Nu ikväll var vi inne i stan och träffade Fassi och hennes nya matte på Djurakuten för att göra en sista besiktning inför överlåtandet av henne. eftersom fassi är en viss ålder måste hon gå igenom en sådan för att kunna försäkras av privatpersoner i ett vanligt försäkringsbolag. Fassi har aldrig haft några sjukdomar eller fel och är såklart regelrätt vaccinerad och man hittade inga problem med henne.
Fassi blev så klart glad när jag, Maria och Miranda träffade henne men som vanligt var hälsningsseremonin kort men intensiv innan hon fick intresse för annat.
När vi skildes åt efter besiktningen ute på Kungstensgatan visade hon viss tvekan om vem hon skulle följa, sin nya matte eller oss, men när hon förstod vem som gällde följde hon med glad och ivrig. visst skar det i hjärtat fast jag väljer att inte tänka på det så mycket. Jag är övertygad om att hon har och kommer få det perfekt i sin nya familj men självklart hade jag velat att hon skulle fungerat bra för mig så att hon kunnat stanna.
Nu har vi nog sett Fassi för sista gången på ett bra tag. Nu ska bara det pappersmässiga göras klart innan hon helt bytt ägare. Själv har jag snart en ny hund att sätta klorna i och det ser jag fram emot mycket.
Så firar jag min första semesterdag 2011. Igår semesterkopplade jag telefonen och förberedde mig mentalt för att lämna jobbet för 5, förhoppningsvis sköna veckor i lugn och ro. Mentalt behövde jag knappast förbereda mig =) Det var inte svårt att förlika sig med tanken.
Det har varit tungt en längre tid. En del har varit utanför min förmåga att ändra på och annat har jag inte lyckats förändra. Det har gjort mig energilös och trött, utan någon vilja till något speciellt och väldigt mycket har känts som en lång uppförsbacke trots att en hel lång skön vår passerat. Jag känner alltid när våren passerat att jag borde, ville varit gladare under denna annars så ljusa tid, dessutom efter en lång kall vinter.
Så att äntligen kunna börja tänka semester ska nog kännas som en enorm lättnad. Det gör det inte än, men det har inte gått ett dygn än och det tar ju en stund att ”varva ner” och inse att det är ett faktum.
Bara en sak är bokad under dessa 5 veckor. En vecka i skärgården ute på Rånö där vi hyr stugor tillsammans med en familj. Det är i år femte året vi gör det så man kan väl säga att det börjar bli en tradition. Men annars ska jag bara sova ut på morgnarna, läsa böcker på dagtid istället för sena kvällar och nätter då jag inte kunnat sova, gå långa promenader i Stockholm, njuta av kajerna, raderna av båtar, hämta kraft ur Djurgårdsbrunnskanalens vackra promenadstråk. Jag ska försöka ta tag i min löpträning igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Tyvärr finns ingen riktig semesterkassa. Faktum är att den är riktigt tom på grund av vår misslyckade husaffär förra året så några restaurangbesök eller någon oändlig rad av glasskiosker lär det inte bli. Vi sparar för att kunna äta på restaurangen ute på Rånö åtminstone en gång detta år.
Visst finns det en massa saker jag skulle vilja kunna göra. Kryssning, resa med barnen till Göteborg igen, åka till Kolmårdens djurpark… Det får bli ett annat år.
Sedan finns det saker att se fram emot. När semestern är slut, arbetar jag en vecka innan det är dags att få ny ledarhund. Två veckors rolig kurs och sedan en framtid med en ny fyrbent vän! Men just nu, när det gäller arbetet ser jag inte fram emot mycket. Min hjärna är täppt av misslyckandekänslor som äter upp mig. Men jag ska försöka göra det jag misslyckades med förra semestern, ränsa ut dem och börja om med ny kraft och energi. Även om jag känner mig otäckt tom på allt sådan.
