Kategori: Blog

På torsdagskvällar går jag och simmar i en simhall på en föreningstid för synskadade. Jag är inte jätteförtjust i handikappspecifika aktiviteter, jag skulle hellre delta i aktiviteter för alla. Men just simning har känts speciellt.

Även om man har en manlig ledsagare är det inte okomplicerat, allt från att bli ledsagad naken bland duschar och bastu till att simma. Ofta är banorna fulla med folk och det är lätt att simma på någon och råka få händer på olämpliga ställen vilket så klart människor kan ta illa vid sig av. Att traska runt själv på ett badhus är naturligtvis möjligt. Man kan ha käppen med sig ända in i duschen för att signalera till andra att man inte ser, men det är svårt att hitta lediga banor bland annat.

Det finns så klart lösningar på allt, men när möjligheten att simma på en tid då en synskadeförening hyr hela bassängen 1,5 timmar så tog jag tacksamt emot möjligheten. Det är mycket lättare när alla är på lika vilkor. Vi vet att de som är där inte ser och därför uppstår inte missförstånd.

Jag tror att jag har en lagom integritet, lagom blyg och lagom frigjord, så när jag kliver in i killarnas omklädningsrum och börjar byta om och noterar att det är en tjej där inne, innebär det ingen stor katastrof. Jag förstår snabbt att en av de som ska simma har en kvinnlig assistent med sig och behöver extra hjälp i omklädningsrum, dusch och bassäng.

Jag börjar byta om och har mitt skåp ganska nära dem. Jag märker hur jag skyler mig lite när jag byter om och drar mot min vana på mig badbrallorna när jag går in i duschen. Jag är glad att hon pratar med sin klient så att jag hör att hon finns där och själv kan välja nivå av blygsel. Dessutom väljer jag att tro att hon inte råstirrar på en blekfet 39-åring och vi killar har ju ofta inte supermycket att skryta med där nere i vardagssituationer :) Jag får tankar om hur töntig snoppen måste se ut där den hänger och dinglar och inte är speciellt kaxig :) Det är tankar jag definitivt inte skulle haft denna dag om vi inte haft dambesök i omklädningsrummet.

Jag ler lite åt mig själv och konstaterar att jag tydligen ändå är lite blyg och fåfäng och att jag just nu inte är stolt över min kropp. Det blir plötsligt påtagligt av denna situation.

Simningen fortlöper som vanligt. Jag har tappat formen, eller så tickar mitt tidtagarur alldeles för fort. Jag simmar idag 850m på samma tid som en dålig kilometertid och konstaterar att bara jag kan göra något åt de 3 kilona som tillkommit de senaste månaderna.

I duschen efter simningen verkar jag ha glömt tjejen, för jag stolpar in i bastun så som Gud skapat mig. På bänken rakt fram hör jag att hon sitter, för hon säger något till sin klient. Jag kryper upp i ett hörn och skyler mig så gott jag kan och försöker att inte se fånig ut.

De reser sig ganska snart och har bastat klart och går ut och gör sin dusch. Jag sitter kvar ett tag och tankarna kommer.

Bortsett från att jag var lite oförberedd blev jag bara lite generad. Jag hade kanske bättre kunnat anpassa mig om jag vetat att hon fanns där i bastun. Då hade jag kanske dragit en handduk runt livet så hade det inte varit någon sak alls. Men förutom att jag blev generad så störde det mig inte alls. Jag tröstar mig med att den här tjejen som dessutom verkade ganska ung, säkert var lika generad som jag :)

Därefter kom tankarna på jämställdhet. Ett minne från min ungdom då jag simmade väldigt mycket. Då var det en tjej med en multifunktionsnedsättning som hade en manlig assistent och hon följde med in i killarnas omklädningsrum. Med barn är det ju liksom inga konstigheter, men den här tjejen var i 20-årsåldern och fullt utvecklad.

Det retade mig inte att assistenttjejen idag följde med sin klient in i omklädningsrummet. Det retar mig bara hur omöjligt det omvända hade varit, att en manlig assistent följt med in i tjejernas omklädningsrum, bytt om, duschat och bastat med sin klient.

Jag undrar varför det är så. Den manliga skammen jag tror många män känner gör att vi nog tycker det är självklart OK att en tjej kommer in till oss men att vi så klart inte skulle gå in till dem. Det ena är arbete och OK medan det andra blir djupt olämpligt och kränkande.

