Sweden Bike Expo 2017

En perfekt dag att börja tänka på cykling när solen skiner och temperaturen börjar stiga över 15 grader. Vägarna har börjat sopas lite varstans och jag som säger att inneträning är perfekt, börjar också längta lite efter lite utecykling.

Jag och äldsta dottern, ”MP” och hans äldsta son gjorde gemensam sak idag och åkte till Älvsjö och Stockholmsmässan. Väl inne kändes det som om det var betydligt mindre i år än tidigare.

Vi gjorde ett par varv och tittade på lite landsvägscyklar, downhill och MTB och jag kikade även på trainers. Det var första gången jag såg en Tacx Neo i verkligheten vid ett besök hos Evalds MTB. Egentligen hade jag velat prova en funktion i den trainern där man kan få vägunderlaget simulerat i trainern, men det var inte så lätt ordnat då. Dock hade man 3 trainers inkopplade och igång med Zwift och det var gott om besökare. Jag är väldigt sugen på en sådan trainer även om jag är väldigt nöjd med min nuvarande. Men ljudnivån var imponnerande och det är sådant som familjen klagar på hemma.

I en annan monter såg jag en trainer jag bara läst om tidigare. Den bygger på magnetiskt motstånd. En kraftig magnet på vardera sidan av fälgen som skapar motståndet utan att trainer och bakhjul har någon fysisk kontakt. Det blir såklart otroligt tyst med bara ljudet från drivlinan som hördes, men inget kontrollerbart motstånd från dator eller surfplatta. Det var hur som helst kul att ha sett den också i verkligheten.

Så mycket mer var det inte som intresserade mig. Kläder, skor och andra tillbehör var inget jag kände att jag behövde uppdatera mig på. Vi deltog alla i en tävling för att vinna en cykel, så nu är det bara att hoppas på vinstlycka. :)

Besöket blev så kort att vi inte ens kände oss värda kaffe och bulle

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Årskrönika 2016

Det har redan gått ett år sedan sist och tiden går väldigt fort. Det har varit ett ganska lugnt och bra år.

Arbetslivet

Min arbetsplats, Stockholms Syncentral har i år lagts ut på anbud och därefter sålts till privat ägare. Övergången sker i mars nästa år, om bara två månader. Självklart har det varit mycket funderingar och spekulationer kring hur allt kommer bli. Förändringar kan vara svårt och särskilt när man inte har en aning om vad som väntar. Det vet vi inte nu heller. Förändringar lär det bli, och för våra klienter tror jag inte nödvändigtvis att det måste bli en försämring. Det enda man vet är att antalet besök ska öka och att utbudet av hjälpmedel inte förändras och det bör innebära en ökad tillgänglighet.

Dagen före julafton skulle all personal lämna in en blankett med ett ja eller nej till verksamhetsövergången. Det har jag också självklart gjort.

Träningen

Träningsåret 2016 har varit det mest fantastiska någonsin. Tack vare Zwift har inomhusträning som förr var så svårt och otroligt tråkigt, nu blivit roligt, praktiskt och effektivt. 6000 cyklade kilometer inomhus och bara ca 2000km utomhus säger en del. Dagen före julafton skrev jag en hyllning till Zwift på årsdagen då jag började använda detta fantastiska verktyg.

Under våren fick jag dessutom en sponsor i form av Concept Träningsredskap AB som hjälper mig med en Concept2 roddmaskin vilket i allra högsta grad bidrog till SM-guld både inomhus på bana och utomhus på landsväg i år. Jag anar att det inte är så lätt att få sponsring som privatperson och särskilt inte inom paraidorott och därför är jag extra glad och tacksam och hoppas på ett fortsatt bra samarbete under 2017.

Rodden som träningsform hittade jag på allvar tidigt i år. Jag led fortfarande av sviterna efter en vurpa under ett motionslopp där jag bröt nyckelben och skadade en axel och trots att det hade gått nästan två år sedan olyckan, hade jag fortfarande svårt att sitta längre stunder på cykeln innan värken slog till.

Rodden blev en utmärkt och skonsam träningsform och bara efter några månader var all värk och orörlighet som bortblåst.

Vidare är jag beroende av tillgängliga träningsmaskiner, både att använda och att lagra data från träningspass för senare analys och jämförelser. Concept2 roddmaskin kan kopplas till en smartphone och ge kontinuerlig information om tid, distans, puls, fart etc via tal.

Förutom att träningen gjort mig starkare och bättre, gör den mig kort sagt lyckligare. Perioderna av nedstämdhet på grund av min funktionsnedsättning blir påtagligt kortare och glesare. Känns det ruttet en dag efter jobbet, räcker det med ett hårt träningspass för att både den fysiska och mentala värmen ska sprida sig i kroppen och dom negativa tankarna löser upp sig som knutar på ett rep.

Förhoppningar inför 2017

Så klart nya idrottsliga framgångar och utveckling. Det kanske inte blir någon premiär i Stockholm Marathon 2017, men träningen inför det hoppas jag ska inledas. Drömmen om att få åka i dom svenska färgerna utomlands inom cyklingen lever kvar även om det tyvärr krävs lite mer än min vilja och egna fysiska förmåga just när det gäller grenen tandem.

Jag tror och hoppas att arbetsåret 2017 ska bli bra och jag känner mig ganska lugn på det området. Det kommer bli bra med något nytt.

Nyårsfirandet

I år blir det traditionsenligt firande med vänner på gångavstånd hemifrån. Det brukar vara lugnt och väldigt fritt från krav och istället bara en trevlig kväll. Ikväll är två av våra ungdomar på annat håll och det känns så klart konstigt.

Med det återstår det bara att sätta punkt för sista gången det här året. Vi ses på andra sidan tolvslaget! :)

[tags]Nyår, Nyårsfirande, 2016, 2017[/tags

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Julledig 2016

Som alla vet ligger julen rätt uselt till, på en lördag i år. Man måste ta ganska många dagar ledigt för att få sammanhängande semester över jul och nyår fram till 13-helgen. Även om jag borde vara rädd om mina sparade semesterdagar inför den planerade verksamhetsövergången så känner jag ett starkt ehov av en paus.

Som när man är kissnödig på väg hem, blir det värre ju närmare man kommer toaletten. Så har det känts dom senaste veckorna. Helgerna har känts behagliga men kortare ju närmare julledigheten jag kommit och väckarklockan har blivit allt svårare att vakna till.

Så nu släckte jag och stängde kontoret för i år. Förutom det nödvändiga i att fira jul, ska jag bara sova länge, äta frukost långsamt, gå ute länge om det är fint väder, mindre länge om det är dåligt väder, titta på lättsam barnfilm och träna en massa.

Julaftonen blir några timmar med släkten och nyårsafton blir med vänner, så det är som det ska.

Arbetsplatsen ser jag igen 2017, ett arbetsår som kan bli intressant.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Zwift iOS beta del II

Bild: Cykel, bord med iPad och vattenflaska

En dryg vecka med Zwift beta för iOS och en iPad Pro 12,9″ har flyttat in. Jag har också fått hem den beställda omvandlaren Viiiiva från 4iiii som både är ett pulsband med stöd för både Bluetooth Smart och ANT+ samtidigt som den kan brygga andra enheter som bara kommunicerar med ANT+ över till Bluetooth Smart. Bland annat min wattmätare Garmin Vector.

Rent konkret känns det inte som en beta längre. Allt har fungerat väldigt bra. Jag har bara haft några korta avbrott i effekten under de pass jag kört, men om det berott på programvaran eller omvandlaren som överför signalen från min wattmätare till iPaden, vet jag inte. Det har bara varit 5–10 sekunders avbrott vilket i och för´sig har räckt för att få min cykel att stanna och under tävling skulle det vara förödande.

Zwift känner man i övrigt igen helt från datorversionen. Enkelt och intuitivt och ljudeffekterna är dom samma.

Den direkta skillnaden är att appen startar betydligt snabbare än på min kraftiga iMac där det tar väl god tid på sig att starta upp men sen flyter på bra i övrigt i ultrahög grafik.

Dom som ser i min familj säger att grafiken är bra, det flyger på bra och ser lika högupplöst ut som på datorversionen.

Min trainer, en Wahoo Kickr ansluter via Bluetooth istället för ANT+ mot iPad och där märks heller ingen skillnad. I den aktuella betaversionen står det att kontroll av Bluetooth Smart-trainers ska vara åter i full effekt och jag märker heller ingen skillnad jämfört med dator. Responsen i trainern och känslan i motluten är dom samma.

Jag märker på mig själv att jag mycket gärna ställer fram iPaden och kör med istället för datorn. Givetvis ska jag testa nu när jag kan, men det känns extra smidigt med iPad. Allt girå igång snabbt och jag är igång på nolltid.

