kändes det extra bra att åka hem. Det hade varit en riktigt jävlig vecka med en makalöst oförstående chef som antingen vägrade förstå eller med flit jävlades med mig. På kvällen var jag av någon anledning ensam hemma, familjen var borta på något annat och jag njöt av att få vara ensam i lägenheten, något som aldrig annars händer.
Det var så skönt där i TV-soffan. Jag tog ett glas rött mot min vana och la upp fötterna och verkligen njöt av en lång helg innan det var dags igen. Lättnaden verkligen kändes i hela kroppen.
Och det var just då i den stunden allt satte igång. Och det var väl just för att det var precis då, som jag var övertygad om att jag skulle dö! Något kändes plötsligt väldigt fel i kroppen. Jag kan fortfarande idag inte säga vad det var, men när jag reste mig upp kom yrseln och jag föll tillbaka i soffan igen. Då kände jag pulsen… Jag klockade mig själv till 165 slag i vilopuls och pulsen var ojämn. När den sjönk ner mot det normala 70 slag per minut, hoppade hjärtat över slag hela tiden.
Där i soffan började en resa som varade i över två år. Det som ständigt återkom till mig var att det måste vara fel på mig eftersom det hände just då där på fredagskvällen, när jag faktiskt kände mig lugn och harmonisk och lättad. Jag kunde inte då, och kanske inte helt nu heller, förstå att det var just därför det hände just då.
Resan började med läkarbesök på vårdcentralen där man behandlade mig ganska svalt. Det var ingen, tyckte jag, som tog mig på allvar. Jag var ju övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Varför kunde ingen bara förstå och göra något? Till slut genomförde man ett EKG efter att jag bytt husläkare och där sa man att jag var frisk som en nötkärna. Det gjorde mig bara än mer frustrerad att veta att jag skulle dö odiagnostiserad. Jag är glad så här efteråt att min husläkare då valde att remittera mig till Stockholm Heartcenter istället för att fortsätta försöka övertyga mig om att jag var frisk och att det bara var ”panikångest” och kroppen som sa ifrån. Jag vägrade tro att saker som hände i mitt huvud kunde styra hur hjärtat slog.
Där på kliniken i city ombads jag att byta till träningskläder och hoppa upp på en träningscykel. Jag tyckte det hela var så löjligt och att det inte hade med saken att göra. Men jag trampade på, svättades och hade nästan kul och glömde allt elände för en stund.
Nog för att läkaren som sedan kom in för att berätta om resultatet nog var något av det mest opedagogiska och flummiga jag träffat någon gång, men när han gått sin väg hummande och jag bad sköterskan berätta vad han sa, svarade hon: ”du är frisk, inget fel på ditt EKG. Möjligen lite högt blodtryck och grymt otränad.” Sedan pratade vi en del om vardagsmotion och hon rekommenderade mig att börja träna och sa att mycket av det jag kände skulle lösa sig då. Och hade det varit fel på mig hade jag dött nu, för inte hade jag väl känt minsta besvär av hjärtat under det ganska tunga cykelpasset? Det väckte en tanke som stannade för alltid och skulle bli min största bot!
Det tog flera år av kurator- och psykologsamtal för att åtminstone börja reda i en massa trådar. Jag som tyckte livet var frid och fröjd i vuxen ålder, kunde ändå tydligen rada upp en massa svåra gamla saker. Jag insåg att jag kanske borde fått ur mig en hel del av det där klart mycket tidigare.
Panikångestattackerna varade under ett drygt år men avtog allt mer. Jag vågade bevisa för mig själv att det faktiskt inte var något riktigt fel på mig. Tvärt om fick den fysiska utmattningen efter ett träningspass kroppen att må bättre och tankarna mer strukturerade.
Sedan 2006 tränar jag regelbundet igen och det är åter långdistanslöpning och långdistanssimning som är favoriterna. Jag är ganska lat och kan göra uppehåll någon eller några veckor tills vågen och samvetet gör mig sur och då sätter jag igång igen. Jag önskar jag kunde sätta mig över förmågan att avstå träna de dagar ursäkterna varför man inte ska träna just idag ställer sig på rad. För när jag väl springer mår jag sjukt bra!