Jag har tänkt på detta förut när man varit ute på krogen och tjejer varit inne på herrarnas för att kön till damernas varit lång. Alltid har stämningen varit positiv utan förnedring och kränkning och tjejerna har behandlats med respekt. Jag har alltid ställt mig frågan vad som hänt om jag gått in på damernas toalett? Ett ställe där man ändå gör sina behov i avskildhet och inte som här idag på badhuset, fullt öppet och naket.

Jag skulle så gärna vilja höra vad ni läsare, killar och tjejer anser om detta? Hur går det till när tjejer gör lumpen? Jag antar att det inte finns damernas där utan att man duschar blandat?

Hur är det med jämställdheten? Är det OK att kvinnor gör och tar för sig medan män fortfarande ska hålla sig på sin kant? Är det sviter av en liten grupp mäns sätt att se på kvinnor, misshandel, förtryck och våldtäkter som gör att det ser ut såhär?

För mig är jämställdhet lika för alla. Och för att det ska bli konkret borde jag, om jag jobbade som assistent åt en kvinna, helt lätt kunna följa med in på damernas? Någonting säger mig att det aldrig någonsin skulle komma på fråga. tusen andra möjligheter skulle komma på förslag före hur detta skulle lösas och undvikas.

Så hur är det egentligen fatt med jämställdhetstänkandet?

Andra bloggar om: Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Funktionshindrade, Synskada, Synskadade, Assistans, Assistent, Ledsagning, Simhall, Badhus, Bastu, Jämställdhet, Feminism, Man, Kvinna, Män, Kvinnor

Posted from .

Plusgrader och strålande sol, droppande tak och kvittrande fåglar! Den friska lukten kombinerad med doften av mat och kaffe som tränger ut ur radhusområdet där vi går förbi, gruset på vägen som börjar komma fram under snön på vissa ställen där solen legat på länge. Kanske är nu äntligen våren på väg!

Samtidigt är jag fortfarande lite sjuk, trött i kroppen, ingen energi eller särskild lust till något alls. Det går mycket bättre att sitta i soffan, titta på TV och äta choklad än att träna. Just den här känslan att inget känns speciellt roligt är förödande och svår att bli av med.

Jag hoppas det är vår och värme jag behöver. Det var i alla fall riktigt gott med en 6km lång promenad i solen idag.

Andra bloggar om: Vår, Sol, Värme

Jag pratade med en kollega idag om synen på människor med funktionsnedsättning, om fördomar hos ”vanliga” människor och sådana som är utbildade och ska vara specialister på oss :) Vi kom att prata om något hon fått höra av sådan utbildad personal som väckte en massa gamla barndomsminnen.

Hon undrade varför blinda måste få gå före i köer bara för att vi inte ser. Diskussionen spann iväg och blev mycket intressant och jag kunde inte riktigt släppa det när dagen var slut. Det beror nog på att det rörde vid en väldigt öm punkt långt tillbaka, något litet som jag tror fick stora och förödande konsekvenser. Jag hoppades att vetenskapen och pedagogiken lärt sig något längs vägen, men jag är osäker.

När jag var 11 år hade jag gått 4 år på Tomtebodaskolan^W som var en specialskola för synskadade och låg i Solna norr om Stockholm. Det första året betraktades mer som lekskola än som första klass, så när skolan började stänga och placera ut elever i vanliga skolor fick jag börja om fjärde klass för att, som man sa hamna på samma nivå.

Jag började i en skola i en liten ort sydväst om Västervik som heter Ankarsrum. Personalen på skolan som skulle ta emot mig skickades på en massa kurser på Tomtebodaskolan för att vara redo att ta emot en synskadad elev. Det var en stor grej och många förberedelser och verkligen inte bara en ny elev i klassen.

Starten tyckte jag var kanon! Det svärmade av kompisar omkring mig och jag fick knappt klä av mig själv för alla hjälpande händer och vänliga själar. Alla ville vara mina vänner och jag tyckte att det var världens bästa grej att börja i vanlig skola, jag som oroat mig så mycket…

Men smekmånaden ebbade ut oroande fort. Vänner som ville ledsaga, sitta bredvid i klassrummet och vid maten och vara med än på rasterna, blev snabbt till ensamhet, ökat tomrum runt om mig, folk som smög bakom, petade på mig och sprang iväg, höll för ögonen och viskade ”vem är jag?”, gömde skor och ytterkläder, ställde sig i vägen eller sträckte ut ett krokben när jag passerade.