Det finns ett par nackdelar med detta på en surfplatta eller telefon jämfört med dator anser jag. För mig som har en synnedsättning, försvinner hela möjligheten till viss kontroll via tangentbord. Det är förvisso inte mycket jag kan göra med tangentbordet i datorversionen heller, men jag kan ta skärmbilder, byta färdriktning och skicka olika glada tillrop till andra cyklister i Zwift. Inte minst kan jag aktivera så kallade powerups / bonusar man får tilldelat. Det senare har jag slutat med allt mer. Även om man bara får en liten fördel av bonusarna och dom oftast inte är tillåtna under tävling, har jag allt mer slutat med det och kör på min egen prestation till 100% istället.

Det här kommer också förmodligen kompenseras då man annonserat att den app som finns som tillbehör eller ”fjärrkontroll” till Zwift, ska utökas med fler möjligheter att kontrollera Zwift från sin telefon. Bland annat spara och avsluta vilket bara går med mus/klick idag. Det har förvisso inte varit något stort problem för mig att få hjälp hemma eftersom Zwift är så lättskött och alltid fungerar till skillnad från tidigare programvaror jag använt. Men jag har svårt att starta och avlsuta en träning om det inte finns någon hemma som kan hjälpa mig vid start och slut och den biten vore skönt att klara själv.

På vissa områden är jag lite ”old school” när det gäller datorer. Jag älskar surfplattan och den smarta telefonen och gör precis som många andra, allt mer från dessa istället för från datorn. Men jag har svårt att vänja mig vid att kontrollen över filer och mappar helt försvunnit just när det gäller iOS-enheter. tanken är att användaren inte ska behöva bekymra sig över sådant och egentligen har jag inget behov av det i det här läget. Men att inte kunna ha kontroll över dom fysiska aktivitetsfilerna, loggfilerna eller skärmbildfilerna stör mig och jag har svårt att släppa det. Hittills har jag dels laddat upp aktiviteterna till Strava och Garmin Connect och dessutom sparat filerna med själva rådatat i lokalt på min dator för att ha om dessa tjänster skulle upphöra. När jag nu tvingas släppa den biten är det ovant men jag kanske kommer kunna sluta med det kontrollbehovet även om det som sagt stör mig.

Men det här är fantastiskt. Det kommer göra Zwift tillgängligt för ännu fler som inte vill eller kan skaffa en kraftfull speldator. Allt fler trainers får stöd för Bluetooth Smart vilket väl kommer vara en liten begränsning ett tag framöver. Har man en trainer som enbart har stöd för ANT+ måste man antingen byta trainer eller skaffa en brygga mellan ANT+ och Bluetooth Smart, typ 4IIII Viiiiva vilket blir en liten merkostnad.

Längtan i kroppen efter löparmodulen i Zwift är rent fysisk. Nu har testversioner av det börjat hamna hos ett fåtal personer på nätet vilket tyder på att det snart borde vara dags, även om det går på tok för långsamt för min rastlösa själ. Det kommer bli stort för mig som längtar efter att åter få komma igång med inomhuslöpningen och där ser jag för egen del en stor vinst med iOS-plattformen. Klart enkelt att kunna ha en surfplatta eller telefon vid löpbandet.

Zwift för iOS beräknas lanseras i slutet av november och det känns rimligt som det verkar fungera nu. Man uppdaterar även companion-appen för iPhone inför det stora släppet så saker är helt klart mycket på gång.

En mycket rolig utveckling. :)

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Citybanan visar Stockholm Odenplan

Idag visades den nya pendeltågsstationen Stockholm Odenplan upp, som är en del av den nya Citybanan. Sträckan som består av två nya stationer invigs om ett knappt år.

Jag har besökt bygget av Citybanan vid två tillfällen. Första gången var 2013 då man visade tunnelbygget under Södermalm. Andra gången besökte jag bygget av den nya stationen för pendeltåg under Stockholms Centralstation. Båda gångerna var bygget i ett tidigt stadie där det mest var grus och sprängsten och inte mycket känsla av att det skulle vara färdigt 4 år senare. Nu när vi besöker Stockholm Odenplan är det i princip en färdig pendeltågsstation.

Besökarna köar i långa led över torget vid Odenplan, men kön ringlar sig snabbt framåt. Efter ca 15 minuter träder vi in genom ingången och färden nedåt börjar. Man hamnar först på ett mellanplan där man också kan ta sig till tunnelbanans gröna linje. Biljettspärrarna finns inte på plats ännu, men man förstår var dom ska finnas. Färden fortsätter ned för ännu en lång rulltrappa och så är vi på perrongen. Hissarna är ännu inte installerade men alla rulltrappor är igång.

Även perrongen känns färdig. Jag slås av ljudnivån. Även om vi är många människor där, ekar det inte som på äldre stationer.

Dom nya stationerna ska vara utrustade med så kallade perrongväggar som gör att man inte längre kommer åt spåren. Glasdörrar kommer att öppnas när ett tåg stannat. På ena spåret står ett tåg och glasdörrarna öppnas och stängs och då för att demonstrera.

Dessa perrongväggar är faktiskt det som gör mig mest lycklig och imponnerad. Annars är det för mig bara en ny perrong, vilken som helst. tystare, fräschare men annars ingen skillnad. Men just dom nya väggarna gör mig faktiskt direkt lycklig. Här kommer man kunna känna sig helt trygg i framtiden.

Framför varje glasdörr i väggen finns markeringar i golvet som gör det lätt för människor med synnedästtning att känna var dörrarna finns med den vita käppen och det går också att följa glasväggen med handen utan minsta rädsla för risken att ramla ner på spåret längre.

annars går vi över en perrong vilken som helst och i andra änden finns nya rulltrappor som bär upp mot en ny biljetthall och utgång på Vanadisvägen och besöket är över. Utanför bjuds vi besökare på kaffe och kanelbullar innan vi inleder promenaden för att åka hem.

Invigningen av den nya citybanan kommer innebära att stationen Karlberg läggs ner. För mig innebär det längre väg att gå för att nå pendeltåget från min nuvarandre arbetsplats. Det kommer också innebära att jag behöver åka hiss med min ledarhund eftersom rulltrapporna är långa och några vanliga trappor finns inte. det är bara att hoppas att hissarna kommer vara snabba som utlovat, fräscha och får vara fungerande, för annars blir det jobbigt att ta sig ner.

Men i övrigt kommer de nya stationerna innebära en enorm lättnad och trygghet för oss med synnedästtning som åker pendletåg.

Nu ser jag fram emot en visning av den nya perrongen vid centralstationen.

Andra bloggar om: , , , ,

Vätternrundan 2016

Efter Halvvättern i söndags var det bara att ladda om inför mitt fjärde varv runt Vättern. Väderleksprognosen såg verkligen usel ut och lovade mellan 15–17 grader och rikligt med regn.

Jag och min pilot Thomas åkte mot Motala igår eftermiddag. Vi installerade oss i den hyrda lägenheten bara några minuter från centrum och startområdet. Vid 18:30 träffade vi min <a href=”/mot-alla-odds>”Mot Alla odds-kompis Rickard Forshäll och hans syster som båda skulle köra runt Vättern. Det blev middag på ett ställe som serverar stora pastarätter.

Efter maten gav vi oss ner till centrum för att kvittera ut våra nummerlappar och kompletterade med lite energi att ha med under cyklingen. Vi såg dom första tappra cyklisterna rulla ut ur Motala innan vi promenerade hem till vår hyrda lägenhet igen.

Kvällen ägnades åt de sista förberedelserna med cykeln för att bara kunna rulla iväg på morgonen. Kläder lades fram och sadelväskan packades med allt nödvändigt och vattenflaskor ställdes på rad, redo att fyllas på morgonen.

Det är alltid en speciell känsla det där också, alla förberedelser. Jag känner mig alltid lite ”nervös” och just nu var det extra nervöst med tanke på väderleksprognosen som lovade mycket regn. Det kändes inte så bra.

Klockan ringde 04:00 och jag kände mig ganska utvilad. Termometern visade nästan 15 grader och ännu syntes inget regn. En och annan cyklist passerade på gatan nedanför på väg mot start, men annars var allt lugnt.

Vi åt grötfrukost och klädde oss och var snart redo. Vi oljade kedjan bland det sista vi gjorde innan vi gav oss ut i den tidiga morgonen för att rulla de få minutrarna ner till start.