2009 investerade jag i ett löpband hem. Det är svårt att gå på gym själv som synskadad och ledsagning eller gymmande vänner som bor bra till har jag inte. Det är nog den allra bästa investeringen jag gjort på mycket länge. Snart ska jag ta steget och leta efter någon att springa med på riktigt, utomhus. Jag behöver både träna balansen det innebär att springa utan stöd av ett löpband och känslan av att springa utomhus och inte bara på ett stillastående löpband med musik i öronen och det enda vinddraget är från de öppna fönstren.
Ibland ler jag lite åt den tiden fastän det egentligen inte var det minsta roligt. Jag tänker, att jag skulle fylla 30 år nästan på dagen och begreppet ”30-årskris” gör sig påmint.Kanske är det något som vänder där och då trots att det förhoppningsvis inte är mitt i livet ännu. Samtidigt läste jag i Jan Guillous bok ”Madame Terror” att människan lustigt nog tänker mer på döden när den är långt borta. Tänker på något som är så obegripligt skrämmande och ogreppbart, så är det kanske inte så konstigt att kroppen krampar i panik? Men jag anser nu, såhär nio år senare att jag hittat det enkla och simpla svaret på frågan om meningen med mitt liv. Det enda som betyder något och går vidare är barnen. Inte mycket av det jag gör eller de prylar jag skaffar, lär sätta några djupare spår i framtiden. Lustigt nog känner jag mig helt lugn med det svaret och undrar om man inte borde skaffa fler barn? ;) I övrigt borde vitsen vara att sprida så mycket glädje till sig själv, ens nära och kära och alla andra man möter.
Jag har ett nästan oöverstigligt mål med min löpträning under 2012. I skrivandets stund har jag ungefär 480KM kvar att springa innan jag når totalt 1000KM sedan jag började löpträna och mäta min träning 2009. Nästan lika mycket på ett år som jag gjort under totalt två år, men då har jag varit ganska lat långa perioder.
När jag köpte min Audio Porto bärbara pop-maskin med iPhone-docka köpte kompisen en lika dan fast utan ”Pro”, dvs utan inbyggd FM-radio och uppladdningsbart batteri. Jag lämnade tillbaka min eftersom ett högtalarelement var trasigt i spelaren och det inbyggda laddningsbara batteriet gick inte att ladda upp. Det var så mycket fel på den redan från början att jag inte hämtade ut den från service, utan begärde pengarna tillbaka och skaffade en Harman Kardon Go+Play istället och det har jag aldrig ångrat.
Däremot gillade jag formatet på Audio Porto, hög och långsmal med bärhandtag gjorde den smidig att ha med sig till båten eller gymmet. Jag har letat i floden av iPhone-dockor men inte hittat någon med liknande format.
Så jag frågade kompisen om han hade kvar sin och i så fall om jag kunde få köpa den. Att han inte använt den på länge visste jag. Och idag tittade han förbi på en lunch och hade spelaren med mig. Jag provade genast och blev ganska frustrerad när jag upptäcker att den har samma spruckna högtalarelement, en av diskanterna, som mitt exemplar hade. Kompisen hade inte märkt någonting men jag hörde disturtionen tydligt. Så tydligt att det inte går att använda och han vill inte ha tillbaka den och jag vill inte betala för den. Så det blir soporna nästa!
I torsdags damp det ner ett handskrivet brev i brevlådan. Det var ett handskrivet personligt brev från restaurangen Sås och Krås i Malmö som meddelade att man läst artikeln om mig och Flinga i SHR’s branschtidning Restauratören. Man meddelade att på deras restaurang var ledarhundar hjärtligt välkomna och om vi hade vägarna förbi Malmö någon gång så var vi välkomna att besöka restaurangen.
Det var en liten hälsning ganska långt bort ifrån. Givetvis kommer jag minnas det och besöka dem nästa gång jag hamnar i Malmö. Men mest kändes det lite uppmuntrande att någon reagerat, om så bara en enda restaurang av alla SHRs medlemmar som borde sett artikeln. Men det visar att det lönar sig att exponera sig, i det här fallet ledarhunden och det finns förhoppningsvis massor med läsare där ute som inte hör av sig men som får ökad kunskap om vad som gäller och hur det är.