Jag undrade liten som jag var vad som egentligen hände? Vad gjorde att mys byttes mot frys? Och allt började nog med den där förbannade kön!

Vi var första gäng till matsalen. När vår lunchrast började var matsalen låst och vi barn fick köa utanför dörren tills mattanterna kom och öppnade. De av Tomtebodaskolan utbildade pedagogerna hade bestämt att den blinda eleven alltid skulle stå först i kön, för att veta när dörren öppnades och hitta in och fram till sin plats. Innan jag kom var det där med att stå först i kön något som tillhörde de ”stora starka” pojkarna som alla såg upp till eller var rädda för. Lill-Matte, Mini, Tommy… Nu var deras platser längst bak i kön. För kunde de inte stå först ville de i vart fall inte stå bakom ”den där”…

När någon försökte testa gränserna höll jag krampaktigt kvar i dörrhandtaget och slogs för livet och sen fick upprorsmakaren sina pannbiffar varma av klassföreståndarna.

Jag förstod inte bättre. Jag ville inte ens stå först i den där förbannade kön, jag ville bara vara som alla andra. Men jag gjorde som jag blev lärd och det som sades vara det rätta. Varför fick jag inte lära mig att en kö skapas av den som kommer först, andra ställer sig bakom och bygger på och väntar på sin tur. Egentligen en grund för så mycket mer, demokrati, hänsyn, respekt…

Det var så klart inte bara det där med kön som gjorde att hela mellanstadiet och första året i högstadiet innan jag flyttade och bytte stad och skola sket sig totalt. Det var andra grejer också men det var så det började. Egen bestämd plats i kapprummet istället för att lära mig att ta första bästa lediga plats. Gud nåde den som hängde sina kläder på den blinda killens plats! Egen plats i omklädningsrummet till gymnastiken var ytterligare en sådan specialitet som omgärdade den väldigt speciella eleven… Det gjorde att de nödvändiga åtgärderna bara blev ytterligare salt i såren. En extra egen pedagog som alltid satt bredvid mig i klassrummet och alla timmarna specialundervisning med egen lärare utanför klassrummet som retade klasskamraterna något otroligt. Jag fick massor av det säkert många fler hade behövt.

Idag är jag nästan maniskt noga med köer och det stör mig när jag inte kan hantera dem. Det kryper i mig från den tiden och det var ändå snart 30 år sedan.

Men visst finns det många situationer när man måste gå före i kön. Tunnelbanans spärrar är ett sådant exempel där det är ett brus och sorl och det är helt omöjligt att uppfatta om och i så fall var kön finns. Min ledarhund är dessutom tränad att söka sig fram till biljettspärren och se människor som hinder som ska passeras. Det skulle aldrig gå att lära hunden vad en kö är i alla situationer. Det skulle kunna bli mycket konstigt.

En annan kö man faktiskt måste gå före i är den där det finns otillgängliga nummersystem. Man tar en nummerlapp ur en tyst nummerlappsautomat, endast en ton förkunnar nytt nummer men inte vilket och jag har för övrigt ingen aning om vad det står på min lapp eller vilken kassa som tilldelades mig.Om en röst i automaten sa ”du fick nummer 250” och en röst sa ”nu betjänas nummer 250 i kassa 3” i en butik jag aldrig varit i förut, hittar jag ändå inte fram till kassa 3. Då skulle ytterligare en röst behöva säga ”här är jag, kassa 3, här är jag!” Det skulle bli dyrt för alla butiker och för att inte tala om urbota fånigt :) Tänk er att anpassa alla butiker med nummerlappssystem i en hel stad där det bor 2–3 gravt synskadade, inte rimligt :)

Så visst finns det köer man måste gå före i och visst finns det andra ”förmåner” man måste kunna utnyttja för att kunna leva ett drägligt liv. Men att utnyttja förmånerna man verkligen behöver och inte kan lösa på annat sätt är otroligt viktigt.

Det var sagan om matkön, godnatt världen!

Andra bloggar om: Barn, Skola, Skolan, Skolor, Lärare, Elev, Elever, Klass, Klassrum, Pedagog, Pedagogik, Specialpedagogik, Synskadade, Funktionshinder, Funktionshindrade, Funktionsnedsättning, Integrering, Integrera, Tillgänglighet

Det är lite roligt och kanske också nyttigt att se vilka söktermer som leder folk hit och jag tittar då och då när jag har tråkigt :)

Dagens roliga, städa spya hyreslägenhet :)

Jag får en massa bilder i huvudet och kluckar av skratt. Man tänker sig någon stackare som vaknar upp och undrar vad fan som hände igår och hur kaoset med urdruckna flaskor, däckade vänner och halvtorkade spyor ligger i hörnen.