Vid starten hittade vi vårt gäng från föreningen SMACK som vi bestämt att rulla med. Vi var osäkra på vilken fart och tid dom satsade på, men det fick vi utreda längs vägen. Vi behövde inte stå och vänta länge och det var inte det minsta kallt. 05:18 klickade v i pedalerna och rullade genom startbågen ut på vägarna, eskorterade av en MC-förare.

Cyklingen gick bra. Vi rullade på stadigt och vår plan att hoppa över den första depån stämde överens med den övriga klungans.

Vi gjorde ett kort stopp i Ölmstad för att fylla på med vatten, äta en solbulle och uppsöka en buske innan vi rullade vidare. Vi passerade Jönköping i god fart och tog den beryktade stigningen utan större problem.

Vi hade tänkt stanna i Fagerhult för påfyllning av vatten. Men straxt före blev vi upphunna av en enorm klunga från Fredrikshof. Vår lilla grupp på 6–7 cyklister beslutade sig för att glida med den klungan. Efter en stund bestämde vår grup sig för att släppa klungan då tempot var för högt. Jag och Thomas valde då att fortsätta hänga i svansen på klungan eftersom vi inte upplevde några problem och behövde öka farten för att hinna med vår tidsplan. Vi tackade för trevligt sällskap de första 12 milen och skildes åt.

Nu gick det i rasande fart men bekvämt. Det måste ha varit ett hundratal cyklister i klungan och vi var en liten svans på 6–7 cyklister som låg alldeles bakom. Den som cyklat i klunga vet hur fantastiskt stor skillnad det är. För den som inte provat är det svårt att förklara. Men skillnaden är markant. Man ökar farten men jobbar mindre och det blir alldeles vindstilla omkring än och man bara flyter med. I några backar och korsningar fick vi kämpa 30–40 sekunder för att inte tappa gänget, men annars var det inga problem.

Klungan gjorde ett kort depåstopp vid en obemannad vattendepå och det var en lättnad då mitt vatten var i det närmaste slut. Jag hade känt viss oro för att köra i det tempot med droppar kvar i flaskorna. Men nu blev dom påfyllda och vi var åter redo för att dra vidare.

Det är svårt att beskriva, men det där var nog den lyckligaste stunden under hela rundan. Farten, att vara en liten del av den enorma klungan även om vi bar en svans bakom, känslan av hur mycket lättare det gick jämfört med att kämpa själv eller inte en liten grupp. Jag började känna att vi skulle orka hålla kvar klungan och prestera väldigt bra.

Genom gatorna i Hjo gick det i rasande fart. Vi fick jobba lite mer för att inte tappa vårt stora gäng runt gatuhörnen och snart var vi ute på landsvägen igen. Där uppstod visst kaos när flera andra klungor kom ut samtidigt. Det blev viss trafikstockning och oordning i leden. Thomas försökte hålla kvar kontakten med vårt gäng, men andra cyklister trängde sig förbi och vi kunde inte hänga med av säkerhetsskäl. Så efter 5 mil lite drygt, tappar vi vårt gäng.

Det kändes ganska dystert och jag fick en rejäl mental dipp framför allt. Plötsligt var det sådär märkligt glest mellan enstaka cyklister och tomt på klungor igen och vi pinnade på på egen hand upp till Karlsborg. Där hade vi inte tänkt stanna egentligen men hade ”råd” tidsmässigt.

I depån fyllde vi vatten igen och jag knaprade i mig en energibar. Jag ”kom på” att det var det första, förutom solbullen i Ölmstad som jag ätit. Jag kände mig inte svag på något vis, men nu hade jag tid att äta och skölja ner den sega födan med vatten och dessutom stående.

I depån vid Karlsborg hittade vi andra halvan av vårt gäng från SMACK som dragit i förväg. Thomas frågade vilken fart de skulle hålla och om vi fick hänga med, vilket vi mer än gärna fick. Vi låg åter i en liten men tapper klunga. Vi hade lite knappt 10 mil kvar och man kunde se målet mentalt framför sig.

Vi passerade depåerna vid Boviken och Hammarsundet och när vi även rullade förbi depån och den sista tidtagningskontrollen vid Medevi var det bara 2 mil kvar. Vi öste på igen och nu splitrades vår klunga för lite fri fart in mot mål. Vi kände båda av benen men jag blev förvånad när jag ändå orkade stå upp och trycka på lite i backarna.

Målgången är skön. Sista riksvägen in mot Motala var lite seg idag. Men när vi stängde av och vi insett sedan länge att vi med råge skulle klara vårt mål på under 10 timmar, kändes det grymt bra. Sista biten in i Motala gick det så klart inte att ösa på så mycket på grund av andra cyklister, rondeller och korsningar.

När vi registrerades under målbågen stannade klockan på 9 timmar och 36 minuter. Vi kände oss sjukt nöjda med det resultatet. Planen sprack så till vida att dom 50 minutrarna som planerats som stopp under rundan, blev 26 minuter och maten i Hjo fick vi stryka från listan. Men ingen av oss kände oss speciellt hungriga eller fattiga på näring. Bara man får stanna och fylla på vatten och sträcka lite på benen klarar man sig långt.

Vi fick våra medaljer och styrde stegen mot Stadsparken. Där lade vi oss i gröngräset och Thomas hämtade mat, dryck och kaffe till oss båda. Regnet lös fortfarande med sin frånvaro och efter en god stund som först började det bli lite huttrigt.

Vi skrev ut våra diplom och cyklade hem. Nu blir det dusch och vila en stund innan vi äter middag på ett närbeläget ställe. Det blir en tidig afton och hemfärd imorgon.

Vi tyckte båda att detta var den roligaste Vätternrundan hittills. Jag var nöjd som ibland tyckt att våra rundor varit lite väl långsamma med många och långa stopp. Även om vädret varit gynnsamt och sällskapet trevligt. Nu inbjöd inte vädret till något solbad på gräsmattorna i Medevi och istället presterade vi och gjorde det bra.

Nästa år vill jag pressa ner vår tid under nio timmar. Mer träning och givetvis måste vi hitta en snabb klunga att hänga med mycket längre och förstås klänga oss kvar. Det får bli en senare planering. Idag hade vi en rulltid på 9 timmar och 10 minuter + 26 minujters stopptid så det är verkligen inte omöjligt med rätt förutsättningar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Årskrönika 2015

Då har det gått ytterligare ett helt år sedan jag skrev senast.

Arbetsåret 2015

Arbetsåret 2015 har varit mestadels roligt. Givetvis förekommer fortfarande negativa inslag som känns jobbiga men det har jag bestämt att inte skriva så mycket om.

I februari flyttade verksamheten från Långbro i Älvsjö till Fleminggatan på Kungsholmen. Det var en flytt som diskuterats länge, men när den väl beslutades gick det fort. Att flytta kändes inspirerande. Som alltid innebär en förändring för- och nackdelar. Den tydligaste nackdelen blev miljön för rastning av min ledarhund. Det blev bökigt och ett klart mindre och sämre utbud jämfört med kilometerlånga gångvägar och skogspartier i Älvsjö.

Fördelarna blev fler. Jag fick eget kontor. Ett stort och rymligt kontor med plats för utbildning med 4–5 deltagare. Dom senaste 15 åren har jag antingen suttit i kontorslandskap eller delat rum så lyxkänslan var stor och påtaglig och sättet att arbeta blev helt annorlunda och väldigt mycket smidigare och mer effektivt. Vidare blev min resväg bättre med pendeltåg raka vägen istället för pendeltåg och bussbyten.

Flytten i stort gick väldigt smidigt och vi kom in fort i verksamheten trots att stadsmiljön kring vår verksamhet är minst sagt rörig. Stockholms värsta korsning kallas korsningen Fleminggatan och S:T Eriksgatan där vi sitter och de mängder av färdtjänstfordon som behöver hämta och lämna passagerare här har det inte lätt. Ändå har det flutit på över förväntan.

Familjen

Självklart är det största under året vårt tillskott. Lilla Theodor föddes den 9:e april och är nu snart 9 månader. Det var ingen större omställning med ett femte barn i familjen. Det är nog som man säger, den stora skillnaden är från 1 till 2 barn. 3, 4 eller 5 innebär bara fler rum och mer leksaker. :)

Inget solsken utan lite regn. En tonåring i familjen som gör ”lite konstiga” val i livet och dom senaste två åren har tagit på krafterna. Jag har skrivit en del under åren i kategorin Barn och jag tänkte inte skriva så mycket mer om det. Vi har i alla fall lärt oss något avgörande; så speciellt mycket hjälp och stöd finns inte att få ens när man ber om det.