Jag fick också idag ett mail från någon som hamnat på min blogg av en slump som själv var allergiker. Han skrev något jag också tänkt på i den här debatten. Vi ledarhundsförare måste visa upp tjänstehundskort som visar att ledarhunden verkligen är ledarhund, som om den vita selen inte skulle räcka. Vidare har vi alltid medgivandet från Livsmedelsverket i fickan att visa upp till vårt försvar. Ändå blir vi portade för att det kan komma, brukar vara, eller är just nu en allergiker på restaurangen varför vi inte är välkomna. Vem kräver att en allergiker visar upp ett läkarintyg som både styrker allergin och dess allvarlighetsgrad och dessutom att allergin rör just pälsdjur och alldeles specifikt hundar? Ingen kräver det, ingen ifrågasätter ens utan man bara öppnar munnen och säger allergi och vips blir en grupp funktionshindrad diskriminerad. Och detta finns det inget stöd i Sveriges lagstiftning för att förhindra. Vad anser ni om det, Astma och Allergiförbundet?
Att fasta och mobila bredband fått en väldigt central del i våra liv råder det väl knappast några tvivel om. Man kan bara studera människor på stan, på bussen eller tåget. Alla har vi näsan i mobilskärmen. Jag brukar tänka på hur samhället skulle bli om någon stor kris inträffade, så alla våra smarta mobiler inte längre hade någon kontakt med internet och våra bredband hemma slutade fungera. Någon välriktad sabotageaktion och bara bristen på bredband skulle nog starta upplopp :)
Och ikväll slutade vårt bredband från Comhem att fungera. Bara 20 minuter efter att kundtjänst för LAN-tjänster gått hem för dagen. Nu är det förvisso söndag så man borde kunna överleva till i morgon kl9 innan man kan felanmäla.
För mig är det inget problem. Jag bara slår av trådlöst nätverk i min iPhone och surfar vidare via 3G. Men andra enheter i huset som inte har den möjligheten blir näst intill oanvändbara. Barnen tänkte att de kunde fortsätta spela spel, men de tre spelen som är inne här hemma just nu, använder alla bredband för att kunna fungera :)
Jag sitter och bläddrar igenom alla appar jag använder i min telefon dagligen och konstaterar att det inte är många som inte kräver internet för att fungera. Alla nyhetsmedier, sociala medier, en hel del spel och nytto-appar. Frustrationen här hemma blir så stor att jag överväger att plocka fram den trådlösa 3G-routern men konstaterar att jag inte har något mobilt bredband att stoppa i den. Så det får bli en internet-fri kväll utan spel, TV-serier och nyheter. Vi äger inte ens en vanlig FM-radio.
Något som också förvånar mig är att saker som finns lokalt på vårt nätverk här hemma krånglar. På vårt lokala nät som både är trådbundet och trådlöst finns en dator med all vår musik och alla våra filmer på, en AppleTV för att visa dessa på den vanliga TVn och ett Sonos-system för att spela upp musiken från datorn. Efter flera omstarter och minuter av väntan hittade AppleTV’n datorn och motvilligt började spela filmer från den men den var mer upptagen med att uppmana mig att återansluta internet för att den inte fick kontakt med vare sig servrar för att ställa tid och datum eller för att logga in på sin nätbutik App Store.
Jag som arbetat med internet i många år förstår vad det beror på men kan ändå inte låta bli att le åt hur sårbara vi egentligen är. Internet är inte längre bara en fluga, utan det har blivit en del av våra liv, sätt att leva och det känns lika självklart som att andas och dricka vatten. Kan ni också känna känslan av, om inte panik, så åtminstone kryp under huden när man sitter på ett tåg, hotell eller liknande och inte får kontakt med nätet för att bläddra bort några sysslolösa minuter? När jag reser utomlands är mitt största problem att det är så dyrt att koppla upp sig.
Så var det dags för årets upplaga av Earthhour 2012 och förberedelserna pågår för fullt. Ljus och tevatten sätts på och mys förbereds och alla är mycket noga med att ladda sina mobila enheter. Det är just det, det har alltid känts som spel för gallerierna. Ingen här hemma skulle heller drömma om att stänga av mobilen, den går ju ändå på batteri och ger inget utslag i statistiken och inte ens en sårad moder jord kan ändra våra livsvanor.