Det har kommit ännu en hälsning från Fassi och hennes nya familj. Det blev ingen tripp till landet på grund av oväder men livet går vidare och de verkar fortsatt trivas med varandra och det är roligt och känns skönt att höra!
I den senaste hälsningen berättade hennes nya matte om en episod när de hade varit ute i värmen och promenerat. De hade haft med sig en vattenflaska och tänkte ge Fassi att dricka ur handen i brist på skål. När Fassi fick syn på vattenflaskan gömde hon huvudet under en bänk eftersom hon är van vid att vattenflaskan också brukar innebära att man vill svalka hennes huvud varma dagar. Och det ville fröken inte =)!
När hon kom under fund med att det var dricka som väntade kom hon fram under bänken. Det är en av hennes små roliga egenheter som är ganska roliga och just de där historierna är extra roliga att höra. Då vet man att ”hon är hon” och tar det på något vis som bekräftelse på att hon mår bra!
Idag åkte vi in till stan för att titta på Red Bull Lådbilsrally inne på Södermalm i Stockholm. Tävlingen ägde rum på Torkel Knutssonsgatan, en tvärgata till Hornsgatan vid Münchenbryggeriet.
Det var otroligt mycket folk och vi fick aldrig någon bra plats. Till slut kom vi fram till staketet nere vid målet och några ekipage hann vi se. Klart roliga konstruktioner. Vi orkade inte stanna hela tävlingen utan gick när hälften av ekipagen startat. Men roligt var det och Stockholm är vackert och roligt sådana här dagar!
[tags]Red Bull, Lådbil, Lådbilar, Hobby, Fritid, Stockholm, Södermalm[/tags]
Jahapp, så var det med det! Igår fick Miranda en cykelhjälm i sexårspresent och då var det bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång och lära henne. Redan sommaren för två år sedan fick hon sin första cykel när vi bodde i radhuset. Vi satte en sån där stång på cyklen för att se om det skulle underlätta inlärningen men det fungerade inget vidare. Vi har alltid envist och hårdnackat bestämt att inte låta något av barnen använda stödhjul. Visst lade vi inte ner supermycket tid på att lära henne och cykeln åkte in i garaget rätt fort och där blev den kvar.
Denise och Jesper lärde sig cykla sommaren 2002 när Jesper var just fyllda 4 och Denise 5½ år gamla. Vi gav de varsin cykel och tryckte hjälmar på dem och sedan satte vi oss med videokameran. Det blev ingen särskilt långrandig film. Efter att ha rullat några gånger med fötterna i marken lyfte Jesper upp fötterna på tramporna och snart for han runt på gården som en galning och en stund senare följde storasyster efter.
Sommaren 2005 hade Denise och Jesper åkt med mormor till norrland och Miranda hade just fötts och var bara några dagar gamla. På en av hundpromenaderna gav vi Emilia hennes första cykel och innan vi hunnit ut från gården, cyklade hon!
Och idag hämtade vi åter upp Mirandas cykel som stått undanställd i två år. En 12″-cykel som nog är lite för liten men det enda vi har och en bra början. När vi kom ut ur porten satte hon sig på cykeln och storasyster Emilia satte en hand som stöd i ryggen på henne. 10 meter senare släppte hon och Miranda cyklade själv.
Igår skrev jag om att nya tonåringar i huset kunde få än att, om inte känna sig gammal, så åtminstone påminna än om att tiden går. Det här är också en sådan milstolpe i ens barns utveckling. Miranda skriver redan sitt namn och rätt många flera bokstäver och är redan intresserad av det och sätter redan nu alla siffror så det kommer inte kännas så märkligt. Möjligen när hon ljudar sig igenom de första orden!
Ibland blir man påmind om att åren rinner på. Inte är det det lite oönskade runt magen, det kan tränas bort, och inte är det grå hårstrån, det har jag kompisar som hade när dom var 20 och inte heller är det att man lider svårt av bakfylla, det gjorde jag redan under studenttiden.