Cykelåret 2015

Självklart har det varit mycket cykling i år. Hela våren var fylld av olika tävlingar och motionslopp. En av de händelser som var ny, var när gänget från Mot Alla Odds åter bjöds ut till Gotland för att en helg i april delta i Nordic Classic Weekend på Gotland. Jag och min pilot Jan Jensen deltog i cykelloppet som var ett motionslopp på 18 mil och övriga deltog i löpningen. Niclas Rodhborn körde rullstol, Pax sprang och Titti och Nina körde så kallad Race Runner.

Att cykla på Gotland var en rolig upplevelse även om jag inte var i toppform. Jag ska inte bara skylla på bristen på vätskedepåer längs den 18 mil långa banan även om det helt klart bidrog. Men det var ändå roligt och vi hängde med en ganska snabb klunga dom första 5 milen men fick sedan ligga och nöta ensamma. Det var lite synd.

Den stora utmaningen 2015

Det andra stora som skedde under året var min och två vänners utmaning Sverigetempot Ultra. Vi skulle försöka oss på att cykla från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder, en sträcka på 2100km. Detta skulle vi försöka klara på under 4 dygn, 96 timmar.

När vi började planera för detta ett år tidigare, handlade mina största tvivel om hur jag skulle få tillräcklig träning. Sedan jag började cykla på allvar hösten 2012 har min största utmaning varit att hitta piloter att cykla med. Det har i princip varit omöjligt och all min träning har i princip varit hänvisad till egen träning inomhus på löpband och träningscykel. det var otroligt svårt att hålla motivationen uppe. Under hela våren 2015 fram till Vätternrundan var dom många motionsloppen min stora räddning, men efter vätternrundan i mitten av juni stod jag helt utan träningspartner igen den sista och viktiga månaden fram till start i vårt galna äventyr. Samtidigt misströstade jag något otroligt. Här satt jag på min träningscykel medan solen sken och mina två vänner var ute och cyklade när dom ville och det passade dom.

När vi startade måndagen den 20:e juli var ändå min målsättning att göra mitt bästa och att tänka positivt. Att det skulle bli en helvetes utmaning, både mentalt och fysiskt förstod jag nog. Men både det fysiska och mentala var emot mig redan från början. Vi hade svårt att hålla samma takt med vår medcyklist som körde på egen cykel som hamnade långt bakom och en följebil som hade svårt att serva två ekipage som inte höll ihop. Det var både frustrerande och man undrade hur detta skulle funka framöver.

Redan efter ca 40 mil när vi närmade oss polcirkeln fick jag mina klassiska problem med rumpan. Den gjorde i sin tur att jag försökte kompensera sittställning och då spred sig värken upp i ryggen, axlarna, nacken och armarna.

Några mil utanför Arvidsjaur avbröt vi försöket. Jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte kändes bra att byta till torra, varma, vanliga kläder, äta frukost på ett hotell och sedan sätta sig i bilen och åka hemåt. Det var givetvis ett misslyckande som till största del berodde på mig, men det kändes som ett bra beslut. Men besvikelsen var också givetvis stor. Även om vi fick otroligt lite uppmärksamhet i media, så fick vi ändå sponsorer i form av följebil och samtliga reservdelar och en hel del mat och godis. Det kanske inte är så troligt att dom skulle sponsra oss i något liknande framöver.

Alla förberedelser och etappbeskrivningar och efterföljande tankar kan man läsa om under taggen Stultra2015.

Satsningen att bli elitcyklist

Beslutet att avbryta mitt försök att bli elitcyklist hängde givetvis ihop med misslyckandet i Sverigetempot Ultra. Men framför allt insåg jag att det just nu var omöjligt. Att prestera ensam går inte när man cyklar tandem. Man behöver en pilot som är beredd att satsa lika mycket och göra samma resa och det hade jag ingen. Några av mina vänner var väldigt hjälpsamma och entusiastiska men hade ingen möjlighet att bidra på den nivån som krävdes.

Visst känner jag viss sorg för det. Jag hade gärna tävlat utomlands och den nästan omöjliga drömmen att nå Paralympics i Rio var högst pulshöjande. Jag ska väl inte säga att jag aldrig mer kommer att försöka, men det ska till speciella förutsättningar för att jag ska börja hoppas igen.

Jag har under dessa tre år som gått verkligen försökt allt. Annonserat i cykelbutiker, sporthallar, flera stora nätforum och cykelklubbars Facebook-sidor. Jag har till och med kontaktat brandförsvaret i området där jag bor då jag hade en tanke om att brandmän skulle kunna vara extra lämpliga då dom tränar mycket, en del på arbetstid och har en som jag tror, speciell teamkänsla och vilja att hjälpa till.

Men det har sammantaget inte resulterat i något som ens varit i närheten av det jag hoppats på och behövt.

Dock är jag fortfarande djupt tacksam för att mina nära vänner ställer upp för motionslopp och träning när det går.

Träningen och motivationen

Hela hösten var det väldigt tungt. Givetvis bidrog familjesituationen ganska mycket, men jag förmådde mig bara att äta och inte träna. Det gav 8kg extra på vågen och allt jag jobbat upp var förstört. Men jag sket väl i det. Jag tog en kokosboll till och sjönk ner i soffan.

Men som ofta med mig sluter sig det totala mörkret en stund, men sen börjar viljan att komma tillbaka. Magen som hängde över byxkanten och cykeln som bara stod där var för sorgligt. Så jag började träna igen.

Ett viktigt beslut, eller en viktig inställningsförändring hade sakta format sig inom mig. Jag har hela tiden tränat med utgångspunkt från att det ska finnas piloter att träna med vilket ju är en förutsättning för att nå dit jag ville nå. Det gjorde det nästan omöjligt att träna på egen hand då tankarna hur frågan om piloter skulle lösas upptog allt mer energi.

Nu hade jag bestämt mig för att träna för mig själv utan att tänka så mycket på piloter. Dyker det upp någon vid viktiga evenemang så gör det och då är jag mer redo. Men om jag inte har någon att cykla med på våren eller sommaren när solen skiner och alla andra cyklister är ute och njuter, så ska jag träna vidare på det sätt jag kan. Jag är ganska bra på att dagdrömma så mitt vardagsrum får förvandlas till OS-arenan i Rio eller soldränkta berg i Italien och Frankrike..

Nu har jag hittat ytterligare en stark drivkraft i min träning i form av ett datorprogram, men det skriver jag mer om i separat inlägg.

Sociala medier

Samtidigt som seglen fladdrade och flaggan slokade under hösten hände en massa saker inom mig. Jag tappade intresset, hade svårt att se meningen med min blogg och min ganska virtuella umgängeskrets på Facebook. Texterna jag skriver här i bloggen får sällan någon respons i form av kommentarer och känslan av ensamhet blev påtaglig. Svårt att förklara, men jag kunde ju se hur ganska många läste men aldrig lämnade något spår efter sig. Alltså var det jag skrev meningslöst. Min blogg är stundtals ganska bred och jag tyckte att något borde ge någon sorts återkoppling på det jag skrev, men för det mesta var allt jämt tyst. Det spelade ingen roll om jag skrev om träning eller delade med mig av mina känslor och erfarenheter kring tonåringar och föräldrarskap.

I början av december slutade jag publicera saker på Facebook. Jag hade börjat längta mycket efter verkliga vänner och besök och blev så otroligt trött på gillamarkeringar och ”styrkekramar”. Det var inte det jag behövde. Telefonen var tyst och ingen bjöd in sig på fika. Jag kände och känner ingen bitterhet över det. Det är så det har blivit och jag har själv varit med att bidra till det. Det kändes tvärt om ganska skönt att sluta lämna ut sig utan att få någon riktig respons tillbaka. Och än så länge består den känslan av att jag klarar mig bra utan.

Just ensamheten var något jag funderade mycket över och fortfarande funderar över. När man mest sitter hemma med sin familj på helgerna och bara har träning som intresse och jobbar hela veckorna, telefonen är tyst, ingen ringer och jag ringer inte heller någon. Det skapar en viss sorts känsla av ensamhet. Men att sitta så här och skriva rakt ut i cyberrymden om allt mellan himmel och jord är på något vis värre. Jag såg en diskussion här om dagen huruvida man skulle eller inte skulle ”lämna ut sig” på Facebook och inte skriva hur man verkligen mår. Dom flesta i den diskussionen tyckte inte man skulle skriva om dåliga och tråkiga saker. Och den här tävlingen om vem som verkar ha det mest spännande livet, fika med vänner och göra en massa saker vill jag åtminstone inte just nu delta i. Det får mig att känna mig oändligt mer ensam.