Här gör vi det mest för barnens skull. Vad gör en timme per år för jorden och för medvetenheten? Direkt när timmen är över startar vi ändå upp allt som stängs ner, statistiken över släckta städer och byggnader rullar ut i medierna och garanterat också hur mycket det kostar och påverkar elnätet att starta upp allt igen som varit avstängt en timme.
Vi tror att vi gör något och kan påverka och den lilla timme som nu ligger framför oss känns bara som om den är till för att sätta plåster på vårt dåliga samvete och invagga oss i en falsk tro att det gör skillnad. Men vad gör egentligen en av årets 8760 timmar? Operatörerna vill och kan inte släcka ner mobilnätet vilket jag både förstår och just nu i skrivandets stund är enormt tacksam över :). Kommunerna vill av förklarliga skäl inte släcka ner gatubelysning eller ens fasadbelysning överallt. För att inte tala om alla enorma datacenter, industrier och liknande som skulle förlora miljoner kronor på att stänga ner en timme.
Så frågan är om det här är rätt sätt att lösa det på. Bättre sätt att framställa energin och mer energisnåla maskiner både hos oss konsumenter och industrier, det gör skillnad. Men att få oss att förbruka mindre tror jag är försent. Vem vill börja handdiska istället för diskmaskin, handtvätta eller laga mat på gasolspis eller är det verkligen en stor vinst att börja belysa våra hem med stearinljus igen?
Nu är det 45 minuter kvar sen kör vi igång allt igen!
[tags]Earthhour, Energi, Energiförbrukning, El, Elnätet, Elförbrukning[/tags]
I Svaret på anmälan från Kellys Bar i Göteborg hade man bifogat en kommentar från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän som klart och tydligt gav stöd åt restaurangens förbud mot ledarhundar vilket flagrant bryter mot den överenskommelse som finns mellan Astma- och Allergiförbundet samt Synskadades Riksförbund – SRF (svaret finns att läsa på anmälningslänken ovan).
Intressant nog, och kanske lite bra, verkar man nu ha backat lite i sin inställning där man återgår lite till formuleringarna som finns i överenskommelsen. Men det är bara ett litet steg tillbaka. Marie-Louise Luther säger:
:X:
”- Enligt den överenskommelse som finns får man inte hävda sin egen rätt på bekostnad av någon annan, och då är det naturligt att den som kommer sist får anpassa sig efter den som var först på plats.”
:X:
I överenskommelsen står inget om först till kvarn utan att det ska lösas gemensamt. Man verkar fortfarande inte vara öppen för lösningen att både ledarhundsförare och allergiker faktiskt skulle kunna befinna sig på samma plats samtidigt och att lösningen skulle kunna vara att placera hundförare och allergiker så långt från varandra som möjligt och att det oftast är fullt tillräckligt. Man skapar också en extra möjlighet att ytterligare begränsa oss hundförare genom att använda det här med stamgäster:
:X:
”- Det kan vara så i sällsynta fall, att man har stamgäster som har en allvarlig hundallergi. Då måste man få värna om dem.”
:X:
Min fundering blir då vad som betraktas som en stamgäst, sådant som förändras ständigt och hur man säkerställer att stamgäst inte används som ett argument för att inte tillåta ledarhundsförare tillträde. Det går också emot överenskommelsen, för är stamgästen inte där just nu är det inget problem och hur många krögare känner till sina gästers pälsdjursllaergier just mot hund och hur begränsar man så att övriga gäster med hund och katt hemma noga borstar sina kläder före inträde i restauranglokalen?
Sedan är man lite mer noga i sina formuleringar när man svarar på frågan om det vore OK att neka en allergiker tillträde till en restaurang för att det finns ledarhundsförare som stamgäster. Då säger man:
:X:
”Astma- och Allergiförbundet tycker även att det motsatta kan gälla, det vill säga att en krögare kan värna om ledarhundsförare som är stamgäster.
– Det viktiga då som krögare är att man noggrant har tänkt efter vad som gäller, och att man kommunicerar det till sina gäster på ett tydligt sätt, säger Marie-Louise Luther.”
:X:
Då är det plötsligt noga att man tar reda på vad som gäller och kommunicerar det tydligt till sina gäster.