När man själv fyller år och ser åren rinna på, 36, 37, 38, snart 40 så är det bara siffror. I kroppen och i huvudet känns ingen skillnad. Men något som däremot märks är när barnen växer upp och det här kommer bli en sådan helg. Idag firar vi vår andra tonåring i huset. Jesper fyller 13 år och det slog mig först nu, på hans stora dag att det är just tonåring han blir! Vi led lite av att han fick en så dyr present och hade först svårt att motivera varför vi gjorde så i år. När vi kom på att han blev tonåring var det som en bra efterhandskonstruktion och genast var BMXen en helt annan sak =)
Idag blir vår ”minsta” också större, hon fyller sex år idag och till hösten börjar hon förskolan. Det kommer kanske inte kännas lika stort som när barnen börjar ettan, men det får vänta tills nästa år. Däremot har vi bestämt att lära sex-åringen cykla imorgon. Hon har cyklat på sparkcykel några veckor och har börjat få bra balans men aldrig lyckats med cykeln. Nu har hon dock fått en cykelhjälm i födelsedagspresent av mormor så nu måste vi börja med cyklingen. Det kommer dessutom göra våra långpromenader enklare för henne att orka med.
Men festen ikväll var lyckad. Vi grillade på gården på taket och det var lite släkt, vänner och barnens kompisar bjudna. Det blev en bra fest utan regn!
Idag har vi bott i vår nya lägenhet i ett år och som vanligt går tiden väldigt fort! När vi bestämde oss för att hus inte var något för oss och ställde oss i bostadskö var det vi förväntade oss ett projekt på flera år för att få en lägenhet som passade oss. Men bara några veckor senare blev drömlägenheten ledig. Det fanns bara en och den hade varit upptagen i 14 år. Plötsligt var den vår, fortare än man riktigt kunde förstå!
Att sälja huset var tungt på flera sätt. Den panikartade renoveringen som började för att slutföra det vi påbörjat var nog jobbigast. Det allra tråkigaste var att man inte ville fuska bara för att få ihop det inför försäljning. Men samtidigt så vet väl alla som renoverar inför försäljning att det inte är så kul att renovera i praktiken åt någon annan. Särskilt som nästa ägarare garanterat kommer riva upp och göra om åtminstone en del av det, säkert som amen i kyrkan =)!
Ja, och sedan var det ju jobbigt att hitta en köpare och att inte riktigt få det man behövde för huset och affären drog ut på tiden över hela sommaren innan de sista kråkorna på pappret äntligen satt där de skulle. En läckande takgenomföring och en sprucken glasruta som vi totalt glömt av blev ytterligare några småsaker som förlängde pinan.
Och visst trivs i bra i vårt nya boende. Jag tror nog jag och och de minsta tjejerna saknar huset och miljön mest i familjen. Jag för skogen och de utmärkta hundområden som fanns i oändlighet. Nu är det inte lätt att hitta annat än välansade gräsmattor att bajsa på om man inte vill gå långt. Tjejerna Emilia och Miranda uppskattade att bara kunna gå ut på gatan och leka, cykla med grannbarnen och bygga kojor i skogen. Nöjet nu är att gå ut på torget utanför och cykla i fontänen. Så visst finns det minus på listan, som det alltid brukar göra =).
Men fördelarna är också många. Allt underhåll vi ville slippa och 2km enkel väg till närmaste ICA-butik och tågstationen. Det går väl ann såhär års, men under vintrarna, i 2–3dm oplogad blötsnö är det inte lätt att traska.
Vi har nu oförskämt nära till köpcentrum och pendeltåg. Allt är nära, utom möjligen skogen med alla I-landsproblem det medför så som att man småhandlar för mycket just för att det är så lätt.