Förhoppningar inför 2016

Det känns lite sorgligt att säga att jag inte hoppas på något speciellt inför och har inga planer för 2016. Intresset för den här bloggen och min Facebook är allt jämt ganska minimalt, så den som vill veta får söka upp mig på riktigt. Nu när det finns saker jag inte längre vill dela här i bloggen, så blir det nog allt för ytligt. Ingen bryr sig om min träning förutom jag själv.

Men jag ska försöka jobba mig upp ur den svacka jag hamnat i och delvis är kvar i. En del saker jag inte styr över får jag bara hoppas ordnar sig.

Jag har också beslutat att sluta kriga på jobbet för det som jag upplever som orättvisor. Om dom som inte gillar mig bara låter mig vara ifred så kommer det bli bra. Det gäller naturligtvis både jobb och privatlivet.

Nyårsfirande 2015/2016

Nu är det i alla fall dags att dra på sig skjorta och finbyxor och gå över till vänner och äta gott och kanske panga lite fyrverkerier. Jag kan inte lova att och i så fall när jag skriver igen. Kanske om en vecka, månader eller aldrig. Vi får se.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Årskrönika 2014

Tänk att det är redan dags för denna av mina små klassiker. Det har gått ett helt år sedan jag skrev årskrönikan för 2013 och det känns konstigt nog som inte speciellt länge sedan. Jag minns känslorna och tankarna när jag skrev och jag tänkte på den här stunden, när jag skulle skriva igen.

Med facit i hand, så hur blev 2014 då? Jag skrev att jag hoppades att vi alla skulle få fortsätta vara friska och så blev det. Men annars var det kanske inte så mycket som slog in. Om 2012 och 2013 var händelserika och spännande på många sätt, så har 2014 varit ganska tråkigt. Åtminstone känns det så nu när jag sitter här och skriver.

Träningen

http://2014story.strava.com/video/2989755

Träningen började bra men kom tidigt av sig. I slutet av januari fick jag en ordentlig släng av min magvärk som jag brukar ha någon gång per år eller så. Denna gången var det värre än någonsin och med tanke på hur det slutade borde jag verkligen sökt vård. Det hade kanske ändrat resten av årets förutsättningar.

Vårens träning gick bra och jag kände mig i form och det var många motionslopp inplanerade. Jag hann köra Skandisloppet 2014 och kände mig på gång. Men en vecka senare kraschade jag och min pilot under SMACK-rundan 2014 och jag bröt nyckelbenet och skadade min axel. Det var ganska klart att det planerade loppet Gran Fondo Stockholm som kördes för första gången detta år inte skulle bli av någon vecka senare.

Under ett Gröna Lund-besök i början av juni kände jag hur magvärken kom tillbaka igen. Det var dags för Halvvättern och jag kände paniken komma. På kvällen åkte jag in akut och sökte äntligen för besvären och blev under natten inlagd för blindtarmsinflammation som skulle opereras.

Det var väldigt skönt att äntligen få en förklaring på alla års plåga och förhoppningsvis även en lösning på problemet. Det var fruktansvärt att se hur min cykelsatsning nu slutligen upphörde för detta år. Det hade inte varit lätt att fortsätta cykla med skadad axel, men opererad i magen var liksom uteslutet. Hela den sommaren var full av komplikationer och besök hos vårdcentral och jag fcik inte träna, sola eller bada. Sommaren spenderades med kläderna på.

I augusti var min kropp läkt efter operationen även om jag fortfarande skulle vara försiktig. Men jag började träna både löpning och cykel och bestämde mig för att cykla med Ride Of Hope för Barncancerfonden en sträcka från Uppsala till Stockholm. Inför denna tur startade jag en insamling som fortfarande är öppen och pågår. mitt mål var att samla in 10000kr innan cyklingen och jag nådde lite drygt halvvägs. Den 10:e augusti cyklade vi och då kände jag att kroppen fortfarande svarade bra även om jag givetvis tappat en del.

Under hösten deltog jag och mina kompisar i 2 ytterligare motionslopp och en slutlig tävling där det gick ganska bra men jag hade svårt att behålla sugen. Under året försökte jag på alla sätt att jaga fler piloter för att få mer cykling utomhus. Jag satte upp anslag i en sporthall, annonserade i flera cykelbutiker, stora klubbars Facebook-sidor och stora träningsforum. Alla dessa sammanlagda ansträngningar gav absolut ingenting. Jag kände att det var fullkomligt meningslöst att träna ens själv inomhus på trainer och löpband. För även om jag blev stark och bra skulle jag ändå inte ha någon glädje av det. Alla man pratar med om löpband och trainer säger att det är tråkigt i längden. Så är det givetvis även för mig. Jag får använda stora mått av fantasi för att motivera mig, tänka att jag springer marathon, att varje 2,5km är en mil, för vem skulle orka springa runt 4 timmar på ett statiskt löpband? På trainern rullar en video från Italien där jag deltar i ett race och vinner mot mina konkurrenter. Cykeln gungar lätt under mig och växlarna låter rätt och pulsen slår. Men vardagsrummet står stilla runt omkring.

För några veckor sedan återvände lusten. Mycket tack vare kollegan Ingela och ledsagaren och piloten Peter som började springa och spinna med mig regelbundet. Löpningen utomhus var verkligen räddningen för min motivation och jag kände lusten återvända och nu känns det ehlt OK igen. 2015 here I come!

Arbetsåret

I förra årets krönika önskade jag mig ett lugnare arbetsår och det blev nog så på många sätt. Vi har under den senare delen av året fått en ny tillförordnad chef och det känns verkligen kanonbra! Det är bara temporärt än så länge och funderingarna kring hur det blir sen finns väl alltid men uppfyller mig inte dagligen.

Jag trivs fortfarande med arbetsuppgifterna och eleverna. Det känns som om det jag gör är viktigt och uppskattat. Ska jag nämna något som kanske inte är lika bra så är det möjligen att jag ibland känner att jag stannar av i min egen utveckling. Jag gör allt för att motverka det genom att följa utvecklingen på egen hand men har kanske inte så stor glädje av det i jobbet eller hur man ska säga.

I februari 2015 flyttar vi från Älvsjö till de centrala delarna av Stockholm. Det har naturligtvis varit en stor grej under året och mycket prat om det. Själv ser jag fram emot det på många sätt. Ska mest bli kul att något nytt händer. Lite bättre resväg, lite närmare min löparkompis men ganska mycket sämre möjligheter för hundrastning. Plus och minus med allt, precis som vanligt :)

Jag får eget rum på den nya arbetsplatsen vilket väl blir roligast av allt. Inte för att jag har någora problem att dela med min nuvarande rmskamrat, men det kommer bli ett annat sätt att jobba på som jag tror kommer underlätta en hel del när jag kan ta emot besök på mitt rum.

Kort sagt, det känns ganska bra året som gått och det som kommer.

Mot Alla Odds

Det blev inga nya äventyr eller uppdrag. TV och media fylls av loosers som får mer uppmärksamma desto sämre dom är. Jag har lärt mig det nu och till och med förlikat mig med tanken.

Året har bestått av några få mindre föreläsningar men även det har avtagit och nu helt upphört. I mars i år hade vi en återträff som underbara Sonia Elvstål ordnade uppe hos sig i Östersund. Vi åkte kälke, klappade älgar och umgicks med underbara människor. Planen är att hålla det vid liv och göra om det varje år om det är möjligt.

I november i år deltog hela gänget i Nordic Extreme Weekend på Gotland. Det var arrangören som bjöd in oss och det var första gången något sådant hände efter premiären av vårt program. Vi deltog i ATV och terränglopp och kanske blir det en fortsättning även där under 2015.

Familj

Familjen fick i år den den första 18-åringen vilket givetvis är stort. Nästa år tar hon studenten och vuxenvarningen är utfärdad. Det har inte varit en helt lätt resa för henne att plötsligt inse att livet som vuxen kommer allt närmare. Dessutom kommer familjen att bli större då tillskott väntas i april 2015. Det känns inte sådär spännande att få ett femte barn som det kändes med dom första :) Först kändes det lite jobbigt att tänka sig att ha barn i huset i ytterligare 20 år, alltså tills man själv är 60. Det kändes först som en lätt jobbig tanke, men min egen filosofi är ändå att barn är den enda riktiga meningen med livet, det enda som består när man dör vilket man ändå inte vet när man gör. Och jag har inga drömmar om att resa jorden runt eller flytta till något annat land om nu det skulle vara en begränsning.

Under hösten 2013 och våren 2014 skrev jag lite om ett av barnen som hamnade i lite fel sällskap och struntade helt i sista året i grundskolan. Det var ganska tungt och jag kände mig väldigt maktlös som förälder. Barnet kom ändå in på en önskad gymnasielinje och har under hösten verkat trivas och läst igen mycket av det som gick förlorat och ska förmodligen flyttas upp från det individuella programmet till den vanliga linjen redan till nästa termin.