Jag är nöjd med att frågan lyfts fram men jag tycker Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet bör fundera över den gamla överenskommelsen och försöka hålla sig till den. Den är i sina formuleringar och tanke perfekt och skulle alla följa den fanns inget problem.
Samtidigt tror jag att Astma- och Allergiförbundet har svårt att inta en lättare inställning mot ledarhundsförare. Det vore kanske som att medge att pälsdjursallergi kanske inte är något jätteproblem. Men om man koncentrerar sig på just ledarhundar och allergi är problemet minimalt. Med ca 300 hundar i Sverige så är redan där risken för att någon med svår hundallergi skulle möta en ledarhundsförare näst intill obefintlig. Och eftersom det är hundar i väldigt speciell ställning kanske Astma- och Allergiförbundet kunde ha en helt välvillig inställning, följa överenskommelsen och uppmana både sina medlemmar och samhället att om det händer, löser vi det på ett så bra sätt som möjligt, för alla! En människa med så svår hundallergi måste ändå medicinera och möts vi på restaurangen, friskvårdsanläggningen, skolan eller liknande, finns plats för oss alla.
För egen del tror jag överenskommelsen är föga värd för många inom Astma- och Allergiförbundet, det tycker jag man visar oftare än motsatsen när man till och med tar ställning i utlåtanden till diskrimineringsombudsmannen. Enda lösningen vore en lagstiftning som förbjuder diskriminering, oavsett om det gäller ledarhundar eller allergi och sedan låta lagen avgöra. Som det fungerat och nu fungerar, är det endast godtycke som avgör och det skulle inte accepteras i andra sammanhang.
För problemet gäller ju verkligen inte bara restauranger som belyses här. Samma konflikt med allergiker och dess förespråkare, när vi ska gå på sjukhus, vårdcentral, hotell, bio, hämta paket på postombudet, handla mat, studera etc etc. Det är även allt detta vi ledarhundsförare stängs ute från. För att inte tala om arbetsplatser, resa med riks- och kollektivtrafiken där ju Astma- och Allergiförbundet också helst vill ha helt pälsdjursfritt utan undantag för ledarhundsförare.
I detta avsnitt av SmartTech Podcast demonstrerar jag läsmaskinen ClearReader. En läsmaskin läser upp text från exempelvis ett papper med syntetiskt tal så att en synskadad användare eller en person med dyslexi kan få text uppläst och/eller förstorat.
I det här avsnittet av SmartTech podcast gör jag en demonstration av läsmaskinen ReadEasy+ från VisionAid International Ltd. En läsmaskin är en maskin som tar en bild eller skannar en text och läser upp den med syntetiskt tal.
(2012-03-27) Ordet revolution används kanske lite för ofta. Men nu är det dags igen. Funkas VD Susanna Laurin skriver om en revolution inom området tillgänlighe…
För ett företag som ska vara experter på tillgänglighet kan man kanske tycka att reflektionerna är lite sena. Revolution instämmer jag i till 100%, det är bara det att den pågått ett bra tag nu, snart tre år :)
När jag själv klämde på en iPhone 3GS för första gången i september 2009 var jag inte först i världen, men helt säkert bland de 2–3 första i Sverige. Det var inte svårt att direkt förstå vilken ”revolution” som startat.
Under åren har jag och andra skrivit mängder med artiklar, hållit mängder med föredrag på mässor och föreningar, pratat tillgänglighet i appar, sociala medier etc.
Otaliga är de som jag och mina kollegor utbildat på iPhone och dess förträffliga skärmläsare VoiceOver och nu när den sista Symbian 60-baserade telefonen med knappar sakta men säkert är på väg ur tiden lär det bli fler som mer eller mindre tvingas byta. I det läget är det ju faktsikt bra att fler inser hur förträffligt det är :)
Men nu pratar hon bara smartphones och iPhone men det var ju inte där revolutionen började anser jag. Redan 2004 skaffade jag min första talande mobiltelefon. Det var en Nokia 6260 som blev talande förvisso med en installerad tredjepartsmjukvara.