Men visst saknar jag det stora huset, uteplatsen fram och bak, vårt stora nybyggda altandäck, de lummiga skogs- och gångvägarna, det avlägsna bruset från motorvägen och tystnad som bara störs av fågelkvitter genom ett öppet sovrumsfönster när man vaknar. Men jag tycker ändå, såhär på årsdagen att vi gjorde ett bra val. Inte helt utan uppoffringar. Men det är ju också bra att känna, för då vet man att den dagen vi valde att prova på hus för 6 år sedan inte heller var bortkastad tid och framför allt pengar!
Det har kommit en hälsning från Fassi efter sina första dagar på prov hos sin nya familj. Deras första dygn tillsammans hade varit bra och Fassi har fått känna på sitt nya område och även träffat sin första hundkompis. Nu skulle det bära av till landet i trakten kring Norrköping och hennes nya matte frågade hur Fassi fungerar med hästar och kor. Kor har vi inte provat men hästar är inga problem, åtminstone inte när vi möter dem i skogen på promenad här hemma.
Det känns bra att det verkar fungera och vi väntar med spänning på en uppdatering om hur det går!
Under Cesar Millan Live på Malmö Arena den 14:e maj 2011 visade en dressör från DISA ledarhunden Malte som snart skulle göra slutprovet. Dressören fick komma upp på scenen och Cesar ställde lite frågor och publiken fick också se en kort demonstration av ledarhunden i arbete.
Jag hade själv gärna velat se Cesar live men hade inte möjlighet. Just detta framträdande var väldigt bra och under en väldigt viktig händelse. En hel arena full med hundmänniskor. Möjligen kan jag tycka att dressören förberett sig lite dåligt på att berätta om ledarhundens arbete på engelska och hon svarade kanske inte så utförligt som jag skulle önskat på Cesars frågor men annars var det bra att ledarhunden fick synas.
Emmelie Reinson från Guide Dogs Stockholm lade under sommaren 2010 ut ett klipp på den blivande ledarhunden Epsie som då var nästan färdig för att göra sitt slutprov. Epsie gick under hösten 2010 ut till en förare.
Emmelie Reinson från Guide Dogs Stockholm har också lagt ut klipp på en nästan färdig ledarhund, Theo. I klippen nedan ser vi honom i arbete med dressören Emmelie och i andra klippet exempel på när han apporterar. Theo gick ut till förare under hösten 2010.
Det finns idag flera företag i Sverige som dresserar och säljer ledarhundar, men endast en av dem, Guide Dogs Stockholm och Emmelie Reinson har använt sig av Youtube för att lägga ut delar av sitt arbete. Från början tror jag hon mest lade ut klipp för egen och för beställarens skull men det finns så klart tillgängligt för alla.
I de två klippen nedan gör hon ett vanligt miljötest med en tänkt ledarhund som heter Stina. Stina bedömdes sedan som olämplig som ledarhund och bor nu hos min svägerska. Jag tycker det är jätteviktigt att visa arbetet med att få fram ledarhundar ur flera perspektiv, hur man gör de första enkla testerna enda till en färdig hund i arbete.
Ledarhundstest Stina del 1
Ledarhundstest Stina del 2
Sedan finns ytterligare tre klipp med hunden Nikki som miljötränas i Stockholms Tunnelbana. Nikkis öde är dock okänt för mig.
Nikki arbetstest del 1
Nikki arbetstest del 2
Nikki arbetstest del 3
Denna dressör full av nya idéer och influenser från hur man tränar ledarhundar i andra länder har börjat använda Facebook för sina videoklipp men efter lite tjat hoppas jag även hon fortsätter använda Youtube för sina klipp.
Nu har Fassi till slut flyttat. Idag flyttade hon på prov hem till ett par som kändes bra och jag hoppas att hon kommer få det bra där. Även om jag tror och hoppas att hon kommer få det bra och ett liv som mer passar henne känns det lite tungt och som ett svek och man undrar hur hon tänker. Även om hon först lite tvekande, men sen fnysande och viftande på svansen följde med sin nya matte så kan hon ju inte gärna förstå att det det är för evigt.