Det känns ändå väldigt bra och mitt i allt det där där det bara finns några rätt men fantastiskt många fel, så gjorde vi tydligen rätt som föräldrar trots allt.

Mål inför 2015

2014 gick trots allt väldigt fort och speciellt den här mörka årstiden gick fort trots att jag inte känt mig speciellt levande. Inför 2015 finns givetvis massor med planer. Flera av dom samma som inför 2014 men aldrig blev av. Ett barn ska födas och en dotter ta studenten och givetvis en massa cykling, träning och tävling. En riktigt ordentlig utmaning planeras också för sommaren men den avslöjar jag inte ännu ;)

Nu väntar ännu ett lugnt nyårsfirande. Vi blir själva denna nyårsafton och spenderar den i lugn och ro med god mat och åtminstone halva barnaskaran hemma. Vi får se om vi håller oss vakna till 12-slaget :)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Årskrönika 2013

Ännu ett år har gått och 2013 har gått väldigt fort. Det har varit ett händelserikt, spännande och väldigt positivt år på många sätt. När man lever mitt i det tycker jag inte det händer så värst mycket, men när man såhär sätter sig och summerar vad som hänt, märker man att det blir en hel del.

Det gäller dock inte 2013 som nog varit det andra året på rad som varit de mest spännande i mitt liv.

Mot Alla Odds 2013

Under 2012 var jag med i mitt livs stora äventyr i och med Mot Alla Odds som spelades in under oktober och november i Nicaragua i Sydamerika. Det var otroligt stort i sig, men bara en del av äventyret.

Under våren 2013 med start i slutet av mars började vårt äventyr sändas i SVT, 8 avsnitt och det var stort att nå ut till så många och bli ett välkänt ansikte på stan och nätets sociala medier. Det är svårt att beskriva hur det kändes, men stolthet över min och de övriga deltagarnas prestation var väldigt stark känsla. Jag visste att jag skulle klara den fysiska utmaningen även om det blev det tuffaste jag någonsin gjort i livet. Stoltheten handlade mer om hur jag klarade det psykiska under så stor press under så lång tid. Det går inte att veta i förväg. Där lärde jag mig mycket om mig själv och om andra som jag tror att jag kommer ha stor nytta av.

Bilder och dagboksinlägg från resan finner ni i mängder på länken ovan.

Två varv runt Vättern

Mitt under TV-framgångarna pågick träningen för att cykla Vätternrundan för fullt. Jag cyklade runt Vättern två gånger i år. Första gången 2 veckor före det riktiga loppet tillsammans med funktionärerna och med ett före detta cykelproffs som pilot. Funktionärsvättern 2013 var en tuff utmaning. Vi cyklade de 30 milen med en rulltid på drygt 9 timmar och 28 minuter med en medelhastighet på 31km/h. Sista milen då jag klämde det sista ur kroppen var förenat med illamående men jag var otroligt nöjd med vår insats.

Två veckor senare cyklade jag den vanliga Vätternrundan 2013 med ett gäng vänner. Då gick det lite lugnare till och vi tog oss runt på ca 13 timmar och 50 minuter med flera ganska långa stopp. Men vid målgången var det i princip bara rumpan som värkte. Jag trodde jag skulle känna mig mer frustrerad över det lugna tempot, men som den folkfäst Vätternrundan är, blev det en otroligt trevlig tur.

2014 kommer jag och min kompis Egge cykla Vättern runt igen och målet är att ha ett lite tuffare tempo.

Sommaren 2013 blev fantastisk med vackert väder. Dock upphörde mina möjligheter att cykelträna nästan helt. Jag insåg att det inte räcker med de 2 piloter jag har att cykla med för att det ska bli möjligheter till regelbunden träning. Och att hitta flera piloter är varje tandemcyklists största problem. Jag började leta möjligheter att cykelträna även inomhus mer på allvar för att inte hamna efter.

Familjeproblem i bloggen

Det jobbigaste under 2013 var när ett av barnen tappade greppet och började umgås med fel vänner. Polis och alkohol kom in i bilden och det var en situation som var väldigt ny för oss. Jag började blogga om det vilket även det var ganska nytt för mig och okänd terräng. Den här bloggen har tidigare mest handlat om teknik, ledarhundar, tillgänglighet, båtar och det som handlat om familjen har bara varit vardagliga saker som semestrar, tillökning etc. Det som tidigare varit personligt här i bloggen har bara handlat om mig och mina tankar och känslor vad gäller min funktionsnedsättning.

Men att blogga om svårigheter i familjen har jag aldrig gjort tidigare. Det var svårt att veta hur och om vad jag kunde skriva för att inte bli för utlämnande men samtidigt dela med mig av våra svårigheter. Kanske kunde vi få stöd av andra i liknande situationer och kanske kunde det vi gick igenom hjälpa andra som hamnar i liknande situationer själva.

Här i bloggen har jag bara fått positiv kritik och stödet jag hoppades på fick vi också genom kommentarer och personliga meddelanden. Den negativa kritiken kom från några släktingar och kollegor på jobbet som tyckte jag skrev för utlämnande. Jag respekterar så klart deras åsikter och var mer intresserad av vad i det hela de inte gillade. Jag tycker det är lite fascinerande att man tycks tycka det är OK att läsa om människoöden i tidningar och se på TV och då ganska utlämnande livsskildringar. Men så fort det skrivs i en familjs blogg, verkar det vara mindre OK plötsligt. Kanske kom det för nära? Jag vet inte exakt. Jag fick ingen tydlig uppfattning om vad som var fel.

Visst, man måste alltid räkna med att de som är berörda och omtalade läser det man skrivit. Det problemet är inte nytt för mig som har börjat skriva om min barndom på min privata sida. Om min barndom och uppväxt är det omöjligt att berätta utan att nämna föräldrar, syskon och släktingar som själva kan identifiera sig i det som hänt. De som känner mig och oss som läser, vet redan och för de som inte känner oss blir vi lika anonyma som de i TV och tidningar.

Och vid hemkomsten från Nicaragua efter att ha varit borta en månad utan att egentligen någon visste vart jag hade varit, skrev jag om hur lite familj och vänner hade hört av sig och undrat och att det kändes som om jag kunnat varit död en månad utan att det märkts speciellt mycket. Det väckte en del sårade kommentarer bland närmare familjemedlemmar och det var lite obehagligt att ta de kommentarerna, men det var så det var. Måste ändå bara nämna att de allra närmaste vännerna fanns runt min familj som var kvar hemma och var ett otroligt stöd.

Sakta men säkert kom vårt barn tillbaka på rätt spår igen, började sköta skolan och höll tiderna exemplariskt på kvällarna. En utredning hos Socialtjänsten som vi själva startade, pågår fortfarande och det känns bra.

Man kan läsa om allt detta under kategorin Barn.

Föreläsningar om Mot Alla Odds

Hösten 2013 har bara rusat förbi, hösten som jag brukar tycka är så tung. Jag har haft ganska många föreläsningar om mitt äventyr i Mot Alla Odds och det har varit väldigt spännande och otroligt roligt. Det är något jag gärna skulle fortsätta med men jag inser att det stora intresset inte kommer hålla i sig i evighet och att det nog snart är slut på det. Det känns lite konstigt eftersom det fortfarande är stort i mig. Men mer än ett år har gått sedan resan och snart ett år sedan TV-programmet rullade igång, så tiden går fort. Minst en allmän föreläsning vill jag försöka genomföra i början av 2014 och se hur många som skulle komma för att lyssna. På något sätt tycker jag det är tråkigt att resan i Mot Alla Odds slutar ungefär här. Jag skulle vilja att det fortsatte på något vis fast jag inte vet exakt hur. Jag bara tror att vi 10 som var med har så väldigt mycket att berätta och lära, men för oss väntar inga nya TV-erbjudanden, filmer eller fester. Det senare är inte så intressant, bara som exempel på vilka människor som kan leva länge på mer eller mindre lyckade TV-karriärer.

Det kanske låter bittert, eftersom det är jag som skriver det. Men eftersom jag inte vet själv vad jag skulle ha att komma med, så har jag heller ingen att kritisera. Jag är egentligen helt nöjd med det jag har och gör även om jag skulle vilja fortsätta föreläsa. Men jag var väldigt nyfiken innan på vad detta skulle kunna leda till. Felet med oss 10 som var med nu och de 10 som var med förra omgången, är att vi har funktionsnedsättningar. Även om flera nog hade önskat och hoppats på en fortsättning som kanske nyhetsankare, programledare, barnprogram etc, så kände jag mig rätt säker på att det inte skulle bli så för någon.

Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag fått vara med och det största det givit mig är ändå styrkan jag fått. Jag vet vad jag klarar av och jag har lärt mig mycket bra saker jag kommer ha nytta av resten av mitt liv och det är det man får fokusera på när rampljuset slocknat och inte lika många vänder sig om på gatan längre och viskar och pekar.

Träning

I slutet av året löste sig även mina möjligheter att cykelträna bättre på ett bra sätt. Jag behöver fortfarande fler tandempiloter för att kunna cykla ute på riktigt när våren kommer, men i december köpte jag en cykel och en trainer. Egentligen letade jag efter en datorkopplad och tillgänglig motionscykel, men misslyckades med det. Den här lösningen blev dyrare men roligare och mer realistisk cykelträning. Nu kommer jag inte behöva hamna hopplöst efter mina kompisar i träningen och även om jag så klart helst cyklar ute på riktigt med fartvinden mot ansiktet och ljudet av hjulen mot vägbanan, så finns möjlighet till träning på mitt sätt.

Arbetsåret 2013

Om arbetsåret känns det inte så lätt att skriva. Flera kolegor läser här och en del känslor vill jag inte bjuda en del människor på. I mitten av februari 2014 har jag varit på min nuvarande arbetsplats i två år och jag trivs väldigt bra med jobbet. Det är fortfarande det mest lyckade arbete jag haft genom åren och jag känner att jag gör skillnad i människors liv.

Samtidigt är det inte friktionsfritt, men det rör sig bara om interna motsättningar. Framför allt efter Mot Alla Odds, har jag varit en av måltavlorna för skvaller och skitprat och så är det fortfarande. Mot slutet av detta året har situationen dessutom eskalerat och jag undrar när högsta ledningen ska inse att vi behöver extern hjälp — igen får man väl säga. Jag skulle också vilja se krafttag mot mobbing och skitprat, allt detta som det står så fint om i vår värdegrund. Ändå pågår det dagligen och viskningar växer till sanningar. Människor mår dåligt och far illa av det och det tar otrolig energi från alla parter. Vi som är berörda får inget stöd och precis som viskat skvaller blir en sanning efter en stund, så blir tigande ett samtyckande.

Mer än så här kan och vill jag inte skriva just nu. Inte så mycket för att jag inte vågar, utan mer för att ge berörda en chans att lösa det medan lite tid fortfarande är. Just nu ser det dock inte så bra ut.

Här märker jag dock vad jag lärt mig under mitt stora äventyr i Mot Alla Odds. Jag har blivit starkare som människa och tar inte alls åt mig som jag vet att jag skulle ha gjort tidigare. Jag skulle ha mått dåligt, känt mig värdelös och förföljd, men nu tycker jag mer synd om människor med fördomar och avundsjuka. Jag vet vad jag kan och vad jag är bra på och det räcker just nu för mig. Skulle jag önska mig något i allt detta, vore det en stark och tydlig chef som bara satte ner foten och sa att nu jävlar får det vara nog! I väntan på att det händer klarar jag mig bra.

Jag insåg nyligen att jag ändå på något vis blivit påverkad av allt som hänt. Energi att träna till exempel har varit svår att mobilisera. Och det är klart man blir påverkad när man får veta att ens förmåga att ta hand om sina barn avhandlas på officiella arbetsplatsmöten och man kan då undra vad som sägs i fikarum och på arbetsrum bakom stängda dörrar?

De extra 7kg det har kostat mig ska bort liksom jag ska minimera att det påverkar mig och hur jag mår. 2014 kan bara bli värre, eller bättre.

Invandrarpolitik

Jag har genom åren inte varit så politiskt inriktad här i bloggen, mest för att jag inte är så politiskt intresserad.

Men under hösten utvisades en skolkamrat till min äldsta dotter och då kom det närmare än vanligt och jag som många andra, berördes av Migrationsverkets sätt att hantera pojken som utvisades ensam, nyss fyllda 18 år. Det var en av de händelser som genererade mest trafik och mest kommentarer här i bloggen.

Mest stolt och journalistisk kände jag mig när jag lyckades bli först med en vittnesskildring från ett av utvisningsförsöken. Det inlägget lästes av många tusen och spreds som en löpeld på nätet och citerades av media. Det kändes otroligt bra att vara med att påverka och sprida information. Det som förvånade mig lite, var att ämnet inte väckte mer debatt här i bloggen. Jag trodde att just invandrare och flyktingpolitik skulle bli ett tufft ämne, men bara positiva kommentarer kom.

Slut på båtlivet

I min förra årskrönika skrev jag om mitt båtintresse, att jag nog kommit fram till att det på grund av olika saker, nått vägs ände. Under sommaren började jag annonsera min båt för försäljning, men det gick uselt. Båten såldes och transporterades iväg i början av december och det blev ekonomiskt mitt livs näst sämsta affär någonsin, som jag kommer få dras med ett tag om inget otroligt händer :) Men det var skönt att bli av med något som inte längre gav någon glädje, utan bara fick mig att känna mig beroende av andra och misslyckad.

Men det blir slutet på 10 års båtägande och många roliga saker som hänt. Allt kan man läsa om i loggboken.

Nytt år

Så visst har 2013 varit ett enormt händelserikt år. Många händelser, många nya kontakter med nya människor. Det blir nog svårt att bräcka det här året. Det blir att ta med sig in i 2014 och glädjas åt det som varit och försöka dra nytta av det inför framtiden.

Det går inte att säga tack till någon speciell. Det ska vara SVT och alla ni som följde mitt största äventyr och mig själv för att jag klarade av det och vågade ta chansen att göra det.

Förhoppningar inför 2014

Jag kände att jag måste skriva något om det för att gå tillbaka sen om ett år och se hur det blev. Främst hoppas jag så klart att jag själv och nära och kära får förbli friska och pigga. Jag hoppas på ett bra cykelår med mycket träning och stora framsteg. Jag hoppas även att jag skulle ta mig så långt som till paracykeltävlingar både i och utanför Sverige även om jag tror jag är för gammal och har för lite tid med tanke på jobb och familj för en sådan karriär.

När jag drömmer om en fortsättning på Mot Alla Odds, önskar jag mig ett nytt fysiskt äventyr. Kanske att cykla genom amerika eller bara genom Sverige från norr till söder.

Det finns en dröm om den yttersta utmaningen, att springa Stockholm Marathon men det ligger nu mer på 2015 års planering, dels på grund av ekonomiska begränsningar och jag måste ha en rimlig chans att hinna träna före.

Jag tyckte TV var väldigt roligt och jag tycker att jag har mycket att dela med mig av. Jag skulle vilja fortsätta föreläsa för allmänhet, företag och föreningar.

Jag önskar mig en lugnare arbetssituation under 2014 och på något vis skulle jag vilja utvecklas inom området.

Vi får se om framtiden införlivar några av dessa förhoppningar.

Gott slut och gott nytt!

Vill önska alla er där ute ett gott slut och gott nytt 2014. Speciellt julen och nyåret går mina tanka till alla er där ute som inte har så många runt er. Detta nyår blev vi själva ensamma på grund av sjukdom och då fanns tanken och önskan att hitta någon ensam barnfamilj att dela kvällen med, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra.

Ta hand om varandra och er själva!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Årskrönika 2012

Ibland får jag för mig att summera det gångna året och det är i så fall dags nu :) Och visst har det varit ett händelserikt och bra år, utan större sorger eller katastrofer.

Det började ju storslaget med att jag bytte jobb. Efter ganska exakt 6 år på ett företag som säljer synhjälpmedel kunde jag äntligen gå vidare. Det var 6 år som började med stora förhoppningar och ambitioner. Drömmen om ett eget kontor med kollega, helst kollegor, serverskrubb och kaffehörna förverkligades. Jag såg stora brister i kompetens och utbud när det gällde synhjälpmedel och jag trodde att jag hade en bra idé hur det skulle kunna utvecklas och bli både stimulerande och en bra affär.

Men åren gick och jag blev allt mer klar över att det inte skulle gå. Varje månadsskifte var en orons tid och det gick aldrig riktigt bra långa tider så att man kunde känna att det gick framåt. Motlutet gjorde att jag och min ungdomskamrat som jag jobbade med slet väldigt mycket på vänskapen. Det brukar ju sägas att man inte ska jobba ihop med kompisar, men jag är övertygad om att under mer gynnsamma förhållanden hade det gått utmärkt.