Tiden fram tills dess var åtminstone gruppen synskadade hänvisade till vanliga mobiltelefoner och att memorera hur man skulle trycka för att låsa upp telefonen, ringa, ställa väckarklocka etc, ren gissning och chansning. Men nu blev telefonen helt talande, alla menyer, adressboken, SMS och det dröjde inte länge innan man kunde surfa på WAPW-sidor Det var där någonstans revolutionen började.
visst, nu skriver Funka Nu’s VD ut ett lite vidare perspektiv och inte bara om gruppen synskadade. De större skärmarna och ett mer välordnat gränssnitt hjälper så klart människor med andra typer av funktionsnedsättningar. Men inte heller större skärmar och möjligheter till stor text är någon supernyhet 2012.
Idag var jag tvungen att besöka Runners Store för att köpa ett nytt Nike+ pulsband. Mitt gamla jag haft nu i över två år har gjort sitt.
När batteriet nu tog slut efter två års träning, skulle jag byta batteri. en lucka på baksidan av pulsmätaren skulle skruvas upp med ett mynt eller liknande men luckan hade fastnat och myntet vred sönder spåret men locket satt kvar som berg.
Till slut var det bara att inse att det var förstört och jag får köpa ett nytt. Priset, 596kr var klart överkomligt men kändes fånigt enbart på grund av ett batteribyte som annars skulle ha kostat 50kr.
Nu har jag dock ett nytt och det fungerar bra. Pulsen har blivit en viktig faktor för att se om jag gör konditionsmässiga framsteg och jag kan tydligt och lätt se om jag kan prestera mer eller om jag bör ta det lugnt. Jag kan se att min snittpuls ständigt förbättras vilket åtminstone jag tolkar som att kroppen blir bättre och bättre även om tiderna kanske inte förbättras så markant på mina löprundor. Kort sagt, skulle inte klara mig utan pulsband när jag väl skaffat ett :) För mig som inte ser är inte heller pulsmätningen i löpbandets display tillgänglig. Att kontinuerligt få puls, tid och distans uppläst i öronen via min iPod Nano när jag springer är ovärderligt!
Tanken var nog att skriva detta sista inlägg i serien på halvårsdagen med Flinga, men tiden går så fort och det händer så mycket. Så dagen kom och gick och nu har det gått en månad sedan halvårsdagen.
Nu har vi upplevt vår första vinter tillsammans och våren är här. Jag har också bytt jobb och har varit lite försiktig med den nya vägen så länge snön låg. Eftersom jag valt att köra in streckan själv blev det en del färdtjänst i början, speciellt i ena riktningen. När vi fortfarande är ganska nya för varandra och ska ta nya vägar, vill jag ha bättre kontroll på kanter och att inte behöva snedda så mycket på grund av snön. Nu när snön är borta kan jag bättre hålla koll på att hon inte fuskar, eller som jag brukar säga med lite finare ord, rationaliserar :)
Vi har en del bakslag som jag kämpar med just nu. Våren har töat fram både det ena och andra och marken är också full med kottar och pinnar från höstens storm. Flinga har just nu nosen mer i marken än uppe för att plocka kottar och det känns nästan som det har blivit en kamp mellan oss. När jag säger nej, verkar hon bli mer manisk på kottarna.
Värre är att detta också märks när hon är i selen. Hon kan kasta sig efter skräp på marken och på pendeltågs- och tunnelbanestationer finns det mycket i trappor och runt papperskorgar och stolpar.
Under veckan som gick kändes det lite motigt när hon dessutom visade ett ökat intresse för andra hundar och jag var nära att reklamera henne :) Inte på allvar så klart men jag kände hur min inre styrka vacklade en aning. Särskilt som jag kände att ju mer jag tar i, desto värre verkar hon bli. Som sagt som en kamp om bytet mellan oss.
Min plan är att jobba ännu mer med henne, både mer i selen och lydnadsmässigt nu är värmen ute börjar komma tillbaka. Jag har i sanningens namn inte varit så flitig under vinterhalvåret.
När det gäller arbetet i selen får jag komma på någon lösning. Jag har en väldigt aktiv hund och resvägen till och från jobbet är ganska kort och under arbetsdagen finns oftast inget för hunden att göra. Jag behöver finna tid och energi för att låta henne jobba mer och det måste i så fall bli utanför vårt ordinarie nuvarande behov. Och det går naturligtvis att lösa. Är det bara stimulans hon behöver, så ska hon få det och det skulle inte skada för egen del heller.