Vad gör man då? Besöker Google som alltid har svaret :) Jag skulle göra likadant när förtvivlans klor slog in i än ett sådant tillfälle :) Frågan är om de hittade svaret här :)

Andra bloggar om: Blog, Blogg, Söka, Sökning, Google, Spy, Spya, Kräkas, Städa, Städning, Hyreslägenhet

Förutom att se hur många besökare per dygn man har så är halva nöjet att se vad folk har sökt på för ord när de hamnar hos mig. Ofta är det vanliga sökbegrepp som är självklara. Mycket båtmodeller och båttermer, mycket Mac, iPhone och Apple och nu börjar sökningarna på Mot Alla Odds öka.

Men idag kom nog den roligaste sökningen in i loggen. Någon har sökt på ”kan en 11 åring ha ärtrörs krig” :)

Jag blir så nyfiken på vad man egentligen letar efter när man söker på sådant. Annat är ju helt uppenbart, men detta? Är det en 11-åring som undrar om han eller hon är normal som älskar ärtrörskrig, eller är det en förälder som undrar om ärtrör kan vara en lämplig present till en 11-åring? :)

I båda fallen kan jag ge svar och tröst! Som 38-åring letade jag land och rike runt efter den gamla sortens galgar som man som liten använde för att blåsa ärtor med. Inför en semester 2011 fick jag ihop 5–6 stycken av dessa rariteter och tog med dem ut i skärgården tillsammans med 4kg gula ärtor :) En del vuxna i vårt sällskap kanske tyckte jag var aningen besvärlig som lärde barnen smyga och blåsa ärtor. Det svider rätt fint i häcken eller mot bar hud kan jag tipsa ;)

Så svaret är tveklöst: japp en 11-åring inte bara kan, utan bör ha ärtrörskrig :) Jag tycker någon borde börja tillverka det där tvärröret på de gamla galgarna och sälja dem separat som produkten ”ärtrör” :) Men å ena sidan vill vi vuxna inte att våra barn ska spela TV-spel och dataspel hela dagarna. Å andra sidan får leksaker inte låta eller panga högt, det får inte finnas minsta risk att man ska få ett litet blåmärke och det finns heller knappt några fritidsgårdar för kidsen att leka på längre!

Så alla gamla far- och mormödrar, fastrar, mostrar och gamla far- och morbröder, in i garderoberna och inventera om ni har sådana galgar av den gamla sorten med ett ihåligt tvärrör som går att ta bort. Demontera och ge bort eller sälj dem och skapa lite glädje. Eller varför inte själva stå bakom husknuten och sätta en ärta i häcken på någon som glömt lite för fort hur kul det var när man var liten :)

Andra bloggar om: Barn, Barndom, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Lek, Lekar, Leksak, Leksaker, Ärtrör, Ärtor, Galgar, Fritid, Fritidsgård, Fritidsgårdar, Blog, Blogg, Sökning, Google

Ett av de fulaste dialektala ord jag hört och tyvärr inte kan glömma kom jag på idag :)

Som den som känner mig väl eller surfar den här sidan ingående vet, är jag född i Mönsterås^W och uppvuxen i Västervik^W och där bodde jag till och från tills jag var 15 då jag blev Stockholmare på heltid. Man kan tycka att att det där är glömt och preskriberat vid det här laget men ett par saker lever kvar.

Jag måste fortfarande skärpa mig när jag ska uttala ordet ”förut”. På rikssvenska säger man ”föruut” med långt ”u”, men i Västervik med omnejd säger man ”förutt” med kort ”u” och som om det slutade med dubbel-t. Det är verkligen riktigt gräsligt och det enda dialektala jag tydligen inte lyckats vänja mig av vid.

Men idag på lunchpromenaden skulle jag berätta för min kollega hur jag under mina år som aktiv sportdykare ådrog mig köldskador i mina händer. Mina fingrar domnar bort och kan göra det redan vid +10 grader ur om det är lite dåligt väder med blåst och regn. Och dessa dagar hjälper det inte ens med tjocka vantar. Jag borde ha någon sorts värmare i dem. Antagligen skadade jag händerna när vi vinterdök och jag om min dykkamrat envisades med att dyka i halvtorr dräkt istället för torrdräkt. Vi hävdade att det var för att vi var så tuffa och hårda, men ekonomin och dumhet kanske låg närmare sanningen.