Mitt nya jobb som datapedagog på en syncentral i Stockholm tog kanske bort all frihet jag tidigare hade, men gav en tryggare arbetssituation och både en bredare grupp klienter och produktsortiment att jobba med. Jag har hittills inte ångrat det valet och jag känner fortfarande att jag hade en sagolik tur att möjligheten kom just i rätt ögonblick.

Ibland händer det mig i livet och det har varit några sådana situationer när saker hänt i exakt rätt ögonblick. Som när vi bestämde oss för att sluta bo i hus och ställde oss i bostadskö och en kort osannolik tid senare skrev kontrakt på kommunens enda, centralt placerade stora lägenhet och kunde inleda husförsäljningen. En lägenhet som varit upptagen i 12–15 år och av den typen som brukar vara upptagen länge, blev ledig precis just då. Precis som med möjligheten att byta jobb, när hopplösheten kändes som störst och utsikterna för en bättring såg som mörkast ut.

Det kändes inte bra att lämna min kollega där, men vad kunde jag göra? Han kände sig nog lika färdig som jag. Men det dröjde inte så länge innan även han fick möjlighet att gå vidare mot nya utmaningar som det heter.

Jobbet är ju viktigt. Det är det man lever av och liksom hela förutsättningen, så det var nog årets största händelse för mig och den som räddade mig helt klart. Nästa stora händelse var nog bytet av båt. Jag hade tröttnat på vår Windy 22DC som inte heller var rätt båt att äga för mig som synskadad. Jag hamnade åter igen i en situation där jag tvivlade på om jag alls skulle ha båt och annonserade ut den till försäljning. Men åter igen snubblade jag över en ny båt, en Ferrina 31 som är en robust stålbåt som jag trodde skulle bättre tillgodose mina behov.

Men jag undrar om det egentligen är valet av båt det är fel på. Lyxkryssare eller kanot kanske kan vara detsamma. Det gör ingen skillnad för mig och mina problem. Jag kan inte köra själv, jag kan inte bottenmåla själv och jag kan inte flytta den till och från sjösättning och upptagning själv. Jag tror att jag kanske måste göra mig fri från så många situationer som möjligt där jag är i absolut behov av andras hjälp, för att inte säga rent beroende för att bli en lyckligare människa. Tanken på båten gör mig inte längre lycklig. Den bara ställer en massa om och men ivägen. Kanske mognar ett beslut en dag och jag tar mig för att göra mig av med båt för gott och får åka Waxholmsbåt istället för att få min dos av havet. Vännerna säger att det är bara att ringa om det är något, men när det är något har de inte tid och jag klandrar dem inte. Det är dessutom så ofta det är något så de skulle behöva ägna sina liv åt mig känns det som ibland. Dessutom åter igen det där med att alltid vara den som behöver be om hjälp..

Men störst av allt, förutom jobbet som handlar om ren överlevnad, är nog ändå när jag blev uttagen till säsong 2 av SVTs realityserie Mot Alla Odds! Castingen började redan i juni och var klar bara 4–5 veckor före själva resan i mitten på oktober. 30 dagar helt avskuren från allt, med 10 helt främmande människor, dygnet runt med TV-kameror. Vi reste till Nicaragua för att färdas från Atlanten i öster till Stilla Havet i väster, en resa som gick genom djungel, över berg, sjöar och vulkaner!

Det var det största jag gjort i hela mitt liv! Jag var livrädd före och på väg ner och nu ångrar jag mig inte en sekund. Det äventyret har dessutom bara börjat. Vi kom hem i mitten av november och nästa vår sänds det på TV. Då börjar helt säkert en annan resa, minst lika okänd och jag har ingen aning vad som väntar. Allt från ingenting till precis vad som helst!

Så visst har det varit ett händelserikt år! Det har hänt så mycket så det blir svårt att matcha det om det ens är möjligt. Det är kanske inte heller helt nödvändigt. Man kan bara nöja sig med att konstatera att 2012 var ett bra år.

Nu bär det snart av mot nyårsfirande med vänner, god mat, lite fyverkerier och lugn och ro.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Nytt år, nya planer

Så var år 2008 till ända och ett nytt år har börjat. Några saker som varit särskilt bra med det här året var den långa sommaren och lyckade semestern. Veckan på Rånö blev lyckad både vädermässigt och trivselmässigt. Ja, förutom att jag på ditvägen brände sönder praktsikt taget hela överkroppen och drogs med brännskador som övergick i blåsor som varade ända till hemkomsten. Ganska otrevligt men självförvållat =) Något annat som var bra var att hösten började bra med vårt lyckade köp av vår nya båt, en Windy 22 DC. Resten av hösten var ekonomiskt tung tack vare dom stigande räntorna och att vi dumt nog band våra huslån i lite fel läge, precis dagarna innan de börjae sjunka. Det var väl ingen katastrof förutom att kostnaderna steg tillbaka de tusenlappar per månad vi lyckats dra ner tidigare under året. Så i slutändan blev det en plus minus 0 affär.

Resten av hösten var ganska tung för mig mentalt. Svårmotiverad och oinspirerad, den där apatiska ledsenheten som mörkret i kombination med annat så lätt ger mig. Trots det gick hösten fort, november och december swishade förbi och detta mycket tack vare mycket jobb och att min bror kom på besök. Jag är ganska bra på att ibland leva på roliga händelser både i förskott och efterskott.

Och 2008 års jul gick också bra och nu har även nyårsafton passerat. Den blev väl inte riktigt som vi tänkte oss tack vare att våra planerade gäster som blivit lite av en tradition de senaste 4–5 åren blev sjuka och allt blev inställt samma dag. Inget man kan göra åt men det kändes lite konstigt att sitta hela kvällen och läsa bok, inte sitta så länge och äta och inte ens ett glas vin. Till och med skumpan åkte tillbaka ur frysen in i barskåpet efter tolvslaget :) En känsla av snopenhet efterråt.

Fast det slog mig att så är det nog även när man har gäster. Man äter middag, dricker kaffe, snackar, rusar ut en kvart och pangar lite raketer och sen blir alla trötta och plötsligt är det slut, det som man på något vis sett fram emot är till enda 30 minuter efter tolvslaget. Då tystnar raketerna och lugnet sänker sig och man går sista svängen med hunden.

Det är som jag hörde någon säga på radion, av någon anledning minns man bara sista delen av året, från maj/juni och frammåt och så är det även för mig nu. Jag minns inget speciellt innan sommaren som om det är en brytpunkt i minnet. Det slår mig nu när summeringen börjar med sommar och semester. Och om jag nästa år har svårt att minnas början av 2009 kan jag åtminstone skriva hur jag tänker mig det. Först vara ledig någon vecka till. Kidsen börjar skolan den 8:e och då börjar jag nog jobba på allvar. Jag vet att båttankarna på allvar börjar vakna nu i januari och än mer när båtmässan närmar sig. Vi ska försöka städa upp julekonomin under januari / februari, ett öde som även det är en tråkig tradition som jag tror vi delar med många. Man lever lite över sina tillgångar före jul och trots att jag avskyr det går det inte undvika. Men är man duktig och inte äter för mycket godis, äter medhavd lunch ofta istället för att gå ut och äter så ordnar sig det snabbt. Vi ska försöka börja planera semestern och se om
någon vill fira den med oss i år eller om vi blir själva och såklart ska vi försöka sälja vår gamla båt som vi misslyckades med i höstas tack vare ränteläget så tror jag folk blev försiktigare. Dumt för både oss och köparna eftersom jag måste rusta och göra i ordning den mer inför säsongen för att göra den mer atraktiv, dels för att priserna stiger för en köpare när räntorna lugnar ner sig och säsongen närmar sig och intresset stiger. Men det är en bra och fin båt som ligger mer rätt i det ekonomiska läget än det vi köpt så intresset borde finnas.

Sedan har jag lite på jobbfronten att tänka över. Jag sökte ju lite sporadiskt jobb i höstas men inte särskilt helhjärtat. Och jag vet inte hur jag ska göra med det. först utreda min trivsel och frustration och se vad som går att göra något åt.

Men det viktigaste återstår. Jag har inte tänkt nämna det som ett nyårslöfte, det blir så tungt och kravfyllt då. Men jag borde börja träna, äta mer rätt och mindre skit och försöka få bort den här fysiska tröttheten. Jag vet att den själsliga hänger ihop med både tröttheten och självförtroendet. Jag har en träningslokal i samma uppgång som jobbet som jag har tillgång till. Om jag bara tar mig för. Och jag tror jag begår mindre våld på mig själv om jag gör mig den tjänsten.

Men de här ”nyårslöftena” har jag lovar mig själv många gånger, både dagar som den här och andra mindre högtidliga dagar. Så frågan är var man ska finna kraften och lusten att göra verklighet av det den här gången.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,