Annars går det bra för oss och vi trivs fortfarande ihop mycket, mycket bra! Det kommer garanterat mer händelser i andra inlägg.
Idag fick jag och Flinga vara fotomodeller på lunchrestaurangen Långbro Värdshus i Älvsjö. Det var en reporten från Sveriges Hotell- och Restaurangägare – SHRs branschtidning Restauratören som ville skriva en artikel om ledarhundar i restaurang- och krogmiljö. Man hade varit i kontakt med Astma* och Allergiförbundet, som jag förstod det i ett annat ärende, och fått tips om mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen – DO, i synnerhet den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg våren 2011 där jag och min hund blev nekade tillträde till resturangen då man hänvisade till stamkunder som var allergiska.
Att det blev just Långbro Värdshus berodde på att det ligger precis vid min arbetsplats och att de är föredömligt positiva till besökare som använder ledarhundar och dessutom har väldigt god service mot alla sina gäster och väldigt hjälpsamma mot mig som inte ser. Hjälper till att hitta ett ledigt bord, hjälper till med salladsbuffé och kaffe. De är ett gott föredöme för branschen och det finns tack och lov fortfarande några ställen med den inställningen där vi ledarhundsförare är hjärtligt välkomna. Givetvis hade det också varit roligt att visa reportern hur det oftast är men det kanske kan bli någon annan gång.
Detta är ett av mina favoritämnen och när mman börjar prata om det är det svårt att få hejd på mig :) Så jag tror reportern fick en liten chock av all information som jag överöste henne med och jag kommer bli imponerad om hon lyckas göra något bra av det.
Vad jag förstod ska artikeln handla om vad som gäller för ledarhundar och också kanske vanliga hundar i restaurangmiljö både när det gäller regler och överenskommelse mmed Astma och Allergiförbundet. Jag tycker det är mycket positivt att SHRs branschtidning vill skriva om ämnet eftersom problemen är stora och många och tidningens målgrupp är helt rätt. Och om man nu inte vill ta ställning i bråket om ledarhundsförare och allergiker är det ändå rätt att informera om regelverket och möjligheterna. I slutändan är det ändå restaurangägaren som avgör.
Så där satt jag och åt restaurangens berömda strömming och potatismos medan reporten fotograferade från alla vinklar och till och med stående på stolar :) Jag är inte så van så det kändes lite udda men mer roligt än störande.
När lunchen, fotograferingen och intervjun var slut hände en liten rolig grej som definitivt visar att våra ledarhundar inte är några maskiner och att vi förare sannerligen inte är felfria :)
Vi hade pratat om att man behöver sin hund för att ta sig till och från restaurangen, men att man ibland också kan ha stor nytta av hunden även för orienteringen inomhus. Det kan till exempel vara att hitta till baren eller ut från restaurangen efter besöket. Jag brukar säga ”sök ut” till hunden och så tar vi oss i stort sett alltid raka vägen till ytterdörren även i en trång och svårorienterad miljö. Jag erbjöd att visa detta för reportern, selade på Flinga och sa sök ut.
För mig är det väldigt viktigt att hunden inte nosar på golvet eller går fram till andra matgäster som sitter och äter. Mat är ju en väldigt stark dragkraft och våra hundar är som sagt inga maskiner. Man skulle kunna sträcka sig till att det är lite nervöst på väg in eller ut, särskilt med en ny hund som nu. Jag har märkt det förr att rädslan för att hunden ska göra något sådant ibland gör att jag begränsar henne i sitt arbete även när hon är på väg att göra rätt.
Och just denna gång blev det ett typexempel på detta. Hunden visade väldigt bestämt i en viss riktning och jag tyckte det var lite för långt åt vänster. Jag misstänkte att det kunde bära mot köksdörren som låg nära vägen ut. Då korrigerar jag hunden lite åt höger och då hamnar vi givetvis fel, i ett intilliggande matrum. Jag fick vända om, på nytt säga ”sök ut” och denna gången lät jag Flinga jobba utan inblandning och då kom vi givetvis helt rätt.
På sätt och vis gör det väl inget, visar ju att varken jag eller hunden är perfekt och att det kan bli fel. Men med käpp utan hund, hade jag vimsat runt bland borden betydligt mer.
Så nu väntar jag bara på ett utkast för att se vad det blir av detta.