Men bara hon får bra mat, mycket kärlek och omsorg och långa promenader tror jag hon ska trivas med sitt nya liv. Hennes nya matte jobbar i samma hus som jag jobbar så det känns bra att ha nära till att höra hur det är och hur det går. Nu ska de ha Fassi på prov i ca 4 veckor och om allt går bra och alla är nöjda och glada så skrivs ett överlåtelsebrev.
Nu har vi på allvar börjat söka efter ett nytt hem åt ledarhunden Fassi Fassi kom till oss 2007 och hon är nu 7½ år gammal. Redan när jag fick henne tyckte jag hennes temprament var ganska lågt. Det var kort sagt svårt att få henne att gå och hon sjönk snabbt ner i en långsam lunk. Hon var väldigt exakt i sitt arbete och tydlig i sina signaler men drivet framåt var inte så högt. Om hon ställdes inför ett hinder eller en situation som var svår eller tråkig stannade hon upp och hade svårt att lösa uppgiften.
Däremot har hon ett vansinnigt bra bildminne liksom många ledarhundar och känner igen platser och situationer som hon besökt senast för kanske flera år sedan.
Under hösten märktes det extra tydligt hur hon ytterligar tappade arbetslusten och i vår började det begränsa min vardag och beslutet att låta henne bli vanlig sällskapshund togs.
Många frågar om det inte är svårt att skiljas från en så speciell följeslagare som en ledarhund och den frågan är inte helt lätt att svara på. Den ”kalla” sidan av det är att det är precis som för jägaren som inte kan arbeta med en hund som inte jagar. Det är hans arbetsredskap och levebröd liksom polishunden som inte vill fånga bovar eller spåra knark. Och när man märker på en hund att glädjen inte finns och att arbetet mer liknar tvång då är det inte svårt att bestämma sig. En hund måste tycka att arbetet är roligt för att det över huvud taget ska fungera. Vissa moment kanske inte är så jädrans roliga precis som för oss människor men huvuddelen i det måste vara glädje.
Jag vill så klart inte tvinga min hund att arbeta eftersom hon då gör ett dåligt jobb och jag blir begränsad och kan inte använda henne som det är tänkt. Och sunda förnuftet säger att om en ny hund ska träda i hennes ställe kan jag inte ha kvar henne. Mitt ”vilkor” var att Synskadades Riksförbund inte skulle placera ut henne i tjänst igen hos någon annan. Men efter att en av deras hundinstruktörer tittat på henne var vi helt eniga och jag får själv om jag kan, finna ett nytt hem åt henne och om jag behöver hjälp, har de såklart resurser.
Så samtidigt som vi kanske kommer närmre våra fyrbenta vänner än vad en vanlig privatperson kanske skulle göra, så har vi en del sakliga grunder också. Men det viktigaste för mig är att hon ska få det bra, annars skulle jag aldrig lämna iväg henne.
Så nu ska vi göra vårt bästa för att det ska bli så. En ”bit bort” i pereferin bland bekanta men ändå tillräckligt nära så att jag hela tiden kan få veta hur det går och hur hon mår!
Idag kom det efterlängtade samtalet från en av de två som tilldelar nya ledarhundar och jag blev så klart oerhört glad!
Nu har jag fått en ny ledarhund tilldelad och det blev en gul Labrador-tik
som åtminstone just nu heter Flinga. Hon är aktiv och arbetsglad och lite
nyfiken och behöver en bestämd hand och mycket arbete och rutiner, med bra
bildminne och högt tempo med noggrannhet.
På ren svenska så döljer sig
säkert en hund med en hel del action i, precis det jag önskat mig. En hund med lite högre temprament som tar egna initiativ och driver på i tjänsten är givetvis detsamma även utanför selen. I det läget har man en lika aktiv hund som har väldigt snabbt mellan impuls och handling. Det blir säkert en hel del fel lisom det blir en hel del rätt.