Efter ett vinterdyk låg jag i runt 40 graders feber i över en vecka och bodde då ensam i en etta i centrala Åkersberga^W och jag var så sjuk att jag förstod att jag borde uppsöka vård men förmådde inte. När släkt och vänner började undra hade det kanske gått aningens lång tid, men jag var då på bättringsvägen.

Men idag skulle jag hur som helst förklara ett fenomen som händer om man kör ner händerna i kallt vatten. Det spränger i naglarna och på östgötska heter det ”nagelspräcken” :) Det är verkligen ett vidrigt fult ord och ibland önskar jag att jag drabbades av minnesförlust så just det ordet försvann ur mitt medvetande. Och varje gång jag ska prata om mina köldskadade fingrar dyker det där förbannade ordet upp i hjärnan men jag har beslutat mig för att aldrig, aldrig någonsin mer säga det högt. Och hittills har jag lyckats i typ 25 år :)

idag googlade jag på begreppet för att se om jag drömt eller om det verkligen fanns ett dialektalt ord som heter så. Och se, här fanns det :) Alla har vi våra spöken från barndomen och om jag jagar fram mina ur garderoben kanske vi blir kvitt någon gång :)

Andra bloggar om: Ord, Språk, Dialekt, Östgötska, Småländks, Småland, Östergötland, Västervik, Mönsterås, Stockholm, Åkersberga, Barndom, Uppväxt, Kyla, Köld, Vinter, Köldskador, Händer, Naglar, Dyka, Dykning

Då var det nytt år, 2013 och det känns väl inget speciellt sådär. Alla högtider är passerade och vi går stadigt mot vår igen, det känns bra!

Kvällen igår eller idag rättare sagt slutade vid 2-tiden och det var skönt att gå hem i nyårsnatten. Det var helt lugnt ute, inga fyrverkerier ens på avstånd och vi mötte bara några få människor på väg hem eller vidare i nyårsnatten. Dagen idag började ganska sent. Alla sov som stockar till 12-tiden och till och med djuren vaknade motvilligt.

Ute töar det och går knappt att gå på gångvägarna på grund av all is. Det enda som är tråkigt denna sega göra-ingenting-dag är att allt är stängt. Man längtar efter snabbmat men ingenting av det man vill ha är öppet runt omkring. En härlig 200 grams hamburgare hade suttit grymt perfekt.

Så vi satte igång jakten på mat och Onlinepizza fick bli lösningen Just sådana här dagar är det perfekt att klicka i en beställning på surfplattan och någon timme senare ringer det på dörren.

I morgon är det arbetsdag igen, då rullar 2013 igång på allvar!

Andra bloggar om: 2012, 2013, År, Nyår, Nyårsfirande, Nyårsafton, Nyårsdagen, Nyårslöften, Löften

Lite försenad till jobbet i torsdags och aningens sen i fredags, det är ingenting mot idag då jag inte tar mig till jobbet alls :) Först var tanken en föreläsningsdag på andra sidan stan, det lade jag ner direkt. När jag istället började utreda möjligheterna att åka till jobbet istället slutade det med ett uppgivet leende och att jag lutade mig tillbaka i fåtöljen med påfylld kaffekopp :)

Ute vräker snön ner, Facebook är helt nedlusad av människors vinteröden denna morgon och SLs information är bara ett stort NEJ. Trafikrapporterna på radio och i tidningar har jag inte ens brytt mig om att kontrollera.

Tågen går inte, bussarna kommer inte fram och färdtjänst rekommenderar att man inte reser. Vill man resa ändå spelar det ingen roll för det finns inga bilar som kan köra, eller så har hela länet bestämt sig för att åka taxi istället för tåg.

Det är första gången jag lägger ner försöken att ens ta mig till jobbet så länge jag kan minnas. Men jag har inga bokade besök idag och jag har en utvärdering att fila på och det gör jag nog klokast i att göra hemma och jag hoppas chefen kan se det som giltig betald frånvaro :)

Andra bloggar om: Färdtjänst, Vinter, Snö, Plogning, Plog, Plogbil, Plogbilar, Trafik, Kollektivtrafik, Pendeltåg, Tunnelbana, Buss, Jobb, Arbete