Och i mitt aktiva fritids- och arbetsliv behövs en hund med lite tryck i. Och det ska bli väldigt spännande att träffa henne och börja arbeta med henne. Instruktören är förmodligen utsedd och jag känner henne sedan tidigare. Vecka 33 och 34 ses vi först ute på Almåsa Konferens och sista veckan fortsätter vi, som det kallas, ”inkörningen” i hemmamiljö och tränar vägarna till jobbet och allt annat man behöver.
Så nu börjar en väntan som nästan är värre än den att vänta på samtalet om man ska få en hund nu eller senare. Nu står förmodligen lilla Flingan i ett hundstall hos Kustmarkens Hundtjänst och har ingen aning om en ny husse som längtar!
Som sagt heter hon just nu Flinga och första gångerna jag provade namnet kändes det gräsligt och skrattframkallande. Men ”Flingan” blev fort ganska gulligt. Ändå har hon redan det alternativa namnet Kivi som Emilia och Miranda tyckte hon skulle heta istället. Men vi får se, finns tid kvar att känna på namnet.
I samma hus där vi bor ligger en kinarestaurang som vi besökte för länge sen. Men nu har vi bott i samma port i ett år utan att ha kommit oss för att gå dit och äta. När vi flyttade in här för ganska precis ett år sedan, bestämde vi att gå ner och äta på inflyttningsdagen. Men det blev inte av och sedan dess har det skjutits på i flera omgångar.
Jag kan inte säga att jag är någon förespråkare av kinakrubbet så det är väl mest jag som stretat emot och de gånger vi gått ut och ätit föredragit annan mat. Jag har inget direkt emot det men suget efter just nudlar, ris, kyckling och biff uppstår sällan.
Men igår överraskade vi barnen med att bestämma oss för att inta fredagsmiddagen där och det var verkligen uppskattat! Jag tyckte att vi beställde alldeles för mycket mat men när måltiden inklussive efterrätt var avslutad var tallrikarna renskrapade. Själv känner jag det som om jag kommer vara mätt i flera år efter detta och det var faktiskt väldigt gott! Fördelen är också mängden mat och priset, 1100kr för 7 rätter och 6 efterrätter, pilsner och läsk är inga stora pengar!
Som jag tidigare berättat har jag bestämt mig för att ta min ledarhund Fassi ur tjänst. Hon är inte sjuk eller något annat fel på henne än att hon helt enkelt slutat att tycka det är roligt att arbeta. Och detta på en sådan nivå att det inte fungerar för mig och henne längre.
Under uppmärksammandet av Ledarhundens dag i Stockholm passade jag på att låta en av instruktörerna från Synskadades Riksförbund titta på henne. Vi hade pratat ganska ingående i telefon innan och jag hade beskrivit problemen. Men det kändes väldigt bra att låta någon av dem titta på henne för att ge deras syn på saken. Och där och då fick jag stöd i min tanke att låta henne bli privat sällskapshund om jag bestämde mig för det.
Det var inte så svårt att bestämma mig, eller rättare, det hade jag haft god tid att göra eftersom problemet inte var nytt för oss. Deras samtycke och bekräftelse var egentligen det som behövdes. Alternativet hade ju varit en stödinsats för att försöka rätta till problemen men det ansågs inte möjligt. Så bara några dagar efter det lämnade jag in en formell ansökan om ny hund.
Och idag var det dags för det obligatoriska hembesöket. En av hundinstruktörerna från Sollefteå kom hem för att formellt göra sin bedömning. Det kändes lite pinsamt att vara 38 år, van hundförare sedan snart 20 år och jag vet dessutom att jag är en bra sådan, känna mig nervös inför hembesöket. Som inför kvartssamtalen i skolan när man var liten.
Hembesöket tycker jag är en mycket bra grej även om jag nog inte fått det inför varje hundbyte. Det består i att man tar en liten promenad tillsammans med instruktören för att visa ens närmiljö och självklart vill de också titta på förmågan att orientera sig. Man vill se att det finns möjlighet till rastplatser vilket det inte direkt råder någon brist på hemma hos mig.
När promenaden var avklarad sätter man sig vid köksbordet och fyller i ett formulär där man ska kryssa i boendeform, information om närmiljön, familjens inställning till att en ledarhund ska komma till familjen, om det finns andra djur, eventuella sociala problem och ens fysiska form. Det är ganska viktiga punkter så att man inte placerar en hund exempelvis i missbruksförhållanden eller hos någon som inte har de fysiska förutsättningarna att ge hunden promenader och annan stimulans som den behöver. I mitt fall kändes det mest som formalia och instruktören kryssade sist i sitt medgivande till att en hund kan placeras hos mig =)!
Så nu återstår bara väntan. De nästkommande två veckorna ska åtta hundar tilldelas och passar någon av dem till mig blir det ny hund och en första grundkurs i slutet av augusti. Det kommer bli en ivrig väntan de närmaste veckorna, men är någon av hundarna lämplig för mig blir det en ännu jobbigare väntan över hela sommaren tills det är dags för kurs. Och vi är överens om att den hunden i så fall ska vara ett lite mer fartigt ämne så det ska bli väldigt spännande att se!
I helgen har vi varit på en ”aktiv träffpunkt” med Aktiva Synskadade med tema båt och vatten. Eftersom det var en långhelg denna helg for vi redan i torsdags kväll till Mälargårdarna som är föreningens gård utanför Enköping.
Aktiv träffpunkt betyder att det är en helg utan någon speciell verksamhet även om den kan ha ett tema. Man kan komma dit och delta i lite, allt eller bara ta det lugnt, läsa och träffa folk. Temat denna gång var ”båtar och vatten” och även om Mälarens vatten var ganska svalt blev det en hel del åka ring efter motorbåt och barnen provade även med stor framgång på att paddla kanot.
Under helgen provades det också på lite dykning men i övrigt var det lugnt och trevligt. Jag lyckades bränna mig rätt illa i solen redan första dagen och fick så klart väldigt ont och frossa och spenderade en del tid med böcker och tog det lugnt medan barnen for runt och hoppade studsmatta och körde fyrhjulig motorcykel när aktiviteterna vid vattnet blev tråkigt =).
På söndagskvällen hade en lite större stålbåt sjösatts och vi tog en tur med den ett litet gäng. Några fiskade och en av dem drog upp en rejäl jädda men annars var det dött. Under måndagen åkte ett annat gäng ut med samma båt men turen slutade i motorstopp och bogsering hem. Men nu är vi åter hemma och borta bra, men hemma är alltid bäst!
Nu har vi hjälpt Guide Dogs Stockholm att omplacera Nimbus, en svart Labrador-hane på 13 månader.
Nimbus skulle ha blivit ledarhund men på grund av rädsla för okända trappor fick han istället bli sällskapshund. Det går helt säkert att träna bort Nimbus trappskräck genom att nöta och öva. Men som ledarhund måste hunden ”älska” trappor och göra sitt bästa att hitta första bästa trappa när husse eller matte säger ”sök trappa” när man vet att det ska finnas en trappa i närheten. Och detta är så viktigt att det helt enkelt inte går att ha en hund som gärna undviker trappor och tycker dom är det minsta läskiga.
Nimbus fick flytta hem till min bror och hans familj. Där finns redan min förra ledarhund Gustav som fick gå ur tjänst 2007. Gustav börjar nu bli till åren och att plocka in en ny hund att ”lära upp” innan den gamla försvinner är nog ett mycket klokt beslut.
Eftersom vi är bortresta denna helgen kunde vi inte vara med och klappa på den nya vovven, men hoppas på att få göra det snart! Åtminstone på bild och enligt beskrivning verkar de väldigt lika varandra och kan säkert bli ett radarpar!
